9789100136338

fr 채mlingen vid havet

NOR A ROBERTS

Främlingen vid havet spä nningsrom a n Översättning av Tove Janson Borglund

albert bonniers förl ag

.

www. albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-013633-8 Amerikanska originalets titel: Whiskey Beach Copyright Š 2013 by Nora Roberts By agreement with Writers House, New York and Ia Atterholm Agency, Sweden t ryck ScandBook AB, Falun 2013

Till mina söner och döttrarna de skänkte mig.

Och allt som kommer därav.

Det drakgrรถna, det lysande, det mรถrka, det av ormar hemsรถkta havet.

James Elroy Flecker

Mörker De flesta människor lever sitt liv i stum hopplöshet. Det som kallas resignation är bekräftad hopplöshet.

Henry David Thoreau

ETT Den stora fyren på utsprånget i söder skar pulserande ljusgator genom det iskalla snöslasket och belyste Bluff House, vars bastanta silhuett tornade upp sig ovanför Whiskey Beach. Huset vände sig mot den kalla, skummande Atlanten likt en utmaning.

Jag tänker bestå lika länge som du.

Det reste sig i tre rejäla och generösa våningsplan ovanför den taggiga och karga kusten, betraktade vågornas eviga rytm med sina mörka ögon till fönster, såsom det gjort, i en eller annan skepnad, under mer än tre århundraden.

Den lilla stugan med stenväggar, där nu verktyg samsades med trädgårdsredskap, skvallrade om hur anspråkslöst det varit från början.

Här hade de oförvägna, de som trotsat den stora, vida Atlanten, byggt sig ett nytt liv av den nya världens hårda mark. Gyllengula sandstensväggar, rundade gavlar och stora terrasser i väderbiten sten från trakten talade om förmögnare dagar och ställde föregångaren helt i skuggan.

Det stod genom stormar och försummelse, perioder av tanklös slapphänthet och tvivelaktig smak, genom goda år och skakiga tider, genom skandaler och rättfärdighet.

Inom dess väggar hade flera generationer av släkten Landon levt och dött, firat och sörjt, intrigerat, frodats, triumferat och försmäktat.

Det hade lyst lika klart som ljuset som svepte över vattnet utanför Massachusetts klippiga, stolta kust. Och det hade legat hopkurat bakom mörka fönsterluckor.

Det hade stått där så länge nu att det bara var Bluff House, härskare över havet, stranden och orten Whiskey Beach.

För Eli Landon fanns det ingen annan plats han kunde åka till. Inte 11

en fristad, snarare en reträtt undan det som hans liv hade utvecklats till under de senaste elva, vidriga månaderna.

Han kände knappt igen sig.

Efter två och en halv timmes körning upp från Boston på hala vägar var han utpumpad. Men så brukade också tröttheten slingra sig på honom som en kelen älskarinna nuförtiden. Alltså satt han i mörkret utanför huset medan snöslasket skvätte från vindrutan och mot taket, och övervägde alternativen. Antingen samla såpass mycket energi att han gick in, eller sitta kvar och kanske ta en tupplur i bilen.

Korkat, tänkte han. Naturligtvis skulle han inte sitta i bilen och sova när det fanns gott om alldeles utmärkta sängar bara några meter bort. Ändå mäktade han inte med att lyfta ut väskorna från bagageluckan.

Istället tog han de två mindre väskorna från passagerarsätet, de som rymde hans laptop och det allra nödvändigaste.

Blötsnön piskade honom i ansiktet när han steg ur bilen, men kylan och den vinande atlantvinden skar igenom ytterhöljet av utmattning.

Vågorna brakade mot klipporna, fräste över sanden och skapade ett ihållande, väsande dån. Eli drog upp husnycklarna ur kavajfickan och gick in i skydd av den breda stenportiken, mot de breda dubbeldörrarna som byggts mer än ett århundrade tidigare av teak från Burma.

Det var två, nej, nästan tre år sedan han varit här, tänkte han.

Alltför upptagen av sitt liv, sitt arbete, sitt katastrofala äktenskap för att köra upp över veckoslutet, minisemestern eller helgdagarna och besöka farmodern.

Naturligtvis hade han träffat henne, den okuvliga Hester Hawkin Landon, så snart hon varit i Boston. Han hade ringt henne med jämna mellanrum, mejlat, fejsbookat och skajpat. Hester kanske närmade sig de åttio, men hon hade alltid tagit till sig tekniska innovationer med lika delar nyfikenhet och entusiasm.

Han hade tagit med henne ut på middag, på drinkar, kommit ihåg att köpa blommor och skicka kort, träffat henne med resten av sin familj på jularna och vid viktiga födelsedagar.

Alltsammans, funderade han medan han fumlade med nycklarna, var bara undanflykter för att han inte tog sig tid, såg till att skapa tid nog att åka till Whiskey Beach, till platsen hon älskade över allt annat, för att verkligen ägna sig åt henne.

Så hittade han rätt nyckel, låste upp, steg in och tände ljuset.

12

Hon hade ändrat om lite, såg han, men farmor var lika förtjust i förändringar som att värna om traditioner – om de passade henne.

Lite ny konst, marinmålningar, trädgårdsmotiv, med mjuka färgaccenter mot de mörkbruna väggarna. Han släppte väskorna precis innanför tröskeln och tog sig tid att bara insupa den pampiga hallen.

Blicken löpte längs trappans ledstång, vars stolpe pryddes av flinande sagodjur som någon excentrisk Landonförfader beställt, upp mot nästa våning där den elegant vek av mot höger och vänster till norra och södra flygeln.

Gott om sovrum, tänkte han. Det var bara att gå upp och välja ett.

Men inte än.

Istället gick han vidare till det de kallade stora salongen, med dess höga bågfönster mot främre trädgården – eller det som skulle bli trädgård bara vintern släppt sitt grepp.

Hans farmor hade inte varit hemma på över två månader, men han såg inte minsta lilla dammkorn. Öppna spisen, inramad av mattblank lapis, var redo att användas med veden prydligt staplad. Snittblommor i vas stod på Hepplewhitebordet hon var så förtjust i. I de tre sofforna låg kuddarna prydligt nypuffade och välkomnande, och golvet, med breda brädor i kastanjeträ, glänste som en spegel.

Hon måste ha sett till att någon kom hit och skötte det, insåg han och gnuggade sig i pannan när huvudvärken började krypa på honom.

Det hade hon väl sagt, eller? Sagt till honom att det var någon som tog hand om huset. En granne, någon som tog sig an grovstädningen.

Han hade inte glömt att hon sagt det, bara tappat bort uppgifterna för stunden, i dimman som alltsomoftast virvlade in i hjärnan och gjorde honom trögtänkt.

Nu var det hans uppgift att se efter Bluff House. Sköta om det för att, som hans farmor uttryckt det, hålla liv i det. Hon hade tillagt att det kanske kunde pumpa liv i honom igen.

Han lyfte väskorna, tittade på trappan. Och blev stående.

Det var där man hittat henne. Där nedanför trappan. En granne – var det samma granne? Var det inte samma granne som städade åt henne? Någon hade gudskelov kommit för att titta till henne och hittat henne medvetslös, blåslagen, blödande, med en knäckt armbåge, höftfraktur, brutna revben och hjärnskakning.

Hon kunde ha dött, tänkte han. Läkarna lät förstå att de förbluf13

fades över att hon så envist vägrat gör det. Ingen i familjen hade för vana att titta till henne dagligen, ingen tänkte på att ringa och ingen, inklusive han själv, hade oroat sig för att hon inte svarade på ett par dagar.

Hester Landon, självständig, okuvlig, orubblig.

Som mycket väl kunde ha dött efter ett otäckt fall om det inte hade varit för grannen – och hennes egen outtröttliga vilja.

Nu härskade hon i en svit i hans föräldrahem medan hon återhämtade sig. Där skulle hon stanna tills hon ansågs stark nog att återvända till Bluff House. Men fick hans föräldrar som de ville skulle hon stanna för gott, punkt slut.

Han ville föreställa sig henne här, i huset hon älskade, sittande på terrassen med kvällsmartinin medan hon såg ut över havet. Eller påtande i trädgården, kanske i färd med att sätta upp sitt staffli.

Han ville tänka på henne som pigg och seg, inte hjälplös och skadad på golvet samtidigt som han själv hällt upp en andra kopp frukostkaffe.

