9789100140298

svinen

lucifer

Svinen thriller

albert bonniers fรถrlag

Av Carl-Johan Vallgren har tidigare utgivits Nomaderna 1987 Längta bort 1988 Fågelkvinnan 1990 Berättelser om sömn och vaka 1994 Dokument rörande spelaren Rubashov 1996 För herr Bachmanns broschyr 1998 Berlin på 8 kapitel 1999 Den vidunderliga kärlekens historia 2002 Kunzelmann & Kunzelmann 2009 Havsmannen 2012 Som Lucifer Skuggpojken 2013

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014029-8 © Carl-Johan Vallgren 2015 ScandBook AB. Falun 2015

I Stockholm, september 2013

Han satt på en bänk i Midsommarparken, vaksam på minsta rörelse runt sig. Inget misstänkt sedan han lämnat lägenheten en kvart tidigare. Några dagisungar i gula reflexvästar stojade i lekparken. Han flyttade på sig lite så att han hamnade i skuggan under ett träd. Gned på en fläck på byxan. Fattade inte var han fått den ifrån. Lunchen, när han stekt två ägg i olja?

I hörnet av Svandammsvägen låg krogen han brukade gå till. Tre Vänner. Stolarna stod uppställda på borden därinne. Det skulle dröja till kvällen innan de öppnade, han kunde gå dit sedan och tänka igenom informationen från mäklaren. Han gillade stället. Drack ett glas Murphy’s Irish Stout där ibland, men oregelbundet och högst en gång i månaden. Ville inte att folk skulle känna igen honom.

Det var en av de krävande sakerna med hans jobb, tänkte han. Man kunde aldrig berätta för någon om vad man sysslade med. Ju färre som visste desto mindre risk för knas. Det var därför han bara hade sugit för en bråkdel av allt han gjort.

Blicken fortsatte mot tunnelbanenedgången. En kvinna 7

kom ut genom dörrarna; den thailändska tjejen som flyttat in hos grannen ovanpå några månader tidigare. Blå­ slagen, högerögat var igenmurat. Han borde göra något åt saken. Bråken hade eskalerat den sista tiden. Grannarna var rädda för snubben. Och hans tjej verkade så hjälplös, snackade inte ett ord svenska, verkade knappt veta vilket land hon befann sig i.

Han såg på klockan. En timma och tio minuter kvar.

Dags att ge sig av om han ville vara på den säkra sidan.

Han köpte en macka i kiosken innan han gick ner till tricken. Drog SL-kortet över läsaren och passerade spärren medan han åt. Det gröna kaklet på väggarna i rulltrappan påminde honom om anstaltsväggar … Zoran skulle göra en liknande manöver fast från Tensta, på andra sidan stan. Killen hade inte varit på banan på nästan ett decennium. Utbildat sig till massör, gift sig med en kvinna som inte tog skit och slagit in på den smala vägen. Två småbarn därhemma. Sex och tre. Sysslade med andra saker än brott. Bytte blöjor. Stekte falukorv. Levde ett liv på riktigt.

Jorma hade känt honom i över tjugo år, sedan tiden som vakt på svartklubbarna i Hammarbyhamnen. De hade gjort inbrott tillsammans, handlat med stulna bilar, tagit fyra värdetransporter. Men det var länge sedan nu.

Plötsligt hade han försvunnit ur sikte och inte hört av sig igen förrän tre veckor tidigare. Berättat om uppslaget han fått av mäklaren.

Han var nere i spårhallen nu. Tog till höger ut på perrongen för norrgående tåg.

Medan han väntade studerade han diskret de andra resenärerna. Han nojade i onödan. En gammal kvinna 8

med käpp läste tidtabellen på väggen. Längre bort stod ett tonårspar och hånglade. På bänken närmast satt en finsk man i kritstrecksrandig kostym och talade i mobiltelefon.

