9789100138608

GÖRAN GREIDER

S TÄ D E R N A S O M S TÄ DS E RJN M INN OA E S HO I LML E N SV E N S K- A M E R I K A N S K H I S TO R I A M INNS JOE HILL ALBERT BONNIERS FÖRLAG

E N SV E N S K- A M E R I K A N S K H I S TO R I A ALBERT BONNIERS FÖRLAG

S TÄ D E R N A S O M MINNS JOE HILL E N SV E N S K- A M E R I K A N S K H I S TO R I A ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Tidigare utgivning (Albert Bonniers Förlag där inget annat anges): Vid fönstret slår ensamheten ut (dikter), 1981 | Motsång (dikter), 1986 | Sjunde­ novemberdikter (dikter), 1987 | Pasolini i Stockholm (dikter), 1989 | Ett åttiotal, en poesiantologi 1979–89, med Madeleine Grive, Tago 1990 | Ombyggd Volvo (dik­ ter), 1992 | Att läsa världen, med Björn Gunnarsson, Daidalos 1992 | Systemskifte; fyra folkhemsdebatter, med Peter Antman och Tomas Lappalainen, Carlssons 1993 | Det levande löftet. Essäer och reportage, 1994 | När fabrikerna tystnar (dikter), 1995 | Rudolf Meidner, skärvor ur ett nittonhundratalsliv, Atlas 1997 | Arbetar­ klassens återkomst (essäer), 1998 | Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi, 22 texter om klassisk musik, Atlas 1999 | Liten ordbok för underklassen, med Ann-Charlott Altstadt, Ordfront 1999 | Världen efter kommunismen (dikter), 2000 | Vem är rädd för litteraturen? Litteraturkritik 1989–2001, Manifest 2001 | Fucking Sverige, en modern Dalaresa, Ordfront 2002 | Jakobsbrevet (dikter), 2004 | Hagen – Betrak­ telser från en by, Ordfront 2006 | Men först lite musik! Musik­essäer, med Mikael Strömberg, Ejeby 2006 | Stil och politik. Texter om mode, med Barbro Hedvall, Atlas 2008 | Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke: en bok om Dan Andersson, 2008 | Katterna kommer in från mörkret (dikter), 2009 | Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, Ordfront 2010 | Ingen kommer undan Olof Palme, Ordfront 2011 | Vi kan inte ha det så här. Artiklar och essäer, Karneval 2012 | Och dagarna är som små sekler (dikter), 2012 | Den solidariska genen. Anteckningar om klass, utopi och människans natur, Ordfront 2014

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013860-8 © Göran Greider 2015 omslag och för- och eftersättsblad Love Antell tryck ScandBook AB, Falun 2015

Chicago 7 Gävle 74 San Pedro 167 Salt Lake City 240 Litteraturförteckning 332

CH ICAG O ”Ska jag göra en levnadsteckning, säger du. Aldrig. Vi ska inte ödsla papper på sådan smörja.”

Joe Hill, i brev från fängelset

Såg han bra ut? Med all sannolikhet gjorde han det. Han var över medellängd, gänglig och hade ljusbrunt hår och blåa ögon, kanske med en brun strimma kring det blåa. Visserligen var han oftast ganska tystlåten och blyg och höll sig rätt mycket för sig själv. Få, om ens några kärlekshistorier är kända om honom och trots att hans öde var sammantvinnat med en landsomfattande, revolutionär rörelse står det en märklig air av ensamhet omkring hans gestalt. Sångerna han skrev blottar inte en enda självbiogra­ fisk detalj men hans humor och självdistans blixtrar till i breven han skrev från fängelset under sina sista år i livet. Han har i dessa brev ingen lust att berätta om sig själv, vem han är och varifrån han kommer, men säger att när han dör ska han omedelbart se till att organisera kanalarbetarna på Mars.

