Issuu on Google+

8 VINDEN

GENOM

NYCKELHÅLET

Översättning john-henri holmberg

ALBERT BONNIERS FÖRLAG


I serien Det mörka tornet ingår följande titlar: Revolvermannen De tre följeslagarna De öde landen Magiker och glas Vargarna i Calla Sången om Susannah Det mörka tornet Vinden genom nyckelhålet

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013413-6 copyright © Stephen King 2012 originalets titel The Wind through the Keyhole Published by agreement with The Lotts Agency, New York and Licht & Burr Literary Agency, Denmark omslag Miroslav Sokcic / Mono Studio tryck ScandBook, Falun 2017


Den h채r 채r till Robin Furth och hela g채nget p책 Marvel Comics.


förord Många av er som håller den här boken i händerna har i flera år följt Rolands och hans vänners – hans ka-tet – äventyr. Några av er har gjort det ända från början. Andra, och jag hoppas att det finns många sådana, både nykomlingar och Ständiga läsare – undrar kanske: Kan jag läsa och gilla den här berättelsen utan att ha läst de andra böckerna om Det mörka tornet? På det vill jag svara ja, så länge ni känner till ett par saker. För det första ligger Mittvärlden vägg i vägg med vår egen värld, och det finns många beröringspunkter. På vissa platser finns portar mellan de två världarna, och här och där finns tunna ställen, porösa ställen, där de båda världarna faktiskt flyter samman. Tre i Rolands ka-tet – Eddie, Susannah och Jake – har var för sig dragits från svåra liv i New York till att bistå Rolands sökande i Mittvärlden. Deras fjärde färdkamrat, en billybumlare vid namn Oy, är en gyllenögd varelse som tillhör Mittvärlden. Mittvärlden är mycket gammal och stadd i förfall, fylld av monster och opålitlig magi. För det andra är Roland Deschain av Gilead en revolverman – en i en liten skara som försöker upprätthålla ordning i en allt mer laglös värld. Betraktar ni Gileads revolvermän som en säregen kombination av vandrande riddare och den gamla amerikanska västerns federala marshals (som på svenska ofta kallas sheriffer, men i verkligheten har en helt annan jurisdiktion), så kommer ni rätt nära. De flesta av dem, men inte alla, härstammar från den forne Vite kungens ätt, han som är känd under namnet Arthur Eld (jag sa ju att det finns beröringspunkter). För det tredje har Roland levt sitt liv i skuggan av en hemsk förbannelse. Som ung dödade han sin mor, som hade ett förhållande – till stor del mot sin vilja och helt och hållet mot bättre vetande – med en person ni kommer att stöta på i den här boken. Trots att han dödade henne av misstag betraktar han sig som ansvarig, och den olyckliga Gabrielle Deschains död har

7


hemsökt honom sedan han var en mycket ung man. Det som hände berättas utförligt i romansviten om Det mörka tornet, men för att läsa den här boken tror jag inte att ni behöver känna till mer än det här. Till de läsare som har följt berättelsen vill jag säga att den här boken bör placeras mellan romanerna Magiker och glas och Vargarna i Calla … vilket jag förmodar innebär att den är Det mörka tornet del 4½. Vad mig själv beträffar blev jag förtjust över att upptäcka att mina gamla vänner hade en smula mer att berätta. Det var en stor gåva att få möta dem igen, så många år efter att jag trott att deras historia tagit slut. Stephen King 14 september 2011


