9789100135195

j채r nrid책n

anne applebaum

Järnridån Översättning Margareta Eklöf

albert bonniers förlag

Tidigare utgivning (på annat förlag): Gulag. De sovjetiska lägrens historia 2004

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-013519-5 © Anne Applebaum 2012 Or igina lets t it el Iron Curtain Published by agreement with the author c / o Ulf Töregård Agency AB and Georges Borchardt, Inc t ryck ScandBook AB, Falun 2013

Förlusten av frihet, tyranniet, övergreppen, hungern hade alla varit lättare att bära om det inte varit för tvånget att kalla dem frihet, rättvisa, folkets bästa … Lögner, till själva sin natur ofullkomliga och efemära, avslöjas som lögner när de ställs inför språkets strävan efter sanning.

Men här hade alla möjligheter till avslöjande permanent konfiskerats av polisen.

Aleksander Wat, My Century

Enskilda personer behöver inte tro på alla dessa mystifieringar men de måste uppträda som om de gjorde det, eller också måste de åtminstone tolerera dem i tystnad eller stå på god fot med sina arbetskamrater. Av denna anledning måste de emellertid leva i en lögn.

Vaćlav Havel, »De maktlösas makt«

Denna bok tillägnas de östeuropéer som vägrade att leva i en lögn.

Innehåll kartor Östeuropa 1945

10

Polen 1939 Polen 1945

12 13

inledning

15

del i: falsk gryning 1 Timmen noll 2 Segrare 3 Kommunister 4 Poliser 5 Våld 6 Etnisk rensning 7 Ungdom 8 Radio 9 Politik 10 Ekonomi del ii: högstalinismen 11 Reaktionära fiender 12 Inre fiender 13 Homo sovieticus 14 Socialrealism 15 Idealstaden 16 Motvilliga kollaboratörer 17 Passiva motståndare 18 Revolutioner

35 37 60 83 107 135 167 203 233 253 289 317 319 349 377 413 448 476 506 532

epilog

563

Författarens tack

572 574 575 578 630 655 657

Intervjuade personer Förkortningar och akronymer Noter Bibliografi i urval Bildkällor Personregister

