9789100138233

Annelie Bränström Öhman

STILENS MUNTERHET SARA LIDMANS FÖRFATTARDAGBÖCKER FRÅN MISSENTRÄSK 1975–1985

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013823-3 Copyright © Annelie Bränström Öhman 2014 BALTO print, Litauen 2014

INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD 5 En författares dagbok 7 En läsanvisning 9 Sara Lidmans »paradoxala glädje» 12 »stilens munterhet!»

15 Skuggtexterna 18 Myllret 22 Dagboken och »Boken» 24 Hemkomsten 25 Farfars historia 29 Sorg och omsorg 32 Hamlet i Missenträsk 34 Platsen och stilen 36 Sam-vettet 39 Balans och motstånd 42 Platsens poetik och politik: att stå i svarsberedskap 45 Piktur och partitur 54 DAGBOKEN 57 1975 59 1976 93 1977 187 1978 241 1979 313 1980 383 1981 443 1982 469

1983 513 1984 525 1985 565 EFTERORD 581 Författardagboken som kvinnolitterär tradition 583 Dagbokens litterära arv 589 Sanning, fiktion och självbiografisk förväntan 591 Från Bloomsbury till Missenträsk 593 Den Inre och Den Yttre Linjen: om Jernbanans personer och platser 597 Planen för romanen 601 »likt, men inte riktigt»: om kartan och verkligheten 603 Utgivarens tack 607 Källor 609 Personregister 613

1975 På många vis markerar året 1975 en brytpunkt i Saras Lidmans liv och författarskap. Under sommarmånaderna blir det uppenbart att en fas i livet och tiden nu går mot sitt slut. Den utåt sett mest synliga förändringen är förstås flytten tillbaka till Missenträsk och barndomshemmet i början av augusti och det är med den som urvalet ur dagböckerna inleds.

Flyttningen hade emellertid under minst ett års tid föregåtts av både känslomässiga, politiska och litterära överväganden i olika etapper. Under tiden närmast före och efter Vietnamkrigets slut i april 1975 kulminerade Saras politiska engagemang i FNL-rörelsen, med intensivt skrivande och agiterande, men får härefter en delvis annan inriktning.

Oron för de alltmer sjukliga föräldrarna Andreas och Jenny Lidman som båda nu är boende på Jörns sjukhem, en dryg mil från hemmet i Missenträsk, och sorgen efter det definitiva uppbrottet från älskaren Eskil Almgren (ofta omnämnd »Fågel» i dagboken) fungerar som samverkande krafter för beslutet att flytta »hem». Ett tungt vägande skäl är också insikten om att tiden är inne för ta itu med Boken, det stora romanprojekt som småningom ska resultera i sviten Jernbanan. Förarbetet i arkiv, i samtal och minnen är redan påbörjat, men först nu går Sara in i skrivandet på allvar – återbördad till byn och till det Västerbotten som ska utgöra berättelsens historiska spelplats.

Under hösten och vintern är det skrivandets slit och kortvariga glädjestunder, samvaron med den ännu hemmaboende farbrodern Arvid Lidman, grannarna i byn och de täta besöken hos föräldrarna på sjukhemmet som ger dagboksanteckningarna rytm. Arbetet med den första romanen går långsamt framåt. Till slut kommer den att få 59

titeln Din tjänare hör, men omnämns här ännu Den underbare mannen (vilket senare ska bli titel på den fjärde romanen i sviten). Historier och människor ur familjens och byns vardagsliv och förflutna är ständigt närvarande. En strid ström av noteringar om namn, platser och anekdoter fyller sidorna, särskilt dem med anknytning till farmodern Sara Lena och farfadern Erik Lidman. I det tidiga skedet av romanarbetet är det uppenbart att deras levnadsöden ännu flyter samman med huvudpersonen Didrik Mårtensson och hans hustru Anna-Stava.

Efterspelet till Vietnamkriget och de politiska vindväxlingarna i den svenska debatten gör också synliga avtryck. Sara plågas både av sin egen känsla av att ha övergivit och svikit Vietnams sak och av den splittring som går genom DFFG och vänsterrörelsen i stort.

Fortgående varvar hon det politiska skrivandet med romanarbetet.

