9789100138752

Jacques Werup

DU HAR FUNNITS HÄR Poesi på liv och död

albert bonniers förlag

(tilltal)

en lång rad diktare från arabvärlden var på plats bland

svenska kolleger och många specialister från den akade­mis­ ­­­ka världen; de inbjudna skulle i god anda försöka sam­­las kring poesin, dess egenart och allmängiltighet. Året var 1984.

Det hölls svensk-arabisk poesikon­ferens vid uni­ver­sitetet i Lund.

De äldre inhemska poeterna representerades av Bo Set­­ terlind och Tomas Tranströmer, de yngre av Gunnar Har­ ding, Niklas Rådström och mig själv. Araberna an­­fördes av den marockansk-franske författaren Tahar Ben Jelloun och syrisk-libanesiske Adonis — ofta aktuell Nobelpriskandidat.

Det var som alltid vid den här sortens arrangemang trögt i portföret men artigt och välartikulerat. Språkvetare och professorer i litteratur tävlade med poeterna om utrymmet.

Långa föredrag om diktens teknikaliteter sor­dinerade dik­ tarnas spontana förtjusning över att mötas. Inte ens Bo Set­ terlind kunde lätta upp tyngden av en litte­­raturvetenskaplig retorik som förtätats av en frans­ka med klangen från Sor­ bonne; flertalet av dessa araber hade ju utbildats i Paris.

En folklig poet som Ali Skali — som skrivit texten till Marockos nationalsång — verkade som förlamad av pre­ten­ ­tionerna. Jag kände mig missmodig. Jag hyste på den här tiden fortfarande förhoppningar om att poeter är män­­­ni­ skor med fallenhet för existensens sensuella as­pek­­ter.

5

Visserligen blev stämningen med hjälp av mat och dryck småningom ledigare, mot slutet av konferensen både infor­ mell och vänskaplig. Men så dags hade poeternas sinne för poesi trubbats av. Intellektuell syrebrist — ungefär av det slag som man kan sövas av i stora musei­salar — hade drabbat också den av diktarna som verkade mest luttrad, den fram­ stående Abd al-Wahab al-Bayati, irakiern som i hemlandet kallas bara Bayati. Han verkade plågad, vacklade motvil­ ligt in till föreläsningarna, yttrade inte ett ord i diskussio­ nerna och syntes snart inte alls till, inte förrän vid avslut­ ningen, efter tre dagar, i fest­salen, där han uppen­barade sig som en poetisk på­min­nelse om vilka vi egentligen var, om varför vi kommit samman och om vad vår konstart faktiskt kan innebära.

Då, sent omsider, gled han skugglikt men värdigt in mel­ ­lan borden, ställde sig framför oss som en äldre stats­man — han hade ett förflutet som diplomat — och invänta­de tyst­ nad. Så tog han till orda med en kort och intensiv dikt. Den var som skriven för oss som samlats för att reda ut någon­ ting om poesins väsen, men misslyckats med det.

Bayatis dikt riktade sig ändå inte bara till oss, den vän­de sig också till alla som inte var närvarande. En god dikt hand­ lar om alla människor, överallt, i alla tider.

Det var en helt kort dikt, stram men känslosam, allvarlig men lättsamt ironisk. Jag vill minnas att vi blev and­lösa, snappade efter luft när dikten plötsligt var förbi. Och Baya­ ti gled ut som han kommit, som en elegant skugga.

Vi kände oss som om han gett oss en näsknäpp. Men han hade bara demonstrerat poesins grundämne, skakat om oss 6

ambitiösa specialister och försatt oss i en stämning fjärran från allt det närsynta, pedantiska och begränsande.

Hans trick var enkelt. Bara ord och röst, stillhet, koncen­ tration. Några meningar om livets gång, man hade hört dem förut, men det hade hänt något med dikten så som det ibland sker med musik: man har hört tonerna för­ut, ändå kommer de plötsligt i en aldrig tidigare hörd ordning, de bildar ett alldeles nytt stycke.