Han hörde fragment av samtalet, något om ett möte på ett IT-företag och en affärslunch senare på dagen.

Han rös till när han tänkte på sin egen far, Harri. Hur han suttit på parkbänkar och supit under de sista åren av sitt liv, innan han dött i en hjärtinfarkt knappt femtio år gammal. Klichéfinne. Det hade hänt att han sprungit på honom i Vällingby centrum, med sina notpapper och en flaska dessertvin intill sig på parkbänken, så packad att han inte ens känt igen sin son.

Tåget mot T-centralen dundrade in på perrongen. Han gick bort till den främre vagnen, vände sig om fast han visste att allt var lugnt. Ingen följde efter honom. Dörrarna öppnades och han klev in i en halvtom vagn. En minut senare hade tåget passerat tunneln till Liljeholmen.

Han var den enda passageraren som klev av. Norsborgtåget kom in på den motsatta perrongen. Fullastat med människor från ytterförorterna. Ett Babel, tänkte han medan han trängde sig in i vagnen; folk pratade på ett dussin språk, unga killar med afrikanska rötter, två kvinnor i niqab, en äldre arabisk man med en vattenpipa i en plastkasse i knät. Fattigt folk. Som finnarna en gång i tiden; längst ner i den sociala hierarkin.

Resan gick fortare nu. Hornstull, Zinken. Innerstadsungdomar fyllde på tåget, gymnasieelever i svindyra märkes­kläder, eller medvetet nedklädda. Det fanns knappt en stad i världen där klasskillnaderna var så tydliga som i Stockholm.

En man i kippa stod intill rulltrapporna vid uppgången 9

till Mariatorget och verkade vänta på någon. Killen såg ut som Katz, tänkte han, de få gånger han sett sin äldsta vän bära kalott. Han hade varit på hans telefonsvarare ett halvt dussin gånger den senaste veckan, som om han anat vad som var på gång och velat övertala honom att hoppa av.

Jorma hade träffat honom oftare än vanligt det sista året. Händelserna sommaren före hade svetsat ihop dem igen. Klingberghistorien. Katz hade blivit oskyldigt anklagad för mord, han hade försökt hjälpa honom. Eva Westin, deras gemensamma väninna från Hässelbytiden, hade också blivit indragen, liksom hennes dotter. Det hade ordnat sig till slut, alla hade klarat sig och Katz hade blivit rentvådd. Men det var som om de fått större behov av att träffa varandra sedan dess.

Han bytte tåg vid Östermalmstorg, kollade bakom ryggen igen innan han fortsatte mot Ropsten. Noterade de folktomma perrongerna, ingen som klev på. De enda som åkte kommunalt här var folk som arbetade i kvarteret, tjänarna.

I rulltrappan mot uppgången till Gärdet fick han en dålig känsla igen. Såg sig försiktigt om. Två män i träningsoveraller åkte bakom honom på tio meters avstånd.

Killen närmast hade ett par hörlurar runt halsen. Snutblick. Han märkte att pulsen steg.

Han började gå för att se hur de skulle reagera. Låtsades titta på reklamskyltarna på väggarna och upptäckte i ögonvrån att de höll jämna steg med honom. Polisen, tänkte han, eller bara slumpen …

Medan biljetthallen närmade sig funderade han på att 10

avbryta alltihop, åka hem igen och meddela Zoran att han fått span på sig och att det var bäst att ligga lågt.

Han såg spärrarna nu, och Pressbyrån på andra sidan.

Rulltrappsstegen planades ut, några duvor som förirrat sig in i gångtunneln flög förskrämt omkring i taket. Han gick till vänster mot hissen, stötte emot en äldre man med rollator, mumlade fram en ursäkt medan han fortsatte mot hisskylten.

