9789100132224

Marcoeffekten

Översättning Leif Jacobsen

albert bonniers förlag

Tidigare utgivning av Jussi Adler-Olsen (på annat förlag): Alfabethuset 2001 Kvinnan i rummet 2011 Fasanjägarna 2011 Flaskpost från P 2011 Journal 64 2012

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013222-4 copy r igh t © Jussi Adler-Olsen 2012 or igina lets da nsk a tit el Marco effekten Published by agreement with JP/Politikens Forlagshus A/S tryck ScandBook A B, Falun 2013

Till min sv채rmor Anna Larsen

prolog Hösten 2008

Den sista morgonen i Louis Fons liv blev som en stilla viskning.

Han satte sig upp på britsen med sömniga ögon och grusigt huvud, smekte den lilla som legat och snusat honom på kinden, och torkade snoret av hennes bruna nästipp. Sedan stack han fötterna i sandalerna på jordgolvet.

Han sträckte på sig och kisade mot det soliga rummet, som uppfylldes av hönskackel och avlägsna rop från pojkar som skar ner bananklasar från palmerna.

Så fridfullt, tänkte han och insöp byns kryddiga dofter. Bara bakapygméernas sång kring brasan på andra sidan floden gladde honom mer. Som alltid kändes det bra att komma tillbaka till Djaterritoriet och bantufolkets avlägsna by, Somolomo.

Bakom hyddan brottades barnen så att dammet från den röda jorden yrde, och de gälla stämmorna fick en flock vävare att flaxande lämna trädkronorna.

Han ställde sig i ljusknippet som föll in genom fönstret och stödde armbågarna mot fönsterbrädan medan han log brett mot flickans mamma. Hon stod utanför hyddan mitt emot och nackade dagens höna.

Det var sista gången Louis log.

Drygt tvåhundra meter bort dök den senige mannen och hans följeslagare upp på stigen vid palmlunden och varslade om olycka från första stund. Mbomos muskulösa skepnad kände han igen från Yaoundé, men den vite mannen med det kritvita håret hade han aldrig sett förut. ”Varför kommer Mbomo och vem är det han har med sig?” ropade han till flickans mamma.

7

Hon ryckte på axlarna. Här i utkanten av regnskogen var turister ingen ovanlig syn, så det var väl inget att bry sig om? Fyra, fem dagar med bakafolket inne i Djadjungelns kompakta kaos, var det inte oftast bara det allt handlade om? I alla fall för en europé med välfylld plånbok.

Men Louis anade något mer, det kände han på allvaret och förtroligheten de två männen emellan. Nej, något var fel. Vitingen var ingen turist och Mbomo hade inget att göra i det här distriktet, om han inte först informerat Louis. Det var ju han som var projektledare för danskarnas utvecklingsbistånd. Mbomo skulle bara agera springschas åt tjänstemännen inne i Yaoundé. Så löd överenskommelsen.

Hade de två på stigen något i görningen som han inte fick veta?

Det kunde man ju lätt tro. Överhuvudtaget hände det många märkliga saker i samband med det här projektet. Alla förfaranden gick för långsamt, informationsflödet hade mer eller mindre stannat av och betalningar försenades gång efter annan eller så uteblev de helt. Det var knappast vad han blivit lovad då han anlitades för uppdraget.

Louis skakade på huvudet. Han tillhörde själv bantu och kom från andra änden av Kamerun, hundratals kilometer nordväst om byn här nere i gränslandet mot Kongo. Där uppe, där han kom ifrån, var misstron till allt och alla något medfött och kanske också den viktigaste orsaken till att Louis valt att ägna sitt liv åt arbetet med det vänliga bakafolket, Djadjungelns pygméer. Dessa människor hade en historia som gick långt tillbaka i tiden, ända till skogens tillblivelse. Människor för vilka onda ord som misstro inte ens existerade.

För Louis var dessa älskvärda själar mänsklighetens sanna oas av godhet i en förbannad värld. Jodå, samhörigheten med bakafolket och de här trakterna var Louis livselixir och tröst. Så varför kom då denna föraning om ondska krypande nu?

Varför kunde den inte bara lämna honom ifred? *

8

Han hittade Mbomos jeep parkerad bakom den tredje raden av hyddor med en tungt sovande chaufför i en genomsvettig fotbollströja vid ratten. ”Letar Mbomo efter mig, Silou?” frågade han den grove, kolsvarte mannen som sträckte på sig och försökte förstå var tusan han befann sig.

Så skakade han på huvudet, han fattade av allt att döma inte vad Louis snackade om. ”Vem är vitingen som kom med Mbomo? Känner du honom?” frågade Louis.

Chauffören gäspade. ”Är han fransman?” ”Nej”, löd svaret när mannen slog ut med händerna. ”Han pratar i och för sig lite franska, men han kommer uppifrån norr, tror jag.” ”Okej.” Nu kom oroskänslan i magen. ”Är han kanske dansk?”

Chauffören höll upp ett pekfinger mot honom.

Bingo.

Så var det förstås. Men det fick knappast Louis att må bättre. * När Louis inte slogs för pygméernas framtid slogs han för skogens djur. Alla bantubyarna kring pygméernas djungel uppfostrade sina pojkar med gevär i hand, och många var de mandriller och antiloper som dagligen blev tjuvskyttarnas byte.

Men även om tonen mellan Louis och tjuvskyttarna bitvis var frän var han ändå inte finkänsligare än att han kunde tacka ja till skjuts genom snårskogen bak på en av svinens motorcyklar. Tre kilometer på smala stigar till bakafolkets by på bara sex minuter, vem tackade nej till det när tiden var så knapp?

Redan vid åsynen av de första lerhyddorna förstod Louis vad som hänt. Det var nämligen bara de minsta barnen och hungriga skällande byrackor som kom honom tillmötes.

Louis hittade byns hövding på en bädd av palmblad, med spritdunsterna hovrande över honom. Runt om den halvt medvetslöse Mulungo låg tomma whiskypåsar av det slag som folk strödde omkring sig på andra sidan floden. Otvivelaktigt hade supandet 9

pågått hela natten, och av tystnaden att döma rådde det heller inget tvivel om att så gott som alla byns invånare deltagit.

Han stack in huvudet i en av de överfulla palmgrenshyddorna och såg endast ett fåtal vuxna som var kapabla att ens dåsigt nicka tillbaka.

Det är så här man täpper till truten på naturfolken och får dem att underordna sig, tänkte han. Man behövde bara ge dem sprit och droger, sedan hade man dem i sin hand.

Svårare var det inte.

Han gick tillbaka till den unkna hyddan och sparkade hövding Mulungo hårt i sidan, så att det ryckte till i hans kropp och rader av sylvassa tänder blottades i ett urskuldande leende. Men så lätt blidkade man inte Louis Fon. Han pekade på de tomma whiskypåsarna. ”Varför fick ni pengar, Mulungo?” frågade han.

