9789100139353

PSYKODR AMA

magnus dahlstrรถm

Psykodrama

albert bonniers fรถrlag

Av Magnus Dahlström har tidigare utgivits: Papperskorg 1986 Fyr 1987 Skärbrännaren/Kidnapparen 1988 Järnbörd 1990 Nedkomst 1993 Hem 1996 Spådom 2011 Sken 2012

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013935-3 Copyright © Magnus Dahlström 2014 T ryck Scandbook AB, 2014

Nästa patient kom gående över gården tre våningar under honom, och han såg redan på så långt avstånd genom fönstret att något var bekant över hennes utseende, trots att de aldrig förut hade träffats. Hennes bild hade varit i tidningen. Patient var också kanske fel ord, hon var ännu inte patient.

Kvinnan gick förbi en mindre sandlåda, förbi en klätterställning för barn, intill ett lågt trästaket som ramade in lekplatsen, in mot huset.

Sedan skymdes hon av fönsterblecket.

Ett fingeravtryck på fönsterglaset täckte en grå betong­ skulptur på andra sidan, ett löv flög förbi, det var höst.

Andedräkten bildade imma över fingeravtrycket. Han såg sig omkring och läste sitt namn på ett kuvert som låg på bordet, följt av adressen tillskriven med svart bläckpenna.

Någon trädde därefter in i väntrummet och sedan ljudet av hur ytterdörren stängdes. Hans yrkestitel fanns högst upp på kuvertet, med ordet legitimerad i skrivstil.

Blicken gick flyktigt längs kanten på en tavla, ett knappt synligt årtal. 1915. Brevet var från en tidigare patient, efter en två år lång terapeutisk behandling. Hennes foto hade avgjort varit i tidningen, i samband med en allvarlig brand, men i tidningen hade hon haft ett bandage kring 5

huvudet, mot bakgrund av en sjukhusvägg.

Svaga skrapningar hördes från väntrummet.

När han drog ut en av skrivbordslådorna framkom pennor, lösa papper och några mässingsfärgade gem i olika storlekar. I den andra skrivbordslådan låg en kalender uppslagen på September. På den sjunde september: Födelsedag, köp en present: men det kom han mycket väl ihåg, och presenten var redan inhandlad, blommor.

Rummet föreföll vibrera några korta sekunder, liksom av ett tåg i en tunnel djupt under byggnaden, sedan stillnade det.

Hennes ben korsades, men hon ändrade ställning nästan genast, satte sig framåtlutad med knäna tätt ihop. Hon hostade.

– Kan jag ta en halstablett?

Men hon gjorde ingen gest mot väskan som stod bredvid stolen.

– Du minns alltså inte hur du hamnade i trädgården, eller vad som hände innan du påträffades där? Stämmer det?

– Ungefär. Allt är mer eller mindre suddigt.

Sedan sade hon, utan särskilda känslor i tonfallet: – De säger att man framför allt drabbas av rökförgiftning. Min make låg och sov på ovanvåningen, barnen också. De kanske aldrig märkte något.

Hennes knän pressades tätt ihop, och handen gled över munnen med en dröjande gest, ned över kinden, långsamt, liksom i sömnen. En minut passerade, två minuter.

6

Sedan satt hon mer tillbakalutad på stolen och tycktes mer bekväm i situationen. Eller uppgiven: det gick inte riktigt att avgöra.

– Hur kommer det sig att du vände dig till just mig?

– Någon rekommenderade dig.

– Vem? – Någon.

– På sjukhuset?

– Spelar det någon roll?

Många kom till honom per rekommendation, via hus­ läkaren som han kände, eller via andra kollegor. Han skakade på huvudet.

– Bor du inneboende nu?

– Nej, det är min egen lägenhet. Jag sålde den aldrig.

– Där bor du själv?

Inget svar.

– Har du kontakt med någon annan i familjen, mamma, pappa, syskon – – Nej. – Andra släktingar.

Tystnad.

Ett susande ljud hördes i rören i väggen mot rummet intill. En trerummare, men alla rum utom själva mottagningsrummet var tomma.

– Jag vill bara skapa en ram kring dig, till en början.

Några fakta.

– Då tar du emot mig som patient?

Tystnad.

– Kan du hypnotisera?

– Vill du bli hypnotiserad?