Alltså fick han göra sitt bästa tills hon kom tillbaka. Hålla liv i hennes hus, vad för liv han nu hade att ge.

Eli greppade väskorna och började gå upp. Han skulle ta rummet han alltid brukade bo i när han var på besök – eller hade brukat bo i innan besöken blivit allt fåtaligare. Lindsay hade avskytt Whiskey Beach och Bluff House och förvandlat besöken där till ett kallt krig med farmodern, stel och artig, på ena sidan och Lindsay, medvetet spydig, på den andra. Själv blev han klämd i mitten.

Alltså hade han valt den lätta utvägen, insåg han nu. Det kunde han ångra, ånga att han slutat komma, ångra att han hittat på undanflykter och begränsat tiden med farmodern till de tillfällen då hon var i Boston. Men han kunde inte göra det ogjort.

Han klev in i sovrummet. Blommor där också, såg han, och samma mjukt gröntonade väggar med två av farmoderns akvareller som tillhörde hans favoriter.

Han satte väskorna på bänken vid fotänden av slädsängen och drog av sig rocken.

Här var allting sig likt. Det lilla skrivbordet under fönstret, de breda altandörrarna ut mot terrassen, öronlappsfåtöljen och den lilla broderade fotpallen vars sits farmodern gjort för länge sedan.

Det slog honom att han för första gången på mycket länge kände sig 14

hemma. Eller nästan hemma. Han öppnade väskan, drog upp necessären, hittade rena handdukar och en stilig, snäckformad tvål. Det doftade citron i badrummet.

Han klädde av sig utan att se sig i spegeln. Han hade gått ner i vikt, alldeles för mycket, under det senaste året. Det behövde han inte påminnas om. Han skruvade på duschen, steg in och hoppades kunna bränna bort lite av tröttheten. Av erfarenhet visste han att han sov dåligt och vaknade urlakad om han gick till sängs utsjasad och stressad.

När han klev ut drog han till sig en av handdukarna från hållaren och uppfattade åter den lätta citrusdoften när han gnuggade håret. Den fuktiga mörkblonda kalufsen lockade sig en bra bit ner över nacken, så långt hade det inte varit sedan han var i tjugoårsåldern. Men han hade inte gått till sin vanliga frisör, Enrique, på nästan ett år. Tjusiga klippningar för hundrafemtio dollar behövde han inte längre, inte heller den digra samlingen av italienska kostymer som var undanstoppade i garderoben, tillsammans med matchande skor.

Han var inte längre en elegant svidad brottmålsadvokat med hörnkontor och vägen till fullt delägarskap i firman utstakad. Den mannen hade dött samtidigt som Lindsay. Han hade bara inte vetat om det.

Han vek upp täcket, lika vitt och fluffigt som handduken, kröp ner och släckte ljuset. Han blundade och hoppades, precis som varje kväll, att få några timmars glömska.

Och några få var allt han fick.

Helvete vad han var förbannad. Ingen, det fanns bara ingen som kunde reta upp honom så mycket som Lindsay, tänkte han när han körde genom det iskalla ösregnet.

Jäkla bitch.

Hennes resonemang var lika främmande som hennes moraliska kompass avmagnetiserad. Hon hade lyckats övertyga sig själv, och förmodligen även ett stort antal av vännerna, sin mor, sin syster och gud vet vem mer om att det var hans fel att deras äktenskap gått i kras, hans fel att de inte längre var ett par som gick på familjerådgivning utan fäktades juridiskt inför skilsmässan.

Och hans jäkla fel att hon bedragit honom i över åtta månader – fem längre än den ”provseparation” hon drivit igenom. Och på något vis 15

var det fel av honom att komma på vilken lögnhals till intrigerande bedragerska hon var innan han skrev under papperen som skulle ge henne ett fett underhåll.

Alltså var de förbannade båda två, insåg han. Han för att han varit en idiot, hon för att han äntligen begripit det.

Hon skulle säkert få det till hans fel att de haft en bitter, hätsk, och offentlig ordväxling om hennes otrohet samma eftermiddag, på konstgalleriet där hon arbetade deltid. Dålig tajming, dålig stil från hans sida, det kunde han medge men gav blanka fan i det för tillfället.

Hon lastade honom för att hon blivit riktigt oförsiktig, så oförsiktig att hans egen syster fått se den hustru han var separerad från i en intim situation med en annan man i en hotellobby i Cambridge – strax innan de tog hissen tillsammans.

Tricia hade visserligen avvaktat ett par, tre dagar innan hon berättade det, men det var förståeligt. Det var ganska saftigt. Sedan hade han tagit ett par dagar på sig för att smälta det hela, innan han samlat sig och anlitat en privatdetektiv. Åtta månader, tänkte han igen. Hon hade legat med någon annan i hotellsängar, på pensionat och, ja, gudarna vete var annars. Men huset hade hon varit smart nog att undvika. För vad skulle grannarna säga?

Kanske borde han inte ha åkt till galleriet och konfronterat henne med privatdeckarens rapport och sin egen vrede. Kanske borde de båda haft vett nog att inte börja skrika åt varandra så det hördes genom hela lokalen och ända ut på gatan.

Men båda skämdes de och båda hade behov av att lufta sina känslor.

En sak var säker: nu blev det ingen lukrativ äktenskapsskillnad för hennes del. Allt det där om att vara juste och inte hålla så hårt på äktenskapsförordet? Det kunde hon glömma nu, och det skulle hon bli varse när hon kom hem från sin välgörenhetsauktion och upptäckte att han tagit målningen han köpt i Florens, art déco-diamanten som tillhört hans farfarsmor och kaffeservisen av silver som han inte var ett dyft intresserad av men som var ännu en släktklenod som hon fan inte skulle tro ingick i deras gemensamma lösöre.

Hon fick helt enkelt vänja sig vid nya spelregler.

Måhända var det småaktigt, måhända var det dumt – eller så var det inte mer än rätt. Ilskan och harmen över att ha blivit bedragen gjorde det svårt att tänka förnuftigt, och han brydde sig helt enkelt inte. Han 16

surfade på vreden uppför infarten till huset i Back Bay i Boston. Huset han trott skulle bilda grund för ett äktenskap som redan börjat knaka i fogarna. En gång hade han hoppats på barn i huset, en kort period hade han försökt lappa ihop äktenskapet medan han och Lindsay inredde huset. De hade valt möbler, diskuterat, grälat och enats om detaljerna, på ett som han tyckte alldeles normalt vis.

Nu måste de sälja det, och troligen förlora på det. Och istället för att hyra en lägenhet som han hoppats skulle vara en tillfällig lösning, fick han nu se sig om efter en att köpa.

För eget bruk, tänkte han när han öppnade bildörren och klev ut i regnet. Inga diskussioner, gräl, eller kompromisser behövdes.

Och det, inså han när han småsprang mot dörren, kändes faktiskt som en lättnad. Inget mer avvaktande, inga fler försök, inget mer spel för gallerierna om att hans äktenskap kunde eller borde räddas.

Kanske hade hon gjort honom en stor tjänst genom att bete sig så svekfullt och lögnaktigt.

Nu kunde han lämna det hela bakom sig utan skuldkänslor eller ånger.

Men han tänkte då inte gå utan att ta det som var hans.

Han låste upp dörren, klev in i den generöst tilltagna entréhallen och slog in koden på larmpanelen. Hade hon ändrat den var han registrerad med id-nummer, namn och bostadsadress. Polisen och vaktbolaget hade han redan tänkt ut hur han skulle hantera.

Han skulle helt enkelt säga att hans fru ändrat larmkoden, vilket var sant, och att han glömt bort det.

Men det hade hon inte, vilket kändes både som en lättnad och en skymf. Hon trodde att hon kände honom utan och innan, att han aldrig skulle gå in i huset som han ägde till hälften utan att be henne om lov först. Han hade gått med på att flytta därifrån för att ge dem båda lite svängrum, alltså skulle han aldrig tränga sig på eller envisas.

Hon förutsatte att han skulle bete sig civiliserat, för helvete.

Snart nog skulle hon upptäcka att hon inte kände honom alls.

Han blev stående en stund och tog till sig tystnaden i huset. Känslan. Den neutrala färgskalan som bakgrund till klatschiga, bjärta färgklickar, blandningen av gammalt och nytt, originell och skicklig inredning som andades stil.

