9789100142292

p o r NÜd iseN När kr

r komme

lottie knutson

p o r d NÜ När

kom N e s i r k

mer

albert bonniers fĂśrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014229-2 © Lottie Knutson 2014 Tryck ScandBook AB, Falun 2014

Förord 7 Kris inuti – eller skräcken att förlora kontrollen 9

EN flodVÅG DRAR IN Lille Skutt i fara 13 • Svenskar under tsunamins första timmar 20 • Hjältegloria utan fäste 23 • Min strategi 30 • Kraft på barrikaden 34 • Prestigelöshet – och en bortglömd ekonomi­chef 40 • Ledarskap, katastrof och kurs­ litteratur 44 • Gråt, skratt och empati 50 • Utgå från det värsta – och agera snabbt 54 • Auto­läge i hjärnan 57

AVSLUT OCH SVALL Politiska dimensioner och lärdomar 65 • Kabinettssekreterare mitt i katastrofen: Hans Dahlgren 67 • Att brutalt styra bort 71 • Att bedöma sin egen stridsduglighet 74 • Alla är lika viktiga, eller? 77 • Vi ÄR inte Moder Teresa 81 • Men hur gick det då? 84

ATT ÖVERLEVA VARDAGLIG NEDBRYTNING Kvävande konformism och lågintensiv kris 89 • Ont i magen på väg till jobbet 92 • Fabriken är död 97 • Om simultan­ kapacitetens förbannelse 102 • Balans i livet och andra flosk­ler 104 • Uppsägning tusen gånger om 107 • De­ briefing, och samtalen man vill lyckas med 114 • Ytterligare överlevnads­tankar 117

NÅ UT DIGITALT OCH MEDIALT Dalahästen i kylskåpet, eller att punktera ett scoop 123 • ­Lavinen går – om kraften i sociala ­medier 127 • Bakom kulisserna på informationsavdelningen 131 • Att behålla initiativet 135 • Förberedelser för det okända 140 • Om syndabockar och skuld 145 • Medial ­påhittighet 148

EN TITT I STORMENS ÖGA Tjänsteman, diplomat och insatsledare 155 • Nödrop från Röda Korset 161 • Försvar av döda fiskar och gammal köttfärs 166 • Panikmyten punkteras 170

VISSLANDE OCH MODIGA YRKESKVINNOR Lex Sarah – visselblåsaren bakom lagen 177 • HQ-kraschen från insidan: Catharina Lagerstam 180 • En sanningssägare i askmoln 183

ALLTID REDO: BEREDSKAP OCH ÖVNING If you think crisis management is expensive, try an a­ ccident 189 • Dra åt helvete – och andra lärdomar från kris­ övningar 193 • I huvudet på en krisgeneral 196 • Till check­ listans lov 200 • Censur eller styrning? 203 • Högsta beredskap – Forsmarks kärnkraftverk 207

FÖRDJUPNING En krisvecka speglad i pressmeddelanden 213 • Lärdomar efter Libanoninsatsen 222 • Röda Korsets förändrings­ program 225 • Ansvarsfrågan och generella tankar från Katastrofkommissionen 2005 228 • Krisforskarens ­tankar 233 • Fritids­resors loggbok, underlag till Katastrof­ kommissionen 2005 238 Referenser 262 Illustrationer 263

Förord ”Åh, ska du skriva om kriser och tsunamin? Pelle som var i Thailand under tsunamin förlorade sina barn i vågen. De gled bokstavligen ur händerna på honom”, säger en person som just fått höra om mitt bokprojekt.

Detta sägs spontant och i all välmening. Men jag fylls av olustkänslor. Skrivkrampen håller i sig i flera dagar: det går inte. Jag kan inte. Hur ska jag kunna samla tankar och erfarenheter från de mest förfärliga situationer som människor har varit med om? Hur ska jag undvika att exploatera andras olycka? Behålla fattningen? Inte jaga syndabockar?

Jag besinnar mig genom begränsningar: fokus ligger inte på privata kriser eller trauman. Det finns redan utmärkt litteratur i ämnet. Den här boken handlar om svåra yrkesmässiga situationer.

Om organisationer och människor under hård press. Om vad som händer med oss. Om lärdomar.

Det blir en hel del om media också. För storm innebär dramatik; en nödvändig beståndsdel i den mediala dramaturgin. Antingen ägnar man timmar åt att vara upprörd för än det ena, än det andra vad gäller dagens journalistik och sociala medievärld. Förfasar sig över det som nättidningar eller twitterdrev kastar sig över. Eller så respekterar och accepterar man våra olika roller och bygger en solid yrkesgrund, som håller hyfsat oavsett hur mycket det sedan skakar.

För alla oss som jobbar i och med företag eller organisationer handlar det i grunden om förtroende. Den dag vi inte längre har förtroende för ett varumärke, vilket numera till och med omfattar 7

personer, myndigheter, tidningsredaktioner och kommuner, röstar vi på ett annat parti, byter bank eller slutar äta danskt fläskkött.

Förtroende är ingenting man beordrar fram. Det är något som förtjänas.

Jag har jobbat under en del kriser och katastrofer. De flesta är vardagliga, men inte desto mindre tärande för de utsatta: uppsägningar, utfrysning, vantrivsel, beslutsvånda, ständig kritik eller medvetna missförstånd. Andra har varit mer dramatiska, som flygolyckan vid Gottröra, askmolnet, svininfluensan och tsunamin.

