9789100143480

H채rskarna i Kreml

Örjan Berner

Härskarna i Kreml Från Gorbatjov till Putin

Albert Bonniers För l ag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014348-0 Copyright © Örjan Berner 2014 Kartillustrationer Miroslav Sokcic Tryckt av ScandBook AB, Falun 2014

Till Benedicte, Axel, Michael och Sophie

Innehållsförteckning Förord

15

19

DEL I – Sovjetunionens tid

1989

Det nya Moskvalivet – politiska debatter på Pusjkinplatsen 21

Livet i det ”gamla” Sovjetunionen 24

Boulevardringen och dess vattenhål 32

Kremlologin och den sovjetiska verkligheten 36

Det svenska fortet vid Mosfilmovskaja 39

Sovjetunionen och svensk säkerhetspolitik 42

Rysslands tidiga historia – är Ryssland europeiskt?

45

Den ortodoxa kyrkan 48

Agenter, mikrofoner och dolda kameror – KGB:s värld 50

Ambassadörers roll – vad gör diplomater?

57

Handel med och i Ryssland – möjligheter och fallgropar 59

Möten, kontakter, samtal – den diplomatiska vardagen 64

Demokratins genombrott i Sovjet – folkkongressen juni 1989 67

Vintern 1989 – början till en revolutionär tid 71

Möten med dem som avgjorde Sovjetunionens och Rysslands öde 75

Michail Gorbatjov 75

Boris Jeltsin 82

Andrej Sacharov – symbolen för frihet och demokrati 87

Reaktionärer och nydanare 89

Jegor Ligatjov – en konsekvent kommunist 89

Aleksandr Jakovlev – omvandligens ideolog 91

Marskalkar och generaler – frustrerade, ilskna och bittra 94

Dmitrij Jazov – kolerisk försvarsminister och fryntlig värd 95

Valerij Varennikov – stenhård krigshjälte, storrysk patriot och aggressiv kuppledare 99

Kvinnorna i politiken 100

Galina Starovojtova 100

MID och dess chefer – utrikesministrar i ett sönderfallande Sovjet och ett nytt Ryssland

Berlinmurens fall och Tysklands återförening

Omvälvning i Baltikum

Raoul Wallenberg – dragkamp med KGB

DEL II – Dagbok från en revolutionär tid

1990 Januari

Kulturlivet blomstrar

Matbristen ökar

Politiken polariseras Februari

Krig i imperiets periferi

”Det demokratiska Ryssland” skapas

Gorbatjovs eftergifter till väst Mars‒april

Gorbatjov blir president

Baltikum blir ödesfrågan

Blockad av Litauen Maj‒juni

Rysslands offensiv mot unionen

Marknad eller spekulation – sovjetmedborgaren och marknadsekonomin

Vart går Ukraina? Bilder från en mångfacetterad republik Juli

Gorbatjovs handlingsalternativ September

Kupprykten och revolutionära stämningar

Systemskifte eller ej – strid om program för marknadsekonomi Oktober‒november

Gorbatjovs fredspris och krig i Mellanöstern – var står Sovjetunionen?

103 107 113 121 133

138 142 143 147 150 151 153 155 161 167 170 174 182 184 187

189

Hungersnöd i Sovjetunionen?

December

Reaktionen på frammarsch

Uppladdning till väpnad intervention i Baltikum

1991 Januari

Aggression mot Baltikum

Ryssland griper in – möte med Jeltsin

Gorbatjov slår till reträtt Februari

Gorbatjov och de reaktionära krafterna

Demokraterna vacklar Mars

Folkomröstning om Sovjetunionens framtid April

Osäkerhet, politisk förvirring och pågående förfall i unionen Maj‒juni

Gorbatjovs Sverigebesök Juli

Boris Jeltsin – Rysslands folkvalde president

Stormsignalerna hopar sig Augusti

Statskuppen dag för dag

Balterna når frihet September

Jeltsin tar makten

Sovjetunionen går mot upplösning Oktober‒november

Strid om Rysslands och Ukrainas framtid

Ukraina – bort från Moskva December

Upplösningen av det sovjetiska imperiet

193 197 199

203 206 210 214 216 217

218 222 224 225 227 244 250 252 257 261 264

DEL III – Det nya Ryssland

Nyåret 91/92 och framåt

Sovjetunionen begravd – Ryssland, ett nytt fosterland

Chockterapin – från centralplanering till marknadsekonomi

Det politiska landskapet – kommer Ryssland att splittras?

Jeltsins taktik – söndra och härska

Privatisering i praktiken

Parlament mot president – kongressernas dragkamp

Statsminister Bildt i Ryssland

Inte våra ubåtar! Amiraler, generaler, ministrar

En kvistig förhandling och ett lyckat toppmöte

Baltikum – bestämda, målmedvetna balter, bittra ryssar

Vad hände sedan?

Bombardemang av Vita Huset – Jeltsins bittra seger och de liberala demokraternas nederlag

Jeltsin – den nyckfulle tsaren i Kreml

Tjetjenien – en serie katastrofer för Ryssland

Ryska medier – uppgång och fall

Kartan ritas om och folket får flytta

En hårdare utrikespolitik – Ryssland, Nato och ”det nära utlandet”

Vitryssland – staten som inte fanns

Ukraina – ”350 års ockupation”, stridsäpplet Krim

Georgien – inbördeskrig, separatism och nu en ljusare framtid

Jeltsins sista år

Putin i Kreml – sönderfallet hejdas, ekonomin växer, västvärlden kurtiseras

Putin ändrar kurs

Vart går Ryssland?

Några ledande politiker i Sovjetunionen och Ryssland Kronologi

Författarens tack

271 273 279 296 306 308 313 318 322 327 331 340 342 347 351 355 358 360 363 367 379 385 391 393 403 407 410 415

Svarta havet

AT L

NORGE

Östersjön

AN TEN

SVERIGE

Moskva

Kaspiska havet

R

Y

S

O SM A N SK A

P E R S I E N

K

Novaja Zemlja

A

K

E

J

S

A

R

NO

D

R IK

I

RR

Ö

N

VE

E

A SH A I

M

A

M O N G O L I E T

K

RYSSLAND 1914

T

T

Sachalin

JA PAN

ET

Vitryska SSR

Moskva

1

Kaspiska havet

I R A N

12 Aralsjön

SSR

1.

2.

3.

4.

Tadzjikiska SSR

Uzbekiska

AFGHANISTAN

Turkmenska SSR

5

Basjkiriska SSR

4

ASSR

KOMI

KAZAKISKA SSR

3

KARA-KALPAK SSR

2

KOLAHALVÖN

SFSR: SOCIALISTISK FEDERATIV SOVJETREPUBLIK ASSR: AUTONOM SOVJETREPUBLIK

I R A K

Azerbajdzjan SSR

8

Armeniska SSR

6 KAUKASIEN Georgiska 9 KALMUCKISKA SSR SSR 10 7 TURKIET 11

Svarta havet

Ukrainska SSR Moldaviska SSR

POLEN

KARELSKA ASSR

FINLAND

SVERIGE

Lettiska Kaliningrad SSR Estniska Litauiska SSR SSR

Östersjön

NORGE

K I N A

5.

6.

7.

8.

