9789100128463

Beslutet

Beslutet

Översättning av Tove Janson Borglund

albertbonniers bonniers förlag albert förlag

Av Penny Vincenzi har tidigare utgivits: Bröllopsgästerna 1996 Familjehemligheter 1997 Överraskningen 1999 Spetsnäsduken 2000 Ingen ängel 2002 Celias döttrar 2003 Farliga frestelser 2004 Helt övergiven 2006 En ren skandal 2008 Vår bästa tid 2010

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012846-3 Engelska originalets titel: The Decision Copyright: © Penny Vincenzi, 2011 Tryck: ScandBook AB, Smedjebacken, 2012

Till Paul, som alltid fanns där.

Och till Polly, Sophie, Emily och Claudia, fĂśr att ni tog mig igenom det hela.

Persongalleri Eliza Fullerton-Clark, debutant och senare moderedaktör Sarah Fullerton-Clark, hennes mamma Adrian Fullerton-Clark, hennes pappa Charles Fullerton-Clark, hennes bror, börsmäklare Anna Marchant, hennes gudmor Piers Marchant, Annas man Sir Charles och lady Cunninghame, Elizas morföräldrar Matt Shaw, fastighetsutvecklare Sandra Shaw, hans mamma Pete Shaw, hans pappa Scarlett Shaw, hans syster, flygvärdinna Diana Forbes, Scarletts arbetskamrat Mr Barlow och mr Stein, Matts första arbetsgivare Emmeline, Elizas och Matts dotter Jennifer Grant, hennes barnsköterska Jeremy Northcott, miljonär och reklamguru, Elizas pojkvän Emma Northcott, hans syster Louise Mullen, Matts sekreterare, senare själv fastighetsmagnat Jenny Cox, receptionist och sekreterare på Simmonds & Shaw Jimbo Simmonds, Matts kompanjon Valerie Hill, framgångsrik affärskvinna Georgina Barker, Matts flickvän Barry Floyd, framgångsrik byggherre Roderick Brownlow, fastighetsutvecklare Juliet Judd, Charles flickvän Geoffrey Judd, hennes pappa Carol Judd, hennes mamma Lily Berenson, rik änka från Charleston David Berenson, hennes son Gaby Berenson, hennes svärdotter

Lindy Freeman, Elizas chef på modevaruhuset Woolfe’s Maddy Brown, stickdesigner och Elizas väninna Esmond, hennes pojkvän, hattmakare Jerome Blake, fotograf Rex Ingham, en annan fotograf Rob Brigstocke, creative director på reklambyrån KPD Hugh Wallace, kontochef på KPD Jack Beckham, redaktionschef på Charisma, senare chef­redaktör på Daily News Fiona Marks, moderedaktör Annunciata Woburn, featureredaktör Johnny Barrett, vän till Louise, journalist på Daily News Giovanni Crespi, välbärgad affärsman Mariella Crespi, hans hustru, societetslejoninna Anna-Maria, hembiträde Bruno, Giovannis betjänt Sebastiano, familjen Crespis hovmästare Timothy Fordyce, en av Mariellas vänner i Milano Janey, hans fru Mark Frost, berömd reseskildrare Persephone Frost, hans mamma Heather Connell, ung mor och Elizas väninna Coral, hennes dotter Alan Connell, hennes man Mrs Munroe, Elizas gynekolog Mary Miller, Elizas psykoterapeut Philip Gordon, Elizas advokat Toby Gilmour, Elizas överrättsadvokat Ivor Lewis, Matts advokat Sir Bruce Hayward, Queen’s Counsel, Matts överrättsadvokat Sir Tristram Selbourne, en annan Queen’s Counsel Clifford Rogers, domare Demetrios och Larissa, tavernaägare på den grekiska ön Trisos

1971 Då var det nästan över. Vid den här tiden i morgon skulle det vara avgjort. Vid den här tiden i morgon skulle hon veta. Om hon fortfarande var mamma, en riktig mamma, den sortens mamma som gjorde allt det vardagliga, fick upp sitt barn ur sängen varenda morgon och stoppade om henne varenda kväll, följde henne till skolan och hämtade henne igen, visste när hon haft ont i magen eller drömt mardrömmar, blev arg på henne, skällde på henne, bestämde när det var dags att klippa håret eller köpa nya skor, grälade på henne för att hon slarvade med läxan eller balett­ övningarna, tjatade på henne om att bädda sängen, städa sitt rum, skriva tackkort och städa hamsterburen … Eller den andra sorten, en gång i veckan-sorten, som ställde upp med ett perfekt rum och lagade favoritmaten, köpte presenter och gjorde utflykter, bjöd med kompisar, daltade, aldrig var arg, aldrig kritiserade, på sin vakt mot nya lojalitetsband, svartsjuk på nya traditioner …

Vem av dem skulle hon bli?

Mamman med vårdnad? Eller mamman utan?

del ett

Fรถrlovningen

Kapitel 1 1958 Samtidigt som Eliza hovneg för drottningen bestämde hon sig för att det var dags att hon blev av med sin oskuld.

