9789100142834

D책 var allt levande och lustigt

KE R STI N E KMAN

- 0

Då var allt levande och lustigt Om

C LA S BJ E R K AN D E R Linnélärjunge, präst och naturforskare i

VÄ STE R GÖTLAN D

- 0

A l b e r t B o n n i e r s Fö r l a g

0 Innehåll Om ömheten för de döda 7 BJÄRKA OCH SKARA Orationen 13 Varför är du här? 19 Fattig bondson 28 Att hoppa av glädje 37 Den vilda skönheten 40 Mysterium med ärtor 51 En Tidens son 56 UPPSALA Ad Upsaliensem 71 Väster och öster om ån 72 Hyrde sig en svarter rock 83 I trängseln 91 Hemvändare 98 KINNEKULLE

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-014283-4

© Kerstin Ekman 2015

Formgivning Jan Biberg Interak Printing House, Polen 2015

En plats bland de märkvärdigaste … 103 Hos överstinnan på Hjelmsäter 110 I skuggrika lundar och på steniga ställen 114 En studiosus blir prästvigd 119 Hos en storhet på fall 124 Mitt bud det kallar nu 129 Om avståndet i tid 134 Lantpräster 139 Början på en vacker vänskap 145 Landsortsforskare 152

När mandelträden i skogen klädes … 159 En forskningsstation i Svenstorp 163 Hwad nytt i landsorterne? 167 Icke som barbarer böja sig 172 De nyttiga konsternas akademi 175 Om daggen på blommor och blad 180 Figurer med en märkvärdig skapnad 189 Om vaxet på fotningarna 193 Det flitiga sjuttiotalet 197 Hvad Gud behövs? Han har sig sjelf 205 Rotmaskarnas höfding 209 Insektskännarna 214 Metod och praktik med flugor … 222 Eftervärldens blick 234 Åskedunder och solringar 240 Ett långsiktigt forskningsarbete 245 Att lämna Kinnekulle och Svenstorp 250 Wargentin är död! Wargentin är död! 257 GREVBÄCK Jublande till himlen, bedrövad till döds 265 Att byta observationspunkt 275 En ny tid 281 Prostgården i Grefbäck 283 Vi ha haft goda dagar, vi må också … 286 En blommande ö och en liten fjäril 291 Efteråt 300 På Kinnekulle 302 Tack 305 Källförteckning 307 Bildförteckning 317 Personregister 321

0 Om ömheten för de döda När jag var barn sa man om min farmor att hon hade gått bort. Då såg jag henne för mig, hur hon gick ensam och till slut försvann. Jag har fortfarande kvar bilden; de som dör släpper våra händer och går bort från oss.

Nu när jag är gammal kan jag ibland för människor som varit döda länge känna samma ömhet som för min farmor.

När man åldras tänker man ju på hur vag en människas ge­ stalt blir sedan hon gått bort. Till slut försvinner den.

Ofta gör vi orätt mot de döda. Vi övermannar dem med våra beskrivningar och omdömen. Ju mer berömd en män­ niska har varit desto mer får hennes minne tåla av eftervärl­ dens hantering. De som inte alls blev berömda försvinner utan att det görs så mycket våld på dem.

Det har hänt att jag tyckt mig känna en människa som levde för länge sedan genom det hon lämnat efter sig i hand­ skrift och i tryck, även om det aldrig blivit särskilt uppmärk­ sammat. Så var det med överjägmästaren i Halland, Magnus Hendric Brummer, som föddes 1735. Jag vandrade med ho­ nom i min essäbok Herrarna i skogen. Det var inte så intimt att jag höll hans hand, men jag berättade för honom om de omvandlingar som vårt landskap hade genomgått sedan hans tid.

Här förvandlade jag honom förstås till en litterär figur, gjord av mitt språk. Men när boken kommit ut hade jag fort­ farande kvar mitt intresse för honom, vilket jag inte brukar ha för mina diktade figurer sedan berättelsen om dem blivit en roman. Brummer hade lämnat efter sig sex gråpappers­ 0 7 -

häften med anteckningar och de ligger i det von Döbelnska släktarkivet på universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala.

När jag läste dem förändrades mycket. Han visade sig skymt­ vis men ofta med stor tydlighet i sin kärvhet, plikttrohet och stora ensamhet. Han hade tagit sig ur mitt litterära grepp; det jag läste var skrivet på hans egna villkor. Så noggrann och redbar som han visat sig i sin ämbetsutövning vågar jag säga att det han skrev var sant.

När jag tillsammans med idéhistorikern Gunnar Eriks­ son skrev essäboken Se blomman råkade jag åter ut för sam­ ma fascination. När den drabbar en författare finns det för­ stås stora risker för förvanskning och tilldiktning.

Den man som den här boken handlar om råkar vara född samma år som Brummer, 1735. Han levde ett bort­ skymt liv. Så sa man på hans tid om den som hade en till­ varo bortom ryktbarheten. Vi vet inte hur han såg ut för det finns inget porträtt bevarat. Inte heller är mycket skrivet om honom. I Skara stifts herdaminne och i Svenskt biografiskt lexikon finns levnadsbeskrivningar. Ett par essäer från vår tid skildrar hans liv och hans livsverk tas några gånger upp i vetenskaplig litteratur.

Att säga att någon levde ett bortskymt liv var på 1700-­talet inte helt och hållet förringande. De som levde i offentlighet och berömmelse kostade ofta på sig ett svärmeri för den som dragit sig undan, för filosofen i ensligheten. Men min hjälte hade inte frivilligt dragit sig tillbaka. I vetenskapens värld ville han gärna vara med på den stora scenen. Den hade han upplevt som student i Uppsala. Han skulle knappt få stanna där så länge att det hann gå hål på strumporna som mamma stickat och lagt ner i kistan med mat och kläder.

Klas Jonsson hette han från början och så skulle han ha fortsatt att heta om han blivit kvar på gården Stora Tim­ merbacka i Bjärka socken i Västergötland. Men nu blev hans goda utförsgåvor observerade och sockenstämman såg till att han fick börja i Skara katedralskola. Den var inställd på att 0 8 -

utbilda prästämnen, men han fick ledning och beskydd av en framstående lärare, så för honom blev det också en spets­ utbildning i naturalhistoria. När han skrevs in i skolan blev hans namn Claudius Bierkander. Senare kallade han sig Clas Bjerkander.

I den här berättelsen om hans liv har händelser inte blivit påhittade och känslor bara anade, inte tilldiktade.

Huvudpersonen tycktes dra på sig sin samtids alla ringhets­ klichéer; han skulle aldrig ta sig från dunklet av en torftig hydda till glansen av samhällets äreställen. Ändå fick han en märkvärdig levnad. Han tycks vara det goda svaret på den ångestfyllda frågan: Vad gör vi med våra liv, vi människor?

BJÄRKA O CH SKARA 0 1735 –1758 -

•

0 Orationen Den 10 juni 1758 träder Clas Bjerkander fram för att hålla ett offentligt tal i Skara katedralskola och ämnet är Kinne­ kulle. I den tryckta inbjudningen på vers står det:

Härom tänker wår BIERKANDER Qvickt, och säkert utan klander, Sjunga på wår Läro-sal, I ett bundit Öfnings tal.

Där står han alltså med det hundraåttiotvå strofer långa tal på vers som han plitat ihop. Mamma och pappa är inte med.

Bara ståndspersoner är inbjudna. Men stolta måste de ha varit över sin Klas som skulle bli präst och som också blev det. Men framförallt skulle han bli en framstående natur­ forskare.

Han står framme i den stora sal som upptar hela skol­ husets nedervåning. Lyssnarna har satt sig på skolpojkar­ nas bänkar av ohyvlade träplankor. Men salen är festligt smyckad. Pojkarna i trivialskolan har samlat lövknippor och blomster och marscherat in i staden sjungande sången om den ljuvliga våren, om vintern som dragit sig tillbaka och svalorna som kommit: In vernalis temporis ortu laetabundo, dum recessum frigoris nuntiat hirundo.

0 13 -

Med sina bördor har de klätt skolrummet som nu är en dof­ tande lövsal. Det här var ett återkommande evenemang som från att ha varit en vårfest i maj blivit en examenshögtid.

Orationer hade hållits sedan gymnasiet grundades på 1640-talet och säkert innan dess i Skara katedralskola som funnits sedan 1200-talet. Av dem som skulle resa till akade­ mien för att bli inskrivna som studenter fick en uppgiften att hålla ett avskedstal. Det var mycket högtidligt och det kom inte på fråga att andra än framstående elever skulle tala.

