Page 1

BLINDBOCK


KriminAlromAn

Arne DAhl BLINDBOCK

Albert Bonniers Fรถrlag


Av Arne Dahl har tidigare utgivits: Ont blod  1998 Misterioso 1999 Upp till toppen av berget  2000 Europa Blues  2001 De största vatten  2002 En midsommarnattsdröm  2003 Dödsmässa 2004 Mörkertal 2005 Efterskalv 2006 Himmelsöga 2007 Elva 2008 Viskleken 2011 Hela havet stormar  2012 Som Jan Arnald: Chiosmassakern 1990 Nalkanden 1992 Genrernas tyranni  1995 3 variationer  1996 Klä i ord  1997 Barbarer 2001 Maria och Artur  2006 Intimus 2010

Citatet ur Homeros Odysséen på s. 163 är översatt av Ingvar Björkeson Citatet ur Rilkes Duinoelegier på s. 282 och s. 380 är översatt av Camilla Hammarström

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013218-7 © Arne Dahl 2013 Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency ScandBook AB, Falun 2013


opcop-gruppen, europol Centralt – Haag, Holland:

paul hjelm : Svensk kriminalpolis som till sin förvåning fann sig leda den hemliga men alltmer etablerade Opcop-gruppen inom Europol.

jutta beyer : Noggrann Berlinpolis som utvecklas ordentligt på olika polisiära flanker, etablerad parhäst med Arto Söderstedt.

marek kowalewski : Polsk ekobrottsbekämpare med ett flertal oanade talanger och ett konsekvent gott humör.

miriam hershey: Brittisk-judisk före detta MI5-agent som nyligen var ytterst nära döden och formar en klassisk konstellation med:

laima balodis : Hårdkokt litauisk före detta maffiainfiltratör som finner sig utnyttjas av chefen för ljusskygg verksamhet.

angelos sifakis : Gruppens biträdande chef och ordningsman, korruptionsbekämpare från Athen och mannen med överblicken.

corine bouhaddi : Storväxt muslimsk knarksnut från Marocko via Marseille med en viss förkärlek för gräsliknande substanser.

felipe navarro : Ekobrottsbekämpare från Madrid vars liv nyligen förändrades i grunden och som inte längre bär slips.

donatella bruno : Nytillskott med ett förflutet som korruptionsutredare och chef för Opcops lokalkontor i Rom.

adrian marinescu : Nytillskott från Bukarest, specialist på avlyssning och övervakning, inte minst av maffian.

arto söderstedt : Finlandssvensk kriminalare med ett förflutet som maffiaadvokat, akademiker, polislärare och actionhjälte. Lokalt – Stockholm, Sverige:

kerstin holm : Polischefen som lämnade byråkratin och blev chef för Opcop-gruppens nationella kontor i Stockholm.

jorge chavez : Erfaren brottsutredare med chilenska rötter, ambulerar mellan Stockholm och Haag.


sar a svenhagen : Förhörsexpert och den tredje pannån i Opcops stockholmska triptyk, ambulerar mellan Haag och Stockholm. I utkanterna:

gunnar nyberg : Författare på Chios, före detta polis i A-gruppen, inofficiellt anlitad som frilansare av gamle kollegan Paul Hjelm.