Hon blev ganska chockad över sig själv, inte över själva beslutet utan över att det slog henne just då, just i detta otroligt viktiga ögonblick i hennes liv. Såväl hennes mamma som hennes gudmor (som var den som presenterade henne) hade inpräntat i henne vilken otrolig tur hon haft. Detta var definitivt sista säsongen för hovpresentationer, hela företeelsen hade klassats som otidsenlig och inte alls i samklang med den nya elisabetanska eran. Där stod hon nu, i sin blå cocktailklänning från Belinda Bellville, framför drottningen – som såg så mycket yngre och sötare ut i verkligheten än på bild – och tänkte inte på att hon deltog i en djupt betydelsefull ritual med åtskilliga generationer på nacken, utan på vem av alla de unga män hon dansade och flörtade med denna underbara sommar hon skulle kunna förverkliga sin plan med. Det var verkligen inte fint av henne.

Koncentrera dig, Eliza! Vad skulle hennes mamma och gudmor säga om de visste att hon, efter allt deras arbete med luncher och planering och gästlistor inför hennes säsong, inte fokuserade på det som de såg som den närmast heliga essensen i hela alltet utan på något annat och synnerligen olämpligt.

Hon reste sig långsamt och gick mot sidan av tronrummet för att ge plats åt nästa led av flickor.

Eliza blev mycket uppmärksammad den sommaren. Hon hade blivit något av en favorit hos populärpressen och hittills figurerat 13

tre gånger i Express och fyra i Mirror. Hennes mamma ansåg att det förtog lite av säsongens förnäma glans, men Eliza tyckte att det var underbart och många av de andra flickorna hade varit ganska avundsjuka. Söt var hon inte – hennes drag var för markerade och färgerna för starka, hyn närmast olivfärgad, håret mörkt och ögonen mörkblå. Mer än en gång hade hon hört sin mamma oroligt säga till mormor att hon hoppades att ingen trodde att det fanns utländskt blod i släkten. Men hon visste också att hon var synnerligen tilldragande.

Pojkarna hade börjat flörta med henne redan när hon var femton. Faktum var att hon varit med i Tatler redan året innan hon debuterade, som åskådare när hennes bror Charles spelade cricket med Old Etonians på fars dag.

Men det här året var verkligen hennes, hon hade redan fått in en fullträff, en helsidesbild på ettan i Tatler. ”Miss Eliza Fullerton-Clark”, löd bildtexten, ”dotter till mr och mrs Adrian Fullerton-Clark. Eliza, en charmerande flicka som tycker om skidåkning och konsthistoria” (det visste jag inte, tänkte Eliza) ”kommer att hålla sin bal i familjens utsökta hem, ­Summercourt i Wellesley, senare under säsongen.”

Beslutet att sätta bilden på förstasidan hade fattats av Tatlers societetsredaktör, Betty Kenward, den fruktade Jennifer bakom ”Jennifers dagbok”. Ett enda ord från henne kunde innebära att en flicka steg från att vara bara en flicka till någon med en lysande framtid. Då avsågs inte en lysande egen framtid utan en framtid i egenskap av hustru till någon välbärgad och framgångsrik man, i bästa fall en arvtagare till något av de stora godsen på den engelska landsbygden.

Och Elizas framtid var planerad in i minsta detalj. Sarah FullertonClark hade i sällskap av sin bästa väninna (tillika Elizas gudmor), den välborna mrs Piers Marchant, avlagt visit hos mrs Kenward.

Hennes örnnäste låg en smal trappa upp ovanför Tatlers huvudredaktion. Mrs Kenward hade bjudit dem på det obligatoriska lilla glaset tomatjuice och delat med sig av yrkeskårens legendariska arbetsredskap: säsongskalendern, med hittills erhållna datum för flickornas baler inprickade, och listan över tillgängliga unga män, 14

rika och förnäma, de som i pressen gick under benämningen Debutanternas Drömgossar. Drömgossarna hade längre hållbarhet än debutanterna och kunde utan att betala ett dyft räkna med flera somrar i rad då de undfägnades på baler och fester, på Ascot och Henley, långhelger på förnäma lantegendomar där det enda som krävdes av dem var att de hade rätt kläder, inte drack för mycket, var artiga mot sin värdinna, log och charmade debutanterna.

Charles fanns naturligtvis med på listan, han var väldigt lång, mörk och charmerande blyg, många mödrars favorit. När Sarah och Anna Marchant lämnade mrs Kenwards kontor hade de ett lämpligt datum för Elizas bal och några riktiga toppnamn förprickade på listan över unga män, med särskilt imponerande titlar och förmögenheter angivna.

Den sommaren bodde Eliza hos familjen Marchant i London under veckorna, eftersom hon förutom sin säsong gick en kurs vid en av Londons mest välrenommerade sekreterarskolor. Eliza var fast besluten att arbeta, och inte med vad som helst. Hon ville göra karriär. Hon visste att alla, inklusive hennes mamma, ansåg att ett arbete bara var ett tidsfördriv tills man blev gift, ett sätt att tjäna lite fickpengar, men Eliza ville ha mer än så. Hon ville ha ett arbete som var intressant och uppslukande, något hon tyckte om, ”som gör att jag blir någon, av egen kraft”, som hon sa till Charles, ”inte bara någons hustru eller så”.