Hon var bra på det, det måste han medge. Hon visste hur hon skulle 17

presentera sig själv och sitt hem, visste hur man ordnade lyckade tillställningar. Visst hade de haft bra perioder här, glimtar av lycka, fina stunder av förnöjsamhet, en del samhörighet, en del bra sex, en del långa, lata söndagsförmiddagar.

Hur kunde det gå så fel? ”Åt helvete med det”, muttrade han.

Bara in och försvinn, intalade han sig. Han blev bara deprimerad av att vara i huset. Han gick en trappa upp, rakt in i vardagsrummet intill sovrummet, och såg att hon hade en övernattningsväska på bagagestället, halvfull.

Hon kunde åka vart fan hon ville, tänkte han. Med eller utan sin älskare.

Eli fokuserade på det han åkt dit för. Inne i garderoben knappade han in koden på kassaskåpet. Han struntade i sedelbunten, papperen och smyckeskrinet med allt han gett henne under årens lopp, eller som hon själv köpt.

Bara ringen, tänkte han. Landonringen. Han öppnade etuiet, såg den glittra till i ljuset, stoppade den i kavajfickan. När kassaskåpet väl var låst igen och han var på väg att ta trappan ner, slog det honom att han borde ha tagit med bubbelplast eller något annat att skydda målningen med.

Han kunde ta några handdukar, vad som helst som skyddade mot regnet. Han drog ut några badlakan ur linneskåpet och gick ner.

In och försvinn, intalade han sig igen. Han hade inte insett hur gärna han ville därifrån, bort från minnena i huset, både de bra och de dåliga.

I vardagsrummet lyfte han ner målningen från väggen. Han hade köpt den under deras smekmånad eftersom Lindsay blivit så tagen av den, den soldränkta paletten, det charmiga enkla motivet med solrosfält och en olivlund i bakgrunden.

De hade köpt mer konst efter det, tänkte han medan han svepte in tavlan i badlakanen. Måleri, skulptur och keramik som antagligen var betydligt mer värdefullt. De kunde få ingå i det gemensamma boet och bli förhandlingsposter. Men inte denna.

Han placerade den inslagna tavlan i soffan och gick vidare genom nedervåningen medan regnet öste ner utanför. Han undrade om hon var på väg hem i ovädret, på väg hem för att packa färdigt väskan inför natten borta med älskaren. ”Njut medan du kan”, mumlade han. För i morgon bitti tänkte han 18

ringa sin skilsmässoadvokat och ge honom fria händer.

Från och med nu var det direktattack som gällde.

Han gick in i rummet de inrett till bibliotek, och just som han sträckte ut handen för att tända lampan blixtrade det utanför och han fick syn på henne i det kalla skenet.

I samma sekund, just som åskan svarade, försvann all tankeförmåga. ”Lindsay?”

Han drämde till ljuskontakten och störtade fram. Han kunde bara inte acceptera det han sett.

Hon låg på sida bredvid öppna spisen. Blod, massor av blod på den vita marmorn och det mörka golvet. Ögonen, de mörkt chokladbruna som en gång snärjt honom, var matta. ”Lindsay.”

Han föll på knä bredvid henne, fattade tag i handen som verkade sträcka sig efter hans på golvet. Och kände att hon var kall.

Eli vaknade i Bluff House, släpade sig bort från den återkommande blodiga, chockartade marritten, mot solskenet.

Han blev sittande en stund såsom han farit upp, vilsen och yr. Han såg sig omkring i rummet och började minnas, medan hjärtat så sakta återgick till normal takt.

Bluff House. Han hade åkt till Bluff House.

Lindsay hade varit död i nästan ett år. Huset i Back Bay var äntligen till salu. Mardrömmen låg bakom honom. Även om han fortfarande kände hur den flåsade honom i nacken.

Han körde handen genom håret och önskade att han kunde lura sig själv att somna om, men visste att om han lade sig ner och blundade igen, skulle han omedelbart förflyttas till biblioteket och sin mördade hustrus kropp. Ändå kunde han inte komma på ett enda gott skäl att stiga upp.

Han tyckte sig höra musik – svagt, långt borta. Vad tusan var det för musik?

Han hade vant sig så vid alla ljud, röster, musik och tevemummel i föräldrarnas hus under de senaste månaderna att han inte reagerat på att det inte borde höras musik här, utan bara ljuden av havet och vinden.

19

Hade han satt på radion eller teven kanske och glömt bort det? Det vore inte första gången i hela den nedåtgående spiralen som var hans liv.

Alltså fanns det en anledning till att stiga upp, bestämde han.

Eftersom han inte burit in resten av väskorna drog han på jeansen från föregående dag, slet till sig skjortan och stack armarna i den medan han gick mot sovrumsdörren.

Det lät inte som radion, insåg han när han närmade sig trappan.

Eller inte enbart radion. Adele kände han igen utan problem när han gick genom bottenvåningen, men han uppfattade även tydligt en annan kvinnoröst som passionerat och ljudligt sjöng duett med henne.

Han följde ljudet på en slingrande väg genom huset mot köket.

Adeles sångpartner stack handen i en av tre tygkassar på köksbänken, fiskade upp en liten klase bananer och lade dem i en bambuskål mellan äpplen och päron.

Han begrep inte riktigt, inte någonting.

Hon sjöng för full hals, och hon sjöng bra. Inte lika magiskt som Adele, men bra. Och såg ut som en älva, den långa, slanka varianten.

En kaskad av valnötsfärgade lockar föll över axlarna och ner på ryggen och den mörkblå tröjan. Hennes ansikte var – ovanligt, det var det enda ord han kom på. Stora, mandelformade ögon, smal näsa, markerade kindben, den fylliga överläppen och leverfläcken precis vid mungipan, allt bidrog till det utomjordiska intrycket.

Men kanske var det bara hans dimmiga hjärna och omständigheterna.

Det blänkte till av ringar på hennes fingrar. Dinglade från öronen.

Om halsen hängde en månskära och runt vänster handled satt en klocka med kritvit urtavla, som en baseboll.

Hon sjöng fortfarande för fulla muggar, tog upp ett litet paket mjölk och ett halvt kilo smör ur kassen, vände sig mot kylskåpet. Och fick syn på honom.

Hon skrek inte, men snavade faktiskt till, tog ett steg bakåt och var nära att tappa mjölken. ”Eli?” Hon ställde ifrån sig mjölken och tryckte sin ringprydda hand mot hjärttrakten. ”Gud vad du skrämde mig.” Med ett hest litet skratt skakade hon hårmanen bakåt. ”Du skulle ju inte komma förrän i eftermiddag. Jag såg inte din bil. Fast jag gick ju in från baksidan”, fortsatte hon och gestikulerade mot dörren ut mot stora terrassen.

20

”Du tog väl stora ingången, antar jag. Och varför inte? Körde du upp i går kväll? Mindre trafik då, förstås, men inga roliga vägar med allt snöslask. Jaja, nu är du här. Vill du ha kaffe?”

Hon liknade en långbent älva, tänkte han igen, och hon skrattade som en havsgudinna.

Och hon hade kommit med bananer.

Han bara stirrade på henne. ”Vem är du?” ”Oj, förlåt. Jag trodde Hester hade sagt det. Jag är Abra. Abra Walsh.

Hester bad mig ställa iordning huset åt dig. Jag fyller på förråden i köket bara. Hur mår Hester? Jag har inte pratat med henne på ett par dagar nu – bara några hastiga mejl och sms.” ”Abra Walsh”, ekade han. ”Det var du som hittade henne.” ”Ja.” Hon plockade fram ett paket kaffebönor ur en av kassarna och började fylla en maskin som liknade den han använt varje dag på advokatbyrån. ”Gräslig dag. Hon kom inte till yogapasset, och hon brukar aldrig missa dem. Jag ringde, men hon svarade inte så jag tittade över. Jag har nyckel. Jag städar åt henne.”

Medan maskinen brummade ställde hon en gigantisk mugg under pipen och fortsatte att plocka in matvaror. ”Jag gick in bakvägen – av gammal vana. Jag ropade, men nej. Då började jag bli orolig för att hon inte mådde bra, och tänkte gå upp. Och där låg hon. Jag trodde … men pulsen slog och hon kvicknade till ett ögonblick när jag sa hennes namn. Jag ringde ambulansen och hämtade filten från soffan, jag vågade inte flytta henne. De kom snabbt, men det kändes ändå som om det tog flera timmar.”

