9789100142742

v채ckelse

Stephen King

Väckelse roman Översättning av Boo Cassel

albert bonniers förlag

Av Stephen King har tidigare utgivits på Albert Bonniers Förlag: 22/11 1963 2013 Doktor Sömn 2014

Citatet av H.P. Lovecraft på sidorna 7, 340, 384 och 407 är översatt av Sam J. Lundwall

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014274-2 Copyright © 2014 by Stephen King Published by agreement with Stephen King, c/o The Lotts Agency, Ltd., New York and Licht & Burr Agency, Denmark ScandBook AB, Falun 2014

Den här boken tillägnas några av dem som byggde mitt hus: Mary Shelley Bram Stoker H.P. Lovecraft Clark Ashton Smith Donald Wandrei Fritz Leiber August Derleth Shirley Jackson Robert Bloch Peter Straub och arthur machen vars kortroman Den store guden Pan har förföljt mig i hela mitt liv.

Det är ej död som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar.

– H.P. Lovecraft

I

femte rollen. skull mountain. fridens sjö.

Livet är åtminstone på ett sätt verkligen som en film. Huvud­ rollerna spelas av ens familj och vänner. Andra framträdande roller har grannar, arbetskamrater, lärare och nära bekanta. Därtill kommer birollerna: snabbköpskassörskan med det vackra leendet, den trevliga bartendern på kvarterspuben, de som kör samma träningspass som du på gymmet tre dagar i veckan. Och så de tusentals statisterna – de som rinner genom ens liv som vatten genom ett såll, sedda en gång och aldrig mer. Tonåringen som bläddrar i seriealbum på Barnes & Noble och som man måste klämma sig förbi (med ett frammumlat ”Ursäkta mig”) för att komma åt tidskrifterna. Kvinnan i den intilliggande filen framför ett trafikljus, hon som tar sig tid att bättra på läppstiftet. Mamman som torkar bort glass från lillans ansikte på en vägkrog där man stannat och tagit en matbit. Försäljaren som man köpt en påse jordnötter av på en basebollmatch.

Men ibland uppträder någon som inte passar in i de där kategorierna i ens liv. Det är jokern som hoppar fram i leken enstaka gånger under årens lopp, ofta i ett krisläge. Inom filmen är rollfiguren känd som femte rollen eller katalysatorn. När han dyker upp i en film vet man att han är där för att manusförfattaren har placerat honom där. Men vem skriver manus till våra liv? Ödet eller slumpen? Jag vill tro på det sistnämnda. I själ och hjärta vill 9

jag det. När jag tänker på Charles Jacobs – min femte roll och katalysator, min nemesis – kan jag inte uthärda tanken att hans närvaro i mitt liv hade med ödet att göra. Det skulle betyda att allt det hemska – det fasansfulla – var förutbestämt. I så fall finns det inget ljus och vår tro på det är en dåraktig inbillning. I så fall lever vi i mörker som djur i en håla eller myror djupt inne i stacken.

Och vi är inte ensamma.

Claire gav mig en armé när jag fyllde sex och en lördag i oktober 1962 gjorde jag mig redo för ett fältslag.

Vi var många syskon i min familj – fyra pojkar och en flicka – och eftersom jag var yngst fick jag alltid många presenter men de finaste kom alltid från Claire. Jag vet inte om det berodde på att hon var äldst eller på att hon var den enda tjejen eller på bådadera.

Men av alla toppenpresenter hon gav mig under årens lopp var armén den allra finaste. Tvåhundra gröna plastsoldater, somliga med gevär, somliga med kpistar och tio, tolv stycken förenade med rörliknande manicker som var granatkastare enligt henne.

Dessutom ingick åtta lastbilar och tolv jeepar. Det häftigaste med armén var kanske kartongen som den låg i, en persedellåda i papp, kamouflagemålad i grönt och brunt och med schablontexten tillhör u.s. army framtill. Under den hade Claire lagt till sin egen schablontext: jamie morton, befälhavare.

Det var jag. ”Jag såg en annons om det på baksidan av en av Terrys serie­ tidningar”, sa hon när jag hade skrikit färdigt av förtjusning. ”Han ville inte att jag skulle klippa ut den för han är en sån snorkråka …” ”Just precis”, sa Terry. Han var åtta. ”Jag är en storebror­ snorkråka.” Han spretade med pekfingret och långfingret och stack in dem i näsborrarna. ”Sluta”, sa mamma. ”Inget syskongnabb på födelsedagar om jag får be. Bort med fingrarna ur näsan, Terry.”

