9789100131180

รถv er hav et

colum mccann

Över havet Översättning Birgitta W Augustsson

albert bon niers förlag

Av Colum McCann har tidigare utgivits: Dansare 2004 Zoli 2008 På annat förlag: Världens väldighet 2010 Så sjunger jag för dig 2010

Citatet på sidan 103 ur Seamus Heaneys Hagtornslyktan har översatts av Roy Isaksson.

Citatet på sidan 126 ur Robert Frosts dikt ”Stannade i skogen en snöig kväll” har översatts av Anders Österling.

Citatet på sidan 131 ur Dylan Thomas 39 dikter har översatts av Jan Berg.

Citatet på sidan 166 ur Charles Dickens Två städer har översatts av Lily Ålund.

Citatet på sidan 175 ur Virginia Woolfs Jacobs rum har översatts av Siri Thorngren-Olin.

Förlaget tackar Ireland Literature Exchange (översättningsfond), Dublin, Irland för ekonomiskt stöd till översättningen. www.irelandliterature.com info@irelandliterature.com

www.albertbonniersforlag.se 978-91-0-13118-0 Engelska originalets titel: TransAtlantic Copyright © 2013, Colum McCann Tryck ScandBook AB, Falun 2014 isbn

Den här romanen tillägnar jag Loretta Brennan Glucksman.

Allison och Isabella likaså.

Och naturligtvis även Brendan Bourke.

Författaren vill tacka John Simon Guggenheim Foundation för bidraget som gjort det möjligt att göra research och skriva boken.

Ingen historia är stum. Hur mycket de än äger den, bryter sönder den, ljuger om den – människans historia vägrar hålla käft. Trots att den är både döv och ovetande fortsätter tiden som gått att ticka i tiden som är. eduard o galeano

2012

nere vid strandkanten. Hon kunde höra vindens och regnets pisksnärtar över den öppna vattenytan: de träffade träden och banade sig väg in genom gräset.

Hon började vakna tidigt på morgonen, till och med före barnen.

Det var ett hus man gärna lyssnade till. Underliga ljud från taket.

Först trodde hon att det var råttor som kilade över skifferplattorna, men förstod snart att det var fiskmåsar som flög över huset och släppte sina ostron så att skalen skulle öppna sig när de landade på taket. Vanligtvis var det på morgonen, ibland i skymningen.

Först hördes en duns, sedan var det tyst under själva studsen och sist kom ett klirrande när de rullade utmed taket och ner i det höga gräset där det låg klickar av havsskum.

Om ostronet träffade taket på högkant bröts det upp, men om det föll genom luften med bredsidan nedåt öppnades det inte: då låg det bara där likt ett föremål som ännu inte exploderat.

Fiskmåsarna utförde akrobatiska dyk mot de uppbrutna skalen.

Med tillfälligt stillad hunger vände de åter mot vattnet i blågrå divisioner.

Snart började det röra på sig i rummen, fönster öppnades, skåp och dörrar, vinden nerifrån viken gick genom huset. stugan låg alldeles

9

Fรถrsta boken

1919

Molnskugga

ombyggt bombplan. En Vickers Vimy. Bara trä, linneväv och stålvajer. Hon var bred och otymplig, men detta till trots tyckte Alcock att hon var en flink liten sak. Han klappade henne varje gång han klättrade ombord och gled ner bredvid Brown i sittbrunnen. En enda smidig kroppsrörelse. Så snart handen vilade på reglagestället och fötterna hittat fotspaken var det som om han redan befann sig uppe i luften.

Att stiga upp ovan molnen för att sedan flyga i klart solljus var det bästa han visste. Han kunde luta sig ut över kantlisten och se på skuggspelet i det vita nedanför, hur det växte och drog ihop sig på molnytan.

Brown, navigatören, var mer behärskad – sådant trams gjorde honom bara förlägen. I cockpiten satt han vänd framåt och lyssnade uppmärksamt efter ledtrådar från maskinen. Han visste hur han skulle tolka vindarnas språk, men satte sin tillit till det han faktiskt kunde röra vid: kompassen, sjökortet, vattenpasset han stuvat in vid fötterna. det var ett

Det var den tiden på århundradet då begreppet gentleman hade blivit något av en myt. Det stora kriget hade skakat världen. Den outhärdliga nyheten om sexton miljoner döda rullades fram genom tidningarnas väldiga tryckpressar. Europa var en smältdegel av benknotor.

13

Alcock hade flugit jaktplan för flygvapnet. Små bomber föll ut från planets underlavett. Omedelbar lättnad i maskinen. En stöt uppåt mot natten. Han hängde ut från den öppna sittbrunnen och betraktade röksvampen som växte under honom. Maskinen planade ut och han vände om, hemåt. Vid sådana tillfällen kände Alcock ett starkt behov av att vara anonym. Han flög i mörkret, flygplanet blottat endast för stjärnorna. Sedan brukade ett flygfält bli synligt.

Taggtråden lyste likt altaret i en besynnerlig kyrka.

Brown hade flugit spaningsflyg. Han var duktig på flygandets matematik. Vilken himmel som helst kunde han omvandla till en talserie. Till och med när han befann sig på marken fortsatte han att räkna och tänka ut nya sätt att föra sina plan hem.

Båda männen visste mycket väl vad det innebar att bli nedskjuten.

