9789100134082

En av oss

Åsne Seierstad En av oss

en berättelse om norge

översättning av Jan Stolpe

Albert bonniers FörlAg

DEL ETT Ett nytt liv (1979) 15 Strimmor av ljus 26 Ett land i förändring 30 Barnet i Silkestrå 34 Piss i trappan 45 Al-anfal 52 Våra ungar 56 Unga drömmar 61 Till Damaskus 83 Att be om beskydd 91 En plats på listan 97 »High quality fake diplomas!!« 122 Välj dig en värld 137 Tre kamrater 146 Skrifter 167 Boken 181 Hur kan jag få ditt liv? 188 Bli inte vän med någon förrän ni är framme! 198 Patrioter och tyranner 208 Inte bara ett plagg 227 Presidentens tal 232 Gift 238

Kemistens dagbok 250 Allt vi kunde drömma om 271 Sommarfeber 278 Jag älskar dig 284 Fredag 290 När allt är över 364 »Har ditt barn några fysiska kännetecken?« 397 Men aldrig naivitet 416

DEL TVÅ Narkissos på scenen 433 Monologen 458 Rättegångens hjärta 467 Viljan att leva 476 Psykoseminarium 485 Domen 498

DEL TRE En plats i fjällen 501 Blått som himlen 508 Straffet 516 Så blev boken till 531 Källor 539

Hon sprang.

Uppför sluttningen, bort över mossan. Gummistövlarna sjönk ner i den våta jorden. Det kluckade i skogsmarken under henne.

Hon hade sett det.

Hon hade sett honom skjuta och att en pojke hade fallit. »Vi ska inte dö i dag, tjejer«, hade hon sagt till de två flickorna som hon stod tillsammans med. »Vi ska inte dö i dag.« Nu hördes flera skott. Snabba smällar, ett uppehåll. Sedan en ny serie.

Hon var framme vid Kärleksstigen. Folk sprang runtomkring henne, försökte hitta gömställen.

Bakom henne löpte ett rostigt nätstaket bortåt längs stigen. På staketets utsida stupade branta klippor rakt ner i Tyrifjorden. Rötterna till några liljekonvaljer klamrade sig fast ute vid stupet, som om de växte rakt upp ur berget. De var överblommade och bladen var fyllda av regnvatten som rann ner utför klippan.

Från luften såg ön grön ut. Kronorna på de höga tallarna bredde ut sig över varandra. Smala lövträd med tunna grenar sträckte sig mot himlen.

Härnere, sett från marken, var skogen gles.

Men på några ställen var grässtråna så höga att de täckte en. I en sluttning fanns avsatser i berget som skydd där man kunde krypa in.

Skotten lät skarpare.

7

Vem var det som sköt? Hur många var de?

Hon kröp fram och tillbaka på Kärleksstigen. De var många. Nu var det försent att springa. »Vi måste lägga oss ner och spela döda«, sade en pojke. »Lägg er ner i en konstig ställning så tror de att vi är döda!« Hon lade sig ner, med ansiktet till hälften vänt mot marken. En pojke lade sig bredvid henne med armen om hennes midja.

De var elva.

Alla gjorde som han sade.

Hade han sagt »Spring!« skulle de kanske ha sprungit. Men han sade »Lägg er ner!« De låg tätt intill varandra. Deras huvuden var vända mot skogen och de mörka trädstammarna, benen låg mot staketet. Några låg i en klunga, en hade slängt sig halvvägs över en kamrat. Två flickor som var bästa vänner höll varann i hand. »Det här kommer att gå bra«, sade en av de elva.

Det värsta skyfallet hade upphört men regndropparna sipprade fortfarande ner i halslinningar och lade sig på svettiga kinder.

De drog in så lite luft de kunde, försökte andas utan ljud.

En hallonbuske hade förvillat sig ut på klippan. Blekrosa, nästan vita vildrosor klängde på staketet.

Sedan hörde de steg som närmade sig.

Han gick med lugna steg i ljungen. Kängorna trampade tungt i marken, över blåklockor, klöver och käringtand. Några ruttna grenar knakade.

Huden var blek, våt, ögonen ljusa. Över en begynnande flint låg ett tunt lager hår bakåtstruket. Hans blod var fyllt av koffein, efedrin och aspirin.

Hittills hade han dödat tjugotvå människor på ön.