Dörren stod öppen. Utan att vända sig om klev han in och tryckte på knappen för nedfärd. När dörren gled igen bakom honom vred han på huvudet. Falskt alarm, männen i träningsoverall hade passerat spärrarna, de skrattade åt något, samtalade högljutt, innan de började jogga bort genom gångtunneln. På väg till Gärdet, tänkte han, precis som han själv, men inte för att få ett upplägg till ett rån, utan för en löparrunda.

11

Den avtalade mötestiden var klockan tre. Jorma var på plats en halvtimma tidigare precis som planerat. Gärdets sportfält var den perfekta mötesplatsen. Fri utsikt åt alla håll. Inga ställen för snuten att gömma sig på.

Han följde gångstigen ovanför fältet. Svettades när han slog sig ner på en parkbänk. Den enorma gräsplanen nedanför honom var nästan folktom.

Några joggare sprang förbi, unga överklasstjejer med anorektiska förebilder. En flintskallig man med en tax i koppel försvann mot en skogsdunge. Han såg bort mot Materielverkets tegelbyggnader på andra sidan fältet.

Inga misstänkta rörelser. Bilarna på Lindarängsvägen liknade leksaker på avstånd.

Vad gjorde han där egentligen? Var han ens säker på att han ville det här?

Ett år tidigare hade han bestämt sig för att lägga av. Han hade sparade stålar från gamla jobb. Hade tänkt börja i byggbranschen igen, kanske starta eget. Hans tredje talang vid sidan av brott och pianospel; han var en duktig hantverkare. Beslutet var redan fattat trodde han, inga fler rån.

Han hade gjort sig oanträffbar, bytt adress, ingen visste 12

var han bodde. Han hade ingen hemtelefon och kunde bara nås på en mailadress. Hade sakta börjat avveckla verksamheten, själva tanken på att fortsätta ett liv som kriminell. Och så hade plötsligt Zoran hört av sig.

Han hade sagt ja till slut, och han visste varför. För att han saknat det. För att livet hade blivit tråkigare. Så banalt var det. Han saknade spänningen, saknade den minutiösa planläggningen av ett jobb, känslan av kontroll mitt i ett kaotiskt skeende.

Och Zoran? tänkte han. Vad hade han för skäl? Drömmen om det stora lyftet? Pengaproblem? Eller var han uttråkad och ute efter kicken precis som han själv?

En man kom gående från Värtavägen och ställde sig vid ett av fotbollsmålen på fältet. Mäklaren. Han kände honom: Hillerström. Sommaren före hade han kontaktat honom angående ett depårån. Men det hade aldrig blivit av eftersom han bestämt sig för att sluta.

En prick långt borta rörde sig i riktning mot dem från Lindarängsvägen. Han såg på rörelserna att det var Zoran. Självsäker men ändå på sin vakt. Det fanns minkar i branschen, folk som fegade ur när det hettade till, men inte Zoran; han skulle hellre ta en kula. ”Jag har en insider på en värdetransportfirma”, sa Hiller­ ström efter att de klarat av hälsningsfraserna. ”Killen verkar pålitlig och jobbet måste göras snart av olika skäl.

Som jag ser det är möjligheterna stora. Bytet ligger på nånstans mellan fem och åtta mille. Tio procent går till mig som arvode.”

Varken Jorma eller Zoran sa något, och Hillerström verkade förstå vad de tänkte.

13

”Jag vet. Folk påstår att det inte är värt riskerna längre.

Nya bilar med startspärr och kameraövervakning, väskor med bättre destrueringssystem. Men det här kommer att funka … Firman heter Trans Security. Har funnits sedan tjugohundratvå utan att göra något större väsen av sig.

Sysslar med samma saker som Loomis och Falck, fast i mindre skala. Kontanthantering, hämtning och lämning av serviceboxar. De har tydligen aldrig blivit utsatta för rån, men någon gång måste bli den första.”

En månad tidigare hade företaget råkat ut för en garage­ brand. Ägaren hade slarvat med brand­föreskrifterna.

