9789100142261

k ärleken och de sista människorna på jorden

björn r anelid

Kärleken och de sista människorna på jorden

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se

isbn: 978-91-0-014226-1 © Björn Ranelid 2014 ScanBook AB, Falun 2014

Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de finner ett bo i ditt hjärta.

I

1

Gud väcker mig mitt i natten, men jag blir inte rädd. Ryder är fem år och i dag har han sett döda människor i rasmassorna i Stockholm, men han är ett ljus i mörkret när han sover bredvid mig i Mariaberget. Han är mitt barnbarn. De andra i familjen är borta.

Spillrorna efter husen och byggnaderna som fallit har förvandlat staden till en gigantisk kyrkogård. Människolik flyter som stockar i Strömmen och Saltsjön. Ingen läser en bön vid graven.

Ingen har räknat alla lemlästade människor i Stockholm.

Efter katastrofen går ingen fri.

Nu är min främsta uppgift i livet att ta hand om den lille pojken. Han är förkyld och har feber och jag har burit honom på mina axlar nästan hela dagen. Vi har inrättat vårt lilla läger i Mariaberget.

Ryder är som en solkatt för mig. När jag håller på att förlora mod och kraft, så hoppar han från den ena möjligheten till den andra. Han pekar och pratar och varje gång han skrattar är det en ovärderlig gåva och present till mig som han lämnar över utan vidare åthävor och han ber inte om tack eller gentjänster.

9

Morfar, jag är hungrig, säger han.

Vi är på väg till nunnorna vid Jakobs kyrka för att hämta två ransoner mat, svarar jag.

Vi vandrar bland tiggare, livlösa kroppar, krymplingar och utmärglade människor som ger oss onda ögat eller bara likgiltigt står stilla med döda blickar och jag försöker att inte börja gråta eller visa min sorg i ansiktet. Jag är beredd att offra mitt eget liv för att skydda pojken.

Jag saknar min hustru och mina barn och jag vet inte var de finns eller om de är döda. Ovissheten driver mig nästan till vanvett, men många andra bland de överlevande är drabbade på samma sätt. Det är dock ingen tröst för mig.

Ryder försöker uppmuntra och skänka mod till mig när han sjunger visor som han lärt sig i förskolan i den gamla tideräkningen. Plötsligt hör jag hans milda stämma: Lille katt, lille katt, lille söta katta, vet du att, vet du att dä ä mörkt om natta.

Då ler jag och blir rörd. Jag håller en liten hjälte i handen, men han tänker inte så. Ännu så länge är han förskonad från de vuxna människornas sätt att se på ära och hedersbetygelse. Utan att han vet om det är han med om att skapa den nya ordningen bland män, kvinnor och barn. Alla trampar samma jord, ingen är över och ingen under. Tiggarna har krönts till allmänhet och jag räknas till dem.

Ryders bröstkorg är en klockstapel och hans hjärta slår och slår såsom det ska vara i ett litet friskt barn. Han ligger alldeles stilla och blundar. Inga onda drömmar rör hans ögonlock.

Alla rop och all gråt i förtvivlan och skräck från världens plågade barn är samlade i den klockstapeln. Där hörs de 10

minderåriga flickorna i Bangladesh som tvingas att äta hormoner för att deras bröst ska växa, så att de blir mer attraktiva för männen som köper deras kroppar. Flickorna är gisslan på bordeller. Medicinen är egentligen avsedd för kor.

Där hörs krigets barn i Syrien, Somalia, Afghanistan och Irak. Klangen från klockringningen talar alla jordens språk.

Det behövs ingen tolk och även de döva lyssnar.

Jag minns när Ryders mamma berättade för mig att en av de andra pojkarna på daghemmet retat honom för hans långa hår. Då väcktes tigern i mig och mitt hjärta fylldes med syrerikt blod från alla världens föräldrar vars barn stenats med elaka ord.

