9789100136772

K ANINJÄGAREN

l ars kepler

Kaninjägaren Kriminalroman

albert bonniers fĂśrl ag

Av Lars Kepler har utgivits: I serien om Joona Linna: Hypnotisören 2009 Paganinikontraktet 2010 Eldvittnet 2011 Sandmannen 2012 Stalker 2014 Fristående: Playground 2015

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013677-2 Copyright © Lars Kepler 2016 Tryck Bookwell, Finland 2016

Det är tidig morgon och fjärdens släta vatten blänker som borstat stål. Alla de luxuösa villorna ligger i nattlig dvala, men simbassänger och trädgårdsbelysning glimmar genom höga staket och grenverk.

En berusad man går på vägen utmed strandlinjen med en vinflaska i handen. Han hejdar sig framför ett vitt hus vars långsträckta glasfasad vänder sig mot havsviken. Med stor noggrannhet ställer han ner flaskan mitt på vägen, kliver förbi diket, klättrar över det svarta järnstaketet och kommer in på tomten.

Raglande går mannen över gräsmattan, stannar svajande och stirrar på de stora fönstren, altanbelysningens avspegling och möblernas dunkla former därinne.

Han fortsätter upp mot huset, vinkar till en halvmeterhög trädgårdstomte av porslin, rundar ett plank, snubblar ut på tralldäcket, slår i sitt ena knä, men räddar sig och kommer upp på fötter.

Simbassängens vatten lyser som en ljusblå tacka av glas.

Mannen ställer sig ostadigt vid kanten, drar ner gylfen och börjar urinera i poolen, vinglar sedan fram till de marinblå utemöblerna och låter det flöda över dynorna, loungefåtöljerna och det runda bordet.

Urinen ryker i den kyliga luften.

Han knäpper gylfen och tittar till på en vit kanin som skuttar över gräsmattan och försvinner in under en buske.

Leende går han tillbaka mot huset, passerar verandadörrarna, 5

stöder sig mot planket, går ner på gräsmattan, stannar och vänder sig om.

Hans töckniga hjärna försöker förstå vad det var han just såg.

En svartklädd människa med underlig ansiktsform hade stirrat på honom.

Antingen stod personen inne i det mörka huset eller så befann han sig utanför och tittade på honom via speglingen.

6

1 Fredagen den tjugosjätte augusti

Från den mörka himlen faller duggregnet långsamt. Det matta skenet från bebyggelsen når trettio meter över taken.

Det är vindstilla och de belysta dropparna formar sig som en disig kupa över hela Djursholm.

Direkt vid Germaniavikens blanka vatten ligger en väldig villa.

Därinne går just nu en ung kvinna vaksamt som ett djur över den fernissade parketten och ut över den iranska mattan.

Hon heter Sofia Stefansson.

Oron får henne att registrera varje detalj.

På armstödet till soffan ligger en svart fjärrkontroll. Någon har lindat genomskinlig tejp kring den för att hålla locket över batterierna på plats. Svaga avtryck av ringar från glas syns på bordet. Ett gammalt plåster har fastnat i fransarna till den stora mattan.

Golvet knäpper bakom Sofia som om någon smög efter henne genom rummen.

Stänk från den våta stengången syns på de höga klackarna och upp på de muskulösa vaderna. Hennes ben är fortfarande tränade trots att hon slutade med fotboll för två år sedan.

Sofia döljer sprejflaskan med tårgas i handen för mannen som väntar på henne. Hon upprepar för sig själv att hon har valt situationen själv, att hon har kontroll över den och att hon vill vara här.

Mannen som öppnade dörren står vid en fåtölj och följer henne ogenerat med blicken.

7

Sofias ansiktsdrag är symmetriska, men med ungdomlig rundning över kinderna. Hon bär en blå klänning med bara axlar. En rad av små klädda knappar sträcker sig från halsen ner mellan brösten. Det lilla guldhjärtat i kedjan vippar i hennes halsgrop med den förhöjda pulsen.

Hon vet att hon kan ursäkta sig och förklara att hon inte mår bra, att hon måste åka hem. Han skulle kanske bli irriterad, men acceptera det.

Mannen vid fåtöljen ser på henne med en sorgsen hunger som får rädslan att fladdra till i hennes mage.

Hon fick plötsligt för sig att hon hade träffat honom förut, att han kanske var en högre chef som skymtat förbi på någon arbetsplats eller en pappa till någon klasskompis för länge sedan.

Sofia stannar en bit ifrån honom, ler och känner sitt hjärtas snabba slag. Hon tänker hålla avståndet innan hon har avläst tonfall och rörelser.

Hans hand som kramar fåtöljens ryggstöd visar inga tecken på våldsamhet, naglarna är välvårdade och den släta vigselringen är repad av ett långt äktenskap.

– Fint hus, säger hon och för undan en glänsande hårslinga från ansiktet.

– Tack, svarar han och släpper taget om fåtöljen.