Några år efter Bjerkanders skoltid fanns det en elev i Skara gymnasium som på smidig vers avhånade dem som hållit orationer och som han kallade usla poeter. Det var en blond gosse i vit kapprock som brukade rita en åsna med krita på sin bokpärm. Sedan slog han boken i ryggen på den som han tyckte var ett pundhuvud så att åsnan fastnade. Han hette Johan Henric Kellgren. Många år senare gick Thomas Thorild till angrepp mot honom i En Critik Öfver Critiker.

Han ville att allt skulle dömas efter sin art: ”Den som håller ett Tal på vers i Skara, menar dermed att fröjda icke Stock­ holm, icke Paris eller Rom, utan Skara.”

Toleransen gentemot den retoriska småskaligheten ver­ kar inte riktigt övertygande när Thorild målar upp en små­ stad där borgmästaren i nattmössa och tofflor, rökande sin pipa, med värdig förtrogenhet går från den ena änden av sitt herradöme till den andra. Det är egentligen skrivet i samma anda som Kellgrens gyckel med gymnasieorationerna. De hade båda minnen från det västliga Sverige, Thorild från den tid då han hette Tomas Jönsson och Kellgren just från Skara som han i årtionden avhånade med sin vassa penna.

Det var något han inte kunde tåla från sin skoltid där. Var det kanske dialekten, den som han hade varit tvungen att vänja sig av med i den mondäna Stockholmsvärlden?

När Thorild skriver att ”en Bard i Skara vid en högtid eldad” griper till sin lyra, kunde det vara vår Bjerkander som står i katedern för att hålla sitt tal på bredaste väst­

götska. Men han står där inför snällare ögon vill jag tro. Vi får hoppas att han är prydlig. Det var annars inte så höga krav på skolpojkarnas klädsel. De gick ”med slokuga hattar, stripugt hår, dåliga kappor eller jackor, smutsiga skinntröjor etc.” skrev deras lärare Sven Hof i ett brev till biskopen. Han var inte nöjd med att de mer besuttna tog efter de fattiga och inte höll sig tillräckligt snygga. Bondsöner och prästsöner var i majoritet på skolan.

Nu står Bjerkander i alla fall framför sin publik och bu­ gar. ”Jag träder häpen fram”, börjar han och ber om över­ seende med de svaga toner som han tänker slå på sin harpa: ”Jag aldrig sjungit förr: nu är det första gången.” Blygsam­ heten, humilatio, var den av retorikens formler som borde manifesteras redan i inledningen. Gymnasisterna undervisa­ des med antika förebilder i talekonsten. I en småstad som Skara där de flesta borgarna egentligen var bönder och gri­ sar bökade på gatorna skulle det talade ordet vid högtider genljuda av ekon från Aristoteles och Cicero.

Hans vers stakar sig taktfast fram och för att få det hela att gå ihop hoppar han ibland över eller lägger till stavelser.

Man anar mycken möda med rimmandet och det jambiska marscherandet. Det är fråga om ett slags alexandriner, det versmått som man ända från 1600-talet föredrog i samman­ hang som dessa.

Men här sysslas inte med Bjerkander som diktare. Det var han aldrig ämnad till. Också när det gäller talets tema är han blygsam. Han tycker att andra kan få kliva upp och sväva i det höga. Det finns bara ett tiotal av gymnasiets ora­ tioner bevarade men ämnena är inte okända. Det talades till exempel om stjärnornas värld, om kungar, naturen, vän­ skapen och våren. Man kunde också med stor patriotism tala om Borås eller Skara eller om Västergötland i allmänhet. I den genren hade Bjerkander hittat den verkliga juvelen.

0 14 -

0 15 -

Som hiorten ibland djur sitt stolta hufvud reser, Och eken ibland trän och vidjebusken gleser, Sin topp och grenar vidt och högt upphäfver: Så Kin’kulle i vårt land mig tyckes ypperst stå.

Här fångas mycken fisk båd’ Nors och sköna laxen, Abborrar, lakar, id, samt hvita breda braxen; Här fångas giädda, slom, samt goder mört och sik, Af allahanda slag, ej en den andra lik.

Och då ska man veta att i hans verser har Etna, Vesuvius och fransosernas höga alper redan rest sig till jämförelse med Kinnekulle.

Bjerkander har fått god övning i att tala på både vers och prosa och i att predika. Nu måste han igenom stora mängder av retorisk och historisk bråte innan han kan komma till kärnan. Han står inte här för att vara originell och morsk, vilket i våra dagar skulle ha varit ett plus, utan för att an­ språkslöst redogöra för vad han lärt sig sedan han kom till Skara skola. I hans tid var det inte ett tecken på fantasilöshet att använda föregångarnas formler; det tydde på ödmjukhet och på beläsenhet. När han ger sig ut på diktens hav ankny­ ter han till Ciceros marina metaforer. Det var lämpligt att låta Aganippens källa sorla och Helicons berg höja sig över västgötaslätten. Han gör sin plikt mot antiken men är snart klar med den. Efter tolv strofer är han i Västergötland och han tänker inte lämna det. Han säger att naturen har gjort Kinnekulle till en krona i vårt land och berättar att kullen fått en ”präktig hufvubona” av ekskog. Men det var förr i världen. Nu har den brunnit upp och ersatts med gran. Ut­ sikten däruppe i mössan är emellertid lika vacker som förr.

Man ser tolv mil åt alla håll, men Bjerkander klarar raskt av skönheten för att komma till det som intresserar människor i den tid han lever: nyttan. På Kinnekulle finns rikedomar som ”inom många hvarf i tysthet stilla lurar”. Det är sand­ sten, kalksten, täljsten och skiffer som ger alun. Han redogör noga för brytning, utvinnande och användning. Gårdarna som ligger vid Kinnekulle bär en rikedom av säd, frukt och bär och Vänern är givmild:

En förtrollad trädgård lockar honom in på ortens folklore och han kommer så småningom till en problematisk del av sin tids historievetande. Det handlar om jättar. De har kastat stora stenblock omkring sig och nött gropar i klipporna med sina stenkvarnar. Men han tycks inte riktigt tro på sägnerna och deklarerar: ”Osmakligt jättetal mig tiden alt förnöter.” Ändå var Bibelns ord om jättarna i forntiden (1 Mos 6:1–4) en allmänt erkänd historisk kunskap och han uppger att det finns bilder av dem: ”Med bilder stenar ges hvaruppå jättar sitta / Med stora svärd i hand och ganska grufligt titta.” Kan­ ske tänker han på hällristningarna med krigare vid Flyhov på Kinnekulles sydsida.

Hela frågan verkade nog ytterst osäker och Bjerkander lämnar snabbt den dimmiga och kanske inte riktigt njutbara forntiden och låter Kullen själv tala. Den säger sig vara på­ litlig när det gäller att spå väder:

0 16 -

0 17 -

Ty när uppå min högd de mörka mulnor fara, Betyder det stor storm som strax förhanden är, Men skingras de i sär det vackert blifva plär.

Det personifierade berget tror sig om att kunna ge lika sött vin som fransosernas om man bara planterade vinträd på dess soliga sluttningar. Det prisar sin skog som ett kungligt förbud hindrat allmogen att hugga ner. En stor stund i Kul­ lens tillvaro var då drottning Kristina ”reste rundt omkring på mina liufva marker”. Hon åt middag i det gröna under en med kransar och löv smyckad gran, som förstås fick heta Drottninggranen men som dessvärre har ruttnat ner.

Flera kungliga besök ända bort till Olof den helige be­

rättar Bjerkander om, när han åter tar ordet efter Kullen.

Han beskriver Husaby kyrka och Sankt Sigfrids källa, biskop Bryngels stora hus och munkarna som bedrev skolunder­ visning, men som ”alla kiördes ut från deras hem och bo” när den rena lutherska läran infördes.

Historien med dess ära har nu fått sitt och han återvänder till nuet och Kinnekulles gårdar. Där växer allt som sås och sätts i jorden mycket fort: ”Ty luften vara tycks här ganska ljuf och blid.” Lövsprickningen om våren, fruktträdens blomning och binas surr i träden gör att han tycker sig gå i paradiset.

Vid sidan av Skönheten och Äran finns Nyttan, den som hade blivit så tungt vägande under Frihetstidehvarfvet. Så kallade man nu tiden efter enväldets upphävande, då det sönderslagna och utarmade landet skulle återuppbyggas in­ ifrån.

När han närmar sig gårdarna väller det nyttiga fram till­ sammans med det sköna som ur ett ymnighetshorn: jord­ päron, palsternackor, gurkor, selleri, persilja, rötter, lök och sockerärter trängs med akvileja, pingstliljor, tusensköna, vallmo, hyacint och indisk krasse. Frukten tynger grenarna, bären som växer vilt plockas av pigor och drängar som köper mössband och tobak för den lilla inkomsten.

