9789100134556

Junot Díaz d e t är så d u förlor ar henne Noveller

Öv ersät tning: nicl a s Hval

a l b e r t b onnie r s f ör l a g

Av Junot Díaz har tidigare utgivits: Sjunk (1998) Oscar Waos korta förunderliga liv (2009)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013455-6 Originalets titel: This Is How You Lose Her Copyright © 2012 by Junot Díaz WS Bookwell, Finland 2013

Till Marilyn Ducksworth och Mih-Ho Cha för er vänskap, er eld, er nåd

Solen, månen, stjärnorna 9 Nilda 37 Alma 55 Otravida, otravez 60 Flaca 92 Puras princip 103 Invierno 137 Miss Lora 167 Bedragarens guide till kärleken 195

Okej, det funkade inte mellan oss, och alla minnen är ärligt talat inte bra.

Men det fanns en del fina stunder.

Kärleken var fin. Jag älskade din krokiga sömn bredvid mig och drömde aldrig rädd.

Det borde finnas stjärnor för stora krig som det vi hade.

Sandra Cisneros

solen, månen, stjärnorna

jag är ingen dålig människa. Jag vet hur det låter – defensivt, samvetslöst – men det är sant. Jag är som alla andra: svag, full av fel, men i grund och botten god. Fast det håller Magdalena inte med om. Hon menar att jag är en typisk dominikansk man: en sucio, ett arsle. Grejen är den att för ett antal månader sedan när Magda fortfarande var min flickvän, när jag inte behövde vara försiktig med nästan någonting, var jag otrogen med en tjej som hade en ofantlig 80-talsfreestylefrisyr. Sa inget till Magda om det. Ni vet hur det är. Ett sådant stinkande köttben gör man bäst i att begrava i utkanten av livets trädgård. Enda anledningen till att Magda kom på mig var att bruden skrev ett jävla brev till henne.

Och brevet innehöll detaljer. Sånt man inte ens säger till grabbarna på fyllan.

Till saken hör att just den lilla dårskapen hade varit över i flera månader vid det laget. Det var bättre mellan 9

Magda och mig igen. Avståndet var mindre än under min otrogna vinter. Kylan hade släppt sitt grepp. Hon kom hem till mig rätt ofta och i stället för att hänga med mina pantade polare – och röka på (jag), bli uttråkad till döds (hon) – gick vi på bio. Vi tog bilen till olika ställen och käkade. Kollade till och med in en pjäs på Cross­ roads och jag fotade henne med några svarta höjdarförfattare, bilder där hon ler så brett att käften hotar att dela sig i två och trilla ner på marken. Vi var ett par igen.

Hälsade på varandras föräldrar på helgerna. Åt frukost på diners flera timmar innan någon annan var vaken, rotade igenom New Brunswick-biblioteket tillsammans, det som Carnegie lät bygga för sina skämspengar.

Vi hade fått in en fin rytm. Men sedan dimper Brevet ner som en Star Trek-granat så att allt flyger i luften: det förgångna, nuet, framtiden. Plötsligt vill hennes föräldrar ha ihjäl mig. Det spelar ingen roll att jag har hjälpt dem med deklarationen två år i rad eller att jag klipper deras gräsmatta. Hennes pappa som behandlade mig som sin hijo förut kallar mig jävla skitstövel på telefon och det låter som om han stryper sig själv med sladden. Du förtjäna inte jag prata spanska med dig, säger han. Jag får syn på en av Magdas väninnor i Woodbridge­gallerian – Claribel, ecuadorianskan med 10

biologiexamen och chinitaögon – och hon behandlar mig som om jag har ätit upp någons favoritunge.

Ni vill inte ens veta hur Magda tog det. Som en tågseriekrock. Hon slängde Cassandras brev på mig – fast hon missade och det landade under en Volvo – och sedan satte hon sig på trottoaren och började hyperventilera. Åh gud, kved hon. Åh gud.