Jag går på gatorna i Chicago och försöker föreställa mig en tjugofyraåring som kommit till Amerika bara några år tidigare, ja, jag försöker bokstavligen tänka mig att han kunde vara en av dem som nu kommer emot mig på State Street eller försvinner bort mot floden – en av Chicagoflodens armar – vid West Wacker Drive. Hit, till Chicago, har jag åkt för att det var den stad som för ett sekel sedan var hjärtat i den amerikanska kapitalismen och därmed i den amerikanska arbetarrörelsen. Joe Hill och Chicago hör samman, trots att vi inte ens vet om han som levande vistades här.

I november 1915 hölls begravningsceremonin för Joe Hill i Chicago. Tiotusentals människor deltog. De sjöng hans sånger.

Hans kropp kremerades på Graceland Cemetery, en stor kyr­ 7

kogård åt norr i staden och hans aska spreds över världen i små kuvert som sändes till anhängare i USA, Australien, Sverige och många andra länder. Chicago var den stad som mer än någon annan definierade Joe Hill och den tid han levde i. Jag går på de gator på Westside – W Taylor Street och Halstead Street – och på North Clark Street där processionen med hans döda kropp skred fram. Jag rör mig genom de kvarter som jag är säker på att han skulle ha besökt om han verkligen – så som jag tror, men inte kan bevisa – var här också medan han levde. Men Joe Hill är notoriskt undflyende. Ena stunden skymtar bakom honom den Joel Hägglund som växte upp i Gävle. Men ibland skymtar också Joe Hill i den där unge, faderlöse grabben i Gävle.

Under de år jag sysslat med hans liv har jag ofta känt att det varit nästan omöjligt att komma honom in på livet. Det beror inte bara på att de biografiska uppgifterna om hans liv är så fragmen­ tariska utan också på att han så snabbt, under loppet av några få

Den 25 november 1915, en torsdag, begravdes Joe Hill i Chicago. Ceremonin inleddes på ett fullsatt West Side Auditorium och i tåget utanför gick sedan tiotusentals sjungande människor. Kistan fördes till Graceland Cemetery där minnesstunden fortsatte och kroppen kremerades.

år, blev en martyr och en ikon för den rörelse han kämpade för och med, Industrial Workers of the World, vanligtvis förkortat IWW, eller som de kallade sig själva: the wobblies. Den ame­ rikanska pressen, polisen och bolagsintressena demoniserade honom hårt och hans anhängare svarade med att göra honom till en ängel. Myten döljer hans gestalt, hans ansikte. Det är först när jag tillbringar en tid i Chicago, ”Windy City” eller ”City of the Big Shoulders” – som poeten Carl Sandburg en gång kallade denna industristad – som hans silhuett blir tydligare. Men om han verkligen vistades i Chicago kanske han ännu inte ens hette Joe Hill, utan fortfarande bar sitt i Amerika otympliga svenska namn, Joel Hägglund. Exakt när han ändrade namn till Joseph Hillstrom – som snart krympte och växte till Joe Hill – är okänt.

Ibland räcker det med en enda autentisk bild för att man ska tro sig förstå något viktigt hos en människa som bara dunkelt siktas nere i ett annat sekel. På ett vykort som han skickade till en vän i april 1911 har han gjort en teckning av sig själv där han spelar piano för en lite surmulen publik bestående av utslagna luffare och gamla sjöbussar på Sailors’ Rest Mission, en sjömanskyrka i hamnstaden San Pedro, Kalifornien, där han kände prästen och brukade hålla till just för att låna pianot. Hans långa ben sträcker sig långt bakom pianot. Den gängliga kroppen böjer sig över tangenterna. Jag blir alltid glad när jag ser den teckningen. Det är rock’n roll över den. En facklig aktivist som hade så mycket mer än politik i huvudet, eller snarare: som sökte efter ett annat, friare sätt att leva i en tid när en arbetares liv var hårt, osäkert och ofta kort. Den teckningen anses vara inspirerad av Oskar Anderssons stil, den geniale tecknaren och satirikern, som han måste ha sett i pressen i Sverige.

