9789100142865

lars gustafsson

Doktor Wassers recept

albert bonniers fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014286-5 © Lars Gustafsson 2015 tryck CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2015

Coubertins princip Jag är en vinnare.

Jag har just fyllt åttio. En ålder som man tydligen kan uppnå utan större problem om man följer mitt recept.

Doktor Kurth W. Wassers recept.

Sedan rätt länge nu använder jag oproportionerligt mycket av min tid till att vinna tävlingar.

Det började för några år sedan när jag gick i pension. Jag hittar dem överallt, i reklambroschyrer, i olika mer eller mindre eleganta tidskrifter, till och med i dagstidningarnas mera lättsamma delar. Ja, de har börjat dyka upp praktiskt taget överallt.

Dessa sällsamma uppdrag. Som ingen har bett om.

Ibland är det bokstäver som det skall läggas pussel med. Ibland är det en reklamslogan man skall komma på; för Spanienresor eller ett nytt maskindiskmedel. Ibland är det dikter som skall skrivas och som använder ett varumärke på något piffigt sätt. Och ibland är det frågesporter, så infantila och dumma att en sexåring med tillgång

5

till internet kan lösa dem på ett ögonblick. Vad heter huvudstaden i Portugal? Vad heter uret i parlamentsbyggnaden i London? Ja säg det!

Jag har en misstanke: de här tävlingarna är till för verkligt dumma eller allmänt trögtänkta män­ niskor och när någon med mina talanger ger sig på dem, är matchen i princip avgjord.

Jag är en vinnare. Det är min mest utmärkande egenskap. Det är inget tvivel om den saken.

Jag vinner elektriska kaffebryggare och veckor på irländska slott och på hotell i Västindien, kryssningar till Bali, och naturligtvis fria vistelser på olika hälso- och massageinstitut i allt från Sunne till Falsterbo. Det är plötsligt ingen måtta på ära och utmärkelser.

Och allt bara därför att jag har tid med sådant.

Numera.

Men jag har naturligtvis varken tid eller möjlighet att tillvarata alla dessa vinster och priser.

Några lyckas jag faktiskt skänka bort – till grannar och bekanta – och resten går i papperskorgen. Och som regel kommer då en rad besvikna brev från arrangörerna. Jag säger emellertid som olympiska spelens grundare – vad han nu hette: Det viktiga är inte att vinna utan att kämpa väl.

Nej. Egentligen skulle jag vilja säga tvärtom: Det viktiga är inte att kämpa. Det viktiga är att

6

vinna. Coubertin hette han, förresten. Pierre, baron de Coubertin, de moderna olympiska spelens grundare.

Vad är det för gammal kvinna som tveksamt kryssar fram mellan snödrivorna därnere vid busshållplatsen? Kan det verkligen vara? Nej, det kan det väl ändå inte vara? Nej. Det var det inte.

7

En plats i tiden Just här, i detta tomrum, vill jag stanna litet till.

Detta är det ställe där vi befinner oss. Ovädret stiger. I varje djupt förnummet samlag finns det ett kort ögonblick, ett ytterst kort, när tanken ännu kan röra sig fritt, ja egentligen ströva ganska långt omkring, i ett slättland där molnskuggor snabbt rör sig över landet, innan allt sådant går förlorat i det stora, i grund och botten outhärdliga, djup som är den vita blixten vid resans slut.

Det började innan det ens hade börjat. Först senare i ett illa belyst kafé kom jag ihåg vad jag hade sett: hon haltade. Hon måste ha ett allvarligt fel i en höft, hade jag tänkt.

(Nej, i ett ganglion i halsryggraden, cervix 7.

Men det berättade hon långt senare. Någon gång på hösten, under en båttur. Med ångbåten från Stadshuskajen till Sigtuna, om jag minns rätt.)

Jag såg hennes smala vackra ben, och återigen hade hon något slags svart och välskräddad dräkt

8

som kanske hade med vintern att göra. Hennes starka ben var mycket urskiljbara.

När vi så talade med varandra – till sist – märkte vi att egentligen hade vi talat med varandra hela tiden. Men tyst.

Jag hade en stark känsla av någon annan när hon satt där, av själva sittandet, av den höft som var på min sida. Och där var den djupa nyfikenhet som man egentligen bara kan känna inför en åtrådd men okänd kropp. Det var ju ingen riktigt lång resa, kanske femton minuter. Men den var innehållsrik. Vi var inte så långt in i trafiken innan hon hade tagit handen, min hand, och lagt den mellan sina ben, rakt över sitt venusberg. Och min hand, snart mycket aktivt närvarande kring insidorna av hennes lår, åstadkom detta lätta, detta svaga, viskande raspande ljud mot de svarta strumpbyxorna.

Herregud! Vi hade ju också chauffören att tänka på.