I det här läget hade mina polare blånekat totalt, hävdar de. Vilken jävla Cassandra? Jag mådde för dåligt för att ens försöka. Jag satte mig bredvid henne, tog tag om de fäktande armarna och sa något idiotiskt som: Du måste lyssna på mig, Magda. Eller: Du förstår inte.

Låt mig berätta lite om Magda. Hon är ett Bergenline­ original: kort med stor mun och breda höfter och mörkt krulligt hår som en hand lätt kan försvinna i.

Hennes pappa är bagare, mamman är dörrknackare och säljer barnkläder. Hon är ingen pendeja, men hon är en förlåtande själ. Katolik. Släpade med mig till kyrkan varenda söndag på spansk mässa, och när någon släkting är sjuk, särskilt de på Kuba, skriver hon brev till några nunnor i Pennsylvania och frågar om systrarna kan be för hennes familj. Hon är nörden som varenda bibliotekarie i stan känner till, hon är läraren som elev11

erna älskar. Klipper jämt ut en massa skit åt mig ur tidningarna, dominikansk skit. Jag träffar henne, vadå, minst en gång i veckan och hon skickar ändå larviga små meddelanden med posten: Så att du inte glömmer mig. Finns ingen värre att bedra än Magda.

Hursomhelst, jag tänker inte tråka ut er med allt som hände när hon fick reda på det. Bönandet, krälandet, bölandet. Det räcker att säga att efter två sådana veckor, när jag tog bilen hem till henne stup i ett, skickade brev och ringde dygnets alla timmar, så lappade vi ihop det.

Jag menar inte att jag någonsin åt middag med hennes familj igen eller att hennes tjejkompisar firade. Las cabronas var typ: No, jamás, aldrig. Inte ens Magda var särskilt förtjust i den återställda ordningen till en början, men jag hade det förgångnas tyngd på min sida.

När hon frågade: Varför låter du mig inte vara i fred? sa jag sanningen: För att jag älskar dig, mami. Jag vet att det låter som rena dyngan, men det är sant. Magda är mitt hjärta. Jag ville inte att hon skulle lämna mig; jag tänkte inte börja leta efter någon ny flickvän bara för att jag hade tabbat mig en enda sketen gång.

Tro inte att det var lätt, för det var det inte. Magda är envis. När vi började dejta sa hon att hon inte tänkte ligga med mig förrän vi hade varit tillsammans minst 12

en månad, och tjejen stod på sig, det spelade ingen roll hur hårt jag jobbade för att komma innanför trosorna.

Känslig är hon med. Tål smärta ungefär lika bra som papper tål vatten. Ni kan inte ana hur många gånger hon frågade (särskilt när vi precis hade knullat): Tänkte du någonsin berätta? Den och: Varför? var hennes favorit­frågor. Mina favoritsvar var: Ja, och: Det var ett dumt misstag, inget mer. Jag tänkte mig inte för.

Vi pratade till och med en del om Cassandra – oftast i mörkret när vi inte såg varandra. Magda frågade om jag hade älskat Cassandra och jag sa nej. Tänker du fortfarande på henne? Nix. Gillade du att ha sex med henne? Älskling, helt ärligt, det var uselt. Den där blir aldrig särskilt trovärdig, men man måste. Oavsett hur fånigt eller orealistiskt det låter så säg det.

Och ett tag efter att vi blivit tillsammans igen var allt så bra det kunde vara.

Men bara ett litet tag. Långsamt, nästan omärkligt, började min Magda förvandlas till en annan Magda.

Som inte ville sova över lika ofta eller klia mig på ryggen när jag bad om det. Otroligt vad man kan lägga märke till. Som att hon aldrig brukade be mig att ringa upp senare för att hon pratade med någon annan. Jag kom alltid först. Inte nu längre. Och självklart skyllde 13

jag allt sådant på hennes kompisar som fortfarande matade henne med elakheter om mig, det visste jag att de gjorde.