Turkarna tillfångatog Jack Alcock under en omfattande bombräd över Suvlabukten, perforerade planet med automateld som slog ut babords motor. Tillsammans med sina två besättningsmän kastade han sig i havet och simmade i land. Nakna marscherades de till en plats där turkarna hade ställt upp rader av små träburar för krigsfångar. Exponerade för väder och vind. En walesare intill honom hade en karta över stjärnbilderna så att Alcock kunde praktisera sina navigeringskunskaper under den knappnålsprickiga turkiska natten: en enda snabb blick på himlen och han kunde ange exakt hur mycket klockan var. Men allra helst ville Alcock hålla på med motorer. När han blev förflyttad till ett fångläger i Kedos bytte han chokladen som han fått av Röda korset mot en dynamo, hårschampot mot traktordelar, och byggde en mängd provisoriska fläktar av överbliven ståltråd, bambu, bultar och batterier.

Teddy Brown hade också blivit tagen som krigsfånge då han tvingades landa i Frankrike under en fotograferingsspaning. En kula trasade sönder benet på honom. En annan slet itu bränsletanken.

På vägen ner slängde han ut kameran, rev kartorna i småbitar och spred dem för vinden. Han och piloten landade sitt B.E.2c på en lerig veteåker, ströp motorn och sträckte upp händerna. Fienden kom springande från skogen för att dra bort dem från vraket. Brown kände lukten från de läckande tankarna. En av Fritzarna hade en 14

tänd cigarett i munnen. Brown var känd för att vara återhållsam.

Ursäkta, ropade han, men tysken fortsatte i riktning mot dem, cigaretten glödde. Nein, nein. Ett litet rökmoln kom från tyskens läppar.

Till sist vevade Browns pilot med armarna och vrålade: Stanna, för helvete!

Tysken hejdade sig, lutade huvudet bakåt, stod helt stilla och svalde sedan den glödande cigaretten innan han fortsatte springa mot de båda engelsmännen.

Browns son Buster skrattade högt när han tjugo år senare fick höra historien precis innan även han skulle ut i krig. Ursäkta. Nein, nein.

Som om tysken bara hade skjortan hängande utanför, eller av någon anledning hade underlåtit att knyta sina skosnören ordentligt.

Brown skickades hem före vapenstilleståndet, och blev av med hatten högt uppe i luften över Piccadilly Circus. Flickorna hade rött läppstift. Klänningsfållen kröp nästan upp till knäna. Han promenerade längs Themsen, följde floden tills den slingrade iväg bort mot himlen.

Alcock lyckades inte ta sig tillbaka till London förrän i december.

Han såg män i svart kostym och plommonstop försiktigt ta sig fram bland spillrorna. Han deltog i en fotbollsmatch i en gränd vid Pimlico Road, passade trasan fram och tillbaka. Men han kände redan att han var på väg upp igen. Han tände en cigarett och iakttog hur röken ringlade sig uppåt, bort.

När de träffades för första gången, på Vickersfabriken i Brooklands i början av 1919, insåg genast båda efter en snabb blick på varandra att de behövde vända blad. Utplåna minnet. Skapa en ny tid – ograverad, dynamisk, utan krig. De ville ta det yngre hjärtat och sätta in det i den äldre kroppen. De ville inte minnas bomberna som hade exploderat, kraschlandningarna, bränderna, cellerna de varit inlåsta i, eller grymheterna de bevittnat i mörkret.

I stället pratade de om en Vickers Vimy. En flink liten sak.

15

De förhärskande vindarna var västliga, från Newfoundland jagade de i rasande fart över Atlanten. Nästan trehundra mil ocean.

De båda männen kom med båt från England, bokade in sig på Cochrane Hotel och väntade på att planet skulle anlända till lastkajen. Det kom stuvat i fyrtiosju stora trälårar. Senvår. Luften ännu frostnupen. Alcock och Brown anlitade några mannar som baxade upp lådorna från hamnen. Sedan flyttade de trälådorna med häst och vagn till ett fält för montering. Ängen låg i utkanten av St John’s, på en liten kulle med en plan yta på trehundra meter, sumpmark i ena änden och tallskog i den andra. De svetsade, lödde, slipade och sydde i dagar. Bombrummen ersattes med extra bränsletankar. Det var Brown mest nöjd med. De använde bombplanet på ett alldeles nytt sätt: de avlägsnade kriget från sitt flygplan, undanröjde dess förkärlek för blodbad.

För att jämna till marken fäste de tändhattar till stubintråd, sprängde stenbumlingar med dynamit, tog bort murar, staket och små tuvor. Det var sommar, men luften var ändå kylig. Fågelflockarna böljade fram över himlen.

Efter två veckor var fältet färdigt. För de flesta var det bara vilken äng som helst, men för de två piloterna var det ett sagolikt flygfält.

De gick fram och tillbaka över den gräsbevuxna startbanan, studerade vinden i trädkronorna, letade efter vädrets ledtrådar.

Mängder av nyfikna flockades för att se deras Vimy. Somliga hade aldrig suttit i en bil, än mindre sett ett flygplan förut. På avstånd såg det ut som om någon sorts trollslända hade inspirerat till formgivningen. Det var 13,3 meter långt, 4,7 meter högt, med en vingbredd på 20,7 meter. När 3 300 liter bränsle och 150 liter olja fyllts på vägde det 6 000 kilo. Femtiofem kilo per kvadratmeter.