skarpvinden


1 det gröna palatset hade när allt kom omkring inte varit Oz, men väl blivit ett mausoleum åt den obehaglige karl som Rolands ka-tet hade lärt känna som Ticktackmannen. Under dagarna efter att de lämnat slottet hade pojken Jake börjat ströva allt längre och längre före Roland, Eddie och Susannah. ”Är du inte orolig för honom?” frågade Susannah Roland. ”Där ute, alldeles ensam?” ”Han har Oy med sig”, sa Eddie och tänkte på billybumlaren som hade utsett Jake till sin särskilde vän. ”Herr Oy har inga problem att umgås med hederligt folk, men för dem som är mindre trevliga har han en mun full med vassa tänder. Som den där Gasher till sin stora sorg upptäckte.” ”Dessutom har Jake sin fars revolver”, sa Roland. ”Och han vet hur man använder den. Han vet det mycket väl. Och han kommer inte att lämna Strålens väg.” Han pekade uppåt med sin stympade hand. Den mulna himlen var nästan orörlig, men ett ensamt stråk av moln rörde sig stadigt mot sydost. Mot det land som hette Åskslag, om meddelandet som lämnats kvar åt dem av mannen som kallade sig RF hade talat sant. Mot Det mörka tornet. ”Men varför –”, började Susannah, och sedan slog hennes rullstol i en ojämnhet. Hon vände sig mot Eddie. ”Se upp hur du kör, gullet.” ”Beklagar”, sa Eddie. ”Gatukontoret har inte underhållit den här motorvägen på sista tiden. De har väl skurit ner budgeten igen.” Någon motorväg var det inte, men det var faktiskt en väg … eller hade varit det: två spöklika hjulspår och här och där ett hopfallet skjul markerade sträckningen. Tidigare på morgonen hade de till och med gått förbi en övergiven butik med en nätt och jämnt läsbar skylt: TOOKS ÖDEMARKSBOD. De utforskade butikens inre på jakt efter förnödenheter – då hade Jake och

11


Stephen King: det mör k a tor n et 8

Oy fortfarande varit med – men hittade ingenting annat än damm, uråldriga spindelnät och skelettet efter vad som antingen varit en stor tvättbjörn, en liten hund eller en billybumlare. Oy hade som hastigast sniffat på skelettet och sedan pissat på benen innan han lämnat handelsboden och satt sig på åsen i mitten av vägen med sin svanskrumelur lindad runt kroppen. Han såg bakåt åt det håll de kommit från och nosade i luften. Roland hade på sista tiden flera gånger sett bumlaren göra likadant, och även om han ingenting sagt funderade han på det. Kunde det vara någon som följde efter dem? Han trodde det inte, men bumlarens hållning – lyftad nos, spetsade öron, hoprullad svans – manade fram något gammalt minne eller någon association han inte riktigt lyckades identifiera. ”Varför vill Jake vara ensam?” undrade Susannah. ”Finner du det bekymmersamt, Susannah av New York?” frågade Roland. ”Ja, Roland av Gilead, jag finner det bekymmersamt.” Hon gav honom ett vänskapligt leende, men i hennes ögon gnistrade det gamla, elaka ljuset. Roland förmodade att det var hennes Detta Walker-personlighet. Helt skulle den aldrig försvinna, och det beklagade han inte. Funnes den främmande kvinna hon en gång varit inte fortfarande begravd som en skärva av is i hennes hjärta, skulle hon bara ha varit en tilldragande svart kvinna med benen avklippta under knäna. Men med Detta inom sig var hon en människa man måste ta med i beräkningen. En farlig människa. En revolverman. ”Han har massor att fundera på”, sa Eddie lågt. ”Han har varit med om mycket. Det är inte alla ungar som kommer tillbaka efter att ha dött. Och det är precis som Roland säger – försöker någon jävlas med honom är det mest troligt att det blir den som gör det som får ångra sig.” Eddie lät rullstolen stanna, torkade svetten ur pannan med underarmen och såg på Roland. ”Finns det några människor i just den här förorten till ingenstans, Roland? Eller har de flyttat härifrån allihop?” ”En och annan finns det säkert, det misstänker jag.” Han misstänkte inte bara; flera gånger hade de blivit iakttagna under sin färd längs Strålens väg. En gång av en skrämd kvinna med armarna runt två barn och med en nyfödd i en tygslinga som hon hängt runt halsen. En gång av en gammal bonde, en halvmutis med en ringlande tentakel i ena mungipan. Eddie och Susannah hade inte sett någon av dem, eller anat de andra som Roland var säker på hade noterat deras vandring från sina trygga gömställen i skogen och det höga gräset. Eddie och Susannah hade mycket att lära.

12


v i n de n ge nom n yc k e l h å l et

Men tydligen hade de lärt åtminstone en del av det de måste kunna, för nu frågade Eddie: ”Är det deras vittring som Oy känner bakom oss?” ”Det vet jag inte.” Roland funderade på att tillägga att han var säker på att Oy hade något annat i sina sällsamma små bumlartankar, men beslöt att låta bli. Revolvermannen hade levt långa år utan någon ka-tet, och att tiga hade blivit en vana för honom. En som han måste bryta om hans tet skulle behålla sin styrka. Men inte nu, inte den här morgonen. ”Låt oss fortsätta”, sa han. ”Jake väntar säkert på oss en bit längre fram.”

