Issuu on Google+

eN BIT av

GEORgE


John Hennius

eN BIT av

GEORgE albert bonniers fรถrlag


www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014010-6 Š John Hennius 2014 Tryck: ScandBook AB, Falun 2014


Till Eva


När han hade läst texten fyra gånger var han helt säker på att det var ett kärleksbrev och att det var riktat till hans fru. Egentligen skulle han inte ens ha öppnat mejlen. Han skulle ju bara gå in på Google och ta reda på om det hade funnits huvudjägare i Afrika, eller kannibaler som hade bastkjol och små ben genom näsan. Sedan skulle han stänga ner internet så att han inte blev distraherad när han skrev på första utkastet till Psykologi för bönder. Det var omöjligt att koncentrera sig och att skriva om man var uppkopplad till hela världen genom självupptagna program som pockade på uppmärksamhet genom att säga ”pling” eller ”klonk”. Så varför hade han öppnat mejlprogrammet ? Av ren reflex. Varför hade han läst just det mejlet ? Det var inte ens till honom, det stod klart och tydligt i adressraden att det var till hans fru, Susanne. Hon var i och för sig inte hans fru, de var inte gifta och det hade inte med något som helst ställningstagande att göra, tänkte han. Det var inte ens ett medvetet val. De hade uppfört sig ungefär som alla andra i deras generation uppfört sig för ungefär tjugo år sedan. De hade tillhört samma kompisgäng i Stockholm och han tyckte att hon var tuffare, smartare och mer ”på” än de andra tjejerna, även om ingen sa ”på” på den tiden. Hon tyckte han var rolig och han älskade att få henne att skratta. På den tiden doftade hon liljekonvalj. De började ses allt oftare, så småningom bara de två, de ö-luffade i Grekland tillsammans, de flyttade ihop och de hade ett långt och stadigt förhållande. Hon var bestämd och han var velig, 7


det var ingen dålig grund till en fungerande relation. De bjöd vännerna på parmiddagar och sparade ihop till en vinterresa till Mexiko. De utbildade sig och skaffade jobb med goda framtidsutsikter. De åkte till Ikea tillsammans och köpte praktiska förvaringssystem. Han mindes hur omgivningen redan då på ett alldeles naturligt sätt betraktade dem och behandlade dem som ett par – vilket de var. Förhållandet blev längre och längre och det såg ut att bara kunna sluta på ett sätt. Men just som det inte verkade kunna bli mycket stadigare råkade de in i en djup kris över något som han inte längre kunde minnas. Det gick så långt att han packade några av de praktiska förvaringslådorna från Ikea och flyttade ut. Bara några dagar senare fick han veta att hon var ett par med hans bästa vän, Robban. Robban som hjälpt till att föra dem samman till att börja med, och som varit en av deras bästa gemensamma vänner, nästan som en maskot för deras relation. Robban som hade hjälpt George att flytta in i Susannes etta i Liljeholmen och att måla taket äkta vitt och väggarna i Stockholmsvitt. Robban som doftade syntetiskt av grönt äpple för att hans mamma förvarade ilskna doftpåsar i garderoben och i lådorna med rena underkläder. Nu hade han tagit Georges plats vid Susannes­ sida. När George fick höra det blev han så besviken att han låg med Lotta Hammar samma kväll. Han tittade ut genom fönstret. Det var mörkaste januari och luften därute var klar och kall. Om han riktade blicken västerut, mot Stockholm, kunde han se ljuset från tusentals gatlyktor som reflekterades i molntäcket och han kunde urskilja siluetterna av grannarnas hus – inte en enda var den andra lik. Ett hus var nyfunkis, byggt på höjden och med ett sluttande tak av zink; ett såg ut som en sockerbit, med de mörka fönstren utströdda på måfå; det alla kallade ”Vita Huset” var inte vitt utan gult med vita knutar men med en övertäckt balkong som stod på pelare och som hade passat JR Ewing eller Rhett 8