Jag tror inte att Bayati hade försökt räkna ut något på förhand, inte kalkylerat med effekten. Hans framställning verkade vara oöverlagd, han gav uttryck för sin spon­­ta­na vantrivsel med dessa dagar och seminarier, den ab­sur­da si­ tuationen: så många begåvade diktares mödosamma och misslyckade ansträngningar med att formulera något som kunde ha sagts på en minut.

Vi hade mött en man som visste att använda sig av sin intuitiva poetiska begåvning, sin diktnings inlevelse och medkänsla med alla oss som av blygsel eller konventionel­ la anspråk gjort sig till icke-diktare och glömt sitt ärende.

Vi hade blivit konferensmän i stället för diktare, träffat en äkta poet som påmint oss om saken.

När jag så småningom hittade texten i tryckt form blev jag snopen, ganska besviken. Jag kunde inte se dess storhet.

Det var med den som med många andra dikter som en gång gjort starkt intryck: den verkade otillgäng­lig, avslagen, på något sätt otillräcklig.

Flera år senare letade jag upp dikten igen, då snudda­de den vid mig med sin ursprungliga kraft. Men känslan för­ svann lika snabbt som den kommit. Min uppmärksamhet 7

skingrades, dikten drog sig skyggt undan, som om den inte ville visa något, inte pråla.

Många av mina poetiska återfinnanden har varit såda­na — misslyckade, nedslående. Men det har sällan över­ras­kat mig. Vi förändras ju hela tiden. Allt har varit och är i rörel­ se, allt vi upplevt och upplever.

Leva, läsa, älska — allt flyter. Dikter och människor man en gång älskat är svåra att möta på nytt. Förvänt­ning­­ar be­ drar oss. »Vem som helst som yttrar sig om någonting, nå­ gonsin, yttrar sig om något annat«, säger Willy Kyrklund redan om tidsglappet mellan tanke och påstående.

Repriser är vanskliga, alltid annorlunda — man har i var­ je ögonblick blivit någon annan. Upplevelsen av ett stort konstverk blir aldrig mer densamma — man har själv blivit annorlunda.

Bayatis dikt var säkert god, en bra dikt. Men vad är en bra dikt? Med poeten Ann Jäderlunds konstaterande i öro­ nen vill man helst inte försöka sig på en analys. »Att säga någon­ting om dikter som man tycker om är för mig det värsta som finns… dikterna är ju det enda som finns kvar mot pratvärlden.« Och ändå, låt mig konstatera att Bayatis dikt var bra.

Men den hade i ett avgörande ögonblick också fått något den inte ägt och aldrig mer skulle få. Lyckliga omständig­ heter hade samverkat, och den dikt som gjort mig euforisk mådde bäst av att för alltid få lämnas i fred. Den skul­le inte kunna leva upp till några förväntningar.

Säkert ägde den stora dikters komplexitet: en förening av erfarenhet, sensualism och intellektuell nyfikenhet. Dikt 8

som samtidigt hävdar och ifrågasätter det individuella ja­ get och fångar känslan av uppgiften att vara en ensam män­ ­niska i en värld full av människor, en tillfällig gäst i kosmos.

Dikt som både bygger upp och river ner.

Den sortens poesi är ömtålig och gränslös, exakt och häp­ nadsväckande, alltid lika svårfångad.

Våren 2012 överraskar mig en ung journalist med att ställa två elementära frågor: »Vad är poesi?« och »Varför blir man poet?« Mina svar blev luddiga. Jag sa något pliktskyldigt om »min vilja att kommunicera«, om »det intima samtalet«.

Och kanske att min utgångspunkt varit musiken, att det grekiska ordet lyrikos betyder sång och att »poesin är en naturlig förlängning av musiken«.

Ordet poesi kommer från grekiskans poiesis och beteck­ nade i antiken någonting handfast förfärdigat, något upp­ byggt: en komposition av uppstaplade ting, av ord. Begrep­ pet grundar sig på ett konkret sätt att se på en tavla av ord, av språk, passande för en diktkonst gjord av poeter som för­sökte sig på den gudsliknande handlingen att med poe­ sin »skapa« världen, en romantisk diktart med diktaren på Guds tron i färd med att forma världen, åtminstone re­flek­ tera den enligt eget tycke.