Kartor 1. Ă–steuropa 1945 2. Polen 1939 3. Polen 1945

10 12 13

ön Östersj

Nordsjön

Gda

NEDERLÄNDERNA

SOVJETISK BRITTISK

Amsterdam

Bydgoszcz

PO

Berlin Gemensam

TYSKLAND

Poznan

Wittenberg

BELGIEN

Leipzig

Bryssel

Weimar

Dresden

Prag LUXEMBURG

TJECKOSLOVAKIEN Brno

AMERIKANSK FRANSK

FRANKRIKE

München

Wien

Bratislava

AMERIKANSK SOVJETISK

Bern

ÖSTERRIKE

FRANSK

Gyor

UNG

BRITTISK

SCHWEIZ

ITALIEN

Ad

ri a

a

ka

tis

lh Mede

JUGOSLAV

vet KORSIKA

Rom

ha

ve

t

Östeuropa 1945 Gdansk N

nan

E

W

POLEN

S

Warszawa Lodz Lublin

SOVJETUNIONEN Rzeszow Krakow

N

ava

yor

Debrecen

Budapest UNGERN

RUMÄNIEN

Szeged

Belgrad

Bukarest

Svarta havet

JUGOSLAVIEN

BULGARIEN Sofia

ALBANIEN

TURKIET

ESTLAND SVERIGE Riga LETTLAND

Östersjön LITAUEN Kaunas

Danzig Danzig

Wilno Wilno

TYSKLAND SOVJET-

ÖSTPREUSSEN

UNIONEN

Poznan

TYS

Warsaw Warszawa Łódź

KL A

Lublin Lublin

N

D

POLEN Kraków

Lwów Lwów Lvov

K O S L O VA K I E N

ER

RI

KE

TJEC

Rzeszow Rzeszow

T

ÖS

UNGERN

N

RUMÄNIEN E

W

Polen 1939

S

Polen 1945 N

SVERIGE E

W S

Östersjön Kaunas Vilnius Danzig Danzig

TYS

POLEN Berlin

S O V J E T-

Poznán

KL A

N

Łódź

Warszawa Warsaw

D

UNIONEN

Lublin Lublin

T

Kraków

JE

CK

OSL

O VA K I E

Rzeszów L’viv Lvov

N

ÖSTERRIKE UNGERN

RUMÄNIEN

Inledning Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten. Bakom den linjen ligger alla huvud­ städerna i Central- och Östeuropas urgamla stater. Warszawa, Berlin, Prag, Wien, Budapest, Belgrad, Bukarest och Sofia, alla dessa berömda städer och befolkningarna runt dem ligger i vad jag måste kalla den sovjetiska sfären, och de är i en eller annan form underkastade inte endast sovjetiskt inflytande utan i mycket hög och i många fall stigande grad kontroll från Moskva.

Winston Churchill i Fulton, Missouri, den 5 mars 1946

År 1945 utmärktes bland mycket annat av en av de märkligaste folkförflyttningarna i Europas historia. Över hela kontinenten återvände hundratusentals människor från landsflykt i Sovjetunionen, från tvångsarbete i Tyskland, från koncentrationsläger och krigsfångläger, från gömställen och tillflyktsorter av alla slag. På gator, vägar, stigar och tåg trängdes trasiga, hungriga, smutsiga människor.

Scenerna på järnvägsstationerna var särskilt förfärande. Svältande mödrar, sjuka barn och ibland hela familjer satt på smutsiga cementgolv i dagar och väntade på nästa tåg som kanske skulle ta dem ombord. Epidemier och svält hotade dem till livet. Men i staden Łódź i mellersta Polen beslöt en samling kvinnor att förhindra ytterligare tragedier. Tillsammans med tidigare medlemmar av den patriotiska välgörenhetsorganisationen Liga Kobiet, Polska kvinnoförbundet, som grundats 1913, skred de till verket. På stadens järnvägsstation satte de upp ett härbärge för kvinnor och barn och försåg dem med varm mat, mediciner och filtar, och sjuksköterskor och frivilliga hjälparbetare ryckte in.

Våren 1945 var dessa kvinnors motiv desamma som de skulle ha 15

järnridån

varit 1925 eller 1935. De bevittnade ett socialt nödläge. De organiserade sig för att hjälpa. Ingen bad, beordrade eller betalade dem för att göra det. När jag träffade Janina Suska-Janakowska var hon närmare nittio år. Hon mindes dessa tidiga insatser i Łódź som helt separata från all politik: »Ingen fick betalt för välgörenhetsarbete … alla som hade en minut ledig hjälpte till.«1 Det enda på dagordningen var att bistå förtvivlade resenärer. Några politiska överväganden förekom inte.

Fem år gick. År 1950 hade Polska kvinnoförbundet blivit något helt annat. Det hade huvudkontor i Warszawa. Det hade en centraliserad, nationell styrelse, som kunde upplösa lokalavdelningar som inte lydde order, vilket den också gjorde. Det hade en generalsekreterare, Izolda Kowalska-Kiryluk, som inte beskrev förbundets främs­ ta uppgifter som humanitära och patriotiska utan tog till politiskt, ideologiskt språk: »Vi måste fördjupa vårt organisationsarbete och mobilisera en bred grupp aktiva kvinnor och utbilda och förvandla dem till medvetna samhällsaktivister. Vi måste varje dag höja kvinnors sociala medvetenhet och medverka i det stora uppdraget att förvandla Folkets Polen till Det socialistiska Polen.« Kvinnoförbundet höll också nationalkongresser, till exempel 1951 då Zofia Wasilkowska, vid den tiden förbundets vice ordförande, öppet lade fram en politisk dagordning: »Förbundets huvudsakliga, stadgeenliga form av aktivism är att utbilda och upplysa … höja kvinnors medvetenhet till en ojämförligt mycket högre nivå och mobilisera dem att in i minsta detalj uppnå sexårsplanens mål.«2 År 1950 hade Kvinnoförbundet alltså i realiteten blivit kvinnoavdelningen av det polska kommunistpartiet. I den egenskapen uppmuntrade det kvinnorna att följa partilinjen i politiska frågor och internationella relationer. Kvinnorna uppmanades att tåga i första­ majparader och skriva på namninsamlingar där den västerländska imperialismen fördömdes. Förbundet anställde agitatorer som fick gå kurser och lära sig att sprida partiets budskap i ännu vidare cirklar. Alla som invände mot något av detta – alla som vägrade att till exempel gå i förstamajtågen eller vara med och fira Stalins födelsedag 16

inledning

– kunde uteslutas ur förbundet, och det hände också. Andra gick ur på eget initiativ. De som blev kvar var inte längre frivilliga utan byråkrater som arbetade i statens och kommunistpartiets tjänst.