Bakahövdingen lyfte huvudet och ryckte på axlarna. Ordet ”varför” var inte särskilt användbart här ute i bushen. ”Mbomo gav er pengarna, inte sant? Hur mycket?” ”Tiotusen franc!” löd svaret. Exakta belopp, i synnerhet i den storleksordningen, var i gengäld något som bakafolket tog på största allvar.

Louis nickade. Fan ta den där Mbomo! Varför gjorde han så här? ”Tiotusen? Okej”, sa han. ”Och hur ofta gör Mbomo detta?”

Mulungo ryckte på axlarna igen. Det här med tidsbegrepp var kanske inte heller en av bakafolkets starkare sidor. ”Jag ser att ni inte har sått nya grödor som ni skulle. Varför inte?” ”Pengarna har inte kommit, Louis, det vet du väl.” ”Inte kommit, Mulungo? Jag har ju själv sett papperen på överföringen. De skickades för mer än en månad sedan.”

Vad hade hänt? Det här var tredje gången som papperen inte stämde med verkligheten.

Louis lyfte blicken. Mellan cikadornas gnisslande urskilde sig ett främmande ljud. Vad han kunde höra rörde det sig om en lätt motorcykel.

Mbomo var redan på väg, det kunde han slå vad om. Kanske kom han för att ge en bra förklaring på allt detta, det hoppades han i alla fall.

10

Han såg sig omkring. Ja, något var väldigt fel här, för att inte säga förlamande fel, men det skulle det nog snart bli ändring på.

För även om Mbomo var huvudet högre än Louis och hade armar som en gorilla, så var han inte rädd för honom.

Om bakafolket inte kunde besvara Louis frågor fick kräket själv göra det. Varför hade han kommit hit? Var fanns pengarna? Varför hade de inte börjat där? Och vem var den vite mannen som Mbomo haft med sig?

Det ville han gärna veta.

Därför ställde han sig mitt på den öppna platsen och väntade, alltmedan dammolnet, som slagits upp över den fuktiga vegetationen, långsamt närmade sig hyddorna.

Redan innan Mbomo hunnit kliva av motorcykeln tänkte Louis gå till attack mot honom, peka på honom och konfrontera honom med anklagelsen. Han tänkte hota honom med alla helvetets kval och om avslöjning. Han tänkte säga det rakt ut, att om han hade lurat till sig medlen som var öronmärkta åt bakafolket och deras fortsatta existens här i skogen, så var nästa sak som Mbomo greppade ett cellgaller i Kondenguifängelset.

Bara namnet borde avskräcka vem som helst.

Sedan överröstades cikadornas sång av motorljudet.

I samma stund som motorcykeln lämnade vegetationen och körde ut på den öppna platsen, med den skränande tutan intryckt, noterade Louis den tunga lådan på Kawasakins pakethållare och hur det under sekunderna som följde blev full rörelse i hyddorna omkring honom. Sömndruckna huvuden dök upp i dörröppningar och de piggaste männen kom utrusande, som om det svaga skvalpet från motorcykelns låda vore gudarnas varsel om syndaflodens ankomst.

Mbomo höll fram den första whiskypåsen mot de många utsträckta händerna och stirrade sedan på Louis med en hotfull blick.

I det ögonblicket förstod Louis vad som gällde. Macheten på Mbomos rygg talade sitt tydliga språk. Om han inte tog sig där­ ifrån nu skulle den komma att användas mot honom. Någon hjälp från pygméerna kunde han inte räkna med, inte i det tillståndet de befann sig.

11

”Det finns mer där detta kommer från!” ropade Mbomo medan han stjälpte ut resten av lådans spritpåsar på marken och i samma rörelse vände sig mot Louis.

Och medan Louis instinktivt lade benen på ryggen hörde han bakafolkets uppjagade skrik bakom sig.

Får Mbomo tag i mig är det slut, tänkte han medan blicken sökte efter öppningar i det gröna moraset eller tillhyggen på marken som bakafolket lämnat efter sig. Bara något som kunde användas mot mannen.

Louis var spänstig, långt mer atletisk än Mbomo, som levt hela sitt liv i Douala och Yaoundé och inte lärt sig att se upp för undervegetationens flätverk av rötter och förrädiska hålor och tuvor. Därför kände han sig på säker mark när ljudet av tunga springande steg bakom honom tonade bort och stigarna ner mot floden öppnade sig i oändliga förgreningar.

Nu handlade det bara om att nå en av de ihåliga trädstammarna före Mbomo. Kunde Louis bara ta sig över floden var han i säkerhet. Somolomos invånare skulle skydda honom.

En skarp, fuktig lukt kom emot honom som en bris i den brungröna vegetationen, och en erfaren guide som Louis kände igen tecknen.

Bara hundra meter till så är floden där, tänkte han och störtade sekunden senare ut i ett kärr som sög ner honom till knäna.

För ett ögonblick fäktade han vilt med armarna. Fick han inte tag i växterna runt omkring sig skulle leran sluta sig över honom på nolltid. Och tog han för lång tid på sig skulle Mbomo hinna ifatt.

Redan nu var ljudet av hans tunga fotsteg på tok för nära.

Han fyllde lungorna med luft, snörpte ihop munnen och böjde sig så kraftigt bakåt att det knakade i ryggen. Smågrenar gick av och löv lade sig över hans stora uppspärrade ögon. Det tog honom bara femton sekunder att få ett så pass bra grepp att han kunde dra sig upp, men det var ett antal sekunder för mycket. Ett vinande ljud genom snårskogen och sedan kom hugget bakifrån och satte sig djupt i Louis ena skulderblad. Blixtsnabbt och brännande.

Instinktivt kämpade Louis för att inte ramla. Det var av den anledningen han lyckades ta sig upp ur gungflyet och bort, alltmedan Mbomos förbannelser höjde sig över trädtopparna.

12

Även honom hade kärret gripit tag i.

Inte förrän Louis nådde floden insåg han vidden av sin smärta och hur skjortan klistrade mot ryggen.

Då föll han tom på krafter ner på knä i vattenbrynet. I den stunden förstod Louis Fon att han skulle dö.

Och medan kroppen föll framåt och flodbankens fina grus blandades med hans hår lyckades han kränga upp sin mobil ur byxornas ena sidficka och trycka på ikonen under vilken det stod Meddelanden.

Varje knapptryckning ackompanjerades av ett desperat hjärtslag som pumpade blodet ur hans kropp, och när han skrivit sitt sms och tryckt på Skicka registrerade han som i förbigående att telefonen inte hade någon täckning.

Det absolut sista Louis Fon förnam i livet var tunga skälvande steg omkring sig.

