9789100142339

konsten att skapa en tjej

CAITLIN MORAN

Konsten ATT SKAPA EN TJEJ Översättning av Molle Kanmert Sjölander

Albert Bonniers Förlag

Av Caitlin Moran har tidigare utgivits Konsten att vara kvinna 2012 Morantologi 2013

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014233-9 Copyright Š Casa Bevron Ltd 2014 Brittiska originalets titel: How to Build a Girl tryck ScandBook AB, Falun 2014

Till mamma och pappa, som lyckligtvis inte alls är som föräldra­paret i den här boken, och som lät mig skapa min tjej som jag själv ville.

Ett ord från författaren Det här är en fiktiv berättelse. Då och då skymtar det ­förbi musiker och platser som finns på riktigt, men allt annat – romanfigurerna och det de säger och gör – är frukter av min fantasi. Liksom Johanna kommer jag från en stor familj, växte jag upp i ett kommunalt hyresområde och inledde jag min bana som musikjournalist i tonåren. Men Johanna är inte jag. Hennes familj, och kolleger, folk hon träffar och det hon upplever är inte min familj eller mina kolleger, inte de jag träffat och inte det jag upplevt. Detta är en roman och den är påhittad från början till slut.

FĂ–RSTA DELEN

Ett oskrivet blad

ETT Jag ligger i sängen bredvid min brorsa Lupin.

Han är sex år gammal. Han sover.

Jag är fjorton. Jag sover inte. Jag onanerar.

Jag tittar på min bror och tänker ädelt: ”Han skulle vilja det här. Han vill att jag ska vara glad.”

Han älskar mig ju faktiskt. Han vill inte att jag ska vara stressad. Och jag älskar honom – fast jag måste sluta tänka på honom när jag onanerar. Det känns fel. Jag försöker ju kåta upp mig. Syskonen får inte förirra sig in på mina erotiska tassemarker, det går inte an. Må vara att vi delar säng inatt (Lupin kom gråtande från sin våningssäng vid midnatt och kröp ner hos mig) men vi kan inte dela erotiska tassemarker.

Han måste ut ur mitt medvetande. ”Det här måste jag göra på egen hand”, säger jag bestämt till honom i huvudet och lägger en kudde mellan oss för att få vara i enrum. Det blir vår lilla gosiga Berlinmur. Sexuellt medvetna ungdomar på ena sidan (Västtyskland), sexåriga pojkar på den andra (Östeuropa). Gränsen får ej överskridas.

Var sak på sin plats.

Att jag måste onanera är inte konstigt – jag har haft det jätte­ stressigt idag. Farsan blev inte berömd nu igen.

11

Efter att ha varit borta två dygn dök han upp i eftermiddags strax efter lunch med armen om en ovårdad yngling med svårartad akne och tunn, grå, glansig kostym med skär slips. ”Den här jäveln”, sa pappa tillgivet, ”är vår framtid. Säg hej till framtiden, ungar.”

Vi sa artigt hej till jäveln som var vår framtid.

I tamburen upplyste pappa i en dunst av Guinness att han trodde att ynglingen var talangscout från ett skivbolag, att han var från London och hette Rock Perry – ”eller så kan han heta Ian”.

Vi tittade på snubben som satt i vår svankiga skära soffa i vardagsrummet. Rock var asberusad. Han satt med huvudet i händerna, och slipsen såg ut som om den var knuten av en fiende och försökte strypa honom. Han såg inte ut som framtiden. Han såg ut som 1984. 1990 var 1984 forntiden, till och med i Wolverhampton. ”Spelar vi våra kort rätt kan vi fan bli miljonärer”, teaterviskade farsan.

Vi sprang ut i trädgården för att fira, jag och Lupin. Vi satt i gungan tillsammans och gungade och planerade framtiden.

Mamma och min storebror Krissi teg däremot. De har sett framtiden komma – och gå – i vårt vardagsrum förr. Framtiden har alltid olika namn och olika kläder, men samma sak utspelar sig gång efter annan: framtiden kommer bara till oss när den är full. Framtiden måste sedan hållas berusad, för framtiden måste på nåt sätt luras att ta oss med sen när den går. Vi måste gömma oss i framtidens päls som tistlar, alla sju, och lifta med den bort från det här pyttehuset och ända ner till London och berömmelsen och rikedomarna och festerna där vi hör hemma.