Hon var inte den enda som hade rådgivare. Mina polare var typ: Skit i henne, sluta jobba dig så för den subban, och jag försökte men misslyckades varje gång.

Jag var såld på Magda på riktigt. Jag började bearbeta henne ordentligt igen men inget verkade fungera. Varje film vi gick på, varje kvällstur vi tog med bilen, varje gång hon faktiskt sov över verkade slå fast något negativt om mig. Det kändes som om jag dog ett snäpp i taget, men när jag tog upp det sa hon att jag var paranoid.

Ungefär en månad senare börjar hon ändra på saker som hade kunnat skrämma upp en paranoid blatte på riktigt. Hon klipper håret, köper bättre smink, struttar runt i nya kläder, går ut och dansar med kompisarna på fredagarna. När jag frågar om vi inte ska chilla lite är jag inte längre säker på vad svaret ska bli. Ofta kör hon en Bartleby och säger: Nej, helst inte. Jag frågar vad fan hon tror att det här är och hon säger: Det är det jag försöker komma underfund med.

Jag vet vad hon höll på med. Såg till att jag blev medveten om min osäkra plats i hennes liv. Som om jag inte redan visste.

14

Sedan är det juni. Heta vita moln radar upp sig på himlen, bilar spolas av med vattenslangar, musik är okej ute på gatan. Alla gör sig redo för sommaren, till och med vi. I början av året hade vi bokat en resa till Santo Domingo, för att fira ettårsdagen, och nu var vi tvungna att bestämma om vi fortfarande skulle åka eller inte.

Det hade legat i luften ett tag, men jag tänkte att det var något som skulle lösa sig självt. När det inte gjorde det tog jag fram biljetterna och frågade henne: Hur känner du inför det här?

Som om jag binder mig för mycket.

Men herregud, det är ju en semesterresa. Kunde vara värre.

Jag ser det som ett sätt att sätta press.

Behöver inte finnas någon press.

Jag vet inte varför jag hängde upp mig så på det.

Förde det på tal varje dag, försökte få henne att verkligen satsa på oss. Kanske var jag trött på hur vi hade det. Ville spänna bågen, ville ha någon förändring. Eller kanske hade jag fastnat i tanken att om hon sa ja, vi åker, så skulle precis allt bli bra mellan oss. Om hon sa nej, det är inget för mig, så skulle jag i alla fall veta att det var slut.

Hennes tjejkompisar, de sorgligaste förlorarna på 15

den här planeten, rådde henne att tacka ja till resan och sedan aldrig mer prata med mig. Det här berättade hon förstås för mig, hon kunde inte låta bli utan var tvungen att berätta allt hon tänkte för mig. Och hur känner du inför det förslaget? frågade jag henne.

Hon ryckte på axlarna. Det är väl en tanke.

Till och med mina polare var typ: Grabben, det låter som du slänger rätt mycket pengar i sjön på något som ändå är kört, men själv trodde jag verkligen att det skulle göra oss gott. Djupt inombords, där mina polare inte känner mig, är jag optimist. Jag tänkte: Hon och jag på Ön. Vilka sår kunde inte det läka?

Låt mig erkänna: Jag älskar Santo Domingo. Jag älskar att komma hem till killarna i blazrar som försöker sticka små koppar med Brugal i händerna på mig. Älskar att alla applåderar när hjulen kysser landningsbanan. Älskar det faktum att jag är den enda blatten ombord utan en fet guldkedja om halsen eller ett bredspacklat ansikte. Älskar den rödhåriga kvinnan som ska träffa dottern hon inte har sett på elva år. Presenterna hon sitter med i knäet som om de vore benknotorna efter ett helgon. M’ija har tetas nu, viskar kvinnan till stolsgrannen. Sist jag såg henne kunde hon knappt säga 16

hela meningar. Nu är hon kvinna. Imagínate. Jag älskar väskorna mamma packar, en jäkla massa grejer till släktingarna och något till Magda, en present. Det här ger du till henne oavsett vad som händer.

