Page 1

jakthistorier

WillĂŠn_Jakthistorier.indd 1

2013-02-28 10:31:36


WillĂŠn_Jakthistorier.indd 2

2013-02-28 10:31:36


liselott willén

Jakthistorier Roman

albert bonniers förlag

Willén_Jakthistorier.indd 3

2013-02-28 10:31:36


Av Liselott Willén har tidigare utgivits: Sten för sten 2001 Eldsmärket 2003 Islekar 2008 Ingenstans under himlen 2011

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-013006-0 © Liselott Willén 2013 ScandBook AB, Falun 2013

Willén_Jakthistorier.indd 4

2013-02-28 10:31:36


Det fanns nätter när han stod utanför hennes hus, såg henne röra sig där innanför, nätter när han var på väg att spränga sig rakt in genom rutan, som en hagelsvärm, låta allt det fara som han hade lärt sig att han måste värna om. Omvägar. Uthållighet. Att aldrig lämna något till hälften gjort. Att aldrig underskatta sin motpart. Minkens utmärglade kropp, hur den ändå simmade ut när brädan tippade tillbaka. Hur den skulle fortsätta att göra samma sak så länge den fick en möjlighet, så länge den kunde andas.

Willén_Jakthistorier.indd 5

2013-02-28 10:31:36


WillĂŠn_Jakthistorier.indd 6

2013-02-28 10:31:36


Erik

WillĂŠn_Jakthistorier.indd 7

2013-02-28 10:31:36


WillĂŠn_Jakthistorier.indd 8

2013-02-28 10:31:36


”Jaså, är det du, John Erik.” Ante dök upp ur havet av människor, höjde glaset och nickade. En snål huvudrörelse. Nej, hans kusin hade aldrig gillat honom, men det var roande att notera hur han alltid kom framkrypande till slut, hur han sedan dröjde kvar, såg sig tvungen att konversera, tränga sig ännu närmare. Som spindlarna i näten utanför stugfönstren, tänkte Erik, på andra sidan glaset. Deras silhuetter i gryningsljuset. Varje natt hängde de där. Varje morgon tog han sopborsten på altanen och svepte den över rutorna. ”Ja, vi har hört att du ska flytta tillbaka igen”, sa Ante. Han hade lagt handen på Eriks överarm. Det var så in i helvete hett. Svetten rann utefter Antes breda nacke, hade han inte haft handen där uppe nyss? Det skulle bli märken på kostymen. ”För ett par veckor sedan, faktiskt”, sa Erik och böjde sig åt sidan så att greppet lossnade. ”Vi har inte sett dig på länge. Ett tag trodde vi inte att du skulle komma tillbaka mer, ja, vi undrade väl vad du skulle komma tillbaka till. Sedan läste vi i någon artikel att du fortfarande åker ut till ön på somrarna.” Det var en fråga, bristfälligt inlindad. Erik studerade den andre, såg med ens en pojke i basebolljacka och vita träningsskor framför sig, hukande vid skrevan i berget, stirrande på ytans svarta lock där ingenting rörde sig, hans spinkiga kropp balanserande över släta lavfläckade klippor, strändernas röda 9

Willén_Jakthistorier.indd 9

2013-02-28 10:31:36


granit. Röd som en av de tre huskropparna som bands ihop av den enorma entréfoajén i kultur- och kongresscentret där de sedan drygt fyra timmar befann sig. Byggnaden låg i en sluttning ner mot viken och småbåtshamnen, men vattnet syntes inte längre. Det var mörkt utanför glasväggen, svart som den uppvända jorden runt huskropparna där ännu ingenting växte. Erik höjde huvudet och tittade upp mot lamporna som hängde från det vita innertaket. De öppna våningsplanen avgränsade av balkongräcken, den stilrena inredningen, björk och krom och mörka tyger. Och på en skärm på ena väggen invigningsprogrammet och dess sponsorer, hans namn bland tre andra. Finns det en plats någonstans, en plats där du känner att du hör hemma? På väg uppför trappan framför den vita väggen, innanför vilken konsertsalen låg, såg han ryggen på en kvinna i svart. Ett smalt rött lackskärp i midjan. Hon vek runt hörnet och försvann. Han vände sig till Ante igen. ”Det är ju tyvärr så att de där somrarna kommer och går och semestern är till för avkoppling, inte för trista förpliktelser. Man lär sig att prioritera.” Ett snabbt leende, och Erik gjorde sig beredd att gå vidare, glida in i vimlet, men då var de kladdiga fingrarna där igen. ”Dina föräldrar kallade det paradiset, visste du det?” ”Ursäkta mig”, sa Erik, som om han inte hade hört det sista, och den andres fingrar halkade längs tyget och så var de borta. Erik hämtade ytterligare ett glas mousserande vin från bardisken och ställde sig vid en av de höga vita pelarna. Hade han inte sett Laura tidigare under kvällen? I något grönt, håret med en mörkare ton än förut. Det måste vara ett drygt år sedan. I pentryt innanför konsthandeln på Stora gatan framvikt över bordet med kjolen upptryckt och hopkorvad över höfterna och i bakgrunden ljudet av ringsignaler, signal efter signal, som inte 10