Tygpartierna runt trästommen hade sytts med tusentals stygn. Där bomberna förvarats fanns nu tillräckligt med bränsle för trettio timmar i luften. Maxhastigheten var 165 kilometer i timmen, vinden borträknad, marschfarten var 144 km/h och landningshastigheten 72 km/h. Planet hade två vattenkylda V12-motorer av typen RollsRoyce Eagle VIII på 360 hästkrafter vid 1 080 varv per minut, och varje motor drev en fyrbladig träpropeller.

16

Åskådarna lät händerna löpa längs stöttorna, trummade på metallen, knackade på vingarnas spända linneväv med sina paraplyer.

Barnen skrev sina namn med kritor på flygplanskroppens undersida.

Fotograferna drog en svart huva över linsen. Alcock poserade framför kameran, skuggade ögonen med handen likt gamla tiders upptäcktsresande. Hej å hå! hojtade han, innan han hoppade tre meter ner i det våta gräset.

I tidningarna stod det att allt nu var möjligt. Världen hade krympt.

Nationernas förbund bildades i Paris. W.E.B. Du Bois sammankallade den panafrikanska kongressen med delegater från femton länder. Jazzskivor spelades i Rom. Radioentusiaster använde vakuumrör för att överföra signaler hundratals mil. När som helst skulle det bli möjligt att läsa dagens San Francisco Examiner i Edinburgh eller Salzburg eller Sydney eller Stockholm.

I London hade lord Northcliffe på Daily Mail erbjudit 10 000 pund till den som först kunde flyga från den ena sidan av Atlanten till den andra. Minst fyra andra lag var beredda att göra ett försök.

Hawker och Grieve hade redan störtat i vattnet. Andra, som Brackley och Kerr, hade tagit plats på flygfält längs kusten och väntade på att vädret skulle slå om. Flygningen måste klaras på sjuttiotvå timmar. Nonstop.

Det gick rykten om att en rik man från Texas tänkte försöka, liksom en ungersk prins och, värst av allt, en tysk från Luftstreitkräfte som hade specialiserat sig på långdistansbombningar under kriget.

Man sa att redaktören på Daily Mail, en av lord Northcliffes underställda, hade fått magsår vid blotta tanken på en tysk seger.

– En Fritz! En jävla Fritz! Gud bevare oss!

Han skickade ut reportrar att ta reda på om det överhuvudtaget var möjligt att fienden, även efter nederlaget, kunde ligga före i kapplöpningen.

På Fleet Street, nere vid stenen där man lade ut de heta typerna, stegade han fram och tillbaka och övervägde potentiella rubriker. På jackans insida hade hans fru sytt fast en Union Jack som han gned likt en böneduk.

17

– Kom igen pojkar, mumlade han för sig själv. Framåt marsch.

Hem till gamla England nu.

Varje morgon vaknade de båda flygarna på Cochrane Hotel, åt gröt, ägg och bacon, och rostat bröd till frukost. Därefter körde de på branta gator och sedan längs Forest Road mot ett fält där varje grässtrå var omslutet av ett tunt isfodral. Från havet kom häftiga kastbyar. De försåg sina flygdräkter med ståltråd för att kunna leda värme från ett batteri, och de sydde fast extra pälsbitar på hjälmarnas öronlappar, handskarna och kängorna.

En vecka gick. Två veckor. Vädret höll dem kvar. Moln. Storm.

Prognos. Varje morgon såg de till att vara omsorgsfullt rakade. En ritual som de utförde vid fältets bortre del. I ett canvastält riggade de upp ett rostfritt handfat med en liten gasbrännare att värma vattnet med. En blank navkapsel fick tjäna som spegel. De packade ner rakblad i flygutrustningen att användas vid landningen, eftersom de ville förvissa sig om att vara rena och välrakade, presentabla samväldesmedborgare, om de skulle komma att landa på Irland.

Under de allt längre junikvällarna satt de under planets vingspetsar, rättade till slipsarna, och konverserade vältaligt med de kanadensiska, amerikanska och brittiska reportrar som samlats med anledning av flygningen.

Alcock var tjugosex. Från Manchester. Han var smärt, proper, modig, den sortens man som tittar rakt framför sig, men ändå har nära till skratt. Han hade tjockt rött hår. En ogift man, som sa att han visserligen älskade kvinnor men föredrog motorer. Ingenting gick upp emot att plocka isär innandömet i en Rolls Royce-motor, och sedan sätta ihop den igen. Sina smörgåsar delade han med reportrarna – oljiga fingeravtryck syntes ofta på brödet.

Brown satt bredvid Alcock på trälådorna. Vid trettiotvå års ålder såg han redan gammal ut. Det skadade benet tvingade honom att gå med käpp. Han var född i Skottland, men uppvuxen i närheten av Manchester. Föräldrarna kom från Amerika och själv talade han med en lätt amerikansk accent som han odlade efter bästa förmåga.

Han betraktade sig som hälften britt, hälften amerikan. Han läste Aristofanes antikrigspoesi och tillstod utan omsvep att han gärna 18

skulle stanna uppe i luften för evigt. Han var en ensling, men uppskattade inte ensamheten. En del sa att han såg ut som en kyrkoherde, men ögonen glimmade frånvarande i blått, och han hade nyligen förlovat sig med en ung skönhet från London. Han skrev kärleksbrev till Kathleen och sa att han helst ville slänga käppen på stjärnorna.

