9789100143503

Det begr avda berget

ULF ERIKSSON

Det begravda berget Roman

albert bonniers fรถrlag

Av Ulf Eriksson har tidigare utgivits: Varelser av gräs 1982 I förut lugna rum 1983 Det gjorda återstår 1984 Brevet 1985 Färjefärd 1986 Ulrike ler 1986 Äppelaffärer 1987 Legion 1988 Byte 1988 Rum för läsande 1990 Byggnad med kreatur 1990 Mörkret bland färgerna 1992 Xaviers hemlighet 1993 I det uppenbara 1994 Paradis 1996 Min vän Mr Ho 1997 Flamma livsstund kalla eld 1998 Is 1999 In i spegeln och bort 2000 Rymdens vila 2002 Beröring under oväder 2003 Varelser av glas 2005 Om dagars genomskinlighet 2006 Det försvunna rummet 2008 Överrocken 2010 Stämmor av ljus fördelar världen 2011 Kortfattad besvärjelse av taxichaufför 2012 Okeanos 2014

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014350-3 © Ulf Eriksson 2016 ScandBook AB, Falun 2016

till Ester och Nina och deras kamrater i en oviss framtid

I

Det är kväll, klockan är snart tio. Pojkarna har lagt sig och båda verkar ha somnat. Den äldste har blivit ”rädd för skelett” och drabbas ibland av sådan nattskräck att han kommer till er säng. Du bryr dig inte om det, ett barn måste få trygghet medan den ännu finns i någon form. När barnet har nått din ålder, fyrtioett, är det snålare med tryggheten.

Medan du ligger och väntar på att pojkens andetag skall avslöja att han sover, så att du kan bära honom tillbaka till hans säng, funderar du på den här idén till en berättelse. Riktigt hur du har fått den vet du inte, fast du alltid har tyckt om att skriva, redan som pojke långa indianberättelser som du själv illustrerade, och senare ambitiösa uppsatser när du läste in studenten på kvällsskolan.

Du känner hur trött du är. Efter TV-nyheterna – Rhodesia framhärdar med sin apartheid och oljeblockaden biter inte – har du rättat skrivningar och strukit dina skjortor och ställt in den torra disk du också diskade tidigare på kvällen. Det är dina sysslor, liksom dammsugningen och allt som har med bilen att göra, medan din fru står för matinköp och matlagning. Tvättstugan delar ni på.

Världen växer, relationen växer, jaget växer. Behovet av olika språk tilltar. Förpliktelsernas antal ökar både utåt och inåt.

När du har burit tillbaka pojken och lagt dig igen känner du att sömnen är på väg, men du försöker se tvärs genom tröttheten en stund till. Så lätta pojkarnas små kroppar ännu är att bära.

Hon bredvid dig sover hon också nu, det har varit litet tyst mellan er i några dagar. Pojken som kommer med sin rädsla för skeletten och kryper ned hos er väckte hennes plötsliga vrede häromnatten, en kylig ilska som du knappt visste fanns hos henne. Det är inte riktigt som förr mellan er, men inte heller dåligt. Du tänker att det är naturligt, ni har varit gifta i tio år nu. Pojkarna är sju och fyra år gamla.

9

Ni har just flyttat till en vacker trerummare högst upp i gaveln på ett av HSB-husen i Högdalen. Dessutom ligger själva huskroppen på en liten kulle, så att man ser ut över kringliggande tak i tre väderstreck. Kan man ha det bättre – tänker du inte. Du brukar formulera det annorlunda: det kunde vara sämre, tänker du, det känns som en sannare version av samma känsla, samma behov av att artikulera glädjen.

Du tänker på skrivboken där berättelsen, eller vad det är, har börjat växa fram. Du vet inte riktigt hur, men idén kom efter ett besök med klassen på Naturhistoriska riksmuseet. Du blev stående en stund framför en meteorit funnen på Grönland. Den sades vara äldre än vårt sol­system. Klassen drev iväg och du som efter en upp­levelse i barndomen alltid har varit intresserad av asteroider, meteorer och meteoriter, blev stående framför järnklumpen. När du såg dig omkring var du ensam där. Sedan fick du irra runt ett bra tag bland montrarna och samla in alla elever.