Udmurtiska ASSR Abchaziska ASSR Adzjariska ASSR Nachitjevan ASSR

MONGOLIET

ASSR

BURJATISKA

JAKUTISKA ASSR

SOVJETUNIONEN 1989

Mordvinska ASSR Tjuvasjiska ASSR Mari ASSR Tatariska ASSR

Kirgisiska SSR

Balkasjsjön

TUVINSKA SSR

Ryska SFSR

S O V J E T U N I O N E N

Zemlja

Novaja

NORRA ISHAVET

.

SYDKOREA

NORDKOREA

9. Kabardino-balkariska ASSR 10. Nordossetiska ASSR 11. Tjetjensk-ingusjiska ASSR 12. Dagestanska ASSR

K I N A JAPAN

KURILERNA

KAMTJATKAHALVÖN

Berings hav

Kaliningrad 7 Vo l

sti

en

Tomsk

-N en

Archangelsk

sk

Ma ns ien

am alo

J

en m

k

Novosib irs

5

Krasnojarsk

Irkutsk

(Jakutien)

Sacha

Amur

Magadan

aro vsk

Ch ab

Judiska autonoma l채net

Provinser/regioner

Primorskij

Sachalin

a tk tja

i Kom

16

u Ty

Ch an ty-

Nen tsien

Murmansk

14

Vjatka 13 2

rm Pe

Arkhangelsk

ka ls en re lik Ka ub p re

S:t Petersburg

11 og da

15

4 10

19 2

Om

Tuva

Autonoma distrikt

m Ka

Pskov Smolensk

Tver

11

m

13

23 6 4 9 20 8 12 18 10 14 17

Sa to v

Kurgan

7

k

Kursk 8

22 21

1

Orenburg

Altaj

8. Kalmuckien 9. Basjkirien 10. Mari 11. Mordvinien 12. Nordossetien 13. Tatarstan 14. Udmurtien

Republiker Vjatka Basjkirien Tjetjenien Tjuvasjien Ingusjien KabardinienBalkarien

Altaj

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7. Chakassien

n

Brjansk

Belgorod ov st Ro 8

Dagestan

17. Tambov 18. Tula 19. Uljanovsk 20. Vladimir 21. Volgograd 22. Voronezj 23. Jaroslavl

rja tie

RYSSLAND IDAG

als yk ba Za

Krasnodar 1 9 6 12 5 3

9. Moskva 10. Nizjnij Novgorod 11. Novgorod 12. Orjol 13. Penza 14. Rjazan 15. Samara 16. Jekaterinburg

Oblast (Stadsomr책den) 1. Astrachan 2. Cheljabinsk 3. Ivanovo 4. Kaluga 5. Kemerovo 6. Kostroma 7. S:t Petersburg 8. Lipetsk

Bu

$140

$120

Nominellt Reellt (februari 2013, USD)

$100

Genomsnittligt spotpris per månad $80

$60

$40

$20

OLJEPRISET MAJ 1987–JANUARI 2013

Rysslands exportinkomster från olja och gas sedan 2002 Exportinkomster i miljarder dollar 300

296

284

250

239 205

200

Naturgas

181 154

150

124

100

81

26

20 2002

73

58

44

50 0

Olja (råolja och oljeprodukter)

156

03

28

04

41

05

51

06

51

07

72 49

08

09

68

49

10

11

2012

RYSSLANDS EXPORTINKOMSTER FRÅN OLJA OCH GAS SEDAN 2002

Jan 2013

Jan 2011

Jan 2012

Jan 2010

Jan 2009

Jan 2007

Jan 2008

Jan 2005

Jan 2006

Jan 2003

Jan 2004

Jan 2001

Jan 2002

Jan 1999

Jan 2000

Jan 1997

Jan 1998

Jan 1995

Jan 1996

Jan 1993

Jan 1994

Jan 1991

Jan 1992

Jan 1989

Jan 1990

1987

Jan 1988

$0

Naturgasledningsprojekt EU-medlemsstater

Murmansk

Ryssland 500 kilometer 500 Miles

a

op ur

Finland

-E AL

Norge

Storbrittanien

AM

Gasledningar

M JA

Viborg

Ryssland

Sverige

Nordsjön

Estland Danmark

Gasterminal

RD NO EAM R ST

Lettland

(B a

Litauen

p ro Eu

Moskva

AL

Belgien

M JA

Tyskland

BA

Vitryssland

ZJ

RU

Polen

D

Ce n

tra

Frankrike

SOJULZ

TAG

Ungern

So

h

St re a

n

Ukraina

Kaspiska havet

SOUTH STREAM Bulgarien

uth

sie

SOJ

(Brotherhood)

m

So

ULZ

Kazakstan

l-A

Rumänien

ut

Italien

) OD

HO

ER

TH RO

Svarta havet

Str e

am

Turkiet Medelhavet

Irak

RYSSLANDS GASLEDNINGAR

Iran

Förord

Det sovjetiska imperiets fall, Rysslands, Ukrainas, Georgiens och de baltiska staternas tillkomst, den postsovjetiska sfärens konvulsioner under de senaste tjugo åren ‒ detta står i centrum för denna bok. Den tar sin utgångspunkt i kampen mellan Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin om makten i Kreml och leder vidare till Vladimir Putins auktoritära Ryssland.

Sovjetunionens upplösning var unik i världshistorien i sitt fredliga förlopp – men konvulsionerna har ännu inte lagt sig och ambitionerna att återställa ett välde styrt från Moskva finns kvar. Ett imperium upplöstes inom loppet av några år. Ett socialt system, som haft global räckvidd och inflytande försvann. Kärnvapenhotet mot hela mänskligheten trappades radikalt ner. Ryssland, världens största land, omvandlades under tumultartade former, 14 nya stater skapades varav tre i vår omedelbara närhet.

Alltjämt kvarstår en rad frågor kring denna historiska omvälvning.

Var Sovjetunionens upplösning ödesbestämd av det socialistiska systemets kollaps och de nationella spänningarna inom det väldiga imperiet?

Eller var den resultat av politiska misstag i Kreml förenat med en makthungrig rysk ledares ständiga offensiv mot centralmakten? Vilken roll spelade västmakternas påtryckningar, beroendet av den internationella oljemarknadens fluktuationer och tvånget att lita till import från väst för att föda det egna folket? Vilka risker fanns för att sönderfallet av detta månghundraåriga imperium med tusentals kärnvapen spridda över dess territorium skulle leda till inbördeskrig? Kunde övergången från en centralstyrd, byråkratisk ekonomi till en otyglad marknadsekonomi, en vild kapitalism, ha skett i andra, mer ordnade former, som kunnat mildra det ryska folkets misär och förtvivlan? Skulle en annan politik i Ryssland och i västvärlden ha kunnat dämpa den frustration och bitter­ 15

het, som byggdes upp under 90-talet mot ”demokrati”, ”marknad”, ”västvärlden”? Fanns här bakgrunden till valet av KGB-mannen Putin som landets president? Är den auktoritära och aggressiva hållning som idag präglar Moskvas ledare en återgång till rysk imperialism? Eller är den en reaktion mot västvärldens, främst USA:s, globala maktanspråk och mot smäleken att ha förlorat status som supermakt, känslan att vara utsatt för omvärldens försök att degradera och försvaga det egna riket? Är Putin representant för ett storryskt tänkande som är ingrott i ”sovjetmänniskan” och i landets imperietradition och som blott legat i träda under Rysslands svaghetsperiod sedan slutet på 80-talet?