Två bilar hade blivit totalförstörda och de skulle tvingas använda sig av gamla fordon fram till mitten av september när nya bilar skulle anlända från Tyskland. ”Kontantenheterna är av den gamla sorten, de har gps som man inte kommer åt. Men låsen går att slå sönder med en vanlig yxa om man träffar på rätt ställe. Man får packa över sedlarna på plats till egna väskor. Färgampullerna, om de överhuvudtaget blir utlösta, kommer förstöra max tjugo procent av sedlarna, och en del går att tvätta. Vad ska de göra?” fortsatte Hillerström medan han tände en cigg och blåste ut rök i två pelare genom näsan. ”Ringa kunderna och säga att de har råkat elda upp sina bilar, så tyvärr vi kan inte hämta serviceboxarna förrän i mitten av nästa månad. Låter inte förtroendeingivande i mina öron.” ”Och var har de fått de gamla bilarna ifrån?”

Zorans fråga. Lika noga med detaljerna som förr om åren. ”Från samma chef, företagets ägare. Han hade tydligen två stycken kvar i reserv, stående i ett garage nånstans.”

14

Hillerström sneglade mot skogspartiet tvåhundra meter bort. Jackan putade ut en aning vid bröstet och ryggen, som om han hade kevlarväst under. ”Och vem är insidern?” frågade Jorma. ”En logistiker på firman. Svennetyp. Före detta väktare som blivit kontorskille. Killen sätter schemat för transporterna. Chaufförerna får inte reda på vilka körningar de ska göra förrän på morgonen när de sätter sig i bilarna. Men den här killen vet … och han kommer se till att åtminstone en av de äldre bilarna blir fullastad med sedlar. Snubben är skuldsatt. Han vill ha en tredjedel av bytet säger han, men det kommer han inte att få. Jag omförhandlar med honom när jobbet är klart. Upplägget är ert om ni vill ha det. Men vänta inte för länge. Jag har ett par andra intressenter också.”

Hillerström såg på dem. Ärmen på jackan hade åkt upp en bit, en klocka i hundratusenkronorsklassen smet åt kring handleden. ”Vi måste träffa killen innan vi kan besluta något”, sa Jorma. ”Det är fine med mig. När då?” ”I morgon kväll.” ”Sure. Bestäm en plats bara, så ser jag till att han är där.”

Fem minuter senare skildes de åt och försvann i varsin riktning över sportfältet. ”Vad tycker du?” sa Jorma medan de gick bort mot de gamla industrikvarteren ovanför Värtahamnen. ”Låter nästan för bra för att vara sant. Men jag tror på den här grejen. Måste kolla några grejer med insidern bara.”

15

Helsingforsfärjan syntes långt borta i farleden. När jobbet var klart var det dags att resa bort, tänkte Jorma.

Till Finland kanske. Ta med Katz för att kolla om han fortfarande mindes språket. Han hade lärt honom det när de var tonåringar i Hässelby. Katz var som en svamp när det gällde språk, sög åt sig dem på nolltid. ”Mötet blir förhoppningsvis i morgon. Hillerström skulle checka och meddela oss inom en timma. En sak bara Zoran: varför gör du det här?” ”Varför undrar du?” ”Du har två ungar därhemma, ett helt okej kneg, har inte gjort några jobb på länge.” ”Jag behöver stålarna. Och Hillerström dök upp med tipset i precis rätt tid.”

Zoran tittade konstigt på honom. ”Det kanske inte är rätt grej att göra bara”, fortsatte Jorma. ”Vad skulle hända om vi torskar?” ”Det kommer inte att ske. Vad fan är det med dig?”

Han slog undan blicken. ”Ingenting. Jag drar hem så länge. Vi hörs.”

En inlineåkare gled förbi på trottoaren. Han kände sig betraktad från en punkt bakom sig, men när han såg sig om fanns ingen där.

