9789100141738

anna jรถrgensdotter

drรถmmen om ester

albert bonniers fรถrl ag

Människan, av kvinna född, lever en kort tid och mättas av oro.

Hon växer som blomman och vissnar, en skugga som snart är borta Job 14:1-2

Jag minns inte allt. Så blir det ibland för små flickor i rosa kjolar.

Kroppen får minnas och ta hand om tiden som går.

Jessika Eklund

prolog: drömmen om ester

Kom så tar vi en promenad ner till sjön, innan allt det här rasar samman.

Drömmen om två kvinnor, de går mycket långsamt, har hattar och kjolarna är tunga och svarta. Det är sen eftermiddag och det dröjer innan det börjar skymma.

Löven på marken och tiden som stannat.

Tiden som rusar, det är november 2011 och jag ska hämta mina döttrar på dagis. Men kvinnorna fortsätter att gå, de är fortfarande på väg ner till sjön. Den ena kvinnan vänder sig om och tittar på mig. Det är Ester. Jag vill vinka, men då ser jag den andra kvinnan höja sin hand, liksom osäkert, och jag ser att det är min hand, att den andra kvinnan är jag.

Kom Ester, säger jag, så tar vi en promenad ner till sjön.

7

första scenen

Katarina sjukhus, april 1916

»Det är förbjudet att spotta på golvet.« Sköterskan i barskt förkläde, ett stelt manande pekfinger, Ester får lust att bita tag i det. Hon har slagit rot i golvet, vrider sig som hon minns vridningen hos den blundande flickan: benen hårt sammanpressade, armarna uppåt – det är nästan omöjligt att stå på det sättet utan att tappa balansen. Hon vill göra om flickan, ställa henne framför de blå bergen, spegla henne i Siljan, låta henne försvinna in i bakgrunden. Men flickan kan inte sluta växa. Växer för snabbt upp genom taket, upp över de mörkblå trädtopparna, in i himlen. »Hör ni det alla! Jag är den största konstnären!« Händerna hårdnar. Spionerna sticker fram sina fula, grova ansikten, de gömmer sig under bord, bakom gardiner; tysta, små, med stela skuggor och stickande svarta blickar; observerar varje rörelse hon gör. Om hon 9

krymper tar de sats, växer om henne, trycker ner henne i marken, under jorden. De hårda händerna försöker böja hennes rygg, hon breder ut sina armar, spottar. »Kom här nu!« De knyter hennes händer bakom ryggen, hon försöker slå dem ifrån sig, spionerna, mansdjuren, de närmar sig flåsande. Hon skriker inte, hon har så mycket kraft i kroppen och det räcker. Hon sparkar, träffar och de kvider. »Håll sig lugn nu!« »Jag är den största konstnären!« Tillskyndare, gnisslande förkläden, hårda nypor. En hand sträcker sig fram bland de andra, stryker henne plötsligt över pannan. Så ja så ja. Långsamt, mjukt, och Ester lutar sig bakåt, där ska finnas en famn, där finns ingen famn, och hon faller.

De släpar henne till isoleringsrummet på övre våningen.

Släpar henne genom kallt vatten. Hon tittar ner och ser de blå byxorna lysa.

hemmaliv (i)

Mora 1905–1910

Emma Zorn plockar in forsythiakvistar och placerar dem i vaser, osäker på om det är för tidigt, om de ska bli stående och aldrig någonsin slå ut. Den där gula prakten känns plötsligt livsviktig. Hon vill ropa på Anders, men han sitter, det vet hon ju, med silversamlingen och vill inte bli störd. Han har nästan lika mycket silver som kungen men ingen plan eller struktur i samlandet; kanske skulle det göra det lättare för henne att förstå: en förkärlek för snirkliga landskapsskedar eller broscher med djurmotiv.