1

Blindhet


Autobahn magdeburg–br aunschweig, andr a januari Hon har rest rakt in i ljuset. Det är nästan så att det bländar henne. Det kändes som natt när hon startade sin långa resa från Berlin till Bryssel. Så körde hon in i det gryende ljuset, och nu stiger den magiskt klara vintersolen över staden som hon vet heter Magdeburg. Långt i fjärran till vänster om motorvägen tycker hon sig se den gotiska katedralens dubbeltorn omslutas av solskivan, som om ljuset faktiskt utgick från kyrktornen och slöt sig kring dem likt en gloria. Under Autobahn slingrar sig Mittellandkanalen in mot Elbe – eller om det är tvärtom – för att strax utom synhåll forma Europas största vattendragskorsning. Men det är en annan korsning – mellan motorvägarna A2 från Berlin och A14 från Leipzig – som ett tiotal kilometer senare får henne att minnas gårdagskvällens varningsord. Hon kör vanligen inte bil, särskilt inte så här långa sträckor, och de få gånger hon måste ta bilen blir hon nuförtiden skjutsad. Men inte idag, idag råder speciella omständigheter. Och halkkörning har hon inte utövat sedan tjugoårsåldern. För visst är det halt därute. Hon har känt väggreppet släppa ett par gånger – ögonblick då den där hemska, ­uråldriga skräcken försöker hacka sig ut ur bröstkorgen – och hon har sett ett och annat frostat fordonskadaver kanta A2:an. Avkörningar snarare än olyckor, dock, halkincidenter, och 9


hennes bilmekaniker påstår bestämt att hennes vinterdäck håller högsta klass. Det borde inte vara någon fara. Om det inte vore för gårdagskvällen. Nyåret i Berlin var överståndet. Nyårsdagens loja lugn hade infunnit sig. Nytt år, nya förhoppningar, faktiskt nya möjligheter. Ett milt inre leende. Allt hade gått bättre än hon hade vågat hoppas. Återbesöket. Och allt kändes mer levnadsdugligt, mer förhoppningsfullt. Men så plötsligt varningsorden. »Tysklands farligaste motorvägssträcka.« Börjar någonstans vid delstatsgränsen, visst var det så? Strax efter gränsen mellan Sachsen-Anhalt och Niedersachsen – och just som hon försöker minnas namnen på ett par orter passerar hon gränsen, alldeles oförhappandes. Strax därefter ser hon en skylt med distanser och ortnamn passera förbi. Hon känner igen två. Helmstedt och Peine. Visst var det så det var? Ja. Den välbekanta mansrösten: »Tysklands farligaste motorvägssträcka är A2:an mellan Helmstedt och Peine.« Hon känner att hon skärper till sig så fort hon kommer in i Niedersachsen. Snart är det Helmstedt. Mellan Helmstedt och Peine ligger Braunschweig. Professionella minnen från Bryssel; hon gillar att ha koll. Det här är tvärvägen genom Tyskland, huvudleden mellan hela Öst- och Västeuropa. Hundratjugotusen fordon vareviga dag. Tung trafik från Polen. Mängden avgaser, växthusgaser, mängden klimatförändrande avdunstningar överträffas bara av mängden olyckor. Braunschweigpolisen sägs vara Europas mest aktiva trafikpolis. Och nu halkan. Vinterskönheten ändrar som genom ett trollslag karaktär. Solen, som nu har hunnit upp en bit ovanför horisonten, gör det också. Dess magi blir svart; svart magi. När hon passerar Helmstedt känner hon en väldigt tydlig klump i halsen. 10


Hon har alltid haft svårt för Autobahn. Den där egendomliga gränslösheten. Att tvingas titta mer i backspegeln än framåt. Att alltid behöva ha kontroll på självöverskattande medelålders män som kommer brännande bakifrån i sina självterapeutiska överljudsbubblor och sedan lägger sig en meter bakom och blinkar med helljuset för att man bara kör hundrasextio. Men okej, hon kan inte påstå att den franska bilismen är så mycket bättre. Fast ingenstans blir kulturskillnaden så tydlig. Trivs hon då bättre i Paris laglösa trafikdjungel än i Autobahns välgödslade speedträdgård? Inget är egentligen att föredra. Båda är fel. Båda tillhör nitton­hundratalet, och nittonhundratalet är borta. Det är dags att äntligen våga ta klivet in i nästa sekel. Som vi kastade bort nittonhundratalet. Dessa oändliga möjligheter att faktiskt skapa ett riktigt samhälle där alla får plats, där ingen behöver hamna utanför. För första gången fanns verkligen resurserna. Och vad gjorde vi av det? Lät oss motståndslöst glida tillbaka in mot de mest medeltida värderingarna, mot ett alltmer primitivt starkast-vinner-samhälle. Det är klart att hon inser att hela resonemanget dikteras av viljan att komma förbi Braunschweig, förbi Peine, tillbaka till den »vanliga« Autobahn. Tänka på annat, helt enkelt. Som om Autobahn tillät tankar på annat. Det är just som hon vrider huvudet åt vänster för att få en glimt av Braunschweig som hon ser något annat. Den långa blicken, så väsentlig, så livsavgörande på just Autobahn, ­fångar ett blinkljus. Det är det första. Det är det första i det pärlband av tecken som når henne med en hastighet som sätter hela hjärnans tolkningsförmåga på prov. Någon en fyra fem bilar framför henne slår på varningsblinkern. Fler ljus framför, både bromsljus och blinkljus, röda och orange, någonstans i omedelbar närhet bromsljud, tvärbromsljud. Halkljud? 11