Hon tog fram grädde ur kylen och hällde en skvätt i muggen. ”Här eller i frukostvrån?” ”Va?” ”Här.” Hon ställde muggen på köksön. ”Då kan du sitta och prata med mig.” När han bara stirrade på kaffet log hon. ”Visst stämmer det? Hester sa en skvätt grädde men inget socker.” ”Ja. Jadå, tack.” Han rörde sig sömngångaraktigt mot ön och satte sig på pallen. ”Hon är så stark, så klipsk, så naturlig. Hon är min förebild, din farmor. När jag flyttade hit för några år sen var hon den första jag fick någon riktig kontakt med.”

Hon bara pratade på. Det spelade ingen roll om han lyssnade, tänkte 21

hon. Ibland kunde man känna tröst bara av att höra någons röst, och han såg ut att behöva tröst.

Hon tänkte på bilderna av honom som Hester visat. Några år gamla bilder. Det otvungna leendet, glimten i de Landonblå ögonen – kristallblått med en mycket mörk ring runt iris. Nu såg han trött, ledsen och alldeles för mager ut.

Hon skulle göra vad hon kunde åt saken.

Därför började hon plocka fram ägg, ost och skinka ur kylen. ”Hon är verkligen tacksam över att du har gått med på att bo här.

Jag vet hur orolig hon har varit över att Bluff House stått tomt. Du skriver en roman, sa hon?” ”Jag … hm.” ”Jag har läst några av dina noveller. Jag gillade dem.” Omelettjärnet hamnade på plattan för att värmas upp. Under tiden hällde hon upp ett glas apelsinjuice, skedade upp lite bär i en sil och sköljde dem, stoppade bröd i rosten. ”Jag skrev dåliga romantiska dikter i tonåren. Ännu sämre blev det när jag försökte sätta musik till dem. Men jag älskar att läsa. Jag beundrar alla som kan få ihop ord till en berättelse.

Hester är så stolt över dig.”

Då såg han upp, mötte hennes blick. Gröna ögon, upptäckte han, som ett hav i svagt dis, lika utomjordiskt som resten av henne.

Hon kanske inte ens fanns här.

Så vilade hennes hand på hans, bara som hastigast, varm och alldeles på riktigt. ”Ditt kaffe kallnar.” ”Visst.” Han lyfte muggen, drack. Och kände sig aningen bättre. ”Du har inte varit här på ett tag”, fortsatte hon och hällde ägg­ smeten som hon vispat ihop i omelettjärnet. ”Det ligger en trevlig liten restaurang nere i byn – och pizzastället är kvar. Du har ganska gott om mat hemma nu, men marknaden är fortfarande igång. Behöver du något och inte har lust att åka ner till byn så säg till. Jag bor i huset som heter Laughing Gull Cottage, om du är ute och vill titta förbi.

Vet du var det ligger?” ”Jag … ja. Så du … jobbar för farmor?” ”Jag har städat hos henne en eller ett par gånger i veckan, när hon behövt mig. Jag städar hos en del andra också, när de behöver mig. Jag ger yogalektioner fem gånger i veckan i källarplanet under kyrkan, och en kvällskurs hemma hos mig. När jag väl övertalat Hester att pröva 22

yoga var hon fast. Jag ger massage”, hon kastade ett leende över axeln mot honom, ”i rent terapeutiskt syfte. Jag är diplomerad. Jag gör en massa saker, eftersom jag är intresserad av en massa saker.”

Hon lade upp omeletten med bären och det rostade brödet. Sedan ställde hon tallriken framför honom, lade fram en röd linneservett och bestick. ”Jag måste gå, jag är lite sen.”

Hon vek ihop shoppingkassarna och lade dem i en jättestor, röd bag, drog på sig en mörklila kappa, virade en randig sjal i karamelliga färger runt halsen och krönte verket med en lila yllemössa. ”Då ses vi i övermorgon, vid nio.” ”I övermorgon?” ”Vid städningen. Behöver du något innan dess sitter mina telefonnummer, både till mobilen och hem, på tavlan där borta. Eller om du är ute på en promenad och jag är hemma kan du titta in. Jaha, välkommen tillbaka då, Eli.” Hon gick mot terrassdörren, vände sig om och log. ”Ät din frukost”, befallde hon och var borta.

Han satt och stirrade på dörren, så vände han blicken ner mot tallriken. Eftersom han inte kom på något bättre att göra lyfte han gaffeln och började äta.

23

TVÅ Eli strövade igenom huset i hopp om att det kunde hjälpa honom att hitta bäringen. Han avskydde känslan av att bara flyta omkring, driva från plats till plats, från tanke till tanke utan att kunna kasta ankar eller finna fotfäste. En gång i tiden hade han haft ett strukturerat, meningsfyllt liv. Till och med sedan Lindsay dött hade det funnits en mening.

Kampen för att slippa tillbringa resten av livet i fängelse var sanner­ ligen något meningsfyllt.

Och nu, när hotet kändes mer avlägset, mindre påtagligt, vad fanns det då för mening? Skrivandet, påminde han sig. Han tänkte ofta att själva skrivprocessen och den tillflykt den erbjöd hade räddat honom från att bli tokig.

Men var fanns hans ankare nu? Var fanns fotfästet? Var det Bluff House? Kunde det vara så enkelt?

Han hade tillbringat mycket tid här som pojke och som ung man, otaliga somrar med stranden alldeles inpå, så många julhelger och veckoslut då han sett snön bilda drivor på sanden med klipporna som klöv den vita ytan.

Enklare tider, oskyldigare? Hade det varit så? Sandslott och musselfester med familjen, med vännerna, segelturer med farfadern i den fina slupen som han visste att farmor fortfarande hade förtöjd i marinan i Whiskey Beach, bullrande, myllrande och färgmättade juldagsmiddagar med sprakande brasor i samtliga spisar.

Aldrig att han kunnat föreställa sig detta, att han skulle ströva från rum till rum likt en vålnad på jakt efter ekon från svunna dagar, efter bleknade minnesbilder från lyckligare tider.

24

När han stod i sin farmors sovrum slog det honom att det mesta var sig likt, trots att hon ändrat en del, målat om och bytt överkast.

Den stora praktfulla himmelssängen där hans egen pappa, på grund av snöstorm och snabbt värkarbete, fötts. Fotografiet på hans farfar och farmor, unga och strålande på bröllopsdagen för mer än ett halvt sekel sedan, stod som alltid i sin glänsande silverram på byrån. Och utsikten från fönstren, över havet, sandstranden och den karga klippiga kusten som svängde av i en båge, var oförändrad.

Plötsligt fick han en tydlig minnesbild, nästan som en filmsekvens, av en sommarnatt och ett kraftigt åskväder. Mullrande tordön, fräsande blixtar. Och han och systern, på besök i Bluff House, som skräckslagna rusade till farföräldrarnas säng.

Hur gammal hade han varit? Fem, kanske sex? Men han såg det hela framför sig, som genom en glasklar lins. Ljusblixtarna utanför fönstren, den underbara, stora sängen han måste klättra upp i. Han hörde sin farfar – och var det inte underligt att i samma sekund inse hur lik fadern blivit farfar vid samma ålder – skratta när han halade upp den vettskrämda Tricia i sängen.

De har en rejäl fest där uppe i natt! Rockkonsert i himlen.

Redan när minnesbilden började blekna bort kände sig Eli stadigare.

Han gick fram till terrassdörrarna, vred om nyckeln och steg ut i vinden och kylan.

Vågorna vrenskades, pådrivna av den ihållande, kraftiga vinden som smakade snö. Längst ut på udden, i bortre änden av kustkurvan, reste sig det snövita fyrtornet uppe på en klippa. Långt ute på Atlanten skymtade han en liten prick, ett fartyg som plöjde fram på det oroliga vattnet.

Vart var det på väg? Vad hade det för last?

De hade lekt en lek för länge sedan, en utbyggd variant av ett skepp kommer lastat. Det ska till Armenien, tänkte Eli, och är lastat med apelsiner.