Nu går han över till de vilda växterna, som så småningom själva får tala. I femton strofer utvecklar de både sin skönhet och nytta och i ett par fall sin personlighet innan han börjar beskriva gårdarna på Kinnekulle. Därefter samlar han sina krafter till avslutningen där han tackar sina höglärde fäder, det vill säga lärarna, och sina ”medlärjungar kär”. Han vän­ der sig till Gud, ber för Adolf Fredrik och för Lovisa Ulrika som han för att vinna en stavelse till en jamb kallar Udalrica.

Han åberopar henne som Sveriges hulda mor, fast moder­ lighet kanske inte var hennes mest framträdande egenskap.

Kronprinsen hälsas med sina syskon innan oratorn vänder sig till riksrådet och biskopen, önskar frid åt skolan och ber 0 18 -

Kronprins Gustav med Serafimerordens band

att landet ska bevaras från pest, hunger och krigets vassa pi­ lar. Sedan ett år tillbaka pågår ju det pommerska kriget med ständiga nederlag och förluster. ”Lät frids Olivæ frö snart åter hos oss gro”, ber han. Och sedan: ”Tantum” – det är allt.

Talet är genomfört och vi får föreställa oss att han bugar mot biskopen och de övriga åhörarna.

0 Varför är du här? När Klas Jonsson kom till Skara katedralskola för att skri­ vas in såg han orden dic quare hic ovanför porten. Kan­ 0 19 -

ske förstod han vad de betydde. Läskunnig var han för­ stås. Men eftersom han togs in i andra klassen måste han också ha fått lära sig lite latin när han undervisades i hem­ socknen. Nu latiniserades hans namn till Claudius Jonae Bierkander och detta var för bondsonen det första steget i en samhällsprocess som ännu inte hade något namn. Det skulle dröja nästan hundra år innan ordet ståndscirkula­ tion hördes i Sverige. Då kom det från Skara, där greve Torsten Rudenschöld år 1843 i Hushållningssällskapet höll ett föredrag om nödvändiga samhällsförändringar. När bondsonen skrevs in i skolan tycktes den gamla ordningen ännu vara orubblig.

Orden dic quare hic ovanför ingången till skolhuset skulle få eleverna att tänka efter: Säg varför [är du] här! Ända sedan medeltiden hade sentensen prytt ingången till kyrkor eller setts på kyrkmålningar där de lästes på bande­ roller burna av lieman­ nen. Människan borde tänka över sitt jordelivs korthet och veta hur det ovillkorligen ändade. Man var här för att dö.

I Skara skola hop­ pas jag att man tänkte ljusare, kanske på kun­ skapssökandet. Senten­ sen kunde också längre fram bli ett uppsatsäm­ ne. Men i skolpojkarnas värld var nog svaret för det mesta enkelt och hade alltid varit det: Jag är här för att bli präst.

De gamla katedralsko­ lorna och de nya gymna­ DIC QUARE HIC på Dödens bandslinga

sierna var teologiska utbildningsanstalter. Till och med lä­ rarkallet var ett genomgångsyrke. Efter ett lämpligt antal år skulle lektorn i retorik, matematik eller teologi få en präst­ tjänst i stiftet. dic quare hic var inte den enda mystifikation som mötte honom. Vad var prubban för något? Hur bar man sig åt för att gå drum? Pojkarna väste pereat efter en hatad lärare – men vad betydde det? Orden som virvlade i luften var ofta djäkneslang på västgötskt latin. Men de sa också fula namn på ren västgötska åt varandra: risbitare, som betydde bockar, och korpungar och värst av allt ballar. Det fanns stora gos­ sar som svärtade sig i ansiktet på kvällen och drog huvan långt ner i pannan när de gav sig ut. Vad gjorde de därute i gränderna? Och varför hade de en knölpåk under djäkne­ kappan? Tryggare var det nog i nerskolans stora stensal. Ris och färla var i alla fall förutsägbara.

0 20 -

0 21 -

På sin västgötaresa 1746 hade Linné kommit till Skara, som han beskrev som en liten stad med träbyggnader och ojäm­ na, krokiga och sumpiga gator. Han la märke till att det bara fanns tre stenbyggnader bland träkåkarna. En av hans lär­ jungar, Anders Tidström, som själv hade gått i Skara skola, kom tio år efter hans besök tillbaka till staden som ännu inte fått ”reguljära gator”. Han beskrev kyrkan av kvadersten och kyrkogården med vackra lönnar och askar. Torget i Skara var nu stenlagt och hade en brunn av täljsten och ölandssten.

Katedralskolan låg alldeles intill kyrkogården i ett stenhus med spåntak. Tvärsöver gatan stod det vackra nya huset som rymde konsistorium och apotek.

Skolan hade biskop och domprost som högsta överhet.

Där fanns rektor och conrektor, sju lektorer, en gymnasie­ adjunkt, en räknemästare och åskillig annan personal, bland annat en kantor, en arkivarie och en kapellan. Skolan var så gott som ett litet ämbetsverk i staden.

Skara var en liten stad med en skola så stor att när ele­

verna invaderade den utgjorde de periodvis från fyrtio upp till sjuttio procent av den fasta befolkningen. Staden var de­ lad i två världar med borgarna på den ena sidan, domkyrka och skola på den andra. Djäknarna slogs med hantverkar­ gesällerna och lektorerna i gymnasiet grälade med borger­ skapet. När teologie lektorn Anders Forssenius gav sig på magistraten skrev han att den var ”så full med ovett, av arg­ het och intriger proppad, att jag för min del ej hade mage dess konfektyrer smälta”.

Det fanns säkert lika många kor och hästar som djäknar i Skara, att inte tala om får, svin och höns. Ett trätoämne genom åren var därför renhållningen av gatorna. Om den blev eftersatt flöt gödseln i regnväder över till granngatorna.

På kyrkogården behövde man hålla efter får och svin som gärna ville beta och böka där. Många stadstomter hade egen jord, flera med stora arealer av åker och äng.

När Tidström kom tillbaka var konjunkturen god och spannmålspriserna höga, vilket gynnade skolans lärare som sålde de tunnor råg de hade i lön. Skaraborna handlade med varandra och med folk i trakten, hyrde ut sängplatser åt djäknarna och anordnade matlag åt dem. Men då hushål­ lades det med matvaror som de fått hemifrån. Resurserna räckte inte till för att föda skolpojkarna, som under Bjer­ kanders skoltid utgjorde en femtedel av innevånarna. Sedan Västgöta regemente hade flyttat sina exercismöten från Egg­ by ängar till Axevalla hed hade en säsongsbetonad inkomst­ källa fallit bort. Av manufakturer fanns det egentligen bara en liten verkstad som kunde trycka blommor på flanelltyg och ett tobaksspinneri. Men redan med tobaksodlingen var man inne i sin tids utvecklingstanke: man ville grunda en inhemsk produktion.

Om stadens näringsliv var outvecklat så var undervis­ ningen redan en bit på väg in i den nya tiden. Bilden av värl­ den och historien i Skara gymnasium var naturligtvis fort­ farande formad av den antika traditionen med dess retorik

och språket som var latin. Fäderneslandets storhet var trots krigsnederlaget ett grundläggande element i världsbilden.

Man utgick från Bibeln och tiden efter syndafloden, då Noas söner och sonsöner spritt sina efterkommande till Norden.

Bland alla folk som utvandrade därifrån och satte skräck i världen fanns västgoterna. Deras ättlingar levde i Västergöt­ land, som en gång hade varit ett eget mäktigt rike med Rolf som kung.

Skara skolas historielärare, Martinus Lidgren, hade dis­ puterat på sagokungen Rolf, han som kallats Gånge-Rolf ­eftersom han var så tung att en häst inte kunde bära honom.

Lidgren ville föra i bevis att västgoternas Rolf var samma person som den historiske Rollo, han som på 900-talet grun­ dade Nordmännens land, det vill säga Normandie i det väst­ frankiska området.

Djäknarna undervisades från början i den sal som var så stor att den upptog hela nedervåningen. De satt i dåligt ljus från fönsternischerna på sina bänkar av ohyvlade träplankor inlagda i stockrader som vilade på stenar eller träklampar. I trivialskolan, som kallades nederskolan eller helt enkelt ner­ skolan, undervisades alla klasser utom gymnasiets. Det fanns en upphöjd bänk vid långvägg och södergavel för lärarna och där skulle också adliga elever sitta om de till äventyrs skrevs in.