Butler; huset med det massiva panoramafönstret som blickade rakt mot … ett annat hus; ett enda sommarhus, i ett plan i falurött och med vita knutar, stod kvar och skämdes bland alla nybyggen. Och en bit bort på vägen visste George att det låg en timmerstuga som såg ut som om den flugits in från Tyrolen och som om dörren när som helst skulle öppnas och de sju små dvärgarna traska ut på rad. Störst av alla huskroppar var den som låg mitt emot på deras lilla gatstump. Bygget omgavs av en milsvid veranda som fångade upp solen i tre väderstreck, minst. Det syntes inte i det svaga ljuset nu, men George visste att den överdimensionerade verandan skimrade i en otäck grön färg när solen låg på. I det här landet byggde man sina verandor, sina sandlådor och sina lekställningar av trä som var så sprängfyllt med gift att det såg ut som om det målats med grön karamellfärg. George tog ett djupt andetag som lät som en snyftning. Det var länge sedan han hade haft anledning att tänka på Lotta Hammar. Det fanns en tjej som hon i alla kompisgäng, tänkte George. Den där som var permanent och accepterad medlem, men som ändå inte riktigt hade funnit sin plats och sin roll. Han mindes att hon skrattat lite för mycket åt hans lustigheter och att hon kommit med egna lustigheter trots att det inte var hennes starka sida. Att vara kvick och rolig var definitivt inte hennes uppgift i gemenskapen, det var hans. Lotta Hammar hade alltid varit intresserad av honom, det hade hon sagt flera gånger när de festat och hon, vilket var något som hände ganska ofta, druckit för mycket. Så när Robban hade tagit hans plats vid Susannes sida utnyttjade George Lotta Hammars svaghet. På kuppen upptäckte han något om sig själv. Det var andra tider då – det var bara sjömän och kriminella som tatuerade sig, raka könsorganen gjorde man bara om man skulle opereras i underlivet, och ordet ”analsex” hade aldrig förekommit i en kvällstidning. De oftast förekommande frågorna i sexspalterna handlade i 9


stället om manlig och kvinnlig lust. Enligt den tidens sexologer var det skillnad på hur män och kvinnor kände sig attraherade av det motsatta könet, det hade ännu inte blivit en rättvisefråga att kvinnor fick vara lika kåta som män. Sanningen, som den formulerades då, var att män kunde tänka sig att genast ligga med någon de fann fysiskt attraktiv, på studs, men att kvinnor däremot ville ha något innerligare som inledning till sex. Romantik, till exempel. Det George upptäckte den där kvällen med Lotta Hammar var en väl utvecklad kvinnlig sida hos sig själv, en sida som egentligen inte ville ha sex med henne. Hans unga manskropp var full av hormoner och lustar, men kvinnan i honom sökte något djupare än bara löftet om samlag. Han upplevde att sexologernas påståenden om kvinnlig lust stämde på pricken – på honom. Hans inre kvinna ville älska med sensualism och alla sinnen, inte bara med kroppen. Den ville känna stora känslor – vilket han inte hade för Lotta Hammar. Men de hade sex ändå. Att han hade fått närkontakt med sin kvinnliga sida ändrade inte på faktum: Efter flera år av George och Susanne hette det plötsligt Robban och Susanne. Varenda muskelfiber och nervtråd i hans kropp hade sagt emot, men George hade hållit skenet uppe och sagt saker som ”hellre du än en fiende” till bästisen Robban. De träffades till och med för att gå på bio så som de alltid hade gjort. På vägen till biografen gick de nerför Kungsgatan tillsammans och vännen som tagit hans plats frågade hur det kändes att de nu var buksvågrar. George visste innerst inne att vänliga och lite tråkiga hel­ ylle­killen Robban aldrig skulle ha sagt något så tarvligt som ”buksvåger”, men det var det ordet som dök upp i hans febriga hjärna där han satt och läste ett kärleksbrev till sin egen fru – som tekniskt sett inte var hans fru. Det var lite som rummet han satt i nu, med alla dess skavanker. Ibland – eller till och med allra oftast, åtminstone i det 10


