9789100139766

r apport fr 책n insidan

paul auster

Rapport från insidan Översättning Ulla Roseen

albert bonniers förl ag

Citatet på sid. 25 är hämtat ur Sagan om Pelle Kanin av Beatrix Potter, i översättning av Birgitta Hammar (Bonnier Carlsen 2014) www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013976-6 copyright © Paul Auster 2013 Originalets titel: Report from the Interior Published by agreement with Carol Mann Agency and Licht & Burr Literary Agency, Denmark TRYCK BaltoPrint, Litauen 2015

rapport fr책n insidan 7 tv책 slag mot huvudet 107 tidskapsel 179 album 279

rapport fr책n insidan

I början var allting levande. Minsta föremål var utrustat med ett klappande hjärta och till och med molnen hade namn. Saxar kunde gå, telefoner och tekannor var kusiner, ögon och glasögon var bröder. Klockans urtavla var ett människoansikte, varje ärta i din skål hade sin egen personlighet och grillen längst fram på dina föräldrars bil var en flinande mun med många tänder. Pennor var luftskepp.

Mynt var flygande tefat. Trädens grenar var armar. Stenar kunde tänka och Gud fanns överallt.

Det var inte svårt att tro på att gubben i månen var en riktig gubbe. Du kunde se hans ansikte titta ner på dig från natthimlen, och det var ingen tvekan om att det var ett mansansikte. Att sedan den där mannen inte hade någon kropp betydde ingenting – han var ändå en man för dig, och tanken att det kunde finnas en motsägelse i allt detta dök aldrig upp i ditt huvud. Samtidigt som det inte alls var konstigt att en ko kunde hoppa över månen. Och att en tallrik kunde rymma med en sked.

Dina tidigaste tankar, kvarlevor från det liv du levde inom dig som liten pojke. Du kan bara minnas delar av det, 9

enstaka bitar, korta glimtar av igenkännande som oväntat och slumpartat dyker upp till ytan hos dig – framkallade av någon lukt, eller av någon beröring, eller av hur ljuset faller på något i vuxenhetens här och nu. Åtminstone tror du att du kan minnas, är du övertygad om att du minns, men kanske minns du inte alls, eller så minns du bara ett senare minne av det som du tror att du tänkte under den där avlägsna tiden som nu nästan gått förlorad för dig.

Den 3 januari 2012, på dagen ett år efter det att du började skriva din senaste bok, din nu avslutade vinterdagbok.

Det var en sak att skriva om din kropp, att katalogisera de mångahanda slag och njutningar som upplevts av ditt fysiska jag, men att utforska din tankevärld så som du minns den från barndomen kommer säkerligen att bli en svårare uppgift – kanske omöjlig. Ändå känner du dig manad att försöka. Inte därför att du ser dig själv som ett sällsynt eller enastående studieobjekt, utan just därför att du inte gör det, därför att du betraktar dig själv som vem som helst, som envar.

Det enda bevis du har på att dina minnesbilder inte är helt och hållet bedrägliga är det faktum att du fortfarande då och då faller in i gamla tankebanor. Spåren har dröjt sig kvar långt in i sextioårsåldern, animismen från din tidiga barndom har inte fullkomligt rensats bort ur ditt sinne och varje sommar, när du ligger på rygg i gräset, tittar du upp på de drivande molnen och ser dem förvandlas till ansikten, till fåglar och djur, till stater och länder och fantasiriken.

10

Grillar på bilar får dig fortfarande att tänka på tänder, och korkskruven är fortfarande en dansande ballerina. Trots det yttres vittnesbörd är du fortfarande den du var, även om du inte längre är samma person.