Salen hade nyligen fått takmålningar. Man kunde böja nacken bakåt och se hur Hanna lämnade gossen Samuel åt översteprästen som skulle undervisa honom och hur björnar­ na slet sönder de pojkar som varit oförskämda mot profeten Elisa och ropat: Upp med dig, du flintskalle! Runtom mål­ ningarna fanns en taklist med latinska sentenser som också var tänkvärda för skolpojkar. Till exempel: Timor Domini initium sapientiae (Gudsfruktan är visdomens begynnelse).

0 22 -

0 23 -

Nu skulle Clas Bjerkander få lära sig latin ordentligt, för i Skara skola lärde man sig att läsa både det språket och

svenska redan i den första av trivialskolans fyra klasser. I andra klass skulle man börja med latinsk grammatik och läsa Ciceros brev. Redan från början undervisades man i retorik, övade välskrivning och lärde sig sjunga. Men viktigast var hela tiden evangelierna och Luthers stora katekes. Teologi var ju huvudämnet.

I tredje klass måste man börja föra samtal på latin också med kamraterna. Det blev skamstraff om man ertappades med att tala västgötasvenska under skoltid. Nu fick man lära känna de grekiska bokstäverna för att kunna börja studiet av Nya testamentet. Man hade också teoretisk musikunder­ visning och deltog i koralsång.

Den sista klassen före gymnasiet kallades knapeläxan och där lästes det mycket abstrakta ämnet logik. Under­ visningen i grekiska och latin utökades. Modersmålet var inget undervisningsämne, men man tolkade latinska texter till svenska och fick på det sättet övning i att skriva vackert.

Predikokonsten övades inför yngre elever och gymnasister­ na tränades i att skriva tal på vers och prosa och att framföra dem, som vår Bjerkander gjorde med sin oration om Kinne­ kulle. Det stod faktiskt i skolstadgan att man skulle tillvarata elevernas poetiska anlag.

Man läste matematik och i kursen ingick en liten dos astronomi. Det undervisades också i elementär juridik, ”la­ garnas grund”. Ämnet historia hade mest anknytning till de latinska texterna. Geografi sammanföll ofta med ämnet hi­ storia och där användes kartor. Det fanns en himmelsglob och en jordglob i skolan. På den himmelska sfären klättrade Kräftan och Stenbocken och andra figurer i zodiaken.

Från trivialskolan flyttade man upp i gymnasiet på över­ våningen där det fanns två salar, stora och lilla kontoret, med plankbänkar precis som i salen på bottenvåningen. Sitt­ bänkarna hade samma mått som i nerskolan, så ynglingarna fick sitta med hakan mot knäna. Det fanns en räknetavla men till den måste gymnasisterna själva skaffa kritor och en

hartass för att stryka ut det skrivna. Genom att gemensamt och idogt spotta på en golvbräda fick de vintertid en iskana att roa sig med.

Häruppe var man inte längre flera hundra i samma rum och temperaturen var på morgonen densamma som utom­ hus. Väggarna som en gång varit vitmenade hade blivit grå av den smuts som samlades i skrovligheterna. Fortfarande lärde man mest ut stoffet med frågor och svar även om un­ dervisningstimmarna kallades föreläsningar. Meningen var att de skulle ligga på en förakademisk nivå. Det hade stad­ gats redan i stiftelseurkunden från drottning Kristinas tid att Skara gymnasium skulle vara ”såsom ett medelting emellan Akademier och Trivialskolor”.

Eleverna skrev så ordagrant som möjligt ner det som läraren föredrog på latin. På gymnasiet var det regel att man satt två år i varje klass eftersom repetition ansågs vara läran­ dets grundval. Möjligen hade man gjort en dygd av nödvän­ digheten eftersom lärarna hade två årsklasser på en gång.

Den äldsta hade ju hört alltsammans förut.

En elev kunde lämna skolan först när han var mogen för det. Han måste för att få sitt testimonium ha suttit tillräck­ ligt många år i sina klasser för att ha goda kunskaper. Det var i Uppsala, Lund, Greifswald eller Åbo som gymnasisten examinerades i universitetets konsistoriebyggnad. Att den av studenterna kallades Kuggis säger väl att det inte alltid gick så bra. Men blev man student och skötte sina studier kunde man räkna med att komma tillbaka till sitt stift, få en präst­ tjänst där och kunna avancera. De som misslyckades i Skara skola kunde med biskop Jesper Svedbergs bistra ord ”ta­ gas och sättas i knekthopen”. Det var länge sedan biskopen dundrade om detta men risken fanns fortfarande i krigstider.

0 24 -

0 25 -

Skolmyndigheter och regering ville att skolorna skulle bli allmänna och adeln uppmanades att skicka sina söner dit, vilket naturligtvis mycket sällan skedde. Ståndspersoner

ville inte att de skulle få ”nedrigt sällskap” och lära sig oar­ ter bland bonddrängar och fattiga prästsöner som var dåligt klädda och bar håret hängande i stället för att ha det upp­ satt i stångpiska. Prästsöner och bondpojkar hade för övrigt klippt den sprättiga hårpiskan av en adelsyngling som blivit sänd till Skara skola.

Gymnasister bodde under vissa tider hemma på grund av den fattigdom som oftast delades av lärare och elever.

Det var bara de åtråvärda teologie lektoraten som var någor­ lunda välbetalda. Men lärarna kunde ta ut en del sportler och avgifter. Det kostade att skriva in sig i skolan och att gå vidare till gymnasiet. Överallt i samhället förekom att os­ tar, smörbyttor och fårbogar lämnades in i köken hos äm­ betsmän i beslutsfattande ställning. Det skedde ända upp i ­bis­kops­huset. Ordet sportler kom av latinets sportula, den lilla korg som de inte helt frivilliga gåvorna förr hade lagts i.

Gossen Klas från Stora Timmerbacka som blev Claudius Bierkander var lite äldre än de flesta som skrevs in. Det kun­ de vara en fördel. Mot betalning i mat eller pengar kunde han längre fram ta sig an yngre elever och hjälpa dem med läxorna. Det kallades att ha disciplar.

Han hade säkert fått med sig en kista med kläder och framförallt ett matskrin från Stora Timmerbacka. Djäknarna måste leva på de förråd av bröd, gryn, ost, ärtor, insaltat kött och fläsk som de hade med sig hemifrån. All mat kokades i en gryta och det goda spadet blev gemensamt. Men sina fläskstycken märkte man med pinnar eller snören för att inte få sämre bitar när koket delades upp. Om man inte hade lingonsylt med sig hemifrån eller den helt enkelt tog slut var risken stor för blödningar i tandköttet och så småning­ om tandlossning. Den bristsjukdom som djäknarna kallade Skaraskabben kan ha varit skörbjugg.

De fick inackordera sig hos folk som redan hade det trångt. I ett djäknestall, som rummen kallades, fanns för det mesta bara en enda stol och ett bord. Man satt på sängarna

eller på kistorna och läste. Om natten sov pojkarna två och två i bäddarna. Det gav i alla fall lite värme. När man steg upp för att börja skoldagen med morgonbön klockan fem, kom man till stenhusens kyla. Varken domkyrkan eller sko­ lan hade någon uppvärmning; djäknarna satt hela vintern i oeldade salar. Det fanns inte ens skorstenar på Skara skolhus.

De fattiga bondsönerna som skulle lära sig tala latin tål­ de nog en hel del. Men hur klarade de av att följa undervis­ ningen i det ständiga larmet? Hundratalet röster kunde hö­ ras på en gång i den stora ekande stensalen, utantilläsande, deklamerande och undervisande. Förmodligen lät det när det var som tystast som ett grovt malande mellan knaggliga kvarnstenar. Men för det mesta var det bara ett stort oväsen. ”Latin, katekes, glosor och stryk.” Så sammanfattade Samuel Ödmann undervisningen i sin skolskildring från 1760-talets Växjö. Lektor Sven Hof skrev från Skara skola att ”ropa på en gång den ene öfver den andre, och gossarne, några hundrade til antalet, sorla med sin läsning, så att svår­ ligen, åtminstone icke tydeligen, kan höras, hvad som före­ hafves. De förra uttröttas af skrik, de senare fatta icke hvad de borde.”

0 26 -

0 27 -

• Den skorstenslösa skolan i Skara

I nerskolan skrek gossarna för full hals för att höras och lärarna rättade deras läsning med dundrande stämma som skulle överrösta gråt och skrän. Färlan som var en träspade smällde mot byxbakarna eller på bara skinnet.

Detta var Clas Bjerkanders värld under skolåren. Kan­ ske frågade han sig ibland: Varför är jag här?