En vidrig stank av människolik sprider sig från ruinerna efter hus och byggnader i Stockholm. Det tar tid att gräva och leta utan spadar. Övergivna barn stryker omkring som gathundar. I går såg vi en flicka som låg i vattnet i närheten av Blasieholmskajen. Den döda kroppen guppade bland bräder och annan bråte.

Kvinnor och män som bott i stadens palats och som aldrig behövt vända på en krona eller bromsa sina bankkonton seglar inte längre med solen i ansiktet i Stockholms skärgård.

Hus och byggnader i ruiner gapar mot himlen som bestående hånflin mot människorna. När jag ser det bestämmer jag mig för att backa in i framtiden så att ljuset från det förflutna skänker mig hopp och förtröstan. Oräkneliga drömmar är nu begravda i askan.

Kriget har kvar alla sina tänder i munnen, men det saknar visdomstanden. Himlen är gråtonad med strängar av beck 11

och blyertsfärg nästan varje dag och det är en händelse i sig när solen bryter genom det raggsocksgråa.

Människorna hugger ved i underjorden i tunnelbanans katakomber som om de förbereder sig på att hålla värmen efter döden. De söker sig till öppningarna i valven så att röken följer med vinden under bar himmel.

De sårbara människorna borde fridlysas och koras till helgon, ty de är världens räddning, inte de hårda och obarmhärtiga. Tålmodiga män och kvinnor lär sig att sätta ner fötterna mellan brädor, tegelstenar, betongklumpar och stora och små mattor av plåt från de forna taken på byggnader och hus.

På marken ligger en trasig barnvagn. Hjulen och insatsen saknas. Ryder pekar och säger: Titta, morfar! Nu har barnet ingen vagn.

Jag försöker avleda honom, men det är inte lätt. Han är nyfiken och envis. Han har blivit mitt förstoringsglas och en extra fingerblomma åt mig, ty han ser och känner sådant som jag inte uppfattar.

Mardrömmen har ingen klocka och den låtsas som om ingenting har hänt när du vaknar. Krig och lek får plats i samma öga. Händer som är färgade av blod kan knäppa sig till en bön. Om du trampar på ett grässtrå, så reser det sig igen, när du är borta.

Fem fyrfat står i Kungsträdgården där frusna människor kan värma sig. Ett par karlar kommer varje dag med släpkärror där de lagt bräder och ved. De lyckas tända elden med hjälp av gammalt tidningspapper.

Jag vågar knappt tänka på hur det skulle vara för oss, om vinterkylan hade slagit till ordentligt. Det regnar och är 12

förunderligt milt i väderleken för att vara denna tid på året.

Jag har hört människor säga att det är ett tecken.

Jag förundrar mig över att vi orkar och uthärdar. Det sägs att det finns eldar på olika ställen i staden: i Vasaparken, Humlegården och Gamla Stan där människor kommer för att hämta vatten vid brunnen som är lika kallt och klart som rymden mellan stjärnorna.

Ibland samlar jag all min kraft på en fyrkant, stor som ett frimärke med fredliga taggar som jag vill klistra på ett vitt brev och sända ut i världen. Jag ger brevet till Ryder och han blir min apostel: Vi behöver hjälp och vi befinner oss i andlig och fysisk nöd och vi är inte rustade för denna tillvaro.

Förmodligen skulle ingen människa i vår omgivning sakna oss, om vi somnade in för gott. Det är en kuslig tanke.

Från den ena stunden till den andra har vi förvandlats till främlingar inför resten av de överlevande.

Alla människorna i staden somnar och vaknar i en ofantlig kuvös. Vi är för tidigt födda till denna verklighet. Alla är prematurer. Osynliga slangar som är kopplade till den stora sorgen och saknaden når våra hjärnor och hjärtan.

Katastrofens starka ljus plågar våra ögon. Det lyser även i det kompakta mörkret.

Många människor skriker ut sin vrede och förtvivlan.

De pekar ut fienden och de är säkra på vem som släppte bomberna över staden. De svär och förbannar de skyldiga och lovar att hämnas.