Han kan inte vara mycket mer än femtio år, men rör sig med en tung dysterhet, som en gammal människa i sitt gamla hem.

– Du tog en taxi hit? frågar han och sväljer hårt.

– Ja, svarar hon.

Det blir tyst igen, pendylen i det angränsande rummet slår två halvslag med en skir klang.

Ett saffransrött pulver faller ljudlöst från en utslagen lilja i en vas.

Ganska tidigt insåg Sofia att hon triggades av sexuella situationer. Hon tyckte om uppskattningen, känslan av utvaldhet, men blev egentligen aldrig kär i någon.

8

– Har vi träffats förut? frågar hon.

– Det skulle jag inte ha glömt, svarar han och ler glädjelöst.

Mannens gråblonda hår är tunt och bakåtkammat över huvudet. Det slappa ansiktet är lite blankt och över pannan löper en tung fåra.

– Samlar du på konst? frågar hon och nickar mot väggen.

– Jag är konstintresserad, svarar han.

Hans ljusa ögon ser på henne bakom de hornbågade glas­ ögonen. Hon vänder sig bort, smusslar tillbaka den lilla flaskan med tårgas i väskan och går sedan fram till en stor målning i guldram.

Han följer efter henne, stannar en aning för nära och andas genom näsan. Sofia rycker till när han höjer sin högra hand för att peka.

– Artonhundratal … Carl Gustaf Hellqvist, föreläser han.

Han dog ung, hade ett svårt liv, en massa smärtor och elchocker … men var en fantastisk konstnär.

– Fascinerande, svarar hon lågt.

– Jag tycker det, säger mannen och går mot matsalen.

Sofia följer efter honom med en spöklik känsla av att lockas in i en långsam fälla, av att luckan bakom henne sluter sig med sömnig sävlighet, att de stora kugghjulen vrider sig så att flyktvägen minskar centimeter för centimeter.

Det väldiga rummet med rader av spröjsade fönster mot vattnet är möblerat med omotiverade sittgrupper och glänsande skåp.

Hon ser att det står två glas med mörkrött vin på kanten till det ovala matsalsbordet.

– Får jag bjuda på ett glas vin? frågar han och vänder sig mot henne igen.

– Hellre vitt om du har, svarar hon i rädsla för att han ska försöka droga henne.

– Champagne? säger han utan att släppa henne med blicken.

– Gärna, svarar hon.

9

– Det är klart att vi ska ha champagne, bestämmer han.

När man kommer hem till en fullständig främling krymper man eftersom varje rum kan vara en fångstgrop, varje föremål ett tillhygge.

Sofia föredrar hotell eftersom det finns en möjlighet att någon skulle höra henne om hon ropade på hjälp.

Hon följer efter honom mot köket när hon hör en underlig och mycket högfrekvent ton. Det går inte att lokalisera den.

Mannen verkar inte notera ljudet, men hon stannar till, vänder blicken mot de mörka fönstren och ska precis säga någonting när det knäpper till som om en isbit spricker i ett glas.

– Är du säker på att ingen är hemma? frågar hon.

Hon tänker att hon snabbt kan få av sig skorna och springa mot ytterdörren om något händer. Antagligen är hon mycket rörligare än han och om hon bara springer och lämnar kappan på galgen så kommer hon att hinna ut.

Hon står kvar i dörröppningen mot köket medan han tar fram en flaska Bollinger ur ett champagneskåp. Han korkar upp och fyller två smala, klockade glas, väntar ut skummet och häller upp ytterligare lite innan han går fram till henne.

10

2

Sofia smakar på champagnen, känner aromen sprida sig i munnen och hör hur det rasslar skirt om bubblorna i glaset.

Någonting får henne återigen att vända blicken mot raden av köksfönster. Kanske ett rådjur, tänker hon. Det är mörkt utanför. I speglingen ser hon köket med glödande konturer och mannens rygg. Bänkens släta yta, knivblocket och skålen med citroner.

Mannen lyfter glaset igen, dricker och hans hand darrar minimalt när han gör en gest mot henne.

– Knäpp upp klänningen lite, säger han svagt.

Sofia tömmer glaset, ser avtrycket av sitt läppstift på kanten och ställer ifrån sig det på bordet innan hon mjukt pillar ut den första knappen ur det lilla hålet.

– Du har behå på dig, säger han.

– Ja, svarar hon och knäpper upp andra knappen.

– Vilken storlek?

– 60 C. Mannen står kvar och ser på henne med ett leende och Sofia känner hur det sticker i armhålorna av svetten som bryter fram.

– Vad har du för trosor?

– Ljusblå siden.

– Får jag se?

Hon tvekar och han märker det.

– Förlåt, säger han genast. Går jag för rakt på sak? Gör jag det?

– Vi borde bara klara av det ekonomiska först, säger hon och försöker låta bestämd och naturlig.

11

– Jag förstår, svarar han slutet.

– Det är bättre att börja med …

– Du ska få betalt, avbryter han med ett stänk av irritation i rösten.

