9789100140076

a merica n sniper

Chris K yle tillsammans med Scot t McEwen & Jim DeFelice

AMERIC AN

SNIP ER Den amerikanska militärens dödligaste pricksky t t

Översättning av Thomas Engström

albert bonniers för l ag

Den här boken tillägnar jag min hustru Taya och mina barn, för att de härdade ut. Tack för att ni fortfarande fanns kvar när jag kom hem.

Den tillägnas också minnet av mina SEAL-bröder Marc och Ryan, för deras modiga insatser för vårt land och deras odödliga kamratskap. Så länge jag lever är deras död ett öppet sår.

Kartan över Irak på s 9 kommer från UN Cartographic Section.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-014007-6 Amerikanska originalets titel: American Sniper Copyright © 2012 by Chris Kyle & Scott McEwen Published by arrangement with William Morrow, an imprint of HarperCollins Publishers.

ScandBook AB, Falun 2014

innehåll Några ord från författaren 7 Karta över Irak 9 Prolog: Med ondskan i sikte 11 1. Rida in unghästar och annat skoj 17 2. Slagborren 31 3. Tillslag 64 4. Fem minuter åt gången 78 5. Prickskytt 95 6. Dödens hantverk 118 7. Nere bland skiten 157 8. Slitningar i familjen 196 9. The Punishers 218 10. Djävulen i Ramadi 249 11. ”Vi har en sårad!” 272 12. En svår tid 295 13. Dödlighet 322 14. Tack och adjöss 346 Tackord

några ord från författaren

Det som sägs i den här boken har hänt på riktigt, det är samvetsgrant och efter bästa förmåga berättat ur minnet. Dialogerna bygger på mina minnesbilder, vilket innebär att de kanske inte alltid är ordagrant återgivna, men kontentan stämmer till punkt och pricka.

Under mitt yrkesliv medverkade jag i ett antal operationer som än idag är hemligstämplade av hänsyn till nationens säkerhet. De insatserna är inte med i min redogörelse. Ingen hemligstämplad information har använts under arbetet med boken.

Många av kollegerna jag har tjänstgjort med är fortfarande i aktiv stridstjänst inom Navy SEAL:s. Andra försvarar vårt land som anställda på olika statliga myndigheter. Samtliga kan anses vara fiender till USA:s fiender, precis som jag. Jag har därför valt att inte avslöja deras fullständiga namn i boken. De vet själva vilka de är, och förhoppningsvis vet de också hur tacksam jag är.

C. K.

7

PROLOG med ondsk an i sikte Slutet av mars 2003. Området kring Nasiriya i Irak Genom k ik arsiktet l äste jag av vad som hände på gatan i den lilla irakiska byn. Femtio meter bort öppnade en kvinna dörren till ett litet hus och klev ut tillsammans med sitt barn.

Annars var gatan tom på folk. De flesta av de irakiska invånarna var rädda och höll sig inomhus. Några nyfikna själar kikade fram bakom gardinerna och väntade. De hörde mullret från det amerikanska förband som närmade sig. Det var marinkårssoldater på väg norrut för att befria landet från Saddam Hussein, och de vällde fram längs vägen.

Mitt jobb var att skydda dem. Tidigare samma dag hade min pluton tagit byggnaden i besittning och smygande intagit position för att skaffa ”överblick” – alltså hindra fienden från att ligga i bakhåll när marinkårssoldaterna passerade.

Det kändes inte som någon svår uppgift – framför allt var jag glad över att ha marinkåren på min sida. Jag hade sett deras eldkraft och hade verkligen inte velat strida mot dem. Den irakiska armén var fullkomligt chanslös, faktum var att den redan tycktes ha dragit sig undan från området.

11

Kriget hade startat ungefär två veckor tidigare. Min pluton ”­Charlie” (senare ”Cadillac”), ur SEAL Team 3, var med och sparkade igång alltihop tidigt på morgonen den 20 mars. Vi gick i land på al-Fawhalvön och säkrade oljeterminalen där så att Saddam inte skulle kunna tutta eld på den, så som han gjort under Kuwaitkriget. Nu hade vi till uppgift att bistå marinkåren under marschen norröver mot Bagdad.