Hittills har det aldrig lyckats. Framtiden har alltid i slut­ änden gått därifrån utan oss. I tretton år nu har vi suttit fast 12

i en kommunal hyresrätt i Wolverhampton och väntat. Fem barn nu – de oväntade tvillingarna är tre veckor gamla – och två vuxna. Vi måste härifrån snart. Herregud, snart måste vi här­ifrån. Vi orkar inte vara fattiga och oberömda mycket längre till. 1990-talet är en kass tid för fattiga och oberömda.

Inne i huset håller det redan på att gå snett. Mammas framvästa order till mig (”Ut i köket med dig och dryga ut köttfärssåsen med ärtor! Vi har ju främmande!”) innebär att jag nu har serverat Rock en tallrik pasta – jag niger lite när jag räcker fram den – som han skyfflar i sig så ivrigt som bara den kan göra som förtvivlat försöker nyktra till med gröna ärter som enda hjälpmedel.

Medan Rock hålls fången av den varma tallriken i sitt knä står farsan och svajar framför honom. Han spelar upp sitt säljsnack. Vi kan säljsnacket utantill. ”Man säger inte säljsnacket”, har farsan förklarat många gånger. ”Man är säljsnacket. Man lever säljsnacket. Säljsnacket är när man visar att man är av samma ull som de.”

Nu tornar farsan upp sig över gästen med ett kassettband i handen. ”Grabben”, säger han. ”Polarn. Får jag presentera mig. Jag är en man med … smak. Utan förmögenhet. Än så länge, he he he. Och jag har kallat hit dig idag för att servera dig en smula sanning. För det finns tre män utan vilka ingen av oss skulle vara här idag”, fortsätter han i det han försöker öppna kassettfodralet med spritfumliga fingrar. ”Den heliga tre­enigheten. Alfa, epsilon och omega för alla rättänkande. Fadern, Sonen och Den helige ande. De enda tre män jag nånsin älskat. De tre Bobbysarna: Bobby Dylan. Bobby Marley. Och Bobby Lennon.”

Rock Perry glor upp mot honom, lika förbryllad som alla vi andra var när vi hörde det här första gången.

13

”Det enda varenda musiker i världen försöker göra”, mal farsan på, ”är att få ett tillfälle att gå fram till dom här snubbarna på puben och säga: ’Jag hör dig, lirarn. Jag hör dig lira.

Men hör du mig?’ Man säger: ’Du är en buffalo soldier, Bobby.

Du är Mr Tambourine man, Bobby. Du är för fan valrossen, Bobby. Det vet jag ju. Men jag, jag är Pat Morrigan. Och jag är det här.’” Äntligen får farsan fram bandet ur fodralet och viftar med det framför Rock Perry. ”Vet du vad det här är, polarn?” frågar han Rock Perry. ”Ett C90-band?” säger Rock. ”Det här är de senaste femton åren av mitt liv, grabben”, svarar farsan. Han lägger bandet i Rocks hand. ”Känns inte så, va? Man skulle inte kunna tro att man kan hålla nåns hela liv i sina händer. Men det gör du nu. Så du måste vara en jävla jätte, grabben. Känner du dig som en jätte?”

Rock Perry glor uttryckslöst ner på kassetten i sin hand.

Han ser ut att känna sig jätteförvirrad. ”Och vet du hur du kan bli kung? Jo, genom att ge ut det här och sälja tio miljoner ex av det på cd”, säger farsan. ”Det är som alkemi. Du och jag, vi kan förvandla våra liv till tre yachter var och en Lamborghini och brudar som svärmar som jävla flugor. Musik är som magi, polarn. Musik kan förändra livet. Men innan den gör det – Johanna, gå och hämta nåt drickbart åt herrn.”

Det är mig farsan pratar med. ”Drickbart?” undrar jag. ”I köket, i köket”, säger han retligt. ”Dryckerna finns i köket, Johanna.”

Jag går ut i köket. Där står mamma och håller trött ett spädbarn i famnen. ”Jag går och lägger mig”, säger hon.

14

”Men pappa ska just få ett skivkontrakt!” säger jag.

Mamma ger ifrån sig det läte som Marge Simpson senare ska komma att bli berömd för. ”Han bad mig hämta nåt drickbart åt Rock Perry.” Jag framför meddelandet med all den tyngd jag anser att det förtjänar. ”Men vi har väl inget hemma?”

