9789100127848

HÅKAN NESSER Styckerskan från Lilla Burma

Nesser_Styckerskan.indd 1

2012-06-29 13:26:22

Nesser_Styckerskan.indd 2

2012-06-29 13:26:22

Håkan Nesser

Styckerskan från Lilla Burma Kriminalroman

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Nesser_Styckerskan.indd 3

2012-06-29 13:26:22

Av Håkan Nesser har tidigare utgivits: Det grovmaskiga nätet 1993 Borkmanns punkt 1994 Återkomsten 1995 Barins triangel 1996 Kvinna med födelsemärke 1996 Kommissarien och tystnaden 1997 Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö 1998 Münsters fall 1998 Carambole 1999 Flugan och evigheten 1999 Ewa Morenos fall 2000 Svalan, katten, rosen, döden 2001 och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla 2002 Kära Agnes! 2002 Fallet G 2003 Skuggorna och regnet 2004 Från doktor Klimkes horisont 2005 Människa utan hund 2006 En helt annan historia 2007 Berättelse om herr Roos 2008 Maskarna på Carmine Street 2009 De ensamma 2010 Himmel över London 2011 På annat förlag: Koreografen 1988

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012784-8 © Håkan Nesser 2012 ScandBook AB, Falun 2012

Nesser_Styckerskan.indd 4

2012-06-29 13:26:22

Inledande anmärkning Staden Kymlinge finns på kartan i ungefärligen samma utsträckning som Burma, Ragnhilds fjällpensionat och Vår Herre.

Nesser_Styckerskan.indd 5

2012-06-29 13:26:22

Nesser_Styckerskan.indd 6

2012-06-29 13:26:22

I. Den 29 april 2012

Nesser_Styckerskan.indd 7

2012-06-29 13:26:22

Nesser_Styckerskan.indd 8

2012-06-29 13:26:22

1

En morgon vilken som helst.

Han vaknade, och om där möjligen fanns en förändring i själva rummet som kunde låtit sig förnimmas, så förnam han den inte.

Stillheten var den vanliga. Det grå gryningsljuset som varsamt tog sig in genom de tunna gardinerna var det vanliga.

Allt var vid det vanliga – tycktes vara: den låga stenbänken under fönstret och korgstolen i det mörkaste hörnet, deras kläder på hängaren, den bladfattiga palmen, fotografierna av barnen i rad på väggen invid dörren; detsamma som det varit sedan de flyttade in för fyra år sedan.

Och inuti: ett drömfragment – ett förhörsrum med ett bord och en ansiktslös äldre man som just sagt någonting betydelsefullt – det bleknade bort, försvann in i sitt eget hemliga landskap.

Och tyngden och tröttheten i varje led och lem; också detsamma och tilltagande, han gick på sitt femtioandra år, det var inget att bry sig om, bara att konstatera och leva med. Han vred på huvudet och såg på klockan. Tjugo minuter över sex. Skulle ringa om tio minuter. Han sträckte ut en ovillig hand och stängde av alarmet. Vände sig runt med en ansträngning och lade högra armen över Marianne. Trevade sig in under täcket också, för att komma i kontakt med hennes hud. Oviktigt var. Ännu en sekund var det den vanligaste av morgnar.

9

Nesser_Styckerskan.indd 9

2012-06-29 13:26:22

Sedan fortplantades vakenheten i honom som en elektrisk stöt – från handen via armen via hela kroppen. Slog ut i huvudet som en blixt av is.

Kylan. Frånvaron.

Den absoluta orörligheten och tystnaden. Varje uns av varje cell i honom visste vad som hänt innan hans medvetan­ des sega membran brast med ett stumt skrik och ett nej.

Det hade hänt.

Det har hänt. Under en rad av ögonblick var det bara dessa tre ord som presenterade sig. Ingenting annat.

Det har hänt. Det har hänt.

Efter en stund någonting lite mer.

Det är verklighet. Det är inte en rädsla. Inte en inbillning. Det har verkligen hänt.

Jag ligger här.

Marianne ligger här.