Jag var en Navy SEAL, flottans kommandosoldater tränade för särskilda insatser. SEAL står för ”SEa, Air, Land”, och det beskriver väl ganska bra hur vi verkar i helt skilda miljöer. I det här fallet befann vi oss långt in på fastlandet, betydligt längre in än vad som dittills hade varit normalt för SEAL:s, men efterhand som kriget mot terrorismen fortsatte skulle detta bli vardagsmat. Jag hade legat i träning i nästan tre år för att lära mig krigarens väg, jag var redo för striden som väntade. Så redo man nu kan bli.

Geväret jag höll i var ett .300 Win Mag, ett högprecisionsvapen med cylinderrepeter, som tillhörde min plutonchef. Han hade hållit utkik över gatan en bra stund och behövde ta paus. Han visade stort förtroende för mig när han valde att låta mig rycka in för honom och ta över geväret. Jag var fortfarande nykomling, en färsking bland SEAL-teamen. I de här sammanhangen var jag fortfarande en oprövad förmåga.

Dessutom hade jag vid det laget ännu inte genomgått utbildning som SEAL-prickskytt. Jag ville inget hellre, men det var lång väg kvar att gå. När plutonchefen räckte mig geväret den morgonen var det hans sätt att se om jag var av rätta virket.

Vi låg på taket till en nergången gammal byggnad i utkanten av en småstad som marinkåren skulle passera igenom. Vinden rörde upp damm och småskräp på den medfarna vägen nedanför. Hela stället luktade som en kloak – stanken av Irak var något jag aldrig kunde vänja mig vid. ”Marinkåren kommer”, sa mitt befäl när huset började skaka. ”Håll utkik nu.”

Jag tittade i kikarsiktet. Det enda som rörde sig var kvinnan och kanske ett par barn alldeles i närheten.

12

Nu såg jag våra trupper anlända. Tio unga, stolta marinkårssoldater i uniform hoppade ur sina fordon och samlades för att bege sig på patrull till fots. Medan amerikanerna gjorde sina förberedelser tog kvinnan fram ett föremål ur kläderna och ryckte i något.

Hon hade apterat en granat. Först hängde jag inte med i svängarna. ”Det är nånting gult”, sa jag till befälet, som själv följde förloppet medan jag beskrev vad jag såg. ”Det är gult, själva föremålet är –” ”Hon har en granat”, sa befälet. ”Det där är en kinesisk granat.” ”Jävlar.” ”Dags att skjuta.” ”Men –” ”Skjut. Slå ut granaten. Soldaterna –” Jag tvekade. Någon försökte få tag på marinkårssoldaterna över radion, men det gick inte. De gick längs gatan och var på väg rakt mot kvinnan. ”Skjut!” beordrade befälet.

Jag kramade avtryckaren. Kulan for iväg och granaten åkte i marken. Samtidigt som den sprängdes avfyrade jag ännu ett skott.

Det var första gången jag dödade någon med prickskyttegevär.

Och det var första gången i Irak – första och enda – jag dödade en fiende som inte var man. *

Det var min plikt att skjuta och jag ångrar det inte. Kvinnan var redan död, jag såg bara till så att hon inte kunde ta med sig några soldater i graven.

Inte nog med att hon ville döda dem, hon brydde sig uppenbarligen inte ett dugg om andra i närheten som skulle ha sprängts i luften av granaten de också, eller som skulle ha dödats i en påföljande eldstrid. Barnen på gatan, folk i husen intill, kanske hennes eget barn …

13

Hon var så förblindad av ondska att hon inte tog med dem i beräkningen. Hon ville bara se döda amerikaner till varje pris.

Mina skott räddade ett antal amerikaner, vars liv definitivt var mer värda än den där kvinnans förvridna själ. Jag kan möta min skapare med rent samvete, tryggt förvisad om att ha gjort mitt jobb.

Men jag hatar verkligen den ondska som kvinnan bar på. Jag hatar den än idag. *

En våldsam, avskyvärd ondska, det var vad vi slogs emot i Irak.

Det var därför många människor liksom jag själv kallade fienden för ”vildar”. Det fanns faktiskt inget annat sätt att beskriva det vi ställdes inför.

Hela tiden får jag frågan: ”Hur många har du dödat?” Mitt svar blir alltid: ”Gör svaret mig till en bättre eller sämre människa?”