Hon var särskilt fascinerad av mode, inte bara av kläder utan också av hur de fungerade, hur mycket man kunde utläsa om någon bara av klädvalet, vilket intryck det gjorde på omvärlden.

Trots det beslut hon fattat i de kungliga omgivningarna var Eliza fortfarande oskuld när dagen för hennes bal närmade sig. För det första hade hon haft så mycket att göra. Hon hade varit på bokstavligt talat dussintals baler och cocktailpartyn, hon hade spelat en framträdande roll i Berkeley Dress Show, årets stora chans för debutanterna att vara stjärna för en dag, lyckats charma fotografen från Evening Standard och hamnat på förstasidan, i en vit aftonklänning från Hartnell. Och under Queen Charlotte’s Ball – den stora debutantbalen vars namn rimmade på harlot, slampa, vilket Drömgossarna alltid brukade påpeka – var hon nästan längst fram 15

bland flickorna som rullade in den stora tårtan i balsalen, och figurerade därmed på ännu en bild i skvallerpressen.

Så kom då hennes egen bal, som de diskuterat och planerat i evigheter. Plötsligt var den bara över, en magisk kväll som flyktat förbi utan att lämna några riktigt klara minnen, bara korta brottstycken: den perfekta junikvällen, alla rosorna i trädgården, den vita trädgårdspaviljongen som var så vackert smyckad, alla de många vännerna, orkestern som spelade precis det hon ville höra, de oändliga mängderna champagne, hennes pappa som strålade av stolthet, hennes mamma som kysste henne och sa att de var så väldigt stolta över henne. Hon hade dansat och dansat, verkligen ända till gryningen, med ett otal charmerande unga män, ramlat i säng och förundrat sig över att hon inte var mer berusad, med tanke på hur mycket champagne hon satt i sig.

Det var kulmen på en underbar sommar, och hon önskade att den aldrig skulle ta slut.

Nästa morgon var hennes mamma blek men lycklig, lättad över att balen blivit en stor framgång, och över att den äntligen var förbi. Den hade upptagit hennes tankar och närt hennes ångest i nästan ett helt år, men verkade ha varit mödan värd. Värd banklånet Adrian måst ta, de sömnlösa nätterna, allt arbete. Men det var en investering i Elizas framtid och hade aldrig ifrågasatts.

Att hålla balen hemma på landet i stället för i London hade gjort det hela lite mindre kostsamt och dessutom varit mycket trevligare, vilket alla (tydligen sanningsenligt) försäkrat.

Eliza hade en ny klänning från Bellville Sassoon – men Sarah bar en omsydd klänning, och att Adrians frack var lite sliten och en aning omodern var snarare ett charmigt plus. Det fanns väl inget som var så vulgärt som när den äldre generationen bar splitter nya högtidskläder. Adrian hade köpt sin frack strax efter att de träffats.

Hon hade bjudit in honom till en bal på landet, och Adrian hade insett att Sarah Cunninghames förälskelse kanske skulle leda riktigt långt, sett det som en klok investering att lägga två veckolöner på en frack som nu, tjugofem år senare, fortfarande var i utmärkt skick.

Och så Charles förstås, underbare Charles som var lika stilig som alltid, han hade dansat med henne inte en utan två gånger, 16

sagt att hon var så fin, att han var så stolt. Inte många söner hade gjort detsamma.

Som grädde på moset hade såväl Tatler som Queen skickat fotografer. ”Hej mamsen. Är du nöjd med gårdagen?” ”Charles, hej. Du ser trött ut, raring. Sätt dig, så ska jag hämta frukost.” ”Nej tack, jag har redan ätit. Nå, det gick väl bra, eller hur? Och Eliza var riktigt stilig.” ”Visst var hon? Hon verkade ha roligt också.”

Sarah log mot honom, hennes förstfödde och stora kärlek. Efter Adrian, förstås. Hon kunde knappt fatta att han var tjugoett och på väg ut i livet. Nåväl, han måste ju först göra sin militärtjänst innan han kunde ägna sig åt karriären. Han hoppades på en utlandsplacering. ”Hongkong kanske, eller Gibraltar. Se lite av världen innan jag måste begrava mig i City.” ”Raring”, sa hon och klappade honom ömt på axeln. ”Vad jag ska sakna dig.” ”Äsch, nonsens. Tiden kommer att gå så fort. Jag ser faktiskt fram emot det.” ”Och du blir inkallad snart nu när du har lämnat Oxford?” ”Ja. Det ska bli roligt.” ”Jag tror att det är gräsligt hårt.” ”Det kan inte vara värre än första terminen på internatskolan.” ”Men Charles! Var du verkligen så olycklig?” ”Tja, lite i alla fall. Jag längtade hem. Och så var jag väldigt hungrig, maten var vidrig. Men det gjorde ju ingen skada, eller hur? Så fint vårt gamla ruckel var i går, inte sant?” tillade han. ”Visst var det? Morfar hade varit så glad om han kunnat se det.”