För första gången på alldeles för länge log han, där han stod och kurade ihop sig mot den iskalla vinden.

Till Bikini med babianer. Till Chester med chili. Till Danmark med dammsugare, tänkte han medan pricken försvann.

Han blev stående en stund till innan han klev in igen, in i värmen.

Han behövde göra någonting. Han borde gå ut och hämta sina saker.

Packa upp, komma i ordning.

25

Senare, kanske.

Han började gå igen, strosade runt, hela vägen upp till tredje våningen som en gång, före hans tid, fungerat som tjänstebostad.

Nu var det ett förråd, med spöksvepta möbler, lårar, lådor, det mesta stod i den stora, rymliga delen medan virrvarret av små krypin där pigor och köksor bott stod tomma. Utan något speciellt mål gick han ändå igenom dem alla till andra änden av huset, där gavelrummets stora, välvda fönster vette ut mot havet.

Det måste ha varit hushållerskans rum, funderade han. Eller kanske butlerns? Han mindes inte vilket, men vem som än sovit där hade verkligen bott fint, med egen ingång och terrass, dessutom.

Nu fanns inget behov av alla dessa anställda, tredje våningen kunde stå omöblerad, ostädad och till och med ouppvärmd. Hans praktiska farmor hade för länge sedan stängt av den delen av huset.

Kanske kunde vem som nu än tog över öppna upp den igen, åter­ erövra den, skaka bort alla spöksvepningar och bjuda in luft och ljus.

Men just nu kändes det lika tomt och kallt som han själv.

Han gick ner igen, fortsatte att vanka.

Och hittade fler förändringar.

I det som varit ett av sovrummen på andra våningen hade hans farmor tänkt om och inrett ett kombinerat kontor och vardagsrum.

Ett arbetsrum, helt enkelt. Full utrustat, med datorn på ett underbart gammalt skrivbord, en läsfåtölj och en soffa som han genast tänkte sig eftermiddagsluren på. Mer av hennes konstnärliga alster – ett överflöd av rosa pioner i en koboltblå vas. Dimslöjor över vindpinade sanddyner.

Och utsikten, naturligtvis. Den bredde ut sig likt ett smörgåsbord för den hungrande själen.

Han gick in i rummet, fram till skrivbordet, och drog bort Post-itlappen från skärmen.

Hester säger: Skriv här, och varför är du inte redan igång?

Förmedlat av Abra.

Han rynkade pannan åt meddelandet, han var inte säker på att han uppskattade att hans farmor lät framföra sina önskemål via grannen.

26

Med Post-it-lappen kvar i handen såg han sig om i rummet, ut genom fönstret, kikade in i det lilla badrummet och i garderoben, som nu också rymde kontorsmateriel, inte bara sängkläder. Vilket måste betyda att det var en bäddsoffa, antog han. Återigen praktiskt tänkt. Huset hade väl dryga dussinet sovrum, han mindes inte riktigt, men varför slösa utrymme som kunde utnyttjas på flera sätt?

Han skakade på huvudet åt det lilla kylskåpet med genomskinlig dörr, fullt av mineralvatten på flaska och hans eget lilla dåliga samvete sedan colleggetiden, favoritläsken Mountain Dew. Skriv här.

Det var ett bra rum, tänkte han, och tanken på att skriva lät betydligt mer lockande än att packa upp. ”Okej”, sa han. ”Visst.”

Han gick till sitt rum, hämtade sin laptop. Tangentbordet och skärmen föste han åt vänster, så att han fick plats med sin egen dator. Och vad fasen, eftersom det ändå fanns där tog han en flaska Mountain Dew. Han satte igång datorn och stoppade in USB-minnet. ”Okej”, sa han igen. ”Var var vi?”

Han öppnade flaskan, halsade medan han plockade upp dokumentet och skummade igenom sitt arbete. Så, efter en sista blick på utsikten, kastade han sig över det.

Han flydde. Ända sedan collegetiden hade han skrivit, det var en hobby, ett intresse han njutit av att unna sig. Han hade blivit ganska stolt när några av novellerna publicerats.

Under det senaste ett och ett halvt året, när hans liv gått käpprätt åt skogen, hade han upptäckt att skrivandet fungerat bättre och gjort honom lugnare än en timme, som blev femtio minuter, hos terapeuten.

Han kunde träda in i en värld han skapat, en värld han i alla fall till en viss grad kontrollerade. Där var han underligt nog mer sig själv än i den verkliga världen.

Han skrev, återigen i viss grad, om det han kände till. Att skapa klurig spänningslitteratur i juridisk miljö, till en början i novellform och nu detta hisnande och lockande försök att åstadkomma en roman, gav honom tillfälle att leka med lagen, att använda den och förvränga den beroende på romanfigurerna. Han kunde formulera problem, lös27

ningar, gå på slak lina över alla gråzoner som juridiken och rättvisan sveptes in i.

Han hade blivit jurist för att lagen, trots alla dess brister, snirkligheter och tolkningar, fascinerade honom. Och för att familjeföretaget, Landon Whiskey, helt enkelt inte var något han kunde hänge sig åt, inte som hans far, hans syster och till och med svågern gjort.

Han hade valt straffrätt och envetet strävat mot det målet, under studietiden medan han arbetat som biträde hos domare Reingold, en man han beundrade och respekterade, och sedan via en tjänst i firman Brown, Kinsale, Schubert and Associates.

Nu när lagen svikit honom i ordets mycket påtagliga bemärkelse skrev han för att få känna sig levande, påminna sig själv om att det fanns tillfällen då sanningen bet på lögnen och rättvisan segrade.

När han väl dök upp till ytan igen hade ljuset förändras, blivit disigare och gav havet mjukare färgskiftningar. Med viss förvåning upptäckte han att klockan var efter tre, han hade skrivit oavbrutet i fyra timmar. ”Hester tar poäng igen”, muttrade han.

Han sparade arbetet och gick in på sin mejl. Massor av skräppost, såg han och raderade den. Inte så mycket annat, och ingenting han kände att han måste läsa direkt.

Istället skrev han ett mejl till sina föräldrar och ett till systern, med nästan identiskt innehåll. Inga problem på vägen hit, huset i fint skick, skönt att vara här igen, håller på att bo in mig. Ingenting om återkommande drömmar, smygande depression eller pratglada grannar som stekte omelett.

Så skrev han ett annat mejl till sin farmor.

Jag skriver här, som du beordrade. Tack. Vattnet är nu krusigt stålgrått med snabba, vita gäss. Snön kommer, jag kan smaka den. Huset är finfint, precis som alltid. Jag hade glömt bort hur bra jag mår här. Jag är ledsen – be mig nu inte att sluta ursäkta mig igen – farmor, jag är ledsen att jag slutade att åka hit. Men nästan lika ledsen nu för min egen skull som för din.

Kanske hade jag sett saker och ting klarare om jag kommit till dig och till Bluff House lite oftare? Accepterat, gjort förändringar? Och om jag gjort det hade det kanske inte gått så fruktansvärt fel?

28

Det får jag aldrig veta, och det är lönlöst att ställa sig frågan.

Det jag med bestämdhet vet är att det är skönt att vara här och att jag ska ta hand om huset tills du kommer hem. Jag tänker ta en promenad på stranden, gå hem och tända en brasa som jag kan njuta av när snön väl börjar falla.

Jag älskar dig, Eli Visst ja, P.S.: Jag träffade Abra Walsh. Hon är intressant. Jag minns inte riktigt om jag tackade henne för att hon räddade mitt livs stora kärlek. Jag ska se till att göra det när hon kommer hit igen.

När han skickat mejlet kom han på att han visserligen inte mindes om han tackat henne, men han var säker på att han inte betalat henne för matvarorna.

Han skrev en minneslapp på ett Post-it-block han hittade i skrivbordslådan och satte den på datorskärmen. Han glömde alldeles för lätt nuförtiden.

Det var lönlöst att skjuta upp det där med väskorna längre. Om inte annat behövde han byta kläder, han hade gått i samma i två dygn nu.

Han fick inte börja sladda neråt igen.

Kicken han fått av skrivandet hjälpte honom att dra på rocken, komma ihåg att ta på skorna och gå ut efter väskorna.

När han packade upp insåg han att han inte packat speciellt förnuftigt. Kostym behövde han knappast, än mindre tre stycken, eller fyra par eleganta skor och femton (herregud!) slipsar. Det hade gått på rutin, intalade han sig. Packande medelst autopilot.

