9789100142858

masja

carola hansson

Masja

albert bonniers fรถrlag

Familjen Tolstoj (Viktiga personer i och kring familjen som förekommer i romanen. Födelseår anges inom parentes, dödsår i de fall det inträffar under berättelsens gång.)

Föräldrar:

Tolstoj, Lev Nikolajevitj, Ljovusjka (1828) Tolstaja, Sofia Andrejevna, Sonja (1844)

Barn: Sergej Lvovitj, Serjozja (1863); gift med Maria Konstantinovna (1865–1900) Tatjana Lvovna, Tanja (1864); gift med Michail Sergejevitj Suchotin, Misja (1850) Ilja Lvovitj (1866); gift med Sofia Nikolajevna, Sonja (1867) Lev Lvovitj (1869); gift med Dora Westerlund (1878) Maria Lvovna, Masja (1871–1906); gift med Nikolaj Leonidovitj Obolenskij, Kolja (1872) Pjotr Lvovitj, Petja (1872–1873) Nikolaj Lvovitj (1874–1875) Varvara Lvovna (född och död i november 1875) Andrej Lvovitj, Andrjusja (1877); gift med Olga Konstantinovna (1872) Michail Lvovitj, Misja (1879); gift med Alexandra Vladimirovna, Lina (1880) Alexej Lvovitj, Aljosja (1881–1886) Alexandra Lvovna, Sasja (1884) Ivan Lvovitj, Vanitjka (1888–1895) Faderns bror: Tolstoj, Sergej Nikolajevitj (1826–1904); gift med Maria Michajlovna (1829)

5

Farbror Sergejs barn:

Grigorij Sergejevitj – Grisja (1853) Vera Sergejevna (1865); en kort tid sammanlevande med basjkiren Abdurasjid Varvara Sergejevna (1871); gift med Vladimir Vasiljev, Volodja Maria Sergejevna (1872); gift med Sergej Vasiljevitj Bibikov (1871)

Faderns syster:

Maria Nikolajevna, faster Masja (1830)

Faster Masjas barn: Jelisaveta Valerianovna (1852); gift Obolenskaja Hélène (1863)

Jelisaveta Valerianovnas barn:

Obolenskij, Nikolaj Leonidovitj, Kolja (1872); gift med Masja Maria Leonidovna (1874) Alexandra Leonidovna (1876) Michail Leonidovitj (1877) Georgij Leonidovitj, Jurij (1880) Natalja Leonidovna, Natasja (1881); gift med Chrisanf Nikolajevitj Abrikosov (1877)

Moderns syster:

Kuzminskaja, Tatjana Andrejevna, moster Tanetjka (1846); gift med Alexander Michajlovitj Kuzminskij, morbror Sasja (1843)

Moster Tanetjkas barn: Maria Alexandrovna, big Masja (1869); gift Erdeli Vera Alexandrovna, Verotjka (1871) Dmitrij Alexandrovitj, Mitja (1888)

6

»Nr 5 – Masja, 2 år; hon som vid sin födelse höll på att kosta Sonja livet. Ett blekt, sjukligt barn. Mjölkvit hy, tunna, ljusa lockar; stora, egendomliga, ljusblå ögon – egendomliga genom det djupa allvaret i dem. Mycket klok och mycket ful. En svår kombination. Hon kommer att lida mycket, ständigt söka utan att finna – men aldrig ge upp sökandet efter det ouppnåeliga.« (Lev Tolstoj i ett brev till sin kusin Alexandrine, den 26 oktober 1872.)

7

I

Ändå hade det varit en sådan underbar morgon! Hon hade vaknat med en behaglig lätthet i kroppen. Samma vaga, ljusa förnimmelse av otålighet som hon minns från barndomen.

Ja, hade hon inte rentav just i uppvaknandets ögonblick tyckt sig förflyttad dit; till den tid då hon delade det här rummet – valvrummet som nu tjänar som gästrum – med Lev och sina yngre bröder och då miss Emilys närvaro varit lika självklar som luften hon andades. Emily! Den älskade, mjuka, stillsamma Emily i vars sydkustengelska hon växt upp i tron att detta språk också var hennes eget och att det därför var helt naturligt att hon talade det bättre än hon talade ryska; Emily som brukat bryta mot moderns föreskrifter och sitta hos henne tills hon somnade om kvällarna och som, då hon insett hur rädd hennes dear little sweetie var för köttkrokarna i taket – sedan Lev intalat henne att de slaktade djurens hämndlystna, blodtörstiga vålnader strök omkring därute i mörkret om nätterna – sökt dölja dem med väldiga fång av blommor, oftast vita rosor som på något besynnerligt vis fortsatt att sprida sin ljuvliga sötma långt efter det att de torkat; så att den känsla av lätthet hon erfarit nu i morse, tre decennier efter att Emily försvunnit, dröjt sig kvar som en knappt förnimbar doft även sedan hon stigit upp, klätt på sig, burit in vatten och serverat fadern hans morgonkaffe – ja, var det inte när allt kommer omkring hon själv och 11

inte Andrej som föreslagit att de efter frukosten skulle ta en promenad, gärna ända ner till Voronka.