Det gamla rucklet var en palladiansk villa, en gracil byggnad uppförd på toppen av en liten sluttning ovanför byn Wellesley strax söder om Marlborough, lite vackert bortkommen, som en elegant kvinna som går i sina finaste kläder nedför bygatan. Huset byggdes 1755 och hade en förtjusande historia. En ung arkitekt av god familj, Jonathan Becket, var på en soaré i Bath en kväll. Där 17

träffade han, och föll för, den vackra lady Anne Cunninghame, och hon för honom. Hon var gift med sir Ralph Cunninghame, ung och gräsligt bortskämd av sin excentriske far, earl Grasmere, van att få precis allt hon pekade på och inte det minsta kär i sin make, som var i medelåldern.

Sir Ralph kunde inte neka henne någonting, och när hon talade längtansfullt om ett ”behagfullt hus, byggt särskilt för mig” fick unge Becket uppdraget och skapade ett smycke till hus, inte så stort jämfört med dåtidens ståtliga byggnader (blott tio sovrum och tre salonger), men mycket vackert med sin fantastiska södra fasad ”som hälsar morgonsolen”, vilket var hur lady Anne beskrev det i sin dagbok, med klassisk kolonnad, vackert svängd trappa, breda terrasser och ett utsökt orangeri ungefär fem hundra meter från huset. ”Det är bara mitt”, fortsatte hon, ”byggt för att spegla min skönhet, som min älskling säger.”

Hennes älskling (förmodligen Jonathan Becket, inte sir Ralph) försåg henne dessutom med en underbar park bakom huset och svagt sluttande gräspartier framför. Större delen av parken var nu såld och dagens innehavare hade bara tio tunnland kvar.

Huset döptes till Summer Court, och blev framför allt ett sommar­nöje, eftersom sir Ralph föredrog vimlet i Bath, och hon såg sig själv hålla hov där under sommarsäsongen. Namnet drogs ihop till ett ord av en senare, mer modest ägare.

Det var gräsligt obekvämt, helt omöjligt att värma upp ordentligt. När Eliza åkte iväg för sin första termin på Heathfield var hon helt förbluffad över att de andra flickorna klagade på de kalla sovsalarna, de dragiga lässalarna och de droppande duscharna. I hennes ögon var skolan höjden av lyx, van som hon var att vakna upp med is på insidan av sovrumsfönstret och att det var slösaktigt att fylla badkaret mer än någon decimeter.

Men hon avgudade huset. Släkten Cunninghame hade bott där i tio generationer, och Sarahs mamma, den sista lady Cunninghame, var den första som misslyckats med att föda en arvtagare.

Bara ett barn hade hon fött, Sarah. Således hade Sarahs pappa, släktens nionde baronet, med en namnunderskrift som dröp av motvilja, tvingats att skriva över huset på henne. Eller snarare 18

på henne och hennes man. Det var bättre än att sälja det, vilket varit det enda alternativet. Och Sarah älskade huset. ”Släpp det aldrig”, var hans sista ord till henne, och hon hade lovat. Huset ägdes av en stiftelse, de hade bara besittningsrätt så länge de levde. Sakta men säkert drev det dem mot ruinens brant.

Men det viktiga var att behålla huset, och barnen älskade det lika mycket som hon gjorde.

Det faktum att arealen var så liten att man på sin höjd kunde skjuta några kaniner och en och annan fasan bekymrade inte Charles, men Eliza råkade höra två av hans nyblivna kurskamrater på universitetet, som var inbjudna till huset några dagar, prata om Charles ”Brideshead-fantasier” och att de förväntat sig något som var tio gånger så stort. ”Uppfarter och grindstugor och så.”

Det fanns ingen riktig uppfart, bara en rätt söt allé som ledde från byn, och definitivt inga grindstugor. Huset var ritat för att vara en del av byn. Men de charmiga små stenhusen, den fina normandiska kyrkan, den medeltida ankdammen och värdshuset från 1600-talet, som hade passat huset så bra 1755, omgavs nu på ena sidan av moderna hus i fejkad tudorstil, på den andra av kommunala radhuslängor – varav många dock hade ljuvliga trädgårdar – och en skola (senviktoriansk, inte vacker), en busskur, en lekplats och en affär.

Men det var en riktig by, med bykänslan i behåll. Skolan frodades, kyrkan var oftast mer än halvfull på söndagarna, värdshuset (som nu var pub och hette White Hart) välbesökt. Och familjen Fullerton-Clark var omtyckt. Alla barnen hade gått i byskolan de första åren, Sarah öppnade ägorna flera gånger om året – i synnerhet för den årliga äggjakten under påsken, då hela byn deltog – och Adrian drog sitt strå till stacken, som han uttryckte det, genom att ta sig en öl på White Hart när han fick tillfälle.

Byn hade till och med blivit involverad i Elizas bal. Den lokala orkestern hade spelat och fyrverkeriet hade skjutits upp från byns allmänning, inte från baksidan av huset.