7

– Jag vet inte. Kanske.

Hans fingrar gjorde en rörelse, som för att smula sönder något mellan dem.

– Ibland önskar man att man kunde knäppa med fingrarna, som den där serietidningsfiguren. Allt löser sig. Men så fungerar det inte riktigt. Tvärtom, många gånger.

Sedan sade han: – Det finns förstås de som sysslar med det.

Hennes händer vilade över knäet.

När hon tittade ned på sina händer föll ett klart men dämpat ljus från fönstret över hennes ansikte – och han tänkte först att fönsterrutan var smutsig eller hade regnstänk över glaset. Men sedan blev han varse de fina linjerna över hennes kind upp mot pannan, som en lätt förvrängning. Som spår av en strålskada, märken av intensiv hetta.

I en annan vinkel nästan osynligt.

– Du är trettiosju år gammal nu?

– Trettiofem.

Den sortens anomali som betraktaren helst bortsåg från i ett annars slätt och rent utseende, den raderades ur bilden.

Den fina ärrvävnaden sträckte sig över halsen in under kragen på blusen. På den mörkbruna tunna blusen fanns ett mönster av små blå blommor. Hon rättade till kragen.

– Hur länge sedan är det nu? Ett år sedan?

– Snart två år sedan.

– Och de gör en ny förundersökning?

Ljuset tonade bort då himlen mörknade utanför.

Hennes ansikte vändes upp mot honom; huden kring ögonen var stram och spänd, med ett litet känslostelt intryck som följd. Ögonen sökte hans.

8

– Först fanns inga säkra tecken på att branden var anlagd.

– Och nu?

Tystnad.

Det känslostela intrycket av hennes ansikte förändrades gradvis då tårar kom i ögonen.

Han väntade, knäppte händerna.

Några minuter passerade.

Ytterligare ett flygplan flög på låg höjd på väg till flygplatsen någon mil bort.

– Ska jag stänga fönstret?

– Ja tack.

Han stängde fönstret. Solen sken starkt över lekplatsen nedanför.

Kvinnan satt med väskan i knäet denna gång. Locket till väskan var öppet och i väskan skymtade pappersnäsdukar, ett spiralblock och vad som antagligen var svarta handskar.

Väskan var svart.

– Jag är känslig för ljud.

– Jag förstår.

Tystnad.

Samma mörkbruna blus, med vita, blå blommor. Håret något okammat.

– Det är väl inget ovanligt, kanske.

Hennes fingrar plockade med förpackningen till näsdukarna.

Ett svagt frasande ljud.

– Det här är en dålig idé. Det fungerar inte.

9

Han sade ingenting.

– Du spelar in samtalet? På band?

– Nej ingen inspelning.

– Säkert?

Hon såg sig omkring.

– Helt säkert.

– Det kan inte bli känt att jag går i behandling.

Solljuset sken över hennes ansikte.

En vit pappersnäsduk kom fram i solljuset, den torkade ögonvrån. Men ingenting i ansiktet antydde ledsnad eller sorg, och tåren i ögat tycktes mer bero på ett vinddrag utifrån; men inget vinddrag fanns i rummet. Det var inte uteslutet att tårkanalen var skadad av rök eller hetta, svedd att vätskas.

– Det är inte bra om de får reda på det.

– Nu är inte jag en av dem.

– Det skulle bara leda till fler teorier.

Näsduken igen, bländande vit i ljuset. Hon kisade, med ansiktet vänt upp mot honom: uppriktigt. Ärrvävnaden syntes över kinden.

– När du låg på sjukhuset, och innan du hamnade på sjukhuset, hur kände du dig då? Ville du någonsin ta livet av dig? Begå självmord?

Näsduken sänktes, hon stirrade på honom.

– Vad tror du?

– Gjorde du något försök?

Hon stängde locket till den svarta väskan, knäppte händerna över det svarta lädret. De ljusa händerna tycktes onaturligt rynkiga mot den släta ytan, som fulla av utslag eller eksem. Hon sade, riktad mot fönstret: 10

– Om det till slut blir en process behöver jag någon som stöder mig. Som jag kan lita på.

Tystnad. Han väntade.

– Jag ser bara en lång svart tunnel.