Vad kunde vi göra egentligen? Be chauffören köra tillbaka? Eller gå, var och en till sitt håll, lätt framåtböjda av en ny och obeveklig värk, i testiklar – som om jag hade kunnat se dem säkert hade antagit den berömda djupblå färgen – och i en för mig okänd livmoder som måste känna något liknande. Vi blev sittande ett ögonblick

9

framför vad som tydligen var den byrå hon skulle till. Advokat eller klient.

Vi undvek ännu att se varandra i ögonen. Hennes ansikte var egentligen inte vackert. Inte heller fult. Det hade ett slags stram och allvarlig linjeföring, som hos någon som blivit besviken ofta och tvingat sig att avstå från mycket Motorn var igång, chauffören undrade. Det var inte alldeles lätt att stanna just här; i praktiken var han tvungen att dubbelparkera.

– Det här, sade hon, är för bra, alltför viktigt för att missas.

– Jag tror det, sade jag. Vi far till ett hotell.

– Vilket hotell?

– Columbus.

Det var det enda jag just då kunde komma på.

Columbus ligger på Tjärhovsgatan. Det tog ett litet tag att ta oss dit. Våra händer sökte varandra i tysthet, inledde ett slags miniatyr av samlagets rörelser.

10

Faror som särskilt hotar motorcyklister För det mesta förflyter mina morgnar på det här sättet: Jag sitter tidigt vid fönstret. Ofta klockan sex eller tidigare. Jag ser en mur och framför den en busshållplats. Den första som anländer är den otäcka gamla kvinnan som omsorgsfullt plockar alla gratistidningarna ur hållplatsens tidningsbehållare och för bort dem i sin tomma barnvagn.

Vad skall hon ha dem till? Katter? Jag tycker inte om katter. Jag föredrar hundar. De ljuger inte lika ofta.

Hur ser världen, eller det som nyss var min värld, ut denna morgon? Jag föreställer mig: Nelly, som jag fortfarande ibland talar med i telefon, vaknar i det grymma Coventry och vet att hon skall spela denna kväll i ett nästan okänt stycke på en mycket liten teater med en djupröd ridå och slitna stolar.

Hon ser ut mellan tunga hotellgardiner. De tunga svarta flätorna ligger som två mörka ormar över hennes mycket ljusa rygg. Ett ögonblick kan

11

jag se framför mig att jag står bakom henne, närmar mig så stilla att hon inte hör mig. Jag andas mot hennes hals. Hon vänder långsamt huvudet: Jaså är det du?

Där bortom skymtar katedralens tomma skal mot en ridå av regn. Jag lägger händerna över hennes bröst och känner hur vårtorna tydligt hårdnar.

Och Caroline Sundborn, den rödhåriga, den starka, sjutton år äldre än jag, vill jag inte tänka mig som död. Jag vill att hon på något sätt skall vara med i tävlan. Jag beslutar att hon sitter i en bilkö i Berlin som rör sig outhärdligt långsamt och hindrar henne att ta sig fram till Tegel, varifrån hon skall ta Lufthansas morgonplan till Milano.

Där hon behövs för att undvika – vadå? En katastrof. Vilken katastrof? Det har hon inte förklarat.

De flesta av de inblandade har ingen aning om varandra. Hör de verkligen hemma här, i den här berättelsen? Och hur hamnade jag själv i den? Det är inte heller så lätt att säga.

Men jag är här. Minnena stiger som ett annalkande oväder. Kom inte hit. Jag vill inte ha er. Jag är fullständigt nöjd utan er medverkan.

Syner som jag har svårt att glömma; däribland fiskhandlarn, berusad omkullkörd på hemvägen med sin trehjuliga lättviktare. Fiskhandlarns blod

12

och hjärnsubstans utspillda över fisklådors is och överblivna fiskar i framdelen av det nu så sönder­ slagna fordonet.

Det var ju ruskigt. Vi pojkar, som badade i kanalslussen i Semla strax intill, fick höra ryktet att det hade hänt något med en motorcyklist strax intill, däruppe på nya industrivägen – 65, om jag minns rätt – vi kom alltså rusande som vi var i badbyxor och på bara fötter. Synen var svåruthärdlig, och några av oss kräktes. Ricks var med redan då, inte anade jag att han och jag skulle göra den där fönsterputsarexpeditionen sju eller åtta år senare.

Fiskhandlarns olycka berörde mig så mycket starkare än den där andra olyckan som jag kom att bli ett senkommet vittne till i en kurva på Ängelsbergsvägen flera år senare. Eller rättare sagt: inte alls vittne till. Motorcyklisten måste ha kört rätt ut i täta granskogen på vintern, den vinter som gjorde kurvan hal, innan jag alltså hittade honom, till dels förvandlad till en myrstack. Att jag råkade observera detta främmande föremål nere i dikeskantens täta grönska var ren slump.

Men en slump. Denna slump fick mycket stor betydelse för mig. Händelser kan inträffa mot sannolikheten. Kanske är det vanligare än man tror?

13