Willén_Jakthistorier.indd 10

2013-02-28 10:31:36


hann klinga ut emellan. Hon hade sökt honom efteråt. Han hade noterat hennes nummer, men sedan hade det kommit saker emellan. Laura, tänkte han. Han hade varit på den här tillställningen länge nog. Konverserat de personer han förväntades konversera. Han kunde med gott samvete söka upp henne och ta med henne till lägenheten. En kvinna dök upp vid hans sida. Det var en av byråcheferna på utbildnings- och kulturavdelningen. Han hade bytt några ord med henne i början av kvällen. Nu drog hon med honom en bit bort från trängseln. ”Du har kanske hört vad som har hänt på museet, det är kaos där sedan olyckan.” Hon lutade sig närmare och sänkte rösten. Ögonfransarnas blåsvarta klibbiga trådar. Smetiga skuggor under ögonen. Hon var dragen. Han borde säga åt henne att gå en våning ner, låsa in sig en stund. ”Oss emellan var det kaos där före olyckan också”, sa hon. ”Det kunde inte ha kommit lägligare. Ja, jag har ju läst dina böcker om destruktivt ledarskap och chefer med psykopatiska drag. Han stämde in på alla punkter.” Erik vände blicken ut över golvet. Fastnade vid en svartklädd rygg, ett rött smalt lackskärp. Blankt axellångt hår lagt i vågor. Hon var huvudet längre än de omkring henne. Mannen bredvid lade handen runt hennes midja, lät den vila mot höften. De stod nära den provisoriska scenen där tremannabandet nyss hade börjat spela. Bas, klarinett, saxofon. Han kom att tänka på en litografi av Peter Dahl som han första gången hade sett inne på konsthandeln. Ensamt danspar. Kvinnan i röd klänning med tunna axelband, rött hår. De dansade mycket tätt, han intill henne som en skugga längs med hennes kropp och hennes händer, armar som klamrade sig om hans nacke, bakhuvudet. Han visste inte varför han tänkte på den bilden. De stod där intill varandra. De dansade inte. Det fanns ingenting hos den svartklädda kvinnan som påminde om kvinnan på litografin. Vänd dig om, tänkte han. 11

Willén_Jakthistorier.indd 11

2013-02-28 10:31:36


”De hittade hunden veckan efter”, fortsatte byråchefen. ”Innanför dörren till lägenheten, hade försökt gräva sig ut. Hur som helst, det är orsaken till att vi den här gången vill gå mer noggrant till väga vid tillsättningen av ny museichef och anlita en rekryteringskonsult. Vi tänkte naturligtvis på dig.” Han studerade henne en smula roat. Rekrytering av en chef på den nivån. Vad kunde det röra sig om? Tjugo anställda? Ett skitjobb. De skulle aldrig kunna betala det han ville ha. ”Nuförtiden sysslar jag framför allt med reduceringar”, sa han. ”Ja, jag förstod av artikeln i Dagens Industri att det är en lukrativ marknad. Island, var det väl? Du är svår att hitta. Ingen hemsida. Men du lever på ditt rykte, förmodar jag.” Hon tystnade. En glimt av något skarpt, beräknande. Kvar fanns inte ett spår av onykterhet. ”Vi är beredda att göra allt för att undvika en ny felrekrytering. Det betyder att vi betalar det du vill ha”, tillade hon. ”Vad det än rör sig om. Du kan tänka på saken.” Hon avlägsnade sig hastigt innan han hann avböja. Så smidigt. Han skulle bli tvungen att kontakta henne under morgondagen. Oavsett ersättning var det ett skitjobb. Det var åratal sedan han lämnade den typen av uppdrag bakom sig. Nedanför scenen släppte mannen greppet om den svartklädda kvinnans midja. Erik fäste blicken på hennes rygg. Vänd dig om. Hon vred huvudet åt sidan, som om hon försökte se ut genom den mörka glasväggen. Håret skymde hennes ansikte. Erik tog ett nytt glas från disken och tog sig i en båge runt dansgolvet, kom upp bakom dem, passerade på mannens sida. De talade med ett annat par. Ett snabbt leende över kvinnans ansikte när hon sträckte fram handen och hälsade, som en våg som hastigt svepte vidare. Lämnade ansiktet blekt, lysande. Hon ser igenom alla. En lösryckt mening. Det var mannen som hade uttalat den. Erik fortsatte mot trappan, vände sig om på det andra trapp­ 12