Han hängde upp, vek ner i lådor, satte in böcker, hittade sin telefonladdare och Ipoden. När väl några av tillhörigheterna började hamna på plats i rummet kände han sig mer inbodd.

Så han tömde laptopfodralet, stoppade checkhäftet – han måste betala grannen när hon städade – i skrivbordslådan tillsammans med sitt nästan ohälsosamt stora pennsortiment.

Nu skulle ha ta en promenad. Sträcka på benen, röra på sig lite, få frisk luft. Nyttiga, produktiva aktiviteter. Han hade egentligen inte lust, fick tvinga sig ut eftersom han lovat sig själv att göra det. Komma 29

ut varje dag, om det så bara var en tur nere på stranden. Inget ältande, inget grubblande.

Han drog på sin parkas, körde nyckelknippan i fickan och gav sig ut via terrassdörrarna innan han hann ångra sig.

Han tvingade sig att korsa terrassen och gå rakt ut i den ihållande blåsten. En kvart, bestämde han när han tog trappan ner mot stranden, med nerböjt huvud och kutande axlar. Det räknades som att komma ut. Han skulle gå ner, gå åt ena hållet i sju och en halv minut, vända.

Efter det var det dags att tända i spisen och sitta och stirra in i lågorna med ett glas whisky, om han kände för det.

Sanden virvlade upp från dynerna i dans medan vinden svepte in och sparkade till gräset med elaka slängar. De vita gässen han berättat om i mejlet till sin farmor flög nu i full karriär över det barska, isgrå vattnet. Luften sved i halsen som krossat glas för varje andetag.

Vintern klängde sig fast vid Whiskey Beach som iskalla kardborrar och fick honom att inse att han glömt handskar och mössa.

Han kunde gå en halvtimme i morgon, förhandlade han med sig själv. Eller välja en dag i veckan då han gick i en timme. Vem påstod att han måste ut varje dag? Vem var det som bestämde? Det var jäkligt kallt ute, och till och med en dåre kunde begripa att den dräktiga grå himlen och de lömska framrusande molen bara väntade på att få häva ur sig en massa snö.

Och bara en dåre gick på stranden när det var snöstorm.

Han kom till nedersta, sandpudrade trappsteget, tankarna nästan drunknade i ljudet från det vrålade havet och vinden. Det var ingen mening med att fortsätta, intalade han sig och skulle just vända och gå upp igen när han höjde blicken.

Vågorna lösgjorde sig ur den grå massan, vräkte sig över stranden som skeppsrammar, fulla av kraft och raseri. Stridsvrål efter stridsvrål ekade inför varje obarmhärtig anstormning och reträtt.

Ur den ständigt skiftande sanden reste sig de klipputsprång som var föremål för attacken, mot omgrupperingar och nya anfall som följde i kriget ingen sida någonsin skulle vinna.

Ovanför stridslarmet ruvade de tunga skyarna som om de väntade på rätt tillfälle att ta till de egna vapnen.

Och Eli blev stående, fascinerad av den fruktansvärda styrkan, skönheten. Det magnifika i kraften.

30

Medan kriget rasade började han gå.

Han såg inte en enda människa på hela den långa stranden, hörde bara ljudet av den bitska vinden och de arga vågorna. Bortom dynerna ruvade husen och stugorna med fönstren igenbommade mot kylan.

Ingen rörde sig på trappan ner till stranden, ingen stod och tittade ut från branterna eller utsprången, vad han kunde se. Ingen kikade ut över havet från piren, där bränningarna obönhörligt vräkte sig över pålarna.

Just nu, i denna stund, var han lika ensam som Robinson Crusoe.

Men inte övergiven.

Det var omöjligt att känna sig övergiven här, omgiven av all denna kraft och energi. Det skulle han komma ihåg, lovade han sig, komma ihåg känslan nästa gång han försökte hitta på undanflykter, nästa gång han försökte rättfärdiga att sitta instängd.

Han älskade stranden, och just den här sträckan var en favorit av sentimentala skäl. Han älskade känslan här strax före ett oväder – om det var vinter, sommar eller vår spelade ingen roll. Och livet som sjöd här under säsongen, när folk dök genom vågorna, låg utsträckta på handdukar eller slog sig ner i solstolar under parasollerna. Hur stranden tedde sig vid soluppgången, eller kändes en mild sommarskymning.

Varför hade han missunnat sig detta så länge? Han kunde inte skylla på omständigheterna, kunde inte klandra Lindsay. Han hade kunnat och borde ha kommit – för sin farmors skull, för sin egen skull. Men han hade valt det som kändes som den enklaste utvägen snarare än att behöva förklara varför hans fru inte följt med, hittat på ursäkter för henne och för sig själv. Eller att behöva gräla med Lindsay när hon propsat på Cape Cod eller Martha’s Vineyard – eller en längre semester vid franska Rivieran.

Men den enkla vägen hade inte gjort det lättare, och något som var viktigt för honom hade gått förlorat.

Tog han inte tillbaka det nu hade han bara sig själv att skylla. Alltså gick han, hela vägen till piren, och kom ihåg flickan han haft en allvarlig, het sommarflört med strax innan han började på college. Hur han fiskat med sin far, vilket ingen av dem hade minsta talang för.

Och längre tillbaka i barndomen, hur han grävde efter piratskatten i sanden vid lågvatten, med flyktiga sommarkompisar.

31

Esmeraldas hemgift, tänkte han. Den urgamla men ack, så levande legenden om skatten som stals av pirater efter en hård sjöstrid och gick förlorad igen när piratskeppet, den ökända Calypso, gick i kvav mot klipporna vid Whiskey Beach precis nedanför Bluff House.

Han hade hört varenda version av legenden under årens lopp, och som barn hade han gått på skattjakt med sommarkompisarna. De skulle minsann gräva upp skatten, bli moderna pirater med hjälp av dess silvermynt och smycken.

Och precis som alla andra hade de fått nöja sig med att gräva upp musslor, sandkrabbor och snäckor. Men de hade njutit av äventyret, de solvarma sommardagarna för länge sedan.

Whiskey Beach hade varit vänligt mot honom, bra för honom. Nu när han stod här, medan brottsjöarna spydde skum och vattenrök, trodde han att det kunde bli bra för honom igen.

Han hade gått längre bort än han avsett, stannat ute längre, men när han nu vände och gick tillbaka tänkte han med välbehag på whiskyn framför brasan, som en belöning snarare än en tillflykt eller en ursäkt för grubblerier.

Antagligen borde han göra något att äta, lunch hade han inte haft en tanke på. Faktum var att han inte hade ätit något sedan frukost.

Vilket betydde att han struntat i ännu en föresats, nämligen att gå upp de kilon han tappat och börja jobba för ett sundare liv.

Alltså tänkte han laga en ordentlig middag och komma igång med en sundare livsstil. Det måste finnas något han kunde röra ihop. Grannen hade ju fyllt på förråden, så …

När han tänkte på henne sneglade han upp mot Laughing Gull, som låg och ruvade med grannhusen bakom dynerna. Fjällpanelens djärvt klarblå sommarfärg stack ut mot allt det pastellfärgade och gräddvita.

Han mindes det som ljusgrått. Men den udda silhuetten, med brant takfall, generös terrass och stort inglasat uterum gjorde att man inte kunde ta fel.

Han såg hur ljusen glimmade till innanför glasväggarna som för att mota dunklet.

Han kunde gå upp och betala henne nu, funderade han, kontant.

Så behövde han inte tänka på det mer. Gå hem övre vägen därifrån, friska upp minnet av de andra husen och dem som bodde där, eller hade bott där.

32

En liten del av hjärnan registrerade att han då skulle få något trevligt, och sanningsenligt, att skriva hem om. Gick en promenad på stranden (beskriv den), tittade in hos Abra Walsh på hemvägen. Och så vidare, och så vidare, Laughing Gull ommålat, fin färg.

Där ser ni, kära oroliga familj, jag sitter inte inne och ugglar, jag är ute och knyter kontakter. Läget är under kontroll.