Efter det första skottet hade allt varit lätt. Det första skottet hade kostat på. Det hade nästan varit omöjligt. Men nu gick han avspänd med pistolen i handen.

8

Han stannade upp på den lilla upphöjningen som dolde de elva.

Lugnt såg han ner på dem och frågade. »Var fan är han?« Rösten var hög och klar.

Ingen svarade, ingen rörde sig.

Pojkens arm låg tung över henne. Hon var klädd i en röd regnjacka och gummistövlar, han i rutiga shorts och t-tröja. Hon var solbränd, han var blek.

Mannen på upphöjningen började till höger.

Det första skottet gick in i huvudet på pojken som låg ytterst.

Sedan siktade han mot hennes bakhuvud. Det vågiga kastanjebruna håret lyste vått i regnet. Skottet gick rakt genom huvudet och in i hjärnan. Han sköt igen. Nu mot hjässan. Också den kulan gick genom hjärnan. Den fortsatte ned genom halsen mot bröstkorgen och stannade vid hjärtat. Blodet pumpade ut. Det rann ned längs den unga kroppen, droppade ner på stigen, fuktade barren och samlades i små gropar på marken.

Sekunder efter träffades pojken som höll om henne. Skottet gick genom bakhuvudet. Kulan splittrades när den träffade hud, väv, ben.

Splittren träffade lillhjärnan och krossade hjärnstammen.

Hjärtat slutade slå.

Från huvudet sipprade det ut litet blod.

Blodet blandades med regnvattnet och rann ner i jorden.

En mobiltelefon ringde i en ficka. En annan pep för ett inkommet sms.

En flicka viskade »nej …« med låg, knappt hörbar röst när hon träffades i huvudet. Hennes utdragna neeej klingade ut och tystnade.

Skotten kom med bara några sekunders mellanrum.

Hans vapen hade lasersikten. Pistolen skickade ut en grön stråle, geväret en röd. Kulorna träffade där strålen pekade.

En flicka nästan sist i raden kikade upp mot de leriga, svarta kängorna. Bak på hälen, ner mot stigen, stack det ut sporrar av järn.

9

På byxorna lyste ett schackmönstrat reflexband.

Hon höll sin bästa vän i handen. Deras ansikten var vända mot varandra.

Ett skott slungades ut, det gick genom hjässan, skallen, pann­ benet på den ljusaste av de två. Det gick ryckningar genom hennes kropp och ut i handen. Greppet lossade. »Sjutton år är inte något långt liv«, tänkte hon som låg kvar.

Sedan small det igen.

Skottet tjöt i örat, rev upp huvudsvålen. Det rann blod nerför ansiktet och sköljde över händerna som hon vilade huvudet i.

Pojken bredvid viskade: Jag dör.

Hjälp, jag dör, hjälp mig, bad han.

Hans andning blev tystare och tystare tills det inte längre kom något ljud.

Från nånstans mitt i klungan hördes ett svagt jämrande. Det kom låga stön och några gurglande läten. Sedan hördes bara små pip. Till slut var det alldeles tyst.

Det hade varit elva bultande hjärtan mot stigen. Nu bultade bara ett.

Lite längre bort låg en stock på tvären och täckte ett hål i staketet.

Flera ungdomar hade krupit in i den lilla öppningen och nedför ett brant stup. »Tjejerna först!« sade en pojke som försökte hjälpa andra ner.

När skotten hördes från stigen hade han själv tagit sats. Över våt sand och sten och grus hoppade han ner från Kärleksstigen.

Ytterst på en avsats satt en flicka med lockigt hår. Hon såg honom mitt i språnget och ropade hans namn.

Han stannade när foten nådde mark, bromsade upp och såg sig omkring. »Sätt dig hos mig!« ropade hon.

Det satt ungdomar längs hela avsatsen. De klämde ihop sig, gjorde plats. Han satte sig bredvid henne.

10

De hade träffat varandra kvällen innan. Han var norrifrån, hon från väster.

Han hade lyft upp henne på scenen under konserten. De hade svärmat på Kärleksstigen, de hade vilat på Nakenodden. Julinatten hade varit mörk. Hon hade lånat hans tröja. I sista backen upp mot tältlägret hade han bett henne bära honom på ryggen, han var så trött. Hon hade skrattat. Men hon hade burit honom. Bara så han kunde vara nära henne.

Mördaren sparkade på de elva för att kontrollera om de var döda.

Knappt två minuter hade han använt på dem.

Han var klar här och fortsatte bort längs Kärleksstigen.