Anpassningen till tystnaden och ensamheten sker inte utan våndor. När hösten övergår i vintermörker fylls dagbokssidorna av kontemplationer över årstidens och väderlekens tyngande inverkan på människan. Samtidigt klarnar en insikt om att det är just i detta som den kanske största utmaningen i skrivandet vilar – att finna ett sätt att ge röst och ord åt den glesbefolkade traktens historia. Inte genom att väja undan för skogens och vinterns motstånd, utan genom att införliva betydelsen av dem i berättelsen och i själva språkarbetet.

60

Missenträsk den 4 augusti 1975 Jag har alltså flyttat hem – och hoppas att detta varit mitt livs sista flyttning.

Jag har inget mer att hoppas på av »världen» – dvs på en kärlek.

Men jag hoppas kunna skriva Boken. Det är det enda enda Andreas har blommat upp i och med min hemkomst Han är alldeles genomskinlig men säger oerhörda ting. om hur han förbereder sig för döden. om gamla tider och fenomen. om när Lisbeth ännu låg i vaggan. De hade varit på Kvarnmyran och mot kvällen började Mammas bröst spränga av mjölk. Men då flög höet omkring henne Men då nästan sprang hon hem till sist för att hinna amma.

Ulla och Stephen körde hem mina böcker och kläder och mig hit upp.

Vi besökte föräldrarna på sjukhemmet och Andreas slog ihop händerna och jublade Mamma var svullen och mycket trött. Hon ville snart att vi skulle gå.

Och ändå är denna trötthet inte bara ålderdomssvaghet. Det finns i den en livsförnekelse hela detta förbjudande, detta inskränkande – tills horisonten inte är vidare än ett grytlock. Måltiderna är det enda lovliga att tala om. Men också de är plikter. Äta fort och glädjelöst. Sedan diska. Sedan laga nästa mål. Mata Andreas. Fort fort – oavsett om det plågar honom. Går mot döden var det än gås Skriva mellan 7 och 12 61

Eriks Trana Om Tranan: för att fira och hylla henne tog han bort förutsättningen för hennes liv – när järnvägen byggdes där –

Den 6 aug.

Fick för mig att Signe Carlsson (änka efter Schwaing Karlsa) visste något om min farfar. Naima och jag är välkomna att hälsa på henne och se ett av hennes hemman, en ödegård uppe i Skattträsk.

Dagen var salig som väder och ljus och natur Men Signe en skrämmande karikatyr (av mig…) Affärsmadame begåvad självförälskad skrytsam apa. Intrigant med hemska stickande ögon och vältrande sig i adjektiv. Hela livet velat skriva och skrev till sist en bok som blev utskälld. Att jag en gång framstått som den avundsvärda för henne. Att se sina mest förnekade sidor fullt etablerade hos en annan: samlandet, skrattandet slamret gåpåandet självupptagenheten självbespeglingen Skillnaden att träffa Irene och hennes man på kvällen. Stillheten omkring dem, äktheten. Hans sätt att tala om älgjakten – den gåtfulla triumfen i skjutandets ögonblick och besvikelsen strax efteråt.

–

Den 7 aug.

Mamma föll ur sängen och fick ett litet brott ovanför ena handleden. Hon har inte ont Men sover inte på nätterna och håller Andreas vaken. Hon är ganska borta men frisk i ett enda – förälskelsen i Andreas. Där är allt våld borta.

Igår hos Signe fick jag se ett foto av mamma. I Norrbottensdräkt och långa flätor. Två flickor bredvid. Vad hon såg självsäker ut.

63

Vilken kraft! Men långt ifrån ljuv.

Visade bilden för dem idag. Det var ungefär den tid de möttes i livet. »Jag kände det genast – ja egentligen lite innan vi möttes.

Det var som att det var förutbestämt» sa Andreas.

Sen berättade han om hur de tryggade hästarna förr i världen (Jag låter Tallidkungen göra det) och att farfar suttit i fängelse ett halvår i Örebro och att de mött honom vid stationen i Jörn när han återkom.

Hur stämmer det med Ragnhilds skildring av hur besökt hennes mor på hemväg från häktet – så svart, så skäggig och mager?