Eftersom spektret av svåra jobbsituationer är så brett, har jag inte velat begränsa till egna erfarenheter och kommentarer från forskare och psykologer. Experterna har sin naturliga del i boken, men det har varit minst lika viktigt att tala med människor som i sin yrkesroll hanterat allt från förskingring till massuppsägningar.

Därför återfinns här lärdomar och tänkbara vägar ur intolerans och byråkrati, vuxenmobbning, matfusk, vanvård av gamla, finanshärvor och drev i sociala medier. För att nämna några av alla de erfarenheter som en rad personer generöst har delat med sig av på de följande sidorna.

Gemensamt för dessa händelser är att de saknar mening. Väldigt lite gott kommer ur en katastrof. Förutom just det faktum att vi lär oss mycket av den – om hur förtroende skapas, om oss själva, om andra människor.

Det är också avsikten med den här boken: förhoppningen om att läsaren, när krisen kommer, åtminstone får med sig ett par verktyg.

Något redskap att ta till när marken gungar under fötterna.

8

Kris inuti – eller skräcken att förlora kontrollen Jag sitter på ett plan på väg mot Indien. Jobbresa. Packade till sent på kvällen efter en lång dag. Mycket måsten, leveranser, dåliga samveten. Gårdagen har föregåtts av många likadana dagar, ja veckor.

Jag har glömt att ta en åksjuketablett. Har ju så lätt att bli illa­ mående. Det uppstår lite turbulens. Jag äter choklad. Inser efter en stund att choklad, åksjuka, stress och 10 000 meter över havet inte är någon lyckad kombination. Särskilt inte tillsammans med lågt blodtryck, som hastigt faller ytterligare.

Illamåendet växer och kallsvetten bryter fram. Jag hittar inte kräkpåsen. Plötsligt börjar det sticka i fingrarna. Händer och fötter domnar. Jag försöker röra på armar och ben. Min kollega sitter bakom. Jag lyckas vända mig om och grötar fram någonting om att jag mår dåligt. Men kollegan sitter fastspänd; det är ju ”fasten seatbelts” på grund av turbulensen. Hon förstår dessutom inte vad jag försöker säga.

Då börjar jag gråta. Tårarna bara kommer. Det känns inte bra.

Inte bra alls, faktiskt. Det är domningar, andnöd, kallsvett och tårar samtidigt. Jag sväljer mot spyorna. ”Fattas bara att jag skulle bajsa på mig och skrika rätt ut också”, tänker jag. Om jag nu tänker över huvud taget. Det känns inte så.

En flygvärdinna kopplar loss sig. Hon säger att jag inte ska ha någon syrgas, att jag hyperventilerar och bör andas i en tom kräkpåse, för att sakta ner andningen. Hon tittar medlidsamt på mig och undrar om det är första gången jag flyger. Om jag är rädd.

9

Nej, tänker jag. Jag har aldrig varit flygrädd. Men skräcken för att tappa kontrollen, den finns helt uppenbart där. Rädslan för obehaget att gråta inför andra. Att inte kunna sluta gråta. Det är jag rädd för.

Så här sitter jag: nyss fyllda 50. Mitt i, nåja, i början av en bok om krishantering. Mitt i något slags sammanbrott, för första gången i mitt liv. Vilken ironi.

Visst, jag ska skriva om kris på jobbet. Men alla arbetsplatser består ju av en massa människor. Och deras, allas våra inre rädslor.

Om kontroll. Eller i alla fall försök till kontroll, genom allt från checklistor, larm och första-hjälpen-kit, till samarbetsövningar och detaljekonomisk uppföljning.

Men krishantering handlar i grunden om att försöka kontrollera det okontrollerbara: kaos, frisläppta känslor, maktkamper, fara för liv, förtroende eller arbetstillfällen. Om rädslor – och försök att hålla dem i schack. Eller egen beredskap för svåra yrkesmässiga situationer.

Tårarna fortsätter att rinna. Tanken på att kräkas, bajsa på sig eller någon annan förlorad kroppskontroll är ändå uthärdlig. Bara inte dessa tårar. Jag sitter på 10 000 meters höjd och kan inte sluta gråta inför öppen ridå. Det är utlämnande och djupt obehagligt.

10

EN FLODVÅG DRAR IN

Lille Skutt i fara Det är Therese Wahlund som döljer sig i Lille Skutt-dräkten. Men det vet jag förstås inte första gången vi träffas.

Någon storleksmässigt bättre lämpad för den svettiga syntetpälsdräkten med begränsade kikhål finns nog inte. Therese är några och tjugo år och 160 cm lång – i maximalt utsträckt tillstånd och med finjusterad måttsticka.

Med stora blå ögon, dockansikte och nätt liten figur ser hon precis ut som Lille Skutt. Eller en blunddocka. Alla som känner Therese vet dock att det finns både skärpa och järnvilja bakom den späda uppenbarelsen. Yrkesmässig geist.

Morgonen den 26 december 2004 ska bli sovmorgon, har Therese och guidekompisen Lotta bestämt. Det är deras lediga halvdag från Bamseklubben på Pakarang i Khao Lak, Thailand. Therese har redan hunnit jobba en säsong på Lanzarote och så sommaren på Cypern.

Guiderna bor i små enplanshus i lättbetong i byn intill hotellet.

Varsitt rum, dörr både mot havet och bakgården. 50 meter från stranden.

Therese vaknar vid åttatiden av att sängen skakar lite.