Och hur mobilen lirkades ur hans hand. * Mbomo Ziem var nöjd. Jeepens dans genom djungeln över den håliga, mörkröda grusvägen mot påfarten till huvudvägen mot Yaoundé var snart avklarad, och mannen intill honom hade lyckligtvis undvikit att kommentera händelserna. Allt var som det skulle. Louis Fons kropp hade han skjutit ut i floden, resten skötte den strida strömmen och krokodilerna.

Det var i det stora hela ett högst tillfredsställande förlopp. Den enda person som kunde hota deras förehavanden var eliminerad och framtiden låg åter ljus framför dem.

Mission accomplished, som man sa.

Mbomo tittade ner på mobiltelefonen som han vridit ur den döende Louis hand. Några franc för ett nytt sim-kort – det var väl inte hela världen – sedan var sonens födelsedagspresent fixad.

Och medan han belåten såg sonens min framför sig när han fick sin present blinkade mobilens display till och meddelade att den nu åter hade kontakt med nätet.

Sedan gick det ytterligare några sekunder, innan ett litet diskret pip förkunnade att ett sms nu skickats iväg.

13

1 Hösten 2008

René E. Eriksen hade aldrig varit en försiktig man. Kanske av just den anledningen hade han livet igenom lidit både nederlag och segrar i en lång kedja av oförutsägbara saker. Men när han såg tillbaka på detta liv i sin helhet kunde han trots allt vara ganska nöjd med det samlade resultatet. Något han inalles tillskrev en viss form av medfödd tur.

Men René var trots detta av en eftertänksam natur. I samband med barndomens stora frågor och konfrontationer hade han ofta gömt sig under mammas kjol, vilket i vuxenlivet naturligtvis medfört att han, när han huvudstupa kastade sig in i något nytt, alltid såg till att ha någorlunda säkra utvägar.

Därför hade han också tänkt sig noga för när hans gode vän och skolkamrat Teis Snap, direktör i Karrebæk Bank, den där eftermiddagen ringde honom på kontoret på departementet och framlade ett förslag, som en man i Renés höga position inom en förvaltning under normala förhållanden skulle ha ansett vara högst opassande.

Det hade skett strax före perioden då bankkrisen på allvar stack ut sin fula nuna. Vid den tidpunkt då resultatet av giriga börsspekulanters gärningar och regeringens oansvariga ekonomiska politik lades i dagen, för alla och envar som försörjde sig på att låna ut pengar.

Därför hade Teis Snap ringt. ”Jag är rädd att vår bank går i konkurs inom två månader, om vi inte lyckas skaffa fram extra kapital”, hade han sagt. ”Vad händer då med mina aktier?” for det ur René medan han med dunkande hjärta och rynkad panna tänkte på den förstklassiga pensionärstillvaro under tropiska palmer, som han blivit lovad och som nu rasade som ett korthus.

14

”Just det. Om vi inte gör något drastiskt förlorar vi allt vi äger.

Så är det tyvärr bara”, svarade Teis.

Pausen som följde var en paus mellan vänner. Den sortens paus som inte lämnar något utrymme för protester eller irrelevanta kommentarer.

René lät för ett ögonblick hakan falla och drog ett så djupt andetag att det gjorde ont. Nu var det bara så, och utifrån de förutsättningarna fick de komma på något. Han fick visserligen ont i magen och blev kallsvettig i pannan, men som enhetschef för utvärderingsenheten för utvecklingssamarbete var han van vid att tvinga sitt huvud till klarhet i pressade situationer.

Han andades ut. ”Extra kapital, säger du? Vad innebär det? Mer precist alltså.” ”Mellan tvåhundra och tvåhundrafemtio miljoner kronor över en fyraårsperiod, möjligtvis fem år.” Ännu mer svett letade sig in under Renés skjortkrage. ”För helvete, Teis! Det är ju femtio miljoner om året!” ”Ja, jag vet och jag beklagar det verkligen. Vi har gjort allt de senaste fyra veckorna för att komma på en nödlösning, men våra kunder är inte tillräckligt stabila. Under de senaste två åren har vi alltför lättvindigt godkänt lån utan tillräcklig säkerhet, det märker vi nu när bostadsmarknaden ser ut att rasa.” ”För helvete, Teis, då måste vi agera snabbt. Går det inte ens att få loss vårt personliga tillgodohavande?” ”René, jag är rädd för att det redan är för sent. Kurserna föll kraftigt imorse och all handel med aktier har stoppats temporärt.” ”Jaha.” René hörde själv hur kall hans röst plötsligt lät. ”Och vad vill du nu att jag ska göra åt detta? För du ringer väl inte bara för att berätta att du slarvat bort min förmögenhet? Jag känner dig, Teis. Hur mycket har du lyckats roffa åt till dig själv?”

Hans gamle väns röst lät sårad men klar. ”Ingenting, René, absolut ingenting, jag lovar. Revisorerna hann emellan. Inte alla revisionsbyråer bidrar med kreativa lösningar när en situation som den här uppstår. Nej, jag ringer för att jag tror jag har hittat en utväg. Den kan rentav bli ganska lukrativ för dig också, min vän.”

Det var så deras förskingring hade börjat. Nu var det åtskilliga månader sedan, och det hade fungerat utmärkt ända fram tills för 15

en minut sedan, då kansliets mest erfarne medarbetare, William Stark, plötsligt stått framför honom viftande med en papperslapp. ”Okej, Stark”, sa René. ”Du har alltså fått ett osammanhängande sms från Louis Fon och sedan dess har du förgäves försökt få tag i honom. Men du vet ju lika bra som jag att Kamerun ligger mycket långt bort och att förbindelserna dit ofta inte är de bästa. Är det inte i den änden du borde börja lokalisera problemet?”

Tyvärr såg det inte ut så på Stark, och i samma sekund yttrade sig en förvarning om ett kommande kaos i Renés tillvaro.

Kanslisekreterare Stark pressade samman sina redan i stort sett osynliga läppar till ett pennstreck. ”Tja, det är inte lätt att veta.”

Han tittade fundersamt ner i golvet, så att hans långa, röda lugg täckte ögonen helt. ”Det enda jag vet är att jag fick sms:et häromdagen samtidigt som du flög hem från Kamerun. Och ingen har sett Louis Fon sedan dess. Ingen.” ”Hm. Men tror du då inte att han fortfarande befinner sig i Djaområdet? Förbindelserna är ju lika med noll där nere.” René lutade sig in över skrivbordet. ”Får jag se vad som står i det där sms:et, Stark.”

René kämpade för att hålla handen stadig när Stark gav honom lappen.

Han läste meddelandet.