Om det här hade varit en annan sorts historia skulle jag ha berättat om havet. Hur det ser ut efter att ha tvingats upp i himlen genom ett blåshål. Hur jag känner att jag är tillbaka, på riktigt, när jag kommer körande från flygplatsen och får se det så här, som strimlat silver.

Jag skulle ha berättat om hur många fattiga satar det finns. Fler albinos, fler skelögda blattar, fler tígueres än ni någonsin kommer att se någon annanstans. Och jag skulle ha berättat om trafiken: hela andra halvan av nittonhundratalets bilhistoria svärmar omkring på varenda platt markbit, en kosmologi av buckliga bilar, buckliga motorcyklar, buckliga lastbilar och buckliga bussar som matchas av lika många verkstäder som drivs av vilken idiot som helst med en skiftnyckel. Jag skulle ha berättat om kåkstäderna och kranarna utan rinnande vatten och reklamtavlornas zamboer och att släktens hus är utrustat med en ständigt lika pålitlig latrin. Jag skulle ha berättat om min abuelo och hans campo­händer, om hur olycklig han är över att jag inte vill stanna här, och jag skulle ha berättat om gatan där 17

jag är född, Calle xxi, om hur den fortfarande inte har bestämt sig för om den ska tillhöra slummen eller inte och att den har varit villrådig i många år.

Men det hade gjort det till en annan historia och jag har tillräckligt stora problem med den som det är. Ni får tro på mitt ord. Santo Domingo är Santo Domingo.

Vi får låtsas att alla vet vad som försiggår där.

Jag måste ha rökt ängladamm för jag trodde att allt var bra de första två dagarna. Visst, att vara instängd i min abuelos hus var så trist att ögonen tårade sig på Magda, och hon sa det till och med rätt ut – Jag är uttråkad, Yunior – men jag hade förvarnat om Det obligatoriska besöket hos abuelo. Jag trodde inte att hon skulle bry sig, i vanliga fall är hon hur cool som helst med viejitos. Men hon sa inte mycket till honom. Satt bara och skruvade på sig i värmen och drack femton flaskor vatten. Poängen är den att innan dag två ens hade börjat hade vi lämnat huvudstaden och satt på en guagua på väg mot inlandet. Scenerierna var hur sköna som helst – trots att det rådde torka och hela campon och till och med husen var täckta av sådant där rött damm. Där satt jag. Pekade ut allt som hade ändrats sedan i fjol. Den nya Pizzarellirestaurangen och de små 18

plastpåsarna med vatten som alla tigueritos sålde. Drog till och med lite historia. Det var här Trujillo och hans marinkårspolare slaktade gavilleros, hit brukade El Jefe ta sina flickor, det var här Balaguer sålde sin själ till djävulen. Och Magda verkade gilla det. Nickade. Sa något ibland. Vad ska jag säga? Jag fick positiva vibbar.

När jag ser tillbaka på det antar jag att det fanns vissa tecken. För det första: Magda är inte den som håller tyst. Hon är pratglad, en riktig jävla boca, och vi hade en grej för oss när jag höjde handen och sa Timeout, och så var hon tvungen att vara tyst i minst två minuter för att jag skulle få en chans att smälta all information som sprutade ur henne. Hon blev skamsen och kände sig tillrättavisad, men inte så skamsen och tillrättavisad att hon inte genast tog vid där hon hade slutat när jag sa: Okej, tiden är ute.

Kanske var det mitt goda humör. Det var typ första gången på flera veckor som jag kände mig avslappnad och inte betedde mig som om något skulle brista närsomhelst. Jag störde mig på att hon absolut skulle avlägga rapport till tjejerna varje kväll – som om de trodde att jag skulle mörda henne eller något – men skit samma, tänkte jag, vi hade det ändå bättre än någonsin.

