9789100139445

sv책r a val

svåra val en memoar

Översättning Margareta Eklöf (förord, kap 1–13, kap 18–24, epilog och tack) Roland Poirier Martinsson (kap 14–17)

albert bonniers förlag

Av Hillary Rodham Clinton har tidigare utgivits: Levande historia 2003

Margareta Eklöf har översatt förord, kapitel 1–13, 18–24, epilog och tack Roland Poirier Martinsson har översatt kapitel 14–17

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013944-5 Copyright © 2014 by Hillary Rodham Clinton Published by arrangement with Ulf Töregård Agency, AB Amerikanska originalets titel: Hard Choices Tryck: ScandBook AB, Falun 2014

Till Amerikas diplomater och biståndsexperter, som så väl företräder vårt land och våra värderingar på små och stora platser, fredliga och riskfyllda, över hela världen och till minne av mina föräldrar Hugh Ellsworth Rodham (1911–1993) Dorothy Emma Howell Rodham (1919–2011)

innehåll Författarens förord 9 del i

nystart 1 2008 – ett lag av rivaler 19 2 Foggy Bottom – smart makt 42 Del ii

På andra sidan Stilla havet 3 Asien – tyngdpunkten förskjuts 63 4 Kina – okända vatten 93 5 Beijing – dissidenten 112 6 Burma – damen och knektarna 133 Del iii

Krig och fred 7 Af-Pak – fler trupper 165 8 Afghanistan – att avsluta ett krig 189 9 Pakistan – nationell heder 212 Del iv

Mellan hopp och historia 10 Europa – band som håller 251 11 Ryssland – återställande, tillbakagång 276 12 Latinamerika – demokrater och demagoger 297 13 Afrika – vapen eller tillväxt? 323

Del iv

omvälvning 14 Israel och Palestina – att börja förhandla 359 15 Arabiska våren – revolution 394 16 Libyen – med alla nödvändiga medel 431 17 Benghazi – under attack 453 18 Iran – sanktioner och hemligheter 491 19 Syrien – ett elakartat problem 525 20 Gaza – en vapenvilas anatomi 551 Del vi

Den framtid vi önskar oss 21 Klimatförändringarna – de gäller oss alla 573 22 Arbetstillfällen och energi – en jämn spelplan 590 23 Haiti – undergång och utveckling 613 24 Statskonst på 2000-talet – digital diplomati i en uppkopplad värld 633 25 Mänskliga rättigheter – ett ofullbordat bygge 647 Epilog 683 Tack 691 Register 695 Bildrättigheter 709

författarens förord

Vi ställs alla inför svåra val i livet. Några får mer av det än sin beskärda del. Vi måste bestämma oss för hur vi ska väga arbetets och familjens krav mot varandra. Att ta hand om ett sjukt barn eller en åldrande förälder. Att hitta ett bra arbete och veta vad man ska göra om man mister det. Om man ska gifta sig – och stanna kvar i äktenskapet. Hur man ska ge barnen de chanser de drömmer om och förtjänar. Livet handlar om att träffa sådana val, och hur vi sedan går vidare formar oss som människor. För ledare och nationer kan de valen innebära skillnaden mellan krig och fred, mellan fattigdom och välstånd.

Jag är evigt tacksam för att jag haft kärleksfulla och stödjande föräldrar i ett land som erbjöd mig alla möjligheter och gudagåvor – faktorer utanför min kontroll som banat väg för det liv jag har levt och de värderingar och den tro jag har gjort till mina. När jag som ung jurist valde att lämna en karriär i Washington och flytta till Arkansas för att gifta mig med Bill och bilda familj, frågade mina vänner om jag hade mist förståndet. Liknande frågor fick jag när jag som presidenthustru tog mig an sjukvårdsreformen, när jag själv kandiderade i presidentvalet och när jag tackade ja till president Obamas erbjudande att företräda vårt land som utrikesminister.

I dessa beslutssituationer har jag lyssnat till både hjärta och hjärna.

Jag följde mitt hjärta till Arkansas; det svämmade över av kärlek när min dotter Chelsea föddes och värkte då jag miste mina föräldrar.

Min hjärna uppmanade mig att gå vidare med min utbildning och utöva mitt yrke, och hjärta och hjärna tillsammans förmådde mig att 9

svår a val

börja arbeta i samhällets tjänst. Jag har försökt att inte begå samma misstag två gånger, att lära mig mer, anpassa mig till nya situationer och be till Gud om visheten att välja klokare i framtiden.

Det som gäller vårt vardagsliv gäller också på statsledningens högsta nivåer. Att bevara Amerika tryggt, starkt och välmående innebär en ändlös rad beslut, som i många fall måste fattas på grundval av ofullständig information och motstridiga krav. Det mest kända exemplet från mina fyra år som utrikesminister var nog president Obamas order att en natt då månen var skymd av moln i Pakistan skicka ett elitförband ur flottan att gripa Usama bin Ladin så att han kunde ställas inför rätta. Presidentens främsta rådgivare var oeniga. Underrättelserna var mycket lovande men långt ifrån definitiva. Riskerna för att projektet skulle misslyckas var skrämmande höga. Mycket stod på spel för USA:s nationella säkerhet, vår kamp mot al-Qaida och våra relationer till Pakistan. Framför allt låg de modiga SEAL-soldaternas och helikopterpiloternas liv i vågskålen.

Det var den klaraste och modigaste demonstration av ledarskap jag någonsin har sett.

Denna bok handlar om de beslut jag fattade som utrikesminister och även om president Obamas och utländska ledares beslut. Somliga beskriver händelser som skapade rubriker, andra rör de trender som kommer att prägla vår värld i framtida generationer.

Jag har givetvis måst utelämna många viktiga beslut, personer, länder och händelser. För att ge dem alla det utrymme de förtjänar skulle jag behöva många fler sidor. Jag skulle kunna fylla en hel bok enbart med tack till de begåvade och obrottsligt lojala medarbetare som jag var beroende av på utrikesdepartementet. Jag är oändligt tacksam för deras arbete och vänskap.