Det är märkligt. Aldrig tidigare har jag känt mig så fri i själen som nu. Jag har inga tider att passa och inget arbete att gå till. Min enda förpliktelse är att ta hand om Ryder 13

och att skaffa mat och vatten till oss varje dag. Jag måste skydda honom, ty det händer att barn blir bortrövade.

Jag är dagdrivare och tiggare och jag har inga pengar och inga andra ägodelar än kläderna som jag bär på kroppen, men jag har Ryder i sällskap och det är mer värt än allt annat just nu.

En gång när jag säger att jag älskar Ryder, så frågar han vad det betyder. Då har jag ingen nytta av alla böcker som jag studerat. Jag svarar: Du kan inte ersättas av någon eller något. Du lever i mitt hjärta och jag skulle gråta och bli förtvivlad och otröstlig, om du inte fanns hos mig nu. Du är mer värd än alla världens skatter i guld, pengar och andra ting. Du är min enda lycka och glädje nu.

En dag står en mörkhårig flicka intill mig och Ryder i kön. De börjar samtala och jag lyssnar. Hon kan vara ett par år äldre än Ryder. Plötsligt säger hon: Jag har sett när min pappa tillverkade bomber. Han fyllde ett järnrör med granatsplitter och pressade ner röda tygremsor och sedan fäste han en stubintråd i röret. Det blev en bomb. Han är död nu.

Jag har sett bomber i en film. De sprängde hus och byggnader, säger Ryder.

Jag vet, säger flickan.

Vad heter du?

Jag heter Sara, säger flickan.

Jag heter Ryder, säger han. Är det din pappa? frågar hon.

Nej, det är min morfar, säger han.

Var är din mamma och pappa?

Jag vet inte, säger Ryder.

14

Jag har ingen morfar och ingen mamma och pappa, men jag har Karin, säger hon.

Jag ser kvinnan som står bredvid flickan och jag nickar och hälsar och säger mitt namn. Många länder har samlats i Stockholm de senaste tio åren. Människor från Irak, Iran, Turkiet, Bosnien, Kroatien, Somalia, Eritrea, Etiopien, Afghanistan, Libanon, Pakistan och Syrien har blivit de nya svenskarna. Sara är från Syrien.

När Ryder och jag vandrar längs Skeppsbron kommer en stor hop av människor gående i Slottsbacken. De påminner om skaror som är på väg till en fotbollsmatch i Stockholm, ett derby mellan AIK och Djurgården, eller ett demonstrationståg.

Jag har sett liknande flockar av människor tidigare och jag har förstått att de inte har något särskilt mål eller ärende.

Det är bara så att individerna söker sig till varandra i hopp om att finna tröst och gemenskap.

Emellanåt, när tillvaron blir nästan outhärdlig, flaxar jag med mina påfågelsvingar och flyger bort över staden. Då sitter Ryder på min rygg. Vi hade kunnat landa på en skolplansch från mitten av förra århundradet och stillnat där.

Då hade konstnären sluppit att försöka imitera färgprakten i min fjäderskrud, ty det är inte lätt att fånga naturens mästerverk i kobolt- eller indigoblått, skimmer av guldgröna och metallglänsande nyanser.

När jag slår ut plymen så syns de trefärgade fläckarna. De är ögonen som jag använder när jag vill se i 360 grader. Jag prisar försynen att jag kan upptäcka faror och hot åt alla håll. Det har jag sagt till Ryder och han är glad och stolt över att hans morfar kan lyfta och flyga.

15

Jag skriver denna berättelse med den sjätte handpennan i mina täckvingar. Om jag hade levt i Indien, hade jag varit fridlyst och helig, men så är det inte i Sverige. Här brukar man hålla mig och andra påfåglar i hägn och fångenskap.

Jag kan inte förstå att föräldrar överger och sviker sina barn. Fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein valdes till århundradets mest betydelsefulla människa av en vetenskaplig tidskrift i Amerikas Förenta Stater, men han lät lämna bort sitt första barn, en dotter som fick namnet Lieserl, eftersom han ville göra karriär.