Innanför uniformen hängde en medaljong i en silverlänk, ett rött kors på vit emalj. Korset var omkransat av snirklig silverdekor, en riddarhjälm och en dödskalle. Nu slog den mot halsgropen medan han gick med fasta, lugna steg och såg sig omkring. Den glesa skogen på ena sidan, stupet utanför staketet på den andra.

Vid stocken stannade han. Han såg över stocken och tittade ner längs den branta sluttningen.

Från en avsats stack det ut en fot. Han såg några färger i ett buskage.

Pojken och flickan på avsatsen höll varandras händer. När de hörde att de tunga stegen stannade slöt hon ögonen.

Mannen i uniformen lyfte geväret och siktade på foten.

Han tryckte av.

Pojken gav ifrån sig ett skrik och hans hand gled ur hennes. Det sprutade sand och sten upp i flickans ansikte.

Hon öppnade ögonen.

Han gjorde ett språng nedåt. Föll han, hoppade han, hon visste inte. Hans kropp kastades längre bort när ett nytt skott träffade honom i ryggen. Han svävade i luften.

Han landade nere vid vattenbrynet. Där blev han hängande över en sten. Kulan hade gått genom jackan, genom tröjan som hon hade 11

lånat igår, genom lungan, genom bröstkorgen innan den slet upp pulsådern i halsen.

Mannen på stigen jublade. »I dag ska ni alla dö, marxister!« Han lyfte vapnet på nytt.

DEL ETT

Ett nytt liv (1979) Det var en av de där klara, kalla vinterdagarna när Oslo gnistrar.

Solen, som man nästan hade glömt bort, fick snön att glimma. Entusiastiska skidåkare kastade långa blickar ut genom kontorsfönstren, upp mot den vita åsen, mot hoppbacken och den blå himlen. Det var en sån där dag då det glittrade i spåren.

Innesittarna förbannade de tolv minusgraderna, och ifall något tvingade dem utomhus huttrade de iväg i varma pälsjackor och fodrade kängor. Barnen var inpackade i flera lager ylle under vinter­ overallerna. Rop och skrik hördes från åkbackarna vid förskolorna som hade skjutit upp i takt med att allt fler kvinnor arbetade heltid.

Längs staketen på sjukhusområdet hade höga drivor av snö plogats bort från vägar och gångvägar. Kölden fick snön att knarra under fötterna på dem som gick förbi den gamla sjukhusbyggnaden i norra delen av stan.

Det var tisdag den trettonde i årets andra månad.

Vid huvudingången svängde bilar upp, stannade och väntade medan dörrar öppnades och blivande mödrar hävde sig ut, stödda av män som skulle bli pappor. Alla uppslukade av sitt eget stora drama, ett nytt liv som skulle komma till just dem.

Sedan sjuttiotalets början hade fäderna kunnat vara närvarande vid födslarna. Efter att ha varit förvisade till att vänta i korridoren och lyssna på skrik från förlossningsrummet kunde de nu vara med, se huvudet pressa sig fram, blodet strömma, ta hela barnet i skär15

skådande i samma ögonblick som det hävde upp sitt första skrik.

Somliga fäder fick en sax av barnmorskan så att de själva kunde klippa av navelsträngen som band barnet vid modern.

Jämställdhet och familjepolitik hade varit viktiga ord under hela sjuttiotalet. Hem och barn var inte längre bara kvinnans domän.

Fäderna skulle delta i barnomsorgen från födseln. De skulle köra barnvagn, de skulle laga barnmat, de skulle vara med i lek och barnuppfostran.

I ett rum låg en kvinna med stora smärtor. Värkarna var våldsamma, barnet dröjde. Det var redan nionde dagen över tiden. »Håll mig i handen!« Hon stönade till mannen som stod vid huvudgärden. Han tog hennes hand, höll den hårt. Det var första gången han var med om en förlossning. Han hade tre barn från ett tidigare äktenskap, men då hade han varit tvungen att vänta i korridoren och sedan fått se barnet prydligt inpackat, två gånger i ett ljusblått, en gång i ett rosa täcke.

Kvinnan flåsade. Mannen höll hårt.

De hade träffats ett och ett halvt år tidigare, i tvättstugan i källaren till ett hyreshus i Frogner. Hon hyrde en liten lya på bottenvåningen medan han ägde en större lägenhet på våningen ovanför.