Senare decenniers poeter har starkt ifrågasatt den här sor­tens traditionellt skapade »totaldikt«. Språkmaterialis­ ter har betraktat den som ett utslag av människans förmät­ na självuppfattning och trängt undan den för perspektiv i en diktning som hellre lägger tonvikten på naturve­­tenskap 9

och samhällsproblematik än alluderar på ett skapande jag med ett själsliv, med egna idéer och nycker.

Poiesis var en passande form för en konst som — innan den hade börjat spridas i nedskrivet eller tryckt skick — var berät­ tande och genresträng för begriplighetens och minnets skull.

Efter renässansen blir det homeriska versberättandet säll­ ­synt. Dikter har under de senaste århundradena allt of­tare förknippats enbart med stämningar. Jag använder själv gär­ na ordet stämning för att bestämma någonting om vad som skilt poesin från prosan.

När prosan velat berätta historier, har poesin skapat stäm­ ningar. När romanförfattaren önskat reda ut något, har poe­ ten försökt antyda något. Poesin är som skissen, ett utkast med många aldrig utnyttjade möjligheter till fullbordan.

När prosaisten driver något framåt, stannar poeten och lå­ ter skymta något outsagt om ett slut som kanske aldrig ska komma.

Slutgiltighet är inte poetens ärende, inte heller uppgif­ ten att informera. Dikten är ett preludium, fugan oskriven.

Vem som helst kan göra den färdig, tolka den. Men vad är poesi? Vem är poet? Den diktande jägmästaren el­ler so­ ciologen? Den poetiske frisören? Matematikern? Den som skri­ver om kärlekssorg eller den som besjunger arbe­tet på ett äldreboende? Någon som riktar sig till en levan­de män­ niska eller vänder sig till de döda?

Vissa poeter skriver om ingenting och andra diktare fam­ nar kosmos. Storstadspoeter diktar om bygemenskap och lingvister skriver queerpoesi — inga yttre kriterier gör en text till en dikt, ännu mindre till en bra dikt.

10

Stilar och moden har växlat. Poesihistorien igenom har kritiker skyndat sig att ogilla en riktning för att den blivit »omodern«. Och diktarna själva har vacklat i sina överty­ gelser. Decennierna har avlöst varandra med kolossala an­ språk; de har verkat huggna i sten men snabbt blivit glömda.

I resterna efter tidstypiska stilanalyser och en ofta mång­ ordig, begåvad litteraturpolitisk polemik hittar man själva dikten: en skimrande pärla i slagghögen. Den dans­ke dik­ taren Søren Ulrik Thomsen skriver: Radion har fångat upp en fjärran station där en kör av barn på ett språk som måste vara ryska läser något som måste vara poesi och skulle kunna låta som en översättning av dikten jag alltid drömt om att skriva.

Som att plötsligt uppfatta en viskning i ett högljutt brus — dikten har frigjorts ur sin epoks kakofoni. Den finns där som en solitär — man bryr sig inte om vad som fanns om­ kring den. Och ändå vet man att den är framsprungen ur allt det andra, sin samtid, historien, ur alla andra diktares verk, den låter av allas röster, den har härmat, lånat, smit­ tats. Den liknar alla andra dikter, är kanske alla and­ra dik­ ter, men står där ändå som för sig själv.

Lyrisk kvalitet är en svårbestämd egenskap — den krä­ ver att en mottagare öppnar sig för den. Kanske någon som föreställer sig att ett slags längtan efter gemenskap prägla­ de diktens tillkomst?

11

Poeterna diktar lyckligt omedvetna om den sortens un­ derförstådda samband. Men ingen dikt väjer för ett fram­ tida möte med det okända, någon okänd. Ett möte som kanske inträffar, kanske aldrig. »Själv vill jag fortsätta läsa lyrik som jag alltid gjort: för­ utsättningslöst, med vidöppet sinnelag, utan att från bör­ jan veta vad jag söker«, heter det i en artikel av kritikern Annina Rabe, när hon kommenterar samtidspoesin.