Hon hade ju verkligen velat det!

För att hon känt sig så upprymd och för det milda novemberljusets skull.

Men också för att hon förstått hur glad Andrej skulle bli över att få visa vad hans nya vinthundar dög till. Dem som han, hennes stackars olycklige bror, fått till skänks av sin nye vän Storfursten och som han var så barnsligt och avväpnande stolt över.

De hade gett sig av strax före elva – Kolja, Dusjan Petrovitj, Andrej och hon själv. Marken hade alltjämt varit täckt av frost. Parken låg insvept i ett grått dis och gångstigen som ledde i riktning mot Voronka var kantad av gult gräs, tistlar och blåklockor med förvissnade blad. Nyponen blänkte röda på sina svarta grenar och slånbären dröp av fukt. Kolja och Dusjan Petrovitj gick före henne på stigen, båda djupt försjunkna i egna tankar. Andrej gick sist med jaktbössan över axeln och sina tre vinthundar i koppel, alla tre gnyende av iver och uppenbarligen nästan omöjliga att hålla tillbaka.

I gamla äppelträdgården var marken täckt av ruttnande frukt.

Då de kommit in i skogen hade lukten av förmultning slagit emot dem, råkall och fuktig. De skyndade på stegen för att inte frysa och just som de nådde Voronka fick de alla fyra samtidigt syn på en räv, ett stort och praktfullt djur, förmodligen en hanne, som avtecknade sig likt en eldslåga mot den mörka skogen på andra sidan floden. Under några sekunder stod den blickstilla med framåtböjt huvud och lyft tass – innan den hastigt snodde runt och försvann som en pil in bland träden. Andrej släppte lös hundarna och utan en 12

sekunds tvekan kastade de sig vilt skällande ner i det svarta, iskalla vattnet, simmade över och försvann efter räven. När deras skall så småningom dog bort bredde tystnaden ut sig; en intensiv, märkligt laddad tystnad där varje enskilt ljud, som vindens sus i träden, lövens prasslande eller raspet då Dusjan Petrovitj tände sin pipa, tycktes vilja säga dem något; något, hade det förefallit henne, vars betydelse de bara kunde ana men som ändå fyllde deras sinnen med en bävande, ja, nästan andlös lycka. Hon stod lutad mot den stora eken, med hakan nerborrad i pälskragen och händerna i muffen.

Dusjan Petrovitj stod en bit bort och Kolja satt på huk vid hennes fötter. Bara Andrej hade gått ner till strandkanten, som om han därifrån haft större kontroll över vad som hände på andra sidan floden.

De väntade. I en kvart, en halvtimme – kanske mer.

Tiden föreföll ha upphört att existera. Hennes tankar kom och gick. Efter ett tag reste sig Kolja, tog en åkarbrasa och frågade oroligt om hon frös. Hon skakade på huvudet.

Sedan drog hon ena handen ur muffen och lade den med en smeksam rörelse på hans axel – och i samma stund som den gula handsken snuddat vid det svarta tyget hade faderns gestalt helt oväntat trätt fram för hennes inre syn. Ja, liksom framkallad av den skarpa kontrasten mellan det gula och det svarta stod han plötsligt där, klädd i sin vita bondblus, med båda händerna instuckna i bältet och med det grå skägget spretande åt alla håll – just sådan han sett ut då han för några dagar sedan kommit in till henne i Remingtonrummet, där hon suttit i färd med att skriva rent hans petition till tsaren angående hungersnöden i Samara.

Hon flämtade till. »Kolja«, hade hon viskat – men hejdat sig vid ljudet av 13

Andrejs röst. Hennes bror hade omärkligt kommit upp från stranden. Nu stod han alldeles intill henne. Vad han talade om minns hon inte längre – bara att det handlade om fadern och att just detta ingett henne en kuslig känsla av att Andrej kunnat läsa hennes tankar. Efter ett kort tag övergick han emellertid till att tala om något annat. Men då hade hon slutat lyssna. Det enda hon tycker sig minnas är att han vädjat till henne, ja, att han faktiskt bett henne om något – innan han vänt helt om och gått bort till en sten där han slagit sig ner med ryggen till.

Dusjan Petrovitj knackade ut sin pipa mot stövelklacken.

Kolja hostade.

Själv undvek hon att se åt Andrejs håll. I stället lät hon blicken förlora sig i det lätta diset över floden – och så, innan hon ännu hunnit tänka sig för, började hon berätta för de andra om det som ägt rum i Remingtonrummet: hur fadern hejdat sig där på tröskeln, hur han en lång stund betraktat henne utan ett ord och hur belåten, ja, till och med lycklig han sedan låtit då han förklarat att hon blivit så annorlunda.

Att hon genomgått en sådan påtaglig förändring. »Papá«, sade hon, »tycker att jag förvandlats – men inte till vem som helst utan till den jag en gång var.« Till den hon en gång var?

