9789100139131

någon syr, är det du ?

Helena Eriksson

Någon syr, är det du?

En bok om Unica Zürn & Hans Bellmer

albert bonniers förlag

3

n책gon syr, 채r det du ?

Jag vill till채gna denna bok min pappa, Pentti Aulin

4

någon syr, är det du ?

Någon rullar, kommer till ro, någon syr, är det du Lorrelou? henri michaux

5

n책gon syr, 채r det du ?

1. Hans Bellmer, Portr채tt av Unica Z체rn, ca 1954.

6

någon syr, är det du ?

1+9+5+3=18=1+8=9

Hon hade på sig en klänning hon sytt själv och en röd ros.

Hans Bellmer och Unica Zürn möts för första gången på en vernis­ sage i Västberlin i september 1953. »Sedan flera dagar är hon besatt av ett visst ansikte [...].

Plötsligt ser hon framför sig något som har en stor, om än inbillad, likhet med detta ansikte: Bellmers ansikte. [...]

Hon klipper sitt hår för att bli mer lik detta ansikte och övar framför spegeln på dess subtila, längtansfulla uttryck.« De ses för andra gången hemma hos konsthandlaren Rudolf Spring­ er som bjudit hem dem till sin villa. »Bellmer har tagit med sig sin berömda Les Jeux de la Poupée, som överraskar henne oerhört. [...] Bellmer säger med ett vagt leende: ’Jag är förfärligt rädd att ni skall uppröras av mitt arbete.’

Länge och fascinerat betraktar hon variationerna på hans dock­ as kroppssammansättningar och tror sig aldrig ha sett någon­ ting så häpnadsväckande. Färgerna på fotografierna är levande, nästan aggressiva. Han berättar att en hel grupp av unga vänner har hjälpt honom med färg­läggningen. Det är bara ett foto som hon känner obehag inför. Doc­kans huvud och mun närmar sig hennes kön, som om hon ville tillfredsställa sig själv med sin tunga. Bellmer har själv skrivit förordet till Dockan: en utmärkt och exakt skriftställare, som gör erotiken till en logisk filosofi.« 7

någon syr, är det du ?

Nästa gång träffas de av en slump på en station och därefter blir Zürn hembjuden till Bellmer och hans mor på Bellermannstrasse 78, fjär­ de våningen. »Han hämtar den dyrbara dockboken, som är inbun­ den i gammaldags marmorerat papper, och låter henne läsa hans text. Bland det som hon fortfarande minns av den är de halvvuxna pojkarnas ’löjliga byxor’, dessa pojkar som skäms över sin tafatthet i närvaro av de små flickorna, som vänder bort blicken — denna storögda blick.« (Ur »Möte med Hans Bellmer«) »Senare under kvällen säger Hans: ’Men ni har lovat att följa med mig till Paris!’« Hon: »Det har ni drömt.« Hon hjälper honom att klistra in bilder på den andra Dockan i små böcker som skall bindas in. De arbetar hela dagen. Lyc­ka. Innan hon går skänker han henne ett dedicerat exemplar som hon lägger i den nedersta lådan i det tunisiska skrinet hon fått av sin faster Unika.

Den 22 november 1953 följer Unica Zürn med Hans Bellmer till Paris.

*

Hans Bellmer lärde känna Unica »som ju precis såg ut som hans docka, som han hade tillverkat, en avbild. Han såg plötsligt en livs levande kvinna, iförd en kort svart klänning på vilken det var fäst en röd ros, det minns jag ännu, han såg henne och blev förälskad. De blev sedan ett par.« (Rudolf Springer)

*

I »Möte med Hans Bellmer« (1970) berättar Zürn om hur de träffa­ des, och både i denna text och i många brev om den första lyckliga 8

9 + 5 +är 3 = det 18 = 1+du 8=9 någon1+syr, ?

tiden i Paris. För henne öppnar sig en ny värld, för honom en stad sedd med nya ögon. 88, rue Mouffetard, Hôtel de l’Espérance, rum 42: »Mörkvioletta långa gardiner för fönstren och ett täcke i samma färg på den enorma sängen. En romantisk grotta som hon genast tycker om.« Hon ser Hans måla, noggrant och med lätthet. Han teck­ nar hennes porträtt. Hon känner igen sin barndoms ansikte. På en av teckningarna ser hennes ansikte ut som en kopia av Dockans, med onaturligt stora, sorgs­na ögon.