Ja, tänkte Sarah, hennes pappa skulle ha varit mycket nöjd med gårdagskvällen, nöjd med vad hon åstadkommit.

Och kanske också förlåtit henne för att hon gift sig med Adrian.

Eventuellt.

19

Kapitel 2 1958 Någon grät i mörkret. Flera stycken, faktiskt. Herregud, det var som första året på internatskolan, tänkte Charles. Och inte ens då hade han gråtit. Det var absurt att lipa så där. Och så illa hade det inte varit.

De hade anlänt i lastbilar, en brokig skara unga män, de flesta arton år gamla, till en depå som hette Blackdown, nära Aldershot, för att göra sin obligatoriska plikt mot drottning och fosterland, två års militärtjänstgöring under den så kallade National Service.

Charles hade suttit och rökt, bjudit runt sitt paket bland dem som satt närmast, och mest hållit tyst – på inrådan av en vän som just gått igenom samma prövning. ”För första och förmodligen enda gången i ditt liv har du språket emot dig”, sa han, ”så håll klaffen så mycket du kan tills du fått lite fotfäste.”

De hade kommit fram och sjasats av lastbilarna medelst ett öronbedövande gastande. Rytandet och knuffandet fortsatte hela dagen. De hade blivit visade till sin barack, fått en säng och sedan fösts vidare till en annan barack för att hämta utrustning, längs en lång rad med bord, där de plockade på sig kläder och pinaler och utrustning i en hög som bara växte i famnen. Allt skulle förvaras i plåtskåpen som stod bredvid varje järnsäng.

Och så klippningen. Maskinen drogs från nacken till pannan och tog några snabba tag på sidorna. Charles hade förfärat sett hur några teddy boys, som varit så tuffa under lastbilsfärden, nästan började gråta när deras ankstjärtar singlade mot golvet.

Den kvällen hade de ätit i kantinen – en ganska äcklig röra på 20

tenntallrikar, korvar, vissa vidbrända och vissa nästan råa, en klick flottig lök, en till klick vattnigt potatismos, följt av bröd och sylt.

Charles var van vid internatskolematens fasor och tyckte att det väl fick gå an, men många andra grabbar skrapade tyst ner allt de hade på tallriken i slaskhinken. Det var förmodligen de som grät nu.

Gud, han måste pinka. Han makade sig tyst ur sängen och smög genom baracken, noga med att inte titta på sängarna för att inte genera någon lipsill. Fast latrinen behövde han inte gå till, den hade sett rätt vidrig ut, det var ju bara att gå ut. Så han slank ut i det fria, pinkade lättat i mörkret och var just på väg tillbaka när han hörde en road stämma tilltala honom på cockneydialekt. ”Vart det bättre?” ”Hur sa? Jaha, javisst.” ”Lite som på din gamla skola, förstås?” ”Tja, jo, lite grann.” ”Precis vad jag hört, internatsnubbar trivs som fisken i vattnet här. Eller som ankor i dammen. Cigg?” ”Tack gärna.”

Charles tog en Woodbine ur paketet som sträcktes fram. ”På tal om ankor, såg du den där snubben som tjöt när de klippte honom?” ”Ja, det gjorde jag.” ”Ganska många där inne som lipar nu. Stackars små mors­ grisar.” Han räckte fram handen. ”Matt Shaw.” ”Charles. Charles Clark.” ”Var kommer du ifrån då, Charles?” ”Från – från Wiltshire.” ”Åh fan. Jag är från London. Som du säkert hör.” ”Kanske det”, sa Charles vaksamt. ”Och vad har du sysslat med hittills då, Charles?” ”Jag har gått på universitetet.” ”Nähä? Jag tyckte väl att du såg lite äldre ut än oss andra. Oxford då, förstås? Eller Cambridge?” ”Oxford”, sa Charles. ”Tänkte väl det.” Han flinade mot Charles. ”Som du hör vet jag allt om överklassen.”

21

Charles log tillbaka. Han gillade honom. Av det lilla han kunde skönja i skumrasket såg Matt Shaw ganska bra ut. Mörkt hår, det lilla som nu var kvar, brett ansikte, stort leende och förvånansvärt bra tänder. Ganska lång – uppemot en och åttiofem.

De väcktes halv sex av att underbefälen dunkade käppar i sängarna och plåthinkarna och röt åt dem. ”Upp med er, uslingar. Bort med tassarna från kuken och upp och hoppa. Upp, upp, upp.”

Till frukost blev det mer bröd och sylt. Och så ut på exercis­ platsen. Deras sergeant var en rundskallig sadist som vrålade förolämpningar mot dem i vad som kändes som flera timmar medan de upptäckte hur omöjligt det tydligen var att gå i takt.

Charles hade inga problem med det, han hade tillhört kadett­ kåren på Eton.

De fick också uppleva mobbning, som med en militär term kallades persedelvård. Utrustningen skulle putsas, putsas och åter putsas. ”Knapparna ska skina som ett shillingmynt i en hög med skit”, gastade en sergeant. Det gastades oavbrutet, vilket bidrog till förvirringen.