Willén_Jakthistorier.indd 12

2013-02-28 10:31:36


steget och lutade sig mot räcket. Nu såg han henne tydligt. Hon stirrade på mannen bredvid, såg dödligt trött ut. Det fanns ett retligt drag över ögonen, som av missnöje. Eller som om hon var oförmögen att koppla av. De andra människorna i foajén, de drack oupphörligt och deras ansikten förslappades, kropparna sjönk samman. Musklernas sammandragningar, deras tröga rörelser, som om de hela tiden låg ett par sekunder efter i förhållande till det som pågick omkring dem. Också hon stod där med ett glas i handen och han kunde se att hon drack och ändå reste hon sig ur detta hav av formlöshet, konturskarp, oerhört tydlig. Det var den där resningen, klänningen, strumpornas bleka nylon och att hon var så uppenbart trött på detta samtal som utspelade sig mellan mannen och paret mittemot dem och han väntade med ryggen mot trappräcket, bekvämt tillbakalutad, snart skulle hon vända blicken mot honom, det skulle komma att hända något, en länk skulle upprättas, en förbindelse, hon skulle dröja med blicken vid honom och le en aning. Den där munnen, målad i blodrött, en nyans mörkare än skärpet kring hennes midja. Hon lyfte blicken och lät den vandra över rummet, allt närmare honom och den gled förbi helt utan avbrott, hennes min hade varit uttryckslös. Han stod i trappan, fullständigt orörlig. Han tänkte på alla dessa tidiga morgnar ute på ön, den ständiga väntan, gudingens rop långt där ute. Den kommer kanske att simma in. Eller så gör den det inte. ”Fantastiskt program, inte sant.” En man på steget ovanför. Det var en av de andra sponsorerna. Affärsmannen. Han bar en vit skjorta med en mycket hög krage. Erik mindes plötsligt inte hans namn fast det stod ovanför hans eget på skärmen. ”Ja”, sa han. Den andre började tala om byggnadens arkitektur, ytskikten, materialvalen. De hade varit för dyra, arkitektens val, de hade ersatts av mer återhållsamma alternativ. Därtill hade det 13

Willén_Jakthistorier.indd 13

2013-02-28 10:31:37


uppstått en diskussion om ljudkvaliteten i stora salen. Han talade om kulturens status, konstens betydelse. Intresserade det honom? Ja, naturligtvis. Erik svarade något, brydde sig inte om vad. Var han samlare själv? Inte regelbundet. Enstaka objekt, bara. Pentryt innanför konsthandeln. Peter Dahls Ensamt danspar lutad mot väggen utanför lagerrummet, den envetna signalen från ringklockan på disken ute i butiks­delen. Omärkligt såg han sig om, nedåt foajén. Kvinnan var inte längre där. Varken mannen eller hon. ”Ja, en fantastisk kväll”, avrundade Erik samtalet, höjde glaset och tömde det i ett svep. Han kunde inte hitta henne någonstans. Han gick runt bland gästerna, runt i byggnaden, han rörde sig i cirklar, de två övre våningarna, källarvåningen, toaletterna där nere. Spegeln i korridoren utanför dem. Hon ser igenom alla. Vad skulle hon ha sett? Om hon för ett ögonblick hade stannat vid honom, dröjt där (vilket hade varit det förväntade). Hade hon sett den svarta kostymen, de randsydda skorna, hans även i övrigt oklanderliga yttre? Resningen? Skulle hon liksom han ha slagits av tanken på dem mittemot varandra, tätt intill varandra, som det dansande paret, det går inte att skilja dem åt, de är ett och samma. Ljus och mörker. Skuggan av en kropp intill en annan. Han höjde glaset mot mannen i spegeln, gick uppför trapporna igen. Det var människor överallt, där var Ante, Erik låtsades inte om hans försök att än en gång få kontakt, där var arrangören, Max Wiksten, en man Erik umgicks med ibland, en man som, liksom arkitekten när han planerade denna nyfunktionalistiska byggnad, ville ha kontroll över allting och precis som för arkitekten brast det i detaljerna. Det blänkte till i klackringen på arrangörens finger, han gestikulerade, han drog upp linjer, behärskade förflyttningar genom rummet som om han ritade upp ett nät, försökte hålla dem kvar, det var ännu något som återstod, en punkt på programmet, var det fyrverkerierna? Nerför trapporna mot glasväggen, ut genom dörrarna, altanen, 14