Som utrikesminister indelade jag våra val och utmaningar i tre kategorier. Den första var de problem vi hade ärvt, bland annat två krig och en global finanskris. Den andra bestod av nya, ofta oväntade, händelser och hot, från Mellanösterns kvicksand till Stilla havets upprörda vatten och cyberrymdens ännu inte kartlagda terräng. Den tredje utgjordes av de möjligheter en allt mer hopkopplad värld erbjöd som kunde bidra till att lägga grunden för amerikanskt ledarskap på 2000-talet.

10

förfat tarens förord

Det var med tillit till vårt lands bestående styrka som jag närmade mig dessa val, och även med ödmjukhet inför allt som låg kvar utanför vår kunskap och kontroll. Mitt syfte var att lägga om den amerikanska utrikespolitiken i riktning mot vad jag kallade ”smart makt”.

För att lyckas på 2000-talet måste vi bibehålla utrikes­politikens traditionella verktyg – diplomati, utvecklingsbistånd och militär makt – samtidigt som vi tillvaratar energin och idéerna i den privata sektorn och ger medborgarna, särskilt de aktivister, organisatörer och problemlösare som vi kallar civilsamhället, större möjligheter att övervinna svårigheter och utforma sin egen framtid. Vi måste sätta in alla USA:s krafter på att bygga upp en värld med fler partner och färre motståndare, mer gemensamt ansvar och färre konflikter, fler arbetstillfällen och ett välstånd på bred bas som medför mindre skador på miljön.

Som det brukar vara när man sitter med facit i hand önskar jag att vi kunde gå tillbaka och ta vissa beslut under förnyat övervägande, men jag är stolt över vad vi åstadkom. Detta århundrade började traumatiskt för vårt land, med terroristattackerna 11 september, de långa krig som följde och den stora recessionen. Vi var tvungna att göra bättre ifrån oss än så, och det gjorde vi också.

De åren innebar också bokstavligen en personlig resa för mig (till sist hade jag besökt 112 länder och färdats 1 500 mil) och bildligt, från det smärtsamma slutet på presidentvalskampanjen 2008 till samarbete och vänskap, båda oväntade, med min forne rival Barack Obama. Jag har tjänat vårt land på ett eller annat sätt i årtionden, men under åren som utrikesminister lärde jag mig ännu mer om våra enastående starka sidor och vad som behövs för att vi ska kunna konkurrera och nå framgång hemma och utomlands.

Jag hoppas att den här boken blir till nytta för alla som vill veta vad Amerika stod för under 2000-talets första år, och hur Obamaadministrationen antog svåra utmaningar i en farofylld tid.

Mina åsikter och erfarenheter kommer säkerligen att granskas av dem som följer med i Washingtons evigt pågående såpopera – vem som tog vems parti, vem som opponerade sig mot vem, vem som var inne och vem som var ute – men det var inte för dem jag skrev denna bok.

11

svår a val

Jag skrev den för amerikaner och människor överallt som försöker bringa reda i den snabbt föränderliga värld vi lever vi, som vill förstå hur ledare och nationer kan samarbeta och varför de ibland kolliderar, och hur deras beslut påverkar allas våra liv: hur en sönderfallande ekonomi i Athen i Grekland berör företag i Athens i delstaten Georgia. Vad en revolution i Kairo i Egypten får för konsekvenser för livet i Cairo i delstaten Illinois. Vad ett spänt diplomatiskt samtal i S:t Petersburg i Ryssland betyder för familjerna i St. Petersburg i Florida.

Det är inte alla historier i denna bok som får ett lyckligt slut eller ens har fått något slut än – det är inte den värld vi lever i – men alla handlar om människor som vi kan lära av, oavsett om vi är eniga med dem eller ej. Det finns alltjämt hjältar därute: fredsmäklare som inte ger upp trots att allt ser mörkt ut, ledare som höjer sig över politik och påtryckningar och fattar svåra beslut, män och kvinnor med modet att lägga det förflutna bakom sig för att skapa en ny och bättre framtid. Det är några av de historier jag berättar.

Jag har skrivit boken för att hedra de ypperliga diplomater och biståndsexperter vilkas chef jag hade äran att vara som Förenta staternas 67:e utrikesminister. Jag har skrivit den för alla överallt som undrar om USA fortfarande orkar leda. För mig är svaret ett rungande ja. Pratet om Amerikas försvagning har blivit vanligt, men min tro på vår framtid har aldrig varit starkare. Det är få problem i dagens värld som USA förmår lösa på egen hand, men de som kan lösas utan USA är ännu färre. Allt jag har gjort och sett har förvissat mig om att vårt land är och förblir ”den oumbärliga nationen”. Jag är dock lika förvissad om att vår ledande ställning inte är en självklar rättighet. Den måste förtjänas av varje ny generation.

Det kommer också att ske – så länge vi är trogna våra värderingar och håller i minnet att vi i första hand är amerikaner, i andra hand republikaner eller demokrater, liberala eller konservativa eller märkta med någon av de andra etiketter som tyvärr splittrar oss lika ofta som de definierar oss. Vi har alla en personlig plikt mot vårt land.

När jag började skriva, kort efter att ha lämnat utrikesdepartementet, funderade jag över tänkbara titlar. Washington Post ryckte ut och bad sina läsare skicka in förslag. Någon föreslog ”It Takes a 12

förfat tarens förord

World”, som kan vara en lämplig uppföljare till ”It Takes a Village”.

En annan idé anspelade på Tina Feys bok ”Bossy-pantsuit” (även om ordet ”bossy” nu är omodernt). Min egen favorit var ”The Scrunchie Chronicles: 112 Countries and It’s Still All About My Hair”. Jag hade ju kritiserats för att ständigt vara okammad.

Den titel som vi slutligen kom fram till, ”Svåra val”, är den som bäst fångar både mina erfarenheter från den internationella diplomatins höga lina, mina tankar om vad som behövs för att USA:s ledarskap ska säkras under 2000-talet.

Ett val som aldrig berett mig några svårigheter har varit att tjäna vårt land. Att få göra det har varit mitt livs största ära.