– Jag har varken hört talas om flodvågor eller jordbävningar i Thailand. Därför tror jag att det är någonting från bygget bakom vårt lilla hus. Jag somnar om.

Vid halv tio går tjejerna upp. De funderar om de ska ta frukost på stranden och sola lite.

13

– Innan vi hinner iväg lägger jag märke till att folk springer utanför. Ljudnivån höjs, folk skriker. Det är väl från bygget, tänker jag och öppnar dörren mot baksidan för att kolla.

Där ser Therese att vatten kommer forsande mellan husen. Hon tror först att det är ett udda sätt att fylla några dammar som stått tomma på bygget intill.

– Så jag stänger dörren, men ser samtidigt att vatten sipprar in från dörren på framsidan. Flödet tilltar. Jag går och sätter mig på sängen. Tycker att det är konstigt att de fyller dammarna så våldsamt.

Då slås dörren in. Rutorna krossas. Vattnet är som en vägg.

– Sängen åker upp i taket. Jag slår i huvudet och svimmar.

Taket far upp som en champagnekork, berättar långt senare en kollega som flytt upp i ett träd i närheten. När Therese vaknar är hon utanför huset, i strömmarna, på väg mot en husvägg. Det går blixtsnabbt. Allt rör sig och virvlar i vattenmassorna. Människor, minibussar och möbler i ett enda virrvarr. Det går inte att hålla fast vid någon eller någonting. Och så dånar det, öronbedövande högt.

– Ljudet är som en åsksmäll som håller på i evigheter. Och så farten. Jag har aldrig varit med om ett skeende som går så snabbt.

Det går inte att hålla emot. En ström för mig mellan huskropparna, i stället för rätt in i väggen.

– Det är ett av hundratals tillfällen när jag med tur och timing undviker att krossas. Efteråt undrar jag: hur kunde jag, 22 år och pytteliten, klara mig? Antagligen handlade det om att vara i rätt virvlar, alltså ren tur.

– Jag vet fortfarande inte. Det har tagit år av rekonstruktion för att försöka förstå vad som hände. Som att lägga ett evighetspussel.

Det är väldigt viktigt att förstå svåra situationer. Jag antar att fakta hjälpte mig att bearbeta händelsen.

Therese sköljs flera kilometer bort och hamnar i en palmlund.

Runt vissa stammar har det samlats en massa bråte, grenar och mindre träd. Bråten påminner om bäverbon och växer sig upp till halva stammen på vissa palmer.

– Det regnar kokosnötter. De flesta palmerna står dock kvar. Jag ser hela tiden min rumskompis Lotta. Hon far runt i samma virvel som jag, 15–20 meter bort.

– Jag har bara ett mål: att hålla mig flytande. Inte hamna under 14

vattnet. Inte krossas av en kokosnöt. Man måste hålla sig fast i någonting: garderober, dörrar, träd. Men inte för länge. Rätt som det är far saken man håller i in i en palm och då riskerar man att krossas av det.

Therese sköljs ut mot havet men sugs in mot palmlunden igen.

Lotta har fått fatt i ett bord men skadar sig när det med full kraft krockar mot en palm. Hon lyckas dock ta sig upp på en hög med grenar mot en stam.

– Då får Lotta tag i mig. Drar upp mig i palmen, på bråten.

Sedan sitter vi där i vad som känns som evigheter.

– Jag är flera gånger på väg ner i vattnet igen för att rädda andra.

Lotta hindrar mig. ”Om du hoppar i kommer du aldrig upp igen”, säger hon.

– Jag vet att det stämmer och stannar kvar.

Plötsligt stillnar det och vattnet sjunker till midjehöjd. Tjejerna ser hur människor av alla nationaliteter sitter i bråten runt de stammar som står kvar.

– Först blir det tyst. Absolut tyst. Sedan börjar skriken. Folk skriker på hjälp. Av smärta. Där sitter vi i palmen och vågar oss inte ner. Vi ser överlevande och döda omkring oss.

– Vi förstår inte vad vi har varit med om. Börjar prata om att vi börjar jobba klockan 13.00. Att uniformerna är borta. Att vi inte kan jobba med barnkabarén. Att vi måste informera chefen. Få tag i barnen. Ställa in.

Thereses fot är värst skadad, uppsvullen med stora köttsår. Kvistar och sand sitter kvar i det största jacket. Men hon har inte ont.

Inte ännu. Adrenalinet pumpar och chocken verkar fortfarande.

Resonemanget tjejerna emellan går från att de inte kan jobba samma eftermiddag till funderingar kring hur de ska ta sig därifrån.

– Vi är rädda, men förstår att det inte går att sitta kvar och vänta på hjälp. Samtidigt börjar djuren komma tillbaka. Fåglarna sjunger igen. Det kommer en hjord vattenbufflar strövande, till synes oberörda. Eftersom djuren återvänder bör det vara säkert, tänker vi.

Tjejerna börjar vada och halvsimma i det meterdjupa vattnet.

Lotta har skadat ett revben och ansiktet. Thereses fot vill inte riktigt hänga med.

15

De tar sig mot det som en gång var deras hus, den lilla vägen upp mot huvudvägen.

– Medan vi börjar röra på oss känner jag allt mer att jag är allvarligt skadad. Att jag behöver komma till sjukhus. Jag kan inte längre stödja på foten.