Orden hade fyllt henne med fasa; och det hade också varit först då, i det ögonblick hon hört sig själv upprepa faderns påstående, som hon känt den bitande kylan. Att hon faktiskt var stelfrusen – och dessutom så utmattad att benen nästan inte bar. Kolja hade lagt sin jaktfilt över hennes axlar och räckt henne armen. Förvirrad hade hon kysst hans kind – innan hon på Dusjan Petrovitj uppmaning och stödd på Kolja börjat den långa vandringen tillbaka genom skogen.

14

Hon hade gått mycket långsamt och ofta tvingats stanna för att hämta andan. Väl hemma hade Kolja lett henne direkt hit till valvrummet, där hon utmattad sjunkit ner på soffan. Han hade hjälpt henne att ta av sig kappa och stövlar, brett filten över hennes fötter och svept den svarta sjalen kring hennes axlar. Sedan han också tänt i kakelugnen hade hon en smula otåligt bett att få bli lämnad ifred. Först efter en viss tvekan hade han gjort henne till viljes – men trots att hon ångrat sig just som dörren slagit igen efter honom hade hon inte kunnat förmå sig att ropa honom tillbaka.

Förändrats, hade hon tänkt. Men i så fall till vem?

Ja, till vem? hade hon upprepat inom sig – och med ens genomfarits av den förfärande tanken att hon var för evigt fångad i detta rum: denna den tidiga barndomens plats med sina låga, runda valv, djupa skuggor och länge sedan tystnade skratt. * Nog är det väl ändå här, i det bleka solljuset över floden Voronka, den avvaktande stillheten och lukten av förmultning, tänkte jag där jag låg sömnlös och stirrade ut i mörkret, det är väl då Masja mot slutet av promenaden uttalar de olycksaliga orden som allting tar sin början?

I november 1906.

Eller finns där andra skärningspunkter?

Tidigare händelser – som till exempel Aljosjas död? Ja, kanske, tänkte jag, tar berättelsen om Masja sin början dagen då hennes lillebror begravs? Dagen då det börjar snöa i samma ögonblick som den sista släden kör ut genom porten – ett lätt, stilla och liksom tvekande snöfall som, tänkte jag mig, stämmer förunderligt väl överens med den besynner15

liga känsla av overklighet som, åtminstone för korta stunder, tycks kunna förläna även den djupaste sorg ett upphöjt, ja, nästan försonande drag.

Det här var min första kväll i den stora lägenheten på Pomerantsev pereulok i hjärtat av Moskva. Lägenheten dit Andrejs hustru Olga, efter att hösten 1916 ha bevittnat hans plågsamma död i sviterna efter en sprucken tarm, flyttat med de två barnen, sextonåringen Sonja och trettonåringen Ilja; den som med tiden, sedan även Olga dött, Sonja gift sig för tredje och sista gången och Ilja för länge sedan emigrerat, övertagits av Iljas son Alexander och dennes hustru Svetlana och som nu, när även de var borta, ärvts av en yngre släkting, Vladimir: en handlingskraftig, uppfinningsrik och alltid lika vänlig man i fyrtioårsåldern – jag hade själv träffat honom flera gånger – som sedan femton år tillbaka förestod Jasnaja Poljana, där han också bodde – varför lägenheten numera tydligen mest stod tom.

Jag hade varit här en gång tidigare – efter Alexanders död men medan Svetlana ännu varit i livet. Det var Svetlana som bjudit in mig och trots att vi aldrig träffats tidigare, nej, faktiskt bara utväxlat något enstaka brev, hade hon tagit emot mig som en kär och saknad vän. Ja, aldrig skall jag glömma hur denna äldre kvinna öppnade dörren och med tårar i ögonen hälsade mig välkommen. Fastän hon inte var särskilt storväxt gjorde hon ett påfallande massivt intryck; de svarta, aningen gråsprängda lockarna kring det bleka ansiktet med dess breda hakparti, de smala läpparna, den schackrutiga skjortblusen sammanhållen i halsen av en stor oval brosch i blänkande onyx och, inte minst, de djupt liggande, mörka ögonen med sin intensivt forskande blick, hade något fast och beslutsamt över sig, något som markerade en tydlig, icke 16