Han – nyskild diplomat vid utrikesdepartementet, placerad hemma efter två stationeringar i London och Teheran. Hon – sjukvårds­ biträde, ensamstående mor med fyraårig dotter. Han var fyrtiotre år, mager, tunnhårig, hon var elva år yngre, slank, söt och blond.

Kort efter mötet i källaren blev hon med barn. De gifte sig vid norska ambassaden i Bonn, där han skulle delta i en konferens. Han stannade en vecka, hon knappt två dagar medan en väninna passade dottern i Oslo.

Hon hade först känt glädje över graviditeten, men efter en månad eller två hade hon övermannats av tvekan och ville inte längre ha barnet. Livet verkade osäkert och dystert. När de tre barnen från 16

hans tidigare äktenskap var på besök verkade han kylig och distanserad. Det kändes så fel att få ett barn till med en man som verkade tycka så lite om barn.

Lagen om kvinnans rätt till abort hade antagits i stortinget med en rösts övervikt samma månad som hon blev med barn. Den trädde inte i kraft förrän året efter. Lagen skulle ge kvinnan rätt till kostnadsfri abort fram till tolfte havandeskapsveckan utan att hon var tvungen att ställas inför en nämnd. Efter tolv veckor krävdes det särskilda skäl för att göra abort. Eftersom hon tvekade så länge blev det i alla fall försent att skrapa bort fostret. Det fäste sig i livmodern.

Tidigt blev hon illamående och kände obehag av det lilla livet som vecka för vecka fick nya sinnen och färdigheter, sög åt sig näring och växte. Hjärtat slog jämnt och kraftfullt, huvudet, hjärnan, nerverna, allt utvecklades i normal takt. Det märktes inga avvikelser, ingen klumpfot, inget extra nackveck, ingen vattenskalle. Det var tvärtom ett livligt barn, friskt och sunt enligt läkaren. Plågsamt, tyckte modern. »Det är som om han sparkar mig, nästan medvetet, för att plåga mig«, sade hon.

Pojken var blåaktig när han kom ut.

Onormal, tänkte modern.

Frisk och fin, sade fadern.

Klockan var tio i två, mitt på dan.

Pojken gav genast ljud ifrån sig.

En normal födsel enligt sjukhuset.

En annons sattes in i Aftenposten: Aker Sjukhus. En pojke.

13 ds Wenche och Jens Breivik Sedan skulle de berätta helt olika historier om födseln. Hon menade att den var förfärlig, det hade varit äckligt att ha mannen där. Han menade att födseln hade gått fint.

Barnet var säkert skadat av de smärtstillande medlen som hon 17

hade fått, ansåg modern. Pojken var frisk och sund, sade fadern.

Norska utrikesdepartementet hade infört flexibla regler för unga föräldrar och lät en nybliven far vara hemma med modern och barnet den första tiden efter födseln.

Men när Wenche kom hem från sjukhuset till lägenheten i patricier­huset i Frogner var det något som fattades.

En far som inte hade sett till att ett skötbord fanns på plats när den nyfödde kom hem tyckte inte om barnet, ansåg sig Wenche ha hört, och det grubblade hon över medan hon bytte på spädbarnet på badrumsgolvet. Att sköta om och byta var något som Jens i alla fall inte sysslade med. Även om tiderna förändrades var han av den gamla skolan och det var hon som matade, vyssjade och sjöng. Hon led sig igenom amningen, fick ont och blev öm. Ett mörker hade lagt sig över henne, en depression som innefattade hela hennes tidigare liv.

Till slut skrek hon att maken måste gå och köpa ett skötbord. Det gjorde Jens genast. Men då var kilen islagen.

Pojken fick namnet Anders.

När han var ett halvår gammal utnämndes Jens Breivik till ambassadråd vid norska ambassaden i London. Han åkte först, Wenche kom efter med barnen nära jul.

Hon var ofta ensam i deras lägenhet på Princess Street. Den var jättelik, de flesta rummen stod oanvända. Medan dottern började i engelsk skola var Wenche hemma med Anders och aupairflickan.

Världsmetropolen gjorde henne stressad och orolig. Där på Princess Street stängde hon alltmer in sig i sin egen värld, så som hon hade lärt sig när hon var liten.

Det var inte längesen de hade varit förälskade. Hemma i Oslo hade hon en låda med lappar och kärleksbrev som han hade skrivit.