– Sakta börjar vi inse att det här är en katastrof. Det ligger redan döda som placerats utmed vägen. Vi vet att thailändare har en annan syn på döden. De tycks tryggare än vi eftersom de tror på reinkarnation. Men det är extremt viktigt att identifiera kroppen och ta den till templet, för kremering. Sedan kan livet fortsätta.

Plötsligt dyker två åldriga thailändska kvinnor upp. Therese förstår än i dag inte varifrån de kommer, hur de kan vara oskadda och torra.

Kanske anade de oråd och tog sig högre upp? Kanske har de hört vad som har hänt och tagit sig till havet för att hjälpa.

– Jag älskar fortfarande thailändarna för hur de ställde upp.

Ibland kändes det nästan som om de hjälpte västerlänningarna mer än sig själva.

Tanterna är verkligen skröpliga och går lite dåligt själva. Therese kan knappt röra sig alls längre. Foten smärtar. De gamla damerna vill trots detta visa Therese samtliga västerländska döda kroppar.

Kanske ska Therese känna igen någon anhörig, förstår hon att de tänker.

– Under de första dagarna är detta ett återkommande tema. Alla letar efter någon. I början är det lugnare. Det finns fortfarande hopp. Det cirkulerar listor för att hjälpa anhöriga med information om vänner eller anhöriga som lever. För var dag ökar desperationen för dem som inte hittar de sina.

Utmed vägen där Therese släpas fram börjar trafiken komma igång: enstaka bilar och skotrar. Alla tar med sig folk mot huvudvägen.

Hon blir körd till sjukhuset i Takua Pa. Där råder kaos.

– Det är ett litet lokalt sjukhus som är helt överfullt: döda, anhöriga, skadade, människor i chock. Alla samlas där. Dessutom fylls det på med folk som letar efter sina anhöriga och frivilliga, lokala hjälparbetare. Det är varmt och smutsigt. Personalen sliter som djur.

– En grupp västerländska ensamma barn ska i all välmening just 16

vallas för att leta efter sina föräldrar bland kropparna. Det stoppar jag och en norsk mamma som letar efter sin enda dotter och man.

Hon hittar dem aldrig.

– Det är hjärtskärande. Jag mår väldigt dåligt.

Therese noterar att alla i början hjälper varandra, oavsett nationalitet. Enligt henne blir det mer uppdelat i takt med att ambassad­ personal och volontärer kommer på plats. De koncentrerar sig på sina landsmän, samtidigt som desperationen och aggressiviteten ökar för de mest utsatta.

– Jag försöker hjälpa några barn men blir själv sjukare och sjukare. Läkarna säger att de måste amputera benet från knät. Det spelar ingen roll, känns det som. Smärtan är olidlig. Infektionen sprider sig.

Hon blir sövd och opererad något dygn senare.

– Aldrig har jag varit så glad för mitt ben, som när jag vaknar och har det kvar. De skar bort en del av foten, men benet är kvar.

Det är en stor lättnad.

Bredvid Therese ligger en liten svensktalande, finsk flicka.

– Flickan blir mitt ”projekt”. Jag behöver en uppgift för att bidra och hjälpa till. Det är frustrerande att vara så sjuk att jag inte kan göra någonting för någon annan.

– Den lilla är så orolig. Hon får inte klättra i träd för sina föräldrar, berättar hon. Trots detta har hon räddat sig upp i ett träd när vågen kommer.

Therese får gång på gång bedyra att flickans föräldrar kommer att bli stolta över henne när de hittar varandra. Inte skälla.

Den lilla finska flickan får i alla fall behålla sin mamma och en bror. Mamman dyker upp på sjukhuset lite senare. Therese håller kontakt med dem i flera år efter katastrofen.

Så småningom transporteras Therese till Phukets sjukhus. Där blir hon kvar i några dagar.

– Jag ringer till kollegorna i Phuket för att berätta att jag lever.

De har fullt upp med alla kunder, så jag får klara mig själv. Tar rullstolen till kafeterian. Skickar en volontär att köpa kontaktlinser.

Och så ringer jag hem. Telefonräkningen går på flera tusen, men 17

det tar både jag och familjen hemma i Sverige med glädje.

Dagen före nyårsafton landar Therese med ett evakueringsplan på Arlanda, där familjen väntar. De har åkt hela vägen från Västsverige och fått information om att alla passagerare kommer ut på samma ställe.

Men Therese kommer aldrig.

– Helt utan förvarning tas jag ut direkt ut på plattan från planet och läggs på bår. Jag får plötsligt inte ens lyfta huvudet. En massa formulär ska fyllas i. Sedan bär det av i ilfart med ambulans direkt från landningsbanan till Huddinge sjukhus.

Therese förstår ingenting och familjen får en chock när Therese aldrig kommer. De tror att någonting hemskt har hänt under resan.

Först senare kommer förklaringar om bakterie- och infektionsrisk.

Om direkttransporten till isoleringen.

På sjukhuset kommer sköterskorna in i astronautdräkt i isoleringsrummet. Skillnaden är ganska stor, tycker Therese: först klara sig mol allena i en vecka och sedan inte ha någon talan alls. Någon förklaring kommer aldrig, men hon blir kvar på Huddinge i en vecka.

Sedan transporteras hon till sjukhus i Göteborg ytterligare några dagar. Därefter konvalescens i föräldrahemmet, och sedan nya operationer. Hon ska vara i nästan total stillhet. Utan sysselsättning.

Det är inte helt självklart för en som för länge sedan flyttat hemifrån, hur snälla föräldrarna än är.