10

”I alla fall”, sa Claire, ”så kopierade jag kupongen och skickade in den. Jag var rädd att det inte skulle komma i tid men det gjorde det. Roligt att du gillar det.” Och hon pussade mig vid tinningen.

Hon pussade mig alltid där. Efter alla år kan jag fortfarande känna de där mjuka pussarna. ”Det är jättefint!” sa jag och tryckte persedellådan till bröstet. ”Det kommer jag jämt att tycka!”

Det här var efter frukosten som hade bestått av min älsklingsrätt blåbärspannkakor och bacon. Alla fick sin älsklingsrätt på sin födelsedag och presenterna fick man alltid efter frukost där i köket med vedspisen och det långa bordet och vårt åbäke till tvättmaskin som alltid gick sönder. ”Jämt betyder ungefär fem dar för Jamie”, sa Con. Han var tio, smal (fast han lade på sig längre fram) och redan då intresserad av vetenskap. ”Där fick du till det, Conrad”, sa pappa. Han var klädd för jobbet i ren overall med namnet – richard – broderat med guldtråd på vänstra bröstfickan. På den högra stod det mortons villaolja. ”Jag är imponerad.” ”Tack, pappsen.” ”Din vältalighet belönas med att du får tillfälle att hjälpa mamma röja upp efter frukosten.” ”Det är Andys tur!” ”Det var Andys tur”, sa pappa och hällde sirap över den sista pannkakan. ”Ta en diskhandduk, vältalare. Och försök låta bli att ha sönder nånting.” ”Du skämmer bort honom”, sa Con men plockade åt sig en diskhandduk.

Connie hade inte helt fel om min uppfattning om vad jämt innebar. Fem dagar senare hade Operationsspelet som Andy gav mig börjat samla dammråttor under sängen (för övrigt saknades några av kroppsdelarna – Andy hade fått det för tjugofem cent på loppis i 11

bygdegården). Likaså pusslen som Terry gav mig. Con gav mig en Viewmaster och den räckte lite längre men till sist hamnade den i min garderob och syntes aldrig mer till.

Av mamma och pappa fick jag kläder eftersom min födelsedag infaller i slutet av augusti och jag skulle börja första klass det året.

Nya byxor och skjortor tyckte jag var ungefär lika spännande som testbilden i tv, men jag försökte tacka med stor entusiasm. Jag antar att de genomskådade mig utan besvär – spelad entusiasm är ingen paradgren för sexåringar … men sorgligt nog är det en färdighet som de flesta av oss lär sig tämligen snabbt. Hur som helst blev kläderna tvättade i åbäket, upphängda på klädstrecket vid sidan av huset och till sist undanstuvade i mina byrålådor. Där de var ur syn ur sinne, om det behöver tilläggas, tills september randades och det var dags att dra dem på sig. Jag minns en tröja som faktiskt var rätt så snygg – brun med gula ränder. När jag hade den på mig lekte jag att jag var en superhjälte som hette Getingmänniskan: skurkar, passa er för min gadd!

Men Con hade fel om persedellådan med armén i. Jag lekte dag ut och dag in med de där figurerna, oftast på tomten framför huset, där det fanns en grusremsa mellan vår gräsmatta och Methodist Road som också var en grusväg på den tiden. Med undantag av Route 9 och vägen till Goat Mountain där det fanns en fritids­ anläggning för rika var alla vägar grusvägar på den tiden. Jag minns att mamma grät flera gånger över allt damm som kom in i huset torra sommardagar.

Billy Paquette och Al Knowles – mina bästisar – lekte krig med mig många eftermiddagar, men den dagen Charles Jacobs gjorde entré i mitt liv för första gången var jag ensam. Jag minns inte varför inte Billy och Al var hos mig men jag minns att jag var glad åt att få vara för mig själv för omväxlings skull. Dels behövde inte armén delas upp i tre divisioner. Dels – och det var viktigare – slapp 12

jag bråka med dem om vems tur det var att vinna. Ärligt talat verkade det orättvist att jag skulle behöva förlora över huvud taget, det var ju mina soldater och min persedellåda.

