9789100137250

SELFIES

ÖVERSÄTTNING: LEIF JACOBSEN

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Av Jussi Adler-Olsen har tidigare utgivits: Alfabethuset 2001 Kvinnan i rummet 2011 Fasanjägarna 2011 Flaskpost från P 2011 Journal 64 2012 Marcoeffekten 2013 Den gränslöse 2015 Washingtondekretet 2016

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013725-0 copy r igh t © 2016 Jussi Adler-Olsen och JP / Politikens Hus A /S or igina lets da nsk a tit el Selfies Published by agreement with JP / Politikens Forlagshus A /S tryck ScandBook A B, Falun 2017

Till vår härliga familj i Barcelona : Olaf Slott-Pedersen, Annette Merrild, Arne Merrild Bertelsen och Michael Kirkegaard.

PROLOG Lördag 18 november 1995

Hur länge hon legat och sparkat mot de våta vissna löven visste hon inte, bara att hennes nakna armar blivit kalla och att ropen uppifrån huset lät gällare och nu var så hårda och ilskna att hon fick alldeles ont i bröstet. Hon var nära gråten, men tänkte inte ge efter för den.

Dina kinder blir rynkiga och du blir ful, Dorrit, skulle hennes mamma bara säga. Sådana saker var hon duktig på att framhålla.

Dorrit tittade på de breda mörka spåren hon gjort över gräsmattan och räknade ännu en gång fönstren och dörrarna uppe i huset. Hon visste mycket väl hur många de var, det var bara ett sätt att få tiden att gå. En dörr i varje flygel, fjorton stora fönster och fyra smala nere i källaren, och räknade hon alla rutorna blev det hundrafyrtiotvå.

Jag kan räkna väldigt långt, tänkte hon stolt. Det var hon ensam om i klassen.

Så hörde hon gångjärnen till källardörren i ena flygeln gnissla, vilket sällan var ett gott tecken. ”Jag följer inte med in”, viskade hon för sig själv när hon såg husan visa sig i källartrappan och styra stegen rakt mot henne.

Längst ner i trädgården, där det var buskigt och mörkt, brukade hon kunna krypa in och gömma sig för att få vara för sig själv, ibland i flera timmar om så behövdes, men den här gången var husan för snabb och greppet om hennes handled blev hårt och bestämt. ”Är du inte riktigt klok som springer runt här ute med dina fina skor, Dorrit. Du vet väl hur arg fru Zimmerman blir när du smutsar ner dem.” * 7

Illa till mods ställde hon sig framför sofforna i strumplästen. De två kvinnorna glodde nämligen på henne som om de undrade vad hon hade i vardagsrummet att göra.

Hennes mormors ansikte var hårt och vittnade om ett förestående raseriutbrott och hennes mammas ansikte var fult av gråt.

Precis så rynkigt som hon brukade säga att Dorrits eget ansikte riskerade bli. ”Inte nu, snälla Dorrit, vi pratar”, sa hennes mamma.

Hon såg sig om. ”Var är pappa ?” frågade hon.

De två kvinnorna tittade på varandra. Under bråkdelen av en sekund såg hennes mamma ut som ett skrämt litet djur inträngt i ett hörn, och inte för första gången. ”Gå in i matsalen, Dorrit. Där ligger några veckotidningar du kan bläddra i”, befallde hennes mormor. ”Var är pappa ?” frågade hon igen. ”Det pratar vi om senare. Han har gått”, svarade mormor.

Dorrit tog ett trevande steg bakåt medan hon med ögonen följde de ilskna gesterna som hennes mormor riktade mot henne. GÅ DÅ ! sa de.

Hon kunde lika gärna ha stannat kvar ute i trädgården.

Inne på det massiva bordet i matsalen stod tallrikarna kvar med intorkad blomkålsstuvning och halvätna panerade fläskfärsbiffar.

Besticken låg på duken, som hade stora vinfläckar efter de två kristallglasen som slagits omkull. Här var definitivt inte som vanligt och inte alls en plats som Dorrit ville vara på.

Hon vände sig om mot vestibulen och dess många dystra och höga dörrar med slitna handtag. Det stora huset var uppdelat i flera sektioner och Dorrit ansåg sig känna till alla skrymslen och vrår.