Cfqqugthondae(s+1)la(i+1)ddddddvdlogdmdntdja René torkade av den förrädiskt fuktiga pannan med baksidan av handen. Tack och lov var det bara nonsens alltihop. ”Ja, det ser onekligen konstigt ut, Stark, det har du rätt i. Men tycker du verkligen vi ska ödsla tid på det här? Mobilen har väl bara fått fnatt i Fons ficka”, sa han och lade ifrån sig lappen på skrivbordet. ”Jag ska låta någon titta på det, men jag kan berätta att Mbomo Ziem och jag träffade Louis Fon i Somolomo just denna dag, när vi körde till Yaoundé, och då var allt som det skulle. Han höll visst på att göra sig klar inför nästa expedition. Tyskar, var det visst.”

William Stark såg på honom med en mörk blick samtidigt som han skakade på huvudet. ”Du tycker inte att vi ska ödsla tid på det, men titta på lappen igen. Är det inte lite underligt att meddelandet slutar med ordet dja? Tror du verkligen att ett antal slumpmässiga knapptryckningar 16

i fickan kan orsaka det? Det tror inte jag. Nej, jag tror Fon ville säga mig något och att något allvarligt har hänt honom.”

Renés mun smalnade av. Här, liksom inom alla ministeriella ämbeten, handlade det om att inte verka för avvisande inför till och med de mest galna hypoteser, den erfarenheten hade han gjort. ”Nej, du har rätt, det låter underligt, det håller jag med om”, svarade han därför. Han sträckte sig efter sin Sony Ericsson, som låg på fönsterbrädet bakom honom. ”Dja, står det, säger du.” Han studerade mobilens knappsats och nickade. ”Jodå, visst kan det skrivas av en tillfällighet. Titta här! D, J och A är första bokstaven på varsin knapp. Trycker man en gång var på siffrorna 3, 5 och 2 så får man dja, så då är det inte helt omöjligt att det kan ske så där lite slumpartat i fickan också, även om det kan verka långsökt. Men visst är det lite underligt. Jag tycker bara att vi ska vänta några dagar först och se om inte Louis trots allt dyker upp. Under tiden kontaktar jag Mbomo.”

Med blicken följde han William Stark ut från kontoret tills dörren slog igen och torkade sedan pannan igen. Då var det alltså Louis Fons mobil som Mbomo suttit och lekt med i Land Rovern under bilfärden tillbaka till huvudstaden.

Fan ta det klantarslet.

Han knöt nävarna och skakade på huvudet. Det var en sak att Mbomo var så korkad att han stulit den från Fons kropp, en annan att han inte medgett det när René förhörde sig om telefonen han satt och fingrade med. Och varför i helvete hade idioten Mbomo inte kollat om det låg oskickade sms i Utkorgen? Om man nu ska sno en mobil tar man väl för fanken automatiskt ut batteriet eller gör en fabriksåterställning. Vem fan är så efterbliven att man stjäl en mobil från någon man just mördat?

Han skakade på huvudet. Mbomo var en byfåne, men här och nu var inte han problemet utan William Stark, och det hade han ärligt talat varit hela tiden. Var det inte just det han redan från början påpekat, både för sig själv och för Teis?

Helvetes skit! Ingen hade som William Stark sådan noga koll på avdelningens avtal och budgetramar, och ingen var så nitisk med utvärderingen av departementets projekt som han. Så om det överhuvudtaget fanns någon som kunde avslöja dem med att stoppa delar av u-hjälpen i egen ficka, så var det William Stark.

17

René drog ett djupt andetag medan han funderade över nästa steg. Alternativen låg inte direkt uppradade. ”Om du någonsin stöter på patrull i det här fallet”, hade Teis Snap sagt, ”så ring oss, och gör det med en gång.”

Det ämnade han göra nu.

18

2 Hösten 2008

I och för sig hade kanslisekreterare William Stark inte särskilt många han kunde vända sig till med arbetsrelaterade frågor.

Där i förvaltningsskråets grå universum var han endast föreståndare för en liten ö, som dessutom väldigt få hade lust att segla till.

Om han inte kunde gå till sin enhetschef fanns det nästan bara statssekreteraren kvar. Men vem gick till sin statssekreterare med en misstanke av det slaget, och i synnerhet av den digniteten, utan att ha påtagliga, vattentäta bevis? Inte han, i alla fall.

För om man inom statsapparaten var chef och samtidigt en någorlunda vänligt sinnad själ, kallade man den underordnade medarbetare som på eget initiativ slog larm vid misstanken om vanstyre eller missförhållanden i de egna leden, för rapportör. Det lät bra och lovvärt, ungefär som en hornstöt strax före ett bakhåll. Men var man av den mer kallhamrade myndighetssorten blev en sådan person betraktad som överlöpare, och dem gick det oftast illa för. Det hade man sett otäcka exempel på tidigare i dagens Danmark. En relativt färsk historia om en medarbetare i försvarets underrättelsetjänst, som fick fängelse för att ha påvisat att landets statsminister dolt högst avgörande information för sin befolkning och på grundval av det fört landet i krig mot Irak, uppmanade inte direkt till någon större öppenhjärtighet.

Dessutom var William inte helt hundra på sin sak. Det rörde sig trots allt fortfarande bara om en känsla, även om den hade legat och pyrt ett tag.

Efter att ha informerat enhetschef René E. Eriksen om Louis Fons sms hade han ringt minst tio samtal till olika människor i Kamerun, som han visste att den trofaste bantuaktivisten hade 19

kontakt med. Men överallt möttes han bara av stor förvåning över att man inget ljud hört på flera dagar från denne eldsjäl.

Och nu här på förmiddagen hade William äntligen kommit fram till Fons hem i Sarki Mata och fått prata med hustrun, som Louis alltid annars varit så noga med att upplysa om var han befann sig och hur länge han skulle vara borta.

Det var uppenbart att hustrun var orolig. Nära till tårarna förklarade hon hur övertygad hon var om att tjuvskyttarna åsamkat maken något som hon inte ens orkade tänka på. Djungeln var så stor och vilade på så oerhört många hemligheter, det hade Louis själv ofta berättat för henne. Där händer det saker, som hon sa. Det kände även William till.

Naturligtvis kunde det finnas många orsaker till att Fon inte hört av sig. Kamerun ruvade sannerligen på många frestelser, så vem visste vad en man i sin bästa ålder och med ett anständigt yttre kunde få för sig? Flickorna där nere i den delen av Afrika var inte direkt kända för vare sig sin blygsamhet eller sin bristande initiativförmåga. Så risken att Fon låg och horade skallen i bitar i någon gräshydda, och lät världen köra sitt eget slingriga race, fanns naturligtvis där. Det var nästan så att William log vid tanken.

Men så kom han att tänka på vad som hänt innan den här episoden uppstått, hur sakförhållandena och den första fasen i Bakaprojektet hade förlupit. Bara det i sig att en pott på femtio miljoner kronor plötsligt måste skjutsas igenom departementet, för att trygga och understödja pygméernas existens i en så avlägsen avkrok som Dja­ djungeln, var konstigt. Och varför var det just det folkets behov som skulle tillgodoses, och inte andras? Och varför dessutom så stora summor?