Och så, mot slutet av dagen, var det dags för sprutorna. Mot gula febern, tyfus och stelkramp. Kanylerna var oroväckande tjocka, regementsläkaren hade ett par sprutor nonchalant dinglande från bältet på den vita rocken och steriliserade dem inte mellan varven. Några av grabbarna svimmade. Till och med Matt Shaw var ganska blek efteråt, och väldigt tyst. ”Fan vad ont det gjorde”, sa han och flinade.

Den kvällen hördes ännu mer kvävd gråt.

På måndagen kom Matt inte till kvällsmaten. Det var olikt honom, som hittills hade lassat in utan att klaga. Charles gick för att leta efter honom och hittade honom i sängen. Han mådde uppenbarligen inte bra. ”Ont i huvet”, sa han. ”Hela jäkla kroppen värker.”

Charles kände honom på pannan. Han var väldigt varm. ”Du har feber”, sa han. ”Jag följer med dig till sjukstugan.”

22

”Va? Och få på skallen för att man skubbar? Så fan heller. Jag klarar mig.”

Dagen därpå svimmade han på exercisplatsen och hamnade i alla fall på sjukstugan. ”Du har fått en reaktion på vaccinet mot gula febern”, sa regements­läkaren. ”Fyrtio graders feber. Du borde ha sagt till.

Vi vill inte ha några hjältar här. Förbannat korkat.”

Matt var för svag för att käfta emot.

När Charles gick och hälsade på honom två dagar senare satt han upp och såg betydligt piggare ut. ”Tillbaka till semesterbyn i övermorgon. Kan knappt bärga mig.” ”Jag önskar att jag fick ligga i sängen”, sa Charles. ”Jag har hemska skavsår. Det har Walton också, och han fick straff­kommendering i dag, stackars jävel. Det gjorde inte saken bättre.”

Straffkommenderingen innebar att man tvingades springa runt exercisplatsen i full stridsmundering, inklusive hjälm och bajonett, tämligen omilt pådriven av ett underbefäl i motionskläder. ”Stackars jävel.”

De hade blivit goda vänner med Walton, som satt sig hos dem i markan andra kvällen och berättat om sitt liv som barnhemsgrabb.

Precis som Charles tyckte han att det militära var uthärdligt, van som han var vid ett liv på institution, och allt ovett som östes över honom verkade rinna av honom som vatten på en gås.

Större delen av första permissionen, de trettiosex timmar männen så innerligt längtat efter, tillbringade de till sängs. De kom hem bokstavligt talat utmattade, inte bara på grund av det nya livets fysiska påfrestningar utan också efter försöken att tackla den ändlösa kritiken och förvirringen, bristen på något som helst privatliv, rädslan att misslyckas och hoten om bestraffning.

Allt Charles önskade, efter att ha fått ett mål god mat, var att lägga sig i sin egen bekväma säng i sitt eget tysta rum på ­Summercourt, och att ligga kvar där tills det var dags att ge sig av igen.

Matt Shaw hade inga planer på att tillbringa tiden till sängs.

Eftersom det ändå skulle ha varit i ett rum han delade med två bröder och en hund var det ingen större mening med det.

23

Han steg av tåget vid Clapham Junction och gick längs Northcote Road, njöt av att kunna gå hur långsamt han ville, av att morsa på och småprata med de torghandlare som kände igen honom.

Familjen Shaw bodde i ett litet radhus på en gata strax söder om Northcote Road. När Matt öppnade grinden sprang hans två yngre bröder rakt in i famnen på honom. Han blev rörd. ”Så då har ni saknat mig?” ”Klart vi har. Ingen att snacka med”, sa tolvårige Derek. ”Och jag har fått gå ut med Scruff själv”, sa nioårige Alan. ”Så gräsligt. Åh, här har vi morsan. Hur mår min favorittjej?”

Hans mamma log och gav honom en hård kram. ”Hej på dig, Matt. Hur mår du? Du ser lite mager ut, tycker jag.

Och vad i hela världen har de gjort med ditt hår? Det ser helt gräsligt ut.” ”Det växer ut igen, morsan. Det fanns annat som var värre, det kan jag lova. Men du ser ut att må bra. Du är snygg i håret.” ”Så du märkte det! Mer än man kan säga om far din. Det var Scarletts idé att jag skulle klippa mig.” ”Väldigt snyggt. Var är hon?” ”Inte hemma, raring. Hon är i Rom.” Sandra var så stolt över Scarlett och hennes nya karriär som flygvärdinna att det var nästan outhärdligt. ”Tycker hon fortfarande att det är kul?” ”Hon älskar det. Tänk om du blir skickad utomlands, Matt, då skulle halva familjen vara borta. Vilken tanke. Kom och sätt dig, raring. Vill du ha något att äta? Vad sägs om en baconmacka?” ”Nu börjar det likna något, morsan. Maten är så äcklig i det militära.”