0 Fattig bondson Det är svårt att se igenom fattigdomsorden. I en tid med materiellt överflöd och skarpa färger urskiljer man det för­ flutna som gråhet. Villkoren var ju mycket knappare. Lä­ rarna i Skara skola var i allmänhet mycket fattiga. Det var inte ovanligt att svenska lärare blev försupna i ren förtviv­ lan över sina villkor. Inte ens universitetsprofessorer kunde dra sig fram på lönen utan måste ta inackorderingar och ge privatlektioner. Det Sverige där Klas Jonsson föddes var fortfarande utarmat efter två årtiondens krig som fått sitt slut med hårda villkor och stora förluster av territorium. For­ mellt hade landet inte gjort statsbankrutt men i praktiken var det konkursmässigt.

I västra Götalands jordbruksbygder där Bjärka socken låg var adeln inte på långt när så rik som sina gelikar på de stora skånska godsen och säterierna. Nästan hälften av all jord i Skaraborgs län ägdes av kronan och något mer än en tredjedel var frälsejord, det vill säga den ägdes av adliga personer. Det fanns alltså inte mycket över av skattejord som brukades av självägande bönder. Men bönder kallades ändå de som hade ett arrendeförhållande till jordägaren. De beta­ lade sin ränta med dagsverken. Arrendatorn var inte valbar till bondeståndet och hade inte heller rösträtt när riksdags­ man skulle väljas. Hans och hans familjs intressen ansågs säteriets ägare ta hand om i riksdagen.

Det är svårt att se annat än fattigdomens gråhet i en liten bondby vid den här tiden. Fähus och spannmålsbodar upp­ murade av sten fanns på många ställen i Bjärka socken.

Gärdesgårdarna hägnade in tegarna med grödan så att inte kreaturen kom åt den och stängde av fägatan genom byn.

Deras virke grånade med tiden. Grått var också det timrade boningshuset där Klas föddes, grå var ladugård och stall.

Svinhus, loge, jordkällare, vedbod, dass och badstuga – allt var omålat. Ofta var det silvrigt av ålder och lavar och täckt med grästorv. Men det kunde ändå vara ståtliga byggnader, som den ladugård i skiftesverk som ännu finns kvar på Stora Timmerbacka där han föddes. Taket bars upp av mittstol­ par och konstruktionen är mycket ålderdomlig och unik för Skara kommun.

Där fanns kålgården med bärbuskar och trädgårdsland.

Han kan ha sett klockgentiana ute i markerna och kallat den blå oxöron eller Guds öga. De slåtterängar på torr, frisk mark som hans far slog, måste ha gett pojken glädje långt innan

0 28 -

0 29 -

Spinna, snickra och läsa fick man göra i ljuset från elden

•

han visste vad botanik var för något. Hårdvallsängen fanns i stora arealer i socknen och hade utvecklats till de artrikaste marker som någonsin funnits i vårt land. Här fladdrade fjä­ rilar och surrade humlor över blomhavet av ormrot, tjär­ blomster, johannesört, brudbröd, gökärt, jungfrulin, bockrot och mycket, mycket mera. Det som samtiden slog fast som fattigdom var inte alltid grått. Fattigdomsorden las på dem uppifrån. Pauper skrevs det på obegripligt latin. Men sa de om sig själva att de var fattiga?

Klas Jonssons far Jon Larsson blev kyrkvärd när sonen var fyra år. När familjen gick till högmässan om söndagen slog nog kjolen i moderns sockendräkt ut färggrann mot fa­ derns kyrksvarta kläder. Deras liv var hårt men inte alltid torftigt. Varför skulle Margareta Klasdotter bara ha vävt den enkla väv i vilken skaft knyts direkt i vävstolens trampa och som kallades enträtt. Det kan hända att hon solvade för både gåsögon och rosengång när det var goda tider och linåkern blommade blå.

De hade fått Klas den 23 september 1735 och han hade döpts efter tre dagar. Bjärka socken där han föddes låg i samma pastorat som Härlunda men hade en egen kyrka från 1100-talet med en medeltida dopfunt av sandsten. Vid stora högtider kunde prästen klä sig i kyrkans finaste mässhake av röd sammet. Den hade vitt foder med gula blommor i buket­ ter. När han vänd mot altaret talade med Gud kunde man stirra på korset av gyllenduk på hans rygg, på guldspetsar och silvergaloner. Allt detta är borta nu, mässkruden blev såld på auktion 1781, det år då kyrkan revs.

Jag hade nog hoppats att gossen på Stora Timmerbacka tidigt skulle sticka upp i husförhörslängderna med tecknen för läsa i bok, skriva med penna och rabbla ur katekesen.

Men från barnets tid i Bjärka församling finns inga kyrk­ böcker. Kanske hände något med dem när Bjärka kyrka revs och arkivalierna flyttades till Härlunda.

Men det som ingen minns det har också hänt. När be­

svikelsen över förlorade kyrkböcker går över kan jag känna glädje över att gossen Klas får springa fri bland fjärilar och fäflugor på Timmerbacka och se hägern speta på långa ben nere vid sjön och ta en vimba. Då glömmer han katekesen till nästa förhör utan att någon skriver upp det. Det flyktiga kvävs så lätt av det dokumenterades tyngd.

0 30 -

0 31 -

”Bjerkander härstammade från det agtningsvärda Stånd, hvars armar gifva oss bröd”, skrev Samuel Ödmann i sitt minnestal över Clas Bjerkander i Vetenskapsakademien. Så var det naturligtvis. Vare sig ägarna till Dagsnäs säteri hette Kagg, Dankwardt-Lillieström eller Cronström så försörjdes de av sina arrendatorer och deras förmögenheter växte. Ägandet betydde arbetsfrihet.

Jon Larsson brukade Stora Timmerbacka, som var ett rå- och rörshemman under Dagsnäs säteri. Det innebar vis­ serligen skattefrihet för arrendatorn men å andra sidan hade han dagsverksskyldighet under säteriet. Gården – eller tor­ pet – betecknades med 1/8 mantal vilket inte säger något om arealen utan var ett mått på försörjningspotentialen. En bonde borde kunna försörja sin familj på en gård av den storleken, kanske också en piga och en dräng. Det var ofta drängar som fick utföra dagsverksskyldigheten och då an­ vändes arrendatorns redskap och dragare, vilket naturligtvis innebar en besparing i investeringar för säteriets ägare.

Det var inga lätta dagsverksskyldigheter arrendatorerna hade. Johan Abraham Gyllenhaal som några år efter Bjer­ kander skrevs in i Skara skola reste i början av 1770-talet i Härlunda och Bjärka och gjorde en beskrivning av socknar­ nas tillgångar. Han skriver att bönderna under Dagsnäs säte­ ri var skyldiga att göra fyra dagsverken i veckan och fem per vecka under sommaren. Man förstår också hur svårt det var att försörja sig, när Gyllenhaal berättar: ”Jämte det nästan alla bönderna i socknen måste hwart år köpa säd, så är äfven ängen åtminstone i Bjärka by så knapp, att på helgården ei

kunna födas öfwer men på somliga under 16 kreatur.”

Här hade bönderna säkert levt på samma sätt i århund­ raden. Gyllenhaal beskriver jorden i Bjärka: ”Jord-ytan var småbackig, öfwerströdd med gråstenskullar i måttelig mängd; backarna bestå af sand, starkt blandad med grus och klappur [klappersten].” Den var så full av sten att man inte kunde använda plog, bara ärjkrok, som är en årder utan den vändskiva som en plog har. En tredjedel av jorden låg varje år i träda. När Klas Jonsson växte upp var det ännu långt kvar till den agrara revolutionen som skulle komma med växelbruk och effektivare jordbruksredskap.

Närheten till den stora Hornborgasjön måste ha präglat deras liv. Den svämmade över och drog sig tillbaka, nyck­ fullt och ofta förstörande. Ibland var den givmild och öste fruktbarhet över markerna. Fiske och växlande vattenstånd, allt var av Gud givet, och tålamodet stod i skarp kontrast till den girighet på sjöbottnens potentiella åkerjord som vak­ nade uppe i säteriet när Pehr Tham 1762 blev ägare. Han hade lagt Dagsnäs till sitt imperium av olika egendomar. I hans tid började de sjösänkningar som i praktiken inte blev odlingsbar jord utan träsk. Detta skulle senare komma att bittert ångras. Men aldrig av Pehr Tham.

Han var en handlingskraftig person ur den halva procent av Sveriges befolkning som tillhörde adeln. Han lät samla ihop traktens runstenar och forsla dem till godsets park där de ställdes upp. På säteriet var allt hans, även historien.