13

ARCTIC OCEAN

rennttss BBaaren ren re

Kara Sea

av Sh Seea ea a

Gr e e nland Se a N orw N orska egi an havet Sea

Island Iceland Norway Norge

Russia Ryssland Russia

Sverige Finland Finland

Sweden Estland Estonia Latvia Öster- Lettland Denmark Danmark Baltic StorLitauen sjön Lithuania Sea United BritannienNederIrland Kingdom länderna Vitryssland Ireland Netherlands Polen Belarus Tyskland Germany Poland Ukranina Belgien Belgium Tjeckien Czech R. Ukraine Luxembourg Luxemburg Slovakia Kazakstan Kazakhstan Slovakien France Österrike Frankrike Moldavien Austria Hungary Moldova Ungern Mongoliet Switzerland Mongolia Schweiz Rumänien Slovenia Slovenia Romania Kroatien Bosnien Croatia & Herzegovina Bosnia & Herzegovina Monaco Monaco Montenegro BulgarienCaspian SerbienBulgaria Montenegro Serbia Uzbekistan Uzbekistan Nordkorea KaspiskaSea havet North Kirgizistan Kyrgyzstan Makedonien Kyrgyzstan Macedonia Georgien Georgia Italy Italien Korea Sea of Azerbaijan Spain Spain Mediterranean Spanien Albania Albanien Armenia Armenien Azerbaijan Medelhaet Tajikistan Tadzjikistan Turkiet Japan Tajikistan Portugal Portugal Greece Grekland Turkey Sea Turkmenistan Japan Turkmenistan South Japan Syrien Syria Malta Cyprus Cypern Syria Tunisia Tunisien Malta Sydkorea Afghanistan Afghanistan Kina China Korea Libanon Iran Lebanon Iran Iran Israel Israel Morocco Iraq Marocko Irak Jordan Jordan Nepal Kuwait Kuwait Persian Nepal Bhutan PersiskaGulf viken Pakistan Egypt Egypten Egypt East China Sea Pakistan Bhutan Libya Algeria Algeriet Libyen Libya Algeria Förenade Bahrain BahrainUnited Arab Qatararabemiraten Qatar Western Västsahara Emirates Bangladesh Bangladesh Sahara Indien Saudi Taiwan India SaudiBurma Burma South Taiwan Red Sea Northern Röda havetArabia Laos Laos arabien Oman Oman China Mariana Mauretanien Mauritania Mali Arabiska Arabian Mali Bay Sudan Sudan Eritrea Eritrea Islands Sea Philippines Filippinerna Niger Niger Senegal Chad Chad havet Thailand Sea Senegal Yemen Bengaliska Yemen Thailand Vietnam Vietnam of Gambia Gambia Adenviken viken Guam Burkina Burkina Faso Faso Cambodia Gulf of Aden Bengal Djibouti Kambodja Djibouti GuineaGuinea- Sierra Sierra Leone Leone Nigeria Nigeria Central Bissau Bissau Central African So. Federated States Benin Ghana Ghana Benin Ethiopia afrikanskaSudan Etiopien Guinea Guinea Republic of Micronesia Côte Togo Kamerun repliken Sydsudan Palau Brunei Brunei Liberia Liberia ElfenbensSri Sri Lanka Lanka kusten Togo Cameroon Maldives Papua Maldiverna d'Ivoire Malaysia Malaysia Somalia Uganda Uganda Equatorial Guinea Ekvatorialguinea NyaGuinea Singapore Singapore São Toméoch&Príncipe Príncipe São Tomé Rwanda Dem. Dem.Rep. rep Gabon Papua Rwanda Kenya Papua Kenya Gabon Indonesien Kongo Indonesia the Congo Kongo of Nya Guinea New Guinea Burundi Burundi Seychelles Seychellerna Congo Tanzania Tanzania Timor-Leste Östtimor Comoros Angola Angola Malawi Zambia Zambia Malawi North NordSea sjön

Namibia Namibia

Zimbabwe Zimbabwe Mozambique Botswana Botswana Mozambique

Madagascar Madagaskar Mauritius

Australien Australia

OO CC EE AA NN EN

Swaziland South Lesotho Lesotho Sydafrika Africa

SOUTH

Sea

IINNDDIISAKNA

AA TT LL AA NN TT E INC OCEAN French Southern & Antarctic Lands

Antarktis Antarctica Antarktis

20° 20°

10° 10°

0° 0°

10° 10°

20° 20°

30° 30°

40° 40°

50° 50°

60° 60°

70° 70°

80° 80°

90° 90°

100° 100°

110° 110°

120° 120°

130° 130°

140° 140°

150° 150°

16 16

|

Greenland Grönland

Baufkfin Ba f fib t en Ba y

Eas t Si b e rian Se a

70° 70°

United States USA (Alaska) (Alaska)

Berings hav Bering Sea

H u d so n H uBdaso yn Bay

Gul f Alof askagul Al aska fen

60° 60°

Canada Kanada

50° 50°

Marshall Islands Kiribati

STILLA NORTH

INTERNATIONALDATUMLINJEN DATE LINE INTERNATIONELLA

A TNLOAR NTTH EN United States USA

HAVET PACIFIC

Mexiko Mexico

f Mex iGu k a nl fs ko a g oMex l feni co

EQUATOR EKVATORN

Galapagosöarna Galapagos Islands

Fiji Fiji New Caledonia

30° 30°

20° 20°

10° 10°

0° 0°

Ecuador Ecuador

Tuvalu

Vanuatu

OCEAN

Bahamas The Bahamas

Dominikanska Kuba HaitiDominican Cuba Republiken Jamaica Jamaica HaitiRepublic St. St.Kitts Kitts & Nevis & Nevis Belize Belize Puerto Rico Antigua Puerto Rico Antigua & Barbuda & Barbuda Honduras Honduras Guatemala Guatemala Cabo Dominica Dominica Saint St. Vincent the Grenadines Kap Vincent &&Grenadinerna Caribbean St. ElSalvador Salvador El Verde Verde St.Lucia Lucia Barbados Nicaragua Nicaragua Grenada Barbados Grenada Sea Costa Rica Costa Rica Trinidad &Tobago Trinidad and Tobago Venezuela Guyana Venezuela Panama Panama Guyana Suriname Surinam Colombia FrenchGuyana Guiana Franska Colombia