– Herregud, sa Alcock, skrev du verkligen det?

– Japp.

– Och vad svarade hon?

– Att hon inte skulle ha nåt emot att jag gjorde mig av med käppen.

– Hon måtte vara kär!

När det var dags för presskonferens tog Alcock på sig hjälmen.

Brown hanterade tystnaden genom att fingra på slipshållaren. Han hade en flaska konjak i innerfickan. Då och då vände han sig bort, lyfte lite på rocken och tog en klunk.

Alcock drack också, men ljudligt, ogenerat, bekymmersfritt. Han lutade sig mot bardisken på Cochrane Hotel och sjöng Rule Britannia med en röst så falsk att det lät fullkomligt absurt.

Byborna – mest fiskare, några skogshuggare – bankade i träborden och sjöng om kärlek förlorad till havet.

Sången fortsatte till sent in på natten, långt efter att Alcock och Brown hade gått och lagt sig. Ända upp till fjärde våningen kunde de höra hur de vemodiga tonerna avlöstes av rungande skratt och, ännu senare, hur någon hamrade fram Maple Leaf Rag på pianot.

Oh go ’way man I can hypnotize dis nation I can shake de earth’s foundation with the Maple Leaf Rag

Alcock och Brown steg upp vid soluppgången och väntade på att det skulle klarna. Försökte tyda vädret. Gick fram och tillbaka över fältet. Spelade gin rummy. Väntade lite till. De behövde en varm dag, kraftigt månsken, gynnsam vind. De uppskattade att de skulle 19

klara flygningen på strax under tjugo timmar. Att misslyckas var otänkbart, men i hemlighet skrev Brown ett testamente där han gav Kathleen allt han ägde och hade, och förvarade kuvertet i innerfickan på rocken.

Alcock brydde sig inte om något testamente. Han mindes krigets grymheter och blev ibland fortfarande förvånad över att han alls vaknade.

– Inget de kastar på mig skrämmer mig längre.

Han daskade till flygplanskroppen med handflatan och slängde ett öga på molnen som tornade upp sig långt borta i väster.

– Utom ännu mer jäkla regn, förstås.

En blick nedåt fångar en rad av skorstenar och staket och spiror, vinden som kammar grästuvor till silvriga vågor, floder som väller in över diken, två vita hästar fritt galopperande över hagmarken, långa halsdukar av asfalt som smalnar av till grusvägar – skog, snår, boskapsskjul, garverier, båtvarv, fiskebodar, fiskindustrier, samhällen, vi driver på ett hav av adrenalin och – Titta! Teddy, där nere, en åra i ett vattendrag, och en filt på sanden, och en flicka med hink och spade, och kvinnan som hissar upp kjolfållen, och där borta, se, ynglingen i röd tröja som springer med åsnan längs stranden, fortsätt, gör en gir till, skräm honom lite med skuggan …

På kvällen den tolfte juni gör de en övningsrunda till, sent så att Brown kan pröva Sumners nya sjökort. Tretusentrehundra meter.

Cockpiten är öppen mot himlen. Kölden fruktansvärd. Männen hukar bakom vindrutan. Det bildas till och med frost i hårtopparna.

Alcock försöker känna av Vimyn – hennes vikt, hur hon dyker, hennes tyngdpunkt – medan Brown håller på med sina siffror.

Nedanför väntar reportrarna på att de ska komma tillbaka. Med stearinljus i bruna papperspåsar har fältets konturer markerats till en landningsbana. När flygplanet landar blåser ljusen omkull och kortlivade små bränder uppstår i gräset. Byns pojkar springer ut med vattenhinkar för att släcka lågorna.

20

När flygarna kliver ner från planet möts de av spridda applåder.

Med förvåning inser de att en lokal reporter, Emily Ehrlich, är den som verkar mest seriös. Hon ställer inte en enda fråga, utan står bara där i stickad mössa och handskar, och rafsar ner lite i sin anteckningsbok. Hon är kort och otidsenligt stor. Fyrtio eller kanske femtio. Hon rör sig med stadiga kliv över det leriga flygfältet. En träkäpp i handen. Hennes vrister är fruktansvärt svullna. Hon ser ut som en kvinna som skulle kunna arbeta på ett konditori eller bakom disken i en lanthandel, men de vet att hon har en vass penna. De har sett henne på Cochrane Hotel, där hon under många år bott med sin dotter Lottie. Sjuttonåringen hanterar kameran med förvånansvärd finess och elegans, som med en smekning. Till skillnad från sin mor är hon lång, mager, intensiv, nyfiken. Hon har nära till skratt och viskar ofta något i moderns öra. Ett märkligt par. Modern förblir tyst, dottern tar bilderna och ställer frågorna. De andra reportrarna blir rasande, en ung kvinna på deras territorium, men hennes frågor är rappa och välformulerade. Hur stort vindtryck klarar vingarnas linneväv? Hur känns det när man ser havet försvinna under sig? Har ni en käresta i London, herr Alcock? Mor och dotter tycker om att vandra tillsammans över fälten vid dagens slut, Emily till hotellrummet där hon sitter och skriver sina artiklar och Lottie till tennisbanorna där hon spelar i timmar.