Fem år hade gått. På de fem åren hade Kvinnoförbundet och otaliga liknande organisationer förvandlats i grunden. Vad hade hänt?

Vem hade orsakat förändringarna? Varför anpassade sig någon till dem? Svaren på de frågorna är ämnet för denna bok.

Ordet »totalitär« har oftast använts som en beskrivning av det nazistiska Tyskland och Stalins Sovjetunion, men begreppet – totalitarismo – lanserades i samband med den italienska fascismens uppkomst. Ordet var en uppfinning av en motståndare till Benito Mussolini men denne anammade det entusiastiskt, och i ett tal kom han med vad som alltjämt är den bästa definitionen av begreppet: »Allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten.«3 En totalitär regim förbjuder samtliga institutioner utom dem som den officiellt har godkänt. En totalitär regim har alltså ett enda politiskt parti, ett enda utbildningssystem, en enda konstnärlig riktning, en enda centralplanerad ekonomi, ett enda enhetligt medium och en enda moralkodex. I en totalitär stat finns inga skolor utanför statens kontroll, inga privata företag, inga gräsrotsorganisationer och inget kritiskt tänkande. Mussolini och hans favoritfilosof Giovanni Gentile skrev en gång om »en syn på Staten« som »den allt omslutande; utanför den kan inga mänskliga eller andliga värderingar existera, än mindre ha något värde«.4 Från italienskan spred sig ordet »totalitarism« in i alla Europas och världens språk. Efter Mussolinis fall var det dock inte många som propagerade för begreppet, och med tiden kom det att definieras av sina kritiker, av vilka många räknas till 1900-talets största tänkare.5 Friedrich von Hayeks Vägen till träldom är ett filosofiskt svar på totalitarismens utmaning, liksom Karl Poppers Det öppna samhället och dess fiender. George Orwells 1984 är en dystopisk vision av en värld helt dominerad av totalitära regimer.

Den som grundligast studerat den totalitära politiken är antagligen Hannah Arendt, som i sin bok The Origins of Totalitarianism 17

järnridån

betecknade den som en »nymodig form av statligt styre« som möjliggjorts av modernitetens inträde. Hon hävdade att utplåningen av traditionella samhällen och levnadssätt hade skapat förutsättningarna för framväxten av den »totalitära personligheten«, människor vilkas identitet var helt och hållet beroende av staten. Arendt blev känd för att hon definierade det nazistiska Tyskland och Sovjetunionen som totalitära regimer, och därmed hade de fler likheter än olikheter.6 Carl J. Friedrich och Zbigniew Brzezinski drev resonemanget vidare i Totalitarian Dictatorship and Autocracy, som publicerades 1956, och arbetade också ut en mer operativ definition. Totalitära regimer hade minst fem ting gemensamma: en dominerande ideologi, ett enda härskande parti, en hemlig polis beredd att tillgripa terror, monopol på information samt planekonomi. Enligt de kriterierna var sovjet- och nazistregimerna inte de enda totalitära staterna. Andra, till exempel Maos Kina, stämde också med beskrivningen.7 I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet var totalitarism emellertid inte enbart ett teoretiskt begrepp. Under den inledande perioden av det kalla kriget fick ordet också konkreta politiska associationer. I ett banbrytande tal 1947 förklarade president Harry Truman att amerikanerna måste vara »villiga att hjälpa fria folk att upprätthålla sina fria institutioner och sin nationella integritet mot aggressiva rörelser, som strävar efter att påtvinga dem totalitära regimer«.8 Denna tanke blev känd som Trumandoktrinen. President Dwight Eisenhower använde även han ordet under sin presidentvalskampanj 1952 då han offentliggjorde sin avsikt att skicka trupper till Korea och sätta punkt för kriget där: »Jag vet en del om denna totalitära åskådning.