En framtidsberättelse. Något börjar gå fel i samhället tycker du, men du får inte riktigt korn på vad. Men om du försätter dig i den här framtida kvinnans situation och samtidigt ser bakåt, från hennes tid mot en tid som snart skall komma men ännu inte har kommit, då tycker du att du ser klarare, det blir tydligare, någonting. Epokernas samverkan eller dubbel­exponering eller trippelexponering kanske, en ”sammantidighet” i stället för en samtid. Intressant ord, tänker du, och sover redan.

Du ser ofta ut genom fönstret om kvällarna den hösten. Enstaka virvlande gula löv ute i mörkret, enstaka bilar tre våningar ner, långsamma. Ditt ansikte är otydligt där i fönstret framför skriv­ bordet. Men du ser år 2050 tydligt för dig, och en kväll börjar pennan röra sig, samtidigt som hon som du har skapat – på något vis med hjälp av den stora hjärnan av järn från världsrymden – tänker på hur det var när hon var barn, under den tid då så mycket förändrades, kring 2012.

Det blir några sidor i en skrivbok. Sedan lägger du ned pennan och tänker att om någon får läsa det här så kommer han att skratta 10

åt hur barnsliga dina föreställningar om framtiden är. Fast inför framtiden är vi väl alla barn. Det är i alla fall en stor glädje att berätta, tänker du och bestämmer dig för att prata med pojkarna om hur människor kan färdas i tiden.

11

(2050)

Det är sällsamt hur platsen där man växte upp fortplantar sig inom en. Den växer vidare, eller vindlar vidare som en levande labyrint, alltmer vidsträckt, men utan att ta någon plats. Detta är den första verkligheten.

Men bara om man börjar med den. För man kan också börja med själva skrivbordet som är otroligt tungt, som om det vore gjutet inte i järn – vilket är fallet – utan i en annan, utomjordisk metall: Det. Står. Här. I så fall är detta den första verkligheten.

Man kan också börja med fönstret, vars vy fyller sinnet när jag lyfter blicken från skrivplattan och ser ut genom fönstret.

Då är yttervärlden den första verkligheten, folks irrande eller väntande gestalter i diset där nere.

Minnet, stället och utblicken.

Allt måste jag minnas, men inuti en växande glömska. Allt som är här och nu, närvarons och aktualitetens möblemang, måste jag lita på, även om materialet, likt den kända meteoriten som stals från Naturhistoriska, är äldre än vårt solsystem. Allt där ute måste jag försöka förstå, genomlysa med förnuftet, förklara.

Att jag inte dignar under bördan är herr Uedas förtjänst, och Greenroths. Bland annat därför är fejden mellan dem så sorglig.

Jag känner en viss förväntan i dag, eftersom jag har bestämt mig för att inte låta forskningen ta all tid. Någonting mer intimt behöver också få uppmärksamhet. Det är så mycket med forskningen som handlar om att uthålligt samla och ordna data, långsamt bygga en frågeställning och dess möjliga svar.

Det andra, intima arbetet handlar mer om att ställa sig i vägen 12

för en inre storm av ljus, så att man blir verklig och kan åstadkomma någonting som gör det troligt att man har levat.

Men märk väl att detta inte bara är en inre fråga, som om det skulle ske på en inre scen. Jag tror inte på någon inre scen.

Jag kommer tillbaka till det.

Förresten tror jag inte heller på någon yttre scen. Både psyket och offentligheten är illusioner.

13

För första gången på flera månader tog jag mig ut till kolonistugan än en gång för en tid sedan. Stugan ligger i ett av de igenvuxna områden i staden där mycket har glömts bort och därför bevarats. Här kan man vandra över små savanner och genom djungler av jätteormbunkar och plötsligt stöta på en ryttarstaty eller en gammal lekplats eller andra konstruktioner vars ändamål och historia man svårligen kan klura ut: de tillhör den gamla världen.