Sedan tystnad. Först när hennes bil står blickstilla och den där snabba, ödesdigra blicken i backspegeln konstaterar att också de bakom­varande står stilla, först då kommer nästa serie händelser. Och den kommer på den motsatta körbanan. Det första är röken. Och det är inte den där stilla, sirliga, eteriska rökdimman som silar upp mot rymden. Det är inte alls den sorten. Snarare en boll av rök, en sfär. En svart boll som tycks ha studsat på jordytan och nu slungas tillbaka uppåt mot en enorm hand som för länge sedan har dragits undan. I stället finns något annat däruppe, nu när rökbollen förklingar mot himlavalvet, och det borde definitivt inte vara där. Och hon borde inte kliva ur bilen när hon ser det. Det borde inte de andra heller, i de andra inbromsade bilarna. Men det gör de. Det är liksom så oundvikligt. I luften där rökbollen nyss befann sig finns nu ett släp. Ett tungt, tungt släp. Det är som en stillbild. Och det går inte att föreställa sig de krafter som har slungat upp släpet i luften. Och släpet är en tankbils släp. Det är visserligen långt borta, och rörelsen är så märkvärdigt långsam att ingenting verkar vara på riktigt, men förmodligen borde man sitta skyddad just nu. Det är den insikten hon ser i medbilisternas blickar. Men det är för sent att åtgärda den saken, för nu störtar tankbilssläpet neråt igen. Nedanför urskiljer hon en röra av bilar. En seriekrock. Hon ser flera svarta bilar, två röda, en blå, en silverfärgad, och hon ser en liten vit bil mitt i centrum. Alla tycks ha krockat med alla, men det ser inte dödligt ut, inte på det där fullkomligt demolerade Autobahnsättet. Det ser i alla fall inte dödligt ut ännu. För det sista hon ser innan tankbilssläpet faller ner över seriekrockens rester är att någonting rinner ur det. Inte rinner, snarare strömmar, flödar, ja, forsar. Från det klara vätske­ fallet, som hon bara urskiljer under bråkdelen av en sekund, 12


stiger ett daller. Den flödande vätskan från tankbilssläpet försätter luften i darrning. Så dunsar släpet ner. Alldeles ljudlöst. Det blir ingen studs, ingen aldrig så kort elastisk tillbakarörelse. Släpet faller bara ner och blir liggande. Limmas fast. Hon hinner vända sig om mot medtrafikanterna, och hon ser att också de vet vad som väntar. Hon ser det i deras ögon. Långsamheten med vilken de vrider på sina huvuden. Med vilken de sänker sina huvuden. Som i en gemensam bön. Till precis vilken gud som helst. Den outhärdligt utdragna pausen medan tankbilens släp lägger sig tillrätta efter sin långa flygfärd. Hon ser det inte, men det tilltagande dallret i luften säger henne att det fortsätter rinna. Att det fortsätter rinna ur tankbilssläpet. Och så sker det oundvikliga. Vätskan antänds. En enda enorm ljudlös flamma stiger rakt upp, som ur ett i sidled utdraget oljeborrhål. Den sprider sig i alla riktningar. Ljudet återkommer efter sin långa frånvaro. Som ett pärlband av vrål. Ett pärlband av vrål då bensintank efter bensintank exploderar. De fossila bränslenas obarmhärtiga kedjereaktion. Nu är det som en skog av flammor. En tät djungel av ren eld. Trots avståndet väller värmen över åskådarna i det motsatta körfältet. De översköljs av dess efterdyning. Av någon anledning tänker hon att hennes ögonbryn just försvann. Förbränningens vanvettiga hastighet. Det är inte ens en kedjereaktion. Allt sker samtidigt. Världen flammar. Hettan slukar ljudet. Ljudet sugs in i elden. Allt är eld. En svart, svart rök som återigen formar sig till en boll skickas uppåt. Så slutar allt lika abrupt som det började. Elden falnar efter att ha förtärt allt i sin väg. Rökbollen lyfter och ersätts av en svart men alltmer genomskinlig dimma. Bilvrak efter bilvrak, fullkomligt utbrända, tonar fram ur dimman. Allt är svart. Svartbränt. Det är världen efter Ragnarök. 13