Genom andra världskrigets år bar jag en tung beslutsbörda i den fria världens korståg mot det tyranni som då hotade oss alla.«9 Eftersom amerikanska tillskyndare av det kalla kriget öppet visade att de motsatte sig totalitarismen började skeptikerna givetvis ifrågasätta termen och undra vad den betydde. Var totalitarismen ett verkligt hot eller bara en överdrift, ett spöke, en uppfinning av senator Joseph McCarthy? Under hela 1970- och 1980-talen hävdade revisionistiska sovjethistoriker att inte ens Stalins SSSR någonsin 18

inledning

hade varit totalitärt överhuvudtaget. De påstod att statsledningen i Moskva ingalunda fattade alla beslut i Sovjetunionen, att den lokala polisen var precis lika benägen att tillgripa terror som männen högst upp i hierarkin, att centralplanerarna inte alltid lyckades behålla kontrollen över ekonomin, att massterrorn hade skapat »möjligheter« för många i samhället.10 I vissa kretsar kom termen »totalitär« att uppfattas som grov, inexakt och alltför ideologisk.

Många »renläriga« totalitarismteoretiker hade i själva verket framfört dessa och andra synpunkter. Nästan ingen hade hävdat att totalitarismen fungerade. Tvärtom: »Eftersom ett totalitärt styre strävar efter det omöjliga och vill förfoga över människans personlighet och öde, kan det förverkligas enbart fragmentariskt«, skriver Friedrich. »Det är därför som konsekvenserna av det totalitära anspråket på makt är så farliga och förtryckande, på grund av att de är så diffusa, så oförutsägbara och så svåra att visa fram. … Denna snedvridning följer av begäret efter makt som är omöjligt att tillfredsställa: det karakteriserar livet under en sådan regim och gör den ofantligt svår för alla utomstående att förstå.«11 Senare års politiska teoretiker har fört detta revisionistiska resonemang vidare. En del anser att termen »totalitär« endast kan användas i teorin, som en negativ mall mot vilken liberala demokrater kan definiera sig.12 Andra tycker att ordet är helt meningslöst och anser att det bara betyder »den teoretiska motsatsen till det västerländska samhället« eller rätt och slätt »människor vi ogillar«. Enligt en illvilligare tolkning tjänar ordet »totalitarism« egennyttan: vi tar till det enbart för att framhålla den västerländska demokratins legitimitet.13 I dagligt tal är ordet »totalitär« överanvänt och associeras inte så mycket med egennytta. Demokratiskt valda politiker beskrivs som totalitära (ett exempel är »Rick Santorums totalitära instinkter«), och detsamma gäller regeringar eller rentav företag (man läser om »USA :s marsch mot totalitarismen« eller att Apple har en »totalitär inställning till sin appförsäljning«).14 Libertarianer från Ayn Rand och framåt har använt ordet om progressiva liberaler. Progressiva liberaler (och för den delen konservativa) har använt ordet om Ayn 19

järnridån

Rand.15 Nu tillämpas det om så många människor och institutioner att det ibland känns meningslöst.

Fastän blotta idén om »total kontroll« nu ter sig skrattretande, löjlig, överdriven eller enfaldig, och fastän själva ordet har mist sin förmåga att chockera måste man hålla i minnet att »totalitarism« är mer än en slarvigt definierad förolämpning. Det har funnits regimer som eftersträvat total kontroll. Om vi skall förstå dem, om vi skall förstå 1900-talets historia, måste vi förstå hur totalitarismen fungerade, både i teorin och i praktiken. Begreppet total kontroll är inte heller föråldrat. Den nordkoreanska regimen, organiserad efter Stalins mönster, har knappast förändrats alls på sjuttio år. Den nya teknologin förefaller nu göra det svårare att eftersträva total kontroll, och ännu svårare att uppnå den, men vi kan inte vara säkra på att mobiltelefoner, internet och satellitfoton undgår att bli kontrollredskap i händerna på regimer som också vill bli »allt omslutande«.16 »Totalitarism« är alltjämt en användbar och nödvändig empirisk beskrivning. Den har alltför länge fått vänta på en renässans.