Uppe på ovanvåningen luktade det så starkt av hennes mormors puder och parfymer att doften fortfarande satt i kläderna när man kom hem. Där uppe i det böljande ljuset från fönstren fanns det inget att göra för Dorrit. Å andra sidan trivdes hon väldigt bra i den bortersta flygeln på bottenvåningen. Där luktade det både surt och sött av tobak från de fördragna gardinerna och tunga möbler av ett slag som inte fanns någon annanstans i Dorrits värld. Stora mjuka länstolar som man kunde sjunka ner och mysa i med uppdragna fötter, och soffor 8

i mönstrat brunt manchestertyg med sirliga svarta gavlar. Denna plats i huset var hennes morfars domän.

För en timme sedan, alltså innan pappa börjat diskutera med hennes mormor, hade de alla fem suttit och haft det trevligt vid matsalsbordet, och Dorrit hade tänkt att hela denna dag skulle svepas omkring henne likt ett skönt duntäcke.

Sedan råkade pappa säga något fel, något som fick hennes mormor att omedelbart höja på ögonbrynen och hennes morfar att resa sig från bordet. ”Det där får ni sköta själva”, hade han sagt, dragit upp terylenbyxorna och skyndat sig därifrån. Det var då de skickade ut henne i trädgården.

Dorrit sköt försiktigt upp dörren till hans arbetsrum. Längs ena väggen stod två bruna byråer med varuprover i skokartonger utan lock och mitt emot stod morfars sirliga skrivbord, dignande av papper med en massa blå och röda streck på.

Här luktade det ännu starkare av tobak, trots att hennes morfar själv inte befann sig i det dunkla rummet. Det verkade nästan som om tobaksröken kom bortifrån ena hörnet, där en tunn ljusstrimma strilade ut mellan två bokhyllor och föll på tvären över skrivbordsstolen.

Dorrit gick framåt för att se var ljuset kom ifrån. Det var spännande eftersom den smala springan mellan bokhyllorna signalerade okänt territorium. ”Jaha, har de äntligen gått ?” hörde hon sin morfar grymta bakom bokhyllorna.

Dorrit trängde sig igenom springan in till ett rum hon aldrig tidigare varit i och där, på en gammal skinnstol med armstöd vid ett avlångt bord, satt hennes morfar böjd i koncentration över något hon inte kunde se. ”Är det du, Rigmor ?” hördes hans säregna röst. Det är tyskan som vägrar försvinna, sa hennes mamma ofta något irriterat, men Dorrit tyckte om det.

Rummets inredning skilde sig mycket från resten av huset. Här inne var väggarna långt ifrån kala, tapetserade som de var med stora och små fotografier, och såg man efter föreställde de alla samma man i uniform, i olika situationer.

9

Den täta tobaksdimman till trots verkade det ljusare i det här rummet än i arbetsrummet. Där satt hennes morfar med uppkavlade ärmar och pysslade och hon noterade de långa tjocka blodådrorna som snodde sig uppför de bara underarmarna. Hans rörelser var lugna och avslappnade. Försiktiga händer som vände på foton, hela tiden med den stela och granskande blicken riktad mot dem. Det såg faktiskt mycket hemtrevligt ut där han satt, och Dorrit log. Men när han sekunden senare med ett ryck snurrade kontorsstolen mot henne såg hon att det vanligtvis så vänliga leendet var förvrängt och stelt, som om han tuggat på något beskt. ”Dorrit ?” sa han och reste sig halvvägs med utslagna armar, nästan som om han ville dölja det han satt med. ”Förlåt, opa, men jag vet inte var jag ska vara.” Så vände hon sig mot fotografierna på väggen. ”Den där mannen liknar dig.”

Han såg länge på henne, som om han övervägde vad han skulle säga, men grep sedan plötsligt tag i hennes hand, drog henne till sig på stolen och lyfte upp henne i knäet. ”Egentligen får du inte vara här inne, för det är nämligen opas hemliga rum. Men nu när du ändå är här så får det väl gå an.” Han nickade mot väggen. ”Och ja, Dorrit, du har rätt. Det är faktiskt jag på bilderna. Från den gången jag var ung och soldat för Tyskland under kriget.”

Dorrit nickade. Han såg så stilig ut i sin uniform. Svart skärmmössa, svart jacka och svarta ridbyxor. Allt var svart. Bältet, stövlarna, hölstret, handskarna. Bara dödskallen och leendet med de kritvita tänderna lyste upp i allt det svarta. ”Då var du alltså soldat, opa ?” ”Jawohl. Du ser själv min pistol där uppe. Parabellum 08, även kallad Luger. Min bäste vän under många år.”