Och ändå är det inte riktigt så. Ändå står någonting kvar i mitten, som i en cirkels mittpunkt. Och det är inte svart. Det är vitt. Det är den lilla vita bilen, mitt i allt det utbrända svarta. Och det vanvettiga sker att den lilla vita bilens dörr öppnas. En ung man stapplar ut, lika vit som sin bil. Han ser sig omkring. Fast det är osannolikt att han ser någonting. Det är mer en invand gest. Att se sig omkring. Göra sig en uppfattning. Bedöma läget. Den unge mannen blir stående utanför bilen. Han ser ingen­ ting. Men han lever. På den motsatta vägbanan ser de desto mer. De ser den lilla vita bilen stå där till synes oskadd mitt i allt det svarta, fortfarande rykande. Och det är som en uppenbarelse. Hon ser sig omkring. Hon betraktar de andra bilisterna. Deras blickar möts, och de är så lika. De ser samma sak. De ser det vita höja sig ur allt det svarta, bakom rökridåns alltmer genomsläppliga mörker. Och hon tänker: En elbil. Det är då hon inser vad hon måste göra.

14


Upphandling tîrgu mure ş, rumänien, sjuttonde februari Det händer att folk förvånas över att Mander Petulengro kan skilja ljus från mörker. Många tror att han fuskar, att han trots allt har någon sorts ledsyn. Men så är det inte. Han föddes blind och har aldrig någonsin sett. Han förstår inte ens vad det betyder. Det är skillnad när han träffar de nyblinda. De lider verkligen, de upplever en så stark brist. De lever fortfarande kvar som skuggor i de seendes universum. Det gör inte han. Han är ensam i sitt. Ibland när han träffar andra blindfödda kan han uppleva en sorts gemenskap. Då är det som om de tangerar hans värld. Ändå är de aldrig riktigt där. Inte helt. Också de är ensamma i sina världar. Det fanns en tid när han önskade att någon kunde ta plats i hans universum. Det var vandringens tid. Lilla Luminitsa i Sarajevo. Lika blind som han såg hon honom bättre än någon annan. Betydligt bättre än han själv. För ett kort ögonblick befann de sig i samma universum. Nej, inte vända på den stenen. Han har dragit sig tillbaka. Det här vårdhemmet ska bli hans sista vistelseort. Egentligen väntar han mest på nästa mörker. Han anar att övergången inte kommer att bli särskilt drastisk. Till och med gitarren har han ställt ifrån sig. Nu när han sätter sig upp i sängen och kliar sönder ännu ett alldeles färskt 15