I IWW var de kulturella uttrycken centrala som hos ingen politisk rörelse vare sig förr eller senare. De begränsades inte bara till sångerna som trycktes i den mycket spridda The Little Red Songbok, med den berömda undertiteln Songs to Fan the Flames of Discontent (Sånger för att underblåsa missnöjets flammor) och som IWW varje år gav ut en ny upplaga av. I rörelsen frodades också en hel kultur av satir, tecknade serier, affischkonst eller stickers som kunde klistras på lyktstolpar. Man sålde spelkort 9

med budskap eller sångtexter på och tog originella grepp under demonstrationerna, såsom att samfällt och tyst vända bort huvu­ dena när en avskydd president passerade i sin kortege. Många amerikanska författare, från Carl Sandburg till beatnikpoeterna, var en gång med i Industrial Workers of the World eller inspirera­ des av rörelsen. Andra skrev om rörelsen, som deckarförfattaren Dashiell Hammet och modernisten John Dos Passos, som för övrigt kom från Chicago. I Dos Passos stora roman 1919 – utgiven 1932 – finns två medryckande sidor om Joe Hill som bidrog till att stadfästa myten om honom. När Dos Passos skriver om dessa wobblies är de en del av ett stort amerikanskt äventyr: En ung svensk vid namn Hillström gick till sjöss, skaffade sig valkar i händerna på segelfartyg och trampbåtar, lärde sig engelska i skansen på ångarna som gick mellan Stockholm och Hull, drömde svenskens dröm om västern; när han kom till Amerika gav de honom jobbet att putsa spottkoppar på en Bowerysaloon. Han gav sig västerut och följde skördearbetet, hängde utanför arbetsförmedlingar, betalade mången dollar för att få jobb på byggen, vandrade mången mil när käket var uselt eller bossen för jäklig, eller för mycket vägglöss i baracken; läste Marx och IWW-programmet och drömde om att lägga grunden till det nya samhället inom det gamlas ram.

De två sidorna om Joe Hill i Dos Passos storverk om det ameri­ kanska samhället byggde vidare på myten Joe Hill och kapitlet avslutas med hans avrättning: ”De satte på honom en svart kostym, satte stärkkrage och kravatt runt hans hals och skickade honom till Chicago för en storslagen begravning, och fotogra­ ferade hans vackra stelnade ansikte som stirrade in i framtiden.

Den första maj ströddes hans aska för vinden.”

Industrial Workers of the World var en facklig och social rörel­ se, en anarkistisk motkultur formad av de kringvandrande mig­ rantarbetare som kallades hobos och av de fackliga aktivister som kallades wobblies. Rörelsen nådde sin kulmen åren före första världskriget. Den var omisskännligt amerikansk och, i myn­ digheternas och bolagens ögon, oamerikansk på en och samma 10

gång. Till slut tynade rörelsen bort, under trycket av arbetsgi­ varattacker, förföljelser i pressen och polisräder men mycket av dess anda återföddes i sextiotalets radikala motkulturer. Dessa wobblies möttes i aktioner, demonstrationer, strejker och union halls över hela den vidsträckta nordamerikanska kontinenten.

Trots och upprorsglädje präglar de flesta av deras publikationer.

Joe Hill var en del av denna de allra fattigaste arbetarnas sociala rörelse. Ändå vittnar de vänner Joe Hill hade ofta om att han inte var särskilt socialt lagd eller sällskaplig; han gillade inte att ge sig ut i nöjeslivet eller att festa; hela sitt liv var han benhårt mot allt bruk av tobak och alkohol, ett arv från hans religiösa uppväxt.

Han var bra på att laga mat, särskilt kinesisk mat, och åt flyhänt med pinnar. De få detaljerna som är kända om hans liv växer och blir emblematiska.