Siffran är inte viktig för mig, jag önskar bara att jag hade dödat ännu fler. Inte för att ha något att skryta över, utan för att jag anser att världen är bättre utan en massa vildar som försöker ta livet av amerikaner. Alla jag sköt i Irak försökte skada amerikaner eller irakier som var lojala med den nya regimen.

Som SEAL hade jag en tydlig uppgift. Jag dödade fienden – en fiende som dygnet runt smed planer på att döda mina landsmän.

Fiendens framgångar plågar mig fortfarande. De lyckades inte ofta, men ett enda amerikanskt liv till spillo var ett för mycket.

Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig. Det var en av de saker jag beundrade allra mest med min pappa under uppväxten.

Han sket fullständigt i vad andra tyckte och tänkte. Han var den han var. Den egenskapen har verkligen bidragit till att jag inte har tappat förståndet.

När den här boken går i tryck känner jag fortfarande en viss olust över att publicera mitt livs historia. För det första har jag alltid tyckt att den som vill veta hur det är att vara en Navy SEAL kan ta och skaffa sig en treudd på egen hand. Göra sig förtjänt av vår medalj, 14

den som symboliserar det vi står för. Genomgå träningen och göra alla uppoffringar, såväl fysiska som mentala. Det är enda sättet att få veta hur det är.

För det andra, och det här är ännu viktigare: vem bryr sig om mitt liv? Jag är som folk är mest.

Jag råkar ha befunnit mig i ett och annat jävligt trängt läge. Jag har fått höra att det är intressant, själv har jag svårt att förstå det.

Folk pratar om att skriva böcker om mitt liv eller om vissa saker jag har upplevt. Det känns märkligt, tycker jag, och framför allt är det mitt liv och min berättelse. Om det ska sättas på pränt är det nog bäst att jag gör det så att det blir rätt återgivet.

Det är också många andra som förtjänar att lyftas fram och om inte jag skriver historien finns en risk att de glöms bort. Den tanken gillar jag inte alls, för grabbarna förtjänar mer lovord än vad jag gör.

Den amerikanska flottan tillskriver mig fler dödsskjutningar som prickskytt än någon annan soldat i samtliga försvarsgrenar genom tiderna. Det kan säkert stämma. De ändrar siffran hela tiden. Ena veckan är det 160 som gäller (den ”officiella” siffran i skrivande stund, så har jag det sagt), nästa vecka är det ännu fler, och sedan landar det någonstans mittemellan. Den som vill ha en siffra får fråga flottan – pricka in rätt dag så kanske antalet stämmer, till och med.

Alltid ska folk höra siffran, men inte ens om flottan tillät det skulle jag gå ut med antalet. Jag är ingen sifferkille. SEAL:s är tysta krigare, och jag är en SEAL ända in i märgen. Om du vill åt hela historien, skaffa dig en treudd. Om du vill veta något om mig, fråga en SEAL. Om du nöjer dig med det jag är beredd att dela med mig av, och en del grejer som jag egentligen skulle vilja hålla för mig själv, ja då är det bara att läsa vidare.

Jag har alltid hävdat att jag inte alls var den bäste skytten eller ens den bäste prickskytten genom tiderna. Det handlar inte om att nedvärdera mina egna förmågor, som jag definitivt har kämpat hårt med att finslipa, men jag hade turen att tränas av ett antal fantastiska instruktörer som jag har att tacka för väldigt mycket.

15

Och mina grabbar – både SEAL-kolleger och soldater ur marinkåren och armén som hjälpte mig att göra mitt jobb – bidrog alla starkt till mina framgångar. Min höga siffra och min status som så kallad legend beror mycket på att jag så ofta befann mig mitt i skiten.

Med andra ord hade jag fler tillfällen än de flesta. Jag tjänstgjorde utan egentliga avbrott från och med tiden strax före Irakkriget till dess att jag tog avsked 2009. Jag hade turen att hamna rakt i hetluften.

En annan fråga som många ställer är: ”Kändes det jobbigt att döda så många i Irak?” ”Nej”, svarar jag då.

Och det menar jag också. Första gången man ska skjuta någon blir man lite nervös. Man tänker: får jag verkligen skjuta den där killen? Är det verkligen okej? Men när man väl har dödat sin fiende inser man att det är okej. Lysande, tänker man bara.