Under funderingarna om vart du vill komma med detta har du beslutat dig för att inte överskrida tolvårsgränsen, för efter tolv år var du inte längre ett barn, puberteten hägrade, aningar om vuxenheten hade redan börjat glimta till i din hjärna och du började formas till ett annat slags människa än den lilla person vars liv var ett ständigt nerdykande i det nya och som varje dag gjorde något för första gången, till och med flera saker, eller många saker, och det är denna långsamma utveckling från okunnighet till något mindre okunnigt som nu upptar dig. Vem var du, lille man? Hur blev du en person som kunde tänka, och om du kunde tänka – vart förde dina tankar dig då? Gräv upp de gamla berättelserna, krafsa runt efter vadhelst du kan hitta, håll sedan upp skärvorna mot ljuset och skärskåda dem. Gör det. Försök att göra det.

Världen var förstås platt. När någon försökte förklara för dig att jorden var ett klot, en planet som kretsade kring solen tillsammans med åtta andra planeter i något som kallades ett solsystem, kunde du inte fatta vad den äldre pojken pratade om. Om jorden var rund så skulle ju alla nedanför ekvatorn ramla av den, eftersom det var otänkbart att en person kunde leva sitt liv uppochner. Den äldre pojken försökte förklara begreppet tyngdlag för dig, men också 11

det översteg din fattningsförmåga. Du föreställde dig hur miljoner människor störtade med huvudet före genom ett ändlöst alltuppslukande mörker. Om nu jorden verkligen var rund, sa du dig, så skulle ju Nordpolen vara den enda trygga platsen.

Säkerligen inspirerad av de tecknade filmer som du älskade att titta på tänkte du dig att det stack ut en påle från Nordpolen. Som en sådan där randig, snurrande pelare som brukade stå utanför frisersalonger.

Stjärnor var däremot obegripliga. Inte hål i himlen, inte stearinljus, inte elektriska lampor, ingenting som liknade något av det som du kände till. Ofantligheten hos den svarta luften där uppe, väldigheten hos den rymd som sträckte sig mellan dig och de där små ljuspunkterna, var något som undandrog sig all begriplighet. De var välvilliga och vackra företeelser som svävade genom natten, där för att de fanns där och inte av något annat skäl. Guds verk, javisst, men hur i all världen hade han tänkt?

Dina yttre omständigheter vid denna tid var följande: femtiotalets Amerika; mor och far; trehjulingar, cyklar och kärror; radioapparater och svartvit tv; bilar med manuell växellåda; två små lägenheter och sedan ett hus i förorten; bräcklig hälsa i början, därefter normal pojkstyrka; kommunal skola; familj ur den strävsamma medelklassen; en stad med femtontusen invånare, protestanter, katoliker och judar, alla vita förutom en handfull svarta, men inga 12

buddhister, hinduer eller muslimer; en lillasyster och åtta kusiner; serietidningar; Rootie Kazootie och Pinky Lee; »Jag såg mamma kyssa tomten«; Campbells-soppor, Wonder-bröd och konserverade ärtor; trimmade bilar (hot rods) och cigarretter för tjugotre cent paketet; en liten värld som fanns inuti den stora världen och som på den tiden utgjorde hela din värld, eftersom den stora världen ännu inte var synlig.

Beväpnad med en högaffel springer en ilsken Farmer Gray genom ett majsfält på jakt efter Katten Felix. Ingen av dem kan tala, men deras handlingar åtföljs av en skrällande hurtig musik på högvarv, och när du ser hur de båda ger sig in i ännu en kamp i sitt ständigt pågående krig är du övertygad om att de är verkliga, att dessa kantigt tecknade svartvita figurer inte är mindre levande än du själv. Varje eftermiddag dyker de upp i ett tv-program som heter Junior Frolics och leds av en man vid namn Fred Sayles, som du känner som bara Farbror Fred, den silverhårige vakten som öppnar porten till detta underverkens land, och eftersom du inte förstår någonting alls av hur man producerar tecknad film, inte har minsta aning om den process som får teckningar att röra på sig, antar du att det måste vara fråga om ett slags alternativt universum där figurer som Farmer Gray och Katten Felix kan finnas – inte som pennstreck som dansar fram över en tv-skärm utan som riktiga, fysiska, tredimensionella varelser lika stora som vuxna människor.