När jag framförde den åsikten till mamma en varm sensommar­ dag kort efter min födelsedag lade hon händerna på mina axlar och såg mig i ögonen – ett säkert tecken på att jag stod i begrepp att få ännu en lektion om livet. ”Allt prat om det är mitt ställer till hälften av alla bekymmer i världen, Jamie. När du leker med dina kompisar har ni soldaterna tillsammans.” ”Fast vi låtsaskrigar mot varandra?” ”Fast ni gör det. När Billy och Al går hem och äter middag och du plockar ner soldaterna i kartongen …” ”Det är en persedellåda!” ”Okej, i persedellådan. När du plockar ner dem är de dina igen.

Det finns många sätt att vara dum mot varandra som du kommer att märka när du blir större, men jag tror att allt dåligt uppförande bottnar i vanlig enkel själviskhet. Lova mig att aldrig vara självisk, pojken min.”

Jag lovade, men tyckte ändå inte om att Billy och Al vann.

Den dagen i oktober 1962 då världens öde hängde på en tråd över en liten karibisk markplätt som heter Kuba utkämpade jag båda sidor av striden, vilket innebar en garanterad seger för min del. Stans väghyvel hade gjort en vända på Methodist Road en stund tidigare (”Flyttat runt på stenarna”, som pappa brukade muttra) och det fanns gott om lös jord. Jag skrapade ihop så det räckte till först en bergknalle, sedan ett berg, sedan ett stort berg som nådde mig nästan till knäna. Först tänkte jag kalla det Goat Mountain men det verkade både fantasilöst (det riktiga Goat Mountain låg ju bara ett par mil bort) och trist. Efter moget övervägande fastnade jag för Skull Mountain. Jag försökte till och med gröpa ur ett par ögonhålor i det med fingrarna, men jorden var torr och håligheterna störtade in.

13

”Ja, ja”, sa jag till plastsoldaterna som låg huller om buller i persedellådan. ”Världen är hård och man kan inte få allt.” Det var ett av pappas favorituttryck och med fem barn att försörja hade han säkert anledning att tänka så. ”De får vara låtsasgrottor.”

Jag ställde upp hälften av armén på krönet av Skull Mountain där de utgjorde en formidabel styrka. Särskilt gillade jag hur granat­kastarmanskapet tog sig ut där uppe. De var fritzarna. Den amerikanska armén ställde jag upp utmed kanten av gräsmattan.

De fick alla jeepar och lastbilar eftersom det skulle se så maffigt ut när de anföll uppför den branta bergssidan. Somliga skulle säkert välta, men åtminstone några av dem skulle ta sig upp till toppen.

Och övermanna granatkastarmanskapet som skulle skrika om nåd. Vilket de inte skulle få. ”Seger eller döden”, sa jag och ställde upp de allra sista heroiska amerikanerna. ”Hitsmer, nu ska du få!”

Jag satte dem i rörelse, led efter led – och utstötte läten som av kpisteld i serietidningar – när en skugga föll över slagfältet.

Jag tittade upp och såg en gestalt stå där. Han skymde eftermiddagssolen, en silhuett omgiven av gyllene ljus – en mänsklig solförmörkelse.

Som alltid på lördagseftermiddagarna var det full fart hemma hos oss. Andy och Con var ute i den avlånga trädgården på bak­ sidan och spelade tre-luft-sex-på-studs med några kompisar, skrattade och tjoade. Claire var på sitt rum med några av sina kompisar och spelade skivor på sin resegrammofon: ”The Loco-Motion”, ”Soldier Boy”, ”Palisades Park”. Det hamrades dessutom i garaget där Terry och pappa mekade med den gamla Ford -51 som pappa kallade Road Rocket. Eller Projektet. En gång hörde jag honom kalla den en jädrans skithög, ett uttryck som jag värdesatte då och fortfarande använder nu. Vill man må lite bättre kan man kalla något för en jädrans skithög. Det brukar fungera.

Mycket på gång, men i det ögonblicket tycktes allting stanna av.

14

Jag vet att det är den sortens inbillning som ett dåligt minne kan orsaka (för att inte tala om en koffert full med mörka associationer) men hågkomsten är mycket tydlig. Helt plötsligt gastade inga ungar på baksidan, inga skivor spelades på övervåningen, inget bankande från garaget. Inte en enda fågel sjöng.