Hans mamma var toppen. Hon var inte som andra morsor där de bodde, såg inte så där gammal ut som de. Vid fyrtio var Sandra Shaw fortfarande snygg – väldigt snygg. Hon var mörk och mycket slank, med stora, bruna ögon. Hon hade haft ett tufft liv, måst ta städjobb för att dryga ut det Peter Shaw tjänade på byggena för att det skulle räcka till den stora familjen, men hon hade alltid glatt påpekat att då fick hon ju komma ut lite, slippa sin egen städning ett tag, och att hon tyckte det var helt okej. Sandra var alltid positiv.

24

Även om hon aldrig hade pengar över till kläder lyckades hon trolla så att det inte märktes. Hon var bra på att sy och sydde blusar och klänningar av tyg hon köpte på marknaden. Varje vecka lusläste hon modesidorna i Woman och Woman’s Own. I dag bar hon ett par smala, svarta byxor och en svart tröja, en stil som blivit världsberömd och modern genom Audrey Hepburn.

Hon sminkade sig som Audrey också, med tjock eyeliner och breda ögonbryn, och så nu det nyklippta håret à la rackarunge som Leslie Caron i Gigi. Hon var väldigt påverkad av biograffilmerna: Scarlett var uppkallad efter Scarlett O’Hara. Sarah hade läst Borta med vinden medan hon väntade barn och blivit enormt tagen av den. Det var bara sedan Peter Shaw sagt till på skarpen som hon gett upp idén att döpa sin förstfödde till Rhett.

Matt var sin far evigt tacksam.

Scarlett kom hem strax efter sex och kastade sig över Matt med kramar och pussar. ”Så roligt att se dig. Mamma har varit så orolig, hon trodde aldrig att du skulle överleva.” ”Jag mår bara bra”, sa Matt. ”Såklart jag gör. Kul att se dig också, Scarlett.”

De stod varandra mycket nära. Det var bara sjutton månader mellan dem och de hade praktiskt taget vuxit upp som tvillingar.

Scarlett hade lika mörkt och tjockt hår som Matt, lika stora, mörka ögon som accentuerades av nästan absurt långa ögonfransar, lika perfekt, rak näsa och lika markerat hakparti. Hon utstrålade vitalitet precis som Matt och hade ärvt sin mammas blick för kläder.

Vart hon än gick väckte hon uppmärksamhet, än mer nu med sitt nya, sofistikerade yrke.

Matt var omåttligt stolt över henne och hennes karriär, ett jätte­ kliv för en flicka från Clapham som gått i vanlig yrkesskola. Att bli flygvärdinna var nästan det allra bästa en flicka kunde önska av yrkeslivet. Nästan som att vara privatsekreterare, fast med mer status, och uniform, utlandsresor och snygga piloter.

Hon hade verkligen satsat allt inför sin ansökan och tagit en Linguaphonekurs i franska eftersom hon hört att det ansågs som 25

ett stort plus att kunna mer än ett språk. Hon hade en förmåga att få folk att tro på allt hon sa – vilket varit en fördel under den första intervjun.

Matt hade sagt att han trodde man måste vara förnäm för att bli flygvärdinna, men Scarlett bara skrattade. ”Men Matt! Jag kan vara förnäm. Om jag vill. Det vet du.”

Det var alldeles sant. Hon var vaken och hade verklig talang för att klättra socialt. ”Jaha, vad ska vi göra i kväll?” sa hon nu. ”Jag tänkte att vi kunde gå på Lyceum, om du orkar.” ”Klart jag gör.”

De hade kul på Lyceum, Scarlett hade bjudit med sin väninna Josie och sin av och till-pojkvän Malcolm, som halades in i nätet vid behov och släpptes när han inte längre behövdes.

Josie gillade Matt, i själva verket var hon helt nere i honom, och Matt tyckte att hon var kul. Han dansade sig igenom kvällen som i ett töcken, med Josie och flera andra flickor.

Ett tag mådde han illa och blev så yr att han måste gå ut. Josie följde med, satte sig på trappan bredvid honom och lade armen om honom. ”Stackars soldat”, sa hon. ”Jag vet hur tuff gröntjänsten är, min brorsa gjorde den i fjol. Du måste vara helt slut.” ”Nädå”, sa Matt. ”Jag klarar mig, men tack ändå.” ”Det är okej.”

Hon vände sig mot honom, tog tag i hans huvud och stack tungan i munnen på honom. Det kom som en överraskning, men en angenäm sådan. De raglade en bit bort längs gatan, hittade en gränd där han kysste henne tillbaka, väldigt grundligt, och stack in handen under hennes tröja och kände på brösten. Josie verkade gilla det. Gud, han hade glömt hur de kändes. Bröst.

Hade inte ens haft ork att tänka på dem de senaste veckorna.

Efter ett tag flyttade han händerna till hennes bak och märkte hur hon tryckte höfterna mot honom, han famlade under kjolen och närmade sig trosorna. Men det var förbjudet område. Hon föste undan hans hand. ”Nej Matt”, sa hon och lät plötsligt spik nykter.

26

Han brydde sig inte utan återgick till brösten. Han kunde reglerna. Faktum var att han fått ganska bra utdelning ändå, tänkte han. Senare, när de åkte hem med tunnelbanan, lutade hon huvudet mot hans axel. ”Det var fint”, sa hon sömnigt. ”Jag gillar soldatpojkar.”