Tranorna sträcker över Dagsnäs marker. Som så mycket an­ nat i vår tid är det fråga om en massförekomst när de dan­ sar i träskmarkerna kring Hornborgasjön: femton-, kanske tjugo­femtusen tranor rör sig där och i tusental kommer bi­ larna med folk som vill titta på dem. Tranorna vande sig vid platsen sedan Dagsnäs stora brännvinsbränneri – i slutet av 1800-talet det största i Sverige – med sina väldiga potatis­ odlingar om våren försåg dem med överbliven frusen potatis.

Men tranor sökte spillsäd på tegarna i Bjärka redan när Klas Jonsson var barn. De sträckte vaksamt på halsarna, de trumpetade skarpt. Där låg den stora sjön som ännu inte viss­te av sin katastrofala förminskning och som gav bönder­ na fisk att salta in, inte minst karpfisken vimba.

Orörlighet, kanske vintrig gråhet. Långt till agrarrevolu­ tion, ännu längre till rösträtt. Visserligen hade man i denna tid börjat inrikta sig på att förbättra förhållandena i jorde­ livet i stället för att hoppas på det som skulle komma efter.

Oeconomien eller hushållningsläran var den nya mode­ vetenskapen. Dess profet Anders Berch hade 1741 blivit pro­ fessor vid Uppsala universitet. Han utredde hur det som vi i dag kallar planhushållning skulle göra landet rikt.

Merkantilismens effektivitet kom efter Berchs recept till uttryck i statliga regleringar av allt ekonomiskt utbyte. En störtflod av litteratur i hushållningsläran trycktes och såldes.

Men trots att boktryckerier och bokhandlar på allvar kom­ mit igång köpte bildat folk fortfarande mest andaktsböcker.

De tycks inte ha litat på att det jordiska lyckoriket skulle förverkligas så snart.

Man kan undra för vilka det egentligen skulle bli till.

En detalj som silkesproduktionen säger något om den sa­ ken. Man skaffade ägg från silkesmasken, anlade odlingar av mullbärsträd vars blad den levde på, och drottning Lo­ visa Ulrika blev så småningom denna näringsgrens höga be­ skyddarinna. Mot alla naturliga förutsättningar i klimat och jordmån skulle silkesmaskar odlas fram. Sidentyger och an­ nan lyx var samhällsnyttiga. Det hävdade många debattörer och ekonomer. Mest berömt i ämnet blev det tal som Anders Johan von Höpken höll i Vetenskapsakademien 1740. Det hette ”Om yppighets nytta”.

Sprätthökar som inte kunde vara utan puder och silkes­ näsdukar var samhällsnyttiga i den meningen att de gav för­ sörjning åt en hel rad hantverkare. Och inte bara på den nivån var yppigheten värdefull. Ståtliga byggen gav arbete

0 32 -

0 33 -

åt många. Samtidigt som det fördes en livlig diskussion om det extravaganta överflödets samhällsnytta tillsattes 1745 en sparsamhetskommission och en överflödsförordning inför­ des året därpå, lustigt nog rekommenderad av Höpken själv.

Man var nämligen överens om att lyxen inte fick spridas neråt i samhället för där kunde begären inte kontrolleras.

Carl von Linné skrev om all den onödiga grannlåt i form av utensilier av silver, målat porslin och lackerade bord som hörde ihop med kaffedrickandet. Sådant gjorde Sverige be­ roende av import från utlandet. Men ingen har heller som Linné kunnat beskriva trivsamheten vid kaffebordet och hur tacksamt vi hemfaller åt utländska seder: … när wi äre hemma, lefwa wi som Turkar: en lång och wid nattråck, lösa tofflor, stor och hwit myssa, röke wår tobak och dricka wårt coffe, aldeles som turkar; så at Turkarne lärdt oss kläda oss hemma och dricka coffe.

I Skara gymnasium studerade man tidigt naturvetenskap

För silkesmaskodling ivrade han också. Men vilka skulle bära kläder av sidentyg? I alla fall inte bönderna med sina okontrollerbara begär.

Enligt Anders Berch kunde det rymmas tjugofyra mil­ joner bönder på Sveriges yta som skulle kunna arbeta ihop landets välstånd. Detta var inte olikt den romerska antikens syn på proletariatet, vars namn kommer av det latinska ordet för avkomma, proles. Bönderna utgjorde den barnproduce­ rande klassen; de var avlare av arbetskraft.

Men inte ens Berch var så kallhamrad i sin merkantilism att han ansåg att den stora delen av befolkningen skulle leva på existensminimum för att staten skulle bli rik. De borde ha skälig lön för sitt arbete. Och bönderna var alldeles för kloka för att bli tjugofyra miljoner. De tillämpade den enkla födelsekontroll som de beskrev som att tröska i ladan men tömma påsen utanför. De fick därför sällan mer än tre eller fyra barn när de tidigt döda räknats bort.

Det viktigaste av allt för en förändring av deras villkor hade slagits fast redan i skolstadgan från slutet av 1600-talet.

Svenska folket skulle undervisas till läskunnighet och resul­ tatet kontrolleras i husförhör. När Claudius Bierkander gick sitt sista år i trivialskolan var svenska folket till största de­ len läskunnigt. Det anser i alla fall den sentida forskningen.

Meningen var att folket skulle läsa katekesen där man lärde att frukta och älska Gud, att inte förtörna sina föräldrar och herrar utan hålla dem i vördnad, tjäna dem, lyda dem, älska dem och ha dem för ögonen. Men en läskunnig befolkning tar så småningom in annat än lydnad i sitt medvetande.

I ett sockenprotokoll från Bjärka 1751 står att det ”taltes om barns nödwändiga underwisning at läsa i bok och hördes att Hr Herenström dem lärer, därjämte Gunnar Jonsson i Hallagård”.

Herenström var en Bengt Hernström som var född i Här­ lunda socken och hade studerat i Lund. Han blev komminis­

0 34 -

0 35 -

ter i Härlunda och adjunkt från 1744. Det var inte ovanligt att prästerna i en församling hade hand om undervisningen.

Hans hjälpare Gunnar Jonsson var gästgivare och, som det hette, barnalärare. Men han var också far till en gosse som under knappa villkor knagglade sig fram till universitets­ utbildning och disputation i Greifswald, vars universitet då ännu tillhörde svenska Pommern. Pehr Gunnarsson var ute tio år tidigare än Klas Jonsson men fick ofta gå tillbaka till försörjning som informator för att klara livhanken. Han blev en av Linnés favoriter i Uppsala och sändes som stipendiat till Paris för att studera den vetenskapsgren som blev hans berömmelse, veterinärmedicinen. Peter Hernquist var det namn under vilket han skrevs in i Skara skola.

Klas Jonsson som undervisats av hans pappa skrevs in som Claudius Bierkander Rustici fil. in Herrlunda, det vill säga bondson från Härlunda församling. Det skedde enligt skolans matrikel i november 1747. Han var då tolv år. Det brukar annars uppges att han skrevs in redan året innan, men i matrikeln för 1746 förekommer inte hans namn. Den tidigaste tryckta uppgiften att han skulle ha börjat skolan 1746 finns i Skara Stifts-Tidningar för den 24 september 1795. I sitt minnestal över Bjerkander som trycktes 1798 skriver Samuel Ödmann: I sällskap med fattigdomen, som, oftare än öfverflödet, uppam­ mar dugeliga män, begaf han sig til Skara lärohus b), skild från sina förfäders plog men arftagare af deras arbetsamhet. b)

1746

”Biographien” i Skara Stifts-Tidningar att Klas sändes till skolan ”på fleras inrådan”.

Bredvid hans namn i skolmatrikeln står det paup. för pauper, fattig.

0 Att hoppa av glädje Var han något mer än fattig? Bakom den återanvända reto­ riken och vördnaden för kungahus, rikets råd, biskop och stiftets ståndspersoner fanns det en individ. Men kan man hitta honom? 1700-talets litteratur var fylld av roll­figurer som representerade sidor av tidsandan. Också i det verkliga livet var det viktigt att man spelade sin roll när man fram­ trädde offentligt. Bjerkander representerade den duktigt på­ läste abiturienten i Skara gymnasium när han talade.

Om jag läser med de trollögon man får i en annan tid ser jag att skolynglingen lydigt härmar förebilder och att han redovisar kunskap som redan är föråldrad. Olof von Dalins Svea rikes historia hade redan kommit ut i två delar, men antagligen fick man inte lära ut att fäderneslandet från bör­ jan skulle ha stått under vatten och att det inte gick att härle­ da vår konungalängd från Jafet och Magog i Första Mosebok.

Domkapitlet var emot sådana hädiska nymodigheter. Talet var skrivet efter fasta formler också när det gällde vetande. Är det intill förväxling likt alla andra gymnasieorationer el­ ler finns det någonting som är personligt i det och som kan ge en aning om vem bondpojken-gymnasisten med vadmals­ byxorna var?