Med bottenlös trötthet pekar mamma på köksbänken där det står två halvfulla pintglas med Guinness. ”Han hade dem med sig. I fickorna”, säger hon. ”Och den där biljardkön.”

Hon nickar mot biljardkön som stulits från Red Lion och nu står lutad mot spisen. Hemma hos oss passar den in lika bra som en pingvin. ”Han hade den i byxorna. Begriper inte hur han bär sig åt”, suckar hon. ”Vi har fortfarande kvar en efter förra gången.”

Så är det. Vi har redan en stulen biljardkö. Eftersom vi inte har nåt biljardbord – det kan inte ens farsan sno – använder Lupin den första stulna kön som Gandalfs stav när vi leker Sagan om ringen.

Detta samtal om biljardköer avbryts av en öronbedövande knall. Jag fattar direkt vad det är: farsans senaste demo, en låt som heter ”Dropping Bombs”. Tydligen har auditionen börjat.

Till helt nyligen var ”Dropping Bombs” en midtempoballad, men sen upptäckte farsan reggaeinställningen på key­ borden – ”En jävla Bob Marley-knapp! Yes! Den tar vi!” – och har arrat om låten efter det.

Det är en av pappas ”politiska” låtar och den är grymt rörande: de första tre verserna är skrivna ur en atombombs perspektiv när den släpps över kvinnor och barn i Vietnam, Korea och Skottland. I tre verser beskriver bomben likgiltigt vilken förödelse den kommer att orsaka, en förödelse formulerad av farsan med roboteffekt på mikrofonen.

15

”Your skin will boil/And the people will toil/To make sense of it all/And crops from burnt soil”, säger robotbomben dystert.

I sista versen kommer bomben plötsligt på hur fel den handlar, gör uppror mot den amerikanska krigsmakten som tillverkat den och bestämmer sig för att brisera uppe i luften – och låta regnbågar singla ner över de förbluffade, vettskrämda människorna. ”I was blowing people up – but now I’m blowing minds”, går sista refrängen, som ackompanjeras av ett oförglömligt riff spelat på keyboarden med ljud nummer 44, ”Oriental flute”.

Farsan ser den som sin bästa låt och spelade den för oss varenda kväll före läggdags, ända tills Lupin fick mardrömmar om brinnande barn och började kissa i sängen igen.

Jag går in i vardagsrummet med de två halvfulla glasen, niger och väntar mig att få se Rock Perry digga vilt till ”Dropping Bombs”. Istället står farsan och gormar åt Rock Perry. ”Det duger inte”, vrålar han för att överrösta musiken. ”Det duger inte.” ”Förlåt”, säger Rock. ”Jag menade inte –” ”Nä”, säger farsan och skakar sakta på huvudet. ”Nä nä. Så säger man inte. Så säger man fan inte.”

Krissi, som hela tiden har suttit i soffan (med en ketchupflaska för den händelse Rock Perry vill ha ketchup) upplyser mig viskande om vad som hänt. Tydligen har Rock Perry jämfört ”Dropping Bombs” med ”Another Day in Paradise” av Phil Collins vilket har gjort farsan rosenrasande. Märkligt, eftersom farsan ju gillar Phil Collins. ”Men han är ingen Bobby”, säger farsan med spända, lätt skummiga läppar. ”Jag snackar revolution här. Inget jävla no jacket required. Jag ger väl fan i alla jävla kavajer. Jag har ingen kavaj. Här är det fan tvång på inget kavajtvång.” ”Förlåt – jag menade bara – jag gillar ju Phil Collins …”

16

säger Rock slokörat. Men farsan har redan tagit ifrån honom pastatallriken och föser honom mot dörren. ”Stick då, din skit”, säger han. ”Stick. Din skit. Dra åt helvete.” Rock står i dörröppningen, ostadig och osäker på om det är ett skämt eller ej. ”Näru – du kan dra åt helvete”, upprepar farsan. ”Dla – åt – hervete.”

Han uttalar det med kinesisk brytning. Varför vet jag inte riktigt.

Ute i tamburen kommer mamma fram till Rock. ”Beklagar verkligen”, säger hon vant.

Hon ser sig om efter nåt plåster på såren och tar så upp en klase ur en bananlåda som står i tamburen. Vi köper jämt frukt i stor mängd från partihallarna. Pappa har ett falskt leg som intygar att innehavaren driver en närbutik i byn Trysull.

Pappa driver ingen närbutik i byn Trysull. ”Varsågod. Ta de här.”

