9789100134921

v채rldens alla f채rger

giovanni montanaro

Världens alla färger Översättning Louise Kahan

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013492-1 Copyright Š Giangiacomo Feltrinelli Editore, 2012 First published in March 2012 with the title Tutti i colori del mondo by Giangiacomo Feltrinelli Editore, Milano, Italy BALTO print, Litauen 2014

Till Giulia, fortfarande släcker du varje natt fÜr mig, ger mig varje gryning.

Gul, Gul, vad vet jag Återvänder jag en dag?

Kanske ĂĽterser jag dig Eller kanske ej Eller kanske ej.

Käre herr van Gogh, jag inte säker på att ni någonsin kommer att läsa det här brevet. Jag vet inte om jag kommer att våga klistra igen kuvertet och skicka det. Och jag vet inte heller om ni minns mig, om något i mitt ansikte, i min röst, finns bevarat i ert minne. Jag hoppas det, för det förefaller mig som om det inom er finns något av alla de ni har träffat, av allt det ni har sett, och gjort.

Er adress har jag, jag bad om den: doktor Gachet, f.d. Flickinternatet, rue de Vassenots, Auvers-sur-Oise.

Det är bara det, och det vet även ni, att många brev bara påbörjas; man vågar inte skicka dem eftersom man är rädd för att bli misstolkad, för att inte bli förstådd, för att be om hjälp. För det är alltid svårt när man vill men samtidigt är rädd för att minnas.

Det vet ni också, ni som har skrivit så många brev, även om ni aldrig har skrivit något till mig.

Hur som helst, jag börjar.

9

Jag heter Teresa, och idag fyller jag tjugosex år. Ett bord står uppdukat i parken under de stora tallarna med sina nästan röda grenar. Många vänner väntar på mig, de vill fira mig. Det kommer att bjudas på fläsk och cider, har jag hört. Inte de gamla vanliga linserna, bönorna och specerierna som alltför ofta smakar mögel här. Därför ska jag inte sitta här så länge idag.

Men jag skriver till er för att berätta sådant som jag aldrig har lyckats berätta för någon. Jag har inget annat val.

Ni och jag lärde känna varandra i Geel, i Belgien, för mer än tio år sedan. Jag har långt svart hår och lite runda kinder. Ni tillbringade bara några få dagar med mig, men jag hoppas att ni har ett lika fint minne av dem som jag.

Själv minns jag er mycket väl: den ljusa hyn, de breda axlarna, till och med handstilen. Vid den tiden var ni ungefär lika gammal som jag är nu. Och jag har alltid bevarat ert ansikte, er lidelse, oron för ert öde. Jag har ofta tänkt på er, under alla dessa år. Det skulle vara en tröst för mig att veta att ni också, då och då, har undrat vad det blev av mig, vilket som blev mitt öde.

10

Jag ber er att följa med mig, gå tillbaka i tiden med mig, till en septemberdag 1864, i Geel, bakom prästgården, just i det ögonblick då pastor Torsten avbröt rosenkransbönen i den tjugotredje Ave Marian och gick ut genom bakdörren på Sankta Dymphna-kyrkan.

Jag måste börja om därifrån; jag måste försöka förstå varför allt har hänt, vara säker på att allt har hänt, att jag var den flicka som jag inte längre är.

Ha tillit till mig, jag ber er, fortsätt läsa, herr van Gogh.

* Det var en solig dag, en ovanlig dag i Geel. Runt prästgården rådde ett jubel av färger. Längre bort de gulgröna fälten, ett grånat fårstall och några allvarliga träd; strax bakom kyrkan, däremot, en lång slånbärshäck och jord som varken var svart eller lila, täckt av ljung och torv. Ja, det var en solig dag, men pastorn var arg på Gud; sedan några år tillbaka skedde det nämligen inga mirakel.

Sankta Dymphna-kyrkan var fullsatt som vanligt under novenabönen. Supplikanterna kom dit, gick tre varv runt helgonets altare, knäböjde, slog sig för brös11

tet, strödde aska på huvudet, läste psalmer eller fick dem lästa för sig av barnen, bad om Guds barmhärtighet. Allt enligt föreskrifterna.

Men ingen blev frisk.

Pastor Torsten tittade framför sig, uppgiven, när han plötsligt fick syn på två katter som parade sig. Först låtsades han som inget, men så stirrade han på dem.