Det är morgon.

Vi ligger här en morgon efter en natt vilken som helst.

Men det är bara jag som ligger här.

Hon ligger inte vid min sida. Kommer aldrig mer att ligga vid min sida.

Det har hänt.

Det har faktiskt hänt. Åter lät han sin hand vila på hennes kropp. Oviktigt var.

Hennes kropp möjligen. Men inte hon. Så kall är ingen.

Död.

Klockan var 6.26 på morgonen. Det var den 29 april 2012.

Marianne var död. Så var det och på intet annat vis.

På intet annat vis.

Hennes ögon var inte riktigt slutna. Inte heller hennes 10

Nesser_Styckerskan.indd 10

2012-06-29 13:26:22

mun. Som om hon ändå tagit med sig en sista syn. Som om hon tänkt säga honom något i den allra sista sekunden.

Kanske hade hon faktiskt gjort det. Sagt någonting till honom, yttrat några ord som kanske letat sig in under hans sömns tunga pansar. Eller som inte gjort det.

Eller kanske hade hon dött utan att först bli medveten om det? Han skulle aldrig få veta. Han skulle aldrig sluta undra. Ännu ligger jag här, tänkte han. Ännu är det bara jag som vet. Det går fortfarande att inbilla sig att allting är normalt.

Det kan också vara så att jag ligger och sover och att det bara är en dröm. Det kan inte gå såhär obegripligt fort. Det är orimligt. Från den ena sekunden till den andra. Det är helt enkelt inte …

Men alla dessa tankar var tunnare än såpbubblans vägg i bristningsögonblicket.

Och de brast. Allt var brustet.

Marianne? viskade han.

Marianne?

Och någonstans inuti honom svarade hennes röst.

Jag finns inte här.

Jag är ledsen för din skull, men jag har gått vidare.

Ledsen för dig och för barnen.

Ta hand om barnen. Jag älskar er. Det är svårast för er men vi kommer att förenas en dag. Jag vet det.

Han tog hennes hand, och även om den inte längre tillhörde henne höll han kvar den. Kände dess stumma kyla, höll den kvar och slöt ögonen.

Klockan kvart i sju steg han upp. Han hade hört något av barnen röra sig i huset, och det var tid att berätta för dem att deras mor var död.

11

Nesser_Styckerskan.indd 11

2012-06-29 13:26:22

Att hon dött i sin säng under natten.

Ett aneurysm antagligen, som förra gången. Ett litet blodkärl i hjärnan som brustit. Ett och ett halvt år sedan.

Han hade inte varit oförberedd. Möjligheten att det skulle kunna hända hade suttit som en förgiftad tagg i honom. Nu var den taggen borta.

Innan han nått fram till dörren slog sorgen omkull honom. Den kom bakifrån som en orkanby och han föll handlöst till golvet. Blev liggande där som i en kramp innan han lyckades knäppa sina händer och be Gud om kraft.

Kraft att ta sig ner till köket, samla barnen runt bordet och berätta.

Nesser_Styckerskan.indd 12

2012-06-29 13:26:22

II. Maj 2012 Juni 1989

Nesser_Styckerskan.indd 13

2012-06-29 13:26:22

Nesser_Styckerskan.indd 14

2012-06-29 13:26:22

2

Eva Backman knackade och steg in.

Blev stående innanför dörren och såg sig om. Asunander stod vid fönstret med ryggen åt henne och pratade i telefon. Bakom skrivbordet invid väggen lutade en trave flyttkartonger. Åtta, tio stycken såvitt hon kunde bedöma.

Hon undrade om han verkligen behövde så många. När hon själv en dag skulle evakuera sitt rum skulle det förmodligen räcka med en. I en avlägsen framtid.

Eller två papperskassar.

Men Asunander var kommissarie och chef, det var förstås en skillnad. Hade huserat i det här vidlyftiga rummet i mer än femton år och hade samlat på sig. Höll sig med en ganska välfylld bokhylla till exempel; förmodligen var de flesta av böckerna hans privata. Hon hade konstaterat det förr och hon gick med blicken över ryggarna och konstaterade det igen, medan hon väntade på att han skulle prata färdigt. En läsande polis. Historia mest, både kriminalhistoria och allmän. Ordböcker och lexikon. En halvmeter skönlitteratur.

