9789100141547

AR O M AT T

H J Ä R TA «

ROMAN ÖV E R S ÄT T N I N G : B I R G I T TA W A U G U S T S S O N

A LB E RT B O N N I E R S FÖ R L AG

We acknowledge the support of the Canada Council for the Arts for this translation.

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-014154-7 Originalets titel Girl Runner Copyright Š 2014, Carrie Snyder Published by arrangement with House of Anansi Press, Toronto, Kanada, www.houseofanansi.com Tryck ScandBook AB, Falun 2015

Till Kevin som hjälpte mig att hitta idrottskvinnan i mig och till våra barn Angus, Annabella, Flora och ­C alvin som alltid vetat hur man gör när man leker.

INNEHÅLL

Prolog: Hyllningssång 9 1 Besök 13 2 Systrar och bröder 22 3 Konspiratörer 40 4 Tempo 48 5 Projekt 62 6 Hem 72 7 Fall 81 8 Sprickor 102 9 Rosebud Damidrottsförening 114 10 Den gyllene löparflickan 133 11 Hus 148 12 Hemkomst 162 13 Ung kärlek 174 14 Två berättelser 200 15 Jag tror jag vet 216 16 Ensam 237 17 Dödsrunorna 256 18 Tattie 276 19 Det som återstår 292 20 Marken 305 Efterord 309 Tack 312 Familjen Smarts släktträd 314

Prolog

HYLLNINGSSÅNG

DET HÄR ÄR INTE någon hyllningssång till Aganetha Smart.

Nej, och kom inte och säg att jag bara känner mig trött och sliten och kräver min välförtjänta vila.

Hela livet har jag varit på väg, haft siktet inställt mot en fix punkt på horisonten som aldrig tycks komma närmare. Till en början jagade jag den utan hämningar och full av självförtroende, lite senare med ett inslag av frustration, sedan med sorg och slutligen med en utbrytarartists övertygelse. Nu är det alldeles för sent att sluta, även om jag bara springer i tankarna, av ren vana.

Man gör det man gör tills man inte längre kan göra det.

Man är den man är tills man inte längre är det.

Jag heter Aganetha Smart och jag är 104 år gammal.

Tro inte att det är en fördel.

Jag har överlevt alla jag någonsin älskat och alla som någonsin älskat mig. Och jag har sannerligen inte åldrats med charm. Se bara på mig.

Jag är omgiven av främlingar. På dagarna sitter jag uppallad i en rullstol, i ett rum som luktar hönsfett och blöjor.

På kvällarna lyfts jag över till en hård säng där en filt som stinker av blekmedel håller mig på plats. Ett mönster som 9

har bestått längre än jag gitter tänka tillbaka. Jag är lite döv – fast inte alls så döv som de tycks tro – och full syn har jag väl inte heller, så jag medger att min iakttagelseförmåga kan vara något nedsatt. Kanske bor jag i en katedral av ljus och sover i en väldig himmelssäng utan att vara medveten om det.

Jag misstänker emellertid att det inte förhåller sig så. Mitt luktsinne är fullständigt intakt.

Vad talförmågan beträffar så lämnar orden inte min mun precis som jag önskar. Endast med stor möda lyckas jag göra mig förstådd. Det är så mycket enklare att sitta och gagga lite slött, mumla en radda osammanhängande men vanliga fraser, låta dem balansera på tungspetsen i väntan på en nödsituation eller ett tillfälle som bara kräver allmän hyfs: »Jo, hur var det nu, jag vet inte, men varför …« Det är ett hinder, något annat vore fel att påstå.

Tillståndet jag befinner mig i förefaller okomplicerat. Förminskad. Reducerad. Torrkokad.

Det som förvånar mig är hur lite som finns kvar. Vilka bevis?

En skramlande skokartong med sotiga medaljer som ingen gör anspråk på. Mitt namn som pustar ut i en spalt i en sedan länge bortglömd resultatlista. Dagliga ordströmmar, producerade till deadline, svärtade i tryckpressarna, passé redan vid middagstid.

Min bragd är att jag har levt länge nog för att se mitt liv dö bort. Vem ska skriva min dödsruna? Det är i och för sig ingenting som bekymrar mig nämnvärt. Men i alla fall.

Nu är det för sent att byta taktik, att undvika problemen, att spara på krafterna till den sista raksträckan. I det här loppet blir det ingen omstart. Men ändå springer jag. Jag springer och jag springer, utan att vila mig, som om det fortfarande funnes tid och anledning och en chans att – innan tystnadens tråd rullas ut – till sist vinna något jag ännu är ovetande om.

10