Hon älskar Paris. Hon får lust att själv börja måla i olja, Hans lär hen­ne. De är mycket fattiga, då och då säljer Bellmer ett verk. Vin­ tern kommer. Kyla. Bellmers mor skickar marsipan, en chokladfisk, varma sockor, tvål, parfym och en noggrant inslagen sedel. Unica klipper stjärnor, de köper musslor. Hon sjunger en julsång för Hans om Maria och hennes barn. De talar om barndomens jular. Dagen efter har det snöat. De klär på sig för att gå ut då det knackar på dör­ ren. Det är författaren André Pieyre de Mandiargues och hans fru Bona. André de Mandiargues pekar på en bild av Dockan och säger att hon liknar Unica och, skriver Zürn, »tillägger, som den poet han är den romantiska tanken« att Hans måste ha gjort Doc­kans huvud med en föraning om deras möte.

9

n책gon syr, 채r det du ?

2. Hans Bellmer, Sj채lvportr채tt med Dockan, 1934.

10

någon syr, är det du ?

Första intryck

Var skall jag börja? Jag frågar tarotkorten, och får till svar: The Universe, the Virgin Universe. »Vi har kommit till ett palats där varje enskild sten är en juvel, infattad med miljoner månar.

Och detta palats är ingenting annat än en kvinnas kropp, stolt och fin­lem­mad, och vackrare än man kan föreställa sig. Hon är som ett tolvårigt barn.« (Aleister Crowley, ur The Book of Thoth)

Hans Bellmer, fotografier av den första och den andra Dockan: Det här är ateljén i Berlin. Dörren som öppnas långsamt, välter omkull mätinstrumenten. Där är duken och skjortan och mattan, var är den rutiga filten?

Kanske kommer den senare, med henne ?

Det här är innan, det här är tidigt. Det är 1936. På väggen den första Dockan fotograferad, och bakom glas.

Och av socker, bakom glas: ormen, amorinerna, hunden med blomsterkorgen i munnen, herdinnan, blomman, fågeln, flickan med paraplyet.

* 11

någon syr, är det du ?

Den första Dockan och hennes huvud.

Delarna, som kolonner — det är lår och armar eller vader.

Knälederna är testiklarna. Dockan sovande eller död. Andas hon, andas in parfym eller eter från spetsnäsduken?

Blick frånvarande, vid midjan. Skallen mot höften. Spiralen i glaskulan.

Dockskuggan. Skuggan och glaskulans skugga. Vaknar hon och reser sig.

3. Hans Bellmer, den första Dockan, 1934.

*

Det här är bilden i bilden i rummet.

För att ytterligare förstärka intrycket stirrar det mot dig, ögat, mellan testikelknälederna.

Det är det som inte syns bland kolonnerna ur den andra vinkeln. Inte inkapslat, som ett extra öga, utan fritt, som glob — utkastat, eller på väg in.

Huvudet i profil, en galjonsfigur med svarta hårtestar, på väg ut ur sidan. Född ur sitt eget revben. Ögat ser henne inte, försöker se, men blicken når inte bortom kulan och kolonnen.

Befinner sig då på andra sidan det andra ögat i sin håla?

12

någon första syr, är intryck det du ?

*

Här har hon fallit, nacken är bruten. Huvudet hör nu nästan till kroppen, håret päls eller fjädrar på det randiga madrasstyget under brottet.

Lobotomering, trepanering, ett snitt rakt ned i hjässan. Som gick det att lyfta bort bakhuvudet från örat. Höfterna svällande ned i kolonnerna (är hon ett tempel?). Huden fortsätter på väggen.

*

4. Hans Bellmer, den första Dockan, 1934.

13

någon syr, är det du ?

5. Hans Bellmer, Dockan, 1935.

Någon har varit där och lämnat byxorna uppknäppta. Överdelen förefaller orörd, den nakna övre nederdelen, benställningen, könet, strumporna, skorna. Hon sover? Man har lämnat knivar och tallrikar framme. Cellofan, cigarettfimpar, brödbitar.

En ren rutig duk.

* 14

någon första syr, är intryck det du ?

6. Hans Bellmer, Dockan, 1935.

En eller flera flickor på denna krok? Ett knippe i dörrposten.

I skuggutrymmet på baksidan av låren framträder skarvarna.

Dörren står öppen mot snurran, som lagt sig att vila på sidan.

Eller hon sparkar mot snurran, kanske ivägskjuten av den, centrifugalkraften som skickar strump- och skoförsedda benpar i höjden.

15

någon syr, är det du ?

7. Hans Bellmer, Dockan, 1937.

Hur de nu förökar sig, multipliceras, delarna.

Den andra Dockan. Fyra bröst, eller flera, två plus två, eller flera.

*

Hon har gömt sig bakom sin kropp. De har gömt sig bakom sina kroppar. Den blonda, den svarthåriga. Rosetten avslöjar dem.

En röd navel: ett öga. Själva ögat tomt, utan blick. Bakom alla klot hår och öga. Som klot, ett, två, tre, fyra, fem, sex... Var är hon?