Därefter födde Albert Einsteins första hustru två söner åt honom, men även dem övergav han. Jag tänker på honom som en efterbliven människa i fråga om känslor och en fader som saknade hjärta för sin avkomma.

Nobelpristagaren, professorn och hedersmedborgaren i Amerikas Förenta Stater Albert Einstein är underlägsen Ryder i den praktiska etiken och moralen som en människa måste visa och inte bara säga. Den femårige pojken kunde ha tagit honom i handen och visat honom vad som är ovärderligt och betydelsefullt för människan.

Albert Einstein borde ha stått här och väntat på mat i den långa kön fram till de fyra nunnorna och Martin Björk vid Jakobs kyrka. De hade kunnat undervisa honom i hjärtats språk som är ofantligt mycket viktigare än naturvetenskapens alla upptäckter och uppfinningar i den tid som råder nu i Stockholm. Ögonblicket har blivit vår klädedräkt. Stenar, bräder, pinnar och tegel har fått en ny innebörd för oss. Vi kan inte längre ringa efter ambulans eller polis. Jag såg en man som drog upp en fisk ur Strömmen med ett spö och sedan 16

flådde han fisken inför mina ögon och rensade ett skinn och hängde det över räcket bredvid fyra andra.

Jag stod häpen och åsåg vad han gjorde. När jag frågade sade han frankt utan att tveka: Vet du inte att fiskar lever i vatten? Det finns inget bättre sätt att hålla undan vätan när det regnar så att jag är torr om fötterna. Skinnet på fisken är en fuktspärr på skorna.

Han pekade på sina egna skor och då såg jag att de var täckta av ett fiskskinn. Han bytte skinn mot andra saker som han behövde och människor tackade honom för att han lärt dem den metoden.

Jag kan inte glömma synen av människoliken i vattnet som påminde om timmerstockar i en norrländsk älv. Ryder och jag gick längs kajen, när vi upptäckte de uppsvällda kropparna.

Titta, morfar! Ser du de stora dockorna som flyter där?

Nej, nu måste vi skynda oss till nunnorna och maten. Jag är hungrig och vi måste äta, sade jag.

Det var en nästan overklig syn. Jag höll Ryder i handen och skyndade på våra steg. Han nöjde sig med mitt svar för stunden, men jag hade lärt mig att han ofta återkom till olika händelser.

I natt eller i gryningen frågade Ryder om jag fortfarande älskar honom. Vad skulle jag svara? Utan den lille pojken dör det som är kvar av mig. Hans mamma är min dotter.

Jag magrar varje dag och det är en ständig jakt på mat och vatten.

En dag sade han: Morfar, du lämnar väl mig inte ensam?

Frågan är som en kallsup, men vi står på torra land nära Skeppsholmen och betraktar den tremastade fullriggaren 17

af Chapman som ligger vid kajen med indragen landgång.

Jag har sett att den vaktas med vapen av människorna som intagit den.

Nej, jag lämnar dig aldrig. Du är min ögonsten, svarar jag.

Vem bor på båten, morfar?

Jag vet inte, säger jag.

Jag vaktar gossen och mig själv, ty faror lurar överallt dygnet om. Ensamma rånare eller ligor kan slå till när som helst och de drar sig inte för att döda en människa för ett bröd eller en fisk som någon lyckats dra upp ur Strömmen eller Saltsjön. Ett metspö med riktig lina är guld värt.

En dag ser jag åtminstone trettio människor som fiskar med spön i Strömmen. De står en bit ifrån varandra. Flera av dem får napp. Jag tror att de får öring eller abborre på kroken. Det ger mat för dagen och kanske mera därtill.

Vissa nätter när jag ligger bredvid Ryder i bergrummet på Södermalm och jag anpassar ögonen efter det kompakta mörkret tänker jag att han måste vara en ängel, om det finns några. Hans läppar och ögonlock är fullkomligt stilla och det tycks inte som om han andas. Han har inte kommit till världen för att genomlida detta. Pojken bor i berget och i mitt hjärta.