Therese bestämmer sig: när sommarsäsongen startar på Cypern i april ska hon ta emot de första gästerna i sina vanliga guideskor.

I pumps, alltså.

Den läkare som just opererat foten igen och transplanterat hud lyssnar skeptiskt när vår Lille Skutt deklarerar sitt mål.

– Jag minns att han tittade konstigt på mig. Men den 11 april landar jag på Larnacas flygplats, med ett par guidepumps i väskan.

– Visst var foten fortfarande i bandage, men jag kunde pressa ner den i pumpsen. Dessutom ville jag bli chef. Träna mitt ledarskap. Tydligen hade min lämplighet som medarbetare och ledare diskuterats, efter vad som hänt. Inte med mig men om. En före detta destinationschef i Thailand intygade dock att jag skulle klara ledarskapet utmärkt.

18

Hon menar att tydliga, egna mål alltid har hjälpt henne fram i livet. Redan nästa vinter är Therese därför tillbaka i Thailand. Nytt Blue Village, Merlin Beach. Nu som servicechef. Men Lille Skuttdräkten åker på då och då ändå, de 50 graderna på insidan till trots.

– Det brukar vara det bästa sättet att få medarbetarna att hänga på sig dräkten. Det må vara kvavt och mörkt där inne, men mötet med Bamsefigurerna betyder allt för småttingarna.

Nästan tio år senare är Therese nygift. Bröllopsresan går till Thailand. Förstås. Maken Tommy är med. Och så lille Viggo, parets baby, och släktingarna.

– Efter allt som har hänt är jag otroligt familjekär. Vi är inte så många och har haft en del tragiska dödsfall i familjen under de senaste åren. Det gäller att hålla fast vid dem man har.

– Jag värdesätter kanske de närmaste lite mer än andra. Vill helst fira varenda semester med hela bunten, medan maken ibland tycker att det vore skönt med bara oss tre.

En av hennes starkaste erfarenheter är hur olika människor re­ agerar på samma händelse. Och hur olika lång tid bearbetningen tar. Själv har hon sluppit mardrömmar eller skuldkänslor för att hon klarade sig, till skillnad från många andra.

Hon vet inte om katastrofen har förändrat henne som person.

– Jag var så ung när det hände. Men självklart har det givit livserfarenhet, som alla tuffa perioder i livet. Jag klarade mig, men förlorade kollegor och vänner. Såg mycket förstörelse. Men man lär sig att leva med saker. Livet tar inte slut. Det bara ändrar sig.

19

Svenskar under tsunamins första timmar Flodvågskatastrofen söndagen den 26 december 2004 är en av de värsta tragedierna i modern historia. Mellan 250 000 och 300 000 människor mister livet. Hårdast drabbas Indonesien och Acehprovinsen, Thailand, Indien och Maldiverna. Förutom asiater är svenskarna den mest drabbade nationaliteten: 543 svenskar omkommer, varav merparten befinner sig på semester i Thailand, i Khao Lak nära ön Phuket, Krabi eller Phi Phi-öarna. Ytterligare 1 500 svenskar skadas. Än fler traumatiseras och chockas svårt.

Katastrofen börjar egentligen redan klockan 01.59 svensk tid.

Då inträffar ett jordskalv som mäter 9,3 på Richterskalan i Indiska oceanen, väster om den indonesiska ön Sumatra, 250 kilometer från staden Banda Aceh. Skalvet skapar en flodvåg, som i själva verket är flera vågor. Vågorna rör sig i 800 kilometer i timmen. Där vattnet är grundare minskas hastigheten, men samtidigt växer vågen på höjden.

Ungefär 15 minuter efter skalvet når den första flodvågen Sumatras kust. Sri Lanka drabbas ytterligare en och en halv timme senare, Thailand ungefär samtidigt. Thailand ligger närmare jordbävningens epicentrum än Sri Lanka, men de grunda vattnen i Andaman­ havet utanför Thailand minskar vågornas hastighet. Drygt tre timmar efter utbrottet når vågorna Maldiverna.

När vattnet först drar sig tillbaka flera hundra meter förstår de flesta turister inte vad det innebär. Många går ut på havsbotten för att titta på fiskar som ligger och sprattlar och korallrev som 20

blottlagts. Några få försöker varna eller drar sig instinktivt tillbaka från stranden.

Fiskare och dyk- och snorkelgrupper ute till havs noterar vågor, men där är de mindre märkbara. Båtar längre ut klarar sig därför bättre än människor utmed de utsatta kusterna.

Cirka 03.45 svensk tid, 09.45 thaitid, träffar den första flodvågen Thailands västkust, ön Phuket och Phi Phi-öarna i Krabiprovinsen.

Khao Lak, norr om Phuket, nås ungefär 15 minuter senare. I Khao Lak-området, där havet är grunt och kusten långsträckt, är den första vågen drygt 10 meter hög när den slår mot land.

Det som sköljer in är flera vågor, som dånande drar in som en vägg av vatten, sand, lera och lösa föremål. Många av de som överlever springer upp på diverse byggnaders översta våningar. Andra sveps med av vattenmassorna, men lyckas undvika dödande kros�skador och klarar sig genom att klamra sig fast vid ett träd eller en palm.

Klockan 04.00 svensk tid (10.00 thaitid) når en turist som överlevt katastrofen SOS International i Köpenhamn med ett första larm via mobilen. Ungefär 15 minuter senare får överlevande från Thailand kontakt med diverse researrangörer och UD i Stockholm.