United States USA (Hawaii)

Nauru Solomon Islands

40° 40°

ATLANTIC Bermuda Bermuda

OCEAN

Brazil Brasilien

Peru Peru

Samoa Amer. Samoa

10° 10°

Bolivia Bolivia Tonga

Cook Islands

20° 20°

Paraguay Paraguay Easter Island Påsköarna

SOUTH

Argentina Argentina

30° 30°

Uruguay Uruguay

Chile Chile

ATLANTIC

Tristan da da Cunha Tristan Cunha

SOUTH PACIFIC OCEAN STILLA HAVET

New Zealand Nya Zeeland

INTERNATIONELLA DATUMLINJEN INTERNATIONAL DATE LINE

60° 60°

ARCTIC OCEAN NORRA ISHAVET

170° 170°

180° 180°

OCEAN ATLANTEN 50° 50°

Falklandsöarna Falkland Islands South Georgia Sydgeorgien

60° 60°

RossSjön Sea Ross

170° 170°

160° 160°

150° 150°

140° 140°

GUTTER HERE — ADD 1/8” — 1/16” LEFT & RIGHT

130° 130°

120° 120°

110° 110°

100° 100°

90° 90°

80° 80°

70° 70°

60° 60°

550° 0°

40° 40°

30° 30°

20° 20°

del i

Nystart

1

2008 – ett lag av rivaler

Varför i all världen låg jag i baksätet i en blå minibuss med mörka rutor? Bra fråga. Jag försökte lämna min bostad i Washington DC utan att reportrarna framför huset som skulle bevaka mina minsta rörelser fick syn på mig.

Det var på kvällen den 5 juni 2008 och jag var på väg till ett hemligt möte med Barack Obama – och inte det jag hade hoppats på och förväntat mig bara några månader tidigare. Jag hade förlorat och han vunnit. Än hade jag inte hunnit ta till mig den verkligheten.

Men nu var saken klar. Primärvalskampanjen i presidentvalet hade varit historisk på grund av hans hudfärg och mitt kön, men den hade också varit ansträngande, hetsig, lång och jämn. Jag var besviken och utmattad, inte tu tal om den saken. Jag hade kämpat hårt in i det sista, men Barack hade vunnit och nu var det dags att stödja honom.

De mål och människor som jag hade arbetat för i kampanjen, de amerikaner som hade förlorat arbete och sjukvård, som inte hade råd med bensin eller mat eller högre utbildning, som hade tyckt sig vara osynliga för sin statsledning de föregående sju åren, var nu beroende av att han blev Förenta staternas 44:e president.

Det skulle inte bli lätt vare sig för mig eller för mina medarbetare och anhängare som hade gett allt. I ärlighetens namn skulle det inte heller bli lätt för Barack och hans folk. Hans kampanj hade hållit lika stort avstånd till mig och mitt lag som vi till dem. Skarpa ord och sårade känslor hade förekommit på ömse håll, och trots hårt tryck från hans anhängare hade jag vägrat att ge upp innan den sista rösten var räknad.

19

svår a val – nystart

Barack och jag hade talats vid två dagar tidigare, sent på kvällen när de sista primärvalen i Montana och South Dakota var över. ”Vi kan väl sätta oss ner tillsammans när du tycker att det är dags”, hade han sagt. Dagen därpå möttes vi bakom scenen på en sedan länge planerad konferens ordnad av American Israel Public Affairs Committee i Washington. Stämningen var lite besvärad, men våra närmaste medarbetare fick en chans att börja resonera om detaljer inför ett möte. För min del var det min ambulerande stabschef Huma Abedin, den kunniga, outtröttliga och intagande unga kvinna som hade arbetat åt mig sedan jag bodde i Vita huset. För Obamas del var det Reggie Love, som hade varit basketbollspelare vid Dukeuniversitetet och sällan lämnade Baracks sida. Huma och Reggie hade hållit kommunikationslinjen öppen också under kampanjens intensivaste dagar, ett slags het linje, delvis därför att Barack och jag regelbundet ringde till varandra efter varje primärval, erkände oss besegrade och gratulerade, oavsett vem som hade vunnit. Tonen var hjärtlig, ibland till och med upprymd därför att åtminstone en av oss hade anledning att vara på gott humör. En hel del samtal var korta, vi bockade av och så var det inte mer. Fotbollstränare möts mitt på planen efter en match men klappar inte alltid om varandra.

Vi behövde något ställe utanför mediernas strålkastarljus för att träffas och föra ett samtal, så jag ringde till min goda vän senator Dianne Feinstein i Kalifornien och frågade om vi fick använda hennes bostad i Washington. Jag hade varit där tidigare och trodde att vi skulle kunna komma och gå utan att väcka uppmärksamhet.

Krigslisten lyckades. Jag halkade runt på baksätet när chauffören tog den tvära vänsterkurvan där min gata mynnade i Massachusetts Avenue, och så var jag på väg.

Jag kom först. När Barack anlände serverade Dianne kalifornisk chardonnay, och sedan satt vi ensamma i hennes vardagsrum i öronlappsfåtöljer mitt emot varandra framför den öppna spisen. Trots våra sammanstötningar under det gångna året hade vi fått en respekt för varandra som bottnade i våra gemensamma erfarenheter. Att kandidera i ett presidentval är intellektuellt krävande, emotionellt utmattande och fysiskt påfrestande. Men hur galna sådana kampanjer än kan vara ibland är de vår demokrati i aktion, med alla dess fel 20

2008 – et t lag av rivaler

och brister. Att se det på nära håll lärde oss att uppskatta varandra för att ha stigit ut på ”arenan”, som Theodore Roosevelt hade kallat det, och stått på benen i alla tolv ronderna.