En kort stund stirrar Rock Perry på mamma med den framsträckta bananklasen. Hon är i förgrunden av hans synfält. I bakgrunden står pappa som omsorgsfullt vrider upp varenda ratt på stereon till max. ”Kanske … en?” säger Rock Perry i ett försök att vara förnuftig. ”Ta dem”, säger mamma och trycker hela klasen i handen på honom. Fortfarande lika förbryllad tar Rock Perry bananerna och börjar gå därifrån. Han har hunnit halvvägs ut till gatan när farsan dyker upp i dörröppningen. ”Det här är nämligen – DET JAG GÖR!” gastar han åt Rock.

Rock börjar försiktigt småspringa och korsar skyndsamt gatan med bananklasen i handen. ”DET ÄR DET HÄR JAG GÖR! DET HÄR ÄR JAG!” gormar farsan över vägen. Det spritter i grannarnas tyllgardi17

ner. Mrs Forsyth står ute på yttertrappen med sin sedvanliga snörpmin. ”DET HÄR ÄR MIN MUSIK, FÖR FAN! DET HÄR ÄR MIN SJÄL!” Rock Perry kommer till busshållplatsen, springer över vägen och hukar sig mycket långsamt tills han är skymd av en buske. Där stannar han tills 512:an kommer. Det vet jag eftersom jag och Krissi går upp till övervåningen och kollar på honom genom fönstret i vårt rum. ”Det var sex bortkastade bananer det”, säger Krissi. ”Kunde jag ha haft på flingorna hela veckan. Härligt. Ännu en ohjälpligt smaklös frukost.” ”MITT SATANS HJÄRTA!” gormar pappa efter bussen som försvinner bort och bultar sig på bröstet med näven. ”Vet du vad du lämnar kvar här? MITT SATANS HJÄRTA!” En halvtimme efter gormandet, när ”Dropping Bombs” tar slut efter sin triumfatoriska, tolv minuter långa final, går pappa ut igen. Han ska ut och fylla på hjärtat på samma pub där han hittade Rock Perry. ”Han kanske tänker kolla om Rock lämnat kvar en tvilling som han också kan skälla ut”, säger Krissi syrligt.

Pappa kommer inte hem förrän ett på natten. Vi vet när han kommer eftersom vi hör honom köra på stamsyrenen vid uppfarten. Kopplingen trillar ur med ett karakteristiskt krasande. Vi känner igen ljudet av kopplingen som trillar ur en folkabuss. Vi har hört det många gånger förr.

På morgonen kommer vi ner och får syn på en stor betongstaty föreställande en räv mitt i vardagsrummet. Statyn saknar huvud. ”Bröllopsdagspresent till er mamma”, förklarar pappa som sitter på baktrappan och röker i min skära morgonrock, som 18

är så liten på honom att pungen hänger utanför. ”Fan vad jag älskar er mamma.”

Han röker och blickar upp mot himlen. ”En vacker dag blir vi kungar allihop”, säger han. ”Jag är Brendan Beehans oäkta son. Och alla jävla skitar kommer att buga för mig.” ”Rock Perry då?” frågar jag efter att ha begrundat denna ofrånkomliga framtid en stund. ”Tror du han hör av sig igen?” ”Jag skriver inte kontrakt med folk som snackar skit”, säger pappa med pondus, drar ner morgonrocken över pungen och tar ett bloss på sin cigg.

Senare får vi veta (av farbror Aled, som känner en som känner en som …) att Rock Perry mycket riktigt heter Ian och inte alls är talangscout på nåt skivbolag, utan i själva verket bestickförsäljare från Sheffield, och det enda ”kontrakt” han nånsin skulle kunna teckna med oss vore på ett åttioåttadelars nysilverset för 59 pund med en årsränta på 14,5 procent.

Det är alltså därför jag ligger i sängen bredvid Lupin och pullar lite stillsamt. Jag är stressad, och dessutom trånar jag.

Jag är, som jag har noterat i min dagbok, ”en hopplös romantiker”. Om jag inte kan få en dejt med en kille – jag är fjorton och har aldrig haft en dejt med en kille – kan jag åtminstone dejta mig själv. En sängdejt, dvs ett pull.

Jag kommer (jag tänker på rollfiguren Herbert Viola i Par i brott som jag tycker ser snäll ut), drar ner nattlinnet, pussar den sovande Lupin och somnar.

19