– Det jag minns är att jag står i trädgården, som mest bestod av en stor gräsmatta med några buskar som utan gräns gick över i ett skogsparti bakom huset. Det fanns en smal grusväg på framsidan. De enda grannarnas hus var osynligt bakom träden, flera hundra meter bort. Jag vet inte om de var hemma, men de var antagligen hemma. Men de bodde för långt bort. Några andra hus låg norrut i skogen, men vi visste inte vilka de var. Vi hade aldrig träffat dem. Kanske min man hade träffat dem.

– Jag minns bara att allt är upplyst omkring mig, hela omgivningen, i en vid cirkel, liksom vitaktigt upplyst; så minns jag det i alla fall. Ingen värme, konstigt nog. Som instängt i en stor kupa – tjocka flagor flöt omkring där inne, som i små plastkupor man vänder upp och ned på, med julmotiv, i ett vinterlandskap. Egentligen plastbitar, i vatten. Jag kände mig också som på en scen, iakttagen liksom, av en osynlig åskådare som fanns där ute någonstans i mörkret, jag var vänd ut mot åskådaren, mot den smala grusvägen som försvann bortåt med en strimma vitgrått gräs mellan hjulspåren. Det snöade vitgrå flingor på den.

Då såg jag också någon som stod där på vägen, men utanför ljuset. Någon som iakttog mig.

Hon tystnade.

11

– Såg du vem det var?

Inget svar.

– Såg du vem det var?

Håret var bakåtstruket nu, uppsatt i en knut i nacken, och den strama frisyren tillsammans med den stela brända ansiktshalvan gjorde ett underligt grafiskt intryck. Det högra ögat vätskades vid kanten av det spända ögonlocket.

På långt håll ljudet av biltrafik, mycket svagt. Så sade hon: – Det var förstås askflagor. I luften.

Klockan tickade knappt hörbart, sedan ett ljudligt snäpp.

– Själva huset var alldeles för stort för oss, jag trivdes aldrig där, men min man fick låna det i princip gratis och vi bodde där två hela somrar. Det var gammalt men välbehållet, rent och städat när vi kom. Barnen hade egentligen inte så mycket att göra, men de var ju små, de lekte väl med varandra. Jag läste mycket på kvällarna, tror jag.

– Jag blandar ihop saker och ting.

– När jag tänker tillbaka ser jag saker som inte kan stämma. Att vi sitter i en båt i en sjö, i en eka, min man ror, och pojkarna sitter bredvid honom, de stirrar bakåt på mig, jag sitter i aktern – men det måste vara på kvällen, och känslan är att pojkarna borde ligga till sängs. Det är sent, men vi har ganska långt kvar till land. De stirrar kritiskt på mig. Jag kommer ihåg årtagen och mörka virvlar som flyter förbi vid sidan av båten. Men det stämmer inte.

– Det fanns ingen sjö i närheten.

– Min man stirrar på mig, pojkarna stirrar, vi måste ha 12

bråkat om något och nu väntar de på att jag ska be om ursäkt. Att jag ska ta tillbaka något som jag måste ha sagt.

De tänker inte tilltala mig förrän jag har sagt förlåt. Men jag kommer ihåg fel.

– Något hände, men det är en missuppfattning. De förstår mig inte rätt, vad jag egentligen menar, det är ett missförstånd. De tänker inte släppa det.

Nu hade fjorton minuter passerat utan att ett enda ord hade utväxlats. Han undvek att se direkt på klockan, men fjorton minuter hade gått. En heltäckningsmatta på golvet, det var han inte riktigt van vid. Benvit.

Inredningen i rummet bestod av det mest nödvändiga från den ordinarie mottagningen som låg i samma kvarter, men lokalerna renoverades för tillfället och skulle målas. Fastig­ hetsbolaget hade lånat ut den nuvarande trerummaren.

Bordet och klockan och ett enkelt skrivbord. Två fåtöljer.

Ingen rörelse, men han ville inte riktigt se upp för att undersöka i vilken riktning kvinnans blick gick, stirrade ned i mattan.

En fot som flyttades något.

Ett lätt frasande över mattan.

En vit söm i lädret i skon, och skon såg ren och blank ut, utan spår av damm, smuts eller grus utifrån. Som en innesko.

Klockan tickade fram till trettio minuter.

Deras blickar möttes, sedan mattan.