universum där hans liv utspelade sig – så blev saker och ting bara som de blev. De blev som rummet han satt i: inspirerade av barnens dagis hade de målat väggarna med lasyr i en nyans som i bästa fall påminde om messmör och som de ångrade men inte hade kommit sig för att måla om. Där fanns ett för stort och för ”kontorigt” skrivbord som han köpt loss billigt från sin förra arbetsplats, som inte passade med arvegodset och Ikeamöblerna som befolkade resten av utrymmet. Där fanns en dator som förde med sig så mycket sladdar att den gjorde alla rum fula, oavsett hur man bar sig åt. Det var som resten av huset. Man hade en plan, sedan blev det som det blev. Nu såg George att färgen på väggarna verkligen var ful. Den förstärkte den obehagliga känslan som han kände i magtrakten. Det hjälpte inte att de hade dekorerat väggen med tre ansiktsmasker från långresan till Mexiko, han kände att han ville kräkas och det kunde vara färgens fel. Ljuset från energilampan i skrivbordslampan gjorde den ännu fulare. Han kände något som han identifierade som panik stiga i halsen och tog ett djupt andetag för att bli av med det. Innerst inne visste George att det inte var den fula färgens fel. Han och Susanne hade lappat ihop förhållandet den där gången för många år sedan. Hon hade erkänt att hon blivit ihop med hans bästa vän mest för att han varit närmast till hands. Och George hade erkänt att samlaget med Lotta Hammar varit hans livs dittills sämsta prestation i en säng. Han berättade det så att det blev roligt och de skrattade åt det, men det var också sant. Den där enda natten med Lotta Hammar var lärorik, men det var inte hans grej. Susanne var hans grej, det visste han då. För att bekräfta att de var ett par igen hade de legat med varandra, vilket – det stämde på dagen enligt Susanne, men inte enligt George – resulterat i deras första barn, Anton. De kanske diskuterade giftermål mellan blöjbytena, det kunde han inte minnas. Men något passande tillfälle för ett 11


bröllop dök helt enkelt aldrig upp och ett drygt år efter att Anton fötts var Susanne tillbaka på jobbet. På den tiden satt hon på ett arkitektkontor med lokaler i centrala Stockholm. Företaget var inne i en svår period och hon trivdes inte eftersom, som hon sa, ”av alla skitnödiga och självupptagna män är inga så skitnödiga och självupptagna som män som jobbar som arkitekter”. Det var sällsynt att hon var så verbal och uttryckte sig så grovt när hon var upprörd. Sedan de fått Anton var det även ytterst ovanligt att hon tog initiativet till sex, men det hade hon gjort den gången, utan att skydda sig. Det resulterade i deras andra barn och i att Susanne kunde vara mammaledig från de skitnödiga arkitekterna i centrala Stockholm. George hann aldrig formulera en åsikt om när – eller om – de skulle skaffa ett andra barn, men så blev det. Barn nummer två hette Elin och var, som tur var, en lättare uppgift än barn nummer ett. Men i och med att barn nummer ett nu kunde gå, springa och prata – men inte räkna på risker och konsekvenser – så var det fullt upp varje dag. Ett barn skulle matas och nattas. Det andra skulle hindras från att äta fimpar, klappa kamphundar och hoppa i där det var som djupast. Ändå fanns det släktingar och även nära vänner som tyckte att de mitt i diskbänksrealismen borde hinna med att ställa till med sagobröllop. De pockade och log fåraktigt och sa att George och Susanne var som gjorda för varandra och att barnen skulle kunna vara med på ceremonin och minnas den hela livet och det skulle bli jättefint. George hörde något, en duns. Vardagsrummet, köket, en liten gästtoalett och kontoret låg alla på nedervåningen. Väggarna var tunna och ljud färdades genom trägolven ungefär som i skinnet på en trumma, även inifrån den kaklade toaletten. När de hade gäster såg George alltid till att spela musik på stereon så att ingen skulle behöva höra vad som pågick därinne. Husets tre sovrum och ett badrum – och ett några kvadratmeter stort hörn som var omöjligt att möblera på ett 12


intelligent sätt – låg alla en trappa upp. Han lyssnade, men kom fram till att huset sov. Det kunde vara något i diskmaskinen, han hade nyss satt på den, han brukade göra det sent på nätterna för att spara el. Det fick honom att minnas att den hade börjat läcka, att den droppade illaluktande vatten på furugolvet som lämnade grå fläckar som inte gick att skrubba bort. Han måste ringa en reparatör, men de var så jobbiga att ha att göra med att det tog emot. Hantverkare var en källa till ångest. George kände hur det knep i magen, det gjorde ont. Det blev aldrig något bröllop mellan George och Susanne. Hon blev aldrig, tekniskt sett, hans fru. Men hon var i alla fall mor till hans två barn, nu sexton och fjorton år gamla. Han hade tvivlat på det en enda gång. Det var när de – omtöcknade och fortfarande ovana vid att rulla omkring en levande varelse i en lånad barnvagn som luktade en blandning av källare och bröstmjölk – gick till Skatteverkets lokalkontor för att fastställa faderskapet. Åtminstone mindes George att det var det besöket handlat om. Alla intryck från de första dagarna som förälder var otydliga, ibland trodde han att han hade sett alltihop på film med någon annan i huvudrollen. Kvinnan i det lilla, kala kontorsrummet hade sett honom i ögonen och frågat rakt ut: ”Är det du som är pappan ?” Under loppet av några sekunder hade ett flertal möjliga scenarion och förvecklingar rusat genom hans hjärna, han var bedövad av sömnbrist och hade svårt med orienteringen i sitt nya liv som pappa. Hade Susanne blivit med barn när hon låg med Robban ? Hade bästa vännen använt kondom ? Hur såg barnet ut egentligen ? Doftade det som syntetiska gröna äpplen ? Kunde den där fågelungen som kraxade och pep och förvandlade varje natt till ett litet helvete – och som fick honom att tåla och offra så mycket för första gången i sitt liv – vara Robbans barn ? En gökunge ? En oäkting ? En bastard ? Kvinnan på kontoret tittade på honom. Han tittade 13