Jag tror att han såg bra ut. ”Han var lång, smal, mycket blond med djupa blåa ögon” mindes den unga men redan då legen­ dariska socialistiska agitatorn Elizabeth Gurley Flynn när hon besökt Joe Hill i fängelset i Salt Lake City våren 1915. Än idag kan man få höra från kvinnor, inför åsynen av några av de få foton som finns av Joe Hill, att han såg snygg ut, goodlooking, som sekreteraren på Illinois Labor Society, högt uppe i en stökig lokal på 123 Madison Avenue, spontant säger en onsdagseftermiddag när vi tillsammans tittar på några foton. Vi sitter omgivna av affischer och bilder på väggarna från Chicagos radikala och ofta blodiga h ­ istoria: strejker, polis­ attacker, demonstrationer, min­ nesmärken, gravar, knappnålar, socialistiska martyrer, raskraval­ ler och försök att övervinna ras­ motsättningarna mellan svarta och vita med facklig solidaritet.

Joe Hill när han arresteras i januari 1914.

Joanna har polskt påbrå. Hennes far flydde hit undan militär­ tjänstgöring och fattigdom. Chicago är de radikala immigranter­ nas stad. Hon har rödfärgat hår. Hon har varit fackligt aktiv. Nu sköter hon om detta arbetarsällskap. Här finns ett bibliotek och även böcker till försäljning; de viktiga verken om Joe Hill står självklart i hyllorna. Vi har suttit och skrattat hejdlöst åt interna strider inom olika anarkistiska grupper i stan, åt det reaktionära Amerika och allt krångel som det numera, efter 11 september innebär om hon måste skicka böcker som folk beställt från utlan­ det; det är högar av blanketter att fylla i. Men hon säger att Joe Hill ”was goodlooking”. Jag svarar att det var han säkert, fastän kanske inte i fullt dagsljus. Då syntes de ärr han hade ådragit sig efter en svår, mångårig hudsjukdom i unga år, i ansiktet och på axlarna. Sjukdomen, som var en form av tuberkulos och som en gång nästan kostat honom livet, hade lämnat betydande spår i hans ansikte. På de rätt få fotografier som finns av honom syns det heller inte att hans ena näsvinge var mycket tunn och gav näsan en lite egendomlig form. Kanske syntes det inte ens när en levande människa betraktade den levande Joe Hill på några meters håll. Genom mitt huvud far dessutom en reflexion över hur vana och avtrubbade alla i de arbetande klassernas värld en gång måste ha varit vid att se skadade, lemlästade, ärrade, invalidiserade, nergångna kroppar från hårt kroppsarbete och sjukdomar som aldrig behandlades.

Joe Hill hade förmodligen fina tänder. Så sägs det i en polis­ rapport från 1914: ”Teeth: Good”. Han bar ibland hatt, en svart hatt. För den som jobbade som hamnsjåare i full sol lönade det sig att ha en hatt. Kläderna var slitna. Det var en amerikansk arbe­ tares och en amerikansk hobos kläder, att arbeta i, sova i, bära några brödbitar i, ibland att gå på möten i. Men det är typiskt för honom att han i sin ägo också oftast hade en svart finkostym (som han kläddes i till begravningen). Joe Hill var en svensk arbetare som emigrerat till Amerika. Åren innan han tillsammans med sin bror Paul tog båten över till New York hade han arbetat i hamnen i Gävle, kanske i Stockholm och på den amerikanska västkusten, möjligen till och med på Hawaii.

12

När skymningen sakta faller över Chicagos gator är det inte svårt att föreställa sig honom gå omkring här. Det sinande ljuset och det tilltagande mörkret är något av en tidsmaskin. Så brukar jag alltid känna när jag går runt i främmande städer, särskilt när det går mot höst; städerna återvinner sin historia först när skymningen faller och sköljer bort all samtid från de förbipas­ serande på gator och trottoarer och från byggnadernas skyltar och butiksfönster. Skyskraporna blir overkliga. Och just därför än starkare närvarande. De uppfanns för övrigt just i Chicago, i princip genom att broarna över floden vändes rakt upp mot himlen – det var den bärande stålkonstruktionen i broarna man använde sig av för att bygga på höjden. Sent på eftermiddagen blir de enorma entréhallarna i botten på bankpalatsen kusligt ödsliga; en ensam svart vaktmästare visar de sista kunderna ut ur lobbyn, i bankpalats efter bankpalats. På Joe Hills tid var skyskraporna knappast högre än tjugo-tjugofem våningar, men jag tänker mig att han förundrad såg uppför de höga fasaderna och till slut, som jag själv, står med nacken i nittio graders vinkel mot himlen.