Det är så i krig.

Jag älskade det, det gör jag fortfarande. Under andra omständigheter – om det inte vore för att min familj behöver mig – skulle jag återvända utan att blinka. Det är ingen lögn eller överdrift att säga att det var kul. Det var helt enkelt mitt livs höjdpunkt att vara en SEAL. Folk försöker stoppa mig i olika fack: hårding, supergrabbig, skitstövel, prickskytt, SEAL och säkert en del andra kategorier som inte lämpar sig för tryck. Alltihop stämmer säkert någon dag i veckan. I slutänden handlar min berättelse – om Irak och tiden därefter – om mer än att bara döda folk, om mer än att slåss för sitt land.

Den handlar om att vara man. Och den handlar lika mycket om kärlek som om hat.

16

1 rida in unghästar och annat skoj

En enkel cowboy Någonstans m åste all a berättelser börja.

För mig var det i norra Texas inland. Jag växte upp i olika småstäder där jag fick lära mig familjens betydelse och traditionella värderingar så som fosterlandskärlek, att klara sig själv och att ställa upp för släkt och grannar. Jag försöker fortfarande leva mitt liv i enlighet med dessa värderingar, och det är jag stolt över. Jag har ett starkt rättspatos och tänker i stort sett i svartvita termer, gråzoner ligger inte för mig. Det är viktigt för mig att skydda andra. Jag drar mig inte för att arbeta hårt. Samtidigt gillar jag att ha kul, det måste man, med tanke på att livet är så kort.

Jag fostrades in i den kristna tron och bekänner mig fortfarande till den. Om jag ska rangordna mina prioriteringar är de Gud, fosterlandet, familjen. Man kan visserligen diskutera ordningen på de båda sistnämnda – på senare år har jag kommit fram till att familjen nog i vissa fall kan betyda mer än fosterlandet. Men det är ingen lätt avvägning.

Jag har alltid älskat skjutvapen och alltid älskat att jaga. På sätt 17

och vis har jag alltid varit en cowboy. Jag lärde mig att rida i samma veva som jag lärde mig att gå. Jag kan inte kalla mig för en äkta cowboy numera, det var länge sedan jag jobbade på en ranch och jag har förmodligen tappat mycket när det gäller ridningen. Men om jag inte vore en SEAL i hjärtat skulle jag vara cowboy, i alla fall om jag fick välja. Kruxet är att det passar så dåligt ihop med att ha familj.

Jag minns inte när jag började jaga men jag måste ha varit väldigt liten. Min familj hade ett viltarrende några kilometer hemifrån, och vi brukade jaga varje vinter. (Så att alla nordstatare hänger med, ett viltarrende innebär att markägaren arrenderar ut jakträttigheter en viss tid åt gången, man betalar en avgift och så får man jaga på ägorna. Ni har säkert andra upplägg där ni bor, men här nere är det rätt vanligt.) Förutom hjort brukade vi jaga kalkon, duva, vaktel – allt efter säsong. Med ”vi” menar jag min mamma, min pappa och min bror som är fyra år yngre än jag. På helgerna bodde vi i en gammal husbil. Den var inte så rymlig, men vi stod varandra nära och hade väldigt kul.

Min far arbetade på Southwestern Bell och AT&T – under hans yrkesliv hann bolagen både dela på sig och sedan slås ihop igen. Han hade ett bra tjänstemannajobb och så fort han blev befordrad fick vi flytta, vilket hände med några års mellanrum. På sätt och vis växte jag alltså upp tvärs över hela Texas.

Trots att det gick bra för honom hatade min far sitt jobb. Inte själva jobbet egentligen utan allt som följde med på köpet. Pappersgörat, det faktum att han tvingades sitta på kontor. Och snacka om att han hatade att behöva ha kostym och slips varje dag. ”Det spelar ingen roll vad du tjänar”, brukade pappa säga till mig. ”Det är ändå inte värt det om du inte är lycklig.” Det var det bästa råd han någonsin gav mig. Man ska göra det man känner för, den filosofin har jag alltid försökt följa.

Min far var på många sätt min bäste vän under uppväxten, samtidigt som han lyckades förena det med en rejäl dos faderlig disciplin.