Hellre än att fråga vad som är poesi, kanske man kan und­ra: vad blir poesi? Ja, vad gör någonting till poesi?

Allting. Eller ingenting. Alltså inte ämnet, för det kan vara vilket som helst — en myra eller en världsbild — men dess oväntade avgränsning mot någonting som ändå hålls öppet. Koncentrationen: en expansiv sorts uppmärksam­ het på något undflyende som inga teoretiska kunskaper kan bringa klarhet i. Kanske på det inre — som är sig likt hos alla, överallt, hur åtskilda vi än är av hela världar?

Men framför allt är det språket som gör någonting till poesi, orden, bokstäverna, hopsatta till betydelser eller ej.

Poeten Ulf Karl Olov Nilsson, signaturen UKON, har mon­ terat dikter av sin sons första ord. Och gjort poesi av över­ sättningar från hebreiska till svenska utan att ha begripit ett ord av det främmande språket.

En poets röst tillhör ingen eller vem som helst. En dik­ tare kan formulera en livshållning utan att anse någonting. Åsikter och övertygelser är inte primära. »Poesins väsen är icke-ideologiskt«, säger Octavio Paz. »Den röst i histo­ rien som alltid säger något annat.« Poesi handlar om intui­ tiv eller omedveten kunskap, om fantasi, om drömmarnas 12

processer. Poesins fakta handlar om känslolivet, om sorg och längtan, om kärlek — om insikter på ett plan där alla människor är »fria och ändå ändlöst ensamma«, för att tala med den estniska poeten Doris Kareva.

Poesin handlar om ett slags mellanrum, om tiden före tiden och om tiden efter tiden, kanske om dramat mellan intet och ingenting. Den skapas av en paradoxal närvaro­ känsla som konstnären skänker sina reflektioner. Poeten balanserar distans med känslighet och förhöjer eftertanken med diktens logik; före eller efter kärleken, efter politiken eller före den, före eller efter alla katastrofer och all lycka — före allting och efter alltsammans. Dikten förblir i den meningen som på prov, »ofärdig«, ett utkast format av en speciell röst som ändå tillhör ingen särskild. Med egen stäm­ ma men samtidigt med andras, allas och ingens.

Poesin är den spontana konstformen om konsten att vara människa, den osökta, den som inte låter inordna el­ler plan­ lägga sig, inte ens strukturera sig. Horace Engdahl har en gång skrivit: »Det finns fyra saker som inte kan ef­ter­strä­ vas: äkthet, charm, olycka, poesi.« Det är bra. Poe­sin kom­ mer ju just så, oansträngt.

Poesi handlar om livskänslan, om frågorna som återstår när de flesta professionella utredningar har gjorts. När Gud är avsatt, skapelsens gåta löst och universum exploaterat, och vi ändå har en känsla av att ingenting veta. När vi står där handfallna med vårt vetande och behöver en udda syn­ vinkel. När vi ser någonting uppenbart men från »fel« håll. När vi uttrycker en pregnant självsvåldighet, en stimu­ lerande respektlöshet. En löst hopfogad men utstuderad 13

förmodan om hela konkarongen, aldrig en syntetisk sam­ manfattning.

Något som kvarstår när man använt all kunskap och tryckt på alla knappar — ett förslag om vad livet egentligen gick ut på. Små antaganden ruvande på stora gåtor — skriv­ na för enskilt bruk, riktade till alla och ingen, men du själv är alltid adressaten. De är allmängiltiga men privata. Ditt privilegium!

Det är inte långsökt att tänka på Tomas Tranströmer, på hans okomplicerade men rikt sammansatta stil. Gåtan i var­ dagen. Det gemensamma i det enskilda.