Nu gick hon omkring i den fina lägenheten och ångrade sig. Hon klandrade sig själv för att hon hade gift sig med Jens och dessutom bundit sig vid honom genom sonen. Hon hade tidigt lagt märke till 18

drag hos maken som hon inte tyckte om. Han var grinig, ville ha allt på sitt sätt, kunde inte se andra än sig själv; sådana saker tänkte hon på. Han är inte riktigt bra, hade hon tidigt sagt till sig själv. Honom får jag inte binda mig vid. Ändå var det alltså just det hon hade gjort.

När de gifte sig hade hon redan varit med barn i flera månader.

Hon hade gått in i äktenskapet med slutna ögon och hoppades att när hon öppnade dem skulle allt vara bra. Maken hade ju också bra sidor, han kunde vara snäll och givmild, och han var en ordentlig människa. Han verkade sköta sitt arbete bra och var ofta borta på mottagningar och representation. Hon hoppades att samlivet skulle bli bättre när de blev en riktig familj.

I London blev hon allt olyckligare. Hon tänkte att han enbart behövde en hustru för att ha ett fläckfritt yttre och ett dammfritt hem. Sånt var han intresserad av. Inte av henne. Inte av sonen.

Hon tyckte att han tvingade sig på henne. Han tyckte att hon var avlägsen och föga närvarande för honom. Han hade en gång sagt att hon utnyttjade honom, att hon bara hade gift sig med honom för sin egen välgång.

På vårkanten hade Wenche gått in i ett djupt depressionstillstånd. Men hon förnekade det, ansåg att det var omgivningen som gjorde henne olycklig. Hon stod inte ut med vare sig mannen eller tillvaron. Huvudet var en enda röra, livet utan mening.

En dag började hon packa i smyg.

När hon hade packat i tre dar sade hon till Jens att hon tog med sig barnen hem. Jens blev bestört och bad henne stanna. Men där och då verkade det enklast att åka.

Så for hon. Från Jens, från Hyde Park, Themsen och gråvädret, från aupairflickan, från hembiträdet, från ett privilegierat liv. I ett halvår hade hon stått ut som ambassadhustru. Åter i Oslo ansökte hon om skilsmässa. Nu var hon ensam igen, den här gången med två barn.

Wenche hade inga andra. Hon hade ett icke-förhållande till sin egen familj, som bestod av mor och två äldre halvbröder. Dotterns 19

far hade hon ingen kontakt med. Han var svensk och hade bara sett dottern en gång, när hon var några månader gammal. Lika hastigt som han kommit hade han åkt igen.

Hur kunde du lämna det fina livet och det vackra hemmet i London? frågade en av hennes få väninnor.

Ja, det var ju inte London det var fel på. Allt hade egentligen varit perfekt, det var bara fel man. Självrådig, temperamentsfull och krävande var ord som hon använde om exmaken. Kall, föga kärleksfull, så beskrev han henne. Äktenskapet gick inte att rädda. Genom advokat slöt de ett avtal.

Hon skulle ha Anders, han skulle betala bidrag. Avtalet gav henne rätt att bo i hans lägenhet på Fritzners gate i två år.

Innan Anders såg sin far igen skulle det gå tre år.

Wenches liv hade handlat om förluster.

Det hade handlat om att vara ensam.

Kragerø 1945. När freden kom blev byggmästarens fru med barn.

Men när födseln närmade sig fick hon influensaliknande symptom och blev sängliggande med förlamning i benen och armarna. Hon fick diagnosen polio, en fruktad sjukdom som det inte fanns någon bot för när Wenche skars ut ur moderns mage 1946.

Modern blev nästan helt förlamad från midjan och nedåt och delvis i ena armen. Direkt efter födseln skickades Wenche till ett barnhem, där hon blev kvar de första åren av sitt liv utan att få besök av familjen. En dag blev den ljushåriga flickan hämtad hem i det hon stod och gick i.

I byggmästarbostaden kom hon att gå för sig själv. Fadern var mycket borta på arbete medan modern låste in sig. Modern var knappast ute bland folk längre. Ingen skulle skratta åt hennes lyte.

När Wenche var åtta år gammal dog fadern. Hemmet blev ännu mörkare och modern alltmer krävande. »Elak« var hon – hon som hade gett sin mamma »den här sjukdomen«.