Under tio år i Moskva, varav fem som Sveriges ambassadör 1989‒94, bevittnade jag den process som ledde till Sovjetunionens kollaps och de nya staternas mödosamma födelse, detta på nära håll med den unika tillgång till de viktigaste beslutsfattarna som kunde ges under en revolutionär tid. Alltsedan dess har jag vid täta besök i Ryssland och de andra postsovjetiska länderna sökt följa och förstå vad som sedan har hänt. Denna bok skildrar atmosfären i det politiska livet i Moskva och visar hur stämningar snabbt skiftade, hur maktkampen mellan de olika lägren gestaltade sig. Den vill beskriva hur de viktigaste personerna resonerade och hur de förändrades under loppet av de dramatiska händelserna. Därtill ger jag glimtar från den dagliga tillvaron inte bara under denna omvälvande tid utan även under den tidigare sovjetiska period då jag bodde i Moskva, den som kallades ”stagnationsåren”. Med detta som utgångspunkt söker jag diskutera utvecklingen fram till dagens postsovjetiska samhällen.

Detta är en samling av personliga intryck och upplevelser, reflektioner, iakttagelser och resonemang kring hur jag då såg på den politiska utvecklingen med perspektiv på hur den senare kom att gestalta sig.

Om det finns något budskap så är det, att vad vi idag ser hända i Ryssland och i dess grannländer har djupa rötter i tiden kring Sovjet­ unionens kollaps. Det kan knappast förstås utan att man går tillbaka till dessa år och begrundar hur ledarna i Kreml och folken i Ryssland och i de andra sovjetiska republikerna upplevde denna kataklysm – och hur de sedan sökte bygga upp en ny tillvaro.

16

Del I Sovjetunionens tid

1989 Det nya Moskvalivet – politiska debatter på Pusjkinplatsen Sommaren har anlänt till Moskva. Snart kommer det att bli tryckande varmt i det sovjetiska imperiets centrum. Det är i Moskva som förändringarna slår igenom, allt viktigt händer först här och når ut i landet långt senare. Stämningen i staden är upphetsad, en helt annan än den jag minns från förr. Små grupper står på Pusjkinplatsen, ett stenkast från Kreml. De diskuterar livligt, en del häftigt och upprört. Det handlar om folkkongressen, det direktvalda parlament som landets ledare, generalsekreteraren i Kommunistpartiet Michail Gorbatjov har lyckats få till stånd, en demokratisk premiär för Sovjetunionen.

Alla som står här i sommarkvällen, har följt kongressens debatter. De sänds både på tv och i radio. Man tar upp frågor som förr var tabubelagda. Någon rädsla eller tvekan märks alls inte. Jag ser mig omkring men ingen ger intryck av att bevaka eller kontrollera diskussionen.

Ingen fotograferar eller gör anteckningar om vad som sker. Alla säger saker som förr skulle ha lett direkt till KGB-förhör.

Molotov–Ribbentrop-pakten, som slöts mellan Tyskland och Sovjetunionen inför andra världskriget, är ett samtalsämne. Det har tagits upp av balterna i folkkongressen. – Jo, hävdar en äldre herre med inpass från flera andra, det var nog nödvändigt det som Stalin gjorde 1939, att göra upp med Hitler. Han måste vända Tysklands aggression mot väst.

Vi ville ju sluta en allians med britter och fransmän mot Hitler. Men istället for Chamberlain, den brittiske premiärministern, till München och slöt avtal med honom. Det visade att de inte ville förena sig med oss för att stoppa Tyskland. Särskilt britterna ville väl att han skulle anfalla i öst. Sedan skulle de komma in och utnyttja läget, när vi och 21

Tyskland slagit oss blodiga mot varandra. Men Stalin var listig och förstod kapitaliststaternas ränker.

Ingen invänder mot detta resonemang. Det kommer ändå en del skeptiska frågor. Hur var det med de hemliga protokollen i det tysksovjetiska avtalet? De delade visst upp Polen och gav baltiska stater och Finland till Sovjet? Det hade balterna talat om under kongressen.

Om det är sant vore det skamligt. Men balterna, de gjorde minsann ofta gemensam sak med tyskarna under kriget, invänder någon. Man vet hur illa de tycker om ryssar. Nu vill de ha självständighet. Men det går inte att bryta upp Sovjetunionen, allt hänger ihop och vi är alla beroende av varandra. Diskussionen böljar fram och tillbaka.

En grupp talar om massakern vid Katyn. Där hade 20 000 polska officerare avlivats. Var Sovjet ansvarigt? Varför skulle det inte ha varit tyskarna som tog död på dem, säger en äldre krigsveteran, de var skyldiga till långt värre illdåd. Men, invänder flera – de dödades redan 1940 i den sovjetiska delen av det ockuperade Polen. Varför skulle Stalin ha gjort detta, är repliken, det kan ha varit Berijas verk, han var ju chef och styrde säkerhetstjänsten NKVD? Någon berättar att en halv miljon polacker hade deporterats till Sibirien. Men hur många ryssar sände man inte dit?

Stämningarna är upprörda i en grupp som diskuterar Georgien. I Tbilisi hade sovjetisk militär gått till attack mot en fredlig demonstration och dödat ett tjugotal civila. På Pusjkintorget är kritiken hård mot den sovjetiska militären, både från ryssar och från georgier, för sådana finns med i gruppen. Flera har sett en video som visats i tv med bilder av dödade kvinnor och ungdomar. Orimligt att ge sig på fredliga demonstranter – nästan alla delar denna åsikt. Sedan skiljer man sig åt. Georgierna vill ha självständighet, men hur skall det gå till, de hör ju till oss, är en del av unionen, säger en ryss. Det blir allmänt kaos om alla överallt vill bli självständiga. Se på Abchazien vid Svarta havet. Det tillhör ju Georgien mer av en slump och vill bryta sig ut. På 30-talet drog Stalin bara ett streck på kartan och förde in det till sin hemrepublik, så varför skulle inte de få separera nu?

Suchumi, Pitsunda, Gagra, dessa härliga stränder ligger ju där, säger 22

någon längtansfullt. Och de fina sanatorierna som vi har byggt. En georgier brister ut – ni är nationalister och chauvinister allesammans, ni ryssar. Det väcker vredgade protester. ”Under Stalin var det ändå mycket bättre ordning än nu”, hävdar en vithårig herre med barskt, militärt utseende och hållning. När harmsna invändningar kommer klämmer han till: ”Skulle Gorbatjov ha kunnat vinna kriget mot tyskarna?” En annan menar att man alltid haft dåliga ledare i Sovjet. De har blivit allt sämre, Chrusjtjov, Brezjnev, kanske var Andropov ett undantag men han dog ju nästan genast, Tjernenko, och nu denne Gorbatjov. Han kan ju inte ens prata ordentlig ryska.

Stalin och Lenin var väl heller inte bra, säger en annan ikonoklast.

Lenin var åtminstone vältalig men Stalin, han klarade inte den ryska grammatiken. Några skrattar lite generat åt sådan vanvördnad.

Jag går vidare. Det börjar bli sent men folk stannar kvar. Några slår sig ner vid Pusjkinstatyn. Kvällen är varm och på Gorkijgatan bredvid passerar bara enstaka bilar och bussar. Man diskuterar Gorbatjovs Östeuropapolitik. Stämningen är eftertänksam, resonerande.