En heltäckningsmatta blev antagligen lätt smutsig och ful 13

under vintern, inte särskilt praktiskt. Möjligen en matta i en mörkare färg, men rummet som helhet skulle då te sig mörkare, vilket var onödigt. Hissen startade i trapphuset.

Trettionio minuter. Fyrtio minuter.

Utanför fönstret hördes barn på gården ropa till varand­ ra. De ropade igen – sedan tystnade de efter tillsägelse från en vuxen.

Hissen stannade på ett våningsplan.

Fyrtiofem minuter var till ända.

– Är du förkyld?

Hon snöt sig ljudligt i den vita pappersnäsduken. Minimala vita dammpartiklar från papperet syntes kring hennes huvud i solljuset.

– Blir du bländad?

– Nej. Men hennes röst lät normal, utan förkylningens tjocka heshet, och luftvägen i näsan verkade öppen. Näsduken torkade ögonvrån, samma näsduk.

Han åsåg dammpartiklarna.

– Jag är ledsen att jag inte har några riktiga gardiner ännu, inga persienner.

– Det gör inget.

– Jag minns inte vad jag kan ha sagt. Säkert bara en bagatell. En irriterad kommentar. Det hände flera gånger att 14

stämningen blev dålig, på bara någon sekund, utan riktig anledning. Vi skulle väl ro över i båten från den ena sidan till den andra, vi hade väl badat. Vi hade väl ätit något, jag kommer faktiskt inte ihåg. Det måste vara så många år sedan. Jag kan inte placera händelser i tiden längre.

– Jag är säker på att han sade till mig: ”Du ska sitta ned i båten”, och pojkarna kanske sade samma sak. Sitt ned; men jag satt redan ned. Båten krängde litet åt sidan, vi var trots allt fyra stycken i den, även om pojkarna var små, de var väl sex–sju år. De satt på varsin sida om min man med sina små händer på årorna. Jag satt hela tiden ned, i aktern.

Jag skulle aldrig resa mig upp och vingla i en båt, jag kan knappt simma. Jag är alltid litet rädd när jag sitter i en ostadig roddbåt. Då uppträder jag kanske stelt och fördelar inte vikten som man ska, jag parerar inte när han ror. Men vattnet är helt stilla, det finns inga vågor på vattnet. ”Sitt ned i båten” – det är en av pojkarna som säger så. Med tunn och spröd röst. Samtidigt stirrar han på mig. Ingenting ekar eller resonerar där på ute på sjön och rösten låter så konstigt nära, rätt in i örat, liksom instängd.

– De slutar plötsligt ro.

– ”Sitt ned” – men jag rörde mig alltså inte. Pojken är inte mer än sex år, och han kommenderar mig som en vuxen. Att han härmar min man och säger efter honom, med samma tonfall; men det är inte själva orden jag reagerar på, utan en sorts attityd under dem. Att han helt enkelt inte respekterar mig, sin mamma. Att han tar sig rätten att ge mig en tillsägelse, på det sättet, med det tonfallet, med den blicken: att han ser möjligheten nu när vi sitter i en båt långt ute på sjön; när vi sitter i en båt och bara svart och blankt vatten 15

omger oss; när vi plötsligt är i en situation där jag inte är helt i balans. Jag kan inte försvara mig. Känner mig utlämnad och beroende; om jag faller ned i vattnet hänger allt på att de hjälper mig. Känslan är att de inte skulle hjälpa mig om jag föll ned i vattnet, enligt dem har jag ju rört mig på ett otillbörligt sätt i båten och får i så fall skylla mig själv.

När jag inte är riktigt uppmärksam.

– Normalt sett hjälper man ju någon som faller ned i vattnet; man kan förvänta sig att bli hjälpt när man faller ned i vattnet, ute på sjön på kvällen, när ens närmaste är där, men de uppträder inte som att de är medvetna om det: de normala normerna. Det är helt vindstilla. Tunna dimmor som bildas över vattenytan. Land syns inte.

– Min man tar några långsamma årtag. Det sugande ljudet av årtagen, pojkarna hjälper honom. De svarta virvlarna glider förbi vid sidan av båten. Sträcker jag mig fram kan jag känna vattnet. Deras ögon är precis som de där virvlarna, svarta hål som går inåt. De väntar på en reaktion.