När hon är tillsammans med sina stamkunder är allting oftast enkelt, ibland är det till och med trevligt, men nya kunder gör henne väldigt nervös. Hon börjar tänka på allt som kan hända, grubbla över saker hon varit med om, på tvåbarnspappan i Täby som bet henne i halsen och låste in henne i garaget.

Hon annonserar på Rosa sidan och Stockholmstjejer.se. Nästan alla som kontaktar henne är helt oseriösa. Det rör sig mest om vulgariteter, löften om underbart sex och hot om våld och bestraffning.

Hon lyssnar alltid på magkänslan innan hon påbörjar en korrespondens. Detta brev var välskrivet, ganska konkret, men inte respektlöst. Han kallade sig för Wille, hade hemligt telefonnummer och en fashionabel adress.

I det tredje mejlet förklarade han vad han ville göra med henne och hur mycket han var beredd att betala.

Hon såg det som en varning.

Om det låter för bra så är det något som är fel. Det cirkulerar inga vinstlotter i den här världen och även om det skulle göra det så är det bättre att missa en fantastisk affär än att utsätta sig för risker. Ändå är hon här nu.

Mannen kommer tillbaka och räcker henne ett kuvert. Hon räknar pengarna snabbt och stoppar ner dem i väskan.

– Räcker det för att visa trosorna? säger han.

Hon ler på ett självklart sätt och tar ett mjukt tag med båda händerna och lyfter klänningen långsamt över knäna. Fållen stryker knastrande mot strumpbyxornas nylon uppför låren innan hon stannar till och tittar på honom.

Han möter inte hennes blick utan stirrar ner mellan hennes ben när hon dröjande lyfter klänningen till midjan. Under de 12

puderbleka strumpbyxorna blänker trosornas sidentyg som pärlemor.

– Är du rakad? frågar han med lite hesare röst.

– Vaxad.

– Helt?

– Ja, svarar hon enkelt.

– Det måste göra ont? undrar han intresserat.

– Man vänjer sig, nickar hon.

– Så är det med ganska mycket i livet, viskar han.

Hon släpper ner klänningen igen och stryker samtidigt bort handsvetten när hon slätar ut tyget över låren.

Trots att hon har fått pengarna börjar hon känna sig nervös igen.

Kanske beror det på det höga beloppet.

Han har betalat fem gånger så mycket som någon tidigare kund.

I mejlet hade han förklarat att han betalade extra för diskretionen och den speciella önskningen, men det här ligger ändå långt över det rimliga.

När han skrev till henne och berättade om vad han ville göra tänkte hon att det inte lät så farligt.

Hon minns en man med ängslig blick som klädde sig i sin mammas underkläder och ville att hon skulle sparka honom i skrevet. Han betalade för att hon skulle kissa på honom när han låg på golvet och grät av smärta, men hon kunde inte, hon tog bara pengarna och sprang därifrån.

– Man tänder på olika saker, säger Wille med ett generat leende. Det går ju inte att tvinga någon … Då får man betala, jag menar, jag räknar inte med att du ska tycka om det du gör.

– Det är olika, men om mannen är ömsint så kan jag njuta, ljuger hon.

Sofia utlovar givetvis full diskretion i sin annons, men har ändå en säkerhetsåtgärd. Hon förvarar en dagbok hemma där hon skriver upp namn och adress på personen som hon bestämt 13

sig för att träffa så att man ska kunna spåra henne om hon försvinner.

Dessutom hade Tamara haft Wille som kund en gång precis innan hon lämnade eskortvärlden, gifte sig och flyttade till Göteborg. Sofia vet att Tamara skulle ha lagt ut en varning på forumet för sexarbetare om han hade betett sig illa.

– Bara du inte tycker att jag är otäck och motbjudande, säger mannen och tar ett steg närmare henne. Jag menar, du är ju otroligt vacker och ung … jag vet hur jag själv ser ut, jag såg bra ut när jag var i din ålder, men …

– Du ser bra ut nu, försäkrar hon.

Sofia tänker på alla gånger hon har hört folk säga att eskorttjejer måste vara som psykologer, men de flesta män hon träffar säger ingenting personligt.

– Ska vi gå upp till sovrummet? frågar mannen som kallar sig Wille lättsamt.

14

3

Sofia känner att hon är kissnödig när hon följer honom uppför den breda trätrappan. Den mjuka mattan hålls på plats av tunna mässingsstavar på varje trappsteg. Ljuset från den stora takkronan blänker i den fernissade ledstången.

Från början var Sofias tanke att bara ta exklusiva kunder, de som är beredda att betala högre summor för hela nätter, de som vill ha sällskap på en fest eller en resa.

Under de tre år hon jobbat extra som eskort har hon haft ett tjugotal jobb av det slaget, men de flesta av hennes kunder vill bara ha en avsugning efter jobbet innan de träffar familjen.

Det stora sovrummet är ljust och domineras av en ståtlig dubbelsäng med vackert grå sidenlakan.