Jag går omkring i Chicago downtown, the Loop. Randolph Street. Clark Street. Även mitt på dagen går man här ofta i skug­ gan från skyskraporna. Jag har ibland svårt att orientera mig, vet inte vad som är norr och syd. Man måste leta sig ut mot Lake Michiganstranden som bara ligger en kilometer bort för att dessa skuggor till slut ska förlisa ute till sjöss – Lake Michigan är mer som ett hav i storlek – och släppa fram ljuset. För hundra år sedan var det fattiga gator, särskilt ju längre åt väster från Lake Michigan räknat man kom. Norrut och österut betyder i Chicago numera i princip välstånd och lummiga gatustråk. Söderut och västerut oftare fattiga områden och sociala problem. Gatulivet var för ett sekel sedan larmande, med spårvagnar, tiotusentals hästar, tidningsförsäljare, salooner, verkstäder mitt i stan, men det är larmande även idag när polissirener hörs genom trafiken eller ett förbignisslande L-train – högbanan, the Elevated train, som ormar sig fram mellan skraporna och ibland går under jord – skär sönder luften. Också för hundra år sedan rasslade dessa tåg och dränkte tiggarnas böner. En trumpetare i ett gathörn 13

hoppas på de förbipasserandes pengar. Skyskrapor och tiggare – vanligtvis svarta, men inte alltid – är de extrema motpolerna i denna metropol som journalisten Studs Terkel, länge Chicagos röst i världen, brukade kalla two-faced: å ena sidan kapitalets, de korrupta politikernas stad och Chicagoskolans nyliberala ekonomer, med Milton Friedman i spetsen; å andra sidan arbe­ tarnas stad, bluesens och jazzens stad och staden där hoppet om försoning mellan svarta och vita ibland tycktes möjligt att förverkliga. Det var trots allt i Chicago som den förste svarte borgmästaren utnämndes och härifrån kom den förste svarte presidenten, Barack Obama (som jobbade med socialt arbete i de södra delarna av stan) och hans hustru Michelle, uppvuxen i arbetarkvarteren en bra bit söderut i Chicagoland.

Skymningen framkallar något av den avgrund av anonymitet som så många emigranter sögs ner i när de anlänt till USA. Det gäller inte minst Joe Hill. Tretton år av sitt liv tillbringade han i USA efter sin ankomst till New York hösten 1902 men de bio­ grafiska luckorna dominerar. Det enda konkreta spåret av Joe Hill mellan 1902 och 1905 är således ett enda litet vykort som han skrev och postade i Cleveland, Ohio. Vad gjorde han där?

Det kommer vi aldrig att få veta. Egentligen är det bara från de sista åren han levde som riktigt säkra uppgifter finns om vad han gjorde och var han befann sig eftersom han då satt i häkte och fängelse, åtalad, dömd och slutligen avrättad för mord.

Massimmigrationen till USA förintade minnet av oräkneliga människor när de sökte sig ut över den nya kontinenten. En av de gestalter som uppslukades av det nya landets väldighet var Joe Hills bror, Paul. Han var ett par år äldre. De hade rest med samma båt från Göteborg. När de steg i land i New York sände de båda ett glatt vykort hem till familjen men därefter är Paul uppslukad i den där avgrunden. Hur hanterar en människa egentligen något sådant? Att ens närmaste spårlöst och för alltid försvinner? Det finns ett drag av ensamhet hos gestalten Joe Hill, som hos alla immigranter.