Av olika skäl kan det vara farligt att röra sig i dessa områden, men det här är förhållandevis litet och börjar dessutom röjas upp nu, vilket var ett av skälen till mitt besök. Kanske kommer man till slut att riva pappas stuga, och i så fall har jag inte så många fler chanser att hitta något av intresse där.

Det var en regnig eftermiddag då jag smög mig genom avspärrningen, låste upp det gamla hänglåset, lyfte bort järnregeln och steg in i den kalla, unkna stugan. Men vedkaminen fungerade och pappa hade satt in tvåglasfönster och isolerat stugan väl, så efter en liten stund var det varmt och skönt i ljuset av de gamla fotogenlamporna. Jag satte mig och tittade en sista gång igenom det som där fanns kvar efter pappa. Böcker med mycket tid inom sig, exempelvis: Liv och öde av Vasilij Grossman, Världen av i går av Stefan Zweig, Samlade verk av Baltasar Gracián, på spanska och full med oerhört många små kryss i marginalen, en kungsled av kryss tänkte jag som en tid vandrade i fjällen innan dessa delar av landet stängdes av.

Pappa var lärare i spanska på gymnasiet med en licavhandling om den spanska barocken bakom sig, där bland andra den grinige och geniale jesuiten Gracián figurerade. Jag kan ingen spanska och har inte läst avhandlingen som ligger i ett tiotal 14

häftade exemplar i en låda på vinden, om den inte redan har blivit pappersdamm. Men prestationen var viktig för pappa, han refererade ibland rätt opåkallat och med stolthet i rösten till ”min käre surgubbe”, det vill säga den melankoliske mi­santropen Gracián.

Kuriöst och intressant är det att pappa tydligen vid en viss tidpunkt slutade att stryka under i sina böcker. Ett snabbt kryss räckte, man måste i alla fall läsa om en passage man vill minnas många gånger, det är ingen mening att stryka under, man kan lika gärna stryka över med svart bläck eller skrapa bort trycksvärtan med en pennkniv. Men det kan också betyda att pappa fick bråttom, att han kände sig jagad av något i sitt utdragna försök att förstå världen.

I flera lådor i kolonistugan fanns också tusentals sidor med avskrifter ur böcker, en gigantisk citatsamling helt enkelt. Han läste och han gjorde markeringar och han skrev av. Jag tänkte länge att det fanns en grundläggande passivitet i hans förhållande till sin älskade litteratur.

Men den där regniga eftermiddagen hittade jag en mapp kallad ”Scener ur hans pappas levnad”.

Men vänta nu, om du varken tror på någon inre eller någon yttre scen där historien utspelar sig, om du menar att både psyket och offentligheten är illusioner, vad tror du då på egentligen? Så skulle herr Ueda kunna fråga.

Käre herr Ueda, skulle jag då svara, jag misstror ordet egentligen. Var det inte Ni som berättade för mig att astrofysikerna har upptäckt att universums expansion inte blir långsammare, utan tvärtom accelererar? Det betyder att det finns någonting i universum som vi inte känner till. De kallar det mörk materia.

Det upptar två tredjedelar av universum. Vi har ingen aning om vad det är. Ni får gärna komma på besök igen snart, om det kan passa, käre käre herr Ueda, jag har skaffat ett utsökt grönt te.

Ingen inre scen, ingen yttre scen. Men skriften finns.

15

När en människa dör laddas hennes saker ur. Vad som med ägaren eller upphovsmannen i livet var levande blir döda akter: protokoll, brev, kontrakt, gamla deklarationer, kartor, anteckningsböcker, kopplingsscheman till sedan länge bortmonterade proppskåp och jag vet inte vad en människa samlar på sig under ett liv.

Han gick långa promenader, gärna i regn.

Under den epok jag studerar, övergångstiden, hände något med honom. Det är detta jag skall försöka ta reda på mer om.

Kanske kommer det att leda till en förfalskning i den meningen att jag kommer att delvis uppfinna honom, min far. Varför inte?