De drabbade rapporterar om stor förstörelse, döda och skadade.

Resebolagen stoppar under dagen kunderna på väg ner och låter flygplanen gå tomma för att ta hem resenärer. Bara förstärkningsoch räddningsteam sitter på planen ner.

Bland de drabbade råder panik och förvirring efter att vattnet dragit sig tillbaka. Många letar efter försvunna vänner och familje­ medlemmar bland döda och skadade. Lättare skadade hjälper andra samtidigt som många försöker ta sig upp i bergen av rädsla för nya vågor.

Från 04.30 svensk tid (10.30 thaitid) börjar de första skadade strömma in till sjukhusen i Phuket-regionen. Sjukhusen utlöser full beredskap. Alla tillgängliga ambulanser och en stor mängd andra fordon transporterar skadade i skytteltrafik till sjukhusen.

Situationen på sjukhusen i hela den drabbade regionen närmar sig trots stora och erkänt goda medicinska insatser snabbt katastrofläge. Människor trängs överallt. Skadade ligger direkt på de blodiga 21

och leriga golven. Chockade människor irrar runt och letar efter anhöriga. Det händer att sår sys ihop utan bedövning eller ordentlig rengöring. Samtliga sjukhus är överfulla.

Under dagen samlas grupper av chockade och rädda turister i bergen eller i templen. Templen blir efter några timmar främst samlingsplatser för de avlidnas kroppar.

Från 08.00 svensk tid (14.00 thaitid) sänder de stora nyhetskanalerna CNN och BBC kontinuerligt. Tv-sändningarna visar bland annat hur flodvågen slår in mot Thailandskusten och orsakar stor förödelse. Svenska medier rapporterar från tidig morgon om skalv och så småningom flodvågor.

Italienska, franska och amerikanska resenärer evakueras av respektive myndigheter på katastrofdagens kväll från Phuket. På måndagsmorgonen evakueras italienska och tyska turister från Khao Lak. Detta ökar frustrationen och oron bland de drabbade svenskarna.

Flygplatsen i Phuket stängs först några timmar på grund av översvämningen, men öppnar redan på eftermiddagen igen. Charter­ bolagen påbörjar evakueringen och flygbolaget Thai tar drabbade till Bangkok. Situationen är kaotisk också på flygplatsen. Allvarligt skadade trängs med turister som befunnit sig på platser som inte påverkats alls.

Under dagen den 26 december börjar hjälparbetet organiseras runt centrala mottagningsplatser, främst på Phuket och i Krabi.

Efter hand jobbar resebolag, myndigheter och volontärer från en rad ideella organisationer parallellt. Många drabbade vittnar om osjälviska gärningar och stor hjälp från den thailändska lokalbefolkningen. Med undantag för hjälp från thailändarna själva är många drabbade svenskar kritiska, främst mot svenska myndigheters bemötande, förståelse och tempo under de första dagarna.

22

Hjältegloria utan fäste På morgonen den 26 december 2004 är jag en julledig och tämligen okänd informationschef på Fritidsresor. Tre dagar senare bör jag enligt rubrikerna bli utrikesminister. Jag får tusentals brev och hälsningar, blommor och mejl. Jag har blivit ”Lottie med svenska folket”, som det står i ett av citaten från dessa dagar.

Folk tittar konstigt på mig på Ica Maxi. Jag vet inte om det är opassande att klämma på avokado och handla mjölk efter en så fruktansvärd katastrof. Men maken har tagit allt jobb hemma under flera dygn. Ibland är det min tur i någon timme.

När jag några veckor senare smyger mig in på Friskis och Svettis infinner sig samma vaga skuldkänsla: är det olämpligt att gå på ett gympapass när så många har dött? Förväntas jag uppträda på ett värdigare sätt nu?

Alla som känner mig vet att just ”värdig” eller ”diplomatiskt sval och elegant” är ord som sällan har använts för att beskriva just mig.

Passionerad, ja. Eller engagerad, för att välja ett mer rumsrent ord.

Kreativ. Jobbig, skulle den som vill ha lugn och ro säga. Kanske, om det inte är någon som avskyr mig alltför mycket, med tillägget professionell och kundfokuserad. Inte rädd för att säga ifrån, om det behövs.

Själv tror jag att en lätt paranoid läggning är utmärkt vid krishantering. Ett slags modernt och systematiserat Krösa-Maja-tänk.

Jag tror ofta att saker ska gå åt helvete, nästan alltid faktiskt, och förbereder därefter. Tänker alltid i flera steg. Diskuterar gärna plan B och C med medarbetare.

23

Följaktligen har jag ända sedan tsunamin bara väntat på den förintande totalsågningen i media, det ligger liksom i min personlighet.

Runt årsskiftet 2004–2005 utropas jag plötsligt till ”Landsmoder”.

Jodå, det är ett äkta citat. Många undrar hur jag hinner vara på plats både på huvudkontoret för att ordna alla evakueringsflyg och samtidigt nere i Thailand för att hjälpa de skadade. Det är jag självklart inte. Jag blir betänksam. Lite rädd.

För det första är jag inget helgon. Tvärtom är jag en ganska vanlig människa med en massa svagheter och brister. Till skillnad från alla som drabbas personligen gör jag bara mitt jobb.