Jag tänker på sådana avklippta band mellan människor när jag en lördag på Daley Plaza deltar i en stor marsch mot depor­ tationslagarna som hotar att kasta ut tusentals papperslösa från 14

landet. Människor som kommit hit som barn, med föräldrar som illegalt tagit sig över gränsen mellan Mexiko och USA, kämpar nu för sina medborgerliga rättigheter. Ett tåg på uppåt sextusen personer har marscherat från South Wabash Street där fackförbundet Teamsters huvudkontor ligger till det stora torget där Picassos väldiga, insektsliknande skulptur står. Barn åker rutschkana på Picasso, klättrar på Picasso och ropar glatt på spanska. Nästan alla talen hålls på spanska. Jag urskiljer namnen på länder som Mexiko och Colombia men hör också Ukraina och olika asiatiska länder nämnas. Det finns självförtroende i luften.

Dessa människor vet att utan dem, deras arbete som städare eller snabbmatspersonal, skulle Chicago stanna. De vet att hispanics om bara en generation är den dominerande folkgruppen. Jag pratar med folk och känner det välgörande latinamerikanska inflytandet i denna amerikanska stad. Här finns människor, unga och gamla, män och kvinnor, som inte ryggar tillbaka inför de radikala orden, som socialism, solidaritet. De har levande minnen från och band till en kontinent där inte ens ordet ”revolution” skrämmer så som det gör i USA. På hemmagjorda plakat skriver människor öppna brev till president Obama. Deporteringarna har inte avtagit under hans år vid makten. Jag ser ut över det sorlande människohavet och tänker att detta fortfarande är så mycket av Joe Hills värld. Det är dessa människor som tar skitjobben, de uselt betalda och osäkra jobben på den stora privata tjänstetundran. Medan jag är i Chicago presenteras en omfattande nationell undersökning om lönevillkoren inom snabbmatsbranschen: 52 procent av de anställda behöver någon typ av hjälp från det offentliga för att överleva på den låga lönen. I praktiken subventionerar den ame­ rikanska staten de stora snabbmatskedjorna för att deras personal ska klara existensminimum. Arbetsgivarnas påstående om att branschen i vart fall erbjuder unga människor ”a steppingstone”, en språngbräda, till bättre jobb vederläggs effektivt av forskarna: medianåldern bland de anställda är tjugoåtta år. Lönen för en kassörska eller städare kan ligga på åtta dollar om dagen. Några månader innan jag besöker Chicago har en landsomfattande facklig aktion ägt rum där de anställda på McDonald’s, Subway, 15

Big Burger och andra liknande kedjor under en dag tågat ut från sina arbetsplatser för att demonstrera.

På Daley Plaza är det hotet om deportation som står i centrum.

Men dessa frågor flyter samman med dem som rör arbetsvillko­ ren för den invandrade arbetarklassen; många fackliga organi­ sationer är på plats på torget. Så ser det ut för den sämst ställda amerikanska arbetarklassen idag. I dagsljus i centrala Chicago får man annars leta för att hitta spåren av protester mot orättvisorna.

På vinst och förlust, utan att ha bokat möte, kliver jag in i en jätteskrapa mittemot Millenium Park nära Michigan Avenue.

På våning 26 huserar Chicago Labor Federation, samordnare av framförallt den sedan länge dominerande fackföreningen AFLCIO. Det är som att besöka en exklusiv bank. I receptionen på ett glasbord ligger det broschyrer om Labor Day fulla av bilder på fruktansvärt leende politiker. De frågar om mitt businesscard.

Luften är tunn. Inget liv. Och den amerikanska fackföreningsrö­ relsen är idag extremt svag; knappt tio procent av löntagarna är organiserade. Jag skaffar mig istället adresserna till några lokala fackliga kontor. Ringer sedan runt till olika lokala fackförbund och frågar om jag kan hälsa på. Det är inga problem. Med Jim, en ombudsman på Snickarförbundet, hamnar jag i ett långt tele­ fonsamtal om Joe Hill. Självklart känner han till Joe Hill, även om han knappast tror att så många vanliga medlemmar numera gör det.