Eller var det alltså kanske resan från häktet i Sunnanå?38 –

11.8.75 Lisbeth & Erik har varit hemma ett par dar och hjälpt mig städa ur garderober och skafferiet och slänga. Jag kan få syn på en oskyldig påse och den stinker förhud och den måste bort om jag inte ska förlamas. Förhud och förbud och förhud och medan de var i Jörn för att hälsa på föräldrarna – vem står plötsligt i dörren som en vålnad någon jag sårat och fruktat att möta i 20 års tid – inte en dag har gått utan att jag tänkt på honom: min gamle folkskollärare som delvis var en förebild för Vera Lidgren i Hjortronlandet. Hans hustru har dött ganska nyligen han är nu själv 74 år och talar om att snart dö – antagligen var han själv på väg till sin ungdoms marker till sina rötter till sitt bokslut. Jag var en av hans livs elever – och antagligen 38

När Saras farfar Erik Lidman 1894 häktades misstänkt för förskingring av nödhjälpsmedel satt han först i kronohäktet i Sunnanå utanför Skellefteå.

Han dömdes till straffarbete i sex månader som han avtjänade i länsfängelset i Örebro. Ett drygt år senare dömdes han på nytt, för oredlighet och vårdslöshet mot borgenär i samband med den personliga konkursen. Denna gång blev straffet tre månader, som delades mellan Örebro och Långholmen i Stockholm. Se vidare Birgitta Holm, Sara – i liv och text, s. 31 f.

64

den vars minne plågat honom mest – eller vad tänker han om han minns Birger Edström som han slog och slog och slog – den närsynte som skulle botas för sin »dumhet» med stryk Jag trodde först nästan att jag skulle svimma – sen tänkte jag: låt oss i Guds namn en gång tala ut om detta – Sen såg jag att han bara ville att vi skulle vara som folk. Och då var vi det. Jag kokade kaffe och hans svåger från Skråmträsk var bonde och klok och Arvid kom och vi var nästan som folk – medan vi tänkte på annat Jag skäms oändligt för mitt övergivande av Vietnam och våndas för farfar och texten och känner samtidigt en sorts lättnad – att stå med ryggen mot väggen och ingen reträtt Ahlbergs dagbetraktelser läste de hos Erik+Sara Stenhuggare Carlsson byggde den stora källaren i Åliden Dessutom byggde han en bro över Skellefte älv »Svedbäck var som stinn av sig och rasande i somliga fall men I hadd e såntvehall av denna karl»39 –

söndag 24 aug. 1975 Det har regnat i veckor nu. Utmaningen från tomheten mellan människor, det glesbefolkade.

Att få tag i det som är där – i det tomma – att komma fram till trädens språk till allt det som levat och lever till någon betydelse av det 39

»I hadd e såntvehall av denna karl»: Jag hade ett sådant medhåll av denna karl.

65

I mänskornas längtan till varandra – i dess förverkligande kan ligga en trivialisering. När människor bara slammerpratar, skvallrar På besök hos föräldrarna. Mamma vill sova på dagen och vara uppe på natten. Hon är ensam och van att vara allsmäktig En dag hade hon klippt av pappa slipsen. Nästa gång hade hon satt en stor säkerhetsnål rakt över slipsknuten Ragnhild på besök när jag kom hem. Hon skriker när hon talar.

Men hennes gifttand… Det kommer ständigt bilar till gården och vänder »Som till Mårbacka» säger Ragnhild –

måndagmorgon efter en idiotisk erotisk dröm Arvid berättar på min fråga om kölden i timmerskogen. En gång på 30-talet när han körde ett snallarlass40 från Arvidsjaur till Arjeplog. Det var 39° och blåste. Han frös så att han knappt kunde ställa med hästen när han kom fram till ett enstakaställe som hette Fredriksberg och där folk brukade få ligga över. Han hade ett hästtäcke och en fäll och knöt om hästen. I stallet hade natten innan varit häst men nu var denna häst ensam och ingen värmekälla När han kom in var Arvid alldeles stel. Gumman värmde mjölk åt honom. Han fick sova i kammaren och somnade som en död.

De hade fotogen. De var ganska vänliga. Gubben hette Karl Lundberg. Denne Karl hade förut bott på denna gård i Missenträsk som han förlorade – först genom borgen åt Erik (som 40

»Snallare» kallades de som med häst och vagn körde lass med varor »från grosshandlarna vid kusten till de mindre handelsbodarna oppåt marka». Se vidare Sara Lidman, »Lista på några dialektala eller ålderdomliga ord, som känts nödvändiga» i Nabots sten, s. 311.