Framtiden borde luta sig över alla barn och lova att de får ett gott liv, men så blir det sällan. Hat och ondska slår läger och reser sina tält överallt på jorden medan vakterna och gevärspiporna sover med ett öga öppet. När barnen ska begrava sina drömmar står de vuxna människorna redan beredda med spadarna.

Ryder som ville ha en lampa tänd på natten, en liten vit kanin som stod på golvet i hans rum, måste nu sova i det 18

inre av Mariaberget och han håller mig i handen tills han somnar.

Hans nallar är borta och likaså alla hans leksaker och böcker. Jag har lyckats komma över en del kläder åt honom i lagret som nunnorna har ordnat i Jakobs kyrka.

Vi har inte hört en vuxen människa skratta eller gråta senaste tiden. Det är underligt, men vi vänjer oss sakta vid att glädjen och sorgen inte längre tar sig de uttrycken. Det som mest skiljer oss från andra levande varelser och djur är nu nästan borta.

Inga småbarnsskolor och daghem skrattar längre och ingen pojke eller flicka busvisslar genom mjölktandsgluggen. Barnens kojor i träden har slutit sina ögonlock mot himlen och stegarna av skratt som de klättrade på har fallit till marken.

Alla barnmorskor är skingrade, men en kvinna som sökt sig till Jakobs kyrka måste föda och det är den första människan i den nya tideräkningen som ska komma till världen. En gumma griper in och hon får plötsligt kraften och förmågan att mycket varsamt men likväl bestämt förlösa kvinnan. Ett litet flickebarn föds och tycks tveka innan det ger ifrån sig det första skriet och den första gråten som kommer moderns rädsla att spricka likt ett sprött kinesiskt porslin i det avlägsna riket Sverige i norr.

Tio sekunder efter förlossningen har det nyfödda barnets skrik nått ut till kön i Kungsträdgården. Män som aldrig bytt en blöja och matat en liten flicka eller pojke med sked får plötsligt ett särskilt sken i sina ansikten. Det är som om de håller en osynlig fackla framför sig.

Ett mirakel har samma längd och vikt som ett nyfött 19

barn. Det borde stå i alla födelseannonser. Nu finns inga tidningar att köpa eller få längre, nyheter sprids från mun till mun. Människor som haft till vana att tiga och att vara blyga har plötsligt börjat tala med främlingar.

Snart tinar krigets frusna händer och blir till en liten vagga för det nyfödda barnet. Även glädje och lycka behöver en förlossning. Inga bomber och fjärrstyrda missiler kan förinta ögonblicket när ett barn föds. Då tystnar alla krig. Det händer innan skuld och samvete kommer in i världen. Det är år noll i hat och vrede. Soldaten förvandlas till pappa på förlossningssalens tröskel. Fienden gjuts om i fostervattnet.

När ett barn föds upphävs tyngdlagen och modern faller uppåt som om någon osynlig makt lyfter henne i en sugklocka. Människan kan vandra på månen, men hon kan inte förklara hur den millimeterstora grodden till foster växer och utvecklas till en varelse som lär sig matematik och som kan skratta, leka, sörja och älska en annan individ.

Jag har en pistol som jag bär dag och natt och jag gömmer den i det inre av min jacka. Om en inkräktare skulle hota mig och pojken så drar jag mig inte för att använda vapnet.

Jag har sex patroner i fickan. Vi lever i ett laglöst land och det finns inga poliser.

I går blev jag vittne till att en gammal kvinna blev rånad och nerslagen i Peder Myndes backe. Jag hann inte ingripa.

Tre män överföll henne och tog vad hon hade på en liten kärra som hon drog efter sig. Förmodligen hade hon bröd och kanske litet rått kött på släpet.

Jag skäms inte för att säga att jag fick en plötslig lust att skjuta ner rånarna direkt på platsen. Även Ryder såg vad som hände och det går inte att skydda barnen från åsynen 20

av de grymma händelserna som inträffar nästan varje dag.