För det andra stämmer inte bilden av mig som skapas under tsunamin: hjälparbetet är ingen enmansinsats. Tusentals människor jobbar dag och natt. Jag råkar bara ha nyllet i tv-rutan under två–tre intensiva dygn.

Det som sticker ut är att vi berättar hur illa det är. Och ja, det är mitt initiativ. Att vi – samtidigt som TT utifrån uppgifter från myndigheterna går ut och säger att inga svenskar är skadade – börjar skriva utkast till en pressrelease där vi berättar precis hur läget är.

Det ligger jag bakom.

Dessutom har vi folk på plats som löpande kan rapportera om händelseutvecklingen. Och vi tar deras uppgifter vidare. Vågar säga hur illa det är. Detta går emot den mänskliga naturen: goda nyheter är positiva för budbäraren. Dåliga nyheter är förstås negativa.

Därför krävs visst mod för att föreslå och skriva vår första pressrelease den 26 december. Å andra sidan föredrar jag personligen att berätta hur det är, hellre än att senare antingen bli ertappad och behöva göra avbön. Där finns många olika skolor. Den andra extremen lovar hellre guld och gröna skogar, exakt vad de tror att någon uppåt vill ha och höra – för att sedan tvingas backa om de inte levererar.

Vi diskuterar omsorgsfullt den första releasen vid flodvågen. Den översätts till alla nordiska språk och går ut, nära midnatt samma dag som katastrofen inträffat. Vi har vid det laget inte en tanke på vad som är rätt eller fel taktik. Vad man skulle kunna plocka poäng på.

Det är bara viktigt att gå ut med fakta så fort som möjligt. Hellre sätta bilden själva, än att andra ska upptäcka det fasansfulla.

24

Alla analyser om att vi gjorde allt ”enligt skolboken” kommer senare. Facit finns inte när man väl står där. Min VD från den tiden spänner titt som tätt ögonen i mig och frågar: ”Tar vi rätt beslut nu? Är du säker?” ”Nej”, svarar jag varje gång, ”men jag tror att det är det rätta.”

Vi har hela tiden ont i magen av rädsla för att fatta fel beslut.

Men varken TT, Sveriges Television eller någon annan nattredaktör noterar den där avgörande katastrofreleasen strax före midnatt.

Efter ett tag ringer jag SVT och påminner, förklarar vad de har missat. Då ber de mig att komma till första morgonsändningen dagen efter. Sedan snurrar allt väldigt fort.

Vi bestämmer oss för att ha en huvudtalesperson. Dessutom finns ett helt team på kontoret som tar media dygnet runt, plus en utsänd i Thailand. Jag är ytterst ansvarig för kommunikationen.

Det är därför jag syns så mycket i tv de första dygnen.

Faktum är att jag till och med övernattar på Sveriges Television.

En av de där galna dagarna är det så få timmar mellan sista sändningen och den första att jag lånar ett litet vilorum. Där, i sällskap med en gammal lånekavaj och en kvarglömd slips, sover jag ett par timmar före första sändningen. Sedan bär det vidare till TV4.

Nervös hinner jag aldrig bli. Det är inte så svårt att svara på frågor framför kamerorna, det har aldrig varit min skräck. Känns ärligt talat ingenting alls. Det är bara ett jobb. Men jag är glad över att jag av respekt för offren har haft sinnesnärvaro att hänga på mig en urtvättad svart kofta den första dagen.

Min oro rör snarare företaget och alla kunder, verksamheten: vad kan gå fel? Vad händer i nästa steg? När kommer kritiken? Vi är vana att vara den kritiserade, kommersiella aktören.

Allt går så fort att vi utvecklar ett system, vår VD, beredskapsledaren, medarbetarna på informationsavdelningen och jag. Då jag själv inte kan vara med på krismötena ringer VD med senaste nytt.

Det kan vara ett nödrop från en krisledare på plats i Thailand med bön om medicinskt stöd. En kravlista eftersom inte myndigheterna har påbörjat jakten på evakueringsflyg. Beslut om ekonomisk ersättning till resenärerna.

25

När jag befinner mig på SVT kallar utrikesminister Laila Freivalds och statssekreterare Lars Danielsson till en av flera presskonferenser i Rosenbad. Vår interna frustration över att ingenting händer på myndighetssidan är redan stark, liksom upprördheten över UD:s dåvarande kontaktpersoners nedlåtande attityd och vägran att lyssna på oss.

En gammal bekant, dåvarande politiske kommentatorn K-G Bergström, frågar om jag inte ska följa med till Rosenbad och lyssna själv. Sagt och gjort, jag smyger med. Sitter längst bak i salen och häpnar över den bild som målas upp. Jag uppfattar utrikesministerns budskap som att flygplanen i princip är på väg ner, trots att vi vet att SAS sitter och undrar varför inget händer. Och hon kan väl inte mena charterbolagens egna flyg?

Vidare uppges samarbetet med researrangörerna vara utmärkt, vilket inte heller stämmer. Jag som publik uppfattar budskapet som att de anser sig ha god koll på svenska medborgare och läget generellt.

Jag tycker nog att Lars Danielsson ser ut att skruva lite på sig där på scen.

Apropå evakueringsflygen kan det vara bra att förklara att färre än hälften av de svenskar som befinner sig i Thailand vid tsunamin har flugit med charter. Trots att mer än hälften alltså flugit reguljärt helt på egen hand – på grund av katastrofens omfattning och brist på biljetter och pass fyller charterbolagen på alla plan med samtliga nordbor. Egna kunder eller ej.