Han smålog för sig själv medan han tog trappan upp och komponerade mejlet. Han vek in på en slät, stenlagd gång över en liten bakgård med trimmade buskar och en hel del trädgårdsskulpturer – en fantasi­full sjöjungfru uppkrupen på sin fiskstjärt, en banjospelande groda, en liten stenbänk på ben av bevingade älvor. Han blev så tagen av den för honom helt nya stilen, av hur bra den passade det lilla husets personlighet, att han inte märkte hur det rörde sig i uterummet innan han stod på tröskeln.

Flera kvinnor på yogamattor gick med varierande smidighet och skicklighet upp i omvänd V-ställning, den som han kände igen som Hunden.

De flesta av dem hade yogakläder, färgglada linnen och tajts, som han varit van att se på gymmet. På den tiden han gick på gym. Vissa körde med mjukisbyxor, andra med shorts.

Allihop lyckades, trots några darriga ben, flytta ena foten framåt och resa sig – här var det ett par som vacklade till – med främre benet böjt, det bakre rakt och armarna utsträckta i linje med benen.

Han blev lite generad och tänkte börja backa bort när han såg att gruppen följde Abras instruktioner.

Hon höll sin position, med håret uppsatt i en svans. Det mörklila linnet blottade långa, välformade armar, de granitgrå byxorna smet åt om smala höfter och ner längs slanka ben till långa, smala fötter med tånaglar i samma nyans som linnet.

Han tittade fascinerat medan hon, och därefter de övriga, böjde sig bakåt med främre armen i båge över huvudet, överkroppen vriden och huvudet höjt.

Så rätade hon på det främre benet, böjde sig över det och ner tills handen vilade på golvet bredvid den främre foten och den andra armen sträcktes mot taket. Nu vred hon på överkroppen igen. Innan han hann undan vred hon på huvudet också, och när blicken riktades uppåt mötte den hans.

33

Hon log. Som om han var väntad, som om han inte – helt oavsiktligt – stått där som en fluktare.

Nu tog han ett steg bakåt och gjorde en gest som han hoppades skulle förmedla en ursäkt, men hon var redan på väg upp. Han såg henne teckna till en av de andra kvinnorna medan hon sicksackade sig fram mellan mattor och kroppar.

Vad skulle han nu ta sig till?

Ytterdörren öppnades och hon log mot honom igen. ”Hej, Eli.” ”Ursäkta. Jag visste inte att … förrän jag var mitt i det.” ”Gud, det är kallt, kom in med dig.” ”Nej, du är upptagen. Jag var ute och gick bara, och så …” ”Nej, nu går du in i huset innan jag fryser ihjäl.” Hon klev ut på en av de långa, smala fötterna och tog honom i handen. ”Du är iskall om handen.” Hon ryckte lite i den, envisades. ”Jag vill inte att kalldraget hinner in till eleverna.”

Han hade inte mycket till val, utan steg på så att hon kunde stänga dörren. Musik i new age-stil porlade som en bäck bortifrån uterummet. Han såg en kvinna längst bak i gruppen som intog hundställningen igen. ”Ursäkta” sa han igen. ”Jag kommer och stör.” ”Det gör ingenting, Maureen kan leda dem. Vi är nästan klara. Du kan väl gå in i köket? Ta ett glas vin medan jag avrundar det hela?” ”Nej. Nej tack.” Han önskade innerligt att han inte följt sin impuls och tagit omvägen hem. ”Jag bara – jag var ute på promenad och stannade till här, för jag kom på att jag inte betalat dig för maten.” ”Det har Hester ordnat.” ”Aha. Det borde jag ha begripit. Jag ska prata med henne.”

Den inramade blyertsteckningen i hallen distraherade honom tillfälligt. Han hade känt igen farmoderns hand även om teckningen inte varit signerad med H.H. Landon i nedre hörnet.

Han kände också igen Abra, slank och rak i Trädets position med armarna ovanför huvudet och ett brett leende på läpparna. ”Jag fick den av Hester i fjol”, sa Abra. ”Va?” ”Teckningen. Jag övertalade henne att komma till ett yogapass för att skissa lite, vilket var en förevändning för att få henne att börja träna. Hon gav den till mig som tack när hon förälskat sig i yogan.”

34

”Den är jättefin.”

Han insåg inte att Abra fortfarande höll honom i handen förrän hon tog ett steg bakåt och han tvingades följa efter. ”Ner och bakåt med axlarna, Leah. Så ja. Spänn inte käken, Heather. Bra. Det där är bra.

Ursäkta”, sa hon till Eli. ”Nej, det är jag som ska be om ursäkt. Jag är i vägen. Jag ska låta dig fortsätta.” ”Är du säker på att du inte vill ha ett glas vin? Eller kanske hellre …”, sa hon och gnuggade hans hand mellan sina, ”en kopp varm choklad?” ”Nej, men tack ändå. Jag måste se till att komma hem.” Friktionen gjorde att det bultade till av nästan smärtsam värme, vilket underströk att han faktiskt låtit sig bli genomfrusen. ”Det – det blir snö.” ”En bra kväll att sitta inne framför brasan med en bra bok. Ja.” Hon släppte hans hand och öppnade dörren igen. ”Vi ses om ett par dagar.

Ring eller titta förbi om du behöver något.” ”Tack.” Han skyndade sig ut så att hon kunde stänga dörren om värmen.

Men istället blev hon stående i dörröppningen och tittade efter honom.

Hennes hjärta, som folk ofta sa var alldeles för känsligt och lättrört, värkte av medömkan.

Hon undrade hur länge det var sedan någon utanför familjen välkomnat honom in från kylan.

Hon stängde dörren, gick till uterummet, tog över passet igen efter en nick mot sin väninna Maureen.

Medan hon ledde den avslutande avslappningsövningen såg hon att snön Eli förutspått föll med stora, mjuka flingor utanför rutorna.

Hennes mysiga uterum verkade skimra inuti en fantasieggande snösfär.

Hon tyckte att det var perfekt. ”Glöm inte vätskebalansen.” Hon lyfte sin egen flaska medan kvinnorna rullade ihop mattorna. ”Och det finns fortfarande lediga platser i morgon på Öst möter Väst i unitaristkyrkans källare kvart över nio.” ”Det passet bara älskar jag”, sa Heather Lockaby och fluffade till sitt korta, blonda hår. ”Jag kan hämta dig på vägen om du vill, Winnie.” ”Ring när du åker. Jag skulle gärna pröva på det.” ”Jaha”, sa Heather och gnuggade händerna. ”Var det den jag tror att det var?” ”Vad sa du?” undrade Abra.

35

”Mannen som kom under passet? Var det inte Eli Landon?”

Genast spreds ett mummel i rummet. Abra kände hur yogans välgörande effekter gick upp i rök när axlarna drog upp sig. ”Jo, det var Eli.” ”Jag sa ju det”, sa Heather och satte armbågen i Winnie. ”Jag sa ju att jag hört att han flyttat till Bluff House. Tänker du verkligen städa där medan han är i huset?” ”Det är inte mycket lönt att städa om ingen bor där.” ”Men Abra, är du inte nervös? Han är ju faktiskt misstänkt för mord, menar jag. För att ha dödat sin egen fru. Och –” ”Han blev frikänd, Heather. Minns du inte det?” ”Bara för att de inte hittade tillräckligt med bevis för att arrestera honom betyder det inte att han är oskyldig. Du borde inte vistas ensam i huset med honom.” ”Bara för att tidningarna älskar saftiga skandaler, speciellt om de kan få in sex, pengar och anrika New England-släkter i dem, betyder det inte att han är skyldig.” Maureen höjde sina intensivt röda ögonbryn. ”Du vet väl vad man säger inom rättsväsendet, Heather?