Kanske hade han fin whisky och annat bakom bokraderna, för övrigt? Eller i skrivbordshurtsen? Det fanns sidor hos Asunander som hon inte kartlagt ordentligt, och om han nu bara hade knappt två månader kvar på sin post fick han väl ta sina hemligheter med sig.

Tänkte inspektör Backman och slog sig ner i besöks­ fåtöljen.

15

Nesser_Styckerskan.indd 15

2012-06-29 13:26:22

Asunander avslutade samtalet, vände sig om och nickade åt henne. Vägde ett par gånger fram och tillbaka på hälar och tår innan han gick och satte sig bakom skrivbordet. ”Du har börjat städa?”

Hon tecknade mot kartongerna. Han blängde på henne.

Hon tänkte att hon aldrig kommit honom nära under alla dessa år, och att hon inte skulle göra det de sista veckorna heller. Hon var i gott sällskap, Asunander var som han var.

En ensamvarg. ”Toivonen hade några kartonger över. Han flyttade ju i mars. Han kom in med dem i morse.”

Backman nickade. ”Men nu var det inte min hädanfärd vi skulle diskutera.”

Han harklade sig och grävde i pappershögen på skrivbordet. ”Det var Barbarotti. Hur fan står det till med honom egentligen? Finns det någon förbättring att tala om?”

Eva Backman suckade och undrade vad hon skulle svara.

Förbättring? Hon betraktade Asunanders tunga ansikte under några sekunder. Fanns där en förståelse bakom rynkorna och elefanthuden? Fanns där en gnutta värme och mänsklighet, eller hade åren och ledan och ensamheten slipat bort de sista resterna av empati?

Svårt att säga.

Det hade gått tre veckor sedan Mariannes död, drygt en sedan begravningen. Hon hade talat med Barbarotti i stort sett varje dag. Oftast både två och tre gånger. Försökt tala med honom. Nu senast i morse. Hon visste inte om ordet ”förbättring” hade någon som helst relevans i sammanhanget.

Hon hade i varje fall inte kunnat skönja någon, men vad som dolde sig under Barbarottis robotartade yta hade hon ingen aning om.

16

Nesser_Styckerskan.indd 16

2012-06-29 13:26:22

Som mörkt vatten under isskorpan på en skogssjö; hon hade tänkt den tanken senast nu i morse och det var förmodligen ingen dålig bild av läget. ”Han kommer i eftermiddag.” ”Jo, jag känner till det”, sa Asunander. ”Frågan är alltså vad vi kan använda honom till.” ”Använda?” ”Märk inte ord. Du förstår vad jag talar om.” ”Jag tror det är viktigt att han kommer igång med jobbet”, sa Eva Backman. ”Vi kan inte bedriva terapiverksamhet”, sa Asunander. ”Inte ens under sådana här omständigheter. Missförstå mig inte, jag har faktiskt ett hjärta i kroppen, jag också.” ”Det har jag aldrig betvivlat”, sa Backman. Det har jag visst, tänkte hon. Åtskilliga gånger. ”Nå?” sa Asunander.

Eva Backman funderade ett ögonblick. ”Jag vet inte riktigt hur han mår”, tillstod hon. ”Och inte hur pass användbar han är.” ”Han är en förbannat bra polisman”, sa Asunander. ”Knepig men bra.”

Och du är en förbannat knepig chef, fortsatte Backman sin inre monolog. Kanske bra, men definitivt knepig. ”Det har du rätt i”, sa hon. ”Man blir förstås inte bättre av att ens fru dör knall och fall. Däremot blir man förmodligen knepigare.”

Han lutade sig tillbaka och knäppte händerna bakom nacken. Såg upp i taket och tycktes väga sitt sista påstående.

Inte bättre men knepigare?