Så böjde sig mannen ner och solen i väster strålade över hans axel och bländade mig för ett kort ögonblick. Jag lyfte handen för att skugga ögonen. ”Ursäkta, ursäkta”, sa han och flyttade sig så att jag kunde se honom utan att behöva se i motljus. Upptill hade han en svart kavaj för kyrkobruk och en svart skjorta med skärning i kragen, nertill blå jeans och slitna lågskor. Det var som om han ville vara två olika personer på en och samma gång. Vid sex års ålder placerade jag vuxna i tre kategorier: unga vuxna, vuxna och gamla. Det här var en ung vuxen. Han satte händerna på knäna så han kunde kika på de motställda arméerna. ”Vem är du?” frågade jag. ”Charles Jacobs.” Namnet lät vagt bekant. Han sträckte fram handen. Jag tryckte den genast, för redan som sexåring hade jag lärt mig hyfs. Det hade vi allihop. Det såg mamma och pappa till. ”Varför har du en krage med hål i?” ”För att jag är pastor. När du går i kyrkan på söndagarna kommer jag att vara där från och med nu. Och om du går på kyrkans ungdomsverksamhet på torsdagarna så är jag där med.” ”Mr Latoure var vår pastor förut”, sa jag, ”men han dog.” ”Jag vet. Jag beklagar.” ”Fast det gör inget för mamma sa att han slapp lida och kom till himlen direkt. Men han hade ingen sån där krage.” ”Därför att Bill Latoure var lekmannapredikant. Det betyder att han var en sorts frivillig. Han höll kyrkan öppen när ingen annan gjorde det. Det var väldigt snällt av honom.” ”Jag tror att pappa vet om dig”, sa jag. ”Han är diakon i kyrkan.

15

Det betyder att han får ta upp kollekten. Fast han får turas om med de andra diakonerna.” ”Det är gott att hjälpas åt”, sa Jacobs och ställde sig på knä bredvid mig. ”Ska du be nu?” Tanken väckte en viss oro. Bön förrättades i kyrkan och i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet, som mina syskon kallade aftonskolan på torsdagar. När mr Jacobs kom igång med verksamheten igen skulle det bli mitt första år, precis som det var mitt första år i den vanliga skolan. ”Om du vill prata med pappa så är han i garaget med Terry. De sätter i en ny koppling i våran Road Rocket. Pappa gör det. Terry langar mest verktyg och ser på. Han är åtta. Jag är sex. Mamma är nog på verandan på baksidan och tittar på några som spelar tre-luftsex-på-studs.” ”Som vi kallade rullboll-slagträ när jag var liten”, sa han och log. Det var ett snällt leende. Jag tyckte om honom med en gång. ”Jaså?” ”Mhm, för man måste träffa slagträt med bollen när man har tagit den. Vad heter du, grabben?” ”Jamie Morton. Jag är sex.” ”Du sa det.” ”Det är nog ingen som har bett några böner framför vårat hus förut.” ”Jag ska inte heller göra det. Ville kika lite närmare på dina arméer. Vilka är ryssarna och vilka är amerikanerna?” ”Alltså, de här på marken är amerikaner, va, men på Skull Mountain är det fritzar. Amerikanerna måste erövra berget.” ”För att det står i vägen”, sa Jacobs. ”Bakom Skull Mountain ligger vägen till Tyskland.” ”Just det! Och ledarfritzen! Hitsmer!” ”Upphovet till så mycken ondska”, sa han.