Willén_Jakthistorier.indd 14

2013-02-28 10:31:37


och där var Laura, ett reserverat, lite förorättat leende, skulle ta ett par sekunder att sudda bort, nej, för sent, Laura. För sent. Jämfört med henne är du … ja, vad fan är du … ingenting. Men han hittade inte kvinnan. Varken henne eller hennes sällskap. De måste ha gått därifrån. På himlen ovanför viken sprack ljuset ut som iskristaller på en glasruta. Och han kände det i hela kroppen, han hade känt det i en vecka nu, faktum var att han hade känt det sedan han satte ner foten på asfalten ute på flygplatsen, en överväldigande irritation. Den hade följt honom i taxin till lägenheten, när han såg ut genom fönstret, ut på gatorna, staden, dess invånare, det var som en skuggvärld, en plats på vägen till något annat, ett gränsland. Människorna blodlösa, genomskinliga. Fingret mot rutan, och de skulle lösas upp, rinna bort, kanske var det bara en fråga om tid. Finns det en plats någonstans, en plats där du känner att du hör hemma? Han vände och gick tillbaka uppför trappan. En man ställde sig obehagligt nära honom vid garderoben. Det var journalisten som hade intervjuat honom för artikeln i lokaltidningen. ”Så bra att jag stötte på dig”, sa han med en andedräkt som stank av något nötaktigt, härsket. ”Jag vill gärna träffa dig igen och göra ett fördjupat reportage om det vi pratade om senast. Detta att återvända.” Erik lämnade över nummerbrickan till den unge mannen bakom disken och vände sig till journalisten, var på väg att säga att det kunde väl ordnas, kanske före nästa resa. Men det var något i journalistens ansikte som avslöjade honom. Vad hans frågor egentligen skulle komma att handla om. En återhållen vaksamhet. ”Just nu är det lite körigt”, sa Erik. ”Möjligen närmare sommaren.” Han tog sin rock över armen och gick därifrån utan att se sig om. När han steg ut på entrétorget på stadssidan blänkte det på botten av gropen där gatan hade legat. Blänkte från rörstumpar och vattensamlingar av det flämtande ljuset upp­ 15

Willén_Jakthistorier.indd 15

2013-02-28 10:31:37


ifrån. Ett två meter högt järnstängsel omgärdade de stupande jordväggarna. När det sista ljuset slocknade blev gropen mörk, en kornig svärta. Han tog en sten från marken och kastade den över stängslet. Föreställde sig att den föll genom detta korniga mörker, som genom en rymd, att den om en halvtimme, när han stod i sin nyinköpta lägenhet på Strandgatan med en tvåa whisky i handen och det dansande paret på väggen framför sig, fortfarande föll, skulle fortsätta falla.

16

Willén_Jakthistorier.indd 16

2013-02-28 10:31:37


Han hittade Max Wiksten på våningsplanet ovanför entréfoajen tidigt morgonen efter. Han satt i en kromad svart stol, såg ut över vattnet. Klackringen i slätt guld åstadkom ett svagt metalliskt ljud när fingret slog emot armstödet. ”Erik”, sa han när han hörde stegen bakom sig. ”Du är tidigt uppe.” ”Och du är fortfarande kvar.” Max hade tagit av sig skorna. De stod prydligt uppställda invid stolen. Ögonen blanka, en tunn röd skäggstubb över kinder och haka. I övrigt hade inte natten satt några spår. Erik ställde sig bredvid honom, händerna på ryggen. Infartsvägen längs östra hamnen var tom. Snart skulle den fyllas av trafiken från färjan som anlöpte på västra sidan av Mariehamn. Fyllas och sedan tömmas igen, som i ett andetag. ”En man och en kvinna”, sa Erik. ”Kvinnan i svart knälång klänning med täckta axlar, ingen urringning, smalt rött lackskärp, håret lagt i vågor.” ”Färg?” ”Mörkblont.” ”Örhängen?” ”Inga smycken.” Han tystnade. ”Hon var lång, längre än de flesta och hon såg … arg ut.” ”Lång och arg.” Max skakade på huvudet. ”Tyvärr. Och mannen?” 17