på Susanne. Det kala kontorsrummet – förutom ett litet bord och några stolar fanns där bara en jalusiförsedd hurts med pärmar vid ena långväggen – gick i grått och beige och kändes som om det krympte, som om de var inne i huvudet på John Malkovich. Kunde han ställa frågan om Robban och kondomer där, på ett kontor hos Skatteverket ? Hade det funnits andra än Robban under deras korta separation ? Han hade berättat för Susanne om Lotta Hammar, men inte om den där tjejen han hade träffat på en fest och som var bästa vän med hon som hade festen och som jobbade på samma resebolag som tjejen som var ihop med hans vän Pablo. De hade varit jättefulla båda två, han och tjejen som han inte ens visste vad hon hette. Om de inte hade varit fulla så skulle det som hände på studs inte ha hänt, eftersom hon var kvinna och eftersom han var en man som ansåg sig ha fått kontakt med sin väl utvecklade kvinnliga sida. Men det hände. Och han hade inte tyckt att det funnits någon anledning att berätta det för Susanne. Om han inte hade berättat allt för Susanne, hur kunde han tro att hon hade berättat allt för honom ? Nu satt hon vid hans sida i det varma, krympande rummet på Skatteverket och grät. Det betydde absolut ingenting. Hon hade gråtit konstant sedan barnet fötts. Hon hade gråtit för att det var över, hon hade gråtit för att fågelungen inte ville ta bröstet, hon hade gråtit för att sjukhuset serverade fyrkantiga, gråa fiskfiléer med klibbig vit sås och strålad potatis, hon hade gråtit för att hon låg i ett rum med andra, hon hade gråtit för att det luktade desinfektionsmedel, för att alla tyger och alla människor på sjukhuset såg ut som om de hade tvättats med blekmedel, hon hade gråtit när George hade med sig en napp som var alldeles för stor, hon hade gråtit för att hon skulle få åka hem, hon hade gråtit i taxin som luktade rök och läderklädsel och hon hade gråtit när de kommit hem till tystnaden i ettan i Liljeholmen som bara var tjugoåtta kvadratmeter och hon hade 14


gråtit för att hon – genom tårarna – verkligen såg hur fult det var med glasfiberväv täckt med två lager Stockholmsvitt. Hon hade gråtit sig igenom första natten och hon hade gråtit när hon fick mjölkstockning och en brysk barnmorska stoppat in hennes bröst i en pump värdig en mjölkko. Pumpen pumpade så att bröstet drogs ut som en kristyrsprits och Susanne grät. Barnet grät. Brösten skulle hållas varma och barnmorskan föreslog ugnen. Susanne satt framför ugnen med bröstet som en strut i en pump och grät. Den natten grät George också. Under sekunderna som förflöt på Skatteverkets kontor övervägde han sina chanser att peka ut Robban som pappan. Det kanske skulle fungera och han kanske skulle få sova igen. ”Ja, det är jag som är pappan”, sa George och log mot Susanne som grät. Sedan gick det sexton år. Robban försvann helt ur deras liv. Han gifte sig med en tråkig flicka som sydde sina kläder själv, mindes George. De flyttade till Upplands Väsby och Robban jobbade – senast George hade hört något, vilket var för längesedan – med bilar. De hade inte träffat honom sedan dess. George hade egentligen bara tänkt på Robban en enda gång. Det var när de tagit in på ett hotell i Grekland och han öppnade en garderob som doftade fuktskada och syntetiska gröna äpplen. Effekten var omedelbar, det var som om Robban stod där vid hans sida. Sedan försvann han och kvar fanns bara den fuktiga garderoben. Lotta Hammar hade nyligen dykt upp på Facebook, hon var vän med både George och Susanne. Fejan var ett perfekt sätt att hålla henne på lagom avstånd på ett vänligt sätt. Susanne träffade henne ibland när någon före detta tjejkompis fick för sig att de alla måste ses igen. George undvek att tänka på henne alls. Han mindes inte hur hon doftade. George och Susanne hade uppfostrat två barn och delade allt – även dator. De hade talat löst om att köpa en till så att 15