Den lilla flickan hade två äldre bröder. Den ene flyttade hemifrån 20

när fadern dog, den andre var aggressiv och uppbrusande. Han var jämt på systern. Hon fick örfilar tills hon hade sår och sprickor bakom öronen, hon blev slagen med brännässlor på benen. Ofta gömde sig den magra flickan bakom spisen när brodern var efter henne. Dit nådde inte hans nävar.

Beslöja och förtiga. Allt hemma var belagt med skam. När brodern var på dåligt humör höll hon sig ute hela kvällen och gick hem först när natten föll. Hon gick ensam omkring i Kragerø, hon kissade på sig, hon luktade, hon visste att hon skulle få stryk när hon kom hem.

När hon var tolv funderade hon på att hoppa utför stupet. Stupet som låg där och lockade.

Men hon hoppade inte. Hon gick alltid hem. Huset var nerslitet, utan indraget vatten. Det var hon som höll ordning i det fattiga hemmet, hon tömde bäckenet under sängen som hon delade med modern, hon tvättade, städade, rensade toaletten på morgonen.

Ovett och slag följde Wenche i arbetet. »Du duger inte till något!« skrek modern. »Det här är ditt fel!« Modern som mycket hellre skulle velat ha dugliga ben än en dotter.

Wenche dög inte, passade inte in, var inte tillräckligt bra. Hon fick aldrig ta med sig någon hem och fick inga nära väninnor, tidigt blev hon retad och utstött av de andra flickorna. Familjen levde så tillbakadraget att den betraktades som dyster och litet skum. Folk drog sig undan även om många av grannarna tyckte synd om den lilla flickan som arbetade så hårt.

På natten låg Wenche och skakade på huvudet för att stänga ute husets ljud. Det värsta ljudet var dunkandet när modern rörde sig.

Hon använde två kryckor för att släpa sig över golvet. Först den ena, sedan den andra, hon lyfte kryckorna och så kroppen efter dem innan de dunkade i golvbrädorna igen.

Men modern blev alltmer krävande och vårdbehövande. Brodern mer brutal. Först när Wenche var i tonåren skulle hon i förbifarten få höra av en grannfru att han i själva verket bara var en halvbror, född utanför äktenskapet med en okänd far, en stor skam i Kragerø 21

på den tiden. Den saken hade hållits hemlig för henne, liksom att den andre brodern var faderns son från ett tidigare äktenskap.

Modern började klaga på röster i huvudet. Och när modern fick en ny man i huset anklagade hon dottern för att vilja ta honom ifrån henne. Samtidigt förväntade hon sig att Wenche, som hade vållat hennes förlamning, skulle stanna hemma och passa upp på henne resten av livet.

En natt packade den sjuttonåriga flickan väskan och for till Oslo. Året var 1963. Hon hade ingen utbildning och kände inte någon, men fick så småningom plats som vårdare och senare som au pair i Köpenhamn och Strasbourg. Efter fem år »på rymmen« från modern och brodern och från Kragerø gick hon en vårdbiträdeskurs i Porsgrunn och fick arbete på sjukhuset i Skien. När hon kom dit upptäckte hon till sin överraskning att hon blev omtyckt. Hon blev respekterad och värdesatt på arbetet.

Hon var duktig, hon var snabb, hon visade omtanke och var dessutom rolig, tyckte arbetskamraterna.

När hon var 26 blev hon med barn med en svensk, men han bad henne göra abort. Hon envisades med att vilja behålla barnet och födde dottern Elisabeth 1973.

Det skulle gå många år innan Wenche åkte på ett kort besök till hemstaden. Då hade modern blivit allvarligt sjuk. Hon hade tilltagande paranoida vanföreställningar med förföljelsemani och hallucinationer, stod det i journalen. Modern lämnade aldrig sjuksängen och dog ensam på ett sjukhem i Kragerø. Wenche gick inte på begravningen.

Konsten att dölja det onda och fula bakom en fin fasad hade bitit sig fast och skulle förfölja Wenche under resten av livet. Döva smärtan med en polerad yta. Var gång Wenche flyttade valde hon bostad i ett fint område i Oslo trots att hon inte hade råd med det, trots att hon som sjukvårdsbiträde inte »passade in«. Hennes vackra yttre var hennes egen putsade yta. Hon var alltid välvårdad och nylagd 22

ute bland folk, gick i högklackade pumps och åtsittande dräkter från huvudstadens finare konfektionsaffärer.