Dorrit tittade upp på hyllan med stora ögon. Pistolen var gråsvart och hölstret intill brunt. Där låg också en smal kniv i en skida bredvid något hon inte kände igen, men det liknade ett sådant där slagträ man spelade brännboll med, fast med en svart dosa i ena änden. ”Kan pistolen skjuta på riktigt ?” frågade hon. ”Oh ja, det har den gjort många gånger, Dorrit.” ”Du var alltså en riktig soldat, opa ?”

Han log. ”Javisst, din opa var en mycket modig och duktig soldat 10

som gjorde många saker under andra världskriget, så honom kan du verkligen vara stolt över.” ”Andra världskriget ?”

Han nickade. Vad Dorrit visste kunde krig aldrig vara bra. Aldrig något som lockade fram ett leende hos henne.

Hon sträckte på sig för att kunna se över sin morfars axel. ”Nein, de bilderna ska du helst inte se, Dorritchen”, sa han och pressade ner henne igen med ena handen. ”En annan gång kanske, när du är vuxen, men de bilderna är inte för barn.”

Hon nickade men sträckte sig ändå upp några centimeter igen utan att bli stoppad den här gången.

När hennes blick föll på en rad svartvita foton, där en man med hängande axlar på en bild släpades bort mot hennes morfar, som på de följande höjde pistolen och sköt mannen i bakhuvudet, frågade hon mycket osäkert : ”Det var bara som ni lekte, va, opa ?”

Han vände hennes ansikte mot sitt, så att de kom att se varandra i ögonen. ”Krig är ingen lek, Dorrit. Man dödar sina fiender, annars blir man själv dödad, förstår du inte det ? Om din opa inte försvarat sig allt vad han kunde den gången hade du och jag inte suttit här, eller hur ?”

Hon skakade långsamt på huvudet och drog sig närmare bordsskivan. ”Ville alla de här människorna döda dig då ?”

Hennes blick gled över foton i alla storlekar, bilder som hon inte hade en aning om vad de föreställde. Det var hemska bilder.

Människor som låg ner. Män och kvinnor som hängde i rep. En man som blev slagen i huvudet bakifrån. Och på alla bilderna var hennes morfar med. ”Ja, det ville de, de var onda och hemska människor. Men det är inget du ska bekymra dig om, schatz. Kriget är slut för länge sedan och det kommer inga nya krig, det lovar opa. Allt det där slutade då. Alles ist vorbei.” Han vände sig mot fotona på bordet och log, som om han blev glad av att titta på dem.

Det är nog för att han inte längre behöver vara rädd och försvara sig mot sina fiender, tänkte hon. ”Så bra, opa”, svarade hon.

11

Ungefär samtidigt hörde de steg ute i andra rummet och hann båda komma upp från stolen, innan Dorrits mormor stod i öppningen mellan bokhyllorna och blängde på dem. ”Vad pågår här ?” sa hon strängt och grep efter Dorrit samtidigt som hon fortsatte skälla på dem. ”Dorrit har definitivt inget här inne att göra, Fritzl. Det trodde jag vi var överens om ?” ”Alles in ordnung, liebling. Dorrit kom precis och var på väg ut igen. Inte sant, lilla Dorrit ?” sa han med vänlig röst, men hans ögon var med ens alldeles kalla. Inte ett knyst om detta, sa de, annars slutar det illa.

Hon nickade och följde lydigt med sin mormor ut i arbetsrummet. Precis innan de lämnade skrymslet hann hon kasta en blick på väggen omkring dörröppningen. Även den var utsmyckad. På ena sidan hängde en stor röd flagga med en stor vit cirkel som upptogs av ett konstigt svart kors och på andra sidan fanns ett färgfoto av hennes morfar, som med uppburet huvud höjde sin högra arm snett uppåt mot himlen.

Det här kommer jag aldrig att glömma, tänkte hon för första gången i sitt liv. * ”Du ska inte bry dig om vad mormor säger och inte heller vad du såg inne hos morfar, Dorrit, lovar du mig det ? Det är bara trams, allt det där.”

Hennes mamma körde in Dorrits armar i jackan och satte sig på huk framför henne. ”Nu åker vi hem och glömmer allt om det här, inte sant, min gullunge ?” ”Men varför skrek ni så inne i vardagsrummet, mamma ? Var det därför pappa gick ? Var är han nu ? Är han där hemma ?”