I synnerhet en regim var så grundligt insatt i den totalitära kontrollens metoder och tekniker att den exporterade dem med stor framgång. Efter andra världskrigets slut och Röda arméns inmarsch i Berlin gjorde Sovjetunionens ledare sitt yttersta för att påtvinga de helt olikartade europeiska länder som de då ockuperade ett totalitärt system, alldeles som de redan hade påtvingat sitt eget lands många olikartade regioner samma system. De arbetade på dödligt allvar.

Stalin, hans militär och hans hemliga polis – som mellan 1934 och 1946 hette Folkkommissariatet för inrikes angelägenheter (Narodnyj Komissariat Vnutrennich Del, NKVD ) och först senare fick namnet KGB – och hans lokala allierade var inte ute efter att markera mot Ayn Rand eller progressiva liberaler när de skapade Östeuropas totalitära stater. Som Mussolini hade sagt ville de till varje pris skapa samhällen där allt låg inom staten, ingenting fanns utanför staten och ingenting var mot staten – och fort skulle det gå.

De åtta länder som Röda armén helt eller delvis ockuperade 1945 hade vitt skilda kulturer, politiska traditioner och ekonomiska 20

inledning

strukturer. De nya territorierna omfattade det tidigare demokratiska Tjeckoslovakien och det tidigare nazistiska Tyskland utöver monarkier, autokratier och halvfeodala stater. Invånarna i regionen var katoliker, ortodoxa, protestanter, judar och muslimer. De talade slaviska språk, romanska språk, finsk-ugriska språk och tyska. Där fanns ryssvänner och rysshatare, det industrialiserade Böhmen och det lantliga Albanien, det kosmopolitiska Berlin och små byar med trästugor i Karpaterna. Bland dem återfanns forna undersåtar i de österrikisk-ungerska, preussiska och osmanska rikena och även i det ryska kejsardömet.

Trots det kom amerikaner och västeuropéer under denna period att betrakta staterna i det kommunistdominerade men icke-sovjetiska Europa – Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Östtyskland, Rumänien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien – som ett »block« som med tiden fick beteckningen »Östeuropa«. Det är en politisk och historisk term, inte en geografisk. Den omfattar inte »östliga« länder som Grekland, som aldrig var kommunistiskt. Inte heller omfattar den de baltiska staterna eller Moldavien, som liknade Östeuropa historiskt och kulturellt men som under denna period var inkorporerade i Sovjetunionen. Det finns likheter särskilt mellan de baltiska staternas och Polens erfarenheter, men det fanns också viktiga olikheter: för balterna innebar sovjetiseringen att de inte fick behålla ens en nominell suveränitet.

Under åren efter Stalins död, och i synnerhet efter 1989, slog Östeuropas åtta länder in på helt olika vägar, och numera framhålls det som ett allmänt känt faktum att de inte hade särskilt mycket gemensamt överhuvudtaget. Det är alldeles riktigt: före 1945 hade de aldrig varit enade på något sätt och nu har de praktiskt taget ingenting gemensamt, frånsett ett historiskt minne av kommunismen.

Men mellan 1945 och 1989 hade de sannerligen mycket gemensamt.

Termen »Östeuropa« är invand och historiskt korrekt, och för enkelhetens skull begagnar jag den genomgående i denna bok.17

21

järnridån

En kort tid, mellan 1945 och 1953, föreföll det verkligen som om Sovjetunionen skulle lyckas förvandla Östeuropas sinsemellan olika nationer till en ideologiskt och politiskt homogen region. Av Hitlers fiender och allierade skapade de en klunga till synes identiska stater.18 I början av 1950-talet patrullerades alla de grå, krigsskadade huvudstäderna i vad Churchill hade kallat de »urgamla staterna« i regionen av samma slags bistra poliser, och städerna var utformade av samma socialrealistiska arkitekter och tapetserade med samma slags propaganda­ affischer. Kulten av Stalin, vars blotta namn vördades i Sovjetunionen som en »symbol för kommunismens framtida seger«, utövades över hela regio­nen jämsides med snarlika kulter av lokala partiledare.19 Miljoner människor deltog i statligt koreograferade parader och hyllningar till kommunismens makt. Ordet »järnridå« framstod som mycket mer än en metafor: murar, stängsel och taggtråd skilde bokstavligen östra Europa från det västra. Det år då Berlinmuren byggdes, 1961, såg det ut som om dessa barriärer skulle finnas kvar för evigt.