Efter hemkomsten från London rämnade hennes bygge ännu litet mer. Hon var nu några och trettio, hon bodde i Jens lägenhet på Fritzners gate men kände få människor, hade ingen avlastning och blev först trött, sedan utsliten, därefter nedbruten. Hon kände sig maktlös och socialt isolerad.

Det måste vara något fel på Anders, hävdade hon. Från att ha varit ett lugnt spädbarn och en rätt stillsam ettåring hade han nu blivit klängig och gnällig. Lynnig och våldsam. Hon fick lust att skala av sig honom, klagade hon.

Ofta lämnade hon barnen ensamma på nätterna. En granne med en dotter i samma ålder som Elisabeth sade att så kunde man inte göra. »De sover när jag går och de sover när jag kommer tillbaka«, svarade Wenche. Hon tillade att hon var tvungen att ta de nattvak hon kunde få. »Hemma hos Elisabeth äter de aldrig middag«, berättade grannens dotter för sin mor en dag. Man sparade på allt som kunde döljas bakom dörren in till lägenheten.

Strax efter hemkomsten från London, i augusti 1980, hade Wenche ansökt om och beviljats ekonomiskt stöd av socialkontoret i Vika. Året efter, i maj 1981, ringde hon till socialkontoret och frågade om det var möjligt att få en stödkontakt eller ett avlastningshem för barnen. I juli ansökte hon om weekendhem för båda barnen. Till socialkontoret sade hon att hon tänkte att en manlig stödkontakt för dottern vore bra, hon såg framför sig en yngre manlig student, antecknades det. Men det var Anders som hon först och främst behövde avlastning för, uppgav hon samtidigt. Hon klarade inte av honom längre, sade hon till socialkontoret.

Vid den tiden hade Anders fyllt två år, Elisabeth åtta. Dottern gick i sin mors fotspår och hade blivit »reservmamma« för Anders, och för sin mor.

Hennes ansökan om ett weekendhem för Anders två helger i 23

månaden beviljades i oktober 1981. Anders hamnade hos ett nygift par i tjugoårsåldern. När Wenche kom med Anders första gången tyckte de att hon var lite konstig. När hon kom andra gången tänkte de att hon var galen. Då bad hon att Anders skulle få ta på weekendpappans penis ibland. Det var viktigt för pojkens sexualitet.

Han hade ingen fadersgestalt i livet och Wenche ville att den unge mannen skulle ta den rollen. Anders hade ingen att identifiera sig med rent utseendemässigt, betonade Wenche, för »han såg bara flickpittar« och visste inte hur en manskropp fungerade.

Det unga paret stod mållösa. De var för generade för att rapportera vidare om moderns uttalanden. De lät det vara. De tog med sig Anders på vandringar i skog och mark och till stadens parker och gärden. Han trivdes hos dem och de tyckte att han var en fin liten kille.

En helg kom inte Wenche med sonen till weekendföräldrarna.

Hemmet passade inte Anders, tyckte hon nu. »Modern är besvärlig att göra till lags, kräver mer och mer hela tiden«, antecknade socialkontoret i maj 1982. Hon ansökte nu om ett nytt hem för sonen. »Dottern, nio år, har börjat kissa på sig«, skrev socialkontoret.

Månaden innan hade Wenche sökt upp barnavårdsnämndens fosterhemsavdelning. Hon ville undersöka möjligheten att placera båda barnen i fosterhem. Hon önskade dem »fan i våld«, sade hon till barnavården.

Det led mot höst och livet blev ännu mörkare. I oktober kom Wenche in på hälsobyrån i Frogner. »Modern verkade mycket deprimerad«, antecknades det. »Var inne på tanken att bara åka från barnen och överlämna dem åt samhället för att leva sitt eget liv.« Wenche och barnen hade nu bott på Fritzners gate i drygt två år. De två avtalade åren hade gått. Jens ville ha tillbaka lägenheten. Men Wenche dröjde med att flytta. Hon orkade inte.

Nervvrak var ordet som hon använde om sig själv. Vid jultid nådde hon botten. Att skapa julstämning verkade omöjligt.

24

Hon var nära upplösning.

Hela tiden måste hon dessutom vakta på Anders för att undvika vad hon kallade små katastrofer. Han kunde slå både henne och Elisabeth. När hon tillrättavisade honom flinade han bara. När hon skakade honom skrek han bara »Det gör inte ont, det gör inte ont«.

Han lämnade henne aldrig i fred. På natten låg han i hennes säng, tätt intill, och »trängde sig på henne«.

25