Logiken kräver att de måste vara stora, eftersom människorna som syns på tv alltid är större än sina bilder på 13

skärmen, och logiken kräver också att de måste tillhöra ett alternativt universum, eftersom det universum som du lever i inte befolkas av tecknade figurer, hur gärna du än hade velat att det vore så. En dag när du är fem år gammal förkunnar din mor att hon tänker ta med dig och din vän Billy till den studio i Newark där Junior Frolics spelas in.

Du kommer att få träffa Farbror Fred personligen, berättar hon för dig, och delta i showen. Allt detta tycker du låter spännande, oerhört spännande, men ännu mer spännande är tanken att du äntligen, efter månader av spekulerande, nu kommer att få se Farmer Gray och Katten Felix med egna ögon. Nu äntligen ska du få reda på hur de egentligen ser ut.

I fantasin ser du handlingen utspela sig på en enorm scen, en scen stor som en fotbollsplan, där den vresige gamle bonden och den förslagna svarta katten jagar varandra fram och tillbaka i en av sina storslagna sammandrabbningar. På den utsatta dagen händer emellertid ingenting av detta så som du hade föreställt dig det. Studion är liten, Farbror Fred har smink i ansiktet, och efter att ha fått en påse mintkarameller att ha som sällskap under showen intar du din plats på åskådarläktaren tillsammans med Billy och de andra barnen. Du tittar ner på det som skulle vara en scen men som i själva verket inte är något annat än studions betonggolv, och det du ser där är en tv-apparat. Inte ens en speciell tv-apparat utan en som är varken större eller mindre än den ni har där hemma. Bonden och katten syns ingenstans i närheten. När Farbror Fred har hälsat publiken välkommen till showen presenterar han den första tecknade filmen. Tv:n slås på och där studsar Farmer Gray och Katten Felix runt som de alltid 14

har gjort, fortfarande fångna inne i burken, fortfarande lika små som de alltid har varit. Du blir helt förvirrad. Hur har du misstagit dig? frågar du dig. Var nånstans har du tänkt fel? Verkligheten stämmer så provocerande illa med din fantasi att du inte kan låta bli att uppleva det som att du har utsatts för ett illasinnat spratt. Överväldigad av besvikelse kan du knappt förmå dig att titta på showen. När du efteråt går tillbaka till bilen tillsammans med Billy och din mor slänger du med avsky bort mintkaramellerna.

Gräs och träd, insekter och fåglar, små djur och ljuden från dessa djur när deras osynliga kroppar tog sig fram genom de omgivande busksnåren. Du var fem och ett halvt när din familj lämnade den trånga lägenheten med uteplats i Union och flyttade till det gamla vita huset på Irving Avenue i South Orange. Inget stort hus, men det första hus som dina föräldrar någonsin bott i, vilket gjorde det till också ditt första hus, och även om det inte var så rymligt inuti tyckte du att gården bakom huset var enorm, för i själva verket var det två gårdar, den första en liten gräsbevuxen yta direkt bakom huset, kantad av din mors halvmåneformade blomrabatt, och eftersom ett vitt trägarage stod alldeles bakom blommorna och delade av tomten i två skilda områden fanns det sedan en gård till bakom den första, den bakre bakgården, som var vildare och större än den främre, ett avskilt rike där du ägnade dig åt synnerligen intensiva utforskningar av ditt nya kungadömes flora och fauna. Det enda spåret av människor där ute var din fars grönsaksland, som huvudsakligen var en tomatodling och som planterats 15

strax efter det att din familj flyttade in i huset 1952, och varje år under de tjugosex och ett halvt åren som återstod av din fars liv ägnade han somrarna åt att odla tomater, de rödaste, fylligaste New Jersey-tomater som någon någonsin hade sett; varje augusti var korgarna överfyllda av tomater, så många tomater att han fick lov att ge bort dem innan de blev dåliga. Din fars trädgårdsodling, som löpte utmed garaget på den bakre bakgården. Hans stycke land, men din värld – och där bodde du tills du var tolv år gammal.