de skulle ha var sin, men det blev aldrig av, ungefär som deras bröllop. Det var framför allt George som använde datorn eftersom han ibland isolerade sig hemma när han hade ett stort skrivjobb. Susanne använde bara datorn hemma för att betala räkningar, boka eventuella resor, hämta privata mejl och vara lite social på avstånd på Facebook. De delade till och med på samma brevlåda i mejlprogrammet, även om de hade olika mejladresser. Det var inget de hade tänkt igenom, det hade bara blivit så, antagligen första gången de installerat en dator i sitt gemensamma hem. De såg allt som droppade in i respektive låda, inklusive dagliga mejl om internetcasinon, extrapris på Viagra och randomvinster som otroligt nog bara låg och väntade och skulle falla ut om man bara var så snäll och skickade sitt bankkontonummer. Skulle man vara ärlig hade det även att göra med Georges brist på tekniskt kunnande. Datorn kunde vara som ett svart hål. Om man gav sig på den för att rätta till ett problem så kunde man sugas in och fastna i dagar. Den hade en egen logik som hade utvecklats av en okänd skapare som verkade någonstans i Silicon Valley och som med stor sannolikhet var man, ingenjör, och led av en bokstavskombination. George var humanist med en kvinnlig sida, en annan sort, intalade han sig. För honom var det lönlöst att ge sig på en dator. Det var som att klämma på en vattenfylld ballong, om man fick grepp om ena änden så svällde det upp i den andra. I värsta fall sprack alltihop och så fick man ringa någon kollega på jobbet för att få hjälp, någon av kollegorna som kunde skriva Flash och Java men inte ett vettigt tacktal. De delade dator, så var det med det. Och ikväll hade George öppnat Susannes mejl av misstag. Nu satt han och stirrade på texten i ett mejl riktat till kvinnan som inte var hans fru, men som var modern till hans två barn och som delade hans liv. För att vara riktigt, riktigt säker läste han det ännu en gång.

16


Du är så himla fin. Allt jag tänker på är dig. Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag tycker så mycket om dig. Jag älskar dina bröst. Du är så vacker. Jag vill bara vara med dig. Jag kan knappt vänta tills vi får vara tillsammans igen. Varje gång vi är tillsammans är det bästa jag vet. När får jag vara med dig för alltid ? Du vet vad jag vill. Vill du ? Jag önskar att du var här, men det enda jag har är mina torftiga ord och mina känslor som inte ryms i en dator av trassliga trådar och plast. /F Meddelandet var undertecknat med ett hemlighetsfullt ”F”, men i adressraden stod med all tydlighet ”Från: Fredrik Roos”. Och när George förde markören över namnet fick han fram hela mejladressen, inklusive en rad frågor om vad han ville göra med den. Någon hade inte tänkt hela linan ut. Någon som inte fullt ut insåg hur ett mejlprogram fungerar, att det finns folk som delar dator och att det bland dem finns folk som inte orkar belasta vardagen med fler lösenord. Eller någon vars tankar och handlingar grumlades av ett djupt och förvirrat kärleksrus. Denne någon var Fredde. Fredde som coachade flicklaget i fotboll. Fredde som hade tre bilar, varav två sportbilar. Fredde som inte var världens roligaste, men som var flitig gäst i deras hem och skulle fortsätta att vara det så länge deras döttrar var bästisar och behövde skjuts till matcher i förorterna söder om Stockholm. Fredrik Roos var pappa till Natalie i fotbollslaget. Georges dotter Elin var duktig och entusiastisk och en kämpe, men Natalie var lagets överlägset bästa spelare. George fantiserade ofta om den dag då Natalie skulle göra debut i svenska damlandslaget. Då skulle han berätta för folk att han följt hennes karriär från början, att han hade stått där vid sidlinjen och frusit år efter år, eftersom han kommit direkt från jobbet och som vanligt hade glömt mössa och långkalsonger. Och han 17