– Men sedan är vi närmare land. Längre bort växer vassen. Jag tror att jag hoppar ned i vattnet och springer. Den här gången hade jag tur.

Hennes ansikte vändes mot honom, med ett egendomligt kluvet uttryck. Den ena mer oskadade ansiktshalvan uttryckte spänd förtvivlan, medan den andra halvan tycktes avslappnad och lugn under den strimmiga ärrvävnaden.

Det ena ögat tycktes vilja börja gråta, det andra inte.

16

– Du kände dig hotad?

Tystnad.

– Var det strax före branden?

– Det kunde hända vid köksbordet, på samma sätt. När vi åt middag. När vi satt framför teven på kvällen. Helt utan förvarning. Jag är helt säker på att de hade en överenskommelse. En oåtkomlig svart överenskommelse som bara de själva kände till.

En vit pappersnäsduk torkade ögonvrån.

Han väntade.

Kvinnan drog ett djupt andetag.

– Jag kände hela tiden att jag måste ligga steget före.

En knastrig röst hördes ur telefonsvararens högtalare. Om du hör det här ring mig omedelbart. Är du där? Han stirrade ned på telefonsvararen som stod på golvet. Sladdarna ringlade sig vid väggen. En skarp signal hördes och det knastrande ljudet upphörde. En röd lampa började blinka.

Själva telefonen stod också på golvet. Snart hördes på nytt en artificiell ringsignal, några klickande ljud, och sedan samma knastriga röst: Är du där?

* Ljudet av flygplansmotorn tonade bort. Fönsterrutan slutade skallra.

– Du såg någon: Vem var det?

17

– Jag tänkte först att det var en granne, men jag såg honom inte ordentligt.

– Du insåg inte då vad som hände?

– Nej, varför stod jag i trädgården? Bara jag. Jag antar att jag var i chocktillstånd. Lågorna sträckte sig tio–tjugo meter upp i luften – hela huset var av trä, två våningar.

Verandan var en vit och bländande vägg; men jag såg inte själva huset just nu. Fäste mig inte vid det. En allmänning längre ned låg i mörker och himlen syntes inte. Som det blir när man står nära ett starkt ljus, att allt annat försvinner.

Vita flingor i luften. Glödpartiklar som dog bort i mörkret.

Jag var förvirrad.

– Sprang du tillbaka in i huset?

– Nej, det hade jag inte en tanke på. Min tanke var att få tag på den person som stod vid vägen och fråga – Den stela ansiktshalvan spändes.

Han väntade.

– Vem jag var, höll jag på att säga. Vad som hände. Jag tror att jag gick mot vägen, men jag kunde inte riktigt gå.

– Så du pratade med honom?

Tystnad.

– Har du något minne av att du var inne i själva huset?

– Nej. Hon skakade på huvudet. Håret satt i en hästsvans i nacken som skymtade när hon skakade på huvudet.

– Antagligen var jag det.

– Ja? – Jag antar att jag måste ha varit det.

Några sekunder passerade. Hon satt orörlig på stolen.

– Jag kände ingenting. Händerna var helt bortdomnade.

18

När jag sänkte händerna såg jag stora bubblor i handflatan som pulserade. Hudflagor som lossnade.

En knappt märkbar doft av parfym fanns i rummet.

– Kommentarer, hela tiden.

– Hela tiden?

– I stort sett hela tiden.

– Bara vid vissa tillfällen, eller alltid? Nu till exempel?

En kamferliknande doft, blandad med något annat – violdoft – eteriskt undflyende, mycket svagt.

– ”Nu ser hon sig själv i spegeln” – ”hon torkar sig på handduken” – ”hon rör sig långsamt”.

– Som en sportkommentator då.

Han rätade upp huvudet.

Kvinnans blick vek inte undan.

Hennes fnasiga händer låg på hennes ben, på tyget i byxorna. Hon hostade kort, liksom avsiktligt.

– Sportkommentator?

Paus.

Han sade: – Som ett pågående konstaterande. Ett kontinuerligt upprepande referat av det som sker. Som för att bekräfta att det som sker verkligen sker. Som för att visa upp händelser för någon som inte riktigt ser det som sker. Någon i publiken. Ett hela tiden pågående förtydligande.

Hennes strama hud var mycket vit.