Det fanns gränser, och dem var det säkrast att inte överträda. Jag fick stryk så det räckte (eller ”smisk”, som ni nordstatare skulle säga) 18

när jag förtjänade det, men inte i överkant och aldrig i vredesmod.

Om pappa var riktigt arg tog han några minuter och lugnade ner sig innan han utdelade en kontrollerad omgång med smörj – och sedan blev det en kram.

Om man ska tro min bror så låg han och jag ständigt i luven på varandra. Jag vet inte om det stämmer, men visst hade vi våra duster.

Han var yngre och mindre än jag, men han var bra på att ge igen och gav sig aldrig. Han är en riktig tuffing och än idag är vi bästa vänner. Vi rök ihop som fan, men vi hade också väldigt kul ihop och vi ställde alltid upp för varandra.

På vår high school stod det en staty av en puma utanför expeditionen. Varje år var det en nollningstradition att de äldre eleverna försökte tvinga nya elever att sätta sig på puman. Färskingarna gjorde självfallet motstånd. Jag hade redan gått ut när min bror började på skolan, men på hans första dag gick jag dit och erbjöd hundra dollar till första bästa som klarade att få upp honom på den där puman.

Den hundringen blev jag aldrig av med. *

Även om jag ofta hamnade i slagsmål var det sällan jag som började.

Pappa var tydlig med att det blev stryk hemma om han fick reda på att jag eller min bror hade startat bråk. Vi förväntades vara bättre än så.

Men självförsvar var en annan sak, för att inte tala om att skydda min bror – om någon hackade på honom fick de med mig att göra.

Den ende som fick slå honom var jag.

Någonstans under resans gång började jag hjälpa yngre killar som blev mobbade. Det kändes som att jag var tvungen att hålla ett vakande öga på dem. Det blev som en plikt för mig.

Kanske var det bara en förevändning för att få slåss utan att bli straffad hemma. Men jag tror att det var mer än så, jag tror att min fars sinne för vad som var rätt och riktigt hade större inverkan på mig än jag själv förstod just då eller senare i livet. Oavsett vilket så fick jag definitivt många tillfällen att ta till nävarna.

19

*

Min familj var djupt troende. Pappa var diakon och mamma var lärare i söndagsskolan. Jag minns en period när jag var liten då vi brukade gå i kyrkan varje söndagsförmiddag, varje söndagskväll och varje onsdagskväll. Ändå tyckte vi inte att vi var så värst religiösa, vi var bara anständigt folk som trodde på Gud och var aktiva i kyrkan. Om sanningen ska fram var jag oftast inte så sugen på att gå dit.

Pappa jobbade hårt, det låg i blodet tror jag nog – hans far var lantbrukare i Kansas och de typerna låg inte på latsidan. För pappas del räckte det aldrig med bara ett jobb – han hade en djurfoderbutik ett tag när jag var liten, och så hade vi en ganska oansenlig ranch som vi alla slet med att hålla ordning på. Numera är han pensionär, i alla fall på pappret. Det händer ofta att han rycker in och jobbar åt en veterinär i trakten, förutom när han håller reda på ranchen.

Min mor jobbade riktigt hårt hon också. När min bror och jag var tillräckligt stora för att klara oss själva började hon jobba som konsulent på ett ungdomsfängelse. Det var slitsamt att handskas med problemungdomar dagarna i ända, och så småningom drog hon vidare. Nu har hon också gått i pension, fast hon håller igång med olika deltidsjobb och med att passa barnbarnen.

Rancharbetet fyllde vardagen efter skoltid. Min bror och jag hade våra olika sysslor att sköta efter skolan och på helgerna: att utfordra och ta hand om hästarna, rida runt bland boskapen och se efter inhägnaderna.

Boskap ställer alltid till det. Jag har blivit sparkad i benet, sparkad i bröstkorgen och jodå, även i min ädla bakdel. Fast aldrig i skallen, det hade kanske kunnat få rätsida på mig.