16

”Va?” ”Det var inget. Har du något emot att jag kallar fienden tyskar helt enkelt? Fritzar låter lite elakt.” ”Nej, det går väl bra, fritzar är tyskar och tyskar är fritzar. Pappa var med i kriget. Fast bara det sista året. Han lagade lastbilar i Texas. Var du med i kriget, mr Jacobs?” ”Nej, jag var för ung. För Korea med. Hur ska amerikanerna erövra berget, general Morton?” ”Storma det!” ropade jag. ”Skjuta med sina kpistar! Pang! Rattatatta-tatta!” Sedan djupt ner i halsen: ”tocko-tocko-tocko!” ”Ett direkt anfall mot högre terräng låter riskabelt, general. Om jag var du skulle jag dela upp truppen … så här …” Han flyttade hälften av amerikanerna till vänster och hälften till höger. ”Då blir det en kniptångsmanöver, är du med?” Han klämde ihop nypan. ”Ett tryck mot målet från båda sidor.” ”Kanske”, sa jag. Jag tyckte om tanken på ett frontalangrepp – mycket blodspillan på vägen – men mr Jacobs idé tilltalade mig likafullt. Den var listig. Listen hade sina fördelar. ”Jag försökte göra grottor men jorden är för torr.” ”Jag ser det.” Han stack in ett finger i Skull Mountain och såg jorden rasa ner och fylla igen hålet. Han reste sig och borstade av jeansknäna. ”Jag har en liten pojke som nog kommer att bli förtjust i dina soldater om ett par år.” ”Han kan få leka nu direkt om han vill.” Jag försökte låta bli att vara självisk. ”Var är han?” ”Kvar i Boston med sin mamma. Det är mycket att packa upp.

De kommer hit på onsdag tror jag. Torsdag allra senast. Men ­Morrie är lite för liten för soldater än så länge. Han skulle bara plocka upp dem och kasta iväg dem.” ”Hur gammal är han?” ”Två bara.” ”Då kissar han väl på sig fortfarande!” utbrast jag med ett skratt.

17

Det var antagligen ohyfsat men jag kunde inte låta bli. Småungar som kissade på sig var ju så skojigt. ”Det kan nog hända”, sa Jacobs och log, ”men han växer säkert ifrån det. Var din pappa i garaget, sa du?” ”Ja.” Nu mindes jag var jag hade hört mannens namn förut – mamma och pappa hade suttit och pratat vid matbordet om den nya pastorn som skulle komma från Boston. Är han inte hemskt ung? hade mamma frågat. Jo, och det kommer att märkas på hans lön, svarade pappa och flinade. De pratade om honom en stund till, tror jag, men jag brydde mig inte om det. Andy vräkte i sig potatismoset. Som han alltid gjorde. ”Testa med den där flankmanövern”, sa han när han gick. ”Vadå?” ”Kniptången”, sa han och klämde ihop tumme och pekfinger igen. ”Javisst, ja. Fint.”

Jag testade. Det fungerade ganska bra. Alla fritzar dog. Men slaget var inte effektfullt nog i mitt tycke, så jag testade frontalangreppet med lastbilar och jeepar som trillade ner från Skull Mountains branta sluttning och fritzar som trillade ner åt andra hållet med förtvivlade dödsskrik: ”Aaaahhh!”

Medan striden rasade satt mamma, pappa och mr Jacobs på verandatrappan på framsidan och drack iste och pratade om kyrkliga ting – pappa var ju diakon och dessutom var mamma med i kyrkans kvinnoförening. Inte högsta hönset men det näst högsta.

Tänk alla tjusiga hattar hon hade på den tiden. Det måste ha varit tio, tolv stycken. Vi var lyckliga då.

Mamma ropade dit mina syskon så de och deras kompisar fick hälsa på den nya pastorn. Jag gjorde också min av att gå dit men mr Jacobs vinkade avvärjande och sa till mamma att vi redan hade träffats. ”Fortsätt striden, general!” ropade han.

Jag fortsatte striden. Con, Andy och deras kompisar gick tillbaka 18

till baksidan och fortsatte spela. Claire och hennes kompisar gick upp på övervåningen igen och fortsatte dansa (fast mamma sa åt henne att sänka musiken, om jag får be). Herr och fru Morton och pastor Jacobs pratade vidare en god stund till. Jag minns att jag ofta förvånades över hur mycket vuxna kunde snacka. Det var tröttsamt.

Jag tappade intresset för dem eftersom jag utkämpade slaget om Skull Mountain om och om igen på flera olika sätt. I det mest tillfredsställande scenariot – en bearbetning av mr Jacobs kniptångsmanöver – höll en avdelning av den amerikanska armén tyskarna sysselsatta på framsidan medan de övriga gjorde en kringgående rörelse och anföll tyskarna i bakhåll. ”Vat er thetta?” skrek en av dem ögonblicket innan han fick ett skott i huvudet.

Jag började tröttna på det och funderade på att gå in och ta en tårtbit (om Cons och Andys vänner hade lämnat något kvar) när skuggan åter föll över mig och mitt slagfält. Jag tittade upp och såg mr Jacobs med ett glas vatten i handen. ”Jag lånade det här av din mamma. Får jag visa dig en sak?” ”Visst.”