överskridbar gräns. Fram till denna gräns var hon emellertid vänligheten personifierad. Till tända ljus hade hon serverat de utsöktaste smårätter, berättat om Alexanders saknad efter den far han aldrig känt (men vars liv i exil jag själv vid den tidpunkten ägnat flera år åt att utforska), visat mig sin döde makes fotoalbum och till sist slagit sig ner vid pianot för att sjunga en oändligt vemodig vals för mig – och åsynen av den krumma gestalten böjd över tangenterna, ljudet av den tunna, lätt spruckna rösten, liksom den kärlek med vilken hon framförde sin visa, hade gjort mig gråtfärdig – av ömhet, men också av något jag skulle vilja kalla ren lycka. Denna scen, liksom vårt möte i sin helhet, hade så småningom – omgärdat som det i mitt minne var av en nästan mystisk aura – kommit att ingå i den roman jag just då påbörjat (den som mina efterforskningar gällande Alexanders far Ilja till sist resulterat i) varför platsen där jag nu låg sömnlös föreföll mig bara till hälften verklig. Ja, det var, tycktes det mig rentav, som om jag här i lägenheten befann mig i ett slags limbo – en kuslig gränszon mellan de levandes värld och de dödas. * Att jag alls befann mig på Pomerantsev pereulok, nu när Svetlana var borta, hade sina mycket speciella skäl. Sedan jag lämnat romanen om Ilja till min förläggare hade jag varit fruktansvärt trött och som alltid sådana gånger längtat efter att äntligen få vila ut, efter stillhet och ro – med andra ord egentligen efter den tomhet som väl i själva verket är ett slags död. Ett förfärande tillstånd som jag när allt kommer omkring fruktar mer än något annat, vilket gjort att jag genom åren, för att inte låta mig styras av denna horror vacui, 17

brukat avvisa de idéer som haft en tendens att dyka upp alltför snabbt – liksom andfått flåsande den just avslutade berättelsen i hälarna. Denna gång hade jag emellertid låtit mig överrumplas. Kanske för att det inte ens varit frågan om en idé – utom om en plötslig och glasklar insikt: från det ena ögonblicket till det andra hade det stått klart för mig att romanen om Ilja i själva verket var den andra delen, inte i en trilogi (så såg jag det inte för mig) utan i en triptyk, där den utgjorde mittenpartiet, medan triptykens vänstra del utgjordes av den roman om hans far Andrej som jag skrivit långt tidigare och dess högra av en, ännu slöjlikt genomskinlig, roman om Andrejs syster Masja – och i samma stund som detta stått klart för mig hade Masja också, på det självklaraste vis, uppenbarat sig. Jag hade känt hennes närvaro lika tydligt som om hon verkligen stått bakom min stol där jag satt vid frukostbordet med morgontidningen utbredd framför mig, ja, jag hade rentav tyckt mig skymta henne som en spegling i fönsterglaset – en rank, ljus gestalt, i nästa ögonblick på nytt uppslukad av vintermorgonens kompakta mörker. Exalterad över detta oväntade möte, med en kvinna som föreföll på en gång främmande och märkvärdigt bekant, hade jag redan samma förmiddag fördjupat mig i studiet av de fotografier på Masja som jag hade i min ägo, kanske ett tjugotal. Men trots att de alltså var ganska många visade de sig sinsemellan vara förvånansvärt lika, som om Masja, vilket naturligtvis inte var fallet, alltifrån de tidiga tonåren och fram till sin död vid trettiofem års ålder, förblivit samma tunna, avvaktande och djupt allvarliga flicka – för övrigt, med sin höga panna, sina lågt sittande ögonbryn, djupt liggande ögon och förvånansvärt stora, en aning utstående öron, en avbild av sin far.

I tron att Svetlana ännu bodde kvar på Pomerantsev pereu18

lok hade jag kort därpå skrivit både dit och till Vladimir på Jasnaja Poljana för att berätta om mina planer, men även för att meddela dem att jag hade för avsikt att redan i maj besöka först Tolstojmuseet i Moskva och sedan själva Jasnaja.

Det var i sitt svar på detta brev som Vladimir berättat att Svetlana hastigt insjuknat någon gång i november, lagts in på sjukhus, opererats, men inte överlevt operationen och nu låg begravd tillsammans med sin älskade Alexander bland de övriga familjemedlemmarna på kyrkogården i Kotjaki. Samtidigt som Vladimir delgett mig den sorgliga nyheten hade han på sitt sedvanliga generösa och hjälpsamma vis erbjudit mig att bo i hennes lägenhet. Ett erbjudande som gjort mig minst sagt bestört men som jag tacksamt, om också efter viss tvekan, tagit emot – särskilt som den låg bara fem minuters väg från museet. Ändå hade tanken på att bo i Svetlanas hem, nu när hon inte längre fanns där, fyllt mig med den djupaste olust och det enda jag inför avresan hoppats på var att man hunnit röja ur lägenheten och att spåren efter henne inte skulle vara alltför påträngande.

Men det hade de alltså visat sig vara. Jag hade snart nog kunnat konstatera att i stort sett allt, in i minsta detalj, var kvar just som jag mindes det – som om Svetlana, efter att ha tagit av sig sina rutiga filttofflor och ställt dem prydligt intill varandra på skostället under rockhängarna, bara gått ut i ett ärende och när som helst kunde väntas tillbaka. Fylld av de mest motstridiga känslor hade jag betraktat pianot där Svetlana spelat för mig, det stora matbordet där hon tänt ljus framför Alexanders fotografi, byrån med sina små porslinsfigurer och den jättelika målningen av Olga (Alexanders farmor och Masjas ett år yngre svägerska) som Svetlana under vårt samtal ofta betraktat med sådan tankfull min. Att sedan 19

gå in i de rum till vilka dörrarna den gången hållits stängda hade känts som ett veritabelt helgerån, en kränkning av den frid som tillkom de döda; särskilt sovrummet. Ja, alltjämt kunde jag, där jag nu låg stel som en pinne i mina reselakan, minnas den rysning av obehag som farit igenom mig då jag till sist ändå tagit mod till mig och tryckt ner dörrhandtaget.