66

enligt uppgift lär ha ändrat summan 60:- till 600:-) och att Karl dessutom fick fängelse för mened i sex månader. Och när han förlorade hemmanet köptes det av Saras broder och gavs åt Erik när de lämnade Åliden. (Allt detta måste jag kolla) om morgonen: hästen var rimme, all wit.41 Men han var ovanligt luden och lurvig och klarade sig därför. »Jag hade med mig lite matsäck och fick värma på deras spis. Dem var så van att ha vägfarande hos sig.»

–

tisd. 25 aug. 1975 Henrik Norkvist – yngste son till Albin och Lizzie och så lik föräldrarna, deras drag blandas i honom. Gammal ungkarl. Lockigt hår (moderns) så förgäves Hans förnekelse av all känsel. Lyssnar aldrig på någon annan.

Avbryter hur som helst Han skulle kolla våra TV-apparater. Ställde min på Arvids.

Benen till Arvids TV tycktes icke dimensionerade för denna extra tyngd och svängde-darrade. Jag påpekade det. Han sa att det gjorde ingenting. Han satte på ljudet tills smärtgränsen nåddes och jag bad honom sänka volymen. Han sa att det gjorde inget (för TV:n?) att den var hög Kom att tänka på farmor (Stava i boken. hennes förmänskligande av allt. Hon skulle ha sett de skälvande TV-benen som en kvigas under tjurens tyngd)42 41 42

»hästen var rimme, all wit»: hästen var vit av rimfrost En liknande bild infogas i kapitlet »Söndagsflickan», Din tjänare hör, s. 126: »Eller Ansgar kom upp med en säck kornmjöl och hivade den av sig på ett rangligt bord så att dess ben kom i darrning. Och Stava började våndas för bordet som om det varit en svagbent kviga. Så måste hon stärka sig med några andfådda hänvändelser till den Högste att han skulle förbarma sig över allt skapat, som hade ont i fibrer och fogar.»

67

Denna farmor som aldrig skulle ha överlevat om hon skulle ha till fullo »försörjt sig» i detta klimat. Denna tro på den överflödande nåden som kärngrädde –

På buss fr. L-sele till Ume – Vännäs den 1 sept. 1975 Om Stava – hennes kärlek gällde det hela. Allt det som rymdes innanför Hennes uppmärksamhet som tog in människor, skoningsfritt tills hon nådde deras smärtpunkt och drog sig tillbaka; med sorg och omsorg43 Hans smärtpunkt nådde hon inte. Hon hade inte insyn. Hon ämnade aldrig till att skärskåda än mindre genomskåda honom.

Varken medlidande omsorg anklagelser ursäkter tillit kom ifråga.

Hon visste ingenting om honom. Det fanns inga enskildheter att ta ställning till Den förste hon inte kände medlidande med.

–

Den 6 sept. 75 Västerhimlarna underbara.

Men jag fastnar lite för mycket i läsande. Det utarmar en att inte skriva. Att skriva tömmer en också – men på ett annat sätt. Man får också veta saker genom att skriva.

Hamnade i historien om nyläsarna på 1800-talet i Skelleftebygden. Anders Larsson och Gerhardsson och Luther själv som jag hatar mer och mer 43

Något svårläsligt parti. Möjligen ska det istället transkriberas »i medsorg och omsorg».

68

Gick igenom Pappas skrivbord och fann ett fasansfullt dokument – möjligen skrivet av Erik 1888 – där Carl Lundberg pantade bort sitt hemman och hur det sedan köptes av Saras Bror och såldes till Erik… O Gud Fann också en gammal byabok som tydligen tillhört Jakob Ask –

Den 9 sept. 75 Vissa dagar är Arvid stingslig. Vet ej om det beror på blodtrycket eller på hans livs långa bitterhet eller på mig. Jag är oföränderligt vänlig och hovsam. Men så kommer jag hem efter en dag på Jörn och han visar en sån oförställd glädje och munterhet att.

Det där grå vädret när människan verkligen blir utsatt.

När de få som finns kan te sig totalt tomma.

På kommunkontoret. En socialassistent av något slag ger mig nyckeln till arkivet. Sen ser jag henne på barn. Hon säger att hon skulle vilja semestra på Grekland. Eller nånstans där det fanns fattiga. »Så att man skulle få skämmas för hur bra man har det.»

och jag skäms. Över vad? Dessa schabloner som körs i folk.

Dessa satans herrefolksattityder – mitt i detta tomma till synes sammanhangslösa Arkivet är fint. Tunberg (Ström) som på 80-talet skrev om skogsvård – att bönderna inte skulle sälja ut till bolagen och inte kalhugga. Vilken framsynt kille.