Vid det här laget hade jag känt Barack i fyra år, av vilka vi hade ägnat två åt att debattera med varandra. Liksom många amerikaner var jag imponerad av hans tal vid det demokratiska konventet i Boston 2004. Tidigare det året hade jag stött hans kampanj för att väljas in i senaten genom att ordna en subskriberad middag hemma hos oss där pengarna gick till hans valarbete, och jag hade varit med på en liknande tillställning i Chicago. I mitt kontor i senaten hade jag till mångas förvåning ett foto av honom, Michelle, deras döttrar och mig själv som hade tagits på middagen i Chicago. Fotot stod kvar på samma plats när jag kom tillbaka till senaten på heltid efter primärvalen. Som kolleger i senaten hade vi samarbetat i en del frågor, till exempel reformer av patientsäkerheten och sjukvårdens behandlingsansvar. Efter orkanen Katrina bjöd Bill och jag Barack till Houston där vi tillsammans med expresident George H.W. och mrs Barbara Bush besökte evakuerade från orkanen och talade med räddningspersonal.

Vi var båda jurister som hade fått vårt elddop som gräsrotsaktivister för social rättvisa. I början av min bana arbetade jag på Children’s Defense Fund, registrerade spanskspråkiga väljare i Texas och företrädde fattigt folk som offentlig försvarare. Barack arbetade med samhällsfrågor i Chicagos fattiga södra del. Vi hade helt olika bakgrund och erfarenheter men delade den gammalmodiga idén att det är en moralisk skyldighet att tjäna samhället, och vi trodde båda fullt och fast på grundprincipen i den amerikanska drömmen: vem man än är eller var man än bor ska man ha möjlighet att skapa ett gott liv åt sig själv och sin familj, om man arbetar flitigt och spelar efter reglerna.

Själva idén med valkampanjer är ändå att markera olikheter, och våra var inga undantag. Trots att vi var allmänt överens i de flesta frågor hade vi gott om anledningar att vara oeniga och utnyttja alla tillfällen att framhålla en kontrast. Jag var medveten om att politiska kampanjer med höga insatser inte är något för den harhjärtade eller lättsårade, men både Barack och jag och våra respektive staber hade 21

svår a val – nystart

långa listor över klagomål på varandra. Det var dags att rensa luften.

Vi hade ett presidentämbete att vinna och det var viktigt för landet, och för mig personligen, att komma vidare.

Vi sneglade på varandra som två tonåringar på en tafatt första dejt och läppjade lite på vinet, men till sist bröt Barack isen genom att retas lite med mig om vilken tuff kampanj jag hade drivit mot honom. Sedan bad han mig om hjälp att ena partiet och vinna presidentämbetet. Han ville att vi två skulle visa oss tillsammans inom kort och att det demokratiska konventet i Denver två månader senare skulle bli inte bara enat utan fyllas med ny energi. Han underströk att han också ville ha Bills hjälp.

Jag hade redan bestämt mig för att säga ja till hans förfrågan om hjälp, men jag ville också ta upp några obehagliga episoder från året som gått. Ingen av oss hade haft fullständig kontroll över allt som sades eller gjordes i våra kampanjer, än mindre över vad våra mest lidelsefulla anhängare eller den politiska pressen, inklusive mängder av bloggare, hade tillåtit sig. Uttalanden från båda sidor, även några av mina egna, hade brutits ut ur sitt sammanhang, men den orimliga anklagelsen mot Bill för rasism var särskilt smärtsam för oss. Barack försäkrade att varken han eller hans medarbetare hade trott på den beskyllningen. Jag visste att den sexism som kom upp till ytan under kampanjen härrörde från kulturella och psykologiska attityder till kvinnans roll i samhället, men det gjorde inte saken lättare för mig och mina anhängare. Barack svarade med att i mycket personliga ordalag berätta om sin mormors prövningar i affärslivet och om sin stora stolthet över Michelle, Malia och Sasha och hur starkt han kände att de förtjänade fulla och jämlika rättigheter i vårt samhälle.

Att vi kunde tala så uppriktigt och öppet med varandra lugnade mig och stärkte mig i mitt beslut att stödja honom. Det hade definitivt varit roligare att sitta där och själv be om stöd, men för ögonblicket var det viktigaste att presidentvalet gick rätt väg. Baracks framgång var det bästa sättet att föra fram de värderingar och den progressiva politik jag hade ägnat de båda senaste åren – och en livstid – åt att kämpa för.

På hans fråga om mina anhängare skulle vilja gå med i hans kampanj och vad han måste göra för att övertala dem svarade jag att han måste ge dem tid men att de allra flesta skulle ställa upp, förutsatt 22

2008 – et t lag av rivaler

att de hela tiden fick en känsla av att de togs emot med öppna armar.

Nu var han ju vårt partis fanbärare, och om jag kunde gå från att göra mitt bästa för att besegra honom till att göra allt jag kunde för att få honom vald till president, så kunde de göra likadant. När allt kom omkring stöddes han av nästan allesammans.

Efter en och en halv timme hade vi båda sagt vad vi ville säga och talat om hur vi skulle gå vidare. Senare på kvällen mejlade Barack ett utkast till ett gemensamt uttalande som skulle offentliggöras av hans kampanjpersonal och där mötet bekräftades: att vi hade haft en ”produktiv diskussion” om vad som ”måste göras för att nå en seger i november”. Han bad också om ett telefonnummer till Bill så att de kunde tala direkt med varandra.

Nästa dag, den 6 juni, hade Bill och jag min kampanjpersonal hemma hos oss i Washington. Solen gassade. Vi försökte alla hålla oss under kokpunkten medan vi gick igenom primärvalssäsongens otroliga slingerbultar. Jag var inspirerad och ödmjuk där jag stod, omgiven av mina hängivna medarbetare som hade varit med oss på kampanjer ända sedan tiden i Arkansas. För många av de yngre var denna kampanj den första. Jag ville inte att de skulle förlora modet till följd av nederlaget eller tappa lusten för valpolitik och arbete i det allmännas tjänst. Jag uppmanade dem att vara stolta över det lopp vi hade tävlat i och fortsätta att arbeta för de mål och de kandidater vi trodde på. Jag visste också att jag måste föregå med gott exempel.