hade varit bland de första som insett hennes talang. Han hade tränat Elin, Natalie och de andra i laget när de fortfarande varit knattar i hästsvans, när de gått på ren entusiasm och jagat bollen som en svärm flugor. Först när de blivit äldre och fler spelare på plan, när Georges entusiasm inte längre räckt till för att kamma hem vinster, var det Natalies pappa Fredde som tagit över ledarrollen. ”Han ser ut som en tjur”, sa Anton första gången han såg Fredde på fotbollsträningen. Sedan dess hade han fått heta ”Tjuren”. Det hade känts mer naturligt om det stått ”Från: Tjuren” i mejlet. Tjuren och Susanne ? Hur var det möjligt ? Smeknamnet stämde så bra, Tjuren var allt som George inte var. Allt på honom var köttigt, till och med hans huvud som var rakat och som satt fast på kroppen med en kort och muskulös nacke. Var det därför ? Hon hade reagerat så konstigt senast han kommenterat Tjurens utseende – det hände ju då och då. Det var under en inomhusturnering för två veckor sedan och Tjuren hade anfört laget från sidlinjen med bister uppsyn. I stridens hetta hade George tyckt att han varit onödigt hård mot Elin och han hade kläckt ur sig något barnsligt om att Tjuren såg ut som om någon hade klivit fram och skruvat fast hans huvud lite för långt ner i kroppen. Den gången hade Susanne blivit sur på ett alldeles nytt sätt. Hon hade blivit tyst och dämpad – vilket var underligt, hon brukade reagera tvärtom. Hon hade kallat honom insnöad och småaktig och sagt att det hade han alltid varit. Eftersom hon alltmer sällan tyckte han var rolig så hade han inte tänkt mer på saken. Förrän nu. Han hörde något igen. Var det Susanne ? Trappan och deras egen veranda av giftimpregnerat grönt trä brukade jämra sig i kylan. Det var nog inte hon, då skulle det ha låtit mer. Kanske ett hungrigt rådjur som vågade sig fram och åt av fröna som ramlade ner från fågelbordet. De var som råttor. Och de var fulla med fästingar. Han kände äckel. 18


Han tittade ut genom fönstret och lyssnade noggrant. Ingenting. Det stora huset mitt emot avtecknade sig mot himlen, en rad med låga lyktor lyste upp trädgården. Det såg ut som en landningsbana för flygplan. Tjuren var tyst och manlig och hade en medfödd stillsamhet som gjorde att folk lyssnade på vad han sa. När det var föräldramöte med laget och den kommande säsongen skulle diskuteras tog han alldeles självklart på sig ledarrollen. Folk satt tysta när han talade och allt han sa uppfattades som mycket viktigt och mycket klokt. George hade motsatt teknik och motsatt effekt på åhörarna. När han hade något viktigt att säga viftade han mycket med armarna och fick män­niskor att le. Han tyckte det kändes som om han stal deras dyrbara tid så fort han öppnade munnen, det var därför han var generös med underhållande infall. För att belöna dem för deras uppmärksamhet hittade han alltid på en lite roligare version av vad han hade att säga, vilket fick dem att skratta och glömma det budskap som han egentligen försökte få fram. Tjuren, där­ emot, kunde mala på i timmar med en gravallvarlig självklarhet och tro på det viktiga i vartenda ord han sa. Han brukade dessutom börja sina meningar med ”Så här är det …” Ändå lyssnade alla på honom, vilket var en gåta för George. Han hade för länge sedan gjort det till en principsak att inte lyssna på folk som började sina utläggningar med ”Så här är det”. Tjuren och hans Susanne ? George frös. Det var alltid kallt i huset – för att spara och för att värmepannan i deras snålt byggda prefabvilla var under­dimensionerad. När diskmaskinen inte var på kunde man höra hur värmepannan brummade. Man hörde den i alla rum, men framför allt i Antons som låg rakt ovanför. Den hade följt med i husköpet och garantin hade gått ut för länge sedan. De hade tagit sats i flera år för att köpa en ny, både på ett ekonomiskt och på ett mentalt plan. Under tiden satsade de på underställ och dyra tofflor i hundra procent 19