Jag vet naturligtvis att både psyket och offentligheten finns och tillhör vår verklighet. Men de tillhör vår verklighet på det sätt som illusioner tillhör vår verklighet. Om man glömmer det blir man otillräknelig.

16

Herr Ueda berättade en anekdot om två asketer. Askes betyder övning. Vi övar oss i att leva.

Den ene asketen ville helst av allt bli så lätt som möjligt och underkastade sig en rad övningar i detta syfte. Framför allt minimerade han intaget av föda. För varje dag blev han allt magrare, revbenen kom fram och det gick nästan att se ljuset ur multimedieanläggningens skärm genom hans bröstkorg där han halvlåg på sin divan. Men samtidigt kände han sig för var dag allt tyngre, alltmera orkeslös. Till slut låg han orörlig på sin säng, tung som bly och orkade inte resa sig.

Den andre asketen ville helst av allt bli tung och okrossbar, en man av pansar eller sten. Han underkastade sig en rad övningar i detta syfte, framför allt muskeluppbyggande övningar och ett noga genomtänkt intag av proteinrik föda. Han blev allt tyngre, allt massivare, men kände sig hela tiden allt lättare, kunde till slut inte sitta still utan for runt i gymnastiksalen som en gummiboll eller flipperkula, tyngdlöst studsande mellan golv och väggar, slående volter och tagande långa språng som en syrsa. Han hade ingen möjlighet att hejda sig, för honom var vilan nu något ouppnåeligt.

Vi övar oss i att leva och kopierar oss själva dagligen, men med små förskjutningar. Mycket mera finns att säga om detta.

Jag vet inte om den som läser det här känner till staden där jag bor.

Så här är det: den som slår sig ned på en bänk här blir omedelbart utsatt för andras misstänksamhet om det inte är värmebölja och semester, då andra lagar råder. Jag kände det härom dagen och försökte studera känslan en stund, litet i 17

herr Uedas anda, medveten om att detta studium knappast gav särskilt djupa kunskaper eftersom jag var immun mot misstänksamhetens allvarligare skadeverkningar då jag ju visste att jag hörde till ett sammanhang. Jag var inte som en del olyckliga ”papperslös”, vilket det lustigt nog fortfarande heter, eller tvingad att bära en sändare var jag gick. Också jag skulle, i likhet med mängden som schaktet ned till spåren oavbrutet slök, strax ta den gamla tunnelbanan, ut till universitetet, men jag behövde gå på apoteket först och jag satt på bänken i väntan på att det skulle öppna. Just vid den här platsen stannar också flygskyttlarna och de som väntar där kommer från hela den del av världen som ännu är öppen. Man kan undra hur de ser på den här platsen under några korta minuter?

Jag minns från mina resor i ungdomen ibland en känsla, kanske inför något torg i utkanten av en storstad, av att här skulle man kunna leva, här skulle ens liv kunna utspela sig.

Men livet är inga scener som utspelar sig.

Det är mycket gåtfullare än så.

Vi är inga skådespelare.

Livet har inte heller några åskådare.

Vi är lika ensamma som när vi föddes utan att veta varför.

Ingen ser oss.

Utanför solens rike är det bara mörker och tomhet omkring alla våra handlingar och känslor.

18

Mappen ”Scener ur hans pappas levnad” verkar innehålla ­scener eller episoder ur hans pappas, det vill säga min farfars, liv!

En av texterna heter ”Pappas glädje, pappas ensamhet”. Jag börjar läsa ungefär mitt i för att inte fångas av någon berättelse eller intrig, utan få kontakt med pappas röst: Han drog historien om mannen som korrekturläste sina drömmar och alla log på ett sätt han hoppades var intresserat. Sedan blev umgänget alltmer lössläppt, skratten rullade. Männens ansikten blev tyngre. Kvinnornas hud började blossa. Men kring honom blev det mörkare. Till slut såg han bara kropparnas konturer. En kall vind kom från mellanrummen mellan möblerna i restaurangen. De stora fönsterglasen tycktes förmedla sådant som hade hänt för länge sedan utanför, för flera år sedan, för decennier sedan. Ett tidsfördröjande glas. En man i hatt kom förbi, stannade och tände en cigarrett, mager, smal hals, knotiga axlar. Pappa, kanske under den där natten då han inte hade någonstans att sova i Stockholm och irrade hit och dit tills något kafé öppnade. Det gällde, berättade han, att inte slå sig ned på någon bänk, för då åkte man dit, då kom de med handen på sabelfästet. Mannen från fyrtiotalet försvann.