Ja, det hade William undrat över sedan första början.

Tvåhundrafemtio miljoner kronor över fem år var förstås inget som stack ut särskilt mycket i en samlad årlig u-landsbudget om femton miljarder. Men återigen – när senast hade man så omfattande stöttat ett så obetydligt projekt? Vore det riktat mot alla pygméerna i hela den kongolesiska djungeln, världens näst största urskog, hade han bättre kunnat förstå det. Men så var det ju inte.

Och när anslaget sedan antogs borde till och med vilken enögd idiot som helst inom statsapparaten ha fattat att man avvek från 20

gängse rutiner på flera betydande punkter, och det var där hans misstankar väckts. I grund och botten handlade u-hjälpen i det här fallet bara om att överföra pengar till statstjänstemännen i Yaoundé.

Sedan fick människorna där nere sköta resten själva. Och det i ett land som man räknade till ett av världens mest korrumperade.

Det ogillade William Stark, statstjänsteman av guds nåde men också en tjänsteman med egna rejäla felsteg bakom sig, och därför såg han, såsom saken nu utvecklat sig de senaste dagarna, också med nya ögon på sin chefs roll i detta förlopp.

När hade René E. Eriksen någonsin tidigare visat ett så stort personligt engagemang? När hade han senast rest iväg för att besiktiga ett projekts utveckling? Det var allt bra länge sedan.

Visserligen fanns möjligheten att det i sig borgade för att allt gick rätt till i samband med projektet och blev behörigt kontrollerat undervägs. Men det kunde också, gud förbjude, betyda motsatsen.

Han insåg ju vad allt det där kunde komma att gräva upp, kanske rentav år tillbaka i kontorets historia, och det fick bara inte hända. ”Jaså, du sitter här och ugglar, Stark”, smög sig en röst på honom bakifrån.

Det var månader sedan han senast hört den rösten på sitt eget kontor, och William vände överraskat upp blicken mot sin chefs anskrämliga leende. I det ögonblicket framstod hans ansikte som helt malplacerat under det kritvita håret. ”Jag har just talat med våra kontakter nere i Yaoundé och de känner som du”, sa René Eriksen. ”Något är på tok, menar de, så du har nog rätt i dina antaganden. De menar att det kanske kan betyda att Louis Fon stuckit iväg med en del av biståndspengarna. Nu ser de helst att någon från departementet åker ner dit och reviderar samtliga av projektets tilldelningar ända sedan starten. De utgår säkert från att i alla fall de då kan friskriva sig från beskyllningar om oegentligheter, om du nu skulle hitta några.” ”Jag?” Tänkte Eriksen skicka ner honom dit? William var förbryllad. Det var ju också en jäkla utveckling och inte direkt hans likör. ”Har du någon uppfattning om hur mycket man anser att Fon kan ha roffat åt sig?” fortsatte han.

Eriksen skakade på huvudet. ”Nej, det finns det väl ingen i nuläget som kan säga, men Fon har drygt två miljoner euro för perioden 21

till sitt förfogande. Kanske är han bara och gör inköp och har rent mjöl i påsen. Kanske har han kommit på att utsädet och plantorna är billigare eller rentav av bättre kvalitet någon annanstans än där han brukar handla. Men under alla omständigheter måste vi följa upp saken. Det är ju det vi är till för.” ”Jovisst …” William nickade. ”Men jag är rädd att jag måste tacka nej till detta uppdrag.”

Då försvann Eriksens leende. ”Jaha, av vilken anledning, om jag får fråga?” ”Min flickväns barn ligger för tillfället inlagt på sjukhus.” ”Jaså, nu igen. Och?” ”Tja, jag vill ju så mycket som möjligt vara ett stöd för dem bägge.

De bor ju hos mig.”

Eriksen nickade. ”Det är mycket hedervärt att du tänker på dem i första hand, Stark, men vi pratar alltså bara om två eller tre dagar.

Tror du inte att du kan lösa det problemet? Vi har redan bokat flyget till Bryssel och vidare söderut i ditt namn. Det ingår ju trots allt i ditt jobb, vet du. Du får flyga till Douala, eftersom planet till Yaoundé var fullbokat. Mbomo hämtar dig på flygplatsen, därifrån kör ni sedan till huvudstaden. Det tar bara ett par timmar extra.”

För sitt inre såg William sin styvdotter i sjukhussängen. Det här var inte ett upplägg han gillade. ”Måste det vara jag för att det var mig Louis Fon skickade sitt sms till?” frågade han. ”Nej, Stark. Det måste vara du för att du är vår bäste man.” * Mbomo Ziem hade rykte om sig att vara en ytterst handlingskraftig man, och det bevisade han utanför Douala International Airport, där sex, sju påstridiga män börjat slåss om Williams resväska och gala om att han var deras rättmätiga fångst. ”Taxin väntar, kom nu, kom nu!” ropade de medan de alla slet i väskan.

Men Mbomo knuffade undan bärarna och visade med en brutal blick att han inte var rädd för att ta sig an hela skocken, allt för att bespara sin chef ett par tusen av den lokala francen.

22

Han var stor, denne Mbomo. William hade visserligen sett bilder på honom tidigare, men bara stående intill små bakamän, som fick alla vuxna icke-pygméer att framstå som jättar. Nu förkunnade verkligheten dock att det inte bara var pygméerna som verkade små i Mbomos sällskap. Mannen tornade nämligen upp sig som ett berg i människolandskapet och därför kändes det naturligt att associera ordet ”trygghet” med hans person i denna galna fars av spottande män, som alla kämpade om att få bära resväskan och därmed möjligheten till ett mål mat. ”Du ska bo på Aurelia Palace”, meddelade Mbomo när taxin äntligen lämnat väskskocken, med två skrikande män med billiga smycken springande bakom sig. ”Sedan tar du mötet på ministeriet imorgon bitti. Jag kommer personligen och hämtar dig. I motsats till Douala är Yaoundé en ganska säker stad, men man kan ju aldrig veta.” Han skrattade så att hela överkroppen skakade, men utan att ett ljud passerade hans mörka läppar.

Williams blick drogs mot den glödande solen, som sänkte sig ovanför trädkronorna, och klungorna av mörka män som kom släntrande längs vägkanten, slängandes macheter i sina trötta händer.

Bortsett från alla överfulla små taxibilar, fortkörande jeepar och skrangliga små lastbilar, som oavlåtligt körde om dem med allas liv som insats, fanns det också tungt lastade och illa tilltygade långtradare med krossade strålkastare på vägen. Inte konstigt att en stor del av det förvridna skrot som låg i dikena längs den snustorra vägen påminde om fordonen på vägbanan.