På hustruns sida ligger en roman av Lena Andersson och en burk exklusiv handlotion och på Willes sida ligger en iPad med fingeravtryck över det mörka glaset.

Han visar henne de svarta läderremmarna som han förberett kring sängstolparna. Hon ser att de inte är helt nya, vecken är lite spruckna och färgen har börjat skavas bort.

Rummet darrar till två gånger och vrider sig runt med ett ryck, hon tittar på mannen men han verkar oberörd.

Vita rester av tandkräm eller Novalucol syns i hans mungipor.

Det knakar till från trappan och han vänder blicken mot korridoren innan han ser på henne igen.

– Jag måste kunna lita på att du släpper loss mig när jag vill, förklarar han medan han knäpper upp skjortan. Jag måste vara 15

säker på att du inte försöker råna mig eller bara sticker nu när du har fått dina pengar.

– Det är klart, svarar hon.

Hans bröstkorg är täckt av ljusa hårstrån och det är tydligt att han försöker hålla in magen när hon tittar på honom.

Sofia tänker att hon ska be att få låna badrummet när han är bunden. Det ligger i direkt anslutning till sovrummet. Dörren står på glänt och via spegeln ser hon en dusch mot en vägg av guldmosaik.

– Jag vill att du binder mig och att du tar god tid på dig, jag tycker inte om våld, inte tvång, förtydligar han.

Sofia nickar och tar av sig skorna, känner återigen en lätt yrsel när hon rätar på ryggen och ser honom kort i ögonen innan hon lyfter klänningen till naveln. Den sprakar av statisk elektricitet. Hon får in tummarna under strumpbyxornas linning och drar dem nedåt. Den kramande känslan kring låren försvinner och det tunna tyget veckar sig luftigt kring vaderna.

– Du kanske vill vara bunden istället? frågar han och ler åt sitt eget infall.

– Nej, tack, svarar hon och börjar knäppa upp klänningen.

– Det är ganska bekvämt, skojar han och drar lite i en av remmarna.

– Jag gör inte sånt, förklarar hon vänligt.

– Jag har aldrig provat det omvända … Jag skulle kunna dubbla arvodet om du gjorde det, skrattar han som om tanken gjorde honom förvånad och uppspelt.

Vad han erbjuder henne är mer pengar än hon drar in på två månader, men att ligga fastspänd är alldeles för farligt.

– Vad säger du? ler han.

– Nej, svarar hon och känner både ånger och lättnad.

– Okej, säger han direkt och släpper remmen.

Det klirrar till i spännet när bandet gungar mot sänggavelns spjälor.

– Vill du att jag ska klä av mig alltihop?

16

– Vänta lite, svarar han och ser på henne med en underligt sökande blick.

– Går det bra om jag lånar badrummet?

– Snart, säger han och låter som om han försöker bromsa sin egen andhämtning.

Sofias läppar känns märkligt svala. När hon höjer en hand och trevar över sin mun ser hon att han börjar le stort.

Han går fram till henne, tar tag i hennes haka, håller henne hårt och spottar henne sedan rakt i ansiktet.

– Vad gör du? frågar hon och känner en susande yrsel dra genom hjärnan.

Hennes ben viker sig plötsligt och hon sätter sig så hårt på golvet att hon biter sig själv i tungan. Hon sjunker ner på sidan, känner munnen fyllas med blod och ser att han står över henne och knäpper upp sina manchesterbyxor.

Sofia har inte kraft nog att krypa undan. Hon vilar kinden mot golvet och ser en död fluga i dammet under sängen. Hennes hjärta slår så hårt att det dånar i öronen. Hon förstår att hon har blivit drogad på något sätt.

– Gör det inte, flämtar hon och sluter sedan ögonen.

Innan Sofia förlorar medvetandet inser hon att han kanske kommer att mörda henne och att detta ögonblick kan vara det sista hon upplever.

17

4

Sofia vaknar hostande ur en drunkningsdröm och förstår omedelbart var hon befinner sig. Hon är bunden i sängen hemma hos mannen som kallar sig Wille. Hon ligger på rygg, fixerad av spända läderremmar. Han har surrat henne så hårt att musklerna stramar i benen och armarna, det bränner­ kring handlederna och fingrarna är iskalla.

Hennes mun är alldeles torr, det har slutat blöda från tungan men hon känner att den är svullen och ömmar.

Klänningen har hasat upp till midjan på grund av att låren tvingats isär.

Det får inte vara sant, tänker hon.

Han hade förutspått alla hennes reaktioner och redan på förhand lagt drogen i ett av champagneglasen i skåpet.

Sofia hör en röst från ett angränsande rum, det är ett samtal i en affärsmässig ton, en chef som talar.

Hon försöker lyfta huvudet och se ut genom fönstret, se om det är natt eller morgon, men lyckas inte, det gör alldeles för ont i armarna.

Hon tänker att hon inte har en aning om hur länge hon har legat här när han kommer in i sovrummet.

Rädslan fyller Sofias hjärta som ett gift. Hon känner hur paniken rusar upp i hennes huvud, får strupen att dras samman och pulsen att dåna.