Jag försökte hjälpa den gamla kvinnan efteråt. Hon blödde från näsan och munnen och hon gjorde en avvärjande gest när jag försökte lyfta henne på fötter. Jag fick ett intryck av att hon nästan blev vred på mig. Kanske trodde hon att jag var en av rånarna som plötsligt förbarmat mig över henne när de andra försvunnit från platsen.

Jag kunde inte skydda Ryder från att se vad som hände.

Vad ska han tänka när tre män rånar och misshandlar en gammal kvinna? Efteråt grät han och frågade om polisen skulle ta skurkarna och sätta dem i fängelse.

Jag sade att det inte finns några fängelser längre, men att de säkert skulle få sitt straff ändå. Jag har inte sett en enda polis i uniform efter katastrofen. Ibland blir Ryder och jag vittne till att kvinnor och män slåss om bröd och kanske frukt som någon kommit över.

Farbröderna som slog kvinnan är inte snälla. Varför gjorde de så? sade Ryder till mig.

De är elaka och farliga, svarade jag.

Morfar, var kommer de elaka människorna ifrån?

De finns nästan överallt på jorden, i alla länder, städer och byar, sade jag.

Varifrån kommer de snälla människorna? Kommer de ifrån samma ställe som de elaka, morfar?

Jag vet inte riktigt, sade jag.

En av pojkarna på mitt dagis var elak. Han retade mig för mitt långa hår och puttade på mig, sade Ryder.

Alla barn är inte snälla, men jag tycker att du är snäll, sade jag.

Han återkommer till sådana frågor och han säger ofta att 21

vissa människor är farliga och elaka. Jag märker att även jag har en benägenhet att beskriva olika individer som vi möter i just de termerna, fastän vi inte känner dem det minsta eller vet vilka de är. Det räcker med att de visar sina ansikten och att vi får en skymt av deras ögon i vissa situationer. Flera av dem ger ett intryck av att vara hotfulla.

Ryder har ännu inte lärt sig betydelsen av ordet ondska.

När jag talar till honom så säger jag hellre att den ena eller den andra människan är elak eller farlig.

Jag krymper eller växer till ett barn för varje dag som går och det är Ryder som förvandlar mig. Långsamt men säkert slår det mig att jag i många avseenden klarar mig bättre med Ryder än utan hans sällskap.

Vi har lärt oss att se i mörkret i Mariaberget på kvällarna och nu har vi var sin glödlampa av minnen bakom bröstbenen som lyser genom skinn och tyg. Jag måste uppfinna doften av Tomteskur på nytt, sommarklippt gräsmatta på fotbollsplanen, Häxans polermedel för koppar och silver och Björnklister från min första skoltid och över allt detta drar en mild vind av Mazettis ögonkakao från Bergsgatan i min barndoms hemstad Malmö, när jag en benådad dag värmer mjölk över öppen eld i vår enda kastrull. Jag har tagit den från en övergiven pråm i Pålsundet invid Långholmen och nu sitter den lille Ryder och vädrar doften av chokladmjölken som vore han en katt eller igelkott.

Det sägs att regeringen och det svenska kungahuset har lämnat landet, men ingen kan säga vart de tagit vägen. Då tänker jag på den norska exilregeringen i London under det andra världskriget när Tyskland ockuperat Norge. Även det norska kungahuset begav sig till London.

22

När vi står i kön till maten så lyssnar jag till olika röster i ledet. Jag hör många dialekter i det svenska språket, men också människor som talar engelska med amerikansk accent, franska, tyska och språk som jag bara gissar mig till.

Det är kronbladen som samlats kring märket på världsblomman. Vi väntar på våren och sommaren och ljuset. Vi måste ha vatten och näring, annars dör vi långsamt. Det kan vara turister som kom till Sverige på besök under sina semestrar. De har kanske besökt vänner och bekanta här.

Nu är de fångar i ett land som torde vara okänt för dem i många avseenden.

En dag hör jag ett samtal mellan två människor som står bakom mig och Ryder i kön. Jag förstår att de är amerikaner och jag tjuvlyssnar. Det är en man och en kvinna. Jag sneglar över min ena axel. De är ungefär lika långa och deras ansikten har en frisk färg som skiljer dem från nästan alla andra som står i kön.