16

När han kom ner till Lill-Jansskogen slog han på mobilen. Hade inte velat ha den på under mötet eller resan dit.

Snuten låg i framkant när det gällde telefonövervakning.

Men Zoran hade stuckit hem nu, och likaså Hillerström.

Han tog in på en av ridstigarna som ledde bort mot Östra station medan han ringde sin syster. Lyssnade på uppkopplingstonen och visste precis hur ringsignalen lät i hennes lur; vinjettmelodin till Sopranos. Passande, tänkte han. Leena hade alltid ställt upp för honom. Tigit som muren de gånger hon blivit uppsökt av snuten för att svara på frågor om sin bror. Hade täckt upp för honom, gömt grejer åt honom. Stod som innehavare av bankfacket i Huddinge där han hade sina besparingar.

Han lät åtta signaler gå fram innan han la på. Troligen befann hon sig på skolan där hon jobbade som resursstöd till elever med koncentrationssvårigheter. Eller i kolonilotten som hon gjort till sitt livsprojekt. Eller, vilket han hoppades, hemma hos sin son med telefonen på ljudlös.

Kevin var nitton och hade precis flyttat hemifrån. Och Leena hade inte varit Jormas syster om hon inte hade varit där varje ledig timma för att hjälpa honom.

17

Han funderade på att ringa sin mor istället, Aino. Den snart åttioåriga damen bodde på ett finskt äldreboende i Nacka, satt i rullstol sedan ett par år tillbaka och hade fått en släng av Alzheimer som hon själv uttryckte det. Men det var lunchtid och han visste att hon befann sig i matsalen med hundra andra halvdementa pensionärer och inte kunde tala med honom förrän hon var tillbaka på sitt rum.

Han stängde av luren igen. Tänkte på livet han levt, och undrade varför han aldrig känt någon ånger.

Det sena åttiotalet när han varit dörrvakt på svartklubbarna i Hammarbyhamnen, nätverken han börjat bygga upp, bara tjugo år gammal. Han hade jobbat som torped åt äldre kriminella, misshandlat folk så att de nätt och jämnt överlevt, han hade inte skämts för det då, tänkt att de förtjänade det.

Senare hade han börjat som indrivare. Samma sak där – ingen ånger. Det var inga laglydiga medborgare han pressade pengar ur, det var kriminella som försökte blåsa andra kriminella på pengar.

Han mindes tiden efter sin första volta, han hade varit nybliven medlem i HA, precis börjat jobba som dörrvakt igen och polisanmält två män som hotat honom med ett avsågat hagelgevär i en krogkö. Två ­prospects från ett konkurrerande mc-gäng. Han fick peka ut dem på foton hos snuten, och sedan när papperen kom från åklagaren hade han deras namn och personnummer och kunde bida sin tid. Förundersökningen lades ner när han tog tillbaka sin anmälan, precis som han planerat. Han letade upp deras adresser genom folkbokföringen … och serverade hämnden kall ett par månader senare. En av dem kunde fortfarande inte gå.

18

Han hade fortsatt livet som kriminell för att det passade honom, var det inte så? För att han var rustad. Lämplig.

Saknat samvete. Skaffat sig fiender naturligtvis, men minst lika många vänner. Hade glidit in och ut ur olika nätverk, men ändå behållit sin rörelsefrihet. Två år i HA var den längsta tiden han varit uppbunden och gått med på att ta order från andra. Han hade nosat på posten som Sergeant at Arms innan han lämnat klubben i good standing. En av de få som lyckats med konststycket faktiskt.

För att han tappat lusten, och för att presidenten vetat att de kunde lita på honom, att han aldrig skulle avslöja något, aldrig med ett ord nämna för en utomstående vad han sett, hört eller gjort, inte ens för Katz. Ånger? Han hade aldrig tillåtit sig själv att känna något sånt.