Att denna omvandling gick så fort är förbluffande när man ser tillbaka. I själva Sovjetunionen hade det tagit tjugo år att förverkliga den totalitära staten, och utvecklingen hade gått ryckvis. Bolsjevikerna började inte med en färdig ritning. Efter ryska revolutionen följde de en sicksackkurs, ibland stramare, ibland mer liberal, i takt med att den ena åtgärden efter den andra misslyckades med att skapa de utlovade ekonomiska vinsterna. Den kollektivistiska »krigskommunismen« och »röda terrorn« under inbördeskriget följdes av Lenins mer liberala nya ekonomiska politik, som tillät en viss privat företagsamhet och handel. Den nya ekonomiska politiken avskaffades i sin tur 1928 och ersattes med en femårsplan och en ny serie åtgärder som kom att kallas stalinism: snabbare industrialisering, tvångskollektivisering, centralplanering, drakoniska restriktioner på yttrandefrihet, litteratur, medier och konstnärlig verksamhet samt utbyggnad av Gulag, det väldiga systemet med tvångsarbetsläger. »Stalinism« används ofta synonymt med »totalitarism« och det med all rätt.

I slutet av 1930-talet hade emellertid även stalinismen hamnat i kris.

Levnadsstandarden steg inte lika snabbt som partiet hade lovat. Illa 22

inledning

planerade investeringar slog slint. Regimen fick en viss politisk nytta av massvälten i Ukraina och södra Ryssland i decenniets början, men den hade fött fruktan och inte beundran. År 1937 inledde NKVD en offentlig kampanj med arresteringar, fängslanden och avrättningar som till en början riktades mot de sabotörer, spioner och »skadegörare« som påstods blockera samhällets framåtskridande och till sist spred sig in i kommunistpartiets högsta kretsar. Den stora terrorn var varken den första eller största arresteringsvågen i Sovjetunionen – tidigare utbrott av terror hade huvudsakligen drabbat bönder och etniska minoriteter, särskilt de som levde nära Sovjetunionens gräns.

Men det var den första som riktades mot partitoppen, och den väckte djup oro inom landet och bland kommunister utomlands. Den stora terrorn kunde ha krossat alla illusioner om den hade fortsatt. Av en slump räddades stalinismen – och Stalin – emellertid av andra världskriget. Trots kaos och misstag, massdöd och enorm förstörelse stärkte segern systemets och dess ledares legitimitet och »bevisade« deras värde. Efter segern nådde den närmast religiösa kulten av Stalin nya höjder. Propagandan beskrev honom som »inkarnationen av folkets eget hjältemod, av dess egen fosterlandskärlek, av dess egen kärlek till sitt socialistiska Moderland«.20 Samtidigt gav kriget Stalin ett alldeles nytt tillfälle att pådyvla sina grannar sin egen vision av det kommunistiska samhället. Den förs­ ta chansen kom alldeles i början, 1939, när Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland undertecknade Molotov-Ribbentrop-pakten och enades om att dela upp Polen, Rumänien, Finland och de baltiska staterna i en sovjetisk och en tysk inflytandesfär. Den 1 september invaderade Hitler Polen västerifrån. Den 17 september invaderade Sovjetunionen Polen österifrån. Inom några månader hade sovjetiska trupper ockuperat de baltiska staterna, delar av Rumänien och östra Finland. Det nazistockuperade Europa befriades till sist, men Stalin återlämnade aldrig de territorier han hade ockuperat i krigets första fas. Östra Polen, östra Finland, Baltikum, Bukovina och Bess­ arabien, som nu heter Moldavien, inlemmades i Sovjetunionen. De östra polska territorierna ingår än i dag i Ukraina och Vitryssland.

23