Rödhakar, finkar, blåskrikor, gyllingar, röda tangaror, kråkor, sparvar, gärdsmygar, koltrastar, röda kardinaler och någon enstaka blåsångare. Fåglar var inte mer främmande för dig än stjärnor, och eftersom deras sanna hem var i luften tyckte du att fåglar och stjärnor tillhörde samma släkte. Deras obegripliga förmåga att flyga, för att inte tala om alla deras bjärta och dova färger, gjorde dem till lämpliga studieobjekt, men det hos dem som mest fångade ditt intresse var ljuden de frambringade, hur olika fågelarter talade sina egna specifika språk, antingen de var melodiösa sånger eller skarpa, sträva skrin, och redan tidigt var du övertygad om att de talade med varandra, att dessa ljud var artikulerade ord på ett särskilt fågelspråk, och precis som det fanns människor av olika färger som talade en oändlig mängd språk gällde samma sak för de luftburna varelser som ibland hoppade runt i gräset på din bakre bakgård, där varje rödhake talade till sina rödhakekamrater på ett språk som hade sitt eget ordförråd och sina egna grammatiska regler, lika begripligt för dem som engelska var för dig.

16

På somrarna: att riva ett grässtrå mitt itu och vissla genom det; att fånga eldflugor på kvällarna och gå runt med din magiskt glödande burk. På höstarna: att klistra fast fröskidorna från lönnarna på näsan; att plocka upp ekollon från marken och kasta dem så långt du kunde – djupt in i buskagen och utom synhåll. Ekollon var delikatesser som ekorrarna eftertraktade, och eftersom ekorrar var de djur som du beundrade mest av alla – deras fart! deras dödsföraktande hopp genom ekens grenverk högt där uppe! – iakttog du dem noga när de grävde små hål och begravde ekollonen i marken. Din mor berättade för dig att de sparade ekollonen till de magra vintermånaderna, men sanningen att säga såg du inte en enda gång en ekorre gräva upp ett ekollon på vintern. Du drog slutsatsen att de grävde hål bara för nöjet att få gräva, att de var tokiga i att gräva och helt enkelt inte kunde låta bli.

Fram tills du var fem, sex år, kanske till och med sju, trodde du att orden för människa, human being, uttalades human bean, mänsklig böna. Du tyckte det var underligt att mänskligheten skulle representeras av en så oansenlig liten grönsak, men på något sätt, genom att vrida och vända på dina tankar för att få dem att passa med din missuppfattning, kom du fram till att det var just litenheten hos bönan som gjorde den betydelsefull, att vi ju alla i början inte är större än en böna i vår mors livmoder och att bönan därför var den sannaste, starkaste symbolen för livet självt.

17

Den Gud som fanns överallt och härskade över allting var inte en kraft av godhet eller av kärlek utan av fruktan. Gud var skuld. Gud var den som bestämde över den himmelska tankepolisen, den osynliga, allsmäktiga styrka som kunde invadera ditt huvud och lyssna på dina tankar, som kunde höra när du talade för dig själv och översätta tystnaden till ord. Gud såg alltid, lyssnade alltid, och därför måste du alltid uppföra dig ordentligt. Annars skulle fruktansvärda bestraffningar drabba dig, outsägliga plågor, inspärrning i den mörkaste fängelsehåla, dömd att leva på vatten och bröd resten av livet. När du var gammal nog för att gå i skolan lärde du dig att varje rebellisk handling var ägnad att kväsas. Du såg dina vänner underminera reglerna med slughet och begåvning, uppfinna nya och allt mer försåtliga former av ödeläggelse bakom lärarnas rygg och ständigt klara sig undan med det, medan du själv, så fort du föll för frestelsen och deltog i deras upptåg, alltid ertappades och bestraffades. Ofelbart. Tyvärr alltså ingen begåvning för ofog, och medan du föreställde dig hur din arge Gud gjorde narr av dig med en föraktfull skrattsalva insåg du att du måste vara snäll – annars så.