Han knäföll igen och hällde ut allt vatten över Skull Mountains krön. ”Det åskar!” ropade jag och utstötte åskljud. ”Jaha, det kan man säga. Och blixtrar. Titta nu.” Han sträckte ut två fingrar som djävulshorn och stack in dem i den blöta jorden. Den här gången blev hålen kvar. ”Hokuspokus”, sa han. ”­Grottor.” Han tog två tyska soldater och ställde in dem. ”De blir svåra att få bort, general, men amerikanerna kommer säkert att greja det.” ”Fint. Tack.” ”Häll på ett glas till om det smular sig igen.” ”Ja då.” ”Och kom ihåg att ställa tillbaka glaset i köket när slaget är över.

19

Jag vill inte få ovett av din mamma första dagen här i Harlow.”

Jag lovade det och räckte fram handen. ”Hit med näven, mr Jacobs.”

Han skrattade och följde uppmaningen varefter han gick bortåt Methodist Road mot prästgården där han skulle bo med sin familj de närmaste tre åren tills han blev avskedad. Jag såg efter honom och vände mig sedan mot Skull Mountain igen.

Innan jag riktigt kom igång föll en ny skugga över slagfältet.

Nu var det pappa. Han ställde sig försiktigt på knä så att inga amerikanska soldater skulle bli mosade. ”Jaha, Jamie, vad tyckte du om vår nya pastor?” ”Jag gillar honom.” ”Jag med. Din mamma också. Han är väldigt ung för jobbet och om han är duktig så blir vi bara hans första församling, men jag tror att han kommer att klara sig bra. Särskilt med ungdomsverksamheten. Ungdom trivs med ungdom.” ”Titta pappa, han lärde mig göra grottor. Bara att blöta ner jorden så den nästan blir lera.” ”Jag förstår.” Han rufsade mitt hår. ”Du får tvätta dig ordentligt före middan.” Han tog upp glaset. ”Ska jag ta in det här åt dig?” ”Ja, om jag får be.”

Han tog med sig glaset in i huset. Jag återgick till Skull Mountain bara för att upptäcka att jorden hade torkat ut igen och grottorna hade rasat in. Soldaterna där inne hade blivit levande begravda.

Det störde mig inte. De var ju trots allt fienden.

Nu för tiden har vi blivit fasligt känsliga för sexualitet och ingen vettig förälder skulle släppa iväg sin sexåring i sällskap med en ny manlig bekant som bodde för sig själv (visserligen bara i några dagar), men det var precis vad mamma gjorde på eftermiddagen påföljande måndag och utan betänkligheter.

Pastor Jacobs – som mamma sa att jag skulle kalla honom, inte mis20

ter – kom gående uppåt Methodist Hill vid kvart i tre och knackade på nätdörren. Jag var på golvet i vardagsrummet med en målarbok och mamma tittade på Ring så vinner du. Hon hade anmält sig till tv-kanalen WCSH och hoppades vinna den månadens förstapris, en dammsugare från Electrolux. Hon visste att chansen var liten men som hon sa: hoppet ståndar besynnerligen. Det var ett skämt. ”Kan du låna mig din yngsta en halvtimme?” frågade pastor Jacobs. ”Jag har en grej i garaget som han kanske vill kika på.” ”Vad är det?” frågade jag och var redan på fötter. ”En överraskning. Du kan berätta allt om det för mamma sedan.” ”Mamma?” ”Javisst”, sa hon, ”men byt om från skolkläderna först, Jamie.

Vill pastorn ha ett glas iste under tiden?” ”Gärna”, sa han. ”Och jag undrar om det går an att kalla mig Charlie.”

Hon besinnade den saken och sa: ”Nej, men Charles kan nog gå an.”

Jag bytte till jeans och t-shirt och eftersom de pratade om vuxensaker när jag kom ner igen fortsatte jag ut för att vänta på skolbussen. Con, Terry och jag gick i skolan med ett enda klassrum vid Route 9 – bara fyrahundra meters gångväg hemifrån – men Andy gick på Consolidated Middle och Claire ännu längre bort, på andra sidan floden, i Gates Falls High där hon var förstaårselev. (”Tänk på att högmod går före fall”, sa mamma till henne – det var också ett skämt.) Bussen släppte av dem i korsningen mellan Route 9 och Methodist Road vid foten av Methodist Hill.