När jag någon timme senare står nere på gatan på 218 South Wabash Street och ser upp mot fönstren på den höga byggnaden vet jag inte om jag kommit rätt. Jag letar efter ett fackligt kontor.

Jag tar hissen upp till nionde våningen. Unite Here står det på en stor vägg mitt emot hissarna när jag kliver ut. Jag går in genom glasdörrarna till en reception och frågar om jag skulle kunna få en pratstund med någon om läget för ”the hospitality workers” – hotell- och restauranganställda i Chicago. Receptionisten ser ut som ett frågetecken. Hon tycks inte förstå vad jag är ute efter.

Till slut anar hon att det jag letar efter kanske är det fackfören­ ingskontor som hon har för sig finns på våningen under: Det här är ett privat hälsoförsäkringsbolag, säger hon vänligt. Jag går ner en våning, från kapitalet till arbetet, och kommer rätt. Här 16

håller Hospitality Workers till, Local 1, i Chicago. Direkt känns det i atmosfären. Folk skyndar fram och tillbaka. De har jeans, t-tröjor, gympaskor. Någon kommer in med en massa plakat under armen. Jämfört med våningen ovanför där kostymer och dyra blomsterarrangemang dominerade är detta en annan värld.

I receptionen lovar de att hitta någon jag kan tala med. De är genuint nyfikna på vad jag är för en. Jag sätter mig på en stol och väntar. En ström av folk kommer för att betala sina fackavgifter eller hämta olika blanketter. En kvinna går omkring med ett spädbarn i famnen och ser lycklig ut. På väggen finns en gam­ mal skylt från den tid när facket hette Hotel and Restaurant.

Att de idag kallar sig Hospitality Workers känns i mina svenska öron mycket egendomligt. Hospitality betyder gästvänlighet.

Det låter som om detta fack organiserar en kår av vänligt leende tjänstefolk. Jag plockar upp ett ex av den lokala fackklubbens tid­ ning Voice. Det är bara fyra blad. Men texterna är på fem språk.

Engelska, spanska, kinesiska, arabiska och något östeuropeiskt språk. Jag tänker på de tal som hölls på Joe Hills begravning då appeller på sju, åtta olika språk ljöd framför kistan.

Bredvid mig sitter en man som ser ut att ha väntat ett halvt liv på något viktigt. Vi börjar prata. Han är mexikan. Han har förlorat sitt jobb, men jag blir inte riktigt klar över vilket slags jobb det rör sig om. Hans engelska är ganska dålig. Jag säger dumt att jag alltid velat åka och se Mexico City. Han tittar på mig och ler överseende. När receptionen än en gång frågar vad det var jag hette och jag uttalar mitt svåruttalade namn ler mexikanen igen­ kännande: språkförbistring. Chicago är ett Babelstorn. Sedan kommer en ung, svart kille ut från kontoret med andan i halsen.

Han har rastafrisyr. Joggingbyxor. Inte en slips inom synhåll.

Han säger att han inte är något vidare på att tala med pressen.

Men han tillfogar: Du kan tala med Kelly. Hon håller precis nu i en picket line vid ett stort hotell borta vid Wacker Drive.

– Är det långt?

– Nej, bara tio minuter dit.

– Vad gäller konflikten?

– Jag vet inte exakt. Jag tror att de anställdas avtal har gått ut och att hotelledningen inte vill förnya det.

17

– Hur långe håller de på?

– Några timmar i alla fall.

– Okej. Jag drar dit.