Plötsligt minns jag honom inför en uppläsning för tret­ tio år sedan. Vi kom att tala om televisionen, han var avog, han ville inte visa sig i rutan. »Om jag är med i tv så kommer ju ingen när jag ska läsa upp…« Så fel han hade. Folk hade förstås kommit i ännu större skaror, men Tomas skyggade för allt det där, popularitetens sken i nonsensvärlden. Han hade poetens inre motstånd in­ byggt i sig och reagerade med ryggmärgen som en de snab­ ba formuleringarnas försvurne antagonist. Han kände att diktaren står i opposition mot språkets automa­tik, att dik­ ten alltid gör motstånd mot en mekaniskt vanemässig verk­ lighetsuppfattning, spjärnar emot det stereo­typiskt bakåt­ strävande i tsunamin av underhållnings­­lit­te­ratur som håller på att dränka oss. Ja, att diktaren är en fiende till den »mark­ nadens censur« som upprätthålls av alla tillrättalagda böck­ er som publiceras på branschens to­talitära villkor och ska­ par skräck för det smala, det sammansatta och avvikande.

14

Tomas litade på dikterna — så är de också förebildliga, idealiska. De är tysta i världens brus, men de behöver bara sig själva för att nå oss. De antyder något som de vet att vi kan ta emot. Något som vi kanske saknar? De bär någon­ ting vi anat hos oss själva. Som alla goda dikter vädjar de till våra omedvetna föreställningar (och vanföreställning­ ar). Men de tränger sig inte på, de vet att vi är beredda. De öppnar oss och vill bli tagna i anspråk: de kan, om vi vill. »Ingen vet vad poesin representerar för sig själv«, har den argentinske poeten Juan Gelman konstaterat. »Poe­sin är inte ödesbestämd.« Den avvaktar, väntar på läsare och lyss­ nare för att fungera och vara i rörelse mellan mun och öra.

Ja, den behöver medskapare — utan mottagare dör kons­ ten, är den död.

Man frågar sig hellre vad poesin gör än vad den är. Och är lika undrande: vad är poesi?

Ett fragment kan avbilda världen. Några rader kan up­p­ en­bara sammanhang möjliga att leva med. En kort dikt kan avslöja en omedveten längtan efter verklighet. En strof lock­ ar som skärvan i jorden, och arkeologen anar stör­re ting, kompletterar krukan med drömmar om både det för­flutna och framtiden.

Den som väljer poesin som uttrycksform ogillar inte att arrangera korta, existentiellt laddade satser på ett vitt pap­ per och medverka till att de läses tyst eller högt. Motviljan mot traditionen gör sällan en författare till poet och en text till poesi. Eller för att åter citera Søren Ulrik Thom­sen: »Bara genom att förhålla sig till traditionen kan den över­ 15

skridas, och bara genom att överskrida traditionen blir man en del av den.« Poeterna gör vad som helst, skriver hur som helst, för sin skrivbordslåda eller för hela världen. Låter trycka eller stenografera sin text, viskar den eller sjunger den för full hals, jonglerar medan den deklameras eller står på hän­der­ na, välklädd eller oklädd. Någon skriver fult, någon annan vackert.

Själv skulle jag numera helst vilja hitta tillbaka till mina första och enklaste försök att bli poet, ja, jag skulle gärna bli poet igen. Utrusta mig med bara papper och penna, läsa av någonting i ögonblicket, betrakta och reflektera. Ströva, titta, vila. Inte sitta vid ett skrivbord. Färdas i frihet, göra has­ tiga anteckningar, aldrig ha uppdraget att skriva. Låta poe­ tiska hugskott, små impressioner, kunna utvecklas och i egen takt få växa ut till dikter. Varje dikt med en organisms tem­ po, som en larv på väg att lämna puppstadiet för att bli fjäril.

Poesin är till sitt ursprung sångbar, kroppslig som hjär­ nan är det, som känslolivet. Poesins grundmaterial är orga­ niskt, det växer i kroppen och kommer ut ur den som blo­ det när man skär sig.