Hennes mamma skakade på huvudet med en allvarlig min. ”Nej, pappa och jag tycker inte om varandra speciellt mycket just nu, så han är någon annanstans.” ”När kommer han tillbaka ?” ”Det vet jag inte om han gör, Dorrit. Men du ska inte vara ledsen.

Vi behöver inte pappa, för morfar och mormor tar hand om oss, 12

det vet du väl ?” Hon log och smekte ömt hennes kinder. Hennes mun luktade starkt. Av den där genomskinliga vätskan som morfar ibland hällde upp i små glas. ”Hör här, Dorrit. Du är så söt och underbar. Mycket finare och klokare än någon annan liten flicka i hela världen, så vi ska nog klara oss utan pappa, tror du inte det ?”

Hon försökte nicka, men huvudet hade liksom fastnat. ”Nu tycker jag att vi skyndar oss hem och slår på teven, så att vi hinner se alla vackra klänningar som damerna har på sig på prinsens och den vackra kinesiska flickans bröllop, ska vi inte det, Dorrit ?” ”Då blir Alexandra prinsessa, va ?” ”Jo, det blir hon, i samma stund som de är gifta. Men till dess är hon bara en helt vanlig flicka som ska få sin riktiga prins, som du också kommer att få en vacker dag, min älskling. När du blir stor. Då ska du bli rik och berömd eftersom du är ännu finare och vackrare än Alexandra, för du vet väl att du kan få vad som helst i hela världen. Titta bara på ditt blonda hår och ditt vackra ansikte, något sånt har väl inte Alexandra ?”

Dorrit log. ”Och du kommer alltid att finnas hos mig, va, mamma ?” Hon älskade när hon kunde få mamma att se så tårögd ut som hon gjorde just nu. ”Absolut, min lilla skatt. Och jag kommer att göra allt för dig.”

13

1 Tisdag 26 april 2016

Som vanligt var ansiktet märkt av natten som gått. Hyn var torr och de mörka kratrarna under ögonen såg till och med djupare ut än när hon gått och lagt sig.

Denise grimaserade åt sin spegelbild. Nu hade hon lagt en timme på skademinimering och ändå tycktes det inte hjälpa. ”Du ser ut och luktar som en hora”, härmade hon sin morsa och ritade dit ytterligare några streck med eyelinern.

I korridorrummen omkring henne varslade ljuden om att de övriga hyresgästerna långt om länge höll på att vakna till en ny dag, eller kväll rättare sagt. Det var ett välbekant sammelsurium av ljud : klirrande flaskor, knackningar på dörrar för att tigga cigg och ett evigt springande på våningens slitna toalett med dusch – den som i hyreskontraktet angavs som exklusiv.

Nu hade minisamhället av danskt bottenskrap på en av Frederiksstadens mörkare gator äntligen gjort sitt avstamp mot ännu en oförutsägbar kväll.

Efter en stunds vridande och vändande klev hon närmare spegeln för att mer ingående kunna syna sitt ansikte. ”Spegel, spegel på väggen där, säg vem som skönast i landet är !” skrattade hon självförringande och drog överdrivet ömt sina fingertoppar över spegelbilden. Hon putade med läpparna, drog händerna utmed höfterna, upp över brösten och vidare längs halsen, för att borra in fingrarna i håret. Sedan noppade hon bort ludd på angorablusen och duttade foundation på några ännu synliga blemmor i ansiktet, innan hon nöjd tog ett steg tillbaka igen. Tillsammans med de Neulashförstärkta ögonfransarna bidrog de plockade och uppritade ögonbrynen till det hon valde att kalla sin appearance.

14

Blicken hade blivit djupare och regnbågshinnornas intensitet mer glödande ; små medel som gav henne ett oumbärligt extra skikt av oåtkomlighet.

Kort sagt var hon redo att förföra världen. ”Hej, jag heter Denise”, övade hon sig med spända senor på halsen. Djupare än så gick det inte att få rösten. ”Denise”, viskade hon samtidigt som hon långsamt särade på läpparna och lät hakan falla mot bröstet. Effekten var magisk när hon intog den attityden. Vissa kanske tolkade uttrycket som undergivet, men det var raka motsatsen. Var det kanske inte i just denna vinkel som kvinnornas ögonfransar och pupiller bäst bibehöll omgivningens uppmärksamhet ?

Full koll på läget, nickade hon och skruvade på locket till ansikts­ krämen, för att sedan pressa in arsenalen av kosmetika i spegelskåpet igen.