Samtalet kvällen före var en början men inte mer. Det skulle ta tid för många att lägga allt som hade hänt bakom sig, men jag visste att de skulle rätta sig efter mig. Så jag gick rakt på sak och talade om för dem att jag skulle stödja Barack fullt ut.

Trots omständigheterna kopplade gästerna av och stämningen var hög. Min kära vän Stephanie Tubbs Jones, den orädda afrikansk­ amerikanska kongressledamoten från Ohio som hade trotsat hårda påtryckningar och stått vid min sida under alla primärvalen, doppade fötterna i poolen och berättade roliga historier. Två månader senare dog hon plötsligt av en hjärnaneurism, en svår förlust för hennes familj och väljare och för mig och min familj personligen.

Men åtminstone den här dagen var vi fortfarande vapensystrar som såg fram mot bättre tider.

23

svår a val – nystart

Jag skulle göra mitt sista framträdande i kampanjen dagen därpå och började arbeta på mitt tal. Det var komplicerat att skriva. Först måste jag tacka mina anhängare, så framhålla den historiska betydelsen av min kampanj, i och med att jag hade varit den första kvinnan i historien som vunnit ett delstatsprimärval, och slutligen ställa upp för Barack på ett sätt som hjälpte honom i själva presidentvalet. Det var en hel del material att stoppa in i ett enda tal, och jag hade inte mycket tid att få allt precis som jag ville. Jag mindes bittra primärvalsdrabbningar som hade fortsatt hela vägen till partikonventet, särskilt Ted Kennedys misslyckade utmaning av president Carter 1980, och jag ämnade inte låta den historien upprepa sig. Den hade varken gynnat partiet eller landet. Jag skulle gå ut snabbt och stödja Barack offentligt och agitera för honom. Det var inget svårt val.

Jag ville träffa rätt mellan att respektera mina väljare och att blicka framåt. Personligen och i telefon gick jag fram och tillbaka mellan mina talskrivare och rådgivare och sökte efter rätt tonfall och ordval.

Min gamle vän Jim Kennedy, som kan trolla fram de mest minnesvärda formuleringar, hade vaknat mitt i natten med en lysande idé: de 18 miljoner som hade röstat på mig hade var och en slagit en spricka i glastaket. Det gav mig något att bygga vidare på eftersom jag inte ville upprepa de gamla vanliga klyschorna som alla kunde till leda.

Min anslutning till Barack måste uttryckas i mina egna ord, på mitt eget sätt, och innehålla ett övertygande resonemang om varför han hade de rätta idéerna och den rätta karaktären för att bli president.

Jag satt uppe vid köksbordet med Bill till långt in på småtimmarna och skrev om och skrev om.

Jag höll talet lördagen den 7 juni på National Building Museum i Washington. Det var inte lätt att hitta en lokal som rymde alla anhängare och journalister. Jag blev lättad när vi bestämde oss för vad som förr kallades Pension Building med ståtliga kolonner och högt i tak. Den var uppförd för att bistå veteraner, änkor och föräldralösa från inbördeskriget med deras angelägenheter och är ett monument över den amerikanska tanken om ett gemensamt ansvar.

Jag hade Bill, Chelsea och min åttionioåriga mor Dorothy Rodham med mig när jag tog mig fram till podiet. Somliga grät innan jag ens hade öppnat munnen.

24

2008 – et t lag av rivaler

Stämningen påminde om en likvaka – spänd, känsloladdad, sorgsen och med ett starkt inslag av indignation, men också med stolthet och rentav kärlek. En kvinna hade en stor knapp med ”Hillary for Pope!”. Det var sannerligen inget att hoppas på, men jag blev rörd av engagemanget.

Talet hade varit svårt att skriva men blev ännu svårare att hålla.

Det kändes som om jag hade svikit alla dessa miljoner människor, särskilt kvinnorna och flickorna som hade satt sina förhoppningar till mig. Jag ville infria förhoppningarna samtidigt som jag argumenterade för Barack. Jag började med att tacka alla som hade arbetat för min sak och röstat på mig och underströk hur viktigt det var för mig att tjäna mitt land. Jag ville fortsätta att ”hjälpa människor att lösa sina problem och förverkliga sina drömmar”.

Jag vände mig särskilt till de kvinnor av mammas generation som föddes innan kvinnor ens hade rösträtt men som hade levt så länge att de hann se en kvinna på allvar kandidera till presidentposten, och komma ganska långt på den vägen. En var den åttioåttaåriga Florence Steen från South Dakota, som hade varit noga med att hennes dotter skulle ordna en fullmakt. Hon avled kort därpå och enligt delstatens lag räknades inte hennes röst. Efteråt berättade hennes dotter i en intervju: ”Pappa är en tjurig gammal cowboy och han blev inte glad när han hörde att mammas röst inte skulle räknas.

Han hade nog inte röstat på tjugo år men nu gjorde han det i hennes ställe.” Att vara föremål för miljoner människors förhoppningar och böner innebar en förpliktelse som både skrämde och inspirerade mig, och jag försökte hela tiden hålla i minnet att kampanjen gällde dem mycket mer än mig.

Jag tog upp mina anhängares besvikelse: ”Vi lyckades inte krossa det högsta, hårdaste glastaket den här gången, men tack vare er har det nu ungefär 18 miljoner sprickor. Och ljuset skiner igenom som aldrig förr och fyller oss alla med hoppet och vissheten om att vägen blir lite mindre stenig nästa gång. Så har framåtskridandet alltid gått till i Amerika.” Jag lovade att de oavbrutet skulle få se mig stå i demokratins frontlinje i strid för framtiden. ”Sättet att nu gå vidare med kampen och uppnå de mål vi har satt upp för oss är att ägna vår energi, vår lidelse, vår styrka och allt vi har för att 25

svår a val – nystart

se till att Barack Obama blir USA:s nästa president.”