Kan man lita på dessa länder? När vi nu släpper all kontroll så går de kanske över till väst, söker sig till Nato? En uppenbart sakkunnig har argument, som gör verkan: ”De där staterna är ändå på väg mot ekonomisk kollaps. Det skulle kosta oss alldeles för mycket att hålla dem kvar. Flera är närmast bankrutt – Polen, Ungern, Bulgarien, för att inte tala om Kuba. De har lånat i utländsk valuta och tror väl att vi skall ställa upp och ta ansvar för deras skulder. Det har vi inte råd med.

Vi har redan betalat alldeles för mycket för alla dessa länder, särskilt för de där långt borta. Vad har vi i Afrika att göra?” Här kommer ett instämmande mummel.

Detta är ett nytt land. Så här gick det inte till i det Sovjetunionen som jag lärde känna när jag bodde här i fyra år under det tidiga sjuttiotalet. Nu, sommaren 1989, tycks folket i detta rike vakna upp ur sin ideologiska dvala. Här på Pusjkintorget söker man sanningar, förkastar propagandan och vill söka en ny tillvaro. Det är en frigörelse från ett gammalt, förstelnat och repressivt system parad med väldiga förhoppningar om att snart kommer man att leva i ett bättre samhälle, ”ett 23

normalt land”. Senare kommer många att med nostalgi tänka tillbaka på det gamla livet, det som fanns före alla de stora förändringar som man nu gick igenom, på 1970-talet då Sovjetunionen var en supermakt likvärdig med USA och förväntningarna var stora att framtiden skulle bli ljus. Det var kanske inte så dåligt på den tiden?

Livet i det ”gamla” Sovjetunionen Då, på söndagsmorgnar i sjuttiotalets början, brukade jag, en ung sekreterare vid svenska ambassaden, gå inkognito till Znanije, ”Kunskap”, ett slags ABF där kända journalister talade om aktuella ämnen för en alltid lika andaktsfull publik. Diplomater var nog inte välkomna, så jag uppträdde diskret. Blyga frågor kunde ställas anonymt på papperslappar som sändes upp till föredragshållaren. Som mest provokativt kunde man till exempel undra: var det sant att västtyska industriarbetare ibland hade råd med en egen bil? Svaret var taktiskt finurligt: Jo, det kunde förekomma men vad fick man inte stå ut med för att nå dithän, intensivt, stressande arbete från tidig morgon till sen kväll i en hård och obönhörlig takt utan raster och gemytliga samtal.

Var det något att eftersträva? Salen verkade hålla med om att så ville man inte ha det.

De som satt där var de redan troende, de som vuxit upp med marxism-leninismen som katekes och knappast hade någon annan referensram. För de äldre var det något av en religion. Vad som hände utanför hemlandet visste de ingenting om. Bilder från västvärlden fanns bara i televisionens spionfilmer, för sovjetiska agenter måste ju operera i spännande miljöer utomlands. Själva fick de ju aldrig åka någon annanstans än till de östeuropeiska grannarna. Alla hade de gått som partiets ”pionjärer” i barndomen, stolt burit sina röda halsdukar, varit med i den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol när de blivit lite äldre, demonstrerat under de röda fanorna med hammaren och skäran, sjungit ”väldigt är mitt fosterland, skogar, fält och floder, inget land jag känner, där en människa kan andas lika fritt” – ett 24

hån när sången komponerades, år 1937. Men sedan kom det andra världskriget och patriotismen blommade när de stora segrarna vanns.

Sovjetunionen var ju ett fantastiskt, mäktigt och underbart land.

Något bättre fanns inte – det var nog nästan alla överens om, de som satt där vid mötet på söndagmorgonen i Znanije vid 70-talets början.

Visst lyssnade många på BBC, Radio Svoboda och andra västliga stationer som sände på ryska men vad skulle man tro, det var nog propaganda och i vilket fall som helst lite overkligt. Besvikelse och ilska över köer, varubrist, trångboddhet fanns överallt – men hittills hade livet ändå gradvis blivit lite bättre. Men det gick väldigt långsamt uppåt. Måste man verkligen skicka så mycket pengar till Afrika, Kuba och alla dessa fjärran liggande länder? Kritik fick dock begränsas till det egna kökets intima samtal – kanske var det klokt med diskretion också där om man, som så ofta, tvingades dela det med andra familjer.

Många hade traumatiserats av ett liv präglat av krig, arresteringar, fångläger, svält och död. De var fortfarande rädda. Det var inte så länge sedan. Det var bäst att vara försiktig med vad man sade. Den handfull som demonstrerade på Röda torget i augusti 1968 mot invasionen i Tjeckoslovakien, förpassades raskt till läger och mentalsjukhus. Ingen trodde att något skulle förändras. Så som det var, så skulle det alltid förbli.

Sjuttiotalets början var den tid som senare kom att kallas ”den Brezj­ nevska stagnationsepoken”. Sovjetunionen var på höjden av sin makt, jämbördig med USA i en kärnvapnens terrorbalans bredde den ut sitt inflytande runt jordklotet. Östeuropa var under fast kontroll, avspänning rådde mellan öst och väst, levnadsstandarden i landet var påver men alla hade det livsnödvändiga, KGB under den hårde Andropov såg till att ingen öppen opposition fick störa den vegeterande friden.

Själv umgicks jag flitigt men diskret i en grupp yngre ryssar med bakgrund i den sovjetiska högre nomenklaturan – pappan till en av dem var medlem av politbyrån, landets högsta styrande organ. Kontakten var lärorik, tidvis mödosam, för jag hade inte deras aptit på starka drycker och ofta svårt hänga med i den snabba, slangfyllda konversationen. Dessa unga sovjetmedborgare i Moskvas överklass 25

saknade helt ideologisk övertygelse och såg cyniskt på sin tillvaro och på den sovjetiska verkligheten. Kvällarna ägnades åt anekdoter, politiska vitsar, mest om de högsta ledarnas enfald, de gamla gubbarna som styrde i Kreml. De var tacksamma objekt för parodier. Brezjnev blandade ihop sina anföranden och missade en sida ur talmanuskriptet – ingen, varken han själv eller åhörarna, märkte det dock. Politbyråns medlemmar, som stod uppradade på Leninmausoleets hedersläktare vid 7 november-paraden – en serie stenansikten i bisammössor som mekaniskt vinkade till den oändliga raden av stridsvagnar, kanoner och raketer. Lenin i soluppgången med näven uppsträckt, pekande mot en ljus och mycket avlägsen framtid.

Trots sin bakgrund levde dessa, den kommunistiska partibyråkratins, nomenklaturans barn alls inte i överflöd. I motsats till vanliga sovjetmedborgare kunde några av dem få tag på importerade konsumtionsvaror i specialbutiker, men utbudet var högst begränsat. För västerlandets överklass skulle levnadsnivån ha framstått som mycket påver. Inga utlandsresor annat än till östeuropeiska satellitländer, semestrar i de baltiska republikerna, på Krim eller i Svartahavskustens badorter tillsammans med otaliga andra. Ingen av dem hade bil.

