9789100139995

fiolen fr책n auschwitz

maria àngels anglada

Fiolen från Auschwitz Översättning från katalanska : Jens Nordenhök

albert bonniers förlag

Samtliga dokument som inleder kapitlen är autentiska.

Se : Reimund Schnabel : Macht ohne Moral Eine Dokumentation über SS, Frankfurt 1957.

Boken är översatt med stöd av Institut Ramon Llull

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013999-5 El violí d’Auschwitz © by Maria Àngels Anglada (Estate of Ma Àngels Anglada), 1994

By Agreement with Pontas Literary & Film Agency Originalets titel : El violí d’Auschwitz Tryck : CPI Books GmbH, Leck 2014

till minnet av offren

fĂśrfattarens tack gĂĽr till fiolbyggaren ramon pinto i comas

I

Vakten vid getto 6 Łódź, 1 december 1941 Ärende : användande av skjutvapen Den 1 december 1941, från kl. 14 till kl. 16, stod jag på post nr. 4 på Hohensteinerstrasse. Vid 15-tiden såg jag en judinna som försökte tränga sig ut genom stängslet, hon stack ut huvudet mellan pålarna och försökte stjäla rovor från en vagn där utanför. Jag använde mig av mitt skjutvapen. Judinnan föll dödligt sårad för mina två skott.

Vapen : karbingevär 98.

Ammunition : två patroner.

NAUMANN Vaktpost i reserven Första kompaniet – gettobataljonen

December 1991 Jag har alltid svårt att sova natten efter att jag har spelat på en konsert. Musiken kommer tillbaka i mig som en inspelning som börjar om och om igen. Men den här konserten var lite speciell eftersom det var tvåhundraårsdagen av Mozarts död. Vi hade spelat i Kraków, en stad med goda musiker, i den underbart vackra ”Casa Venetiana” i en sal omgjord till auditorium. Det var mycket kallt, vilket hade hindrat oss från att ta någon längre promenad i staden som har så mycket konst att visa upp. Strax före lunch, när solen skingrade dimman, gjorde jag en tur på Rynek Glowny innan jag gick tillbaka till hotellet.

För den första delen av konserten hade Virgili Stancu, pianisten i vår trio, motvilligt accepterat de polska organisatörernas förslag att med sin vanliga mästarhand bjuda på Chopins preludier som han kunde på sina fem fingrar. Den andra delen hade han och jag tillsammans 13

spelat sonaten i b-dur som Mozart skrev åt en violinist som han beundrade mycket – Regina Strinassacchi. Vi fick dessutom höra orkestern spela Sinfonia Concertante för violin & viola helt oklanderligt, med alla dess olika klangbottnar som låter antyda dramatiken bakom de kloka och fint flätade fraseringarna.

Jag hade särskilt lagt märke till tonen hos fiolen i solopartierna. Den spelades av en äldre kvinna som var orkesterns förstafiol. Hennes spel var ypperligt och visade, som jag tyckte, stor passion. Men hennes blick var sorgsen när hon inte spelade.

Det var långt in på natten och jag tyckte mig fortfarande höra den där fiolen. Den var inte särskilt högljudd, tvärtom sammetslen och fyllig. Naturligtvis var den inte byggd av någon av de stora mästarna från Cremona. Men kanske ändå, tänkte jag, en fiol av den gamla polska skolan. Skulle alltså en Mathaeus Dobrucky ha räddats undan förstörelsen i Kraków ?

När jag tänkte närmare efter tyckte jag att färgen på den var mera mörkröd och inte så genomskinlig. Den kunde också vara ett tyskt eller tyrolskt hantverk, kanske av någon i den där oändliga raden av fiolbyggare Klotz.

– Nej, du ser ju att att den inte är en Klotz.

14

Hon sade det leende, men det fanns ingen glädje i leendet. Det var dagen efter konserten. Jag hade bestämt mig för att fråga violinisten själv varifrån fiolen kom. Men för att slippa grubbel hade jag fördjupat mig i en utmärkt spionroman av Eric Ambler av det slag som får mig att sova lugnt och djupt.

Vi möttes på musikhögskolan – som alltså inte kal­ las för konservatorium – dit jag hade blivit inbjuden.