Efter att ha låtit blicken glida över det diminutiva rummet en stund kunde hon konstatera att hon hade flera timmars slit framför sig med smutstvätt, sängbäddning, diskning av glas, soptömning och sortering av flaskor.

Skit i det, tänkte hon, skakade täcket och puffade till huvudkudden, alltmedan hon intalade sig själv att när hennes sugardaddy väl kommit hit struntade han nog i hur det såg ut.

Sedan satte hon sig på sängkanten och gick snabbt igenom handväskan, för att förvissa sig om att den innehöll alla artiklar och nödvändig rekvisita.

Hon nickade nöjt – hon var redo för världen och dess lustar.

Då fick ett oväntat ljud henne att vända sig mot dörren. Där hördes det haltande och avskydda klick, klack, klick, klack.

Du är alldeles för tidig, morsan, tänkte hon när dörren mellan trappuppgången och korridoren där ute slogs upp.

Varför nu ? Klockan var snart åtta. Kvällsmaten måste ha kallnat sedan länge.

Hon räknade sekunderna och tog sig irriterat upp från sängen när det knackade på dörren. ”Älskling !” ropade hennes mamma där ute. ”Öppna är du snäll !”

Denise andades kontrollerat och ljudlöst. Om hon lät bli att svara måste hon väl förr eller senare gå.

15

”Denise, jag vet att du är där inne. Snälla, öppna nu, jag har något viktigt att berätta.”

Denise släppte ner axlarna. ”Varför ? Har du tagit med mat upp ?” ropade hon. ”Nej, inte idag. Åh, snälla, du kan väl följa med ner och äta, Denise ? Bara idag. Mormor är här !”

Denises blick sökte sig mot taket. Hennes mormor var alltså där nere och det var allt som krävdes för att armhålorna skulle börja klibba och pulsen stiga. ”Mormor kan dra åt helvete. Jag hatar kärringen.” ”Åh, Denise, så får du inte säga. Snälla, släpp in mig, bara en liten stund ? Jag måste prata med dig.” ”Inte nu. Ställ maten utanför som du brukar.”

Bortsett från mannen med den glåmiga huden som bodde några rum längre bort i korridoren och redan dragit i sig sin ”morgonbira” och nu börjat hulka i förtvivlan över sitt miserabla liv, hade det med ens blivit alldeles tyst ute i korridoren. Det skulle inte förvåna henne om alla stod och spetsade öronen nu. Men vad brydde hon sig om det ? Det vara bara för dem att ignorera hennes morsa, precis som hon själv gjorde.

Denise filtrerade bort sin vädjande mamma ur ljudbilden och koncentrerade sig istället på blekfisens kvidanden. Frånskilda män som han här i korridoren var bara så ynkliga och patetiska. Hur vågade de ens tro på en bättre framtid som de såg ut ? De stank ju av svett och dränkte sig huvudlöst i sprit, i sin patetiska ensamhet.

Hur kunde de överhuvudtaget leva med att vara så satans ynkliga, de äckliga idioterna ?

Denise fnös. Hur många gånger hade de inte stått vid hennes dörr och försökt locka henne med sitt snack och sitt billiga vin från snabbköpet, samtidigt som deras ögon hoppades på något helt annat och mycket mer ? Som om hon någonsin skulle beblanda sig med män som bodde i korridor. ”Hon har tagit med pengar till oss, Denise”, insisterade hennes morsa där ute.

Den här gången lystrade Denise. ”Du måste följa med ner, annars får vi inget den här månaden.”

En liten paus uppstod före nästa mening.

16

”Och då har vi absolut ingenting, Denise, det vet du !” kom det häftigt. ”Kan du inte ropa lite högre ? Jag tror inte de hörde dig i grannhuset !” replikerade hon. ”Denise !” Nu darrade hennes mammas röst. ”Jag varnar dig. Om vi inte får pengarna av mormor blir du tvungen att gå till socialen.

Du trodde kanske att jag betalt din hyra den här månaden, men det har jag inte.”