Och nu plötsligt en massa minnen som ville det motsatta: Ainos förtvivlan när hon hämtat honom hos polisen eller socialen, bara tretton år gammal. Rädslan hos människor han hotat, män som var fäder, syskon … själva barn.

Smärtan hos en person som fått benen brutna eller käken sönderslagen. Rånoffren som pissat på sig av skräck. Han hade inte vågat se händelserna genom deras ögon. Trott att något skulle brista inom honom.

19

Klockan var elva på kvällen och de befann sig i ett skogsområde på Ekerö. Insidern var redan på plats med egen bil. Det här var den enda direktkontakten som skulle förekomma mellan dem, och ju mindre han visste om dem, desto bättre. Inga namn. Inga utseenden. Killen såg livrädd ut när han såg dem komma gående på grusvägen iförda rånarhuvor. ”Fan va ni skräms”, sa han. ”Är det Halloween eller nåt?” ”Kom. Vi går en bit.”

De fortsatte upp i skogen. Stannade i en glänta omgiven av björkar. Svagt månljus silades genom trädkronorna.

Killen började självmant berätta för dem om bilarna, gav info om tider, bevakningsrutiner, började stamma av nervositet när han plötsligt kom in på bytet. ”Det rör sig om åtta mille med lite tur. Men jag vill ha en tredjedel … annars skiter jag i det. Jag sätter ju en del på spel, mitt jobb till exempel.”

Tjallartyp, tänkte Jorma medan han sträckte fram en cigg till honom, förråder folk för pengar, förråder sina kollegor, vet inte vad heder är.

20

Han lät honom tända ciggen innan han gav honom en örfil. Killen tog sig om kinden. ”Vad fan gjorde du det där för?”

Han svarade inte, slog en gång till istället, hårdare.

Killen darrade i hela kroppen. Såg ut att vilja springa därifrån. ”Du ställer inga villkor i det här läget. Din deal får du ta med vår gemensamma kontakt. Och från och med nu kommer du inte att backa. Det är försent. Du har passerat den röda linjen, förstår du?”

Killen nickade. ”Bra. Då kommer vi att ställa frågor till dig, och du besvarar dem så utförligt du kan, är det uppfattat?”

Han slappnade av i takt med att de frågade ut honom.

Verkade ha svalt örfilen. Kanske till och med insett att han förtjänade den, att han behövde vara alert från och med nu. ”Vad kör ni för transporter?” ”Alla möjliga. Mest kontanthantering. Klass fyra, det vill säga minimum två miljoner i varje VTE.” ”Åt banker?” ”Nej, åt handlare. Möbelvaruhus, stormarknader, vitvarukedjor. Vi hämtar dagskassorna åt dem och tar dem till vår depå. De större värdetransportföretagen har mer eller mindre monopol när det gäller bankomater.” ”Hur ser det ut i bilarnas lastutrymmen?” ”Kontrollpaneler för larm och tidlås längst in. Säkerhetsskåp som öppnas med koder. Utrymmen för väskorna. Pengarna är sorterade i valörer, tusenlappar och femhundralappar i grå väskor, de finns i skåpen till höger.” ”Hur många personer åker i transporten?”

21

”Två stycken. En med värdetransportörutbildning och den andre med väktarutbildning.” ”Eskort?” ”Ibland. En väktare i en vanlig personbil som kör efter och har radiokontakt med centralen. Men jag tror jag kan avstyra det.”

De nickade, skrev upp allt i sina inre anteckningsböcker. ”Vi behöver foton”, sa Zoran. ”På bilens inredning.

Går det att fixa fram?” ”Jag har redan ordnat det. Tog bilder i smyg i förra veckan, de ligger i handskfacket, ni kan få dem sedan …

Jag tror faktiskt att jag har tänkt på allt. Till och med på vart misstankarna ska riktas om chefen får för sig att någon av de anställda är inblandad. Jag kommer se till att det är en viss kille som kör … Göran. Gubben går till polska horor. På en lägenhetsbordell i Huddinge. Han berättade om det på fyllan en gång, på en personalfest … undrade om jag var intresserad av att följa med. Polisen kommer tro att det har med det att göra, att han blivit utpressad eller nåt.”