Det hela roade honom. Har det aldrig hänt er, herr van Gogh? Att ni har ställt frågor utan svar, tvivlat på Guds existens och sedan distraherats av något simpelt som har gett er leendet tillbaka? De där djuren hade färre bekymmer, färre tvivel, behövde inte fasta, fruktade inte helvetets straff. De nöjde sig med lite mat, lite sol, en snabb kurtis; vilken dröm! Torsten gick närmare för att se bättre. Och då kände han igen dem: det var mjölnarens rödvita katt och den herrelösa svarta som brukade hålla till där.

Herre Gud, två hanar!

Två hanar som hoppade upp på varandra, som fastklistrade. Det var oacceptabelt, mot naturen! Pastorn plockade upp en sten från marken och kastade den mot dem. Han träffade den ena mitt i prick, och katterna sprang iväg mot ljungheden.

12

Men när stenen träffade djuret mörknade himlen, blev kopparfärgad, och solen försvann. En svag vind fick omärkligt de torra buskarna att börja vaja. Pastorn drog sig tillbaka in i kyrkan; han tänkte nog att det inte är så klokt att bli arg på Gud. I samma ögonblick gick den gamla Drömlös längs den långa kullerstensgatan som delar orten mitt itu. Det var marknadsdag, och hon kände en kraftig smärta i magen. Hon tittade på stånden: det fanns de som sålde ljus eller tyger, erbjöd bondepraktikor eller spelade dragspel, hade med sig magiska örter från kolonierna eller holländska vallmoknoppar. Eldslukaren och sotaren var där, liksom skärsliparen och lumphandlaren.

Hela byn var där. Men den gamla kvinnan gick vidare, för hon kände att det var dags att föda.

Ingen visste att hon var gravid. Hon, en stackars sinnessjuk, som skulle övervakas av en förmyndare! Vad skulle folk ha sagt om gamle Gaston som hade haft henne boende hos sig i arton år? Att han hade utnyttjat henne? Det hon hade i magen var ett Djävulens tecken.

Den gamla Drömlös hade inte haft något namn ända sedan hon kom till Geel. Hon var född i Paris mer än 13

fyrtio år tidigare och hade verkat underlig redan som barn; hon vätte ner sängen, ertappades med att ta sig mellan benen, påstod att hon kunde tala med änglar och framför allt att änglarna svarade.

Allt detta oroade familjen, men läkarna kunde inte få flickan att sluta, trots läkeväxterna och de framförda litaniorna, trots att de band fast hennes händer med ett hamprep innan hon gick och lade sig. Efter att ha försökt med iskalla bad och kauterisering förlorade de allt hopp. Det var en läkare i Paris som rekommenderade att spärra in henne på La Salpêtrière. Hon var inte ens tolv år gammal, herr van Gogh. Hon var bara ett barn.

Föräldrarna, som handlade med tobak, blev ruinerade; de lämnade Frankrike för att undslippa sina fordringsägare och flydde mot Sydamerika. De glömde bort henne.

Så när Drömlös blev utskriven från sinnessjukhuset, efter tio år, hade hon ingenstans att ta vägen och skickades till Geel; hon hade inte återfått vare sig förstånd eller ro, och eftersom hon var rädd att någon även där skulle överraska henne i sömnen och göra henne illa sov hon aldrig, satt alltid vaken, i ett tillstånd av lätt medvetslöshet.

Och därför började alla kalla henne för Drömlös.

14

Hon var bara en dåre, herr van Gogh. Men jag är övertygad om att hon ville ha den varelse hon bar på, hon som var för gammal för att föda. Bakom de matta ögonen, de osammanhängande orden och det spretiga håret fanns fortfarande så mycket själ att hon kunde förstå kärleken och det liv som växte inom henne.

Ingen fick dock någonsin veta namnet på fadern.

Han var en elak man, som skämdes över att ha gjort en stackars monoman med barn, så han tog med henne till zigenarna för att hon skulle fördriva fostret. Drömlös mindes det mycket väl: smärtan av en glödhet hattnål som stacks in mellan benen, in i henne, och som vreds runt ett helt varv för att skrapa rent livmodern, men utan att hitta det den sökte, för fostret klamrade sig fast mot magen likt en skeppsbruten vid en flotte. På något sätt hade den lilla varelsen klarat sig, och den var bara hennes.