Emilys namn ståtar med stora bokstäver på första sidan av Evening Telegrams torsdagsupplaga, nästan alltid tillsammans med ett foto som dottern tagit. En gång i veckan har hon mandat att skriva om precis vad hon vill: fiskekatastrofer, lokala tvister, politiska inlägg, skogsindustrin, suffragetterna, krigets hemskheter. Hon är känd för sina annorlunda vinklingar. En gång, mitt i en artikel om den lokala fackföreningen, gjorde hon en utvikning med ett fruktkakerecept på tvåhundra ord. Vid ett annat tillfälle, i analysen av ett tal som Newfoundlands guvernör hade hållit, förlorade hon sig i den svåra konsten att hindra is från att smälta.

Alcock och Brown hade blivit uppmanade att vara på sin vakt eftersom mor och dotter ansågs ha en tendens att vara nostalgiska och irländskt temperamentsfulla. Men de tyckte om både Emily och Lottie, hur de skilde sig från mängden, moderns underliga huvudbonader, hennes långa klänningar, den märkliga tystnaden, dotterns 21

raska steg genom gatorna med sin tennisracket dinglande vid vaden.

Brown har dessutom sett Emilys artiklar i Evening Telegram och de är bland det bästa han någonsin läst: I dag saknades himlen över Signal Hill. Hammarslagen ljuder som lika många klockor över flygfältet.

För varje kväll som solen går ner liknar den alltmer månen.

De har planerat att ge sig av fredagen den trettonde. Det är en flygares sätt att gäcka döden: välj ett ödesmättat datum och trotsa det sedan.

Kompassen är justerad, navigationstabellerna beräknade, radion apterad, vibrationsdämparna monterade på hjulaxlarna, spanten fernissade, impregneringen torkad, kylarvattnet renat. Alla nitar, saxsprintar, stygn dubbelkontrolleras. Handtagen till bränslepumpen. Magnetapparaterna. Batterierna till flygdräkterna. Skorna är putsade. Termosarna med varmt te och buljong är klara. De omsorgsfullt bredda smörgåsarna är inslagna. Lista efter lista bockas noggrant av. Maltmjölk. Chokladkakor. Fyra lakritsstänger var. En halvflaska konjak för nödsituationer. De gnider insidan på sina pälsfodrade hjälmar med lyckobringande vit ljung, och placerar ut två leksaksdjur – båda svarta katter – den ena längst ner vid vindrutan, den andra bunden i en stötta bakom cockpiten.

Sedan kommer molnen nigande, regnet knäböjer mot marken och vädret sinkar dem drygt ett dygn.

På postkontoret i St John’s hoppar Lottie Ehrlich över den gallermönstrade skuggan på golvet, går fram till luckan med tre järnstänger där tjänstemannen lyfter upp sin svarta skärm för att kunna se på henne. Hon skjuter in det förseglade kuvertet över disken.

Hon köper frimärket med John Cabot på för femton cent och säger att hon vill ha ett överstämplingsmärke för en dollar för den transatlantiska posten.

– Oj, säger han, de är slut, min unga dam. De sålde slut för länge sedan.

22

På kvällen tillbringar Brown mycket tid med att skicka meddelanden till Kathleen nere i hotellets lobby. Han är återhållsam när han telegraferar, medveten om att andra kan läsa det han skriver. Hans stil är formell. Mån om integriteten.

För en trettioåring rör han sig långsamt i trappan, käppen stöter hårt i trägolvet. Tre glas konjak skvalpar i honom.

En underlig ljusförnimmelse når honom över ledstången och han får syn på Lottie Ehrlich i spegeln med utsirad träram uppe vid trappavsatsen. För ett ögonblick ser den unga flickan nästan spöklik ut när hennes gestalt uppenbarar sig i spegeln, och sedan blir tydligare, längre, rödhårig. Hon är klädd i morgonrock, nattlinne och tofflor. De blir båda lite skrämda av varandra.

– Godkväll, säger Brown lite sluddrigt.

– Varm mjölk, säger den unga flickan.

– Ursäkta?

– Jag ska ge mor varm mjölk. Hon kan inte sova.

Han nickar och nuddar vid ett imaginärt brätte med handen, och tar ett steg för att komma förbi henne.

– Hon kan aldrig sova.

Hon är lite röd om kinderna, lite generad över att ertappas med bara morgonrocken på sig i korridoren, tror han. Än en gång rör han vid hatten som inte existerar, ignorerar smärtan i det onda benet och tar tre steg till medan konjaken gör sig alltmer påmind. Hon stannar två steg nedanför honom och säger aningen mer formellt än nödvändigt: Herr Brown?

– Ja, unga dam?

– Är ni redo att binda samman de två kontinenterna?

– Ärligt talat, säger Brown, skulle jag nog föredra en god telefonförbindelse i första hand.

Hon tar ytterligare ett steg nedför trappan och för handen till munnen som om hon just ska hosta. Med ena ögonbrynet lite högre än det andra, som om en mycket envis fråga väckts inom henne för länge sedan.

– Herr Brown.

– Fröken Ehrlich?

– Skulle det vara att be om för mycket?