För tillfället var William mycket långt hemifrån. * Efter att varligt och noggrant ha valt från menyn satte William sig i ett hörn av salongen, där en fåtölj stod, och en soffa med ett överdrag som andades tungt av sjuttiotal samt ett slitet soffbord, på vilket det redan stod två fuktiga glas öl. ”Ja, jag beställer två åt gången när jag är här”, sa hans korpulente granne till honom på engelska. ”Ölet är så tunt att det rinner ut ur porerna lika fort som man hinner hälla det i sig”, skrattade han.

23

Han pekade på Williams halsband med små hängen i form av svärtade masker. ”Jag ser att du är nyanländ. Du har visst redan stött på de där afrikanska tjuvarna ute vid flygplatsen.” ”Både ja och nej.” William grep tag om smycket. ”Ja, jag har precis kommit och nej, det här har jag faktiskt haft i några år. Men du har rätt, det stämmer att det är afrikanskt. Jag hittade det när jag var och inspekterade ett projekt i Kampala.” ”Ah, Kampala, en av Ugandas mer intressanta städer.” Han höjde glaset mot William. Av hans attachéväska att döma var han garanterat myndighetsperson själv.

William drog upp pärmen ur läderportföljen och lade den på bordet. Den här gången handlade det specifikt om femtio miljoner kronor och om sättet på vilket de skulle skjutsas vidare i Bakaprojektet. Så han hade en hel del papper att bläddra igenom, för att inte tala om alla frågor som måste förberedas. Därför öppnade han pappmappen och placerade alla anteckningar framför sig i tre prydliga högar. En med kalkylunderlag, en med projektbeskrivningar och en med diverse korrespondens, meddelanden och mejl. Till och med den gula post-it-lappen med Louis Fons sms-meddelande hade han tagit med. ”Är det okej om jag sitter här och arbetar lite? Det finns nämligen inget skrivbord på mitt rum.”

Hans granne nickade vänligt. ”Dansk?” frågade han och pekade på utrikesdepartementets logga på ett av papperen. ”Ja, och du?” ”Stockholm.” Han räckte fram handen och gick över till att prata svenska. ”Första gången i Kamerun?”

William nickade. ”Men välkommen då”, sa han och sköt över det extra glaset öl mot honom. ”Du ska veta att man aldrig riktigt vänjer sig vid förhållandena här i Kamerun. Skål.”

De höjde glasen mot varandra. Svensken tömde sitt i ett svep och viftade sedan i samma rörelse mot servitören för en ny omgång.

Statligt anställda alkoholister som han fann man överallt i varmare länder, det var William helt på det klara med. Han hade till och med 24

sett hur deras egna utsända medarbetare återvänt med halverad kraft, jämfört med tiden innan de stationerades ut. ”Ja, nu tror du säkert att jag är en sådan som alltid tar till flaskan, men så är det faktiskt inte”, sa svensken, som om han läst Williams tankar. ”Sanningen är den att jag bara låtsas göra det.”

Han pekade diskret bort mot en hörnsoffa med två mörka män i ljusa kostymer. ”De är från företaget jag ska förhandla med imorgon. Just nu håller de mig under uppsikt, men om en timme kommer de att rapportera sina observationer till sin chef.” Han log. ”Det gör inget att de tror att jag kommer att dyka upp till mötet i sämre skick än jag egentligen är.” ”Är du affärsman?” ”Typ. Jag avslutar kontrakt å riket Sveriges vägnar. Jag är controller och en duktig sådan.” Han nickade mot servitören, som nu kom med två glas till, och höjde sedan det ena mot William. ”Så därför – skål!”

William försökte förgäves följa med i svenskens intag av vätska.

Tur att det inte var han som spelade det där spelet. Det hade hans mage inte klarat av. ”Se där! Du har visst fått ett kodat meddelande.” Svensken pekade på den gula lappen med Fons sms, som låg framför William. ”Tja? Det vet jag nu inte om det är. Det är ett sms från en medarbetare som försvann här nere för lite mer än en vecka sedan.” ”Ett sms?” Han skrattade. ”Ska vi slå vad om en öl att jag knäcker det på mindre än tio minuter?”

William rynkade ögonbrynen. Knäcker det? Vad menade han?

Svensken tog lappen, lade ett vitt pappersark framför sig och tog upp sin Nokia ur fickan, som han placerade intill. ”Det är inte en kod, om du tror det”, sa William. ”Sådant befattar vi oss liksom inte med inom departementet. Men ärligt talat så vet vi faktiskt inte varför eller under vilka omständigheter sms:et är skrivet. Eller varför det ser ut som det gör.” ”Okej. Det är kanske skrivet under svåra förhållanden?” ”Kanske. Men vi kan inte fråga mannen. Han är som sagt försvunnen.”

Sedan satte svensken sin penna mot papperet och skrev: 25

Cfqqugthondae(s+1)la(i+1)ddddddvdlogdmdntdja Under varje bokstav skrev han sedan andra bokstäver med blicken fäst på sin mobil.

Det gick några minuter, innan han såg på William igen. ”Titta här. Vi utgår från att sms:et som sagt är skrivet under svåra förhållanden. I mörker till exempel. Du vet väl att om mobilens T9-system inte är aktiverat så representerar varje knapp flera olika bokstäver. Siffran 3 är till exempel d, e och f. Ett tryck för d, två för e och tre för f. Trycker man fler gånger än det antal bokstäver som står på varje knapp dyker det istället upp versaler och andra tecken.

Sedan finns förstås också möjligheten att man råkat trycka på fel knapp, oftast knappen över eller under den åsyftade. Vilket i det stora hela onekligen ger en mängd olika kombinationer. Men jag har gjort det här förr och det är kul. Klockar du mig från och med nu?”

William rynkade pannan och nickade för sakens skull. Han gav fullständigt fan i hur lång tid svensken tog på sig. Kunde han komma svaret på gåtan närmare skulle han få sin öl, oavsett vad.

Det såg inte helt enkelt ut, men när det visade sig att det första ordet, Cfqquption skulle kunna vara ett annat ord bestående av ett C, därefter ett feltryck på knapp 3, som borde ha varit ett tryck på knapp 6 under, sedan två q, som var menade att vara två r, och slutligen uption, som skrivits in korrekt, hade de plötsligt ordet corruption.

William kände hur fårorna i pannan djupnade.

Korruption! Inte direkt ett positivt laddat ord.

En kvart senare, när William hunnit beställa ytterligare två rundor, hade svensken löst gåtan. ”Jodå, högst sannolikt”, sa svensken medan han studerade sina anteckningar.

Sedan gav han papperet till William. ”Ser du vad det står? Corruption dans l’aide de developement Dja.” Svensken nickade för sig själv. ”Kanske inte den mest flytande franskan, men ändå. Förskingring av Djas biståndspengar, står det.

Piece of cake. Svårare än så är det inte.”