fårull­. Underställen­i syntetiska material luktade surt efter bara några veckor och det berodde på att varje tvätt i deras hushåll innehöll minst ett par av Elins fotbollsstrumpor. Eftersom de snålade med tvättmaskinens varma program och eftersom moderna tvättmedel var så miljövänliga att de var som en spabehandling för bakterier, doftade så småningom allt de tvättade svagt av Elins strumpor. George hade köpt ett underställ i merinoull till sig själv, men hade inte råd med fler. Det var varmt och stank inte trots flera tvättar och han hade det på sig från början av oktober till slutet av april. De svindyra tofflorna i fårull töjdes ut och blev platta som komockor efter bara en halv svensk vinter. När de gick med dem hemma lät det som om hela familjen var plattfotad, eller hade snöskor inomhus. Allt för att uthärda vinterkylan i det som framför allt var Susannes dröm: ett eget, rymligt hus med trädgård. Men det George kände nu var en annan sorts kyla. Den kom inifrån. Den strålade från magen och ut i hela kroppen. Det gjorde ont att andas och den förlamade honom så att han knappt kunde se, knappt kunde tänka. Vad hade hon gjort ? Varför hade han inte fattat ? Därför att han var en idiot. Susanne hade ihop det med en annan bakom ryggen på honom och han visste ingenting. Visste andra ? Skvallrade de om honom ? Var han den sista som fick veta ? Hur såg de ut i sängen, hans fru och Tjuren som var allt som han inte var ? Han var inte större, det hade George sett i bastun. Men var han en fantom i sängen ? Blev hon djurisk och satte naglarna i ryggen på honom och tjöt efter mer – sådär som kvinnor gjorde på film och som Susanne aldrig hade gjort med George ? Sluta. Tänk på något annat. Tjuren kunde dessutom inte skriva. ”Himla fin”, vem skriver så till en vacker kvinna ? Att börja prata kroppsdelar var inte heller särskilt lyckat. ”Jag älskar dina bröst.” Kom igen. Ett kort ögonblick kände sig George lite generad å Tjurens 20


vägnar. Vad menade han ? Det var ju så torftigt. Var det bara brösten han var ute efter, men ville få det att inte låta så ? Man skriver ett kärleksbrev till en kvinnas hjärta, inte till innehållet i hennes bh. Fattade han inte det ? Vänta ett tag – bröst ? Han hade svårt att tänka klart, men i de där orden fanns beviset att de hade gjort det. George blev kall i hela kroppen igen och såg sig om efter någonstans att kräkas. Det flimrade framför ögonen. Han trodde att han skulle svimma. Det var på riktigt – Susanne hade haft sex med en annan. Under sexton år hade han aldrig ens spekulerat i att hon skulle vara otrogen. De hade bråkat några gånger efter fester när någon av dem varit för närgången med någon annan. Men det hade alltid slutat med en barnslig, töntig, men ändå ganska underbar och kärleksfull försoning och sex. Men nu var det på riktigt. En naken Susanne omfamnad av en annan mans nakna kropp. Tjuren. Kylan blev till en våg av illamående. Han ville gråta och spy på samma gång. Tänk på något annat. Tjuren upprepade sig. Inte medvetet för dramatisk effekt – som ett tal av Martin Luther King – utan oavsiktligt och klumpigt. Jag tänker. Jag tänker. Jag. Jag. Jag. Man måste ju variera satsbyggnaden för att få rytm och liv i språket. Man måste varva långa och korta meningar. Såg han inte att brevet såg ut som en serie lösryckta påståenden – och nästan allihop började med ”jag”. Men brevet hade också en rå ärlighet, även om det tog emot att erkänna det. Det fanns en hjärtskärande äkthet i själva torftigheten. Här var en cromagnonmänniska som hasat sig ut ur grottan och ville förklara sina känslor för en hona. Han krystade fram sin passion med ord som han inte riktigt behärskade, som någon som äter med kniv och gaffel för förs­ ta gången. Det blir kladdigt och tafatt och blodigt – men det går inte att ta miste på hungern. Det som irriterade honom allra mest var det där sista: ”Jag 21