– Det är inte min egen röst, om du tror det.

Paus.

19

– Det är inte så att jag hör mig själv, inuti mitt eget huvud.

Iakttar mig själv.

– Nej, vem är det?

Kvinnans fingrar rörde sig knappt märkbart över byx­ tyget; men det fanns till synes inget anspänt eller stelt i gesten. Den var väl kontrollerad, men lugn.

Hans egen hand började med ens göra en liknande gest över det egna byxbenet, men han avbröt gesten. Klockan visade att det var fem minuter kvar av samtalet.

– Är det någon särskild person?

– Jag går inte omkring med hallucinationer, om du tror det. Jag är inte sjuk.

Paus.

– Det menar jag inte heller.

En längre tystnad.

Kvinnans naglar skrapade tankfullt mot byxorna.

Kamferdoften svävade lätt i luften. En rengjord sjukhussal; men ett öppet fönster mot en äng.

– Är det någon värdering i kommentaren? Är den helt neutral?

– Värdering?

– Att det du gör är bra eller dåligt.

En ny paus.

Ljudet av ett flygplan på långt håll i växande.

– Vad säger rösten just nu?

Paus.

Kvinnan kastade en blick på klockan.

Klockan slog full tid.

Hon reste sig.

20

Den röda lampan på telefonsvararen blinkade.

Det blåste kraftigt ute. Rutan mot gården var mörk.

Rummet vibrerade knappt märkbart i tystnaden. En tågtunnel fanns verkligen under huset. Maskineriet till hissen kunde också få resonans i väggen.

En ny kraftig signal från telefonen, och sedan en röst: Är du där? Samtalet avbröts med ett klickande ljud.

När han tittade upp mot fönsterrutan såg han flammor över glaset.

Lampor som tändes i fönstren på gaveln till huset mittemot.

På bordet låg några böcker, en tidskrift och några brev som fick hämtas från den gamla mottagningen. På bordet låg också matrikeln för den förening han tillhörde, med namn och telefonnummer till kollegor. Han öppnade den och sökte sig fram till ett välbekant namn, vars nummer han borde komma ihåg utantill vid det här laget. Men det blev allt längre mellan träffarna.

Han hämtade telefonen, knappade in numret och väntade på svar.

– Tog du någonsin droger vid den här tiden?

– Aldrig.

– Och din man?

En huvudskakning med ett sammanbitet uttryck: Aldrig.

– Om barnen fått i sig droger av en olyckshändelse – – Helt uteslutet.

Han väntade.

21

Några sekunder. Sedan ytterligare sekunder; och sedan sade han: – Barnen var trots allt bara sex–sju år gamla.

– Nio år, och tio och ett halvt år. Jag blev gravid igen nästan direkt.

Han väntade – ytterligare en hel minut. Men någonting i luften sade honom att han borde hålla samtalet levande och inte vänta ut hennes reaktioner för länge. Han sade: – Barn tycks alltid hitta det som är helt undangömt, som via radar. När man minst av allt anar det. Man blir förvånad.

Men en tilltagande dåsighet kom ändå över hennes ögon, över det strama området kring ögonen, en livlöshet som förstärktes av den skadade huden.

– Hände det aldrig hos er?

– Det fanns inga som helst preparat någonstans i hela huset. Inget.

– Vilka preparat talar vi om?

– Det fanns inga. Inte ens huvudvärkstabletter.

– Som obduktionen påvisade.

Hon stirrade snett ned i golvet, ned över den mörkbruna blusen med de små vita, blå blommorna; blusen var också nu knäppt till den näst översta knappen. Han sade: – Vilka ämnen rörde det sig om?

– Det vet jag inte.

– Sömnmedel?

– Jag vet inte.

– Du har väl läst utredningen?

Inget svar. Han iakttog henne – samtidigt iakttog han sig själv, och hörde sig själv ställa frågorna utan att kunna hejda dem.

22

– Vad hade din man för tankar under den här perioden?

Tystnad.

– Var han depressiv? Sluten? Bekymrad?

Paus.

– Sade han något om självmord?

– Aldrig.

– Inte ens skämtsamt?

– Nej, aldrig.

– Men han använde sömnmedel?

– Inte vad jag vet.

– Och barnen, de var friska?

– Hur menar du?