Jag hade beundrat den stora vestibulen och hela serien oljeporträtt av magnifika polska musiker, från de äldsta fram till min kollega Wienasky. Sedan hade jag gått till en undervisningssal för att leda en ”master class” som de numera kallas.

När timmen var slut räckte kvinnan mig sin fiol. Jag kände på den : strängarna svarade precis som jag ville – som smidig lera under händerna på en modellör. Fiolen var ett litet underverk.

– Jag antar att du inte vill skiljas från den.

– Absolut inte ! svarade hon. Inte ens om jag svalt ihjäl ! Den är allt jag har kvar av min familj. Ni förstår, fortsatte hon, den här fiolen byggde min farbror Daniel med måtten efter stradivariusarna. Jag skulle inte byta den mot någonting i världen !

– Det är klart, då förstår jag att du håller den så högt.

15

– Nej, det kan du inte förstå. Inte utan att känna till hela historien.

En mörk skugga av sorg kom över hennes blå ögon och förstärkte rynkorna i hennes vackra ansikte. Hon förde instinktivt undan sitt blonda men vitnade hår och andades hastigt, nästan tungt.

Vi fick sluta, för jag hade lovat att gå till aulan och lyssna på avgångselevernas strängsektion som skulle spela förre rektorn Pendereckis ”Intermezzo”. Sedan bjöds det på en liten fest som mest tycktes trötta ut min kollega : – Är du inte trött på den här festen ?

Hon frågade mig ganska tidigt. Jag var absolut inte trött, men hon hade väckt min nyfikenhet och mitt intresse.

– Jag har inget emot att gå härifrån, jag har ju gjort mitt här ! Jag kan följa dig hem, om du vill.

Hon bodde nära musikhögskolan och vi gick till fots i den kalla kvällen. Dimman hade kommit tillbaka och nu svepte den in allt. Hon bjöd mig att komma upp och dricka en kopp varmt te. Hennes våning var liten och enkel, livet i Polen var kärvt. Jag nämnde ingenting vidare om hennes fiol, jag ville avleda henne, få henne på andra tankar. Hon berättade helt kort om sin son och 16

visade mig en bild på honom och sade att han hade åkt för att bosätta sig i Israel. Men själv ville hon inte flytta : – Vad skulle jag göra där ? Han är diamantslipare och har ett bra arbete, men numera är det så många musiker i Israel, särskilt ryssar, så att de kunde sätta upp hundra orkestrar ! Han kommer hit till nyår och till påsk.

Vi fortsatte att tala om musik och diskuterade några tolkningsproblem samtidigt som vi lyssnade på en inspelning av Mozarts Sinfonia Concertante. Vi avslutade det hela med att musicera – så är det alltid med mig – för hon var även en utmärkt pianist, och hennes piano upptog mer eller mindre halva vardagsrummetmatsalen-musikrummet. Musicerandet förde oss närmare än vad timmar av samtal kunde ha gjort, och jag kände att jag hade blivit vän med henne. Hennes kinder blossade och för ett kort ögonblick – kanske är jag lite förmäten nu – tyckte jag mig flyktigt se en glimt av åtrå i hennes blick, men kanske var det bara musiken.

Herregud, tänkte jag, hon är ju mycket äldre än jag !

Vi spelade färdigt vår sonat helt samstämda och efteråt var hon som förvandlad och skrattade glatt. Ännu mera när hon lade på telefonen som hade ringt just när hon tryckte mina händer, nöjd med sitt pianospel. Hon behövde inte ha sagt någonting, men hon förklarade 17

att det var hennes vän − han är inte musiker, han är ingenjör och arbetar i Nowa Huta, vi kan inte gå ut tillsammans så ofta.

Nu hade det blivit sent och jag måste gå tillbaka till hotellet där Gerda och Virgili Stancu väntade på mig.

Vi skildes åt motvilligt och bestämde att vi skulle äta middag tillsammans alla fyra nästa kväll på vårt hotell.

Jag ville inte att Regina skulle behöva betala något, för trots att hon var en utmärkt yrkesmusiker visste jag att hon inte hade det lätt att få det att gå ihop.