önskar att du var här, men det enda jag har är dessa torftiga ord och mina känslor som inte ryms i en dator av trassliga trådar och plast.” Var hade han fått det ifrån ? Det var inte stilistiskt perfekt, men det var inspirerat och kraftfullt. Att skriva ”maskin” eller ”burk” hade varit ännu bättre än ”dator”, men det var ändå otippat och överraskande ärligt, en sådan formulering som det tar duktiga skribenter flera timmar att slipa fram. Hur kunde den där klunsen ha kommit på något sådant ? Hade han värkt fram det eller snubblat över det ? Ett lyckligt olycksfall i arbetet ? Hade han fått hjälp av en poet, en Cyrano de Bergerac dold bakom en snötyngd buske ? Det var inte bara en löjlig tanke, den var navelskådande och snobbig. Det behövdes ingen stornäst, förälskad fransk adelsman för att formulera kärleksbrev bland prefabvillorna i Nacka. Känslorna och de eldiga romanserna frodades ändå. Det fanns bevis för det och han hette Lars Levi Kangas. Han bodde i villan mitt emot, den stora med milsvid och giftgrön veranda. Den skulle föreställa ett gammaldags rött trähus med vita knutar precis som prefabvillan George bodde i, men den var nästan dubbelt så stor och fasaden var målad med en plastig, glansig och något för mörk variant av falurött. På uppfarten hade Lasse Kangas låtit lägga ut ett hav av marksten och byggt ett garage som var nästan lika stort som huset. I det förvarade han sin käraste ägodel, en knallröd cabriolet av amerikanskt märke. Där rymdes också en fyrhjuling i behov av reparation och en motorcykel, en svartglänsande japanare som han använde några gånger varje sommar. Lasse Kangas, mäklare och kvinnokarl, levde ensam sedan frun tagit barnen och flyttat in till en nybyggd tvåa i Hammarbyhamnen. De hade en son och en dotter i samma ålder som Anton respektive Elin och en gång i tiden hade de ofta varit gäster i varandras hem. Nu sågs de nästan aldrig. Och hos Lasse Kangas dök det ständigt upp nya kvinnor som han skjutsade till och från huset i sin röda cabriolet. Alla attraktiva. Alla – misstänkte 22


George – uppraggade på gymmet där Lasse Kangas underhöll sin muskulösa kropp och sin eviga solbränna. Lasse Kangas var ingen skönhet, men han befann sig i den mogna fas i livet då allt faller på plats hos vissa typer av män. Han hade en snygg, vältränad figur för sin ålder. Håret var manligt gråsprängt på de rätta ställena, rynkorna gjorde ansiktet mer levande och intressant än det hade varit för två decennier sedan. Solbrännan var hälsosam, inte tillgjord. ”Fruntimmer vill inget annat. Lite style, lite cab och lite bam-bam”, hade Lasse Kangas sagt. Han specialiserade sig på kvinnor som befann sig i samma situation som han själv. De var ensamstående, men saknade frihet att från grunden bygga om sina liv eller ta cabben och försvinna in i solnedgången med Bruce Springsteen på radion. Det gick inte, eftersom de hade barn som skulle curlas twentyfour-seven i många år till. Lasse Kangas damer var uttråkade, ibland övergivna och de­sperata. De bodde i förorten och de var sugna på lite bam-bam. Kylan spred sig i kroppen igen, kylan som kom inifrån. Tänk om Susanne också hade fått bam-bam av Lasse Kangas ? Nej, han var en bra kompis. Så var det. Så var det, men det betydde å andra sidan ingenting. Vad George hade sett och hört var det mer regel än undantag att kompisar låg med varandras fruar. Det hade med kontaktytor att göra, ungefär som marknadsföring. Nej, Susanne skulle aldrig bli ihop med någon som Lasse Kangas, intalade sig George. Någon som sa ”expresso” i stället för espresso och som kallade kvinnor för ”fruntimmer” var mer än vad Susanne skulle klara av. Men Tjuren ? Han var ännu mindre Susannes typ. George tog ett djupt andetag och läste brevet en gång till. ”Varje gång vi är tillsammans är det bästa jag vet.” Det var en usel formulering, George kunde inte ens avgöra om den var grammatiskt korrekt. Men en sak var han helt säker på, 23


Susanne och Fredde hade träffats flera gånger. Det här hade pågått länge bakom hans rygg. De hade gjort det. George svalde magsyra. Tjuren skrev ju att han älskade hennes bröst. De bröst och den kropp som George hade varit ihop med och delat dator och säng med i sexton år. Plus åren innan de strulade och fick barn. Och vad var det Tjuren skrev om som han ville ha ? Hade han inte redan fått det ? George kunde inte tänka, kunde inte andas. Han drog några djupa andetag, men syret ville inte nå ända fram till hjärnan. Han stängde brevet, gick ur mejl­programmet, släckte skrivbordslampan och satt vaken i mörkret. Han satt fortfarande kvar när han hörde knarrande steg på verandan och hur ytterdörren öppnades och släppte in ett stråk av kall luft som smög längs golvet, och hur Susanne stampade av sig snön och stökade i farstun.


9789100140106