–

Den 10 sept.

Vaknar 7.00. Sol. Glädje. Fågels frånvaro hotar med dumhet och gräl. Men det ska nog sluta.

Fastän fördärvade en bra sak igår 69

Genom att skriva om den oinspirerat.

Det var Svava och varför Stava stod så lätt. Skorna som omslutit hela Svavas kropp44 –

Den 11 sept.

Vilken sol. September hög och vild i smaken.

Talade med Tjappa som hade träffat K. som hade berättat att hon bott hos Fågel »i all vänskap» och att han varit så nere »på grund av Sara» Ack ack ack Alla dessa miljondelar av sanning.

En sak blir svår här: att gå ut.

Den där skräcken för tillvaron och skräcken för »intet» – som kan sammanfattas i »ensamhet» Måste få tag i naturen först när den där boken ska göras. Naturen först.

Det är så här uppe.

Besviken på Olof Högberg. Blev han nazist. Vad är det för konstiga övermänskotankar han odlar?

–

Söndag.

Igår tog jag upp en bänk potatis samtidigt som Hjalmar Stenberg och fem av hans flickor. 40 år sen sist…

Dofterna från jorden.

Idag berättade Arvid om en ko som han räddade från att 44 Jfr Din tjänare hör, kapitlet »Söndagsflickan», där Anna-Stava som flicka får skor sydda av älsklingskon Saiva: »Som om kon ännu levat i skorna försökte Anna-Stava göra sig lätt för att tynga så litet som möjligt på den del av Saivas hud som var mellan flickans fotsula och marken.» (s. 127)

70

omkomma i ett dike. En timme låg han på lägdan och höll hennes nos och slet i hennes öron. Innan grannar kom.

Vad denna man upplevat

Var till Jörn ikväll och såg riksteatern med Major Barbara.

Avslagen Shaw. Avslagen föreställning. Denna avslagna drift med gammal engelsk överklass. Så jävla provinsiellt! Det bör väl hela världen känna skillnaden på Oxford och Cambridge!

Alltihop var förfärligt och en förolämpning mot publiken.

Halv salong. Dystert. Avskavd högreståndsservis åt bönderna – som hade velat ha något som angår dom.

–

Tisdag 16 sept.

Besökte kommunalkontoret igår – lånade hem protokoll från stämmorna 1882–1896 just de år när farfar var med – som ordf. och när han avsattes.

Besökte föräldrarna. Andreas genomskinlig och vit av trötthet.

Mamma jagar. Pappa säger: om Mamma inte fruktade Gud skulle jag inte kunna leva.

Vad ligger i uttrycket? Ett ögonblick tänker jag att han menar: mammas gåtfulla diaboliska elakhet skulle förtjäna helvetet – men tack vare hennes tro ska hon ändå bli räddad Eller är det en påtryckning som han inte kan göra direkt: att min dotter Sara ännu icket fruktar Gud vållar mig en smärta bortom allt vett Pappas grymma charm. Hur han väljer favoriter och visar det – och fryser ut andra. Hans underliga hjärtlöshet mot T. Gustav Vikberg ska hjälpa oss att göra en landgång väster om bron. Då säger pappa att vad ska det tjäna till. Hemma ska inte göras något 71

sjukhem. T. och G. ska till sjukhus och vara där så snart de inte kan vara i L-sele… Eller säger han det av skräck vid minnet om den hemska sista tid han var hemma?

Arvid tindrar. Det blåste storm idag. A. säger: Nu får de lättaste akta sig att dom inte blåser upp i träden och blir sittande där.

Läsningen av Farfars storhet och fall. Hans fantastiska garderob.

Pälsar och rockar av alla de slag.

Och det bittra slutet: när han kom i skuld hos den rike svågern och brevväxlingen mellan dem. »Detta är icke skämt» skriver han och man känner smärtan Yasar Kemal – vilken berättare –

Den 17 sept-75 Strålande. Vi tar upp potatis. Stora vackra mandel-penisar.

Debatten med Erica Jong i Kvällsöppet blir inte av – hennes förlag avrådde. Bra det.45 Igår förnatt var mamma dålig. Andnöd. Hjärtklappning. Stor oro.

Pappa berättade om Anders Vikman. Jag minns honom från det jag var 5 kanske. En stor väldig karl bred som en lagårdsdörr och slokmustasch. Hans mor gick på rote och bar pojken i en näverkont på ryggen. Men hon hann knappt ställa ned konten förrän pojken hoppade ur »för att reda sig».