Det som inte fick hända har hänt.

Hon försöker lugna sig, tänker att hon måste få igång ett samtal, få honom att förstå att han valde fel tjej, men att hon 18

låter det vara om han bara släpper henne omedelbart.

Sofia ger sig själv ett löfte om att hon ska sluta som eskort, hon har redan hållit på för länge, hon slösar ändå bara bort pengarna på meningslösa saker.

Mannen tittar på henne med samma hunger som förut. Hon försöker visa upp ett lugnt ansikte och tänker att hon redan från början visste att det var något fel på situationen. Men istället för att vända och gå därifrån bortsåg hon från magkänslan.

Hon har gjort ett katastrofalt misstag och betett sig desperat som en heroinist.

– Jag sa nej till det här, säger hon samlat.

– Ja, ler han dröjande och låter blicken gå över hennes kropp.

– Jag känner tjejer som tycker att det är okej, jag kan förmedla den kontakten till dig om du vill.

Han svarar inte, andas bara tungt genom näsan och ställer sig vid sängens fotända mellan hennes ben. Hon börjar svettas över hela kroppen och gör sig beredd på aggressivitet och smärta.

– Det här är ett övergrepp, det förstår du, eller hur?

Han svarar inte nu heller, petar bara upp glasögonen på näsryggen och betraktar henne intresserat.

– Jag upplever det här som obehagligt och kränkande, börjar Sofia igen men tystnar när hennes röst skälver till.

Hon tvingar ner andningen, får inte verka rädd, får inte vädja. Vad skulle Tamara ha gjort? Hon ser för sig väninnans fräkniga ansikte, det lilla hånfulla småleendet, hårdheten i blicken.

– Jag har dina uppgifter i en bok i min lägenhet, säger hon och ser honom i ögonen.

– Vilka uppgifter? frågar han oberört.

– Ditt namn, som säkert är påhittat, men din adress hit, din mejladress, tiden för mötet …

– Då vet jag det, nickar han.

Madrassen gungar när han börjar krypa fram mot henne 19

i sängen. Han stannar svajande mellan hennes lår, tar tag i hennes trosor och rycker till. Sömmarna knakar utan att brista och det gör ont i axelleden som om den dragits ur sitt fäste.

Mannen sliter igen, med båda händerna. Det svider till när trosorna skär in i höfterna, men de fållade sömmarna kring resåren håller.

Han viskar något för sig själv och lämnar henne i sängen.

Madrassen gungar igen och Sofia känner att hon håller på att få kramp i lårmuskeln.

Ett hastigt minne av fotbollsträningen fladdrar fram genom henne, hur känslan av kramp närmade sig, som en åtstramning i vaden när hon försökte peta bort kokorna av sammanpressat gräs mellan dobbarna.

Kamraternas röda, varma ansikten. Det slamriga trägolvet i omklädningsrummet, lukten av svett, liniment och deodorant.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde hon hamna här?

Sofia kämpar för att inte gråta, det känns som om det är ute med henne om hon visar hur rädd hon är.

Mannen återvänder med en nagelsax och klipper av trosorna på båda sidorna och drar bort dem.

– Det finns många som ställer upp på bondage, säger Sofia.

Jag känner …

– Jag vill inte ha tjejer som ställer upp, avbryter han och slänger trosorna på sängen bredvid henne.

– Jag menar att det finns tjejer som går igång på att bli bundna, säger hon.

– Du borde inte ha kommit hit, konstaterar han bara.

Sofia kan inte längre hålla emot utan börjar gråta. Skräcken får henne att spänna ryggen och dra i remmarna så att huden rivs upp och blodet rinner i små strilar efter höger underarm.

– Gör det inte, ber hon hulkande.

Mannen drar av sig skjortan, slänger den på golvet, hasar ner byxorna en bit och rullar sedan på en kondom på sitt halvresta kön.

20

Han ställer sig på knä i sängen och hon känner lukten av gummi från hans fingrar när han trycker in resterna av trosorna i hennes mun. Hon får kväljningar och håller på att kräkas.

Tungan är helt torr och tårarna rinner efter kinderna. Mannen kramar hennes ena bröst genom klänningstyget och lägger sig tungt över henne.

Sofia kissar på sig av rädsla, en het flod av urin sprider sig under henne.

När han försöker tränga in i henne vrider hon sig snabbt åt sidan och stöter till honom med höften.

En svettdroppe faller från hans nästipp på hennes panna.

Han tar tag kring hennes hals med ena handen, ser på henne med blänkande ögon, pressar ihop hennes strupe och lägger sig över henne. Hans tyngd får henne att sjunka ner i madrassen och låren pressas isär ytterligare. Det bränner kring vristerna och knakar i sängstolparna.

Hon kämpar för att få syre, kastar huvudet åt sidan och lyckas dra ner lite luft i lungorna genom näsan.