Han försökte se sig omkring i restaurangen, men det var disigt överallt, som om alla hade börjat röka inomhus igen.

Han kände att han inte längre kunde skratta med alla dessa människor från medel- och överklass. Jag har hunnits upp, tänkte han, av pappas ensamhet …

19

Min pappa Erik som skrev dessa scener föddes 1958. Hans pappa Nils föddes 1924 och dog när jag var ett spädbarn. Jag föddes 1997, för femtiotre år sedan.

1924, 1958, 1997. Nittonhundrakallt.

20

Tänk, att under övergångstiden fanns det många som trodde att papperstidningen och till och med boken skulle försvinna helt, underligt. Dock försvann många papperstidningar och bokens roll i samhället blev ju en annan, rätt oväntat. I arkivet stötte jag på ett nummer av den tyska tidningen Die Zeit från år 2011, där en journalist skriver om sin omskakande upplevelse av att besöka staden Los Angeles. Det fanns mycket att fundera över i artikeln. Till exempel talades det om kreditkort.

En annan tänkvärd sak var att reportern och hennes man hade haft svårt att få hyra en lägenhet eftersom de var skuldfria och därför inte ansågs pålitliga i den meningen att de inte genom skuldsättning hade kunnat bevisa att de var betrodda av en långivande bank.

Den stora krisen, då USA började tappa sitt grepp om världen, är ett av de viktigare skeendena under övergångstiden, vid sidan av Europas ekonomiska omorganisation, den arabiska världens misslyckade demokratiseringsförsök, Rysslands nyväckta imperie­strävanden, den europeiska högerns underjordiska radikalisering, strömmen av flyktingar från framför allt ett inbördeskrig som rasade i dåvarande Syrien, och naturligtvis klimatförändringen.

Till scenariet hör förstås också de nu ganska väl kartlagda men under övergångstiden endast anade orsakssambanden mellan det med internet sammanvuxna kontrollsamhälle på vars villkor världen nu har segregerats, och vad som på den tiden kallades ”islamistisk terrorism”. Den beteckningen fick ju samla en mängd olikartade massmord som under täckmantel av olika gruppers namn svepte över världen, med början i norra Irak, Somalia, Nigeria och Mali. Sedan visade det sig 21

att bakom namn som Al-Qaida, Al-Shabaab och Boko Haram (ung: ”Västerländsk Bildning Förbjuden”) och IS dolde sig andra, mäktigare intressen i det som då ännu kallades ”Väst”.

Efter ett antal attentat i europeiska huvudstäder hade dessa intressen inga svårigheter att demokratiskt genomdriva den hyperteknologiska militarisering av stadsrummet och den paranoida indoktrinering av sinnena som under övergångstiden ännu kallades ”övervakningssamhället” och i dag rätt och slätt heter samhället – eftersom nästan ingen längre minns hur det var att gå genom en stad och tänka som en ung förövergångstida poet en gång skrev i en Stockholmsdikt: Jag följer stigen ned till det starka gräset från i somras, andas djupt, känner att ingen tänker på mig.

Steg för steg kanaliserades det ursprungliga rebelliska hatet mot lokala eliters korrupta berikande av sig själva, i exempelvis Nigeria, till en lättstyrd våldsvåg varur just den rädsla växte som gynnade de stora övervakningsbolagens etablering av en ny informations- och propagandastruktur vilken tog över demokratiernas till stora delar bortfrätta nervsystem.