Ödmann kände Bjerkander och hade kanske uppgiften från honom. Det är ju inte uteslutet att Klas Jonsson hade prövat på att gå i Skara skola redan 1746 men inte blivit inskriven.

Att skicka iväg en son till skolan just när han började bli arbetsför bör fadern ha övervägt mycket noga. Men trycket kan ha varit så starkt att han 1747 gav med sig. Det står i

Ämnena för orationerna känner vi och även många av in­ bjudningarna till högtiden. Men manuskripten har för det mesta gått förlorade. Också Bjerkanders tal var länge borta tills det återfanns i en avskrift i Skara stiftsbibliotek. Nu har ytterligare några tal hittats och ett av dem är skrivet av en

0 36 -

0 37 -

fem år äldre skolkamrat, Johan Falck. Det hölls år 1751.

De var inte bara skolkamrater, de hade växt upp i sam­ ma trakt på varsin sida om Hornborgasjön, Bjerkander i Bjärka socken, Falck i Broddetorp. Och de hade haft samma lärare, den naturalhistoriskt kunnige Sven Hof och histori­ kern Martinus Lidgren.

Det första som slår en när man lägger Johan Falcks tal bredvid Bjerkanders är hur storstilat Falck börjar. Han åkal­ lar den romerska döds- och begravningsgudinnan Libitina.

I tacksamhet ska han sjunga, det vill säga tala, tills hon tar hand om hans kallnade kropp. Det finns ingen avsiktlig ko­ mik i detta och när man tänker framåt på Falcks öde är hans anrop till dödsgudinnan allt annat än lustigt. Som fram­ gångsrik botanist sändes han av Linné till Ryssland och i Kazan i Sibirien tog han i djup förtvivlan sitt liv bara ett par och fyrtio år gammal. Kanske hade han redan från ungdo­ men haft djupa depressioner.

Bjerkander däremot börjar sin oration lugnare och när han återbrukar den sjöfararmetafor som både Falck och and­ra före honom använt tvekar han inte att alldeles öppet framställa sig själv som komisk.

De styra stora skepp, jag styr en liten julle, De gå på öpen siö, jag ror omkring en kulle…

Varken Falck eller Bjerkanders andra föregångare bland gymnasietalarna hade kavat omkring i roddbåt. Det hörde till att talaren med Cicero som förebild satte segel och när talet närmade sig slutet sänkte dem. Den lilla kulle som Bjerkander ror omkring är förstås berget Kinnekulle och det verkar som om han vore nöjd med skämtet. Enligt retorikens lagar skulle talets inledning, dess exordium, väcka lyssnarnas uppmärksamhet och välvilja. Men hans excusatio propter infirmitatem, som det ödmjuka och högtidliga självförringan­ det hette, relativiseras av skojet.

0 38 -

Den lilla kullen kallar han för ”ett naturens mäster­ stycke”. Där är han allvarlig och kärleksfull rakt igenom.

Man kan faktiskt ana vad Kinnekulle skulle komma att be­ tyda för honom i hans liv.

När Falck ska göra sina självförringande krumbukter meddelar han att hans Clio, musan som hade hand om hi­ storia och berömmelse, är ”mager”. Bjerkanders är ”svag”.

Men den yngre talaren verkar ha funnit nöje i att uppfinna egna bilder för sin valhänthet med versen. Bjerkanders har­ pa skorrar när han närmar sig slutet.

Mig börjar rösten hes och pipan sträfvig bli, Och vill sin förra ton ej längre hålla i.

Dock som min skaldemö än några ord meddelar, Tillåter att jag på skorrad harpa spelar, Och stammar fram få ord med tunga matt och svag…

Det vore underligt om inte hans kamrater på de borters­ta bänkarna hade öra för hans muntra överdrifter och svårt att hålla sig för skratt mitt i högtiden. I talet finns flera ställen där han gör en liten utvikning i det vardagliga och humoris­ tiska, som när han redogör för milstolparna av kalksten som sattes upp efter vägarna. Bonden far förbi dem på väg in till Skara för att göra affärer. ”Så framt på krogen ej han lämnar somt och alt…” Trädgårdarnas överflöd inspirerar honom till ett uppsluppet rim: I trädgård ser man här de röda vinbärstoppar, Som fägna ögon så, at man af glädje hoppar …

Kvinnorna, som för en gångs skull har fått tillträde till Ska­ ra skola, kallar han i Falcks efterföljd för ”täcka Nymphers flock”. Det tog man säkert muntert på de bakre bänkarna där man nog mest hade stadiga matronors ryggar framför sig.

0 39 -

Det är något praktiskt och rättframt över Bjerkanders sätt att ta sig an sitt ämne. Det lokalpatriotiska krigsbraket i Falcks tal tar han inte efter. När Falck går in i krigsbedrif­ terna och ”Giöthers mandom, som all världen kunde tukta” håller sig Bjerkander till nyttan och skönheten. Det äldre talet, framfört bara sju år tidigare, tycks mer höra hemma i 1600-talets lokalpatriotiska och storvulna historieskrivning.

Man kan hos Bjerkander ana en praktiskt inriktad be­ gåvning, en blygsamhet som ironin på sätt och vis upphäver och en humor som i alla fall skolpojkarna på de bakre bän­ karna måste ha uppskattat och under årens lopp fått en del prov på. Men när man kommer till de femton stroferna om de vilda växterna på Kinnekulle kan man läsa ut något helt annat än det pliktskyldiga efterbildandet och den formella redogörelsen för ett kunskapsstoff. Här är det fråga om kär­ lek.

0 Den vilda skönheten Nyttan fick tidens studerande tugga som dagligt rågbröd lik­ som äran som i denna krigstid skrämde dem. Men så bond­ son han är lämnar Bjerkander snabbt det nyttiga åkerbru­ ket och hänvisar till ”Mästarn Maro”, det vill säga Vergilius i hans Georgica. Det finns annat som lockar honom mer.

I hans oration, formaliserad efter retorikundervisningens krav, lyser kärleken och glädjen igenom när han kommer till det som växer vilt i markerna på Kinnekulle.

All skiönhet dock ej ses här innom trägårds parker, Nog mycke mera fins utpå de vilda marker, Ty Kinnekulle är en vacker blomster äng, Där Flora hafver fått sin hemvist och sin säng.

0 40 -

De femton stroferna där han samlat de vilda växterna är ing­ enting annat än en vacker oreda. Gymnasisten som år efter år i sina almanackor systematiskt antecknat väderlek och blom­ ningstid för olika växter sprider nu ut sina fynd nyckfullt och i uppenbar förtjusning. Han börjar med murgrönan. Kanske var den hans första överväldigande intryck från utflykter på Kinnekulle. Om han klivit och klättrat i branterna ner mot Vänern där bäckarna forsar nerför stupen hade han sett den breda ut sig på klippor och block i fukten, nästla in träden och krypa på marken där den bildade snärjen och mattor.

Johan Falck kom ganska snart in på vad örterna gjorde för nytta, framförallt som medicinalväxter. Bjerkander näm­ ner trettiotvå växter och han gör det i en rufsig anhopning där nyttan ofta nämns men inte alltid är huvudsaken. Där sticker murk­lor upp bland ärenpris, kungsljus och kabbe­ leka, vilket inte är troligt annat än på vers.

Här får man ährenpris (Veronica), som til godt thé kan brukas, För morklor plägar ock mång stora bord updukas, I kiärren Caltha väx, på backar kongsljus stå, Ängbollar, käringtand, de pryda i hvar vrå.

Falck håller sig till uppräkningar och alla blomster är lika sköna och har ”ögon-förnöglig färg” eller ”kåstlig dräkt”.

Hos Bjerkander kan det bli rent skräpigt när han skriver om en överblommad växt. Här är det backsippan: En Pulsatilla (Anemone) skön, som först går up om våren, Förlorar snart sin glants sen står med bara håren

Pulsatillan måste ju vara backsippa eftersom den kommer bland de första om våren. Den kan blomma redan i april. Det finns en svårighet för oss sentida läsare i anhopningen av allt grönt och blommande i dessa strofer. Linné hade ännu inte använt sin binära namngivning i den första ut­gåvan av Flora 0 41 -

Kungsljus Gökblomster

Kabbeleka Backsippa

Gulsippa

0 42 -

0 43 Tjärblomster

Suecica, som han gav ut 1745. Det var nog den som Bjer­ kander blivit van vid genom lektor Hofs undervisning och kanske ibland haft tillgång till. I 1755 års upplaga fick varje växt både släktnamn och artepitet. Här i talet får vi gissa en del eftersom det vi ser som släktnamnen står för arten. Att Veronica är ärenpris skriver han ut och Caltha är kanske inte så svår att identifiera eftersom han säger att den växer i kärr.