Nattklubbar hörde jag aldrig talas om. Livet var grått och enformigt, också därför att konsumtionssamhällets lockelser saknades. Där fanns ingen reklam annat än banderoller med uppmaningar sådana som att ”läsa tidningar”. De var väl så tråkiga att allmänheten ägnade sig åt något mer nöjsamt, utom byråkraterna förstås som måste få sin katekes i Pravda och Izvestija, instruktioner hur de skulle tänka och tycka. Eller så uppfordrades man att ”flyga med Aeroflot”, landets enda flygbolag, som för en spottstyver forslade medborgarna till andra änden av det väldiga landet. Men där såg det ju precis likadant ut som hemma, samma förfallna tristess. Överallt fanns stora, röda plakat med eggande paroller: ”Den proletära internationalismen firar nya triumfer, Socialismen segrar över hela jordklotet, Industri-och jordbruksarbetarna kämpar för att stärka Sovjetunionen.” Framtiden för dessa unga sovjetmedborgare var utstakad men beroende av ett uppträdande där konformitet och partitrohet var ledstjärnor för framgång. Man visste 26

att morgondagen skulle vara precis likadan som idag. Inte undra på att man ofta måste dränka sina förhoppningar och fantasier i ett ordentligt vodkarus.

Ryska konstnärer och intellektuella ”dissidenter” var bland mina andra vänner. Säkerhetstjänsten, ”organen”, höll dem under uppsikt.

Kontakten med mig och andra utländska diplomater hade förr varit farlig och graverande, men var nu något av ett skydd när Sovjet sökte samarbete och avspänning med väst. Långa och blöta fester på datjor utanför Moskva rymde den översvallande hjärtlighet och de krav på totalt engagemang som nog är speciellt ryska. Samtalen rörde sig om allt, meningen med tillvaron på denna jord och hur svårt det var att ha råkat födas i just detta land. Materiellt levde man på marginalen, men där fanns tillräckligt för att hålla nöden borta och därtill en väldig kapacitet för fester och umgänge i en sammansvetsad krets av vänner och nära släktingar som drömde om en annan tillvaro och längtade bort från den förtryckande sovjetiska. Blott de som var judar, och enstaka internationellt kända, riktigt besvärliga oppositionella, kunde räkna med att få utvandra. I dessa kretsar hyste man förstås förakt och avsmak för regimen, men man var försiktig. Alternativet för de riktigt modiga, de som vågade gå ut öppet med sin kritik av systemets brist på frihet och mänskliga rättigheter, var fängelse, förvisning eller mentalsjukhus. Detta var den politik som fastställts för att slippa högljudda och välkända kritiker och desarmera den amerikanska kongressens engagemang för judiska intellektuella. Man gjorde sig av med framstående författare och konstnärer, men också vetenskapsmän och forskare.

Konstnärer kunde ställa ut sina verk bara om de anpassade sig efter den ”socialistiska realismens” krav. Det var den enda ism som var til�låten. Den modernism i konsten som de första bolsjevikerna hade låtit spira i början av 20-talet fick ett brått slut. Sedan gällde politrukernas smak, och den var konservativ och ideologiskt bestämd. Folket, revolutionen och kommunistpartiet skulle förhärligas på ett sätt som alla kunde begripa. Det gällde konst, litteratur, måleri, skulptur, musik, film och teater. En del hade luckrats upp sedan chefsideologen Zjdanov 27

knäsatt denna politik 1934 – men i stort gällde den fortfarande. Ett djärvt försök att ordna en inofficiell utställning i utkanten av Moskva stoppades av KGB, som sände in bulldozrar bland de utställda konstföremålen.

Men visst fanns också en underjordisk opposition, man levde inte längre i en stalinistisk, totalitär miljö. ”Samizdat”, inofficiella, hemligt tryckta skrifter som goda vänner gav mig, angrep systemet och visade i talrika interiörer hur illa det fungerade. Nadezjda Mandelstams memoarer om Stalins repression av författare och konstnärer cirkulerade i en stencilerad utgåva som en ung man plockade fram från gömstället under sin jacka och sålde till mig på Kuznetskij Most. ”Det finns mycket annat”, viskade han. En skrift med vittnesbörd om livet för en menig i den sovjetiska krigsmakten gav målande beskrivningar av pennalism, dryckenskap, slarv och villervalla. Och det var ändå där som alla resurser samlades och systemet skulle fungera bäst.

I detta stagnerande samhälle fanns samtidigt en stor intellektuell medelklass med hög klassisk bildning och vidsträckta kunskaper. De som tillhörde den kunde man se i tunnelbanan, läsande de tjocka litterära tidskrifterna, de samlades på uppläsningsaftnar för poesi eller reciterade själva ur både publicerade och opublicerade poem, de fylkades vid teatrar och konserter i den livaktiga kulturella storstadsmiljön.

De kunde sin Pusjkin, Tolstoj, Gogol men även de förbjudna poeterna Mandelstam, Achmatova, Pasternak. Hemma hos dem bjöds det säkert mest på makaroner och potatis, kläderna var luggslitna, möblerna i bästa fall av östtyskt fabrikat – men bokhyllorna var väl fyllda och man samtalade om den senaste teaterpjäsen. På den anrika teatern MXAT spelades den klassiska repertoaren. Tjechovföreställningarna där, med den klara diktionen och det rena, enkla språket, passade mitt ryska ordförråd. På Tagankateatern, alltid fullsatt, var stilen experimentell och framförandet sådant att jag gick därifrån i dystra tankar om det ryska språkets oändliga och svåra rikedom.

Sovjetstaten gav utbildning åt folket och gjorde ett land av analfabeter till en tekniskt och vetenskapligt högtstående nation. Den väldiga sats28

ningen på avancerad forskning koncentrerades till det militära. Där lyckades man bygga en egen kärnvapenstyrka, utmärkta stridsflygplan, raketer och stridsvagnar. Man sände upp bemannade satelliter i rymden. Det gav känslan av att landet, åtminstone i militär kraft, var på samma nivå som konkurrenten Förenta staterna. Sovjetmänniskan var uppfostrad i patriotism. Den omfattade hela det väldiga landet; från Kaliningrad till Kamtjatka, från Arktis till Kaspiska havet.

Flertalet utgick dock ifrån att denna fosterlandskärlek främst gällde Ryssland och att de andra folken i imperiet skulle vara glada och nöjda med sin anslutning till denna stora, dominerande nation. En generation hade kämpat i kriget, besegrat fienden och kände stolthet över det mäktiga imperiet. Men samtidigt växte besvikelsen över att livet och vardagen skulle vara så svåra. Under 1970-talet kunde regimen rida på de snabbt stigande olje- och gaspriserna för att finansiera sina väldiga militära investeringar och kostsamma utrikespolitiska engagemang. Hjälpen till Kuba, Angola, Vietnam slukade miljarder. Men man förmådde inte ge folket en levnadsstandard som nådde upp till ens fattiga sydeuropeiska staters nivå. Utopier om framtidens överflöd under kommunismen trodde ingen längre på. Alltfler kom att tycka att så som livet var i Sovjetunionen, så ville man inte fortsätta att leva.