Under uppväxten födde jag upp ungtjurar och kvigor åt FFA, Future Farmers of America. (Nuförtiden är deras officiella namn The National FFA Organization.) Jag gillade verkligen FFA och la ner mycket tid på att sköta om och ställa ut boskap, även om det kunde vara frustrerande att ha hand om djuren. Jag brukade bli fly 20

förbannad och tro att jag var alltings härskare. Jag var känd för att drämma till dem ovanpå de enorma huvudena för att få dem att skärpa sig när ingenting annat hjälpte. Två gånger bröt jag handen.

Som sagt, det hade nog varit bra för mig att få en spark i huvudet.

När det gällde vapen höll jag mig i skinnet, fast att jag kände starkt för dem. Som så många andra pojkar fick jag ett gevär av modellen Daisy Multi-pump BB – ju mer man pumpade, desto kraftigare blev skottet. Det var mitt första ”vapen”, senare hade jag en kolsyredriven revolver som påminde om 1860 års Colt Peacemaker. Ända sedan dess har jag varit svag för skjutvapen i gammal västern-stil, och efter att jag muckade från flottan har jag börjat samla på riktigt tjusiga replikor. Min favorit är en kopia av Navy Colt från 1861, en revolver som tillverkas av gamla originaldelar.

Mitt första gevär fick jag när jag var sju, åtta någonting. Det var ett 30-06 Springfield med cylinderrepeter, en stadig pjäs – det var faktiskt så ”vuxet” att jag till en början blev rädd när jag avfyrade det. Efterhand lärde jag mig att älska det där geväret, men jag minns att det jag verkligen suktade efter var min brors Marlin 30-30. Det hade bygelrepeter i bästa cowboystil.

Jo, nog fanns det en röd tråd.

Inridning Man är ingen cowboy förrän man klarat att rida in en häst. Jag började lära mig medan jag gick i high school. Först var det inte mycket jag begrep, det var mest: hoppa upp på dem och rid runt tills de slutar slå bakut. Försök att sitta kvar så gott det går.

När jag blev lite äldre lärde jag mig mycket mer, men större delen av grundutbildningen skedde på plats – eller till häst, rättare sagt.

Hästen gjorde någonting och då gjorde jag något till svar. Vi nådde en överenskommelse. Den viktigaste lärdomen var nog att ha tålamod, och jag var ingen tålmodig person. Det var en förmåga jag tvingades lära mig när jag jobbade med hästar och när jag sedan väl 21

blev prickskytt var det något jag hade extremt stor nytta av – precis som när jag skulle uppvakta min blivande fru.

Till skillnad från hur det var med korna fick jag aldrig för mig att slå till en häst. Visst, jag red på hästen tills den var helt slut. Jag satt kvar tills den fattade vem som bestämde. Men att slå en häst, vad skulle det tjäna till? Om man bara lägger tillräckligt med tid och tålamod på en häst kan man få den att samarbeta ändå.

Jag vet inte riktigt om jag var någon begåvning när det gällde att rida in hästar, men att umgås med dem fick mig att bli ännu mer besatt av hela cowboygrejen. Såhär i efterhand är det inte så konstigt att jag började med rodeotävlingar medan jag fortfarande gick i skolan. Jag sysslade en del med idrott i high school – baseball och amerikansk fotboll – men det gick inte att jämföra med spänningen i rodeo.

Alla skolor har sina olika grupperingar: sportfånar, nördar och så vidare. Gänget jag hängde med kallades för ”ropers”. Vi hade jeans och cowboyboots och vi såg ut och betedde oss som cowboys. Men någon riktig ”roper” var jag absolut inte – på den tiden skulle jag inte ens klarat att fånga en kalv med lasso. Det hindrade mig dock inte från att börja med rodeo när jag var i sextonårsåldern.

Jag började med att rida tjurar och hästar på ett litet ställe i trakten där man betalade tjugo dollar för att få prova hur länge man kunde sitta kvar. Utrustningen stod man för själv: sporrar, chaps, och ett slags anpassad sadelgjord till hästen. Det var inget snobbgöra. Man hoppade upp, blev avkastad och hoppade upp igen. Efterhand klarade jag att sitta kvar längre och längre, och till sist var jag självsäker nog att ställa upp i några lokala tävlingar.

Att tämja en tjur skiljer sig en del från att rida en häst. Tjurar slår inte bakut utan framåt, och deras hud är så slapp att när de lyfter bakdelen från marken så glider man inte bara framåt utan även i sidled. Och tjurar kan verkligen gå loss. Säg såhär, att hålla sig kvar på en tjur är inte det enklaste.