Jag såg dem stiga av och när de kom lunkande uppför backen – käbblande som vanligt, hörde jag där jag stod och väntade vid brevlådan – kom pastor Jacobs ut. ”Klar?” frågade han och fattade min hand. Det kändes helt naturligt.

21

”Visst”, sa jag.

Vi mötte Andy och Claire halvvägs nere i backen. Andy frågade vart jag var på väg. ”Hem till pastor Jacobs”, sa jag. ”Han ska visa mig en överraskning.” ”Var inte borta för länge”, sa Claire. ”Det är din tur att duka.”

Hon kastade en hastig blick på Jacobs och tittade bort igen som om hon knappt uthärdade att se på honom. Innan året var till ända skulle min storasyster och alla hennes kompisar ha förälskat sig i honom upp över öronen. ”Jag ska se till att han snart kommer hem”, lovade Jacobs.

Vi gick hand i hand nerför backen till Route 9 som ledde till Portland om man vek åt vänster och till Gates Falls, Castle Rock och Lewiston om man vek åt höger. Vi stannade och såg efter eventuella fordon på vägen vilket var löjligt eftersom det knappt kom några bilar alls på Route 9 utom på sommaren, och så gick vi vidare förbi slåttervallar och majsfält där de torra stjälkarna rasslade i en lätt höstvind. Det tog oss tio minuter att komma till prästgården, ett prydligt vitt hus med svarta fönsterluckor.

Bakom det låg Första Metodistkyrkan i Harlow vilket också var löjligt eftersom det inte fanns någon annan metodistkyrka i Harlow.

Det enda kapellet i Harlow förutom den var Shilohkyrkan.

Vi uppfattade siloiterna som allt mellan måttfulla till svårartade knäppskallar. De åkte inte omkring i hästdragna ekipage eller så, men alla män och pojkar bar svart hatt när de var utomhus.

Kvinnor och flickor hade fotsida klänningar och vita hättor. Pappa berättade att siloiterna påstod sig veta när jorden skulle gå under – det stod skrivet i en särskild bok. Mamma sa att i Amerika fick alla tro vad de ville om de bara inte skadade någon annan … men hon sa inte att pappa hade fel. Vår kyrka var större än Shiloh men ytterst anspråkslös. Den hade heller inget kyrktorn. En gång hade 22

den haft ett men en svår storm hade vräkt ner det för länge sedan, någon gång på 1920-talet.

Pastor Jacobs och jag gick in på prästgårdens grusade infart. Till min förtjusning stod det en blå Plymouth Belvedere där, en väldigt läcker bil. ”Manuell låda eller automat?” frågade jag.

Han gav mig en häpen blick och log sedan brett. ”Automat”, sa han. ”En present från mina svärföräldrar.” ”Kallas de så för att de svär så mycket?” ”Nej, inte alls”, sa han och skrattade. ”Tycker du om bilar?” ”Vi tycker om bilar allihop”, sa jag och menade alla i min familj … fast det nog inte var lika sant när det gällde mamma och Claire. Kvinnfolk tycktes inte förstå sig på det läckra med bilar. ”När Road Rocket är klar ska pappa köra lopp med den på Castle Rock-banan.” ”Säger du det?” ”Nä, inte han egentligen, mamma säger att han inte får det för det är för farligt, men nån annan. Kanske Duane Robichaud.

Han äger Browniesbutiken ihop med sina föräldrar. Han körde bil nummer nio på banan förra året men motorn började brinna.

Pappa säger att han letar efter en annan kärra.” ”Går Robichauds i kyrkan?” ”Hm …” ”Det tolkar jag som ett nej. Häng med in i garaget, Jamie.”

Det var mörkt och luktade muggigt. Jag var lite rädd för skuggorna och lukten men Jacobs verkade inte bry sig. Han ledde mig längre in i dunklet och så stannade han och pekade. Det jag såg där fick mig att flämta till.