Oskyldig tills motsatsen bevisats?” ”Jag vet att han fick sparken, och han var brottmålsadvokat. Det tycker jag låter skumt, att de skulle sparka honom om han inte var skyldig. Och de sa att han var den huvudmisstänkte. Det fanns vittnen som hörde honom hota sin fru samma dag som hon mördades. Hon hade fått en herrans massa pengar vid en skilsmässa. Och vad hade han där i huset att göra?” ”Det var hans hus”, påpekade Abra. ”Men han hade flyttat därifrån. Jag säger bara det att ingen rök utan …” ”Ibland när det ryker är det någon annan som tuttat på.” ”Du är så godtrogen.” Heather gav Abra en enarmskram, lika kärvänligt menad som nedlåtande. ”Jag kommer att oroa mig för dig.” ”Jag tror att Abra har bra människokännedom och kan ta vara på sig.” Greta Parrish, den äldsta i gruppen med sina sjuttiotvå år, tog på sin varma och praktiska yllekappa. ”Och Hester Landon skulle aldrig ha öppnat Bluff House för Eli, som alltid har varit en mycket väluppfostrad ung man, om hon tvivlat minsta lilla gnutta på att han var oskyldig.” ”Nej, alltså jag hyser då den allra största respekt och tillgivenhet 36

för gamla fru Landon”, började Heather. ”Vi ber väl alla för att hon snart ska bli så frisk att hon kan komma hem. Men …” ”Inga men.” Greta drog ner en klockhatt över den stålgrå kalufsen. ”Den gossen hör hemma här. Han må ha bott i Boston, men han är en Landon, han är en av oss. Det ska gudarna veta att han har fått utstå en hel del. Jag skulle verkligen inte vilja att någon här spädde på hans bekymmer.” ”Jag – jag menade inte så.” Heather såg rodnande från den ena till den andra. ”På allvar, det var inte så jag tänkte. Jag oroar mig för Abra, bara. Jag kan inte hjälpa det.” ”Det gör du säkert”, sa Greta med en kort nick. ”Men i onödan, tror jag. Det var ett mycket trevligt pass, Abra.” ”Tack. Ska jag inte köra dig hem? Det snöar ganska mycket.” ”En promenad på tre minuter ska jag säkert ro i land med.”

Kvinnorna bylsade på sig och troppade av. Maureen dröjde kvar. ”Heather är en skit”, sa hon. ”Det finns många skitar. Och många som kommer att instämma med henne. Om han var misstänkt måste han vara skyldig. Det är så fel.” ”Visst är det.” Maureen O’Malley, med det korta, taggiga håret lika illrött som ögonbrynen, drack ännu en klunk ur vattenflaskan. ”Problemet är att jag mycket väl själv kunde ha tänkt i de banorna i någon cynisk liten hjärnvindling om jag inte känt Eli.” ”Det visste jag inte att du gjorde.” ”Han var den förste jag verkligen hånglade med.” ”Vänta nu”, sa Abra och pekade på henne med båda pekfingrarna. ”Vänta nu här. Detta är något som kräver ett glas vin.” ”Du ska inte behöva tjata. Jag ska bara sms:a Mike att jag kommer en halvtimme senare.” ”Gör det så häller jag upp vinet.”

Ute i köket valde Abra en flaska syrah medan Maureen damp ner i soffan i den mysiga vardagsrumsdelen. ”Han säger att det är okej. Ungarna har inte slagit ihjäl varandra än och är för tillfället lyckliga över snöstormen.” Hon tittade upp från telefonen, log när Abra räckte henne vinet och slog sig ner. ”Tack.

Jag ser detta som att omgjorda mina länder innan jag går över till stridszonen i huset intill och utfodrar trupperna.”

37

”Hångel?” ”Jag var femton och hade visserligen blivit kysst, men det var den första kyssen. Tungor och händer och flämtande andetag. Jag måste först få rapportera att pojken hade alldeles förnämliga läppar och väldigt trevliga händer. De första som faktiskt rörde vid de här häftiga tingestarna, får jag medge”, sa hon och klappade sig på brösten medan hon läppjade på vinet. ”Men inte den sista.” ”Detaljer, detaljer!” ”Fjärde juli, efter fyrverkeriet. Vi hade ett bål på stranden. En hel hoper var vi. Jag hade fått lov att vara ute, det hörde inte till vanligheterna. Med tanke på mina erfarenheter lär barnen få det betydligt svårare att utverka tillstånd. Han var så gullig. Jösses vet du, Eli Landon här uppe en hel månad från Boston – jag spanade in honom direkt.

Jag var inte den enda.” ”Hur gullig då?” ”Mums. Lockigt hår som blektes mer och mer för varje dag i solen, de där underbara kristallblå ögonen. Och så ett leende som man bara svimmade av. Vältränad kropp, han spelade basket om jag minns rätt. Om han inte var på stranden, med bar överkropp, var han på bollplanen och spelade – med bar överkropp. Jag ber att få upprepa mig. Mums.” ”Han har gått ner i vikt”, sa Abra. ”Han är för mager.” ”Jag såg några bilder och teveinslagen. Visst, är han för smal. Men då, den där sommaren, var han så vacker, så ung och lycklig och rolig.

Jag flörtade arslet av mig, och det betalade sig vid brasan den fjärde juli. Första gången han kysste mig var när vi satt runt elden. Musiken dånade, några dansade, några badade. Det ena ledde till det andra, så vi gick bort mot piren.”

Hon suckade vid minnet. ”Ett par hormonstinna tonåringar bara, en varm sommarkväll. Det gick inte längre än det borde – fast det hade pappa säkert aldrig hållit med om – men det var det häftigaste ögonblicket i mitt liv, dittills. Nu känns det rart och oskyldigt, men fortfarande löjligt romantiskt. Vågor och hav och månsken, musik från stranden, ett par varma, halvnakna kroppar som just börjat begripa vad de var till för. Alltså …” ”Alltså? Alltså?” Abra lutade sig framåt och viftade med händerna för att skynda på. ”Vad hände sedan?”

38

”Vi gick tillbaka till bålet. Det hade nog kunnat gå längre än det borde om han inte tagit med mig tillbaka till de andra. Jag var så oförberedd på hur kroppen reagerar när någon verkligen hittar knapparna. Du vet vad jag menar?” ”Jösses, ja.” ”Men han hejdade sig, och efteråt följde han mig hem. Jag träffade honom ett par gånger till innan han åkte tillbaka till Boston, och vi kysstes några gånger till – men ingenting gick upp mot första gången.

Nästa gång han kom hit hade vi båda sällskap med någon annan. Vi fick inte riktigt kontakt igen, inte på samma vis. Han minns antagligen inte ens den där fjärde juli med den rödhåriga tjejen borta vid piren i Whiskey Beach.” ”Jag slår vad om att du underskattar dig själv.” ”Kanske det. Sprang vi på varandra när han var här stannade vi och pratade en stund, sådär som man gör. En gång träffades vi i snabbköpet när jag var höggravid med Liam. Eli bar ut mina kassar till bilen. Han är en fin man. Det tror jag på.” ”Träffade du hans fru?” ”Nej. Jag såg henne ett par gånger, men vi hälsade aldrig. Hon var urläcker, det måste jag säga. Men inte den där typen som stannar till och småpratar lite utanför affären. Det sägs att hon och Hester Landon inte gillade varandra. Eli kom hit ensam eller med resten av familjen några gånger sedan han gift sig. Sedan slutade han att komma, bara.

I alla fall vad jag vet.”

Hon sneglade på klockan. ”Nu måste jag gå hem. Utfodra den frustande horden.” ”Du kanske borde titta förbi och hälsa på honom?” ”Jag tror att han skulle ta det som ett intrång just nu – eller tycka att jag var närmast sjukligt nyfiken.” ”Han behöver vänner, men du kanske har rätt. Det kan vara för tidigt.”

Maureen bar ut sitt tomma vinglas och ställde det i köket. ”Jag känner väl dig, Abrakadabra. Du lär inte låta honom vältra sig i självömkan särskilt länge.” Hon tog på kappan. ”Det ligger i din natur att ordna saker. Läka, blåsa när det gör ont. Hester visste precis vad hon gjorde när hon bad dig se efter honom och huset.” ”Då är det väl bäst att jag inte gör henne besviken.” Hon gav Mau39

reen en kram innan hon öppnade dörren mot baksidan. ”Tack för att du berättade. Det var inte bara en sexig saga om tonårslust utan gav mig ett annat perspektiv på honom.” ”Du skulle själv behöva några omgångar kyssar.”

Abra höll avvärjande upp händerna. ”Jag fastar.” ”Jaja. Vad jag försöker säga är bara att han har underbara läppar, om nu tillfället skulle råka uppstå. Vi ses i morgon.”

Abra stod kvar i dörren medan väninnan pulsade fram genom snön och ända tills hon såg ljuset på baksidan av grannhuset släckas.

Hon skulle tända en brasa, bestämde hon, äta lite soppa och tänka igenom det här med Eli Landon ordentligt.

40