Inte långt ifrån Zorngården lägger Elsa Karlsson 50 öre på disken med ett stolt leende, 25 öre för henne och 25 för Ester. Flickan ska snart sluta hos henne, det här är en avskedspresent. Hon tittar spänt på Ester som i sin tur inte alls vet vad hon har att vänta. Hur ska hon veta det? Hon står rak i ryggen och låter Elsa gå före inne i Tingshusets väldiga salar. Kliver in i en skog. Djupare och 11

djupare in bland granar som liknar granar men är någonting annat. In i vatten. Vågor slår mot henne. Ansikten, blickar – hon blir yr, hon vill aldrig någonsin gå därifrån.

Lysande rött, ett sken liksom inifrån.

I flera timmar går hon runt och vet aldrig, från bild till bild, vad hon ska möta – vad hon ska komma att känna.

Hela tiden tänker hon, och glömmer, att det är en människohand som skapat den här världen. »Han återkommer hela tiden till barndomen«, säger Elsa, rösten kommer långt bortifrån. »Han vill återskapa den förstår Ester.« »Varför det?« frågar Ester.

Elsa lyssnar inte. Hon rör vid en hinna – för att förstå att det är tavlor alltihop. En vakt är genast framme. Ester tittar på Elsas hand, det hade kunnat vara hennes, men Elsas hand är grov och täckt av linjer och Esters är slät och tunn. »Vad tyckte Ester?« frågar Elsa efteråt, själv är hon röd om kinderna och munter. Zorns sommarutställning är något hon unnar sig varje år. I smyg låtsas hon att hon känner honom. För att han satte upp majstången i Morkarlby, under protester. För att han kommer varje midsommar, om natten, och ser på när männen reser stången och ungdomarna dansar. Hon har nigit inför honom, utan att han för den delen tog notis.

12

Ester är kvar i skogen. Går bland furorna. Omsluten, ensammare än någonsin, aldrig ensam igen.

Ester har bott i Mora sedan hon var tolv. Blev ivägskickad från Yngshyttan, där hon växte upp, och fick plats som barnpiga i en familj i Morkarlby.

Elsa Karlsson, matmor i familjen, lyfter upp Esters teckningar och nickar medan hon betraktar dem: »Det må jag säga: Ester har talang!« Särskilt de som liknar tycker hon om, särskilt de som liknar barnen. Stryker med sitt tjocka pekfinger över konturerna – konturer som inte borde finnas där; ingenting har konturer. »Det blir inte som Zorn gör det«, säger Ester. Elsa Karlsson skrattar. Ester är allvarlig. I tamburen står hennes koffert packad. Barnen vid köksbordet tittar upp under sina kritstrecksluggar, indigoblå blickar, kindernas rundning är svår att få till. »Så Ester blir hemmaflicka igen«, säger Elsa, »hur ska nu det kännas?« »Det vet jag inte än«, svarar Ester sanningsenligt.

Elsa sträcker fram teckningarna men Ester skakar på huvudet. »Ta dem, frun. Jag målar så handen brinner på mig.« 13

Det tjuter och ylar om tågbromsarna och ur rökdimman framträder familjen: Karl Georg i plommonstop och fåfäng kravatt, rak i ryggen som vore han grosshandlare eller direktör. Efter honom kommer Lydia i smalbrättad hatt och klänning med pösiga ärmar, hon kupar sin ena hand över ögonen fast himlen är tjock av moln. Efter dem hopen av systrar i varierande storlekar, kalvbenta och vindrufsiga, pladdriga efter resan. M J först, Erin sedan, och så Mira, René, Lotti och lilla R, minstingen. Folk stirrar på den bortkomna och brokiga skaran. Sist kommer Carl Jonas, som genast får syn på Ester och skyndar emot henne. När de omfamnar varandra är det som om ingen tid gått, men hans kropp har växt. Han är en ung man på snart fjorton år och Ester vet inte hur hon ska ta i honom. »Vad tycker du om Mora då?« frågar han och rösten mullrar. »Det är större än Yngshyttan och mer vatten omkring«, säger hon. »Och vi bor nästan grannar med Anders Zorn.« »Gör vi väl inte?« Han ler försiktigt. »Det beror på hur en ser det«, säger Ester och ler tillbaka.

Karl Georg har fått arbete som nattvakt vid stationen.