Eva Backman satt tyst en stund och undrade vad Asunander egentligen önskade av henne. Om han faktiskt förväntade sig att hon skulle göra en bedömning av Barbarotti 17

Nesser_Styckerskan.indd 17

2012-06-29 13:26:22

– eller om hon bara blivit inkallad för att läget behövde sonderas en smula.

Men Asunander brukade sällan nöja sig med att sondera läget i allmänhet, och han tyckte inte om kallprat. Hon antog att han trots allt behövde hjälp i frågan. Ville ha hennes övervägda synpunkter på vilka arbetsuppgifter man borde sätta i händerna på en knepig men bra kriminalinspektör, vars blott fyrtiosjuåriga hustru gått bort och lämnat honom ensam med fem halvvuxna barn och en … en sorg vars omfattning och djup det inte gick att göra sig en föreställning om. Ja, antagligen var det den nöten Asunander ville att hon skulle knäcka åt honom. ”Han kanske inte ska hoppa in på Fängström”, sa hon. ”Det vore inte rätt.”

Asunander nickade surmulet men släppte inte taket med blicken. Utan att hon kunde hejda det trängde Fängströmfallet upp till ytan i Eva Backmans medvetande. Det var naturligtvis inte särskilt konstigt; det var bara två dygn gammalt och hon hade varit med från sekund ett. Raymond Fängström, tjugonio år och ensamstående, hade hittats död på golvet i sitt kök på söndagsmorgonen av sin ömma ­moder när hon kom på besök för att ge honom ett handtag i hushållet. Städa och stryka och vad det nu kunde vara.

Hon hade funnit honom på mage med armarna under sig i passagen mellan spis/diskbänk och kyl/frys, och det kunde rätt snart fastställas att han legat där sedan någon gång sent föregående kväll. Han hade kräkts förhållandevis ymnigt och hans huvud vilade i en del av dessa uppkastningar. På bordet stod resterna efter en måltid; två personer hade av alla tecken att döma ätit spaghetti med köttfärssås och delat på en flaska rött vin.

Vem Fängström haft som middagsgäst visste man fort­ 18

Nesser_Styckerskan.indd 18

2012-06-29 13:26:22

farande inte, men polisläkaren, en viss Herbert Lindman, som brukade ha rätt åtminstone tre gånger av fyra, hade, redan efter att han undersökt den döde i några minuter, hävdat att chanserna för förgiftning var tämligen goda. Prover på såväl vin som spaghetti som köttfärssås, samt på Fängströms maginnehåll – både det uppkastade och det kvar­ varande – hade avsänts till SKL i Linköping, och svar skulle väl flyta in i sinom tid. Under veckan förhoppningsvis.

Problemet var inte enbart att Raymond Fängström dött under oklara omständigheter. Problemet var också att han var den han var: sedan valet 2010 ledamot av Kymlinges kommunfullmäktige för partiet Sverigedemokraterna.

Det hade redan höjts röster som menade att man hade att göra med ett politiskt mord. Att Fängström fallit offer för illasinnade krafter ute på den politiska vänsterkanten.

Kanske en invandrare, kanske en homosexuell, det fanns gott om motståndare till den politik och de främlingsfientliga åsikter som Fängström företrädde och försökte trumfa igenom i kommunstyret, där han innehaft en sorts vågmästarroll.

Att dessa röster var högljuddare än mångstämmiga spelade mindre roll, media hade slagit upp saken stort, både på riks- och lokalplanet. Det var ont om politiska mord i Sverige och antalet journalister vid måndagens presskonferens i Kymlinge polishus hade uppgått till över femtio.

Eva Backman hade hittills förhört sex personer, vilka mer eller mindre haft samröre med den döde Sverige­ demokraten; hon hade ytterligare tolv i sitt anteckningsblock och hon såg inte fram emot dessa samtal. Sent under gårdagen hade hon suttit öga mot öga med Sigmund Stiller, andreman på partiets kommunala lista, och den som förväntades ersätta Fängström i fullmäktige. Hon bet 19

Nesser_Styckerskan.indd 19

2012-06-29 13:26:22

fortfarande ihop käkarna när hon tänkte tillbaka på det.