Vi bodde på ett helt galet budgethotell nära Pucamai19

ma-universitetet. Jag stod på balkongen och blickade ut mot Septentrionales och den strömlösa staden när jag hörde att hon grät. Jag trodde att det var något allvarligt, letade rätt på ficklampan och svepte med ljuskäglan över hennes värmesvullna ansikte. Hur är det med dig?

Inte bra, sa hon och skakade på huvudet. Jag vill inte vara här.

Vad menar du?

Vad är det du inte förstår? Jag. Vill. Inte. Vara. Här.

Det här var inte den Magda jag kände. Den Magda jag kände var superartig. Knackade på dörrar innan hon öppnade dem.

Jag höll på att skrika: Vad fan är det med dig! Men det gjorde jag inte. I stället började jag krama henne och säga älskling och fråga vad som var fel. Hon grät länge och sedan efter en stunds tystnad började hon prata.

Vid det laget hade lamporna flimrat i gång igen. Det visade sig att hon inte ville kuska runt som en luffare.

Jag trodde vi skulle vara på stranden, sa hon.

Vi ska ju åka till stranden. I övermorgon.

Kan vi inte åka nu?

Vad kunde jag göra? Hon satt där i bara under­ kläderna och väntade på att jag skulle säga något. Och vad ploppade ut ur min mun? Älskling, vi kan göra pre20

cis vad du vill. Jag ringde hotellet i La Romana, frågade om vi kunde komma lite tidigare, och nästa morgon tog vi en expressguagua till huvudstaden och sedan ytterligare en till La Romana. Jag sa inte ett jävla ord till henne och hon sa ingenting till mig. Hon verkade trött och betraktade världen utanför som om hon trodde att den skulle börja prata med henne.

Halvvägs in på dag tre av vår Återupprätta Quisqueyaturné befann vi oss i en luftkonditionerad bungalow och glodde på hbo. Precis var jag vill vara när jag är i Santo Domingo. På en jävla turistanläggning. Magda läste en bok av en trappistmunk och var väl på lite bättre humör antar jag, och jag satt på sängkanten och fipplade med min värdelösa karta.

Jag tänkte: Jag förtjänar något fint för det här. Något kroppsligt. Jag och Magda var duktigt avslappnade när det gällde sex, men sedan uppehållet hade allt blivit helt knasigt. För det första var det inte regelbundet som förut. Jag hade tur om jag fick något en gång i veckan. Jag fick stöta på, sätta i gång det hela, annars blev det inget alls. Och då låtsades hon alltid som om hon inte ville och ibland ville hon inte och då fick jag lugna ner mig, fast andra gånger ville hon och då fick jag ta henne på musen, vilket är mitt sätt att ta initiativet, 21

alltså mitt sätt att säga: Vad säger du, mami, ska vi nojsa lite? Och då vrider hon bort huvudet, vilket är hennes sätt att säga: Jag är för stolt för att öppet samtycka till dina djuriska drifter, men om du fortsätter att stoppa in fingret i mig tänker jag inte hindra dig.

Den här gången gick allt fint till en början, men halvvägs igenom sa hon: Vänta, vi borde inte.

Jag ville veta varför.

Hon blundade som om hon skämdes. Äh, det var inget, sa hon och rörde höfterna under mig. Det var inget.

Jag vill inte ens berätta var vi är. Vi är på Casa de Campo. Turistanläggningen som skammen glömde. Den genomsnittlige idioten älskar det här stället. Det är den största, mest pengastinna anläggningen på Ön, vilket betyder att det är en jävla fästning med höga murar som håller alla andra borta. Guachimanes och påfåglar och figurklippta buskar överallt. Enligt reklamen i usa sägs stället vara som ett eget land, och det hade det lika gärna kunnat vara. Det har egen flygplats, flera golfbanor med totalt trettiosex hål, stränder som är så vita att de trånar efter att bli strosade på och de enda riktiga öbor man ser har antingen pengar som gräs eller 22

byter ens lakan. Vi kan väl säga så här: min abuelo har inte varit här, och inte din heller. Det är hit alla Garcías och Colóns kommer för att ladda batterierna efter en lång månads förtryckande av folket, ett ställe där våra tutumpotes kan byta erfarenheter och tips med kolleger från andra länder. Hänger man här lite för länge blir man av med sitt ghettopass, rätt av bara.