Diktens liv styrs i upprinnelsen av omedvetna proces­ ser. De är som påtagligast när de får komma utan en kon­ trollerad ordning. Man talar om inspiration, inte utan an­ ledning. Om ordet anses omodernt, så antyder det i alla fall vad det fortfarande är frågan om: att något kommer lätt och snabbt i en glidning mellan kropp och själ, i ett sam­ spel som börjat med en spontan rörelse, en oöverlagd fras eller gest.

16

Dikten föds som en gnista och skrivs med blixtens has­ tighet i en första version. Vad som sedan följer är arbete, det kan någon gång bli omfattande, ibland kan det före­ falla torftigt ambitiöst. En så stor möda för en så liten text!

Ofta går det illa. Då kan man vilja glädja sig åt ett påstå­ ende som Charles Bukowskis om skillnaden mellan poe­si och prosa. »Poesi säjer för mycket på för kort tid; prosa säjer för lite och håller på för länge.« Många strykningar, stor precision. Det som från början kom i flow ska formas av en hantverkare. Poeten mejslar och knådar, smider och ciselerar. Men det avgörande ögonblick­ et får inte helt och hållet blekas bort i en intellektuell tvätt.

En god dikt har i botten kvar något av en ursprunglig, sen­ suell upplevelse.

Det gäller inte minst många berömda kärleksdikter. Ab­ strakta överväganden glider ihop med fysiska realiteter.

Och vice versa, kroppar och landskap förblandas — utan att poeten verkar ha ansträngt sig — med abstraktioner, med tankarna och känslorna.

Motiven växlar fokus och teman byter plats: en dikt om kärlek handlar om döden. Dikter om identiteten handlar om tidens gång. En reflektion om jaget utmynnar i en be­ traktelse över en ort, förlorar sig i lovsång till levande el­ler döda, väcks till liv av motvilja mot makthavarna eller av kär­lek till ett naturväsen, blir till privat sorgekväde eller po­ litisk appell. En dikt om ett barn handlar om en gamling.

Jublande glädje faller ner i ett hål av smärta. Allt hand­­lar om allt samtidigt, i dikten som i livet.

Poesi är först och främst språkkonst. Det är inte förvå­ 17

nande att många dikter dröjer vid frågan om vad som är möjligt att med språket formulera eller ej. Ordens nyck­ fulla benägenhet att uttrycka något annat än vi riktigt be­ griper har gäckat alla epokers diktare. Men en existentiellt färgad diktning — av en poet med tilltro till sin förmåga att förmedla unika erfarenheter och ändå bekräfta något hos mottagarna — sätter stilen i bakgrunden. I centrum står poe­ten och griper med dikten som efter en medmänniska.

Dikter jag själv rörs av bygger på lust att dela livets inre enkelhet. Hur främmande vi än är för varandra, hur olika vi än uttrycker oss, så finns en sådan sfär: ett rum för de yt­­tersta och gemensamma föreställningarna. Där är ingen gammal eller ung, födelsenumret en bisak, könet en tillfäl­ lighet. Sensibiliteten är det enda avgörande för viljan att kommunicera om vad som förenar oss i vårt existentiella främlingskap.

Men varför har jag blivit poet? När blev jag det?

Jag rotade i mina gamla högar av klipp och artiklar, sök­ te i mitt bibliotek efter skrifter av diktare som velat formu­ lera »sin poetik«. Jag tyckte att de ofta eftersträvade sam­ ma sak: att med teorier framhäva förtjänster som deras egna dikter inte alltid uppenbarade.

Att en författare tar stöd mot komplicerade filosofiska diskurser för att belysa sitt verk är inte ofta till riktig glädje för hans beundrare. Åtminstone jag attraheras sällan yt­ter­ ­ligare av ett litterärt konstverk för att det legitimeras av re­­­ troaktiv exeges. Snarare motsatsen — äsch, var det så det var med magin! Litteraturteoretiska (och litteraturpolitis­ka) utläggningar om dikter kan bli som tekniska för­klaringar 18

till trollkonster, inget som gör det lättare att hänföras av dem. År 2011 fick Tomas Tranströmer Nobelpriset. Året kallades i medierna för »poesins år« och många redaktioner fick brådskande användning för artiklar som gulnat längst ner i »idiotlådan«, för att låna uttrycket ifrån Birger Sjöberg, på humör att göra reda för hur man på en tidningsredak­ tion handskas med poesier: de förpassas fort till »alla då­ rars fack«.