Måste komma ihåg mötet i morgon med Greenroth! Han blir sur om man uteblir. Vad kommer han att vilja tala om? Jag har inte skrivit mycket på avhandlingen, det har uppstått en brist på fokus hos mig. Något i synfältets utkant angår mig, men när jag tittar dit finns ingenting där.

Det är inte omöjligt att Greenroth kommer att vilja tala om Sovjetunionen. Många människor i dag har inte en aning om att något sådant som Sovjetunionen någonsin har existerat.

Men dess undergång fick enorma följder på sin tid. När USA började förvandlas till den bleka avglans av sin storhet som landet är i dag, var det ingen som såg undergången komma, kanske 22

därför att det var så mycket annat som samtidigt bleknade bort. Övergångstiden, ÖT, infaller mellan pappas fyrtioandra och femtiosjunde levnadsår.

Jag måste återknyta till min vardag. Jag har faktiskt forskarlön, om än liten. Det finns också enkla glädjeämnen. Dessutom kan det hända att herr Ueda dyker upp.

I mina Greenrothpärmar har jag samlat utskrifter av data ur informationsflödena under ÖT. Jag kallar materialet IF/ÖT. Det är inte så lätt att komma åt övergångstiden i arkiven, många filer är förintade eller belagda med olika slags lås, vissa av de försvunna massmedierna, exempelvis ett flertal tidningar, finns bara kvar i form av väldiga mängder osovrad text utan rubrik eller upphovsman, ett material nästan utan kontinuitet eller med en rent materiell kontinuitet, styckeindelningen är oftast borta, nästa steg i förfallsprocessen vore en upplösning av syntaxen, det är ändå vidsträckta nät av information vars nyckfulla åldrande styrs av gåtfulla, kanske för alltid obegripliga lagar, de ligger hopknölade i telekosmos, med enorma hål och revor, och i detta spöklika landskap där människors själar en gång färdades likt hjordar av sorgsna maneter eller kanske snarare horder av på varandra kravlande krabbor navigerar min uppmärksamhet som en liten u-båt längs fossila korallrev, över kolsvarta bråddjup och genom miltals av oväntade tångskogar.

Jag sätter mig ned invid fönstret varifrån jag har god utsikt över torget, i den mån man kan kalla denna dimmiga vy utsikt, kanske borde man kalla den insikt.

När jag inte har något annat för mig roar jag mig, för att nu kalla det något, med att söka efter exempel på vad som registrerades i offentligheten någon avlägsen dag under övergångstiden. Just nu håller jag på med åren 2011–2015. Särskilt har jag inriktat mig på att försöka finna fragment ur pressen från dessa år, för till skillnad mot televisionen försökte pressen lägga örat mot den äldre världen inuti världen och så länge det gick resonera och reflektera över skeenden, ofta synnerligen oro23

ande sådana som sedan, i och med de nya mediernas införande blir allt svårare att urskilja och längre fram, närmare min egen tid, alldeles försvinner ur informationsflödena.

24

… Regeringen har beslutat att skära ned stödet till taltidningar med 12 miljoner kronor nästa år. Det innebär att fler taltidningar kommer att läggas ned. Från början av 2013 införs billigare teknik. Då kommer alla taltidningar att läsas upp i sin helhet av syntetiska röster och levereras via internet … … Ideella organisationer kan söka medel för utbildningsuppdrag av enskilda 2012–2014. Verksamheten kan syfta till att öka den enskilda individens kunskaper och förmåga inom områdena Skydd mot olyckor och krisberedskap … … det är väl tråkigt att det ska krävas brända bilar och fullt upplopp för att medierna ska uppmärksamma oss. Jag vet att när detta kaos lagt sig så är det vi i förorten som kommer att få städa upp och försöka reparera skadorna …

Det har byggts en gräns vid tullarna runt Stockholm, och den kommer om femtio år att bli till en riktig stenmur om inte saker förändras. Samtidigt som man bygger stora feta gallerior i alla hoods så stängs fritidsgårdar och ungdomsställen ner. Det leder till hat! …

25