Denise tog ett djupt andetag, gick fram till spegeln och målade läpparna en sista gång. Max tio minuter med häxan, sedan var hon borta. Det var ändå bara bittert skitsnack och konfrontationer som väntade. Inte en sekund tänkte kossan lämna henne ifred. Hon tänkte bara kräva en massa saker och fanns det något som Denise inte pallade var det alla krav som folk ställde på henne. Det sög rätt och slätt musten ur henne. * Nere i mammans lägenhet på bottenvåningen stank det inte helt oväntat av falsk sköldpaddssoppa på burk. Någon enstaka gång kunde det handla om färdigpanerade kotletter med utgånget bästföre-datum eller risgrynsgröt i korvförpackning. Det stod med andra ord inte direkt entrecôte på menyn när hennes mamma bjöd upp till fest, vilket de anlöpta silverpläterade ljusstakarna med ­fräsande stearinljus till fullo underströk.

Här i denna flackande låtsasmiljö satt gamen redan mitt för bordet med nerdragna mungipor och gjorde sig klar att picka.

Denise slogs nästan omkull av dunsten från den billiga parfymen och pudret, som ingen butik med minsta självrespekt skulle nedlåta sig till att sälja.

Så särade hennes mormor på sina fläckiga, spruckna och rödmålade läppar. Kanske var grimasen tänkt att föreställa ett leende, men så lätt lurade man inte Denise. Hon försökte räkna till tio, men hann bara till tre innan kärringens verbala överfall började. ”Jaha ! Då lyckades alltså lilla prinsessan äntligen leta sig ner hit och säga hej.”

Ett mörkt och ogillande uttryck gav sig tillkänna i mormoderns 17

ögonvrår efter en snabb besiktning av Denises halvnakna mage. ”Full krigsmålning redan, ser jag, och lite annat också. Du tänker visst inte ta några chanser att förbli osedd, va ? För det hade varit värsta tänkbara scenario för dig, inte sant, Dorrit ?” ”Vill du vara så snäll att sluta kalla mig för det ? Det är snart tio år sedan jag bytte namn.” ”Ja, eftersom du ber så snällt, för det är man ju inte van vid. Men du tycker alltså att det namnet passar dig bättre ? Denise ? Något franskt över det. Det för nästan tankarna till de fördärvade skrällena som går på boulevarderna, men det är kanske också meningen?”

Hon lät blicken glida upp och ner längs hennes kropp. ”Men man får gratulera till den lyckade kamoufleringen, säger jag då. Redo att nedlägga ännu ett byte, tänker jag”, ångade hon på.

Denise registrerade hur hennes mamma försökte dämpa tonläget genom att lägga en försiktig hand på mormoderns arm. Som om det någonsin funkat. Även på den fronten hade hennes morsa alltid varit vek. ”Och vad har du sysslat med sedan sist, om man får fråga ?” fortsatte hennes mormor. ”Någon ny kurs eller rentav en praktikplats ?” Hon knep ihop ögonen. ”Eller var det inte nagelvård du tänkt prova på den här gången ? Man hänger knappt med längre i alla spännande saker du tar dig för, så hjälp mig nu lite på traven.

Men oj, du kanske inte gör något alls nuförtiden ? Är det möjligtvis så ?”

Denise svarade inte. Det var en bedrift bara att knipa igen.

Mormodern höjde på ögonbrynen. ”Jaha, du har kanske blivit lite för fin i kanten för att jobba, eller ?”

Varför brydde hon sig ens om att fråga när hon redan visste svaren ? Varför satt hon där i sitt grova grå hår och gömde sig bakom sin mask av avsky ? Man ville bara spotta på henne. Men vad stoppade henne från att göra det ? ”Denise har tänkt anmäla sig till en kurs där man lär sig coacha”, avbröt hennes morsa tappert.

Metamorfosen var omvälvande. Hennes mormors mun stod på vid gavel och näsrynkorna slätades ut, och efter ett kort ögonblick ackompanjerades förvandlingen av ett skratt som kom så djupt inifrån hennes fördärvade inre att Denises nackhår reste sig.

18

”Jaha, det har hon tänkt sig ? Spännande att föreställa sig Denise coacha andra. I vadå, om man får fråga ? Finns det överhuvudtaget någon på detta förstörda jordklot som kan tänka sig att bli coachade av någon som inte kan någonting, utöver att spackla sig ? I så fall är det bäst att kolla så att jorden inte slutat snurra.” ”Mamma …”, försökte Denises morsa. ”Nu är du tyst, Birgit, och låter mig tala till punkt.” Hon vände sig mot Denise. ”Jag säger det rakt ut. Jag känner ingen som är så lat, talanglös och utan verklighetsförankring som du, Denise. Du kan ju ingenting, ska vi inte bara ta och konstatera det ? Är det inte på tiden att du försöker hitta ett jobb som matchar dina blygsamma kvalifikationer ?” Hon inväntade ett svar, men fick inget. Då skakade hon på huvudet och Denise visste vad som väntade. ”Jag har sagt det förr, jag har varnat dig, Denise. Du kanske tycker att det är okej att nöja sig med att bara lägga sig på rygg ?