Jag lärde mig mycket av att ha lidit nederlag, hur svårt allt detta än var. Jag hade haft min beskärda del av privata och offentliga besvikelser genom åren, men fram till 2008 hade jag kunnat glädja mig åt en ovanlig serie valframgångar, först som deltagare i Bills kampanjer i Arkansas och i presidentvalet och sedan när jag ställde upp i senatsvalen 2000 och 2006. Den kväll då nomineringsmötet hölls i Iowa, där jag kom på tredje plats, var mycket påfrestande.

Medan jag fortsatte till New Hampshire och sedan över hela landet hittade jag fotfäste och röst. Jag blev stimulerad och min beslutsamhet stärktes av de många landsmän jag mötte på vägen.

Min seger i primärvalet i Ohio tillägnade jag alla i hela landet ”som någonsin har varit uträknade men vägrat att slås ut, och alla som har snavat men genast rest sig och alla som arbetar flitigt och aldrig ger upp”. Det jag fick höra av dem jag mötte bekräftade min tro på vårt lands gränslösa rikedom på möjligheter men inskärpte också hur mycket som återstod att göra för att alla skulle få del av den. Och fastän kampanjen var lång och ansträngande och kostade alldeles för mycket pengar kunde processen till slut erbjuda väljarna ett reellt alternativ för landets framtid.

En silverkant på nederlagets mörka moln var att jag inte längre brydde mig så mycket om vad de som var kritiska sade om mig.

Jag gjorde mitt bästa för att ta kritik på allvar men inte personligt, och där hade kampanjen verkligen satt mig på hårt prov men också befriat mig. Jag kunde släppa efter. I en intervju på en resa till Indien som jag gjorde i egenskap av utrikesminister frågade Jill Dougherty på CNN vad jag tyckte om mediernas ständiga kommentarer till att jag visade mig osminkad och med glasögon i utländska huvudstäder efter långa flygresor. ”Hillary au naturale” kallade hon det. Jag kunde inte låta bli att skratta. ”Det är en sådan lättnad att vara i det skede av livet som jag är just nu, för om jag vill ha mina glasögon på mig så har jag det. Om jag vill stryka håret bakåt så gör jag det.”

En del reportrar som bevakade min verksamhet på utrikesdepartementet blev förvånade när jag ibland hoppade över de diplomatiska omskrivningarna och sade exakt vad jag tyckte, om det nu gällde att huta åt Nordkoreas ledare eller pressa pakistanierna om var Usama 26

2008 – et t lag av rivaler

bin Ladin höll till. Det passade mig inte längre att gå på äggskal.

Valförlusten gav mig också en speciell möjlighet att tala till ledare för andra nationer om hur man accepterar svåra motgångar och går vidare för sitt lands skull. Över hela världen finns det statschefer som påstår sig hylla demokratin, men när väljarna protesterar eller röstar bort dem från deras ämbete gör de allt för att sätta stopp för dem.

Jag kunde visa upp en annan modell. Jag hade naturligtvis tur som förlorat till en kandidat med praktiskt taget samma åsikter som jag själv och som hade lagt sig vinn om att ta med mig i sitt lag. Men det faktum att vi hade varit häftiga konkurrenter och nu samarbetade var ett slagkraftigt argument för demokratin – ett som jag skulle komma att framföra gång på gång jorden runt de kommande åren i en befattning som jag inte hade en aning om att jag skulle få.

Tre veckor efter talet i Washington var jag på väg till Unity i New Hampshire, en stad som valts för vårt första gemensamma framträdande inte bara för sitt namns skull utan också för att vi hade fått exakt lika många röster där i primärvalet – 107 för Barack och 107 för mig. Vi möttes i Washington och flög i hans kampanjplan.

Det var samma sorts plan som det jag hade flugit med under min kampanj, med delvis samma livvakter ombord. När vi landade stod en stor turistbuss och väntade på att köra oss till Unity, en sträcka som tog nästan två timmar. Jag hade inte glömt den fantastiska tur Bill och jag hade gjort med Al och Tipper Gore alldeles efter det demokratiska konventet 1992 och kom att tänka på Timothy Crouses berömda bok om kampanjen 1972, ”The Boys on the Bus”.

Den här gången var jag ”flickan” på bussen och kandidaten var inte jag eller min man. Jag tog ett djupt andetag och steg på.

Barack och jag satt bredvid varandra och samtalet flöt lätt. Jag berättade hur det hade varit att låta en dotter växa upp i Vita huset.

Han och Michelle funderade redan över hur livet skulle gestalta sig för Malia och Sasha om han vann. Själva mötet, på en stor äng en härlig sommardag, var utformat för att göra helt klart för alla att primärvalen låg bakom oss och att vi nu var ett sammanhållet lag.

27

svår a val – nystart

Publiken skanderade båda våra namn när vi steg upp på podiet till U2:s ”Beautiful Day”. Stadens namn, UNITY, syntes med stora bokstäver ett stycke bort och bakom oss fladdrade en blå flagga med texten ”Enighet för förändring”. ”I dag och alla dagar framåt står vi skuldra vid skuldra för de ideal vi delar, de värderingar vi håller högt och det land vi älskar”, sade jag i mitt tal. Efteråt kom taktfasta rop, ”Tack, Hillary. Tack, Hillary”, och Barack instämde. ”Du och ditt gäng har tjuvtittat på mitt tal. Ni vet redan hur det börjar”, skämtade han. Sedan talade han i vackra och generösa ordalag om min kampanj. Bill och Barack hade ett långt samtal några dagar senare där de redde upp alla återstående frågor från primärvalen och enades om att föra kampanjen gemensamt.

Sommarens största händelse var konventet i Denver i slutet av augusti. Jag hade varit med på alla det demokratiska partiets konvent sedan 1976, och av självklara anledningar hade jag särskilt ljusa minnen från 1992 i New York och 1996 i Chicago. Den här gången bad Barack mig hålla ett tal på bästa sändningstid och formellt nominera honom, och det lovade jag att göra.