Han bodde bredvid Falk och började reda sig. Drev mest timmer.

Satte igång allt möjligt. Blev rik eller åtminstone mäktig. Många hade sina affärer så hopnystade med Vikman att när någon blev 45

Den tilltänkta debattens upprinnelse var att Sara Lidman i en artikel benämnt Erica Jongs roman Rädd att flyga (1974; sv. övers. 1975) »ett känslans kalhygge».

72

krävd kunde han svara »ta det av Vikman». Det blev ett talesätt.

När 2 pojkar slog vad om en 25öre och den ene förlorade sa han åt vinnaren: »ta det av Vikman!» och pojken det förste han såg Vikman gick han fram och sa I ska hava 25 öre av de I Ye.46 och Vikman tog upp och betalade och sa Men är jag då skyldig dej också.

Sen gick denna historia och gjorde Vikman högeligen populär.

Passar bra åt Farfar. Dedär folkliga knepen. När en man av folket gör sig folklig – oh Glöm inte Eriks förhållande till klädet: att det inte luktade får.

Sara: glöm inte lammet.

[---] –

20 sept. 1975 Dessa höga dagar. En amerikansk författare som ter sig ny, underbar: Joyce Carol Oates: Wonderland. Den där underbara rättvisan hon vederfar alla Hur var och en får sin chans Såg en sak idag om Erik Lidman. Nu ska han få namnet: Nels Eriksson

Hur han ser sig som socknens hjärna och utvalde. Han ska »rädda» socknen ur dess fattigdom dess bakom. Han ska föra dem fram i ljuset. Såg sig som ett nav i ett hjul. Om man lånar åt sig själv i socknens namn så är det ändå för socknens bästa på lång sikt. Han är socknen! De där småaktiga karlarna med sin småheder. Som gnager på kornbröd och fiskar som aldrig 46

»I ska hava 25 öre av Ye»: jag ska ha 25 öre av Er. De överstrukna orden visar hur Sara för ett ögonblick måste leta bland de dialektala pronomen-formerna innan hon hittar den rätta, som alltså här är »Ye».

73

fattar att småfisk delar man inte på dem använder man som agn

Lånade myndlingarnas pengar – för att de skulle få så mycket bättre. Vad är det att vara förmyndare om inte att vara såsom en far. Det är inte att sakta svälta ut barn – det är att ge dem en start på att de aldrig behöver svälta i framtiden Att vara fattig i denna socken det var att gå på roten. Det var att få tillstånd att tigga.

Sedan han mötte köpmännen i staden förstod han att alla var fattiga. Att ha hemvävda kläder och hemgarvade skor och timmerhus utan järnspis och socker bara om det kom några och vetemjöl nästan aldrig – det var att vara fattig. Han var ond över att inte ha vetat det förr. Köpmännen fick honom alltid att känna sig om halmstråna i lackskorna som dels Amanda och dels bondpigan lade dit.

–

21 sept söndag Pappa ville gå till kyrkan. Så jag for med och hjälpte dem.

Mamma var så trött att hon visst helst stannat hemma. Men Pappa beslöt. Hon gick på toaletten och kom in och hade skit överallt.

Måste byta och tvätta henne. Hon var så slut. I kyrkan – Pappa talar högt och kommenterar allt. Mamma orolig. Ville gå. Pappa allt strängare. Talade högt till slut. »Inga dumheter nu. Hon orkar nog. Du skulle se vad hon orkar på mittbrua»47 och pappa alldeles genomskinlig och med en gammal vrede som lyste genom detta tunna, tunna… och mamma var mycket andfådd. Och kuvad. En liten flicka.

Bävan att de inte skulle klara nattvarden. Men det gick ändå.

Och på väg tillbaka med taxi säger Mamma: men vars kör han ska han inte hem till Missenträsk?

47

»mittbrua»: mitt på bron

74

och så berättar Pappa om en man som fått ut en säck mjöl och Erik glömde att skriva upp den. Sen greps mannen av en själanöd så att han höll på att gå under. och sände pengar med en av Saras bröder till betalning och bad om förlåtelse…

Vilken scen! Detta hände naturligtvis när Erik stod på toppen, när denna mjölsäck ingenting betydde. Hur hälsningen nästan fick honom att spricka av självhärlighet. Vad Gud ändå måste fröjdas när en syndare äntligen släpar sig fram till korset.