Så här såg det ut, herr van Gogh.

En hel by som tittar åt ett annat håll, kvinnan som går mitt i.

Hon kände att hon skulle föda, efter endast sju månader, så hon började lossa på den långa skjorta som varje morgon drogs åt kring hennes höfter.

15

Och medan vindbyarna blåste upp vagnarnas presenningar, hotade eldslukarens flamma, virvlade upp damm och fick hästarnas manar att fladdra sjönk den gamla Drömlös ner på marken och började skrika.

Men ingen hörde henne, ingen gick fram till henne, ingen förstod att hon höll på att dö. Alla räddade sina egna saker, samlade snabbt ihop dem för att inget skulle stjälas och stängde in sig i sina hem. Under tiden hade vindstötarna blivit kraftiga, hotfulla; de fick fönsterrutorna att darra, visslade mellan grenarna, smällde mot stenarna. Så medan den gamla kvinnan födde var blåsten alltför högljudd; allt blandades, smälte samman, vinden vände uppochner på frön och jord, så som allt i Geel alltid har vänts uppochner, så som allt vändes uppochner även i magen på den sinnessjuka; barnet sparkade, vred på sig, ville ut, ville födas.

Vattnet gick. Drömlös började krysta, krystade med benen brett isär och tänkte att det var det sista hon gjorde här på jorden, så hon bet ihop, och en liten varelse gled ut som en fisk ur havet och lade sig genast till rätta på moderns kjol och började gråta.

Den gamla kvinnan tittade på dottern.

Vinden lade sig.

Den flickan är jag.

16

Det var pastor Torsten som hittade mig; han förstod genast att det inte fanns något som kunde göras för min mor, men han kallade snabbt på Lisbeth, barnmorskan, för att klippa loss mig från henne innan jag också dog.

Sedan lyfte han upp mig, torkade rent mitt ansikte med sin näsduk och tittade mellan benen; han såg en skär springa som inte lämnade några tvivel: en flicka.

Han blev ledsen för att Drömlös dog, men hoppades samtidigt att min födelse var det goda tecken från Gud som han väntat på; även dårar, herr van Gogh, sätter barn till världen.

Min mor begravdes i närheten av Sankta Dymphnas vita grav, strax bakom kyrkan; jag tog med er dit, åtminstone en gång. Det är en enkel plats, marken är full av kors utan namn, kors av enkla träslag, en kyrkogård för bönder.

Några dagar senare gick pastor Torsten till mantalskontoret i Antwerpen för att anmäla en födelse, och även Gaston gick dit för att anmäla dödsfallet genom förblödning av fransyskan Hélène Bruvière, monoman imbecill, som anlänt till Geel den 15 december 1846 och anförtrotts åt honom i egenskap av nourricier, hennes beskyddare.

17

Jag döptes inför Gud till Teresa Drömlös. Livet gick vidare i Geel, som om inget särskilt hade hänt.

* Så berättas det, herr van Gogh, och det sägs även att pastorn och Gaston var oroliga för att jag skulle stängas in på ett barnhem. Därför gick de genast till rådhuset för att prata med doktor Shepper, uppsyningsmannen i Geel. Han var läkare, men hade även det administrativa ansvaret för invånarna i vår märkliga ort.

Han blev överraskad av den oväntade händelsen och ställde några frågor om graviditeten. Torsten ljög inte för honom; doktor Shepper nöjde sig med att, genom en snabb undersökning, fastställa det som alla i orten redan visste, nämligen att Gaston, på grund av en olycka med en haj utanför Komorerna, inte längre kunde göra en kvinna med barn.

För mitt bästa utredde dock inte Shepper händelsen och underlät att ange den i stadens register.

Läkaren tänkte även på Geels bästa, om sanningen ska fram; registren skulle läsas i Bryssel, och nyheten att en sinnessjuk hade blivit gravid skulle kanske ha 18

hindrat vår lilla ort från att fortsätta vara vad den hade varit i tusen år, det märkliga undantaget som i vissas ögon verkar omöjligt.

Uppsyningsmannen tvivlade dock på att skandalen skulle bli långvarig. Jag var för tidigt född, min lilla kropp var så späd att de knappt vågade hålla mig i famnen, och det såg ut att bli en sträng vinter; den gode Shepper tvivlade på att jag skulle överleva till nästa år. Torsten å sin sida tände ett ljus för mig åt Sankta Dymphna varje kväll.