När det var dags steg Chelsea fram och presenterade mig, och jag kunde inte ha varit mer stolt över henne eller mer tacksam för allt hon hade gjort under hela den långa primärvalskampanjen. Hon hade rest kors och tvärs över landet på egen hand, talat med ungdomar och entusiasmerat åhörare vart hon kom. Där hon stod i den fullpackade konventsalen slogs jag av hur obesvärad hon var och hur vuxen hon plötsligt hade blivit.

Strax var det min tur och jag hälsades av ett hav av Hillaryskyltar i rött, blått och vitt. Hur många tal jag än hade hållit var detta ett viktigt inför en gigantisk skara i salen och ytterligare miljoner som följde konventet i teve. Jag måste erkänna att jag var nervös. Jag hade ändrat formuleringarna in i det sista, och det gick så långt att när min bilkortege var framme vid lokalen fick en medhjälpare hoppa ut och skynda i förväg och lämna matarkontrollen till den som hade hand om telepromptern. Obamas medarbetare hade bett att få läsa talet mycket tidigare, och när jag inte ville lämna det ifrån mig trodde en av hans medarbetare att jag dolde något som de inte ville att jag skulle säga. Men förklaringen var helt enkelt 28

2008 – et t lag av rivaler

att jag ville ta vara på varje sekund så att allt blev som det skulle.

Det var inte det tal jag länge hade hoppats få hålla på detta konvent, men det var en viktig uppgift att uträtta. ”Oavsett om ni röstade på mig eller på Barack är tiden nu inne att enas som ett enda parti med ett enda mål. Vi är i samma lag och ingen av oss kan kosta på sig att sitta i kulisserna. Detta är en kamp om framtiden. Och det är en kamp vi måste vinna tillsammans”, sade jag. ”Barack Obama är min kandidat. Och han måste bli vår president.” Efteråt kom Joe Biden emot mig utanför det gröna rummet och gick ner på ena knäet för att kyssa min hand. (Hörde jag någon säga att ridderliga seder är bortlagda?) Barack ringde från Billings i Montana och tackade.

Tidigare samma dag hade jag stött på Michelle på en tillställning, och hon var också tacksam för allt vi gjorde för att stötta Barack. Bill var ju inte den enda äkta hälften i loppet, och Barack och jag fick erfara att det många gånger var familjen som tog attacker på oss hårdast. Men Michelle och jag knöt an till varandra över svårigheterna att uppfostra barn i offentlighetens ljus. Vid en privat lunch några månader senare i Gula ovala rummet en trappa upp i Vita huset talade hon om hur den nya ”första familjen” fann sig till rätta och om sina planer på att bekämpa barnfetma med bättre matvanor och motion. Vi satt vid ett litet bord med utsikt över Trumanbalkongen åt söder mot Washingtonmonumentet. Det var mitt första besök i den privata våningen sedan jag hade lämnat Vita huset den 20 januari 2001. Det var mycket roligt att träffa personalen som hjälper varje ny presidents familj att bli hemmastadd. När Bill blev president 1993 betydde det mycket för mig att höra Jacqueline Kennedy, Lady Bird Johnson, Betty Ford, Rosalynn Carter, Nancy Reagan och Barbara Bush berätta om sina erfarenheter. Vi är bara några få som har haft förmånen att bo i det som är folkets eget hus, och jag ville hjälpa Michelle så mycket jag kunde.

Jag hade trott att talet vid konventet skulle vara det enda jag hade att göra där, men en resolut skara av mina delegater ämnade fortfarande rösta på mig i uppropet när delstaterna avlämnade sina röster.

Obamas stab frågade om jag ville gå till konventet dagen därpå, avbryta den traditionella omröstningen delstat för delstat och i stället yrka på en omedelbar förklaring att Barack Obama nominerades av partiet. En hel del vänner, anhängare och delegater tiggde och 29

svår a val – nystart

bad att jag inte skulle göra det. Flera berättade för mig att de ville fullfölja det de hade påbörjat och hålla fast vid mig. De ville också ha dokumenterat i historien att en kvinna hade vunnit drygt tjugo primärval och lokala nomineringar och nästintill 2 000 delegater, något som aldrig hänt tidigare. De påpekade att våra bemödanden aldrig skulle erkännas fullt ut ifall omröstningen delstat för delstat slopades. Jag förstod hur de tänkte och kände och jag blev djupt rörd av deras orubbliga lojalitet, men det var viktigare att visa att vi stod fullständigt enade, tyckte jag.

Somliga av mina anhängare retade sig också på att Barack hade valt senator Joe Biden från Delaware som kandidat till vicepresidentposten. Men den befattningen var jag aldrig intresserad av. Jag gladde mig åt att återvända till senaten, där jag hoppades få möjlighet att gå i bräschen för frågor som sjukvård och sysselsättning. Jag tyckte att Barack hade gjort alldeles rätt och var säker på att Joe skulle bli en tillgång i valet och i Vita huset.

Vi höll idén om att jag skulle gripa in hemlig, så det vållade uppståndelse bland delegater och journalister när jag plötsligt steg fram bland de många tusen begeistrade demokraterna just när delstaten New York ropades upp och skulle avge sin röst. Med mina vänner och kolleger omkring mig tog jag till orda: ”Låt oss med ögonen stadigt fästa på framtiden, i en anda av enighet, med seger som mål, med tro på vårt parti och vårt land med en röst förklara här och nu att Barack Obama är vår kandidat och att han blir vår president.”

Sedan lade jag fram mitt yrkande på att röstuppropet skulle slopas och Barack nomineras med acklamation. I talarstolen frågade representanthusets talman Nancy Pelosi om någon stödde mitt förslag, och hela konventet svarade med ett hejdundrande ja. Det knastrade i luften av energi och historia skrevs när vi alla ställde oss bakom den förste afrikanskamerikan som nominerats till presidentkandidat av ett stort parti.

Det kom ännu en stor överraskning den veckan. På morgonen dagen efter det att Barack hade talat inför konventet tillkännagav senator John McCain, som väntades bli nominerad av det republikanska partiet, att han hade valt Alaskas guvernör Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat. Ett dånande ”Vem är det?” genljöd över 30