Vi vaknar tidigt och går till frukostbuffén, blir serverade av käcka kvinnor i Aunt Jemima-dräkter. Jag skojar inte. De här systrarna måste till och med ha rutiga klutar på huvudet. Magda krafsar ner ett par vykort till släkten hemma. Jag vill prata med henne om kvällen innan, men när jag för det på tal lägger hon ifrån sig pennan. Trycker på sig solglasögonen.

Det känns som om du sätter press på mig.

Hur då sätter press på dig? undrar jag.

Jag vill bara få lite egen tid ibland. Så fort jag är med dig känns det som om du vill ha något av mig.

Egen tid, säger jag. Vad betyder det?

Ja, typ en gång om dagen kan du göra en sak och jag en annan.

Typ när? Nu? Det måste inte vara nu. Hon ser oändligt irriterad ut.

Kan vi inte bara gå ner till stranden?

23

När vi går bort till lånegolfbilen säger jag: Det känns som om du har förkastat hela mitt land, Magda.

Var inte fånig. Hon lägger en hand i mitt knä. Jag vill ju bara koppla av. Vad är det för fel med det?

Solen steker och havets blåhet överbelastar hjärnan.

Casa de Campo har stränder som resten av Ön har problem. Fast här finns ingen merengue, inga ungar, ingen försöker sälja chicharrones till en och det råder ett massivt melaninunderskott som ingen kan missa. Var femtonde meter ligger minst en strandad euroidiot på sin handduk som något läskigt blekgult monster som havet kräkts upp. De ser ut att vara filosofiprofessorer, som ett gäng budgetvarianter av Foucault, och alltför många av dem har sällskap av en mörk liten dominikansk flicka. Jag menar det verkligen, vi snackar flickor på max sexton år, ser puro ingenio ut tycker jag. Man ser på deras oförmåga att kommunicera med varandra att de inte träffades när båda bodde väster om Hudsonfloden.

Magda glider runt i en läcker Oshunfärgad bikini som hennes kompisar hjälpte henne att prova ut för att tortera mig, och jag har på mig ett par förstörda badbrallor som det står ”Sandy Hook Forever!” på. Jag erkänner: en halvnaken Magda bland en massa folk gör mig sårbar och illa till mods. Jag lägger en hand på 24

hennes knä. Jag önskar bara att du kunde säga att du älskar mig.

Yunior, snälla.

Kan du säga att du gillar mig väldigt mycket?

Kan du låta mig vara i fred? Du är en sådan pest.

Jag låter solen följa mig till sanden. Det är beklämmande hur jag och Magda är med varandra. Vi ser inte ut som ett par. När hon ler friar folk till henne, när jag ler kollar de om plånboken är kvar. Magda har varit en stor stjärna här ända sedan vi kom. Ni vet hur det är när man är på Ön och tjejen är kvartsmulatt. Blattarna flippar totalt. På bussen var machokillarna typ: Tu sí eres bella, muchacha. Varje gång jag går ner och doppar mig dyker någon kärleksguru från Medelhavet upp och försöker snacka omkull henne. Jag är självklart inte artig.

Det är lika bra att du drar, pancho. Vi är på smekmånad här. Det är särskilt en lirare som är otroligt enveten, han slår sig till och med ner i närheten av oss för att kunna imponera med håret runt bröstvårtorna, och i stället för att ignorera honom inleder hon ett samtal med honom och då visar det sig att han är dominikan han med, från Quisqueya Heights. Han är assistentåklagare och älskar sitt folk. Bättre att jag driver åtalen mot dem, säger han.

Jag förstår dem åtminstone. Jag tycker att han låter som 25