Stiller hade inte krävt att få ha advokat närvarande, men han hade insisterat på livvakt. Han ansåg sig hotad av vänsterterrorister, något som han också gått ut stort med i alla möjliga media. Han ansåg för övrigt att varenda Sverige­ demokrat i landet borde förses med livvakt, ett förslag som dock omedelbart tonats ner av partiledningen i Stockholm.

Eller Skåne eller var det nu var; Eva Backman hade redan efter några timmars spaning känt att hon skulle ha velat vara trafikpolis eller narkotikaspanare eller vad som helst.

Bara inte kriminalinspektör i en härva med en död rasist.

Visserligen brukade Sverigedemokraterna sedan de blivit beslipsade och kommit in i riksdagen inte kalla sig rasister, men på kommunalplanet – åtminstone i Kymlinge – behövde ingen tveka om vilka åsikter som gällde. Under sina knappa två år i fullmäktige hade Raymond Fängström lyckats bevisa två saker för medborgarna: han hatade alla människor som var födda söder om Alperna och han hade inte den skarpaste hjärnan i landet.

Sigmund Stiller (Eva Backman hade tagit reda på att han egentligen hette Jan Johansson, men att han bytt namn efter att ha blivit mobbad i skolan), hade det visat sig, stod inte sin partiledare efter i något av dessa hän­seenden. ”Varför tror du Fängströms död har politiska grunder?” hade Backman frågat. ”Klart som fan”, hade Stiller svarat. ”Dom är efter oss.” ”Vilka är dom?” ”Dom så klart. Islamerna. Invandrarna. Raymond blev mördad, det här är början till det stora raskriget, fattaru?” ”Precis”, hade livvakten, som hette Hank och såg ut att väga runt hundrafemtio kilo, lagt till. ”The hit has shit the fan.”

20

Nesser_Styckerskan.indd 20

2012-06-29 13:26:22

Nej, det verkade inte rätt att släppa in Barbarotti på Fängström. ”Han får hålla sig borta från det där”, sa Asunander. ”Det är nog inte hetluft han behöver?” ”Inte i för stora doser”, sa Backman.

Asunander flyttade ner händerna till skrivbordet och rotade en stund igen. Tycktes ändra sig och lyfte fram en brun mapp ur högra översta hurtslådan. ”Vad tror du om det här?”

Han släppte inte greppet om mappen, men vände den runt så hon kunde läsa texten på framsidan.

Arnold Morinder Det var bara ett namn och hon erinrade sig inte omedelbart omständigheterna. En klocka ringde förvisso, men hon hade inte varit inblandad. Mer än möjligen på ett hörn.

Asunander öppnade mappen och muttrade något hon inte kunde tolka. ”Jag minns inte riktigt”, erkände hon. ”Det var han med den blå mopeden, eller hur?” ”Just precis”, sa Asunander. ”Fem år sedan i stort sett. Vi fick inte särskilt mycket klarhet i det där.” ”Nej, det kommer jag ihåg”, sa Backman. ”Men jag var aldrig riktigt med i utredningen. Det avskrevs väl ganska tidigt, var det inte så?” ”Så var det”, bekräftade Asunander och fick ett misslynt drag över munnen. ”Inte utredningsbart. Det gick inte att komma fram till varken det ena eller det andra. Men karljäveln dök aldrig upp.” ”Försvinnanden”, konstaterade Backman. ”Svåra att utreda.”

21

Nesser_Styckerskan.indd 21

2012-06-29 13:26:23

”Säger du det?” sa Asunander.

Backman funderade. ”Vad hade du tänkt att Barbarotti skulle kunna göra åt saken?”

Asunander ryckte på axlarna i en falsk gest. ”Det skulle hålla honom sysselsatt. Var det inte det som var ordinationen? Och kommer han ingenstans gör det i varje fall ingen skada.”