loppbett tillåter han sig för en gångs skull att låta handen glida längs instrumentets kurvor. Tanken på Luminitsa i Sarajevo skuffas brutalt undan av dammlagret som knastrar mellan hans fingrar. Under en sekund fylls han av sorg över att han har låtit gitarren damma igen. Sedan skjuter han bort det också. Det är logiskt. Han har dragit sig tillbaka. Han har spelat nog, sjungit nog, vandrat nog. Och sett betydligt mer än alla seende. Han luktar på dammet. Smular det lätt mellan fingrarna. Han känner igen lukten av smuts, riktigt ingrodd smuts, men det är mer än så. Det luktar metall. Någon sorts tungmetall. Är det här verkligen rätt ställe att slå sig till ro på? Alla dessa år avslutade på det här stället? Tîrgu Mureş är inte hans hem. Det är fel del av Transsylvanien. Hans hem var den lilla byn Casin, nära MiercureaCiuc i Harghita. Men efter det som hände finns den byn inte längre. Den finns inte på hans karta. Han dömdes till att bli en vandrare. Och nu har han slutat vandra. Och slutat spela gitarr. Slutat sjunga. Slutat leva. Han har hört dem länge nu. De har vandrat runt mellan rummen, föreståndaren svassande efter med ett tonfall som han aldrig tidigare har hört. Han förstår att det betyder något, och i ett annat liv hade han reagerat snabbare. Då hade han varit ute ur vårdhemmet – bakvägen, som han känner bättre än sin egen bakficka – innan det hade varit för sent. Men för sent för vad? Vad kan hota honom här? Är han inte redan på botten? Alldeles för sent förstår han att vila inte är botten. Möjligheten till vila. Det finns en botten där vila inte finns. Han vet att det är dag. Han vet vad klockan är. Strax efter två. Det är den varmaste tiden på dygnet. Ändå sätter sig kylan i lederna. Så gammal är han inte. Kylan borde inte sätta sig i lederna. Mitten av februari, kvart över två på eftermiddagen. Han 16


känner ljuset. Vet exakt hur ljust det är. Dörren är stängd, det hör han, det märker han på ljuset, de tycks ha stängt dörrarna till alla rum. Han känner att någonting är på gång. Men han känner inte fruktan. Vad skulle han ha att vara rädd för? Har han inte redan genomlevt allt? Det är när dörren slås upp som Mander Petulengro för första gången på många år känner – inte fruktan, det är för mycket sagt, men ett obehag, en känsla av att en målmedvetet statisk tillvaro är på väg att bli dynamisk. För han vet att det ska bli ljusare när dörren slås upp. Det är ljusare ute i korridoren, de åtta »gästernas« rum är vårdhemmets mörkaste. Men den här gången blir det inte ljusare. Trots att han hör dörren slås upp på vid gavel blir det mörkare. Ännu mörkare. Först tror han att hans väldokumenterade känsla för ljus – den där som han inte alls borde ha – har satts ur spel. Sedan förstår han att det är andra saker i görningen. Helt andra. Han hör på stegen att de är tre, och jämfört med föreståndarens ungefär sjuttiofem kilo lätta steg (som visserligen är lättare än vanligt, försiktigare) är alla tre tyngre. Två är riktigt tunga. Men det är den tredjes röst som ljuder: – Hydrocefalus var bra, i övrigt är vi inte alls nöjda. Basröst, van att bli åtlydd, ändå neutral, affärsmässig, med den hotfulla bitonen nätt och jämnt urskiljbar. Blyertspenna mot anteckningsblock. Mander Petulengro försöker komma på vad »hydrocefalus« betyder medan han luktar sig till att svettningarna tilltar i föreståndarens armhålor. – Men Huntingtons chorea var väl utmärkt? säger föreståndaren försonligt. Så liten också. Kan med fördel kombineras med en frodig modersgestalt. – Det är knappast din uppgift att organisera vår verksamhet, eller hur? 17