Men sen i konkursens tid – då kom aldrig något sådant fram.

Då kom en lapp som han hade köpt renkött av mot några socker­ toppar. Och lappen var skyldig. Och Erik frågade när han hade tänkt betala mellanskillnaden och lappen sa vilken tjillnad nok ha du fått va du skull hava –

Den 3 oktober – 75 Drömmer om en konferens om Vietnam. Och Andreas var med och han höll ett dånande tal och förebrådde oss att det inte var någon röd tråd i arbetet

Mamma hade haft upp ett il igen igår De skulle åka med tåg till Antnäs. Denna hemlängtan som drar mänskor, drar, drar mot slutet Och Erik som drog människor till sig – och sedan tröttnade, avvisade, glömde Stava som också drog men på ett hänvisande sätt, till saken Andreas berättade om Gustaf Stenberg – den högfärdige kronjägaren. Någon berättade om honom: »och långt före långfredag gick han där och brâtte (lutade bakåt av högfärd) Men då skulle du ha sett honom på påsklördagen – då var han absolut fullkomlig!»

75

Den 7 oktober Tora + Lisbeth med karlar har varit hemma över helgen för att fira Andreas 87-årsdag.

Och när Tora+Gideon kom till sjukhemmet 20 i 2 på lördag så var föräldrarna just beredda att gå på sånggudtjänst på hemmet. Den skulle börja 14.00 men för att vara i tid… Så de lämnade Tora och Gideon som åkt så långt för att hälsa på dem – för att sitta och vänta in denna sångstund…

Andreas underliga grymhet ibland.

På söndagen följde jag Andreas till kyrkan. Lisbeth och Runo tog hem mamma några timmar. I kyrkan – Andreas ansikte när han följer ritualen. Denna ytterliga känslighet. Smärtan, ömheten. Det gåtfulla. Innerligheten.

När Lisbeth och Runo kom tillbaka med mamma följde också Arvid med. Han hade svårt med tårarna. När han tog Andreas i hand till avsked så brast han. Jag såg bara Arvids nacke och skuldror – och Andreas förvåning och eftertanke.

Allt det som Arvid fått offra.

Underdånigheten. Smärtan. Att Icke ha Fått Kärlek. Av Dem som Verkligen Har det. Vad var det att bli trakasserad av Jenny jämfört med detta att bli förbisedd av Andreas?

Idag talade Andreas mycket om Arvids förtjänster. Och jag vet tidigare hur han varit medveten om pojkarnas offerliv.

Jag gör nu allt för att göra Arvids dagar en smula ljusa. och trots att han tjatar finns det ingenting hos honom som verkligen irriterar mig.

Men de där favoriterna – de där som tycks vara födda att firas Det börjar snöa –

76

Den 8 oktober I morse var Arvid så blid. Han hade haft en dröm. Han och jag skulle fara på en fotbollsmatch!

Herbert kommer och tar ut den gamla vedkistan. Där ska vi ha en tvättmaskin istället.

Pysslar i huset. Gör små förbättringar. Sätter upp en grej. Tar bort. Allt är snart helt vackert. Jag är irriterad över varje ful prick. När varje ful prick är eliminerad grips jag av leda oh Farfar!

Andreas ringer. Berättar om de gamla gubbarna. Så snart de träffades började de disputera bibliska angelägenheter. Huruvida David var i nåden när han sände Uria i döden – eller om han skulle anses hemfallen under lagen.

I det förra fallet kunde han vara säker på himlen enligt rättfärdiggörelsen genom tron. I det andra måste han brinna i helvetet. Och gubbarna lågade av skäl för och emot. »Du måste väl ändå känna – sända Uria dit där striden stod hetast! Och det bara för att komma åt sin köttsliga svärdotter!» »Men var står det att Batseba var hans svärdotter»

Då blev gubben all blå om munnen. Han var färdig att omkomma – men fann sig. »Bildlikt! Bildlikt! Alla undersåtar kallades för söner av en konung på Davids tid. Alltså var också Uria en son och hans hustru följaktligen svärdotter…»

och den andre log och rättade honom inte med påpekandet att de kvinnliga undersåtarna voro konungens döttrar, bildlikt bildlikt. Om det inte var en svärdotter som var till förförelse så måste väl David brinna (Allt detta har jag lagt till) Fråga Andreas vem som var hans bibliska favorit

77