Min ryska väninna var nog inte otypisk. Ögonläkare, skild, med ett barn som togs om hand av hennes föräldrar, pappan professor och medlem av Vetenskapsakademien, själv var hon bosatt i en enkel enrummare. Hennes berättelser kunde beskriva den sovjetiska tillvarons många dystra praktikaliteter. I sin läkartjänst var hon uselt betald, hade hälften av en industriarbetares lön, men framförallt saknades utrustning och mediciner, och då var hon ändå anställd vid en välkänd klinik. Tanken att arbetet skulle kunna kompensera för allt det gråa och trista i tillvaron fanns inte hos henne och knappast heller hos någon av hennes vänner. Säkert ville hon, som så många andra, komma bort från denna trånga och otrevliga värld, men såg inte hur det skulle kunna bli möjligt. Att Sovjetunionen någonsin skulle förändras, att en ung, radikal ledare kunde efterträda geronterna i ledningen, föresvävade bara ett fåtal. Kanske måste hon rapportera till 29

KGB om vår samvaro. Det kunde inte vara så intressant, för jag hade inga hemligheter att avslöja.

Man visste nog ändå vad jag hade för mig där jag bodde i den våning som en gång inhyst översten och spionen Wennerström, då han var militärattaché vid ambassaden. Adressen var Sadovaja Samotjetjnaja, en del av Trädgårdsringen, i ett bostadskomplex uppfört av tyska krigsfångar och därför av bästa sovjetiska byggnadskvalitet. Portgången och trapphuset var illa medfarna och luktade avfall. Så var det överallt, det kollektiva fick förfalla medan man putsade hemma hos sig själv – en god illustration till den förhärskande ideologins svårighet att vinna anklang hos folket. I min egen ungkarlsvåning var allt välorganiserat och trivsamt. Så tyckte också den myriad av kackerlackor som brukade hemsöka köken i huset och som blott tillfälligt kunde fördrivas med Anticimexmetoder.

På min begäran om hemhjälp hade UPDK, den statliga byrån för ”service” till diplomater, genom vilken alla sådana tjänster måste skötas, sänt mig en vampig ung dam med mycket begränsade matlagningstalanger. Jag begärde byte och fick Klara, en pratsam 50-åring, som lagade ypperlig mat men helst ville berätta om sitt liv och om sin vackra dotter, som hon också introducerade för mig. Enligt Klara var denna olyckligtvis nu lierad med en äldre officer men det kunde nog ändras med lite god vilja från min sida. Jag nappade inte på denna krok.

I huset bodde mest utländska journalister och enstaka affärsmän. I en vaktkur vid ingången stod en ”milisman” som noga antecknade vem som kom och gick. Ryska gäster fick jag eskortera för att de inte skulle utfrågas om ärende och eget namn. På gården trängdes utlänningarnas bilar. Om de parkerade på gatan utanför skulle vindrutetorkarna försvinna, för det var en bristvara. Eftersom de ofta inte fanns att köpa så fick man ta någon annans – och så fortsatte det hela. Hade dessa utlänningar kostat på sig en Mercedes försvann den fina stjärnan på kylaren efter några minuter, för den var en begärlig souvenir. Över den fyrfiliga men mestadels ganska tomma Sadovajaavenyn såg jag ut 30

mot Teatr Kukol, en världsberömd marionetteater. Åt andra hållet, via några trånga gränder, kom man till den gamla traditionsmättade cirkusen med sågspån, ystra hästar och en clown, Jurij Nikulin, som hela Sovjetunionen dyrkade. Här låg också stadens största privata kolchosmarknad, en handelsplats där georgier och azerier saluförde ett överflöd av influgna, dyra men begärliga produkter. De kunde utnyttja löjligt låga transportkostnader, bestämda av myndigheterna med det politiska motivet att på detta sätt hålla ihop det väldiga riket.

Därtill fanns ingen konkurrens, för dessa marknader var hårt reglerade och begränsade. Samtidigt rådde en ständig knapphet på varor. De apelsiner som man förgäves köat för i timmar utanför en statlig affär, kunde här på marknaden inhandlas för pyramidala belopp. Ett tjog kostade lika mycket som en flygresa till Vladivostok, en färd på nio timmar – sådana var de absurda prisrelationerna i den centralstyrda ekonomin. Bredvid låg restaurangen Uzbekistan. Dit tog jag tillresande svenska vänner för ett stänk av exotism. Man åt utmärkt i en förfallen och vildvuxen trädgård till tonerna av en bullrig orkester. De flesta andra gästerna hörde till marknadens burgna kaukasiska försäljare.

De drack och glammade, nöjda över veckans goda förtjänster, glada inför återresan till sina soligare hemtrakter.

Den vanlige sovjetmedborgaren hade det mycket sämre ställt, särskilt om han bodde utanför huvudstaden. I Moskvas åtta väldiga tågstationer, särskilt nattetid, kunde man se ett myller av tillresta från landsbygden som kamperade där i väntan på sin transport, ”korvtågen”, tillbaka hem. Alla hade stora kassar med fångsten från den proviantering som bara kunde ske i huvudstaden. Hit och till de ”hemliga” militärindustriella städerna i Ural kanaliserades alla begärliga varor.

Här fanns sådant som landsortsbefolkningen knappt visste existerade.

Moskvaborna retade upp sig på dessa utbölingar som proppade igen deras butiker och förlängde deras köer. De satt och låg i väntsalarna, huller om buller, insvepta i schalar och filtar, gömda under skinnmössor och rockar men med ett fast grepp om sina knyten. Det var mest äldre kvinnor, babusjkor, som kunde ta sig tid att skaffa hem hela familjens nödtorft. I hallarna svävade den sovjetiska doften – en 31

blandning av lågoktanig bensin, billig, söt parfym, cigaretter med stark tobak av märket Belomor, en pust av kåldolmar och lök.

Boulevardringen och dess vattenhål Min väg till ambassaden gick längs Boulevardringen, en hästskoformad allé runtom hela centrum. Med sin skyddande grönska var den ett promenadstråk för Moskvaborna. Här fanns en atmosfär från presovjetiska dagar, för båda sidorna av allén kantades av palats från 1700- och 1800-tal. Målarfärgen flagnade, fönsterkarmarna var gistna, dammigt förfall präglade flertalet. De gav en känslan av att finnas till i det förgångna. På Tverskojboulevarden, den äldsta delen av hästskon, skulle man för hundra år sedan under en spatsertur på kvällskvisten ha kunnat stöta på såväl Pusjkin och Lermontov som Gogol, Tolstoj och Tjechov. Själv vandrade jag tidiga morgnar raskt fram på Tjistoprudnij-boulevarden, där Aleksandr Gribojedov stod staty. Han var författare och diplomat, det ryska imperiets sändebud till Persien. Tillvaron där var mer spänningsfylld än dagens diplomatliv. Rysk-persiska förvecklingar ledde till att ambassaden stormades av en fanatisk folkmobb som tog livet av Gribojedov tillsammans med hela ambassadpersonalen. Detta upprörde tsaren och ledde till skarpa förvecklingar mellan de båda staterna. Konflikten bilades först sedan shahen av Persien skickat en emissarie till hovet i S:t Petersburg med en praktfull sabel smyckad med diamanter som gåva och plåster på såren. Emissarien skulle även framföra ett erbjudande från shahen till tsaren att med denna sabel avhugga sändebudets huvud. Quid pro quo.