Det första snuten skulle göra var att kolla upp vem som planlagt körningen, tänkte Jorma, det vill säga logistikern.

Den dumma saten skulle torska på det här, han skulle inte hålla i två minuter i ett polisförhör. Men då skulle de redan vara försvunna med bytet och han skulle inte kunna identifiera dem. ”Det är ett problem bara.” ”Vad?” ”Jobbet måste göras inom en vecka. De nya bilarna kommer från Tyskland tidigare än beräknat. Chefen lyckades skynda på leverantören. Vill man åt de stora 22

pengarna är det nu på måndag som gäller, direkt efter lönehelgen.”

Han såg på dem som en småunge som ville ha beröm. ”Jag ser till att Göran får körningen i en av de gamla bilarna. Serviceboxar från Södertälje bland annat, cash från en stor grönsaksmarknad och från butiker vid Kungens kurva. De går med samma transport. Bilen kommer att göra sitt sista stopp i ett slutet utrymme vid köpcentret i Skärholmens centrum. Man kan ta den när den kör ut.” ”Det finns en polisstation om hörnet”, sa Jorma. ”Jag har kollat det också. Stängd i tre månader framåt beroende på en översvämning i källaren … nåt rör som sprack. De har flyttat till tillfälliga lokaler i Älvsjö.”

Måste dubbelkollas, tänkte han. Fyra dagar på oss, tidsfönstret har krympt …

Han såg uttryckslöst på väktaren. Killen svettades fast det var kyligt ute. Smal kille, upptäckte han nu, trådsmal.

Ansiktet utmärglat. Sjuk, tänkte han, fast han visste kanske inte om det själv. Han undrade vad han hade skuldsatt sig på … spel … knark?

En gren knäcktes i skogen bakom dem, och han fick en dålig känsla igen. ”Vänta här”, sa han.

Han kände sig idiotisk när han gick åt det håll ljudet kommit ifrån. Snutnoja. Och tydligen kunde han inte kontrollera den.

Han stannade trettio meter bort vid ett stenröse. Hörde något springa iväg mellan träden. Lätta steg. Ett rådjur, tänkte han, det fanns gott om dem utanför stan.

Så gick han tillbaka till gläntan. Det var alltid såhär i 23

början av en planering. Man såg snutar och problem där de inte fanns, inbillade sig grejer därför att det undermedvetna ville ha det så. Misstänksamhet handlade om riskminimering. Både han och Zoran var bra på det.

24

Tidig morgon och de satt i en bil i parkeringshuset vid Skärholmens centrum. Oron hade äntligen börjat släppa.

Magkänslan sa honom att jobbet skulle gå bra. ”Det ser lugnt ut”, sa Zoran och räckte honom kikaren. ”Vi stannar transporten när den kör ut, spärrar vägen för den mellan pelarna. En gubbe prejar den bakifrån så att den inte kan backa.”

Lastkajen låg hundra meter bort. I normala fall skulle de ha rekat minst en månad i förväg eftersom övervakningskamerorna sparade film i fyra veckor, men de fick improvisera den här gången. Toyotan de satt i hade falska plåtar. Jorma hade legat på golvet i baksätet sedan de lämnat stan, för att inte fastna på trafikkamerorna. ”Vi behöver en chaffis till. Och en man som håller koll på väktarna medan vi öppnar transporten. Ytterligare en person som tar hand om eskortbilen om inte insidern lyckas avstyra den saken. Vi använder sprängdeg till dörren. Bryter upp säkerhetsväskorna och packar om sedlarna till egna kollin. Vi sätter en tidsgräns på max fyra minuter för hela jobbet. Koncentrerar oss på väskorna 25