Det är rätt och slätt upprörande. Men så snygg är du inte, lilla vän, och alldeles säkert inte om fem år, är jag rädd för.”

Denise andades genom näsan. Två minuter till, sedan fick det vara nog.

Så vände sig mormodern mot hennes morsa med samma kalla och hånfulla ansiktsuttryck. ”Och du var likadan, Birgit. Tänkte bara på dig själv, rörde inte ett finger för att komma vidare i livet.

Vad skulle du gjort utan far och mig ? Utan att vi betalade allt för dig medan du i ditt självupptagna storhetsvansinne bara slösade bort din tid ?” ”Nog har väl jag arbetat, mamma.” Tonfallet lät ynkligt. Det var år och dar sedan hennes ammunition av protester inte bara löstes upp i tomma intet.

Denises mormor skakade på huvudet och vände sig mot henne igen. ”Och du ! Vad inbillar du dig ? Du skulle inte ens kunna få jobba med att vika kläder.”

Denise snurrade runt på klacken och försvann ut i köket med sin mormors drypande etter efter sig.

Om någon kunnat kartlägga hennes inre skulle beståndsdelarna delas upp i lika delar ingrott hat, hämndbegär och okontrollerade 19

bilder av hur mycket bättre hennes mormor tyckte att allt varit förr i tiden. För Denise hade hört samma lögnaktiga skit om och om igen och det gjorde irriterande nog ont varenda gång. Om vilken fin familj hon och hennes mamma kom ifrån. Om de gyllene åren när hennes morfar haft sin skoaffär ute i Rødovre och tjänat massor med pengar.

Vilket jävla skitsnack ! Hade kvinnorna i den familjen kanske inte alltid bara gått hemma och gjort ingenting ? Hade de kanske inte haft ett gott liv enbart tack vare sina män ? Varit fullt upptagna med sig själv och sitt yttre medan de tagit hand om hemmet och allt det där ? Jo min själ, det hade de ! ”Mamma !” hördes det där inifrån. ”Du får inte vara för hård mot henne, hon …” ”Denise är tjugosju och kan ingenting, Birgit. INGENTING !” skrek häxan. ”Hur har ni tänkt klara er när jag inte längre finns till, kan du berätta det ? För ni ska minsann inte räkna med några större summor efter mig. Jag har fullt upp med mina egna behov.”

Också det hade de hört hundra gånger förr. Snart skulle hon gå till attack mot Denises morsa igen. Hon tänkte kalla henne fattigsnobb och misslyckad och anklaga henne för att ha fört vidare alla sina dåliga sidor till hennes barnbarn.

Denises äckelkänsla hade fysiskt satt sig i mellangärdet. Hon hatade den gälla rösten, angreppen och kraven. Hatade sin morsa för hennes svaghet och för att hon inte klarat av att hålla kvar en man som kunde försörja dem alla. Hatade sin mormor för att hon å sin sida gjort det.

Kunde hon inte bara falla omkull och dö ? ”Jag sticker nu”, sa Denise kallt när hon återigen stod i matsalen. ”Jaså, det gör du ? Men då får ni inte de här.” Hennes mormor tog upp en tunn bunt med sedlar ur sin handväska och höll dem framför dem. Tusenlappar. ”Kom nu och sätt dig, Denise”, vädjade hennes mamma. ”Ja, kom och sätt dig en stund, innan du drar iväg och bjuder ut dig”, löd mormoderns nästa utfall. ”Ät din mors eländiga traktering, innan du går ut och får män att hälla i dig sprit. Men akta dig, Denise, för såsom du är nu kommer du aldrig att få en riktig man att hoppa på tåget ! En billig slinka med falskt 20