Väl över tröskeln hade jag kastat en hastig blick omkring mig, noterat att den breda dubbelsängen var täckt av ett ljusbrunt sidenöverkast med volanger, att det på toalettbordets glasskiva, förutom en mängd personliga småsaker (bland annat en röd plastros framför ett foto av Alexander), också låg en trave med böcker och att det hängde en blommig morgonrock på en krok intill dörren. Därpå hade jag försiktigt ställt ner min resväska, tassat på tå fram till det närmaste av de två jättelika, bruna klädskåpen, vridit om den lilla nyckeln som satt i låset och, inte utan viss möda, öppnat den knarrande dörren för att se om där möjligen fanns en eller annan kvarglömd galge som jag kunde använda. Jag hade utgått ifrån att skåpet i övrigt skulle vara tomt och förskräckt ryggat tillbaka då det i stället visade sig vara proppfullt med kläder från vilka en högst personlig doft slog emot mig, en sötaktig blandning av malmedel, eau-de-cologne och något annat, omöjligt att definiera. Då jag dessutom i mängden av kjolar, klänningar, koftor och blusar upptäckte just den schackrutiga skjortblus som Svetlana haft på sig vid vårt möte, hade jag snabbt skjutit igen skåpdörren, vridit om nyckeln och bestämt mig för att låta mina få persedlar bli kvar i väskan. I stället hade jag tagit min necessär och skyndat vidare ut till det angränsande badrummet, i förhoppningen att där finna en mer fredad zon – men bara för att upptäcka att badrumshyllorna dignade av olika slags borstar, plastkammar, deodoranter, halvfulla tand20

krämstuber, tandborstar i olika färg, några schampoflaskor och mängder av rengöringsattiraljer. Till sist hade jag funnit en tom pall bredvid badkaret, placerat min necessär där och begett mig till köket där skåpen naturligtvis, precis som jag fruktat, var fulla av kryddor, te, mjöl och gryn, av emaljerade kastruller och grytor, av porslin med olika mönster och av plåtburkar för alla tänkbara ändamål – ja, faktum var att de blekgula koppar med små röda blommor på, de som Svetlana och jag druckit kaffe ur, stod ordentligt placerade uppochner i torkstället.

Väckarklockan på fönsterbrädet hade stannat på kvart i ett.

Väggklockan över spisen däremot på halv fyra – intressant nog exakt den tid som mitt eget armbandsur visade.

Resten av eftermiddagen och kvällen hade jag ägnat åt att handla lite färskvaror i den förvånansvärt välsorterade och lyxiga affären Azbuka, bara några hundra meter från Pomerantsev och alldeles intill metrostationen Park Kultury (där två kvinnliga tjetjenska självmordsbombare tio månader senare skulle spränga sig själva och ett fyrtiotal passagerare till döds), gå en sväng förbi den väldiga, vitskimrande, guldglänsande Frälsarkatedralen (kopian av den blott femtio år gamla katedral som Stalin på sin tid låtit jämna med marken), häpna över hur snabbt Moskva förändrades och så småningom återvända hem för att äta min pasta vid det minimala köksbordet täckt av en gul vaxduk, finna att en av böckerna på telefonbordet i hallen var en samling minnesbilder av Lev Tolstoj utgiven 1986, slå mig ner i vardagsrummet och försjunka i boken för att strax efter midnatt yrvaket se mig omkring, inse var jag befann mig och göra mig redo att gå till sängs, förmodligen på den plats där Svetlana brukat ligga – och nu låg jag således där, innesluten i lakanen som i en blå 21

sidenpuppa, klarvaken och spänt lyssnande ut mot mörkret.

Genom en springa i de fördragna gardinerna skymtade en stjärna. Nerifrån gatan hördes en bil starta, sedan blev det åter tyst. * Men varför, for det plötsligt genom mig, varför – försoning? Kunde Masja ha upplevt ens ett ögonblick av försoning dagen då hennes fyraårige lillebror begravdes? Den gråmulna dag i januari 1886 då föräldrarna, syskonen och barnsköterskan med Sasja i famnen tidigt på morgonen i tur och ordning gått fram för att kyssa Aljosja där han legat i sin rosa kista med en helgonbild mellan sina små händer, de ljusa lockarna utspridda över kudden och ett böneband runt den bleka pannan. Dagen då den unkna lukten av blommor fyllt varje vrå i huset, då de alla gråtit sig halvt fördärvade – alla utom fadern som i stället varit rasande; inte på läkarna, sjukdomen eller ödet, eller ens på Gud, utan på kyrkan och prästerna, vilket (föreställde jag mig) för den femtonåriga Masja, som avgudade sin far och känsligt registrerade minsta skiftning i hans humör, måste ha varit nästan svårare att uthärda än till och med sorgen – och då raden av slädar med kistan i spetsen på eftermiddagen långsamt glidit fram mellan grändernas träruckel, passerat längs Pretjistenkas pastellfärgade palats, farit förbi Frälsarkatedralen, över Arbat och sedan fortsatt ut ur staden i riktning mot byn Nikolskoje där jordfästningen skulle äga rum. Nej, sade jag mig medan jag för min inre syn såg Masjas släde långsamt glida in i snöyran för att till sist försvinna helt, något som ens liknar försoning kan det knappast ha varit tal om. Absolut inte! Och 22