Efter bara ett par veckor i den nya staden blir han fräls14

ningssoldat, går under namnet Lill-Jesus. Han säljer Stridsropet, vittnar, kallar stinsen för djävul om han tvingas arbeta när det är möte. På mötena mässar han så de andra inte hänger med. Kåren ligger i korsningen Fridhemsgatan–Kyrkogatan, där de andra frälsningssoldaterna viskar om hans snålt tilltagna lunchlådor, kärringen som väl håller honom på svältgränsen.

Hemma i torpet sitter Lydia, kärringen, med kärlen och är metodist. Släpar med sig flickorna till metodistkyrkan i korsningen Kyrkogatan–Hantverkargatan, fast Karl Georg vill att de ska följa med honom till sångerna och glädjen och kampen nästgårds. Det bryr hon sig inte om. Bara skyndar att klä på och samla ihop dem. Han tycker att hon är bångstyrig, enformig, men säger det inte rätt ut. Hon tycker att han är pinsam. Tittar ner när han kommer in.

Utefter gatorna i Noret finns många blickar. Öster om kyrkan, i närheten av järnvägsstationen där familjen hyr mjölnar Anderssons nedervåning. På ena sidan: järnvägen, på den andra: älven. På ovanvåningen, som egentligen är en vind, bor änkan Andersson kvar. Ibland om nätterna hörs en tunn, jämrande gråt. Ibland dricker hon kaffe vid deras köksbord. Då pratar hon hetsigt en stund, för att sedan tystna, tacka för sig och backa tillbaka uppför 15

trappan. Nedervåningen är möblerad med det som blivit kvar från mjölnarparet och deras familj. En gång var änkan hustru och hönsmamma, ropande: Akta, gå inte för nära rälsen! Hennes småttingar tultade i gräset utanför.

Växande, på väg att bli oregerliga, om en inte sätter stopp. Återvände framåt kvällen, slokande och heta – den där känslan av djur som änkan aldrig kunde förlika sig med.

Hon försökte på alla sätt göra människor av dem. Och så blev de det. Och hon borde vara stolt, en av sönerna är rent av bokhållare. Men de kommer aldrig och hälsar på henne. Tiden går, hon kan se det på väggklockan och känna det i kroppen, men de kommer inte. De har flyttat in till större städer, fått egna familjer – som hon planerade för dem men sent omsider ångrade.

Och den nya familjen fyller den stora skänken intill tamburen med sitt. Ställer sin mat på det skeva köksbordet. Bäddar upp sängplatser. Sätter upp två egna väggbonader bredvid änkans vävnad med dalamotiv, den ena med bibelcitat Förtro dig åt Gud i varje nöd, den andra med ett ensamt rådjur i solnedgång. De kikar in i pigtittaren på skänken, egentligen inte större än en fickspegel, med utsirade kanter, mörknat glas, de får titta på sig själva i små delar.

16

Så sätter Ester ihop sig, bit för bit. Slänger en blick, ryggar tillbaka, ser hur vackert håret är, ser de förunderligt blå ögonen, tunna läppar, mager hals. Har också mjölnaränkan suttit så och samlat ihop sig själv? Esters blick fortsätter ner längs halsen, hon gläntar på blusen, reser sig för att se bättre, men det är ändå svårt att se hur de ser ut. Hon klämmer på dem och de känns stora, större än Kajsas, grannflickan. Om hon tittar ner på sin kropp får hon svindel.

Kajsa bor i ett av grannhusen och det finns inget lyckligare för en flicka än att finna en annan flicka, jämngammal, boende i närheten. De liknar varandra med långa mörka hår och trubbiga kanter mot världen. De tycker båda om vattnet, att ligga på rygg i gräset eller sanden, men Kajsa vill bada och det vill inte Ester, och när det blir självklart för Kajsa att gå hem kan Ester bli förtvivlad och ibland måste hon visa det och då stelnar Kajsas kropp. »Hej då«, säger hon kort. »Vi ses väl i morgon?« säger Ester, och då kan det hända att Kajsa inte svarar, att hon inte ens hör att det är en fråga och att ett nej på den frågan kan vara samma för Ester som att dö.

17