Lite längre fram på gatan, i nr 23, bodde Sergej Eisenstein, filmskapare av bland annat klassikern Pansarkryssaren Potemkin. Hans tillvaro måste ha varit nervös, ångestfylld. Filmen Aleksander Nevskij, färdigställd 1938, skildrade Rysslands kamp mot germanska erövrare.

Stalin prisade den för dess korrekta, patriotiska skildring. Men året därpå, efter den tysk-sovjetiska försvarspakten, förbjöds all visning.

1941, efter Nazitysklands anfall, togs den åter till heders. Ett liknande 32

öde fick filmen Ivan den förskräcklige, som först gillades av filmentusiasten Stalin. Han ändrade sig när han fick se fortsättningen. I denna plågades Ivan av insikten att bojarerna smidde ränker för att avsätta och avliva honom, grubblade över vilka radikala mått och steg han då måste ta för att möta detta hot, sjönk allt längre ner i en neurotisk depression, en ensam och dyster despot. Det var, kan man lugnt säga, en oförsiktig skildring.

På min vandring står Pusjkin plötsligt framför mig, en stor svart staty på platsen, som bär hans namn. Poeten Marina Tsvetajeva tyckte att detta monument över nationalskalden med hans krulliga hår från en afrikansk anfader var en passande protest mot den rasism, som präglade sovjetsamhället. På Nikitskijboulevarden bodde Gogol i tio år, skrev Döda själar och umgicks flitigt med författarkollegerna Turgenjev och Ostrovskij. Här levde Suvorov, legendarisk fältherre mot turkar, polacker och till sist fransmän under Napoleonkrigen – om han nu verkligen hade tid att komma hit mellan sina 93 segerrika fältslag och besöken hos Katarina den stora i S:t Petersburg. När jag nu nästan är framme tornar Bebådelsekyrkan upp sig. Där gifte sig Pusjkin med Natalja Gontjarova, för vars skull han några år senare skulle utkämpa den duell, som ändade hans liv. En fransk diplomat var skurken i detta drama, både som förförare och som poetens baneman. Mitt emot över boulevarden finns ”Dom Zjournalistov”, där även poeter som Majakovskij, Blok och Jesenin lär ha uppträtt i 20-talets början. Alla tre dog unga, två tog livet av sig, en avled under inbördeskriget av hunger och umbäranden. Deras entusiasm för revolutionen släcktes tidigt.

Om jag istället för att gå till mitt arbete i ambassadens lilla gula träbyggnad på Ulitsa Pisemskovo hade vikt av till vänster ner mot Kreml och vandrat i riktning mot Leninbiblioteket, så kunde jag stött på den åldrige Vjatjeslav Molotov, under årtionden en av Stalins närmaste män. Han var då på återväg från detta lärdomstempel, där han tillbringade sina dagar med arkivforskning och i begrundan av de ljusare stunder han haft tillsammans med Josef Vissarionovitj Stalin.

Han gick där ensam, för hustrun Polina Zjemtjuzjina hade dött några 33

år dessförinnan, märkt av sina umbäranden. I januari 1949 arresterades hon och torterades, anklagad för ”förrädiska kontakter med judiska nationalister”, och dömdes till fem års förvisning i en ödsligt belägen trakt. Under förnedrande former tvingades Molotov inför politbyrån godkänna hustruns dom och avsattes i mars 1949 från sin post som utrikesminister. Efter någon tid fick han ett kortfattat besked att hon fortfarande var vid liv. Det framfördes av hans ärkefiende, Lavrentij Berija, minister för statssäkerhet, som lär ha viskat i hans öra med ett illmarigt leende: ”Hon lever.” Någon aktiv insats för att söka rädda den judiska hustrun vågade sig Molotov inte på. Frisläppt efter Stalins död och arkebuseringen av Berija 1953 återförenades Polina Zjemtjuzjina med maken, som då åter blivit utrikesminister.

Molotov var dock nu i färd med att förlora maktkampen med Chrusjtjov och sändes snart iväg som ambassadör till Mongoliet.

Dessförinnan hade Polina bönat hos Chrusjtjov att ta maken till nåder.

Han hade då bett henne komma upp till Kreml. Där lade han fram listor med rader av namn på partikamrater och deras hustrur, däribland sådana som makarna Molotov haft som vänner och grannar.

Vid flertalet av dessa hade hennes make satt en liten bock och noterat med sin prudentliga stil: ”att skjutas”. Paret återvände först senare till Moskva, där Chrusjtjov nu avsatts, och kunde åter installera sig i sin våning vid Granovskijgatan. Där bodde Molotov till sin död vid 97 års ålder.

En tidigare granne var presidenten Michail Kalinin, Sovjetunionens statsöverhuvud fram till 1946. Han delade Molotovs äktenskapliga öde – hans estniska hustru arresterades 1938, tvingades erkänna trotskistiska ränker och frisläpptes först efter krigsslutet, lagom för att bevista makens ståtliga statsbegravning.

Huset där de bodde är en av de högborgerliga, rikt ornamenterade byggnader i vilka nomenklaturans främsta koryféer huserade. Atmosfären där var ångestladdad fram till 50-talets mitt. Man fick lära sig att inte titta ut om ljudet av kraftiga stövelsteg hördes under natten.

På husväggarna finns nu svarta marmorplaketter uppsatta – där bodde marskalken Zjukov, här generalen Konev. De båda härförarna, som 34

ledde de sovjetiska arméerna mot Hitlertyskland, hade nära till Kreml där Stalin väntade, ofta sent på natten. ”Vem tar Berlin, vi eller de allierade?”, frågade han dem 1944. ”Det gör vi”, förklarade genast de båda unisont. Det var nog välbetänkt för den egna hälsan och karriären.

På gatans husväggar förevigas de äldre bolsjevikerna från inbördeskriget, Frunze, Budjonnyj, Vorosjilov, en serie marskalkar, generaler, spetsar i kommunistpartiet. De tillhörde de få lyckliga som överlevde 30- och 40-talens utrensningar och inte suddades ut ur historieböckerna. I 3:an, där Molotov bodde, hade även Lev Trotskij tidigare huserat.

En sen kväll 1928 hade denne, Röda arméns skapare och Sovjetunionens förste utrikeskommissarie, vilt protesterande burits ut från sin våning av en grupp tjekister, kraftiga mannar från säkerhetstjänsten.

Han placerades i en fångvagn och förpassades till Alma Ata i Kazakstan innan Stalin året därpå bestämde att han skulle landsförvisas till Turkiet. Ett skepp med bara familjen Trotskij och vaktpersonal ombord lämnade Odessa i natten för färden över Svarta havet. Ingen marmorplakett med hans namn placerades vid husväggen på Ulitsa Granovskij.

Hur nyfiken jag än var hade jag inte kunnat ägna mig åt någon inspektion av dessa byggnader och deras invånare. Gatan var avspärrad och noga bevakad. Kremlkliniken, ett specialsjukhus för den högsta ledningen, fanns just här. Om några år hade man kanske där kunnat få se en ambulans komma farande med den allt sjukare Brezjnev. Idag, 2014, är gatan öppen för allmänheten, under namnet Ulitsa Romanova. Där bor oligarker, utländska affärsmän och andra penningstinna representanter för den nya biznessvärlden.

På hemvägen mot kvällningen kunde jag slå mig ner på en trädgårdsservering för en enkel måltid, pelmeni, ett slags bullar fyllda med malet kött, nedsköljda med kvass, en läskande dryck gjord på mörkt bröd.