Jacobs skrockade lite som folk gör när de är stolta över något. ”Välkommen till Fridens sjö, Jamie.” ”Wow!” ”Jag ställde upp det i väntan på att Patsy och Morrie ska komma hit. Jag borde ordna med saker inne i huset och jag har gjort en hel 23

del – men det finns inte mycket mer som jag kan göra innan Pats kommer hit med möblerna. Din mamma och de andra i kyrkans kvinnoförening har gjort en fantastisk städinsats här, grabben. Mr Latoure pendlade från Orr’s Island och ingen har egentligen bott här sedan andra världskriget. Jag tackade henne men det skadar inte att du tackar henne igen från mig.” ”Det ska jag göra”, sa jag, men jag tror inte att jag förde det där andra tacket vidare för jag hörde knappt vad han sa. Min uppmärksamhet var helt inriktad på ett bord som upptog nästa halva golv­ ytan i garaget. På bordet fanns ett böljande grönt landskap som fick Skull Mountain att verka futtigt i jämförelse. Sedan dess har jag sett många sådana landskap – mest i skyltfönster till leksaks­affärer – men de innehöll allesammans invecklade modelljärnvägar. På bordet som pastor Jacobs hade arrangerat fanns ingen järnväg och det var egentligen inget bord utan plywoodskivor ovanpå en räcka bockar. På plywooden fanns ett stycke landsbygd i miniatyr, ungefär tre och en halv meter långt och halvannan meter brett.

Halvmeterhöga kraftledningsstolpar marscherade diagonalt över det och det dominerades av en sjö med riktigt vatten som till och med i halvmörkret glittrade i klaraste blått. ”Jag måste plocka ner det snart”, sa han, ”annars får jag inte in bilen i garaget. Det skulle inte Patsy gilla.”

Han böjde sig ner med händerna över knäna och kikade på de böljande åsarna, de trådlika kraftledningarna och den stora sjön.

Plastfår och plastkor betade intill vattnet (de var långtifrån skalenliga men det märkte jag inte och jag hade ändå inte brytt mig).

Det fanns gatlyktor också, vilket var lite märkligt eftersom det inte fanns någon stad och inga gator som de kunde lysa upp. ”Här skulle du väl kunna ha ett jätteslag med dina soldater, va?” ”Ja”, sa jag. Jag kunde nog utkämpa ett helt krig där.

Han nickade. ”Men det blir inget av med det, för vid Fridens sjö håller alla fred och inga strider är tillåtna. På det sättet är det som i 24

himlen. När jag har fått fart på ungdomsverksamheten tänker jag flytta det här till kyrkans källare. Du och dina bröder kanske kan hjälpa mig. Barnen skulle nog tycka om det.” ”Ja, säkert!” sa jag och tillfogade något som pappa brukade säga. ”Det kan du sätta dig på.”

Han skrattade och klappade mig på axeln. ”Vill du se ett underverk nu?” ”Ja vars”, sa jag. Egentligen var jag inte så säker på det. Det lät som om det kunde vara läskigt. Och helt plötsligt slog det mig att vi två var ensamma i ett garage utan någon bil i, en dammig håla som luktade som om den varit tillbommad i åratal. Dörren till yttervärlden var fortfarande öppen men den verkade vara en kilometer bort. Jag tyckte att pastor Jacobs verkade hygglig men nu önskade jag att jag hade stannat hemma med målarboken på golvet för att få se om mamma kunde vinna Electroluxdammsugaren och äntligen få övertaget i sin eviga kamp mot sommardammet.

Pastor Jacobs förde sakta handen över Fridens sjö och jag glömde bort nervositeten. Det hördes ett dovt surrande under det provisoriska bordet, som det lät om vår Philco-tv när den värmdes upp, och alla de små gatlyktorna tändes. Ett skarpt vitt sken, nästan för skarpt att se på, kastade ett förtrollande månskensaktigt ljus över de gröna höjderna och det blå vattnet. Till och med plastkorna och plastfåren föreföll mer realistiska, troligtvis för att de nu kastade skuggor. ”Oj, hur gjorde du det där?”

Han log brett. ”Snyggt trick, va? ’Gud sade Varde ljus och det vart ljus och ljuset var gott.’ Men jag är inte Gud så jag får förlita mig på elektricitet. Och den är fantastisk, Jamie. En sådan Guds gåva att vi känner oss gudalika varje gång vi trycker på en strömbrytare, tycker du inte det?” ”Jo, kanske det”, sa jag. ”Min farfar Amos kommer ihåg hur det var innan det fanns elljus.”

25