Jag höll på med tjurridning i ungefär ett år utan några enorma framgångar. Det var bara att inse faktum, jag återgick till hästarna 22

och så småningom försökte jag mig på ”saddle bronc busting”, den klassiska grenen där man förutom att sitta kvar på hästen i åtta sekunder måste klara att göra det med stil och finess. Av någon anledning var jag bättre på just den biten än på annat så jag fortsatte ett bra tag. Jag vann min beskärda del av bältesspännen och tjusiga sadlar. Därmed inte sagt att jag blev någon mästare, men jag drog in så att det räckte till några krogrundor i alla fall.

Jag var dessutom omtyckt bland många ”buckle bunnies”, rodeovärldens kvinnliga groupies. Det var inte så tokigt. Jag gillade att åka från stad till stad, att resa, festa och rida.

En cowboys livsstil, kan man säga. *

Jag fortsatte med hästarna även efter high school. 1992 började jag på Tarleton State University i Stephenville, Texas. För den oinvigde kan jag berätta att Tarleton grundades 1899 och upptogs bland Texas A&M-universitet 1917. Skolan är det tredje största lantbruksuniversitetet (utanför det som kallas land grant-systemet) i hela USA. Den har rykte om sig att dana duktiga ranch- och gårdsföreståndare, liksom lärare inom alla slags lantbruk.

På den tiden var jag inne på att bli ranchföreståndare, men innan jag skrev in mig hade jag funderat en del på det militära. Morfar hade varit pilot i det gamla arméflygvapnet och ett tag ville jag bli flygare. Sedan övervägde jag marinkåren – jag ville ha action på riktigt och jag gillade tanken på strid. Jag hade också hört ett och annat om specialförbanden och funderade på att ta värvning inom Marine Recon, marinkårens elitförband. Men min familj och särskilt mamma ville att jag skulle läsa vidare. Till slut övertygade de mig och jag bestämde mig för att skaffa en utbildning först, och sedan ta värvning. Som jag såg det innebar det att jag fick festa runt ett tag innan jag började med något på allvar.

Jag höll fortfarande på med rodeo och började bli ganska skicklig, men karriären fick ett abrupt slut lagom till första året på univer23

sitetet när en unghäst vräkte omkull över mig inne i spiltan på en tävling i Rendon, Texas. På grund av hur hästen låg kunde killarna inte öppna spiltan, de fick börja med att dra bort djuret medan jag var fastklämd undertill. Jag hade foten kvar i ena stigbygeln, och blev släpad och sparkad så illa att jag tuppade av. När jag kom till sans låg jag på en bår i en ambulanshelikopter på väg till sjukhuset.

Det slutade med bultar i handlederna, en axel ur led, brutna revben och krossår på ena lungan och njuren.

Det värsta under återhämtningen måste ha varit de förbannade bultarna. De var i själva verket stora skruvar, minst fem millimeter tjocka, som stack ut på var sida om handlederna som på Frankensteins monster. De kliade och såg bisarra ut, men de fick i alla fall händerna att sitta kvar.

Några veckor efter olyckan tyckte jag att det var dags att ringa en tjej jag ville bjuda ut. Aldrig att bultarna skulle hindra mig från lite skoj. När vi satt i bilen slog en av bultarna ideligen emot blinkersen, och jag blev så trött på det att jag till slut bröt av skiten alldeles nere vid huden. Tjejen blev nog inte alltför imponerad. Det blev en kort dejt.

Min rodeokarriär var över men jag fortsatte att festa som om jag var ute på turné. Pengarna brände jag illa kvickt och jag blev tvungen att söka deltidsjobb för att klara studierna. Jag fick jobb som bud åt en brädgård som levererade virke och annat byggmaterial.

Jag skötte mig bra och det måste väl ha gjort intryck. En dag klev det in en karl och började prata med mig. ”Jag känner en kille som har en ranch och han behöver en lantarbetare”, sa han. ”Kan det vara nåt för dig?” ”Jösses, jävlar”, svarade jag. ”Jag kör dit med en gång.”

Och så blev jag en ”ranch hand” – en riktig cowboy – trots att jag fortfarande pluggade på heltid.

24