Matt flinade glatt mot henne. ”Då gör vi om det nästa permis?” ”Såklart, vad trodde du?”

När de kom tillbaka till förläggningen kände de sig som ­veteraner. ”Hörde du om stackars Happy?” sa Charles när de träffades. ”Han har blivit ivägskickad på gödning.”

Happy var deras smeknamn på den lille Walton, dels på grund av hans storlek (”Du skulle kunna spela Glader i Snövit och de sju dvärgarna”, hade Nobby Tucker, en kille från Newcastle, sagt en morgon), dels tack vare hans soliga sinnelag. ”Va!” ”Jo. De sa att han behövde lägga på sig. Han kanske får returbiljett, stackars jävel.”

Att få returbiljett var den allra värsta mardrömmen. Det innebar att man fick göra om rekryten i en ny enhet. Vilket innebar att man förlorade alla kompisar och kände sig som om man var tillbaka på ruta ett igen, helt fruktansvärt.

De som skulle gödas fick åka till en förläggning på Salisbury Plain, i närheten av Aldershot, dit män som var markant magra och i dåligt skick sändes för att bokstavligen äta upp sig. ”Men han är ju stark som en jäkla oxe, han”, sa Matt. ”Jag vet. Men försök säga det till dem, du.” ”Stackars jävel.”

Nu började man plocka ut rekryterna för enhetsurvalet. Det var första gallringen för att hitta befälsmaterial. Alla som gått på privatskola och ett fåtal andra som lyckades visa tillräckliga ledar­egenskaper valdes ut, och de som klarat spärren sändes till krigsplaceringsenheten, War Office selection board (Wosby i folkmun), i Andover.

Charles och den andre killen i baracken som gått på privatskola 27

blev utplockade, liksom Matt och några få andra. Matt gick in för att, som han sa, ”blända dem med min jäkla potential”. Han var tämligen självsäker. Om det var någon som kunde snacka sig vidare var det han.

Enhetsurvalet innefattade en intervju med kompanibefälet, det var allt. Matt misslyckades. Den enda som tog sig vidare av de vanliga dödliga var en kille som gått i läroverk och talade det som kallades BBC-engelska. Matt var väldigt upprörd och arg. Charles försökte trösta honom. ”Det var säkert din fula nuna de inte tålde. Det spelar ju egentligen ingen roll.” ”Det gör det visst”, sa Matt bittert. ”Varför skulle annars den där idioten Johnson ha gått vidare?” ”Tja”, tvekade Charles. ”Tur, antar jag.” ”Nej, det var det fan inte. Det var för att han gått på det där förbannade läroverket. Visste hur man skulle snacka och så.” ”Men Matt, jag är säker på …” ”Nej du. Och vet du vad? Jag hade kunnat gå på läroverk. Jag fick stipendium. Fast mina föräldrar hade inte råd med skol­ uniformen. Morsan var riktigt ledsen. Jag hörde till och med att de snackade om att låna pengar någonstans. Så kunde jag ju fan inte ha det. Så jag sa till dem att jag inte ville gå där, att jag ville gå på yrkesskolan med mina kompisar. En stor jävla lögn var det, jag ville visst gå där. Hade jag gjort det hade jag fått åka och göra Wosby med dig. Det är fan inte rättvist.” ”Nej, det är det inte”, sa Charles och blev förvånad över hur indignerad han kände sig å Matts vägnar.

Två veckor senare blev Charles ivägskickad för att göra sin Wosby. Nigel Manners, som gått på Eton samtidigt som han, var också där, och sista kvällen blev de på örat tillsammans i mässen.

Manners sa att han hade för sig att Charles hade en ”himla söt syster”, och Charles sa att ja, det hade han minsann. ”Jag är väldigt fäst vid henne. Hon hade en mycket lyckad säsong.” ”Jaså? Kul för henne. Ganska skoj det här, eller vad säger du?” ”Jodå. Hur tycker du att grundutbildningen varit?” ”Ja, du vet. Inte så illa. Bättre än skolan.”

28

Båda två brast ut i skratt. ”Finns det några bra killar i din enhet?” ”Några stycken, ja. En som är riktigt skärpt. Han borde vara med här, faktiskt.” ”Jaså? Varför är han inte det, då?” ”För att han inte gått på rätt skola”, sa Charles. ”Han hade blivit ett jäkligt bra befäl. Ibland tycker jag att hela systemet är jäkligt orättvist.”

Manners bara stirrade på honom. ”Du store tid! Du är väl inte smygkommunist?” ”Nej”, sa Charles eftertänksamt, ”men sen jag lärt känna Shaw har jag tänkt om i vissa frågor. Han är en riktigt reko kille.” ”Tja, vet du, det är ju så nedrans komplicerat det där. Jag menar, skulle du till exempel presentera honom för din syster?” ”Vadå, i ett socialt sammanhang?” sa Charles. ”Nej, så långt tror jag ändå inte att jag skulle sträcka mig.”

29