Plötsligt vänder jag mig om och ler mot dem och tar dem i hand och säger mitt namn. De möter vänligt min blick och nu vet jag att de heter Robert och Julia och de berättar att de kommit från San Francisco till Stockholm.

De har svenska vänner i Göteborg och de kom hit för att se och uppleva huvudstaden. De hyrde rum på Lydmar Hotel och de vandrade i staden när bomberna föll.

Julia talar med munnen, men minst lika mycket med ögonen. Jag läser av dem. Vi förflyttar oss två eller kanske fyra steg framåt på femton minuter. Den långa kön har ett språk och vi har ett annat som klarar sig utan fötter och ben.

Jag säger att jag besökt San Francisco i nio dagar och 23

att jag vandrat i staden från morgon till kväll. Jag såg när bron över bukten invigdes med de nya konstverken i ljus.

Tusentals lampor tändes och släcktes på Bay Bridge i ett skådespel som ingen kunde beskriva. Åskådarna jublade och skrattade. Det hände på aftonen en torsdag.

Jag säger att min pappa målade bron Golden Gate efter ett fotografi, när jag var en liten pojke. Jag satt i familjens kök och tittade när den berömda, rostfärgade bron spände sin båge från staden San Francisco över bukten.

Pappa visslade och köket doftade av fransk terpentin och oljefärger.

Robert nickar och ler medan Julia frågar mig om pojken är min son. Nej, jag är hans morfar, säger jag och tittar på Ryder. När jag berättar att hans syster heter Zoë Mae, så undrar Julia om barnens föräldrar är amerikaner.

Nej, de är födda i Sverige av svenska föräldrar. Mamman är min dotter, säger jag.

Oh, I see, säger Julia.

Vad säger tanten? undrar Ryder.

Jag berättar att jag är din morfar och att din lillasyster heter Zoë Mae. De tycker att era namn låter amerikanska, säger jag.

Jag har varit i New York tre gånger, säger Ryder, och tittar på Robert och Julia.

Det här är obegripligt och förfärligt. Aldrig hade vi kunnat drömma om att detta skulle hända i Sverige. Vi har inte ens en tandborste och inga andra kläder än dem som vi bär nu. Vi har inte duschat på två månader, säger Julia.

Vi rör oss långsamt framåt i kön och jag fortsätter att samtala med mannen och kvinnan. Det sker varje dag att 24

människor inleder ett möte med främlingar genom bara ett ord eller en mening.

Jag ser människor som står med en bok i handen och läser medan de håller sin plats i kön. Ordet och bokstäverna ligger blickstilla på papperet medan män, kvinnor och barn förflyttar sig. Texten har färdats en lång väg innan den lade sig till rätta där.

Tidigare i mitt liv har jag varit van vid att använda språket i alla upptänkliga dimensioner. Nu måste jag hela tiden anpassa mig efter pojkens ålder och han har inte lärt sig att läsa och skriva. Det är som om jag håller på att erövra ett nytt språk som saknar ordlista och historia. Han är min lärare lika mycket som jag är hans.

En liten prick på ett papper är nästan ingenting, men när den ena pricken läggs till den andra så uppstår ett möte och adderar man den tredje så uppstår plötsligt ett sammanhang.

De enskilda prickarna söker sig nu till varandra i nöden och två axlar blir till fyra, rygg läggs till rygg, ben till ben och de orkar mer än den ensamma kroppen och människan.

Om jag dör morfar, vad gör du då? undrar Ryder.

Jag är inte beredd på frågan, fastän jag vet att ett barn kan överraska en allvetande professor och ett orakel med de mest oväntade infall. Jag är lärling och nybörjare i att besvara hans frågor.

Då skulle jag också dö, säger jag.

Det är nästan så att det hörs när locket till min nödlåda för alla möjliga svar till en frågvis liten gosse slår igen i den stunden. Jag kommer inte undan när han tittar på mig och står så nära.

25