Sex år gammal. Du stod i ditt rum en lördagsmorgon just efter att ha klätt på dig och knutit skosnörena (en så stor pojke nu, en så duktig pojke), redo för handling, beredd att gå nerför trappan och börja dagen, och när du stod där i det tidiga vårmorgonljuset fylldes du av en lyckokänsla, en extatisk, ohämmad upplevelse av välbefinnande och glädje, och ögonblicket därpå sa du till dig själv: Det finns 18

ingenting som är bättre än att vara sex år gammal, sex är den överlägset bästa åldern man kan vara i. Du kommer ihåg denna tanke lika tydligt som du kommer ihåg vad du gjorde för tre sekunder sedan, den brinner fortfarande inom dig femtionio år efter den morgonen, oförminskat klart, lika ljusstarkt som något av alla de tusentals eller miljontals eller tiomiljontals minnen som du har lyckats behålla. Vad var det som hade hänt som gav upphov till en så överväldigande känsla? Omöjligt att veta, men du anar att det hade något att göra med självmedvetandets födelse, det som sker med barn i sexårsåldern, då den inre rösten vaknar och med den förmågan att tänka en tanke och tala om för sig själv att man tänker den tanken. Våra liv går in i en ny dimension i detta skede, för det är i den stunden som vi får förmågan att berätta våra egna historier för oss själva, att inleda den oavbrutna berättelse som sedan fortsätter fram till den dag vi dör. Fram till den morgonen fanns du bara. Nu visste du att du fanns. Du kunde tänka på att finnas till, och när du väl kunde det var du i stånd att till fullo njuta av din egen existens, vilket innebär att du kunde tala om för dig själv hur härligt det var att leva.

1953. Fortfarande sex år gammal, några dagar eller veckor efter denna översinnliga insikt, kom ytterligare en vändpunkt i din inre utveckling, denna gång händelsevis förlagd till en biograf någonstans i New Jersey. Innan dess hade du varit på bio bara ett par, tre gånger, och då handlade det om tecknade barnfilmer (du kommer att tänka på P ­ inocchio och Askungen), men filmer med riktiga människor hade 19

du bara haft tillgång till på tv, och då huvudsakligen billiga västernfilmer från trettio- och fyrtiotalen, Hopalong Cassidy, Gabby Hayes, Buster Crabbe och Al »Fuzzy« St. John, fåniga gamla pangpangrullar där hjältarna bar vita hattar och skurkarna hade svarta mustascher men filmer som du verkligen njöt av och trodde på med en glödande övertygelse. Men så vid något tillfälle under året då du fyllde sex var det någon som tog med dig på en film som visades på kvällen – säkerligen dina föräldrar, även om du inte har något minne av att de var med. Det var din första filmupplevelse som inte var en lördagsmatiné, inte en tecknad Disneyfilm, inte en antik svartvit västernfilm – utan en ny färgfilm som var gjord för vuxna. Du minns hur stor den fullsatta salongen var, hur kusligt det kändes att sitta där i mörkret när ljuset släcktes, en upplevelse av förväntan och ängslan som vore du samtidigt både där och inte där, inte längre kvar inne i din kropp, så som man försvinner från sig själv när man är inne i en dröm. Filmen var Världarnas krig, baserad på romanen av H. G. Wells och då prisad som ett banbrytande verk när det gällde specialeffekter – mer genomarbetad, mer övertygande, mer avancerad än någon tidigare producerad film. Detta har du läst på senare år, men då, 1953, visste du ingenting om sådant, du var ju bara en sex år gammal pojke som såg en bataljon marsianer invadera jorden, och med den största tänkbara bioduk hängande framför dig kändes färgerna mer kraftfulla än några färger du förut hade sett, så lysande, så klara, så intensiva att det gjorde ont i dina ögon. Rullstensrunda rymdskepp av metall landade från natthimlen, ett efter ett öppnades luckorna 20