därför, tänkte jag en smula förvirrat, var Aljosjas död inte heller den rätta utgångspunkten för min berättelse. Men vilken var då den rätta? Finns det överhuvudtaget sådana avgörande punkter i en människas liv? undrade jag missmodigt och kröp ihop i fosterställning för att lättare kunna somna – innan jag, utan att veta varför, i stället hastigt satte mig upp i sängen, sträckte ut handen, lät fingrarna klättra längs den uttorkade, tvinnade och förmodligen livsfarliga sladden intill toalettbordet, hittade den lilla bakelitknappen, lyckades tända lampan, plockade till mig den översta av de böcker som låg på glasskivan, slog upp boken på måfå och fann, vilket gjorde mig andlös men egentligen inte det minsta förvånad, att det svartvita, något suddiga fotografi jag nu stirrade på inte bara föreställde Masja, hon var dessutom yngre på det här fotot än på något jag tidigare sett av henne: enligt texten (»Maria Lvovna, 1883«) blott tolv år gammal. En lång stund stirrade jag som förhäxad på bilden; innan jag slog ihop boken, lade tillbaka den på toalettbordet och släckte lampan. Så småningom föll jag också i sömn och drömde då om en ung flicka med långt, utslaget hår, hög panna och sin allvarligt forskande blick envist riktad – inte mot betraktaren utan mot en osynlig punkt långt inne i den blommande syrenbersån. * Om kvällarna, då solen långsamt sjunker mot horisonten, då syrenerna doftar som ljuvligast, ligusterfjärilarna svärmar runt terrassens kaprifol och tjänarna dukar till middag i skuggan under träden, händer det inte så sällan denna försommar att vinden bär med sig en svag men omisskännlig lukt av brandrök – en obehaglig påminnelse om att hela Jas23

naja by bara några veckor tidigare brunnit ner till grunden.

Masja och hennes syskon, som tillsammans med modern var kvar i Moskva då branden ägde rum, är strängt förbjudna att så mycket som närma sig katastrofplatsen; ett fullständigt överflödigt förbud som ingen av dem, utom möjligen den tjugoårige Serjozja, ens kommit på tanken att bryta mot.

Nej, i själva verket börjar de alla skruva besvärat på sig så snart deras far för branden på tal, vilket han gör i stort sett vid varje måltid. De äldsta – Serjozja, Tanja och Ilja – är djärva nog att protestera, inte bara mot hans långa och i deras tycke onödigt detaljerade skildringar av lågornas framfart utan också, och då än mer högljutt, när han övergår till att anklaga sig själv för att varken ha kunnat förhindra katastrofen eller, sedan den väl var ett faktum, ha kunnat bistå de stackars bönderna i deras nöd med annat än gratis utsäde.

Lev i sin tur instämmer i deras protester, kanske mest för att visa att även han numera sedan han fyllt fjorton måste betraktas som vuxen – medan de yngsta, den femårige Andrej, den treårige Misja och den snart tvåårige Aljosja, är för små för att överhuvudtaget ha någon åsikt i saken; om de protesterar är det för att de har tråkigt och vill gå från bordet. Med sina tolv år hör Masja varken till den äldre syskongruppen eller till den yngre. Hon är också ensam om att vid måltiderna lyssna till fadern utan att någonsin yttra ett ord. Hon stirrar ner i tallriken, petar lite i maten och tiger. Kanske inte för att hon blir mindre illa till mods av hans utläggningar än Serjozja, Tanja, Ilja och möjligen Lev, snarare tvärtom, utan för att det hon fruktar mer än allt annat – ja, mer än beskrivningen av hur lågorna slickade den svarta natthimlen, av skriken, hettan och eldens dån – är den dystert förebrående tonen i hans röst. Och eftersom det är omöjligt att förstå vad 24

han innerst inne förväntar sig av henne, eller för den delen av de andra, så har hon denna sista vecka i maj inte lyckats uppbringa någon riktig glädje över att äntligen vara tillbaka på Jasnaja; detta trots att parken när allt kommer omkring är så vidsträckt, träden så höga och buskarna så täta att där ingenstans ifrån går att uppfånga minsta skymt av förödelsen. Möjligen kan man, från de rum på övervåningen som vetter mot söder och särskilt om man går ut på balkongen, ana en svart rand vid horisonten. Som tur är hör Masjas rum inte till dem; nej, det hon delar med Tanja och den engelska guvernanten miss Carrie vetter i stället mot gårdsplanen, köksavdelningen och den låga björkskogen i norr. * The view from my window – det är så uppgiften lyder. Den som miss Carrie gav henne för nästan två timmar sedan och som hon absolut måste avsluta före middagen. Hon vet att miss Carrie, eller mer sannolikt modern, i vilket ögonblick som helst kan dyka upp och efter en flyktig blick på det tomma arket på skrivbordet framför henne fara ut i en ström av förebråelser. Över hur hopplös hon är!