Han kramar hennes strupe hårdare och prickar spritter framför hennes ögon. Rummet mörknar och hon känner samtidigt hur han försöker tränga in i henne. Sofia kämpar för att vrida sig undan, men det är omöjligt, det kommer att ske ändå. Hon kan inte stanna i sin egen kropp, måste tänka på annat, måste försvinna bort. Plötsliga minnesbilder blixtrar fram, de kyliga kvällarna på den stora gräsplanen, den rivande andhämtningen, molnet kring munnen och tystnaden ner mot sjön och Bollstanäs gamla skola.

Tränaren pekar på bollen, blåser i visselpipan och det blir tyst.

Greppet om halsen försvinner, Sofia hostar ut trosorna och drar i sig luft, blinkar och hör en mekanisk melodi.

Mannen ställer sig på knä igen, hon andas flämtande, det hettar i ansiktet.

Någon ringer på dörren på entréplanet.

21

Han tar tag om hennes haka, klämmer ihop munnen hårt, trycker in trosorna igen, hon får kväljningar, andas genom näsan, kan inte svälja.

Det ringer på dörren en andra gång.

Mannen spottar på henne och reser sig från sängen, knäpper byxorna och tar med sig skjortan när han går.

Så fort han har försvunnit ut genom dörren sliter Sofia till med högerhanden så hårt hon kan, utan att tänka på konsekvenser eller smärta.

Det gör fruktansvärt ont när handen lossnar från remmen.

Trosorna hindrar henne från att skrika rakt ut.

Det dånar i huvudet, hon håller på att svimma och skakar i hela kroppen av smärtan. Kanske är benet till tummen brutet, kanske har den dragits ur ligamenten, huden har hasat upp som en trasig handske och blodet rinner nerför armen när hon får ut trosorna ur munnen.

Hon kvider högt när hon hysteriskt försöker få loss spännet till vänsterhanden. Fingrarna halkar runt, men hon lyckas pilla ut piggen ur hålet. Snabbt drar hon remmen genom bygeln, sätter sig upp och lösgör banden från fötterna.

Hon reser sig på ostadiga ben, håller den skadade handen mot magen och börjar gå över den tjocka mattan. Det susar i huvudet av chock och smärta, fötterna är avdomnade och klänningen hänger blöt och kall över stjärten.

Försiktigt lämnar hon sovrummet och smyger ut i korridoren där mannen nyss försvann.

Sofia hejdar sig innan hon når fram till trappan. Hon hör en annan röst därnerifrån och hon tänker att hon ska skrika på hjälp. Hon kan inte höra vad den andre mannen säger och går försiktigt närmare. Över räcket till trappan hänger kläder från kemtvätten. Genom den tunna plasten syns en bunt likadana vita skjortor.

Hon harklar sig försiktigt för att ropa på hjälp när hon plötsligt förstår situationen på undervåningen.

22

Den andre mannen är inte inne i huset. Hans röst kommer från porttelefonen. Det är ett expressbud som står utanför grindarna och vill bli insläppt. Wille upprepar att han får återkomma, avbryter förbindelsen och börjar gå mot trappan igen.

Hon vinglar till, men behåller balansen. Det pirrar och glöder i fötterna när blodet strömmar tillbaka.

Sofia flyttar sig bakåt, golvet knakar under henne och hon blickar runt och skymtar ett större rum längre bort i korridoren med målade porträtt längs väggarna. Hon tänker att hon ska springa dit, öppna ett fönster och ropa på hjälp, men inser att hon inte kommer att hinna.

23

5

Sofia rör sig snabbt efter väggen, förbi trappan och når fram till en smal garderobsdörr, trycker ner handtaget och drar.

Den är låst.

Försiktigt släpper hon handtaget och ser samtidigt mannens rörelse uppför trappan i kristallkronans alla prismor.

Han är snart uppe.

Hon återvänder i riktning mot trappan, sjunker ner på golvet vid räcket i skydd av skjortorna från kemtvätten. Han kommer att se henne om han tittar rakt åt hennes håll, men om han bara passerar så får hon några sekunders försprång.

Handen gör så ont att hon skakar och hennes hals och struphuvud har svullnat. Det känns som om hon behöver hosta, harkla sig, dricka vatten.

Trappan knakar, stegen är tunga och trötta, hon ser honom mellan spjälorna och hasar försiktigt bakåt.

Wille kommer upp, tar tag med handen i räcket och fortsätter in i korridoren.

Han går mot sovrummet utan att se att hon droppat blod på golvet.

Försiktigt reser hon sig och iakttar hans rygg och den solbrända nacken precis när han försvinner in genom dörren.

Ljudlöst går hon runt räcket och börjar springa nerför trappan.

Hon förstår att han har vänt, att han redan är efter henne.

De dunsande stegen dubbleras.

24

Hon skyddar sin skadade hand med den andra, håller om de blödande, smärtande fingrarna.

Det enda hon vet är att hon måste hinna ut ur huset. Hon rusar genom den stora innerhallen och hör trappans hårda knakande när mannen kommer efter henne.