Ett hastigt ögonkast mot golvet. Hon gör en paus som om hon 23

just har radat upp ett antal lösryckta ord på tungan, underliga små ting utan minsta sammanhang, och inte vet hur hon ska få fram dem. Hon står kvar, balanserar dem lite, och undrar om de ska ramla ut. Brown anar att hon liksom alla andra i St John’s vill be om en chans att sitta i cockpiten för den händelse att de skulle företa en ny provflygning. Fullständigt omöjligt förstås, de kan inte ta någon alls med sig upp i luften, allra minst en ung kvinna. De har inte ens låtit reportrarna sitta i planet nere på marken. Det är en ritual, ren vidskepelse, något han inte rår över, han undrar hur han ska förklara det för henne, känner sig trängd nu, ett offer för sina egna nattvandringar.

– Skulle det vara ett stort besvär om jag gav er något?

– Naturligtvis inte.

Hon fortsätter nedför trappan och springer längs korridoren mot sitt rum. Hennes unga kropp rör sig innanför den vita morgonrocken. Ögonen smalnar till springor och han kliar sig i pannan, väntar.

En maskot kanske? En minnessak? En souvenir? Dumt att överhuvudtaget ha gett henne tillfälle att tala. Skulle bara ha sagt nej.

Ignorerat henne. Gått till rummet. Försvunnit.

Hon blir synlig i slutet av korridoren, rör sig smidigt och snabbt.

Morgonrocken avslöjar en triangel av vit hud i nacken. Plötsligt känner han en het och intensiv längtan efter Kathleen, gläds över sin åtrå, det opassande i stunden, denna märkligt svängda trappa, detta avlägsna hotell, den myckna konjaken. Han saknar sin fästmö, så enkelt är det. Han önskar att han vore hemma. Att han kunde pressa sig intill hennes nätta kropp, se hur håret faller mot nyckelbenet.

Han håller lite väl hårt i ledstången när Lottie kommer tillbaka.

Ett papper i vänsterhanden. Han sträcker sig efter det. Ett brev.

Det är allt. Ett brev. Han tittar noga på det. Adresserat till en familj i Cork. Till Brown Street av alla platser.

– Mor har skrivit det.

– Minsann.

– Kan ni lägga det i postsäcken?

– Inget besvär alls, säger han, stoppar kuvertet i rockfickan och vänder sig om i trappan ännu en gång.

24

På morgonen ser de Lottie komma ut från hotellköket, det okammade röda håret, morgonrocken knäppt ända upp. Hon bär på en bricka med smörgåsar insvepta i vaxat charkpapper.

– Skinksmörgåsar, säger hon triumferande och lägger dem framför Brown. Jag har gjort dem enkom för er.

– Tack, unga dam.

Hon vinkar över axeln när hon går över restauranggolvet.

– Är inte det reporterns dotter?

– Så är det.

– Visst är de lite ding? säger Alcock, och tar på sig flygarrocken medan han tittar ut på dimman.

En hård och byig vind kommer västerifrån. De är redan tolv timmar försenade, men nu är det dags – dimman har lättat och den långsiktiga väderprognosen ser bra ut. Inga moln. Himlen ovanför ser ut att vara ditmålad. Vindhastigheten är hög, men den kommer förmodligen att avta till ungefär tjugo knop. Senare ska de få en fin måne. De klättrar ombord till enstaka hurrarop, spänner fast säkerhetsbältena, kontrollerar instrumenten ännu en gång. En hastig hälsning från startledaren. Kontakt! Alcock drar på gasen och ger båda motorerna full effekt. Han ger tecken att dra bort träkilarna från hjulen. Mekanikern böjer sig ner, kryper in under vingarna och sätter kilarna i armhålan, backar, kastar dem åt sidan.

Han sträcker båda armar i luften. Motorerna hostar ifrån sig lite rök. Propellrarna snurrar. Vimyn står med nosen mot blåsten. En liten vinkel mot vindriktningen. Uppförslut. Kör nu, kör. Doften av olja som värms. Hastighet och stigkraft. Det makalösa vrålet.

Träden nalkas i fjärran. Ett dräneringsdike hotar på ena sidan. De säger ingenting. Inte Milda makter. Inte Upp med hakan, gamle vän.

De kryper framåt, lufsar in i vinden. Kör, kör. Planets vikt rullar under dem. Oroväckande det där. Långsammare nu än någonsin.

Uppför sluttningen. Hon är tung i dag. Så mycket bränsle att bära.

Etthundra meter, etthundratjugo, etthundrasjuttio. De rör sig för sakta. Som i gelé. Och den trånga cockpiten. Svetten sipprar fram i knävecken. Motorerna slår våldsamt. Vingspetsarna vippar. Gräset under dem viker sig och slits av. Skumpar längs marken. Tvåhund25

rafemtio. Planet lyfter lite, men sackar igen, river upp jorden. Gode Gud, Jack lille, lyft henne. Den mörka tallskogen vid slutet av flygfältet närmar sig, kommer närmare, och ännu närmare. Hur många män har dött på det här sättet? Håll tillbaka henne, Jackpojken. Dra henne åt sidan. Bryt. Nu. Trehundra meter. Gode Jesus däruppe.

En vindby lyfter vänstervingen och de lutar lite åt höger. Och sedan känner de. En sval ilning i magen. Vi stiger, Teddy, vi stiger, titta!

Ytterst lite uppåt, men en lättnad för själen, om än aldrig så svag, planet är några meter upp i luften, nosen uppåt, vinden visslar mellan stöttorna. Hur höga är de där träden? Hur många män dog?