Hur dum, lat och fullständigt omöjlig att förstå sig på! Ändå kan hon inte koncentrera sig på uppgiften. Trots att hon anstränger sig – och hon anstränger sig verkligen!

– har hon hittills inte kunnat komma på något vettigt att skriva om kökets gröna plåttak, den vita muren, björkarnas grenverk eller den blå himlen. Nej, i själva verket känner hon sig precis lika tom och blank inuti som det där eländiga, vita pappersarket.

Hon suckar tungt.

25

Men när hon så, efter stor tvekan, till sist ändå doppar pennan i bläckhornet, ja, då kommer hon i stället att tänka på miss Emily – vilket får henne att strax kasta pennan ifrån sig, springa fram till fönstret och slå upp det på vid gavel. Hon lutar sig ut, låter blicken svepa över den jättelika almkronan, förbi bänken där hennes far varje morgon tar emot tiggarna och bort mot det långa middagsbordet där tjänarna – o, ve och fasa! – redan börjat lägga ut besticken. Hon gör ett försök att räkna tallrikarna, tycker sig få dem till arton, möjligen nitton stycken och anstränger sig att minnas vilka gäster och vilka av de mörka som besöker fadern just idag. Men då ingenting av detta hjälper – och när hon till råga på eländet upptäcker miss Carries ljusklädda gestalt inne bland parkens skuggor – drar hon hastigt igen fönstret, skyndar tillbaka till skrivbordet och begraver ansiktet i händerna.

Det är så avskyvärt alltsammans!

Orden som bara försvinner!

Och så detta att hon då hon vaknade i morse, som så ofta förr, tyckt sig känna Emilys varma, lätta andedräkt mot sin kind och flämtat till av lycka – för att sedan, då hon insett att den som lutade sig över henne inte alls var Emily, eller ens den nästan lika underbara miss Annie, utan den dumma, elaka Carrie, ha brustit ut i den mest förfärliga gråt. Å, hon vill inte tänka på det!

Lika lite som hon vill tänka på hur miss Carrie i stället för att trösta henne blivit blossande röd – vilket strax fått dem båda att skämmas förskräckligt vid tanken på nattens small adventure då guvernanten, under nervösa hyssjanden, serverat sig själv ett rejält glas vin och henne, Masja, ett halvt ur en av de kvarlämnade karafferna i stora salen. Fast Carrie, slår det henne i detsamma, skämdes nog inte! För om hon 26

gjort det, varför skulle hon i så fall snabbt ha rätat på ryggen, slutit fingrarna i ett hårt grepp om den blankslitna medaljong hon alltid bär i ett band runt halsen och förklarat, med en röst som darrade av återhållen vrede, att det sannerligen inte fanns minsta anledning att gråta, särskilt inte en vacker sommardag som denna och allra helst inte om man väntade besök av sina kära kusiner och det enda man, som Masja, behövde tänka på var att leka och roa sig; ord, minns hon med en rysning, som fick henne själv att borra ner huvudet i kudden och gråta än mer översiggivet. Ja, det hade väl egentligen inte varit förrän hon insett att Tanja redan stigit upp som hon kastat av sig täcket, skyndat bort till kommoden och doppat ansiktet i tvättfatet, varefter miss Carrie otåligt dragit den vita klänningen över hennes huvud, tvingat ner henne vid toalettbordet, samlat ihop hennes hopplöst tunna hår till en knut, missbelåtet synat resultatet i spegeln, löst upp knuten och nöjt sig med att efter några hårda tag med borsten låta håret falla fritt över axlarna – varpå hon ängsligt mumlat något om hur förskräckligt irriterad Masjas dear papá skulle bli om hon kom för sent till frukosten och att det sista hon väl ändå ville var att göra honom besviken. Göra papá besviken! Med en ilsken rörelse doppar Masja på nytt pennan i bläckhornet – men då hon i detsamma verkligen hör moderns steg närma sig ute i korridoren kastar hon återigen pennan ifrån sig, slår händerna för ansiktet och brister för andra gången denna dag i förtvivlad gråt. * Naturligtvis blir modern just så rasande som man kunnat vänta sig. Men efter ett första utbrott och en ström av lite mildare förebråelser uppstår till sist ändå något slags fred 27