– Jag har inte tid med det här, ropar han.

Sofia springer tyst mot entrén över en smal matta. Hon snubblar över ett par lågskor, men behåller balansen.

Inbrottslarmets display lyser bredvid ytterdörren.

Fingrarna är så blöta av blod att vredet halkar ur hennes grepp, hon torkar av sig på klänningen och försöker igen, men vredet sitter fast. Hon trycker ner handtaget, knuffar till dörren med axeln, men ytterdörren är låst. Jagat söker hon runt med blicken efter nycklarna och försöker samtidigt vrida vredet igen. Hon ger upp och springer tillbaka genom de öppna dubbeldörrarna och ut i salongen.

Någonting slår i golvet i ett annat rum, metall dunsar ner på parketten.

Hon flyttar sig bort från de stora fönstren, glaset glimmar svart, hennes egen avspegling syns som en siluett mot den ljusare fondväggen.

Hon hör att han kommer från andra hållet, backar och gömmer sig bakom det ena dörrbladet.

– Det är låst överallt, säger han med hög röst när han kommer in i salongen.

Hon håller andan, hjärtat bultar i hennes bröst, dörren knarrar svagt. Han stannar i öppningen. Hon kan se honom i springan vid gångjärnen, med halvöppen mun, svettig om kinderna.

Hennes ben har börjat skaka igen.

Han fortsätter ut några steg, stannar och lyssnar. Hon försöker vara tyst, men den skrämda andhämtningen hörs ändå alldeles för mycket.

– Jag är trött på den här leken nu, säger han och fortsätter förbi.

25

Hon hör hur han letar efter henne, öppnar dörrar och slår igen dem. Han ropar att han bara vill prata med henne.

En möbel skrapar mot golvet och sedan blir det helt tyst.

Hon lyssnar, hör sina egna andetag, ett ödsligt tickande från en väggklocka, små knäppningar i parketten, men annars ingenting.

Bara en underjordisk, förtvivlad tystnad.

Hon väntar lite till, försöker höra smygande steg, vet att det kan röra sig om en fälla, men lämnar ändå gömstället eftersom det här kan vara den chans hon får.

Smygande fortsätter hon in i salongen. Allt är stilla, som försjunket i hundraårig sömn. De överdådiga möblerna och deras mörka tvillingsyskon i glasrutorna. Hennes egen gestalt i skenet under glasarmskronan.

Sofia går fram till en av stolarna kring det blanka bordet och försöker lyfta den, men märker att den är alldeles för tung.

Hon drar istället med sig möbeln i ryggstödet med den fungerande handen, släpar den mot verandadörrarnas stora fönster och stönar av smärta när hon tvingar sig själv att även ta i med den skadade handen. Hon håller om ryggstödet med båda händerna, springer två steg, vrider kroppen och skriker till när hon svingar den tunga stolen mot fönsterpartiet.

Stolen slår in i glaset och faller tillbaka in i rummet, den inre rutan krossas och rasar i golvet och skärvor splittras ut över parketten. Sjok av glas faller ner och blir stående mot de hela rutorna.

Inbrottslarmet börjar tjuta öronbedövande.

Sofia tar tag i stolen igen, struntar i att hon skär sig under fötterna och ska precis kasta möbeln mot fönstret igen när hon ser mannen komma emot henne från hallen.

Hon släpper stolen, går rakt in i det stora köket och flyger med blicken över vita golvbrädor och arbetsytor i rostfritt stål.

Han följer efter henne med lugna steg.

En minnesbild av att bli jagad i någon lek när man var liten 26

fladdrar förbi hennes tankar: kraftlösheten när man känner att förföljaren är så nära att man inte längre har någon chans att undkomma.

Sofia tar stöd mot bänken och råkar svepa ner ett par glas­ ögon och ett underligt armband på golvet.

Hon vet inte vad hon ska göra, tittar mot de slutna altandörrarna, fortsätter snett fram till köksön med två glänsande kastruller, sliter upp lådorna med darrande händer, andas flämtande och ser raden av knivar.

Mannen kommer in i köket och hon tar upp en av knivarna, vänder sig mot honom och backar undan. Han stirrar på henne och håller en sotig eldgaffel från kakelugnen i båda händerna.

Hon riktar darrande den bredbladiga kockkniven mot honom och inser samtidigt att hon inte har en chans.

Han kommer att slå ihjäl henne med det tunga redskapet.

Larmet tjuter hela tiden, det brinner i hennes fotsulor av skärsåren och den skadade handen är avdomnad.

– Snälla sluta, flämtar hon och backar in i köksön. Vi går tillbaka till sängen, jag lovar, det är okej för mig.

Hon visar upp kniven, lägger ifrån sig den på bänkskivan av stål och försöker le mot honom.

– Jag slår dig ändå, säger han.

– Du behöver inte göra det, ber hon och känner att hon förlorar kontrollen över sitt ansikte.

– Jag kommer att skada dig allvarligt, säger han och höjer redskapet över ena axeln.