– Det var inte så … – Jag har sällan sett en så anskrämlig akondroplasti, avbryter basrösten. Tror du verkligen att han kommer att dra in ett enda cent? Mander Petulengro hör föreståndarens djupa inandning och försöker lägga pusselbitarna rätt. Vad är det här? Vad är det som pågår? Och vad har det med honom att göra? Kanske ingenting. Han hoppas på ingenting. Han vill vrida sig ett kvarts varv och lägga sig tillrätta igen bland de hungriga lopporna. Men det gör han inte. Han är blickstilla. Fokuserar. Hydrocefalus, Huntingtons chorea, akondroplasti – visst är det medicinska termer? Vad? Sjukdomar? Och: »Tror du verkligen att han kommer att dra in ett enda cent?« Han hör de tyngre stegen röra sig runt bland de åtta »gästerna« i rummet. Han vet ärligt talat inte om alla åtta är närvarande. Hans vaksamhet har legat nere alldeles för länge. Han hör föreståndaren harkla sig och säga: – Vi har å andra sidan sparat det bästa till sist. Mander rör inte en fena. Hans gamla vaksamhet har inte dött, den har bara legat i träda, den som räddade honom under de långa vandringarna. Den och sången. Och gitarren. För första gången på väldigt länge känner han ett behov av att gripa efter gitarren. Lite mer rafsande med blyertspennan, så ett par steg framåt. Rakt mot Mander. Och plötsligt faller allt på plats. Varenda pusselbit halkar ner på sitt rätta ställe. Och en bild framträder. En bild som ingen annan än han kan se. På sitt eget speciella sätt. – Han alltså? säger basrösten skeptiskt. – Blindfödd, säger föreståndaren ivrigt. Titta på ögonen. Vem kan motstå alldeles vita ögon? – Men har en besvärlig historia, alltså? 18


– Han har dragit sig tillbaka, säger föreståndaren. Han överlevde utrensningsaktionerna i Harghita i augusti nittiotvå, vandrade söderut och var borta i femton år. – Jag bad inte om ett komplett cv, säger basrösten. Jag vill bara veta om han kommer att bli besvärlig. – Han är lugnet självt, säger föreståndaren. Det blir tyst ett tag. Mander Petulengro tycker sig urskilja den bekräftande nicken som en tryckförändring genom den mörka luften. – Ciprian löser de ekonomiska detaljerna, säger basrösten, och ett av de tunga stegen ger sig av. Föreståndarens nu betydligt fastare steg följer efter. De försvinner ut. Ett kort raspande med blyertspennan, så ytterligare ett par steg framåt. En monstruös andedräkt, han har satt sig på huk, och så basröstens förrädiska mildhet: – Du kommer inte att ställa till problem, va? – Jag heter Mander Petulengro, säger Mander. – Jag vill inte veta vad du heter. – Du har alltså köpt mig nu? – Det här är den sista fråga du ställer, eller hur? Vi har köpt en hyggligt lovande vattenskalle, en förkrympt danssjuk sexåring och en riktigt ful dvärg. Och nu ett osäkert kort, en blindskalle med skrämmande utochinvända ögon. Kom nu. Medan de tunga stegen närmar sig inser Mander att hans liv inte alls slutade i den här loppsängen. Att allt nu ändras igen. Han får ett infall och sträcker ut handen åt vänster. Han känner kurvorna och ser plötsligt Luminitsa i Sarajevo alldeles tydligt framför sig. Ser på sitt alldeles egna vis. – Ni får en bonus, säger han precis som en mycket tung hand läggs på hans axel. Jag är musiker. Det blir tyst ett tag. Handen lättar från hans axel. Till slut säger basrösten: 19


– Musiker skaffar vi på annat håll. – Fast inte en blind musiker, säger Mander och känner hjärtat dunka hårt. Återigen tystnaden. Den sort som han har förstått betyder att blickar utbyts. – Okej, säger basrösten, och dess innehavare reser sig upp, andedräkten lättar. Okej, du får en minut. Upp till bevis. Mander Petulengro sträcker sig efter gitarren. Han blåser bort dammlagret. En stank av tungmetaller fyller hans näshåla medan han lägger instrumentet tillrätta i knäet. Han smeker lätt över kurvorna, och den här gången släpper han inte sin inre bild av Luminitsa i Sarajevo. Sin alldeles egna bild. När han slår an det första ackordet slår hans hjärta helt lugnt. Och det är ljust som en vanlig februarieftermiddag.

20

9789100132187  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you