Det räckte om man inte var för hungrig och kostade ett fåtal rubler, kanske en krona med den tidens penningvärde. En klunga babusjki, äldre bastanta damer, satt beständigt vid ingången till parken. De var små och tjocka med runda och rynkiga ansikten, händer som arbetat och slitit, blommiga schalar runt ansikte och skuldror. De 35

granskade och kommenterade gästernas beteenden och klädedräkt.

Om någon störde friden blev det bannor i bestämda ordalag för här fanns strikta koder. Två vänner, Rebecka Tarschys och Inez Svensson, som kom från Stockholm, iklädda pyjamasliknande Marimekkokläder av senaste mode, fick sig tillropade högljudda epitet av dessa upprörda babusjkor, ”ne kulturno”, ”det där passar sig verkligen inte”!

I parken stod stenbord med inrutade schackbräden. Habituéerna hade ständigt en cigarett i mungipan och intensiv koncentration på spelet. Pjäserna rördes i snabb och bestämd takt – här fanns inga amatörer. Små paviljonger var ”läsrum” där unga och gamla satt försjunkna i tjocka romaner. De tog tankarna bort från den sovjetiska vardagen. Kanske läste man någon av de västerländska klassikerna.

Dickens, Balzac och Zola fanns i stora upplagor. Hos dem kunde man ju, tänkte myndigheterna, lära sig hur den råa kapitalismen präglade samhällena i England och Frankrike. Det hade nog inte hjälpt, för de riktigt läshungriga fantiserade ändå om att i västerlandet fanns paradiset. Sommar som vinter stod glassförsäljaren vid hörnet och hade alltid gott om kunder. Mittöver gatan låg telefonstationen på hörnan.

Där brukade jag gå in för att ringa samtal som inte borde avlyssnas.

Mina sovjetiska bekanta fick ju inte blottställas. Säker kunde man dock inte vara – den ampra damen i luckan hade kanske någon knapp för inspelning av de suspekta konversationer som denne utlänning kunde ha i sitt bås. Men min ryska brukade tas för baltisk dialekt så det var nog överdrivna farhågor. Några av dem jag ringde kanske ändå hade rapporteringsplikt till KGB.

Kremlologin och den sovjetiska verkligheten I mitt arbete ingick att lusläsa den sovjetiska pressen. Fanns där tecken till förändringar, nya tankar, antydningar om frontskiften i den sovjetiska ledningen? Pravda, Izvestija, Krasnaja Zvezda, urvalet var begränsat. Innehållet var repetitivt, monokromt och förutsägbart.

Jag skaffade mig en snabbläsningsteknik, lät blicken glida över sidorna 36

där något slags instinkt skulle få den att stanna vid en ny ordvändning, en formulering som skilde sig från den vanliga, kanske en viktig nyans i politiken. Det var sällan jag hittade några guldkorn. Artiklarna om utrikespolitik var dock en lisa jämfört med dem som behandlade den inre politiken och ekonomin. Där nådde den glättade förljugenheten ständigt nya höjder och prosan var erbarmligt trögflytande. Där fanns förstås inga nyheter, för inget skulle kunna hända som inte var planerat av myndigheterna i Moskva. Den politiska ledningen måste väl ha andra källor till vetande? KGB måste rapportera vad folk tyckte och tänkte och hur de faktiskt hade det? Mycket senare hörde jag av de närmast berörda att styresmännen i Kreml och på ”Staraja Plosjtjad”, det Gamla torget, där partiets högkvarter låg, helst inte ville veta av några sådana sanningar om de stred mot den idealbild de själva ständigt förkunnade. Negativa analyser avvisades av Brezjnevregimen. Författarna fick tidvis lida för sina alltför djärva teser och hotades med uteslutning ur partiet. Politbyråns medlemmar behövde heller aldrig se gatans eller affärernas verklighet. De tog sig fram och tillbaka mellan Kreml och sina våningar och datjor i stora, snabba ZIL-limousiner, handgjorda lyxåk med gardiner för bilrutorna så att man varken kunde se in eller ut, på gator där alla trafikljus lyste grönt och polismännen gjorde stram honnör.

Men visst fanns det andningshål i sovjetiska medier. Skämttidningen Krokodil hade satiriska teckningar som censuren lät passera. Där kunde man finna kommentarer till de problem som alla ändå väl kände till. ”Det förgångnas kvarlevor” var det officiella namnet på sådant som besticklighet, parasiterande, lurendrejerier av olika slag. Här gjordes ingen hemlighet av att mutor måste till för att passera trånga flaskhalsar. Vodkaflaskor till vaktmästare och reparatörer öppnade stängda dörrar, extradusörer till butiksbiträdet fick fram begärliga varor, en sedel till sjuksköterskan gav plötsligt leende omvårdnad. Teckningarna visade hur överheten skodde sig. Partipamparna lät dra den nya vägen till sina datjor för att de skulle kunna köra ända fram till förstukvisten, medan vanligt folk fick traska hem genom lervällingen. Slöseri och vanvård gisslades, liksom den falska statistiken. Kontrollören noterade 37

nöjt att traktorerna, som stod och rostade i snön, fanns i uppskrivet antal. Skörden är dålig, sade kolchoschefen, för Moder Natur har varit på uselt humör, torka och översvämningar, hetta och köld, allt har slagit till på samma gång. Fabriker invigs när blott ingångsportalen står färdig. Kundernas önskemål – varför bry sig? Sommarklänningar utbjuds lagom till vinterns intåg, skyltdockorna får göras vanskapta för att passa till kläderna, skor finns bara för dvärgar och jättar. Krokodil öste galla över byråkraterna. Möbelfabriken låter produktionen flyta iväg med den närbelägna floden, för ingen har sett till att några vägar byggts. Två långa godståg möts på den sibiriska stäppen, vart och ett med precis samma last. Ju större och tyngre produkter, desto bättre för att uppfylla kvantitativa planmål. Spikfabrikens direktör visar stolt upp jättespiken – den uppfyller hela årets produktionskrav. Dessa Gogolska tjänstemannafigurer hänskjuter alla kvistiga problem till högre instans, begraver dem i prat och papper och målar upp Potemkinkulisser för gästande kontrollörer. I alla dessa satiriska teckningar kände sovjetmedborgaren igen sig.

Bakom allt detta låg den tragiska sovjetiska nutidshistorien. På en parkbänk i Leningrad kom jag en junikväll i samspråk med en gammal dam, hon kunde vara kring de 80. Trots sommarvädret var hon klädd i en sliten kappa som hon drog tätt omkring sig. Hon berättade om de 900 dagarna under tyskarnas belägring. Då, vintern 1941–42, som var ovanligt kall, fanns ingen värme, knappt med vatten, nära nog ingen el och mycket lite mat – 125 gram bröd per dag var genomsnittet. Under belägringen dog 800 000 Leningradbor av tyskarnas bombardemang eller av svält och köld. Hitler hade planerat att efter erövringen hålla en stor segerparad i staden, varpå Leningrad skulle jämnas med marken och invånarna likvideras eller deporteras. Den gamla damen hade, ensam i familjen, lyckats överleva och sedan deltagit i återuppbyggnaden av staden. Nu försökte hon dra sig fram på sin magra pension.

Hon klagade inte, men det blev mest potatis och bröd.

38