– och innan Masja vet ordet av har modern på nytt lämnat rummet och hon själv fått på sig en ren klänning, sköljt av ansiktet i tvättfatet och med hjärtat i halsgropen sprungit ut till de andra som redan samlats till middagen därute i parken. Solen står lågt, träden kastar långa, blå skuggor över det nyklippta gräset, myggorna surrar, i almen sjunger en näktergal – och det enda man nu väntar på är att fadern skall återvända från byn dit han begett sig med två av sina lärjungar för flera timmar sedan. Andrej, Misja och Aljosja jagar varandra med träsvärd runt hasselbuskarna. Furst Urusov, Tulas viceguvernör, ser ut att lyssna intresserat till Nikolaj Ges utläggning om sina kringvandrande konstnärskollegor, Tanja likaså; modern i sin tur samtalar lågmält med madame Seuron, den nya franska guvernanten som Masja bara skymtat som hastigast tidigare under dagen, men som lär vara änka, härstamma från Baden i Schweiz och nu skall bo hos dem på obestämd tid tillsammans med sin fjortonårige son Alcide – medan de övriga i sällskapet står församlade i små grupper kring bordet, tysta och en aning besvärade. Själv står Masja lite vid sidan av, hela tiden ängsligt spanande in i parken. Hon är också den som först får syn på fadern och de två lärjungarna långt borta i allén. »Nu kommer han«, viskar hon till Lev. Ge ser sig hastigt om. »Men där har vi ju vår värd!« utropar han.

Sedan stryker han sig över skägget, vänder sig till modern och förklarar, nu med betydligt mer dämpad, ja, snarast andäktig röst, att det är sådan – just precis sådan! – han alltid drömt om att måla av hennes make: vandrande under trädens mörkgröna valv, klädd i sin lysande blå bondblus och med båda händerna instuckna i bältet. »Sofia Andrejevna«, 28

undrar Ge, »ser ni hur tydligt de grå strimmorna i Lev Nikolajevitjs skägg framträder i dunklet och med vilken gudomlig, ja, rent övernaturlig skärpa hans blå blus avtecknar sig mot de andras svarta.« Här mumlar Ge något om Rubljovs mästerliga tolkning av änglarnas besök – men hejdar sig tvärt då fadern omgiven av de två lärjungarna i detsamma träder ut ur allén och rycker till av vämjelse vid åsynen av det långa bordet med sin bländvita duk och guldskimrande samovar, sina blomsteruppsatser, rader av tallrikar och gnistrande glas.

Ett kort ögonblick ser fadern ut att tveka – innan han med en djup suck lösgör händerna ur bältet och slår sig ner på sin vanliga plats vid mitten av den långsida som vetter mot parken.

Modern skyndar sig att placera Andrej och Misja på var sin sida om honom, ser till att lärjungarna hamnar längst ner vid bordets ena kortända, tar själv plats mellan furst Urusov och Ge mitt emot sin käre Ljovusjka och låter resten av sällskapet sätta sig som de behagar.

Tjänarna bär runt soppan och häller i av det vita vinet.

Fadern, lärjungarna och barnen serveras som vanligt ljummen kvass.

Man börjar äta, skedarna klirrar och madame Seuron berättar för dem som vill höra på om sitt tidigare liv i Baden och om det underbara Ryssland, qui après le décès de mon pauvre mari m’a reçu avec une hosptalité sans précédent.

Ingen förefaller emellertid särskilt intresserad, allra minst fadern. Överhuvudtaget blir det en dyster måltid.

Samtalen flyter trögt. Furst Urusov gör sitt bästa för att lätta upp stämningen men utan större framgång.

Skymningen tätnar.

29

Betjänten tänder fotogenlamporna. »En sådan gudomlig kväll«, mumlar en av lärjungarna. »Så mild, och så märkvärdigt stilla.« Fadern nickar tankspritt. Sedan vänder han sig till Ge, harklar sig, muttrar något om byn – och sjunker plötsligt ihop: blek, kallsvettig och med händerna hårt tryckta mot magen.

Alla rusar skräckslagna upp från bordet.

Själv gör fadern ett försök att resa sig men bara för att strax med ett stönande och ansiktet förvridet av plågor sjunka tillbaka ner igen. Furst Urusov och Ge hjälper honom in i huset, betjänten ser till att han kommer i säng.

Gästerna ger sig av.

Modern vrider sina händer, anklagar sig själv och brister ideligen i gråt. Hon säger sig mycket väl känna igen symptomen – men aldrig, aldrig någonsin, att han haft så ont som nu!

Under natten kan Masja inte sova.

Hon ligger blickstilla och lyssnar ut mot mörkret. Där är hela tiden dörrar som slår igen, brådskande steg, upprörda röster och kvävda skrik. Först fram mot morgontimmarna blir det lugnare. Då somnar hon, drömmer om miss Emily och har, när hon vaknar, i första ögonblicket inte en aning om var hon befinner sig. * Vid frukosten är fadern emellertid åter på benen. Ja, trots att han är blek och härjad kommer han som vanligt ut på terrassen, går bort till samovaren, fyller sitt teglas, slår sig ner vid bordet, låter sig serveras av gröten och sträcker till och med ut handen efter brödkorgen – men bara för att strax ångra sig och med en äcklad grimas skjuta undan alltsammans.

30