William kände en ilning utmed ryggraden.

Han såg sig om. Var det honom eller svensken de mörka männen i hörnet just nu synade så ingående? Eller kanske bara andra?

26

Han lät blicken falla på lappen igen medan svensken åter vinkade på servitören. ”Förskingring av Djas biståndspengar” hade Louis Fon sms:at och sedan försvunnit. Det var inte ett trevligt meddelande att få.

Inte trevligt alls.

William tittade ut genom fönstret i ett försök att stålsätta sig mot det oändliga mörker som tog vid utanför.

Han hade tänkt det tidigare och han tänkte det nu igen.

Han var sannerligen långt hemifrån.

Alldeles för långt hemifrån. * ”Vad är det du säger, Mbomo?”

René E. Eriksen kände svetten fortplanta sig i armhålorna när han fokuserade på den skrattande rösten. ”Jag säger att William Stark inte var på hotellet imorse när jag kom för att hämta honom, och nu har jag just fått veta att han tagit flyget tillbaka.” ”För helvete, Mbomo, hur kunde du låta det hända? Han var ju ditt ansvar.” René försökte samla tankarna. Överenskommelsen var att Mbomo eller en av hans hantlangare skulle hämta Stark på hotellet samma morgon, och sedan skulle de inte höra mer om den saken. Var och hur Stark försvann var oväsentligt, bara det inte kunde härledas till dem. Och nu fick han veta att Stark var på väg hem till Danmark igen. Vad hade hänt? Hade Stark fått nys om något som pekade ut dem?

I så fall var det rena katastrofen. ”Hur fan har det kunna gå så här sedan igår kväll, kan du svara på det? Jag trodde du hade koll på läget, Mbomo. Stark måste ha misstänkt något.” ”Jag vet inte”, svarade Mbomo. Föga anade han hur René E. Eriksen de senaste två dygnen lidit alla helvetets kval vid tanken på att han skickat en annan människa i döden. Eller hur han i detta nu nått en punkt där han högst villigt accepterade alla lösningar som kunde sätta stopp för denna galopperande mardröm.

För i Renés huvud rådde det inget tvivel om vad som nu skulle 27

komma att ske. Inte bara måste Mbomo Ziem avlägsnas från Bakaprojektet, han måste avlägsnas permanent. Det gagnade ingen i projektet att en man som han sprang runt och ställde till med bekymmer. En man som visste så mycket och som samtidigt var så in i helvetes ineffektiv och klumpig. ”Jag hör av mig igen, Mbomo. Men tillsvidare ska du bara hålla dig lugn. Gå hem och stanna där. Senare idag skickar vi någon till dig, som kan briefa dig om hur vi går vidare.”

Sedan lade René på luren.

Mbomo skulle fan bli briefad i både huvud och röv. * Styrelserummet i Karrebæk hörde kanske inte till världens mest ödmjuka. Av möbleringen och läget att döma kunde man lätt tro att man befann sig i ett av landets mer tongivande penninginrättningars huvudkontor, och med bankdirektör Teis Snaps framtoning i beaktande ändrades detta helhetsintryck knappast. Allt som mötte ögat var extravagant. Inventarier, maskineri och utsmyckning. Överkonsumtionen hade länge gjort sig glada dagar i detta hus. ”Vi har med vår styrelseordförande, Jens Brage-Schmidt, per högtalartelefon, René. Som du vet sitter han i samma båt.”

Bankdirektör Snap vände sig mot högtalaren av valnötsträ mitt på det pampiga skrivbordet. ”Hör du oss, Jens?” frågade han.

De fick ett bekräftande svar. Rösten var något pipig, men ändå myndig. ”Då börjar vi mötet.” Han vände sig mot René. ”Jag är ledsen att behöva säga det rakt ut, René”, sa Teis Snap, ”men efter ditt samtal med Mbomo tidigare idag har Jens och jag kommit fram till att den enda lösningen på problemet är att vi stoppar William Stark med varje till buds stående medel. Dessutom måste du se till att Bakaprojektet aldrig någonsin i framtiden kommer i närheten av någon med Starks tjänstenit.” ”Stoppa Stark?” sa René mycket lugnt. ”Här i Danmark, är det vad ni försöker säga?” fortsatte han. Det var först nu hans onda aningar på allvar väckts.

28

”Ja, här i Danmark. Så måste det bli”, fortsatte Snap. ”Vi har desarmerat en tickande bomb genom att stoppa Louis Fon och nu gör vi likadant med Mbomo Ziem och William Stark. Därefter är vi på banan igen. Tjänstemännen på ministeriet i Yaoundé behöver vi inte oroa oss för, de är ju liksom själva inblandade i det här. Och kan du istället under en övergångsperiod skaffa fram regelbundna rapporter från någon annan tjänsteman där nere, någon som liksom Fon är beredd att förbinda sig, och som i sina rapporter i stora ordalag kan informera ditt departement om hur strålande projektet går, kommer allt att vara i sin absolut bästa ordning. Så är det ju med de afrikanska projekten. Man måste bara få lite ny positiv input med jämna mellanrum. Ingen förväntar sig mer än så, eller hur?”

Han hörde Brage-Schmidt grymta i högtalaren, och även om René aldrig träffat mannen tidigare uppfattade han en underliggande ton i hans språk, som gav bilden av en man som i på tok för många år varit van vid att hunsa människor på andra sidan jordklotet. Det fanns något hårt i hans sätt att påbörja en mening.

Som en order man inte vågade ifrågasätta. Bilden av en engelsk imperialist, eller en skeppsredare med oinskränkt makt, dök upp.

René hade fått berättat för sig att Brage-Schmidt konsekvent genom alla år kallat alla sina betjänter för boy, och att om det var någon som kunde Afrika, så var det han. Konsul för ett par sydafrikanska stater under en rad år, affärsman i Centralafrika under dubbelt så många år, och inte alltid med de bästa omdömen.

Nej, i Renés huvud rådde det inte mycket tvivel om att det var han som var upphovsmannen till upplägget med förskingringen av Djas biståndspengar. Snap hade berättat att han efter en period som framgångsrik importör av timmer från Afrikas ekvatorialbälte samlat sina tillgångar i Karrebæk Bank. Under åren som följde hade han blivit bankens i särklass största aktieägare. Därför var det inte heller så konstigt att han nu försvarade sin förmögenhet med näbbar och klor, det förstod René mycket väl. Men utöver förskingringen hade de nu också dömt tre män till döden. Så varför hörde inte René sig själv protestera mer mot både gärningar och medel?

Han skakade på huvudet. Saken var nog tyvärr den att han hade alltför stor förståelse för denne grå eminens.

Vad annat fanns det att göra?