– Snälla, jag ger mig, jag …

– Det är ditt eget fel, avbryter han och släpper sedan oväntat eldgaffeln.

Den slår tungt i det vita trägolvet, skramlar och blir liggande.

Aska virvlar upp från treudden och skingras i luften.

Mannen ler förvånat och tittar ner på cirkeln av blod som vidgar sig på hans bröst.

27

– Vad i helvete, viskar han och famlar efter stöd med ena handen, missar köksbänken och vacklar till.

En ny blodfläck uppstår mitt på den vita skjortan. Som stigmata blommar de röda såren ut på hans kropp.

Mannen trycker en hand mot bröstet, börjar stappla bort mot matsalen, men stannar och vänder upp sin blodiga handflata. Han ser rädd ut som en skolpojke och försöker säga något innan han faller ner på båda knäna.

Blod skvätter ut på golvet framför honom.

Larmet pulserar outhärdligt.

Avspeglad i den högblanka pastakastrullen framträder hela köket i en konvex panoramabild.

Mot fönsterpartiets ljusa gardiner ser Sofia en man med konstig huvudform.

Han står bredbent och håller en pistol med båda händerna.

En svart balaklava täcker hela ansiktet på honom förutom munnen och ögonen. Hårtestar eller styva remsor av tyg hänger efter hans ena kind.

Wille trycker handen mot bröstet igen, men blodet rinner mellan hans fingrar och nerför hans underarm.

Sofia vänder sig ostadigt runt och ser rakt på mannen med vapnet. Utan att sluta sikta på Wille har han släppt pistolen med ena handen medan han snabbt plockar upp två tomhylsor från golvet.

Han springer fram och passerar henne som om hon inte existerar, sparkar undan eldgaffeln med militärkängan, tar tag i Willes hår, böjer huvudet bakåt och trycker mynningen mot hans högra öga.

Det är en avrättning, tänker Sofia och går som i en dröm i riktning mot salongen, stöter höften mot köksbänken, låter handen löpa efter kanten. Hon passerar de båda männen, ryser till över ryggen och börjar springa när hon halkar i blodet. ­Fötterna glider undan, hon hänger i luften och slår sedan ryggen och bakhuvudet i golvet.

28

Det blir ångande svart och sedan öppnar hon ögonen igen.

Hon ser att han inte har skjutit ännu, mynningen trycker fortfarande mjukt mot det slutna ögat.

Det bränner och dunkar i Sofias bakhuvud.

Hennes blick förlorar skärpa som om synfältet böjs. Det som nyss såg ut som grova läderband vid mannens kind liknar plötsligt blöta fjädrar och smutsigt hår.

Hon blundar, känner yrseln dra i henne och hör sedan röster genom larmets höga toner.

– Vänta, vänta, vädjar Wille och andas snabbt. Du tror att du vet allt, men det gör du inte.

– Jag vet att Ratjen öppnade dörren och nu kommer …

– Vem är Ratjen? avbryter Wille flämtande.

– Och nu kommer helvetet att sluka er alla, avslutar den maskerade mannen.

Det blir tyst och Sofia öppnar ögonen igen. En märklig långsamhet har infunnit sig i huset. Den maskerade mannen tittar på klockan och viskar något till Wille.

Han svarar ingenting men ser ut att förstå. Blod väller fram ur hans mage, rinner ner i skrevet och ut i en pöl på golvet.

Sofia ser att hans glasögon ligger helt nära henne på golvet vid köksbänkens repade sockel och ännu närmare det föremål hon trodde var ett armband.

Nu förstår hon att det är ett överfallslarm.

Det ser ut som en liten dosa av stål med två knappar på ett klockarmband.

Den maskerade mannen står alldeles stilla och tittar på sitt offer.

Sofia flyttar försiktigt handen åt sidan, tar larmet, gömmer det mot kroppen och trycker på knapparna flera gånger.

Ingenting händer.

Mannen släpper taget om Willes hår men behåller pistolmynningen mot hans högra öga, väntar en liten stund och kramar sedan avtryckaren.

29

Det rasslar när slutstycket stöter till. Willes huvud gungar bakåt och blod skvätter ut ur hjässan. Bitar av skallbenet och grå vävnad sprätter över köksgolvet, ända ut i matsalen, duggar ner över stolsryggar, bord och skålen med frukt.

Sofia känner varma droppar stänka mot sina läppar och ser sedan att tomhylsan som singlat ut studsar klirrande över golvet.

Ett grått moln av krutgaser hänger i luften och den döda kroppen faller som en säck med träbitar och vått tyg till golvet och ligger sedan absolut stilla.

Den maskerade mannen böjer sig och armbandsuret halkar ner mot handryggen när han plockar upp hylsan från golvet.

Han ställer sig bredbent över den döda kroppen, lutar sig över den, lägger pistolens mynning mot det andra ögat och vickar på huvudet för att få de våta tygremsorna att gunga bort från ansiktet innan han kramar avtryckaren igen.

30