16

någon första syr, är intryck det du ?

*

Hon står i skogen! Det är en flicka och hennes delar. Fyra ben, fyra knän, fyra fötter med strumpor och skor, en mage: orange. Lutad mot ett träd. Det är höst i skogen.

Hennes skor glänser.

*

Där hon ligger krökt i trappan 8. Hans Bellmer, Dockan, 1938. stirrar naveln som ett öga.

Huvudögat stängt eller tomt under rosettens veckning. Könet är då en mun eller en haka. I knät: rep, öglor. Till vad? Hon hänger redan. Ensam i trappan med sitt öga. * Återvänder till rummet. De ytor som upplåts åt henne. Delarna kastade på golvet nej: arrangerade. Vistas här tillsammans med henne.

Tillsammans med dockorna och deras låsbara läsbara kroppar. *

9. Hans Bellmer, Dockan, 1935.

Finns där en blick är den riktad mot henne själv, de tomma skårorna i masken.

Den inåtvända 17

någon syr, är det du ?

blicken i masken. Hon är ensam med sitt öga, dold bakom kolonnerna. Däruppe vaktar könet.

*

Bröstkorgen är plötsligt manligt slät, så när som på två triangulära skuggor.

Det är ljust, ljus faller över henne där hon fallit, leden är ett öga

*

Kanske också fallande, faller eller kastar sig bakåt. Om den täckta delen vet man ingenting ännu. Det finns en oroande skugga som kan bero på en rörelse. Det finns en oro som kan bero på att någonting är dolt, osäkert.

Foten rör inte vid golvet, befinner sig spänd i luften.

Den övre nederdelen som försöker vända sig bort från allt detta, bort från rummet. Uppslukas, införlivas.

*

En skugga, ett andetag.

Spänningen mellan snurran i dörrposten och snurran på golvet.

Rektanglar och skuggor.

*

Betraktar variationen, där han gömmer sig.

Han står bakom trädet, han finns redan i bilden när hon kommer dit. Rodnande (korsfäst) kan hon knappast förbli osynlig, lyser upp hela trädet med sina benpar.

18

någon första syr, är intryck det du ?

Gömmer han sig för henne? Men hon vet att han finns där.

*

Navelsögat som ögat på en haj. Höftklotet som ögat på en höft.

*

Har rummet rört sig i sina vinklar? Har hon rört sig, har jag glömt? Stod hon där vid väggen?

*

Flickan i spiralen, vid spiralen, valde hon att sova bland sina delar.

Han lämnade rummet, och här är hon, grupperad.

*

Ränderna slår ned i skuggorna på galjonsfiguren. Ögonhålan är tom i det flackande skenet, ögat stirrar mellan testiklarna.

*

Måste hon brytas. Byggas, bultas, knäckas.

*

Kastar sig, vränger — sig ur höljet! Ut och bort.

Från bordet med porslinet och resterna. Han är upptagen med kameran. Hon går, fyrbent, mot ljuset.

*

En enda flicka på kroken — fyrbent. Märkvärdiga fångst...

Och snurran där, spiralen, som har öppnat dörren och bara väntar.

Jag skall bara vidare nu, innan allt blir förfärligt, säger hon.

19

någon syr, är det du ?

Eller inte ser, men öppnar sitt tomma marmoröga.

Oseende in i linsen. Navelsögat följer dig dock vart du går, det röda tomma hajögat i undervattensrymden.

Hon lagrar främmande stoff.

Drar sig tillbaka bakom kloten, hukande under rosetten.

*

Halvvägs ned mellan skinkorna. Halkande hängande, men kroppen ser. Ögat iakttar. Kroppen vet, skenbart manipulerad.

Osviklig orienteringsförmåga och hemlig. Hon går.

*

Genomskinlig bredvid konstruktionen Fiktionen i bitar. Bakom på väggen gå in i köttet, bli denna täthet

20

någon syr, är det du ?

Av Helena Eriksson har tidigare utgivits: en byggnad åt mig, 1990 Spott ur en änglamun, 1993 Mark, 1996 tholos, 1998 Skäran 2001 strata, 2004 De, bara, 2008 Logiska undersökningar, 2009 Täthetsteoremet, 2012 På andra förlag: Mellan eller En annan närhet, 2011 Heata-Beana — Det perfekta brottet (tillsammans med Beata Berggren), 2012

www.albertbonniersforlag.se Copyright © Helena Eriksson 2015 Copyright © bilder, se bildförteckning s. 431–436 Översättningarna i boken är författarens egna om inget annat anges Grafisk form och typografi: Johan Melbi Repro: Italgraf Media, Stockholm Tryck: BALTO Print, Litauen 2015 ISBN 978-91-0-013913-1

440