– Inte förkylda, om de tog hostmedicin, till exempel, med sövande effekt.

En kort paus.

Hon tittade upp.

– Jag stod i trädgården. Varför hjälpte jag dem inte?

* – Vad säger de just nu?

– ”De”?

– Är det inte flera?

Tystnad.

– Är det alltid en och samma röst?

Kvinnans blick riktad rakt mot honom; i ögonen växte en välbekant mörk fientlighet. Pupillerna föreföll förstoras. Vitorna trängdes synbarligen undan. Han kände igen ögonens mörka utseende från andra patienter, från tidigare 23

år, från andra samtal: en svart skärpa som förstärkte en redan svart eller brunsvart iris och fick den att förefalla svartare än vad den egentligen var. En ofrivillig responsorisk tolkning av det känslouttryck som blicken innehöll, inte nödvändigtvis ett intryck av ett faktiskt förhållande.

Kvinnan lutade sig något framåt i fåtöljen.

– Har jag pratat om det här förut?

– Flera gånger.

– Har du lyssnat på vad jag har sagt?

– Ja, självklart.

Håret glänste välborstat på huvudet när hon lutade sig framåt. Utanför var antydan till en vårdag, klar himmel och solen sken snett in över väggen.

– Varför envisas du då med att antyda att jag ”hör röster”?

– Jag förstår inte riktigt. Sade jag det?

– Du antyder att jag inbillar mig saker och ting. Att olika personer skulle befolka mitt huvud, en sorts hallucinationer. Flera stycken.

Tystnad.

Han väntade.

En svag doft av kemikalier svävade knappt märkbart i rummet; och blomdoft. Kvinnan fixerade honom med blicken, med en tillbakahållen aggressiv udd, och samtidigt känslokyla. Som vid en pågående beräkning av hur långt in i målet blicken kunde nå, och om där fanns något: som skrämsel, ängslan.

– Jag är ledsen om jag sade så.

– Du är ”ledsen”.

– Det var inte meningen att det skulle tolkas så.

24

På bordet klockan, näsdukar, en penna. Kvinnan kastade en blick på pennan, medvetet.

– Vad har du för utbildning, egentligen, hur mycket förstår du av det jag säger. Det verkar inte vara mycket.

Han gav sig själv en skuldmedveten min; och trycket av kvinnans blick mildrades något. Och antagligen var det med en viss avsikt som han gjort frågan oprecis, öppen och mångtydig, för att framkalla en reaktion. Efter två tidigare timmar i rad som förflutit under kompakt, total tystnad.

– Du kunde ju förklara för mig, igen.

– Igen?

– Ja, igen.

Paus.

Kvinnan såg ned åt sidan, sedan upp.

– Du kunde tvätta öronen också. Rensa där, om du förstår.

* Klockan på bordet tickade knappt hörbart.

Ett tilltagande avlägset dånande ljud, och ett flygplan passerade högt över byggnaden.

Knastrande ljud i fönsterrutan. Solljuset föll konstant snett över väggen.

– Om jag lämnade rummet nu, skulle du märka det?

– Naturligtvis.

– Om jag reste mig upp och gick utan att säga något.

Hissen startade från bottenvåningen, med ett instängt metalliskt ljud.

25

– Vill du gå?

– Jag bara undrar om du skulle notera det.

Hon granskade honom.

– Antecknar du nu?

– Hur menar du?

– Gör du noteringar, skriver ned.

– Nej, det ser du väl.

– Och du spelar inte in vad jag säger?

– Nej, det har jag ju sagt.

Paus.

– Jag vill inte ha en journal, här också.

– Det oroar dig?

Det vita ansiktet framträdde klart i solljuset med fläckvisa ärr över kinden.

Det var mycket varmt i rummet.

– Och du märker vad jag säger?

Hissen gjorde resan ned genom byggnaden igen.

– Lyssnar du på vad jag säger?

Gnisslande ljud i hisstrumman.

En rörelse fick honom att rycka till.

Fyrtiofem minuter hade passerat, och kvinnan stod redan vid den öppna dörren, skuggad i ansiktet mot dunklet i hallen i en blick över axeln, sedan gick hon.

* – Har du besökt platsen efteråt?

Inget svar.

– Huset som brann, har du sett det igen, senare?

26