Hur många av oss föll? I sina tankar omvandlar Brown tallarna till potentiella oljud. Skrapet av bark. Brakande trädstammar. Kvistarnas ra-ta-ta. Kraschen. Häng i, häng i. Strupen igensnörd av fasa. De reser sig lite från sätet. Som om det skulle minska tyngden i planet under dem. Högre nu, kör. Skyn bortom träden är en ocean. Lyft henne, Jack, lyft henne för guds skull. Nu, träden. Nu kommer de.

Halsdukarna är de som flyger först och sedan hör de hur grenarna applåderar nedanför.

– Det där kittlade ju lite! vrålar Alcock genom oväsendet.

De sätter kurs rakt mot vinden. Nosen går upp. Planet tappar fart.

En fasansfull stigning över trädtoppar och låga tak. Se upp så det inte blir motorstopp. Låt henne stiga. Högre upp börjar de gira lätt.

Sakta, sakta kompis. Vänd henne. En tjusig sväng, så vackert, vilken balans, en inneboende självkänsla. De håller höjden. Girar snävare nu. Tills vinden är bakom dem, nosen dippar och de verkligen är på väg.

De vinkar ner till startledaren, mekanikerna, väderobservatörerna och ytterligare några enstaka personer. Ingen Emily Ehrlich från Evening Telegram, ingen Lottie: mor och dotter har redan gått hem, ovanligt tidigt. De missade starten. Synd, tycker Brown. Han fingrar på rockens insida där brevet fortfarande ligger.

Alcock torkar svetten ur pannan, vinkar en sista gång till deras egen skugga på marken, innan den försvinner, och styr sedan planet 26

på halv gas mot havet. En remsa av gyllene strand. Båtar ligger och guppar i St John’s hamn. Leksaker i en pojkes badbalja.

Alcock lyfter den torftiga telefonluren, halvskriker i den: Jo, du.

– Ja? – Ledsen för det här.

– Ledsen för vadå?

– Har inte berättat för dig.

– Inte berättat vad?

Alcock flinar och kastar en blick ner på vattnet. De är åtta minuter från land, trehundra meter upp, med en medvind på trettiofem knop. De kränger över Conception Bay. Vattnet, en grå matta som rör sig. Fläckar av solljus och glitter.

– Lärde mig aldrig att simma.

För ett ögonblick är Brown alldeles förbluffad – blotta tanken på att gå ner över havet, fäkta med armarna i vattnet, flyta omkring på en träbalk eller klamra sig fast vid de slingrande tankarna. Men visst hade väl Alcock själv simmat sig i säkerhet när han blev nedskjuten över Suvlabukten? För många år sedan. Nej, inte år. Bara månader. Brown tycker det är märkligt, mycket märkligt, att en kula för inte särskilt länge sedan genomborrade hans lår, och att han nu, i dag, flyger kulsplittret över Atlanten mot ett äktenskap, en ny tid. Märkligt att han befinner sig här överhuvudtaget, på den här höjden, över det ändlöst grå, med vrålet från Rolls Royce-motorerna i öronen, motorer som håller honom uppe. Alcock kan inte simma?

Kan knappast vara sant. Kanske, tänker Brown, borde jag berätta sanningen för honom. Aldrig för sent.

Han böjer sig fram mot telefonluren, men ångrar sig.

De stiger jämnt. Sida vid sida i en öppen cockpit. Luften strömmar iskall om öronen. Brown knackar fram ett meddelande till stranden på radiosändaren: Allt väl och på väg.

Telefonen består av ett antal sladdar som de virat runt halsen för att fånga upp talvibrationen. För att kunna lyssna har de hörlurar instoppade innanför den mjuka hjälmen.

Efter tjugo minuters flygning rycker Alcock ut de klumpiga hörlurarna och slänger ut dem i det blå. Gör för jävla ont, grimaserar han.

27

Brown gör bara tummen upp. Synd, faktiskt. Nu kommer de inte att kunna kommunicera alls – bara papperslappar och gester, men egentligen har de länge förmått tolka varandras kroppsrörelser: varje litet ryck ett sätt att tala, frånvaron av en röst, närvaron av en kropp.

Hjälmar, handskar, rockar, kängor – allt är pälsfodrat. Under har de Burberry-overaller. På alla höjder, till och med bakom den sluttande vindrutan, kommer det att vara iskallt.

Som en del i förberedelserna tillbringade Alcock tre kvällar i ett kylhus i St John’s. En kväll lade han sig ner på en trave förpackat kött men kunde inte sova. Några dagar senare skrev Emily Ehrlich i Evening Telegram att han fortfarande luktade som en nystyckad oxe.

Hon står med dottern vid fönstret på tredje våningen, händerna på fönsterkarmen. I början är de övertygade om att det är en illusion, en fågel i förgrunden. Men sedan hör hon motorernas lågmälda meddelande och de inser båda att de har missat ögonblicket – inget foto heller – men det är också en säregen glädjekänsla i att se det på avstånd, ett plan som försvinner i öster, silverfärgat, inte grått, inramat av hotellfönstrets lins. Detta är människans seger över kriget, uthållighetens triumf över minnet.