Willén_Jakthistorier.indd 17

2013-02-28 10:31:37


”Kortare. Ett huvud minst. Mörkt lockigt hår. Inte så välklippt. Vit skjorta, blazer, mörkgrå kostymbyxor, oputsade skor. Glasögon.” ”Hurdana?” ”Titan.” Max lutade sig tillbaka med armen om ryggstödet, såg på Erik med ett intresserat uttryck i ansiktet. ”Nej, tyvärr.” ”Men det betyder något, att du inte vet.” ”De är förmodligen inte härifrån. De har kanske nyligen flyttat hit. Jag har gästlistan på kontoret, om det roar dig. Trehundra personer. Samtliga kulturinstitutioner. Biblioteken, teatrarna, museerna … På tal om inflyttning borde vi sammanstråla någon kväll nu när du är här mer permanent. Indigo, Arken …” ”Jag reser till Oslo om tre dagar”, sa Erik. ”Blir där en vecka.” ”Alltid dessa resor.” ”Vad skulle jag annars göra?” ”Ja, vad skulle du annars göra? Rota dig?” ”Varför tror du att jag flyttade hit?” ”För att du är trött. Du är fyrtio år och du har blivit trött på att resa. Och så är du ensam.” Erik skakade på huvudet. ”Och det ska komma från dig?” Max trädde fötterna i skorna och vände ryggen mot utsikten, ställde sig vid räcket och tittade ut över den öde foajén. ”Du ser så vackert det är. Den här stunden mellan kaos och ordning. Innan städteamet kommer.” ”Jag trodde att du avskydde det.” ”Exponering, Erik. Denna eleganta form av beteende­ terapi.” ”Så du tillämpar något av det du lärde dig på psykologikursen ändå.” ”Precis som du”, sa Max. 18

Willén_Jakthistorier.indd 18

2013-02-28 10:31:37


”De där kurserna är mest garnityr, vet du”, sa Erik. ”De är till för att skapa en illusion av kompetens och trovärdighet åt ett egentligen instinktbaserat område.” ”Men du använder dig av personlighetstester. Modeller för ledarskap. Ja, jag läste artikeln, var det häromveckan?” ”Jag använder flera instrument”, sa Erik. ”Jag genomför allt mycket noggrant. Men det viktigaste är hur man tolkar och sammanställer resultaten. Att man inser metodernas begränsningar. Var de svaga punkterna finns där personer med psykopatiska drag riskerar att slinka igenom. Det viktigaste instrumentet är jag själv. Ta bort de andra instrumenten och jag skulle ändå lyckas. Jag hittar dem alltid.” Han slog ut med två fingrar från tinningen och började gå nerför trappan. Max knackade på räcket. Ett vasst ekande. ”Så vad är hemligheten?” Erik stannade mitt på golvet i foajén. Han vände sig om och tittade upp mot våningen ovanför. ”It takes one to know one. Det är förmodligen oerhört mycket lättare att identifiera de här dragen om man själv har dem. Om man är en av dem.” Max skakade på huvudet. Han stod där uppe och tittade ner på Erik med händerna om räcket som om han höll sig fast, som om han befann sig ombord på något som oupphörligt rörde sig, en farkost, ett skepp. ”Jag tror dig inte. Jag tror att du har lärt dig dina metoder genom åren, att du har förfinat dem, du känner dig själv vilket är en förutsättning för att kunna analysera andra, dina egna reaktioner, hur andra påverkar dig. Kanske var det terapin vi påbörjade på psykologikursen, nej, just det, du avbröt den. Förlåt mig. Jag tror att du är plikttrogen in i det sista, lite som en hund, Erik. Det du bestämmer dig för att genomföra, det genomför du, oavsett vad som händer. Du är otroligt, nästan övernaturligt, målmedveten. Det är hemligheten. Sedan får du säga vad du vill.” 19

Willén_Jakthistorier.indd 19

2013-02-28 10:31:37


”Kan du då svara mig en sak”, sa Erik. ”Om man står där på toppen och har uppnått exakt det man vill, det man har arbetat för dagar och nätter, all sin vakna tid under en helvetes massa år, åt vilket håll ska man ta vägen?”

20

Willén_Jakthistorier.indd 20

2013-02-28 10:31:37

9789100130060  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you