Backman svarade inte. ”Vill du vara så vänlig och titta igenom materialet innan han gör det”, fortsatte Asunander med en min som antagligen skulle illustrera att de kommit fram till ett gemensamt beslut. ”Så kan du dra det för honom i eftermiddag. Men han får hålla på med det på egen hand, kom ihåg det. En enmansutredning, vi kan inte avsätta riktiga resurser på sånt här. En vecka eller ett par, så han blir lite varm i kläderna, vad tror inspektören om det?” ”Jag tror absolut ingenting”, sa Eva Backman. ”Då så”, sa Asunander. ”Åklagaren är informerad men inga regelrätta förhör. Bara lite försiktiga sonderingar, du får förklara det här för Barbarotti.”

Försiktiga sonderingar? tänkte hon irriterat när hon stängt dörren bakom sig. Enmansutredning? Om man skulle jobba var det väl lika bra att göra det fullt ut? Eller?

Och visst skulle Barbarotti genomskåda Asunanders schackdrag? Förstå att det egentligen bara var arbetsträning det var frågan om. Att man inte ansåg honom kapabel.

Fast kanske var det precis vad som behövdes? Den medicin Gunnar Barbarotti själv skulle föredra i det läge som var? En skyddad verkstad i ett hörn av den egentliga polisverksamheten.

Om han nu hade blivit tillfrågad.

22

Nesser_Styckerskan.indd 22

2012-06-29 13:26:23

Och om han nu hade någon vilja. Det hade inte framkommit mycket av den varan under de samtal hon haft med honom. Ingenting, noga räknat.

Sorg, tänkte hon och klev in på sitt rum. Det är det det handlar om. Själens egen permafrost.

23

Nesser_Styckerskan.indd 23

2012-06-29 13:26:23

3

Fallet Morinder handlade visserligen om Arnold Morinder.

Men huvudperson var han knappast.

Det var hans sambo som innehaft den rollen och det hade sina skäl. Det tog Eva Backman tjugo minuter att läsa igenom sammanfattningen av fallet; det var inspektör Borgsen – Sorgsen gemenligen kallad på grund av sin allvarliga framtoning – som skrivit ner den, och även om hon alltså inte haft särskilt mycket med utredningsarbetet att göra kom hon ihåg historien rätt väl när hon nu fick den för ögonen igen.

Det var i augusti 2007. Knappt fem år sedan, precis som Asunander påpekat. Arnold Morinder, femtiofyra år gammal och anställd hos Buttros El i Kymlinge, hade försvunnit från sin sommarstuga ute vid Kymmens norra strand. Han hade satt sig på sin moped för att åka till Statoilmacken i Kerranshede och köpa en kvällstidning. Tre dygn senare hade han fortfarande inte kommit tillbaka och hans sambo, en viss Ellen Bjarnebo, hade ringt till polisen. Inspektör Sorgsen och assistent Wennergren-Olofsson hade åkt hem till henne och intervjuat henne. Misstankar om att ett brott blivit begånget hade dykt upp tämligen omgående.

Inte för att det fanns särskilt många indicier som pekade i den riktningen – inte inledningsvis och egentligen inte senare heller – men för att Ellen Bjarnebo var den hon var.

Styckerskan från Lilla Burma.

24

Nesser_Styckerskan.indd 24

2012-06-29 13:26:23

I slutet av 1980-talet hade hon upplevt en kortvarig och dyster berömmelse under det epitetet. Lilla Burma var namnet på det medelstora jordbrukshemman en halvmil nordost om Kymlinge där hon bott tillsammans med sin man och ett barn. Det fanns ett Stora Burma också, och vägen som ledde fram till de bägge gårdarna hette Burmavägen, ett lån från det berömda bygget i Asien som fullbordades vid samma tid som gårdarna togs i bruk i slutet av 1930-talet.

Nybyggarna var två bröder, Sven och Arvid Helgesson, och det var Arvids son Harry som blev styckad femtio år senare.

Först blev han dock ihjälslagen med en slägga, det var i början av juni 1989, och ungefär fem månader senare dömdes hans hustru, Ellen Helgesson, född Bjarnebo, för mord och griftefridsbrott och inhystes på Sveriges enda kvinnofängelse, Hinseberg utanför Frövi i Bergslagen. Där blev hon också kvar fram till sin frigivning elva år senare.