Därute ligger en molnfri blå himmel, gränslös. Emily tycker om ljudet när bläcket stiger i reservoarpennan, ljudet när pennkroppen skruvas ihop. Två män flyger nonstop över Atlanten och kommer att landa med en postsäck, en vit liten linnesäck innehållande 197 brev, specialfrankerade, och om de lyckas kommer det att vara den första flygposten som går från den Nya världen till den Gamla. En alldeles ny tanke: transatlantisk luftpost. Hon prövar frasen, rafsar ner den på papperet, om och om igen, transatlantisk, trans atlas, trans land. Avståndet till sist besegrat.

Flytande isberg nedanför. Det ojämnt räfflade havet. De vet att det inte finns någon återvändo. Nu är det ren matematik. Att omvandla bränslet till tid och avstånd. Att hitta det optimala förbränningsläget. Att känna till vinklar och sidor, och ytorna dem emellan.

Brown torkar bort fukten från sina korgglasögon, sträcker sig mot träfacket bakom huvudet, griper tag om smörgåspaketet, viker 28

upp det vaxade papperet. Han skickar över en smörgås till Alcock som behåller ena handen på rodret. Det är en av många saker som framkallar ett leende på Alcocks läppar: så exceptionellt det är att mumsa på en skinksmörgås, bredd av en ung kvinna på ett hotell i St John’s mer än trehundra meter nedanför. Smörgåsen blir godare av sträckan de redan har tillryggalagt. Fint bröd, saftig skinka, senapsblandat smör.

Han sträcker sig bakåt efter termosen med te, skruvar av locket och låter en liten ångkvast sippra ut.

Oväsendet mullrar genom kroppen på dem. Av och till gör de musik av det – en rytm som dirigerar sig själv från huvud till bröst till tår – men sedan lyfts de bort från rytmen och det blir ingenting annat än rent oljud. De är helt och hållet medvetna om att de kan förlora hörseln under flygningen och att vrålet kan komma att bosätta sig inom dem för gott, och låta deras kroppar bära omkring det likt mänskliga grammofoner, så att de, om de någonsin kommer över till andra sidan kanske även i fortsättningen, för alltid, kommer att höra det.

Att hålla den i förväg beräknade kursen kräver både geni och magi. Brown tvingas navigera med alla till buds stående medel.

Navigeringsutrustningen av Baker-typ står på golvet i cockpiten.

Instrumenten för att beräkna kurs och avstånd sitter fastspända på sidan av flygplanskroppen. Avdriftsmätaren är placerad under sätet, tillsammans med ett vattenpass för skevningen. Sextanten är fäst på instrumentbrädan. De har tre kompasser som blir självlysande i mörker. Sol, måne, moln, stjärnor. Även om allt annat går fel kommer han åtminstone att ha full kontroll.

Brown ställer sig på knä och ser ut över kanten. Han vänder och vrider sig, gör beräkningar med hjälp av horisonten, havet och solens position. På ett anteckningsblock klottrar han: Håll henne närmare 120 än 140, och så snart han har skickat över lappen i deras ynkliga cockpit finjusterar Alcock reglagen, trimmar planet, håller det på trekvarts gas, mån om att inte pressa motorerna för mycket.

Det är ungefär som att hantera en häst, sättet som planet skiftar karaktär under en lång resa, vikten förändras i och med bränsle29

förbrukningen, motorerna galopperar, styrinstrumenten fungerar som tömmar.

Ungefär var trettionde minut lägger Brown märke till att Vimyn är lite tyngre i nospartiet, och han ser hur Alcock drar i styrreglaget för att plana ut henne.

Vartenda ögonblick står Alcocks kropp i kontakt med planet: han kan inte ta händerna från reglagen, inte en sekund. Han känner att det gör ont i både axlar och fingertoppar: inte ens en tredjedel har de bakom sig och smärtan har redan etsat sig fast i varje fiber.

Som barn brukade Brown gå till kapplöpningsbanan i Manchester för att titta på hästarna. På vardagarna när ryttarna ägnade sig åt träning sprang han runt runt på insidan av Salfordbanan, vidgade cirklarna ju äldre han blev, pressade omkretsen utåt.

Sommaren när han fyllde sju kom Pony Express med sina ryttare från Amerika och satte upp en vilda västern-show intill floden Irwell.

Hans eget folk. Från föräldrarnas land. Amerikaner. Brown ville ta reda på exakt vem han var.

Cowboys stod på fälten och svingade sina lasson. De hade otämjda hästar, bisonoxar, mulor, åsnor, dressyrponnyer, flera älgar. Han vandrade omkring bland de gigantiska målade kulisserna föreställande prärieeldar, sandstormar, stäpplöpare, tornador. Men det mest imponerande var indianerna som paraderade mellan tebutikerna i Salford med sina fjäderskrudar på huvudet. Brown traskade efter och försökte få deras autografer. Dundrande åskan var en svartfotsindian och hans fru Josephine en pricksäker cowboyflicka i detaljrika skinnkläder och med en revolver i hölstret. Framemot slutet av sommaren drabbades deras dotter Bessie av difteri och när hon skrevs ut från sjukhuset flyttade familjen till Thomas Street i Gorton, precis bredvid Browns faster och farbror.

På söndagseftermiddagarna cyklade Brown ut till Gorton och försökte kika in genom fönstret hos dem i hopp om att få en glimt av de blänkande mynten i huvudbonaden. Men Dundrande åskan hade klippt håret kort och hans fru stod i förkläde vid spisen och lagade Yorkshirepudding.

30