Kabbelekan är dessutom den enda Caltha vi har i Sverige.

Hvitsippa gol och hvit därefter kommer fram, Sen blodrot, oxelägg, från däras förra stam.

Han skiljer inte som Linné på gulsippa och vitsippa. Blod­ rot, prästkrage och oxelägg, som är gullviva, får behålla sina folkliga namn, liksom kungsljus, ängbollar (trollius) och kä­ ringtand. Gullviva, blodrot och sippor kommer upp ur sin förra stam skriver han och menar väl att de är perenner.

Prästkraga hviter är, men Lychnis åter röder, En tistel växer sielf, Cuscuta sig upstöder, Adoxa har god lukt, Johannis ört ger färg, En Thymus växer mäst på backar, höga bärg.

Efter fyra strofer går han i stort sett över till de latinska namnen. Då blir det svårare. Linné låter göken ropa i själva blomnamnet Lychnis flos-cuculi, men släktnamnet Lychnis kan ju i de här trakterna vara både gökblomster och tjärblomster. Cuscuta finns som nässelsnärja, linsnärja och ljungsnärja beroende på vad den charmfulla växten med små grårosa blombollar helst slingrar sin trådtunna stjälk kring. Thymus är säkert backtimjan, för man behöver inte göra saker krångligare än de är och Bjerkander har inte ex­ cellerat i ovanliga arter.

0 44 -

Bitterpilört

Linsnärja

Rhinanthus visar ut när lian man skal bära, Det samma vill också oss Scabiosa lära, Melampyrum vår miölck gör ganska gol och fet, Fin hy ger bitterblad, fast hon är ganska het.

Rhinanthus är ängsskallra eller höskallra vars fröställning­ ar börjar rassla när det är dags att slå ängarna. Scabiosa är väddklint, Centaurea scabiosa, för här dyker det nu­varande artepitetet upp. Den är mer storvuxen är rödklinten.

Det står om Melampyrum att den ”vår miölck gör ganska gol och fet”. Linné har en hel utredning om den växten i sin Flora lapponica och säger sig aldrig ha sett så gult smör som det som salufördes vid Lycksele kyrka. Korna hade be­ tat ängskovall som ger ett intensivt höggult smör. Men den effekten kände säkert också västgötabönderna till. Det finns överhuvudtaget inte mycket som tyder på att Bjerkander 0 45 -

inspirerats direkt av Linnés floror. Det var alltför dyrbara böcker för att han skulle ha ägt dem som gymnasist. Han hade säkert det mesta av sin botaniska kunskap från lektor Sven Hof som meddelat den muntligt i larmet från latin­ mässandet i salen. Inte ens ”fin hy ger bitterblad” har han från Linnés flora. Där nämns visserligen jungfrutvål som ett alternativt namn på bitterpilörten, Persicaria hydropiper, men det står ingenting om att dess pepparstarka saft utspädd med vatten tog bort solbränna och fräknar.

Personifierandet var en viktig del av retoriken. Det drö­ jer inte länge förrän växterna hos Bjerkander tar komman­ dot och börjar yttra sig och till och med falla varandra i talet.

• Också på porträttet i samedräkt håller Linné sin logotyp linnean

Linnæa, som här står, hon säger: kom och titta, Hur ganska skön jag är, hur vackert bladen sitta.

Galenus vår mig har för andra hållit kär, Ty han ock i sin hand, mig på Portraitet bär.

Til Thé min gröna blad plä smaka väl och lagas, När de i rättan tid om sommartiden tagas, Hvar enda tycker om min alt förnäma lukt, Min största skada är, jag kan ej bära frukt.

Strax fölt i talet in Parnassen ganska ljufva, Som står och växer upp, utur en gröner tufva, Mån jag föraktad är, at jag så nedrigt står?

Fast jag afslagen blir, i harm jag dock upgår. Änskiönt Gudinnan mig så nedrigt velat flytta, Dock äger jag hos mig en ganska storer nytta, Min skiönhet låckat mång gå hit med trötter kropp, Sjelf Pallas i sitt håf mig flyttat bättre opp.

Linnea har små klibbiga frukter, men Bjerkander förestäl­ ler sig att om växten hade bär skulle de smaka lika ljuvligt som blommorna luktar. Här får han nu anledning att hylla professor Linné som han kallar ”Galenus vår” efter den gre­ kiske läkaren i andra århundradet efter Kristus som fortfa­ rande lästes vid de medicinska fakulteterna i Europa. Det var ju som professor i medicin Linné verkade i Uppsala. Att linnean redan slagit igenom som hans kännemärke är tydligt i versen: ”Ty han ock i sin hand, mig på Portraitet bär.”

Växterna känner harm, de skryter och yvs om de haft bättre tur med växtplats än den ”nedriga” (låga) som en av dem fått nöja sig med.

Parnassen är slåtterblomma, Parnassia palustris, som växer på kalkrik mark, på stränder och betade fuktiga ängar. Hon står alltså lågt i förhållande till det upphöjda Parnassos där muserna bodde och Apollo tog emot just slåtterblomman av Pallas Athena. Andra källor säger att den växte ymnigt just på Pindens bergssluttningar och att boskapen där med förtjus­ ning betade den förnäma växten. Det är klart att blomman känner harm över sin placering i Västergötland. Överhuvud­ taget är det ett blomster med humör för hon växer upp igen i rena ilskan när hon blir avslagen med lie. Slåtterblomman är ju flerårig och det visste Bjerkander.

0 46 -

0 47 -

Det var viktigt och naturligt för gymnasisten att anknyta till antika författares dikter och berättelser. De levde inom honom och skulle också redovisas. Men tiden krävde att man också tänkte på annat än gudinnor och blomster i de pindiska bergen. Botanisten måste se till landets försörjning.

När slåtterblomman skryter blir hon avbruten av en riktig nyttoväxt:

Vid denna stod och skröt, samt yfdes af sin lycka, Hof Bomullsgräset upp sin röst, jag kunde tycka.

Och talte öfverliudt; förtog den andras tal, Hon måste tystna af, uti sin djupa dal.

Strax börjar det uppå, at häfvas af sin nytta, Som giörs i Konga Hof och bondens låga hytta, Hon sade: utaf mig kan hvita bomuln fås, Om jag rätt brukad blir, och flitigare sås.

Numera kallar vi växten för mjölke eller rallarros. Pehr Kalm nämner den som bomullsgräs i sin bok om resan till Bohus­ län och Västergötland som han gjorde 1742. Det var välkänt att folk använde fröhåren som sprang ut ur de långsmala fröskidorna till fyllning i kuddar och täcken, precis som man gjorde med jolster och ängsull. Med olika inblandningar av ull och hår försökte man spinna tråd av fröhåren. Fysikern Sven Benjamin Ljungqvist skriver i Påfund til den Svenska Bomullens ränsning och redande: ”Ullen blifver ren och hvit som en snö, samt len som det finaste silke.”

Tyg gjorda av bomullsgräsmaterialet filtade dess­värre ihop sig i regn, ändå fanns det stora förhoppningar om denna spånadsväxt. Under ekonomiprofessorn Anders Berch disputerade Gustav Westbeck 1745 om bomullsersättningar och om lavar och mossor som kunde användas på ett förut okänt sätt. Tanken slog an och som spånadsväxt fick Epilobium angustifolium, vår mjölke, ge namn åt ett material som 0 48 -

kallades Westbecks bomull.

Ljungquist blev ledamot av Kungliga Vetenskaps­ akademien i vars Handling­ ar hans utredning om bom­ ullsgräset hade publicerats, och han blev sedermera ad­ lad som Ljungenstjerna. Det säger mycket om tidens för­ hoppningar. De inhemska resurserna skulle tillvaratas och männen som upptäckte dem belönas. Bjerkander var insatt i sin tids nytto­ växtbotanik och i orationen skriver han att man ska så bomullsgräset och bruka jorden där det växer för att få större skördar.

Praktduna kallades den förr, och himmelsgräs. Lin­ né såg den blomma i skogs­ landet kring samernas kåtor ”så att man kunde tro dem vara gudars och gudinnors palatser”. För oss breder de rosenröda haven av blommande mjölke ut sig på kalhyg­ gena. Växten har överlevt med sin skönhet och till ingen världens nytta.

Det kommer nu en oförklarlig strof i orationen: Omkring min låga stam de unga barnen springa, I toppar foglar hörs, sin toner liufligt klinga, Jag tienar allestäds til vacker majestång, Där barnen ha sin ro och foglar ha sin sång.

0 49 -