Jag skyndar Wabash Street fram till floden, som badar i sol. En båt ute på en arkitektur-sightseeing tuffar fram mellan skraporna som speglar sig i varandra. När jag tittar mig omkring kan jag först inte urskilja någon picket line. Det är fullt av byggställ­ ningar som blockerar sikten. Ett byggbolag håller på att renovera en av skraporna. Sedan får jag syn på dem: ett trettiotal aktivister som tågar fram och tillbaka några hundra meter bort och ropar i kör att de kräver ett kontrakt. De måste ropa högt genom trafiken och bullret från bygget som pågår. Några byggjobbare betraktar dem skeptiskt när de marscherar runt med sina plakat utanför Wyndham Hotel, eller Wyndham Grand Chicago Riverside som det heter i sin fulla längd. Det ser ut att vara ett mycket luxuöst hotell. Utsikt över floden och downtown. En jättelik festsal på 39:e våningen. Jag får tag på Kelly. Vi går till en lite mindre larmande plats. Hon berättar att hotellet för någon månad sedan har sagt upp kontrakten med de anställda, som kanske är ett sextiotal. Varje större hotell är som ett medelstort företag. Gäster skyndar förbi oss. De ser alla ut som affärsmän. Någon säger att de har betalt åtminstone 500 dollar för en natt. Somliga verkar mycket irriterade över oväsendet från talkörerna. Kelly, som är i trettioårsåldern och funktionär för the Hospitality Workers, säger att det här företaget är ganska nytt. De tror att de kan komma undan ett avtal. Ungefär hälften av hotellen har fackliga avtal. Förhandlingar pågår just nu. Jag undrar om det går att tala med någon av de anställda och hon lyckas hämta en ung, svart kille. Han bär sin blågrå hotelluniform. Han ler när han berättar att hotellchefen är ordentligt förbannad på de anställda.

– Vad har du i lön här?

– 16 dollar och 40 cent.

– Vad skulle den vara om ni aldrig får något avtal?

– Kanske hälften. Men jag vet att facket kommer att rädda oss.

Vi måste hålla upp lönen. Det blir dyrare och dyrare att leva.

Kelly fyller i och nämner minimilönen i Chicago: Ungefär åtta dollar. Det är ingenting. En annan kvinna sluter upp och 18

säger att arbetet är hårt och att det är lång restid till och från jobbet. I det allmänna virrvarret får jag aldrig klart för mig vilket land den unge killen invandrat från. Jag märker hans nyväckta entusiasm för facket. Jag fruktar att han kanske hoppas på för mycket. På mirakel. Om det är något jag lärt mig genom alla år är det att aktioner av det här slaget snarare vittnar om underläge.

När fackföreningar har makt räcker det med förhandlingar. Men den självklara viljan till expressivitet hos amerikanska fackför­ eningar är också smittande; denna picket line blygs inte. De har till och med ganska roligt. Men de flesta av de anställda skulle aldrig våga vara med i aktionen. Faktum är att Joe Hills IWW förmodligen har bidragit starkt till den speciella, ofta expressiva rörelsekulturen i USA. Kelly berättar att lärarförbundets aktioner och strejker ganska nyligen verkar ha haft en mobiliserande effekt på alla fackföreningar.

Jag står där någon timme bland byggställningarna och pratar med de aktiva. De står mitt i ett omstöpt klassamhälle. Chicago är inte längre någon vital industriarbetarstad; rostbältet löper numera tvärs över hela norra USA. Stålstaden Chicago erbjuder inte många jobb. Slakterierna, som en gång dominerade staden och från vilka konserver skickades ut över hela världen, finns heller knappt kvar. Mest av allt har det gått ut över den svarta befolkningen i denna rassegregerade stad. För de välutbildade är det jobben inom finanssektor, marknadsföring och försäkring som hägrar medan det som väntar för den fattiga delen av arbe­ tarklassen är låglönejobben i den växande men alltid lika svår­ organiserade tjänstesektorn. Idag kommer immigranterna för att jobba som städare, som expediter på Subway, som städare av toaletter på McDonald’s eller som lagerarbetare på varuhusked­ jan Walmart och nu som då spelas de olika etniska minoriteterna ut mot varandra för att sänka priset på arbetskraft.

När jag hör talen eka över Daley Plaza tänker jag att det här är mitt Chicago. Det är beläget nedanför skylinen. Och det är också Joe Hills Chicago.

* 19