29

”Ja”, sa styrelseordföranden. ”Det är mycket tufft att behöva ta den typen av radikala beslut, men tänk på alla de jobb som går förlorade, och alla de småsparare som blir av med sina pengar, om vi inte griper in i tid. Det är naturligtvis mycket beklagligt att också denne William Stark tvingas böta för det, men så blir det ibland.

Fåtalet måste offra sig för massan, som man säger, och om några år är allt glömt. Banken är räddad och konsoliderad, samhället går vidare som alltid, investeringarna fortsätter, jobben behålls och aktieägarna gör inte förlust. Tror ni då verkligen, herr Eriksen, att någon samtidigt kommer att ägna kraft och tid åt att kontrollera om också pygméerna i Dja fått ruljangs på sitt jordbruk? Vem orkar kolla upp att skolsystem och levnadsstandard förändrats till det bättre sedan projektet startades? Vem kommer ens att finna det möjligt, när de som en gång drog igång projektet inte längre är bland oss? Jag bara frågar.”

Ja, vem förutom jag? tänkte René och vände blicken mot de höga, spröjsade fönstren. Betydde det här att också han själv befann sig i farozonen?

Men honom skulle de minsann inte lyckas överlista, det var en sak som var säker. Han visste var han hade dem, och han hade som tur var insett att han måste se sig över axeln de få gånger han begav sig ut på gator och torg. ”Jag hoppas bara att ni vet vad ni gör och att ni håller det för er själva. Jag vill nämligen inte höra mer om det här, är det förstått?” sa han sedan. ”Och så får vi hoppas att William Stark inte hunnit stoppa sin dokumentation av vår förskingring i något bankfack.

Som jag har.”

Han såg på Snap och lyssnade intensivt på suset från högtalaren på bordet. Var de chockade? Förvirrade?

Uppenbarligen inte. ”Okej”, fortsatte han. ”Det kanske är som ni säger. Ingen kommer att märka att Louis Fons rapporter faktiskt inte är skrivna av honom själv, men William Starks försvinnande då? Det kommer ju att hamna på alla tidningars framsida?” ”Ja, och …?” Karrebæk Banks styrelseordförandes röst blev en aning djupare. ”Så länge det inte går att spåra till oss spelar det väl ingen roll att Stark saknas? Som jag ser det reste han till Afrika, dök 30

inte upp till ett avtalat möte, flög utan ett ord hem och försvann sedan. Vittnar inte det i viss mån om ett labilt tillstånd? Ligger det inte nära till hands att tro att hans försvinnande kanske rentav är självförvållat? Det tror jag i alla fall.”

Teis och René såg på varandra en stund. Styrelseordföranden hade inte sagt ett ord om Renés papper i bankfacket, så det rådde knappast något tvivel om att det ömsesidiga förtroendet fortfarande fanns där, om än något vingklippt. ”Lyssna på mig, herr Eriksen”, fortsatte Brage-Schmidt. ”Från och med nu blir det som vi har kommit överens om. Du fortsätter att se till att det årligen skickas femtio miljoner till Kamerun. Sedan skriver du varje år, med den så kallade Louis Fons rapporter som underlag, en vacker sammanställning om hur strålande det går där nere.”

Nu tog Snap över. ”Samtidigt mottar vi då några veckor senare här på Karrebæk Bank, som alltid, det antal miljoner som vår ögonblickliga situation kräver, från våra allierade i Yaoundé via vårt ’investmentbolag’ på Curaçao.” Snap ritade citattecken i luften och fortsatte. ”Resten placerar vi i onoterade aktier i depån på Curaçao, som buffert för oförutsedda händelser i bankvärlden. På det sättet byter aktieportföljen i Karrebæk Bank lugnt och försiktigt händer, samtidigt som den utvidgas. Men i själva verket kontrollerar vi allt själva, så att våra egna portföljer år för år bara blir större och större.

Därmed har vi tre all anledning att vara nöjda, inte sant?” ”Ja, ’alla’ kommer att vara nöjda.” Nu var det René som bifogade citattecken till sin mening. ”Kanske med undantag av Louis Fon, Mbomo och William …”

Snap avbröt honom. ”Lyssna nu, René. Sluta att bekymra dig mer om Mbomo och Fon. Efter ett litet tag ger vi deras änkor ett belopp som de kommer att klara sig på. Myndigheterna är vana vid att folk försvinner där nere, så ingen kommer att slå på stora trumman. Vad Stark anbelangar så hade han ingen familj, är det inte så?”

René nickade. ”Jo, men han har en flickvän och en sjuk styvdotter.” Han såg Teis Snap djupt i ögonen. Kanske hade han förväntat sig något slags medkänsla, men de var iskalla och oberörda. ”Bra”, sa Snap bara. ”Ingen familj alltså, bara två kvinnor med en lösare koppling. De kommer säkert att sörja en tid, men livet går ju vidare. Så spännande var väl knappast karln, René?”

31

René andades sakta ut. Vad svarade man på det? Spelade det någon roll hur spännande Stark var, när de redan talade om honom i imperfekt?

Det gjorde det kanske. Ännu en gång tog högtalaren vid. Styrelseordföranden kommenterade inte den senaste ordväxlingen, och varför skulle han? ”Vad de tvåhundrafemtio miljonerna beträffar kan man väl med all rätt hävda att det rör sig om ett slags kamouflerat statligt stöd för driften av vår bank, något Bakaprojektet är med och bidrar till.

Och det är väl inte mer än rätt att statsapparaten värnar om vinstbringande privata verksamheter i Danmark? Som Karrebæk Bank.

Företagen som skaffar jobb åt folk och främjar betalningsbalansen och vår levnadsstandard. Nej, direkt eller indirekt, så slutar hjulen att snurra om goda banker som Karrebæk Bank går omkull. Det är väl knappast det regeringen och alla vi andra går runt och hoppas på nuförtiden, eller hur?”

René hade tankarna på ett helt annat håll. Om något gick åt pipan skulle de här två männen garanterat vara borta med vinden och han ensam sitta kvar med både ansvar och straff. Det fick bara inte hända. ”Jag säger det igen: Vad ni gör från och med nu sker utan min vetskap, okej? Jag vill inte veta mer. Men om ni nu vidtar en så drastisk åtgärd, se då till att jag omgående får tillgång till Starks bärbara dator, okej? Vem vet vad som gömmer sig i den om det här projektet?” ”Visst, naturligtvis får du det. Och ja, René, jag förstår utmärkt att du har svårt att ta det till dig, jag känner ju dig. Du är en rekorderlig och rättskaffens man. Men tänk på din familj”, sa Snap. ”Sluta oroa dig och låt Jens och mig fixa det här. Vi kontaktar en mellanhand som är duktig på den här sortens problemlösningar och som hittar någon som kan plocka upp William Stark på flygplatsen. Under tiden kan du ju glädja dig över att dina aktier stiger för varje dag som går. Den ljusnande framtiden är fortfarande din, René.”

32