Så mot all förmodan är jag fortfarande här, herr van Gogh.

Jag hade redan mörkt hår och runda kinder. Jag somnade djupt, och antagligen drömde jag vackra drömmar också, för jag log alltid.

I mars, när jag var sex månader gammal, ville uppsyningsmannen undersöka mig ordentligt; han tvättade mig, lyssnade på mitt hjärta, fick mig att gapa, tittade på tungan, kände på revbenen, kontrollerade öronen.

Och han såg att jag var frisk.

Han bestämde att jag skulle avvänjas på prästgården och därefter genast anförtros åt herr Wilhelm de Goos, som hade en bondgård på landet där han bodde med 19

sin fru och en inneboende, en gruvarbetare vid namn Icarus Broot, ägaren till den enda velocipeden i Geel.

Shepper föredrog att låta mig växa upp där, utan bybornas indiskreta blickar och utbredda vidskeplighet.

Han förstod inte riktigt vad det var, men det var något med mig, något som gjorde mig unik. Egentligen är det inget speciellt med mig; jag är bara ett av alla mirakel som inte inträffade i Geel.

* Det var verkligen så det gick till, herr van Gogh.

Så har jag alltid fått det berättat för mig.

Det är jag säker på, även om det var ett tag sedan jag hörde dessa berättelser. Så började mitt liv, mitt i blåsten. Visst är det ett fint sätt att komma till världen?

Sedan växte jag upp, i Kempens ofruktbara landskap.

En jord som inte ger något, där svalorna stannar så kort som möjligt.

Men jag tyckte om Kempens färger. De var poetiska.

Jag kommer ofta att tänka på dem: de orange rävarna, det gulvita skummet på ölet, de röda tulpanerna, de genomskinliga larverna som blir till färggranna fjärilar.

Det var frågan jag alltid ställde mig som barn: Hur kan 20

det komma ett gult äpple ur en brun trädstam? Hur kan en grön buske ge blåa bär?

Vad är alla dessa färger bra för?

Jag längtar tillbaka till den tiden.

Jag känner fortfarande mot min rygg det hö som jag brukade luta mig mot medan korna kom tillbaka om kvällen; himlen blev rödaktig och jag väntade på stjärnorna. Mellan fingrarna har jag bönorna som skulle spritas, det smutsiga skalet på potatisarna som jag gjorde rent med en stålborste. Jag tyckte om att laga mat.

Jag måste anstränga mig för att minnas.

Jag var den flickan.

Jag var lycklig.

* Fru de Goos var tjock, impulsiv och berömd för sina hirskakor; herr de Goos var i ladugården och matade kalvarna eller satt i sitt arbetsrum och räknade, om han inte var ute på fälten och gav bönderna order.

Och så Icarus, som vaknade i ottan varje morgon och satte sig på sin vingliga tingest, detta teknikens 21

underverk, för att åka till gruvan i Osten. Jag ser honom fortfarande framför mig, lång och smal, när han ger sig av i gryningsdiset. Man kan inte säga att han var vacker, men det gick inte att låta bli att titta på honom. Han var intelligent och hövlig, modig och melankolisk. Någon som ger intryck av att finna en mening i det han gör.

När Icarus kom hem igen, tidigt på eftermiddagen, fick jag ha honom helt för mig själv; han hjälpte mig upp på trädgrenar, kammade mitt hår och samlade det i en hätta, spelade dragspel eller läste någon dikt för mig. Han lärde mig läsa och skriva. Han berättade om Shakespeare, Hugo, Zola och om det de hade skrivit. ”Om du blir berörd av en bok, eller av något annat, är det för att den är skriven med hjärtat, med ödmjukhet och enkelhet”, sa han alltid. Och jag drömde mig bort medan jag lyssnade på honom. Tillsammans tillbringade vi långa, underbara eftermiddagar. Jag fick lära mig namnen på växter, djur, vindar. Han lät mig springa, klättra i träd. Icarus berättade Geels historia för mig, legenden om Sankta Dymphna, anledningen till att invånarna är så gästfria, reglerna som styr gästernas vistelse; och han sa att det är svårt att berätta om vår ort för främlingar, herr van Gogh. Alla har svårt att tro att en sådan plats kan existera.

22