Det var en rätt mörk historia, Eva Backman mindes det och det framgick med all önskvärd tydlighet av Sorgsens sammanställning – eftersom han ägnat några sidor även åt detta fall, noggrann som han var. För egen del hade Backman bara tagit del av styckmordet via teve och tidningar.

Hon hade visserligen gått ut polishögskolan när det ägde rum, men varit mammaledig med den förste av sina tre ­söner.

Styckerskan från Lilla Burma?

Hon hade kommit ut från Hinseberg i november 2000, således. Flyttat tillbaka till en lägenhet i Kymlinge och så småningom fått anställning på posten. Där hade hon arbetat fram till händelsen sommaren 2007 – de senare åren på Svensk Kassaservice. Backman funderade på om arbetskamraterna känt till att de hade en styckmörderska bland sig.

Kanske, kanske inte; någon måste väl i varje fall ha vetat om 25

Nesser_Styckerskan.indd 25

2012-06-29 13:26:23

hennes bakgrund när hon anställdes? Även om Kungliga Postverket inte längre var vad det en gång varit.

Ellen Bjarnebo – hon hade återtagit sitt flicknamn redan före rättegången 1989 – hade flyttat ihop med Arnold Morinder ungefär ett år innan han försvann på sin moped.

Hur de träffats framgick inte av Sorgsens sammanfattning, men de hade bott tillsammans i en trerumslägenhet i Rocksta från och med juni 2006. Morinder hade varit gift en gång tidigare, men hade inga barn och stugan ute vid Kymmen hade varit i hans ägo sedan mitten av sjuttiotalet då han ärvt den efter sin far.

En utredning om den försvunne elektrikern drogs igång. Förundersökningsledare var åklagare Månsson, i poliskretsar känd som Fjant-Månsson och fortfarande i högsta grad verksam. Backman undrade varför han gått med på att nästan öppna fallet på nytt – eller hur man nu skulle uttrycka det? Kanske hade Asunander överhuvud­ taget inte informerat honom, det skulle inte förvåna. Under de många år de arbetat tillsammans hade kommissarien och åklagaren fungerat ungefär lika fint som en roddbåt på hjul.

Hursomhelst hade det tidigt kunnat fastställas att Morinder planenligt tankat och köpt sitt Aftonblad på bensinstationen i Kerranshede, men vad som hänt honom därefter förblev en gåta. Drygt en vecka efter försvinnandet påträffades hans moped, en blå gammal Zündapp, i ett kärr cirka åtta kilometer väster om sommarstugan. Kärret hette Stora Svartkärret, var känt för sin myggrikedom, och det genomsöktes under en veckas tid av en större grupp polismän och tekniker med olika spetskompetenser, men ingenting kom i dagen som kunde ge en fingervisning om vad som hänt med den saknade Morinder.

26

Nesser_Styckerskan.indd 26

2012-06-29 13:26:23

Om man klafsat omkring och letat en vecka i ett blött mygghelvete var man förmodligen ganska less på det hela, tänkte Eva Backman. Inte så konstigt om ärendet blev avskrivet. Inte utredningsbart, som det hette.

Det var arton år mellan mordet i Lilla Burma och Arnold Morinders försvinnande, konstaterade hon vidare. Nu hade det gått ytterligare fem.

En lämplig uppgift för en kriminalinspektör i djup sorg?

Lämplig för någon överhuvudtaget? Vad hade Asunander i bakhuvudet? Någonting alls?

Bra frågor. Eva Backman såg på klockan. Det var dags för lunch.

Dags att förbereda sig för att möta Barbarotti, när han för första gången efter Mariannes död skulle sätta sin fot i Kymlinge polishus. Det var också en uppgift.

Inte bättre men knepigare?

Hon märkte plötsligt att hon mådde illa.

27

Nesser_Styckerskan.indd 27

2012-06-29 13:26:23