Jag ville inte säga något innan jag hade talat med mina kollegor, men tänkte att det vore en god idé att bjuda med henne till Holland och sätta upp ett konsertprogram med henne där. Jag var säker på att de skulle gå med på det, för hennes spel hade gjort dem förtjusta, det hade de redan sagt.

När vi hade ätit middag nästa dag ville jag följa henne till hennes våning, men hon sade att det inte behövdes, att det skulle bli alldeles för sent för mig. Vi skildes åt med en varm omfamning och jag tänkte motvilligt att hennes kropp var mjuk och en gång måste ha varit åtråvärd.

Under hela middagen pratade hon nästan bara med Gerda, violinisten, och inte med mig. De till och med 18

försvann tillsammans en lång stund. När de kom tillbaka från hotellrummet såg jag att Regina hade bytt kläder. Hon hade på sig en av Gerdas konsertklänningar, mörkblå med spetsbroderier, som passade henne alldeles utmärkt. Men de hade nog också hunnit dela några hemligheter, antog jag, och där tog jag inte miste : – Regina var mycket glad åt dina tolkningsförslag, sade Gerda. Och likaså åt din master class med avgångseleverna. Den var hon mycket imponerad av !

– Faktiskt, om sanningen ska fram tyckte jag inte att jag var nödvändig där. Du hörde ju själv hur de spelade !

– Men du gav dem nya synpunkter, du gav dem ditt sätt att se på sakerna, din skolning är annorlunda och det intresserade henne mycket, framför allt det där om avslut och kadenser.

Hon gjorde en paus och bytte ämne : – Har hon inte berättat någonting om sitt liv för dig ?

– Nej, och jag frågade inte heller om något, så indiskret är jag inte ! Förresten tyckte jag att hon verkade bli ledsen av det. När hon sade att fiolen var byggd av hennes farbror Daniel hörde jag hur hon viskade för sig själv : ”Välsignat vare hans minne.”

Ja, bekräftade Gerda, så måste de ju säga. Nästan alla i hennes familj var förintelseoffer. Hennes mor och 19

hennes mormor dog i gettot i Kraków, hennes far och hennes storebror i Auschwitz, alla dödade av nazisterna.

Hur ung var hon själv den gången ? Hur hade hon räddat sig ? Jag tänkte att musiken måste ha varit till stor hjälp att komma över allt det där mörkret.

– Hon gav mig de här fotokopiorna till dig, hon samlade många vittnesberättelser från den tiden. Hon sade att du intresserade dig för hennes fiol och att du med de här papperen kan rekonstruera en del av fiolens historia.

– Har du läst dem ?

– De höll mig vaken länge i natt ! Men nu är de dina, hon gav mig dem för att du skulle ha dem.

Jag blev mycket glad, det var ett bevis på vänskap.

De hade också övertalat henne att komma och delta i några konserter när alla detaljer var lösta. Gerda hade redan planerat det, hon brukade alltid få sin vilja igenom, och de hade redan bestämt att hon skulle spela fiolen i Beethovens Ärkehertigtrio under en av konserterna. Jag gav henne gärna min plats. Övriga detaljer i turnén lämnade vi över till cellistens bror som var vår agent.

Regina hade nästan aldrig varit utomlands, och en bortavistelse skulle ge henne friska krafter. Tre veckor, 20

sade hon, inte längre, det finns folk här som är ute efter mitt jobb.

Vår turné närmade sig slutet, vi hade en sista konsert bokad i Warszawa och sedan skulle vi skiljas åt, Gerda och Virgili till Amsterdam, jag till min studio i Paris där man väntade mig för en cd-inspelning. På Warszawas flygplats satt vi fast i över två timmar på grund av dimman. Jag passade på att läsa upp Reginas anteckningar för dem, översatta till en rudimentär engelska. Efter några sidor tänkte jag, ”du kan skicka dem till Maria Àngels, hon kommer att vara mycket intresserad”, men snart hade jag glömt allt, försjunken som jag var i violinistens berättelse. Ett ständigt återkommande namn var till och med bekant för mig. Mina kollegor kom och sade att vårt flyg redan var utropat, själv hade jag inte hört något eftersom jag var så absorberad av historien om min väninnas fiol – en historia som jag aldrig kommer att glömma.