hår och falsk hårfärg, med falska bröst och falska smycken och falsk hudfärg. Tror du inte att de ser igenom dig på mindre än en sekund, kära du ? Tror du inte att en riktig man ser skillnaden på elegans och din billiga framtoning ? Tror du inte att han i samma sekund som du öppnar din rödspacklade trut fattar att du inte kan något som helst och inte har något att komma med ? Att du bara är en nolla ?” ”Du vet inte ett piss !” fräste Denise. Varför slutade hon aldrig ? ”Aha ! Men berätta då vad du tänker göra åt det innan du sticker, som du så vackert formulerade det ? Berätta så att jag vet, för jag vill väldigt gärna veta. Vad är din plan egentligen ? Du har kanske tänkt bli en stor filmstjärna, som du gick och svamlade om när du var liten och betydligt snällare än nu ? Eller vill du kanske hellre bli en världsberömd konstnär ? Bara för att stilla min nyfikenhet, berätta igen vilket ditt nästa infall blir ? Vad har du tutat i din handläggare på socialen den här gången ? Har du kanske …” ”HÅLL KÄFTEN !” skrek Denise och lutade sig in över bordet. ”Häll käften, din elaka kärring ! Du är inte ett piss bättre själv.

Vafan, kan du annat än att spy galla över folk ?”

Om det bara hjälpt. Om hennes mormor bara backat undan och tystnat hade Denise kanske för en gångs skull kunnat sätta sig ner i lugn och ro och äta av den där äckliga bruna sörjan. Men så funkade det inte.

Hennes morsa var omskakad – satt och borrade naglarna i stolsdynan – men mormor visade inga som helst känslor. ”Håll käften, sa du ? Är det allt din hjärna kan trolla fram ? Du tror kanske att du kan skaka om mig med dina lögner och dina fula ord ? Men vet du vad ? För tillfället tycker jag att ni får vänta med ert underhåll, tills du kommer ut till mig och uttryckligen och oförbehållsamt ber mig om ursäkt.”

Denise sköt ut stolen från bordet så häftigt att matservisen skramlade. Inte fan tänkte hon ge sin mormor trumfkortet, så att de fick sitta där med skammen och tom börs ? ”Ge morsan pengarna nu, mormor, annars tar jag dem själv ifrån dig,”, väste hon. ”Bara ro hit dem, annars kommer du att få ångra det.”

21

”Hotar du mig ? Är det tonen som gäller nu ?” fräste hennes mormor och ställde sig upp. ”Snälla, kan ni sluta nu ? Sätt er ner”, bönföll hennes mamma.

Men ingen satte sig.

Denise såg blott alltför väl framtidsutsikterna. Aldrig någonsin skulle hennes mormor låta henne vara ifred. Hon hade fyllt sextiosju förra sommaren och kunde bli minst nittio år, om det ville sig riktigt illa. En framtid med ändlösa förebråelser och konflikter uppenbarade sig.

Denise knep ihop ögonen. ”Nu ska du lyssna på mig, mormor.

Jag ser ingen större skillnad på dig och oss. Du gifte dig med en trettio år äldre rynkig och motbjudande nazist och lät dig försörjas av honom. Är det så mycket bättre ?”

Hennes mormor ryckte till med ett kliv bakåt, som om någon hällt syra över henne. ”Stämmer det inte, kanske ?” skrek Denise medan hennes morsa jämrade sig och mormodern började gå mot sina ytterkläder. ”Vad är det egentligen vi ska leva upp till ? Va ? Dig ? Ge oss pengarna nu, för helvete !”

Hon grep efter sedelbunten, men hennes mormor drog åt sig den och klämde den under ena armen.

Då hade Denise fått nog. Hon hörde mycket väl uppträdet när hon smällde igen dörren bakom sig.

Hon stod kvar en stund ute i korridoren, lutad mot väggen i ett försök att hämta andan, alltmedan hennes morsa gråtande snöt ut sina vädjanden där inne. Men det skulle inte hjälpa ett piss, det visste hon av erfarenhet. Inte förrän Denise stod där ute i den gräsliga förorten med bedjande ögon och mössan i handen skulle pengarna läggas upp på bordet, och så länge orkade hon inte vänta.

Inte nu längre. * En flaska röd Lambrusco låg i frysfacket i hennes minikyl, det visste hon. I ett sådant korridorrum fanns det normalt sett inga andra faciliteter än handfat, spegel, säng och en garderob av laminerade spånplattor, men kylskåp hade hon vägrat vara utan. Var det kanske 22

inte efter några glas avkylt vin som hennes sugardaddies var som mest frikostiga ? Hon tog ut flaskan ur frysfacket och noterade hur tung den var. Som väntat var Lambruscon genomfrusen, men korken satt som den skulle. Och en sådan fin flaska kunde användas till många olika spännande saker.

23