Tomas Tranströmers gärning uppmärksammades som om själva diktkonsten återuppstått. Men det måste sägas: det finns fler diktare som, utan att det varit orättvist, hade kunnat få 2011 års Nobelpris. Men Tomas är en poet för vem som helst och blottade behovet av hans egen sorts poesi: lätt att ta till sig, diktkonst med ett okonstlat tilltal. Enkel me­ ningsbyggnad. Lugnt korrekt språk. Huvudsats, bi­sats. Kom­ ­matecknet på rätt plats, som i skolan. Grammatiken oklan­ derlig. Stilen ren och hederlig. Inga rökridåer, inget konstlat djupsinne. Begripligheten i centrum. En berömvärd håll­ ning, ingen tvekan om det. Och sådan är den do­mineran­de stiltraditionen i en svensk kanon med Tranströmer som främs­te representant. Man skulle kunna kalla den main­ stream, om inte begreppet ledde tanken alltför rakt till jaz­ zens mest enkelspåriga uttryck, det lättviktiga och trevliga, det bredast publika.

Men poesins mainstream utesluter varken svårbegrip­ lighet eller nyorientering. Också diktare som i Tranströ­ mers anda skriver i traditionell stil vill ju skapa ny mening, 19

inte bara återge gammal. Intellektuell djärvhet sneglar säl­ lan på den närmast liggande begripligheten. Lusten att for­ ­ma nya tankar låter inte hindra sig av syntaktiskt pedante­ri, men grammatiskt sönderfall är inte heller ett själv­ändamål.

Ingen poet har ensamrätt till en poetisk syntax.

Jag hoppas att ljuset som fallit på Tomas Tranströmer ska räcka för att lysa även på andra betydande poeter. Det finns många, och jag håller gärna upp en dörr för dem — det är ett privilegium men också en skyldighet att respek­ tera ett kulturarv.

Poesin är ingen döende konstart. Det skrivs fortfarande poesi som borde lyftas fram också av de stora förlagen. Att medieutrymmet krympt och att en del förläggare har trött­ nat säger inte sanningen om läsarna. Unga författare pole­ miserar numer mot uppfattningen om att bokformen är litteraturens enda betydelsefulla medium, de förknippar den med mossighet, som ett rent generationsproblem, och påstår att nya skribenter motarbetas av ett etablissemang som inte begriper sig på digitala skriv- och läsvanor.

Kanske är det så. Men finns poesin så lättillgänglig som man hör ibland? Diktkonstens teknologiska förutsättning­ ­ar har förändrat dikten, den är digitaliserad och demokra­ tiserad — alla kan på nätet skriva för alla — men också ut­ satt för inflationens risker. Hur sållar man i bruset? Hur överblickar man en tillgänglighet som utan gallring trivia­ liserar kvalitetskriterierna, en tillgänglighet som är oänd­ lig, så oformlig att den sätter tillgängligheten ur spel?

Många stora lyriska författarskap drunknar i över­flö­det.

Var hittar man poeterna som kom i skymundan? Särling­ 20

arna? De förbisedda? De svårsålda som förlagen makulerat?

Mästerverken som sorterats ut från biblioteksmagasinen och blivit aska?

Ragnar Thoursie var nyss en betydande poet, hans böc­k­ er är numera rariteter. En av hans sista dikter är riktad till alla människor och alla diktare: En stund av eftertanke formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv: en dikt — när vi väl tänker efter.

Vi kom från intet, går till intet.

Däremellan är vårt liv, en strimma ljus, en dikt.

Han skrev om detta livs villkor, om livet när det smalnar och glesnar — om den lilla lågan mellan oss, i glipan mellan två massor av mörker, om glömskan.