2 Två timmar senare, strax före middagstimmen, nådde de krönet på en höjd och stannade till. De blickade ner på en bred, saktflytande flod, grå som tenn under den mulna himlen. På flodens nordvästra strand – den på deras sida – stod en laduliknande byggnad målad så skarpt grön att den skar som ett skrik genom den dämpade dagen. Byggnadens ände stack ut över vattnet på pålar målade i samma gröna nyans. Fastgjord med tjocka trossar vid två av pålarna låg en stor flotte, allra minst tjugofem gånger tjugofem meter, målad i omväxlande röda och gula ränder. En hög träpåle som kunde vara en mast stack upp från mitten av flotten, men där fanns inget segel. Framför pålen stod flera korgstolar vända mot deras sida av floden. I en av stolarna satt Jake. Bredvid honom satt en gammal man i väldig halmhatt, säckiga gröna byxor och långstövlar. På överkroppen bar han ett tunt, vitt klädesplagg, en skjorta av det slag som Roland kallade för en slinkum. Jake och den gamle mannen såg ut att äta varsin generöst späckad popkin. Åsynen av dem fick det att vattna sig i munnen på Roland. Oy satt bakom Jake och åldringen, vid den cirkusmålade flottens kant, och stirrade spänt ner på sin egen spegelbild. Eller kanske på avspeglingen av den stålkabel som högt över honom var spänd tvärs över floden. ”Är det Whye?” frågade Susannah Roland. ”Förvisso. Den långa Whye.” Eddie flinade. ”Du säger långa Whye men jag säger vykort.” Han höjde handen och viftade med den i luften. ”Jake! Hallå där, Jake! Oy!”

13


Stephen King: det mör k a tor n et 8

Jake vinkade tillbaka, och trots att floden och flotten som låg förtöjd vid dess kant fortfarande var nästan en halv kilometer ifrån dem hade de alla skarpa ögon och såg glimten av vitt från pojkens tänder när han log brett. Susannah kupade händerna runt munnen. ”Oy! Oy! Kom till mig, raring! Kom till mamma!” Med de gälla bjäbbanden som var det närmaste skall han kunde åstadkomma flög Oy iväg över flotten, försvann in i den laduliknande byggnaden och kom ut igen på deras sida av den. Han pilade uppför kullen längs stigen med öronen strukna mot skallen och glänsande, guldringade ögon. ”Sakta i backarna, raring, så du inte får hjärtslag!” ropade Susannah skrattande. Oy tycktes ta det som en uppmaning om att öka takten. På mindre än två minuter var han framme vid Susannahs rullstol, hoppade upp i knäet på henne, hoppade ner igen och tittade förtjust på dem. ”Olan! Ed! Suze!” ”Hile, min ädla Throcken”, sa Roland och använde det forntida ord för bumlare som han först hade hört i en bok hans mor hade läst för honom, Throcken och draken. Oy lyfte bakbenet, vattnade en grästuva och vände sig sedan om åt det håll de kommit från. Han nosade i luften och höll blicken riktad mot horisonten. ”Varför gör han så där hela tiden, Roland?” frågade Eddie. ”Jag vet inte.” Men han visste nästan. Var det någon gammal berättelse, inte Throcken och draken men en av samma slag? Det trodde Roland. Ett kort ögonblick kom han att tänka på gröna ögon som vakade i mörkret, och en liten rysning for genom honom – inte precis av rädsla (men rädsla var kanske en ingrediens), utan av minne. Sedan försvann det. Det finns vatten om Gud så vill, tänkte han och insåg inte att han talat högt förrän Eddie svarade: ”Va?” ”Strunt i det”, sa Roland. ”Vad säger ni om att hålla en liten palaver med Jakes nye vän? Han har kanske en eller annan popkin till övers.” Eddie var trött på deras ständiga, sega diet av vad de kallade revolvermannaburritos och ljusnade genast. ”Ja, för helvete”, sa han och kastade en blick på ett imaginärt armbandsur. ”Milda makter, jag ser att klockan redan har blivit mums.” ”Håll klaffen och skjut på, sötnos”, sa Susannah. Eddie höll klaffen och sköt på.

14


9789100134136