på dessa flygande maskiner och långsamt dök en marsian upp där inifrån, en onaturligt lång insektsliknande figur med armar som pinnar och kusligt långa fingrar. Marsianen fixerade sin blick på en jordvarelse, tog sikte på honom med sina groteska klotformade ögon, och ögonblicket därpå kom det ett ljussken. Några sekunder senare var jordvarelsen borta. Utplånad, upplöst i intet, reducerad till en skugga på marken, och sedan försvann även skuggan, som om personen aldrig hade varit där, aldrig hade funnits till. Märkligt nog har du inget minne av att du var rädd. Förhäxad är förmodligen det ord som bäst beskriver vad som skedde med dig, en känsla av vördnad, som om anblicken hade hypnotiserat dig till ett tillstånd av förstummad hänförelse.

Sedan hände något fruktansvärt, något som var långt mer fruktansvärt än dödandet och utplånandet av de soldater som hade försökt döda marsianerna med sina verkningslösa vapen. Kanske hade de där militärerna misstagit sig när de antog att inkräktarna hade kommit i fientliga avsikter, kanske försvarade marsianerna sig bara så som varje annan varelse skulle göra om de blev attackerade. Hur som helst var du beredd att tro dem om det bästa, eftersom du tyckte det var fel av människorna att låta sin rädsla för det okända så snabbt övergå i våld. Sedan kom fredens man. Han var far till den kvinnliga huvudpersonen, den manliga huvudpersonens unga och vackra flickvän eller hustru, och denne fader var något slags pastor eller präst, en Guds man, och med en lugn och tröstande röst rådde han människorna omkring sig att närma sig främlingarna med välvilja och vänskap, att komma till dem med Guds kärlek i sina hjärtan.

21

För att bevisa sin tes började den modige pastorn/fadern gå fram mot ett av rymdskeppen med Bibeln i ena handen och ett kors i den andra, medan han sa till marsianerna att de inte hade något att frukta, att vi på jorden ville leva i harmoni med alla i hela universum. Hans mun skälvde av sinnes­ rörelse, hans ögon lyste av styrkan i hans tro, och då, när han var bara någon meter från rymdskeppet, öppnades luckan, en pinnliknande marsian dök upp och innan pastorn/fadern hann ta ett steg till kom ett ljussken och förkunnaren av det heliga ordet förvandlades till en skugga. Strax därefter inte ens en skugga – förvandlades till ingenting. Gud, den allsmäktige, hade ingen makt. Ställd inför ondskan var Gud lika hjälplös som den mest hjälplösa människa, och de som trodde på honom var dömda till undergång. Sådan var den läxa som du lärde dig den kvällen av Världarnas krig. Det var en chock som du aldrig helt har hämtat dig ifrån.

Förlåt andra, förlåt alltid andra – men aldrig dig själv. Be snällt och säg tack. Sätt inte armbågarna på bordet. Skryt inte. Tala aldrig illa om någon bakom hans rygg. Kom ihåg att lägga smutskläderna i tvättkorgen. Släck lamporna innan du lämnar rummet. Se folk i ögonen när du pratar med dem. Säg inte emot dina föräldrar. Tvätta händerna med tvål och var noga med att borsta under naglarna. Tala aldrig osanning, stjäl aldrig, slå aldrig din lillasyster. Ha ett fast handslag. Var hemma klockan fem. Borsta tänderna innan du går till sängs. Och kom framför allt ihåg: gå inte under stegar, undvik svarta katter och låt aldrig fötterna nudda vid sprickorna i trottoaren.

22