De allvarligast skadade behöver bårtransport. Dem kan vi inte hjälpa. Mot denna bakgrund blir påståendena om att researrangörerna borde ta hem sina egna kunder märkliga. Självklart gör alla researrangörer just detta, och mycket mer därtill. Men inte ens de extrainsatta flygen lyckas evakuera alla nordbor som tagit sig ner alla möjliga vägar. Därav nödropen. Därav kraven på myndigheterna.

Vi talar inte om egna kunder utan svenskar och nordbor generellt.

I samma veva möter jag utrikesminister Laila Freivalds inför en direktsänd, extrainsatt nyhetssändning. Detta möte ger upphov till en löpsedel som säger väldigt mycket om andan just då.

Vi är på Sveriges Television. Utrikesministern verkar stressad. Vi har aldrig träffats förut. Där är en representant från Svenska kyrkan 26

och en annan från Röda Korset. Och så Laila Freivalds och jag. Hon hälsar inte, men programledaren Claes Elfsberg presenterar oss för varandra där i kulisserna på väg in i sändning.

Laila Freivalds tycks inte överdrivet glad att se mig. Öppnar med att klaga på att vi researrangörer har kritiserat dem hela tiden. ”Ja”, svarar jag, ”men det är ju inte så konstigt, vi får ju ingen kontakt med er.” Detta tillbakavisar hon bestämt. Jag svarar frankt att jag 27

tycker att hon ska passa sig för att kommunicera att vi har kontakt, när det i verkligheten inte finns något fungerande samarbete alls.

Hon fräser tillbaka att det är jag som ska passa mig. Hon preciserar att jag till och med ska ”passa mig väldigt noga”.

Här sätts tv-kamerorna på. Konversationen får ett abrupt slut.

Incidenten skulle ha slutat där om det inte vore för ett ögonvittne, som läcker vidare till Expressen och GT. Jag bestämmer mig för att inte kommentera. Det är sandlådetjafs och saker som kan redas ut senare. Det kan diskuteras vad som menas med kontakt eller inte kontakt, vad som är bra samarbete eller inte. Dock krävs viss intern självövervinnelse att inte gå vidare med den kris-i-krisen som relationen med UD är vid den här tidpunkten. Vi påminner oss gång på gång om vad som är vår uppgift: att hjälpa de drabbade och deras anhöriga. Allt annat får vänta.

Alla kriser är fulla av farliga stickspår som bara stjäl tid, fokus och energi, lär jag mig.

En annan händelse under de där första dagarna präglar mig starkt.

Den sker också utanför en tv-studio, i mötet med Socialstyrelsens dåvarande generaldirektör.

Här bör jag kanske nämna att jag aldrig varit mycket för hier­ arkier. Tror stenhårt på allas lika värde och imponeras sällan av kändisar eller näringslivets fixstjärnor. Jag tycker principiellt att man ska vara hygglig nedåt och krävande uppåt. Jag har också medvetet hållit mig borta från politik och myndighetsvärlden, som ju har sina maktmänniskor och sin prestige.

Utanför tv-studion befinner sig alltså samtidigt som jag Social­ styrelsens generaldirektör. Vi presenteras för varandra. Han berättar om alla insatser som den egna myndigheten gör, bland annat nere i Phuket. Mycket sammanfaller med det arbete som mitt före­ tag har tagit på sig i brist på myndighetsinitiativ.

Detta, tycker jag, är ett utmärkt tillfälle att föra samman våra organisationer. Vi är mitt i brinnande kris. Svenskar ligger fortfarande och dör på sjukhusen i Asien. Samarbete är nödvändigt.

Så jag ber om namn och nummer till Socialstyrelsens nyanlände krisledare nere i Phuket, för att kunna koppla ihop denne nyckelmedarbetare med vår beredskapschef i Thailand.

28

– Jag vet visserligen vad mina koordinatörer heter, men jag lämnar varken ut deras namn eller nummer till dig – för då stör ni dem bara i deras arbete, svarar generaldirektören mig.

Också detta sker med en journalist närvarande, samt övriga debattdeltagare. Efter ytterligare påtryckning från mig går generaldirektören en stund senare med på att åtminstone ta Fritidsresors beredskapsledares namn och telefonnummer. Han skriver det för hand på en liten lapp, och skyller det helt oläsliga han krafsat ner på att han inte har satt på sina glasögon.

När jag i stället för osäkra, handskrivna lappar erbjuder mig att skicka beredskapsledarens telefonnummer som ”visitkort” via sms vägrar generaldirektören att lämna ut sitt nummer till mig. Han motiverar detta med att han nyligen tvingats byta nummer eftersom det gamla ”spreds över hela landet och han ständigt blev störd av en massa människor som ringde”.

Generaldirektören nobbar därför också mitt förslag om att låna min telefon, sedan själv skriva in sitt nummer, ta emot visitkortet i sin egen telefon, och sedan radera sitt nummer i min telefon.

Jag blir helt perplex. Jag vill ju bara förmedla en kontakt för att hjälpa de drabbade och har inte en tanke på att störa generaldirektören. Någonsin. Vi skiljs åt. Träffas aldrig mer.

Hur oväsentlig denna incident än är, blir den en läxa som jag fortfarande bär med mig: Gå aldrig på hierarkier. Undvik maktmänniskor som förminskar. Glöm aldrig att respekt för andra inte har med titel eller rang att göra. Prestige stoppar, särskilt i krislägen.

29