9789100127817

k addish p책 motorcykel

leif zern

Kaddish pรฅ motorcykel

albert bonniers fรถrlag

Av Leif Zern har tidigare utgivits: Omvänd kikare 1963 Don Quijote: ett skådespel om liberalismens omöjlighet (med Ronny Ambjörnsson) 1971 Älskaren och mördaren: Shakespeare och den andra spelplatsen 1984 Venus armar: essäer 1989 Se Bergman 1993 Det lysande mörkret: Jon Fosses dramatik 2006 ”Det skall åska och blixtra kring vår teater”: Stockholms Stadsteater 1960–2010 (med Karin Helander) 2010

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012781-7 © Leif Zern CPI Books GmbH, Leck 2012

– Tror ni att de döda lever?

– Antingen lever de döda eller också är de levande döda. isaac bashevis singer, Avskum

1

Varje morgon den sommaren vaknade jag tidigare än vanligt och tittade ut genom köksfönstret. Jag kunde se den stå där i skuggan av den stora granen. En ljusgrön BSA Bantam med en effekt på 4,5 hästkrafter och en toppfart på 85 km i timmen. Ingen av de största modellerna men det behövdes heller inte.

Den hade samma gröna färg som ödlan på verandatrappan. Inte mörk, inte ljus, mer åt det militärgröna hållet.

Jag minns inga judar som körde motorcykel på femtio­talet. Det gjorde inte pappa heller i vanliga fall.

7

Bil skulle vi få först flera år senare. En Volvo PV. Men det här var ingen vanlig sommar. Farmor hade dött på försommaren och eftersom pappa var en lika from jude som farmor hela livet hade varit en from judinna var det självklart att han skulle läsa kaddish över henne.

Två gånger om dagen i elva månader, en gång på morgonen och en gång på kvällen.

Det förklarar motorcykeln under granen. Pappa fick låna den av en bekant som hade köpt bil och inte behövde sin BSA Bantam på semestern. Det var ett praktiskt sätt att ta sig till den ortodoxa lilla synagogan dit farmor brukade gå så länge benen bar henne och som vi, pappa och jag, fortsatte att gå till så länge han levde och var frisk. Med motorcykelns hjälp kunde han vara på landet under sina dyrbara semesterveckor och ändå hinna till shul på Sankt Paulsgatan och fullgöra sin plikt som jude två gånger om dagen.

Plikt? Det är fel ord, som om han gjorde det för att det fanns en lag som befallde att han måste göra rätt för sig. Det fanns det givetvis också. Det judiska livet är omgärdat av lagar och regler som dagligen ställer den troende inför svåra val.

Det hebreiska ordet för lag, halacha, betyder lustigt nog ”vägen”. Något man följer snarare än lyder. Varje 8

väg har genvägar och avtagsvägar. Motorcykeln var en genial idé, en skänk från ovan, förmodligen från den Gud som pappa visade att han trodde på genom att sätta sig på sin lånade BSA Bantam och köra till synagogan för att läsa kaddish över farmor.

Varje morgon och varje kväll, i elva månader.

Andra tider under det här sorgeåret kunde pappa promenera från Renstiernas gata, där vi bodde, till Sankt Paulsgatan, två kilometer på sin höjd. En from jude får inte åka bil eller spårvagn eller någonting annat med hjul på shabbes, att arbeta och handskas med pengar är lika otillåtet. Alla världsliga ting ställs åt sidan. Det är det som är meningen med att fira sabbat.

Man gör en paus i vardagen. Man avstår från nöjen och helgar det som är viktigast i livet. Gud, de nära och kära, levande och döda.

Det var den här sommaren – full av sorg efter farmor – som pappa ställdes inför sitt livs svåraste dilemma: att bo kvar i lägenheten i stan under semestern eller vara tillsammans med mamma och mig ute på landet. I det första fallet behövde han inte bryta mot åk­förbudet.

I det andra fallet kunde han cykla till stationen i Uttran, ta tåget till Södra station och promenera den återstående vägen från Södra station till Sankt Pauls9

gatan. Det vill säga bryta mot åkförbudet, fast inte hela sträckan, bara de dryga två milen mellan Uttran och Södra station. Till denna religiösa ekvation kom att restiden i det senare fallet – cykla, åka tåg och promenera – skulle bli så lång att det över huvud taget inte lönade sig för pappa att bo på landet under semestern.

I den ena vågskålen låg nu kaddish, den viktigaste av alla böner i den judiska religionen. Den sörjandes kaddish, den som läses över nära anhöriga och binder samman generationerna till vad någon kallat den eviga bönen.

I den andra vågskålen låg tre veckor med trädgårdsarbete, bad och en viss möjlighet att bli färdig med bastun han höll på att bygga på tomten, den som saknade bänkar och en dörr. Skulle det vänta en sommar till?

Motorcykeln hjälpte pappa att välja. Om det inte var tvärtom – att han slapp välja? Att det gick att få det bästa av båda?

Jag var redan uppe när han kom ut på verandan med kaffekoppen i handen. Jag hade klättrat upp i lädersadeln och härmade den där speedwayföraren jag fyllde mina läxböcker med under terminen, lågt liggande i kurvorna, vänster knä nästan i marken, framhjulet djärvt vinklat, blyertsteckningar som alla 10

såg identiska ut, lågt liggande motorcyklar med en strut av kolstybb efter sig.

Jag skulle fylla elva en månad senare och när jag sträckte mig över den ödlegröna bensintanken (eller var den militärgrön?) kunde jag nå fram till styret, dra in doften av olja och känna hur den vrålande maskinen sköt iväg mig som en projektil runt stugan, ut på landsvägen längs sjön, förbi Tumba, Tullinge, Stuvsta och Älvsjö till Kanalplan, idrottsplatsen där min framtid som speedwayförare, Varg-Olles arvtagare, låg utstakad.

Pappa gick sin vanliga morgonrunda på tomten, den han vårdade med en kärleksfull omsorg som han knappast kunde ha ärvt. Ingen annan i vår familj hade något förhållande till naturen, varifrån han hade fått sitt stora trädgårdsintresse var en gåta. Ett exempel på att ingen behöver vara slav under sitt arv.

Vår sommarstuga låg på en stor hörntomt med plats för äppelträd och ett enstaka körsbärsträd på slänten nedanför snöbärshäcken. Där fanns ett trädgårdsland med potatis, rödbetor och jordgubbar, en grön pump där vi hämtade vatten, ett silvermålat solur och ett fuktigt hörn dit solen inte nådde, det perfekta gömstället.

11

De krattade grusgångarna kantades av rabatter med dahlior, rosor, pioner och trollius, även kallade buller­ blomster, mammas favorit. Pionerna var vackrast så här års. För mig är minnet av farmors död förknippat med doften av pioner.

Han gick in igen och kom snart ut klädd i skjorta, slips och diskret kavaj. Som man bör vara klädd en lördagsmorgon i synagogan, i synnerhet när man ska läsa kaddish över sin mamma. Fast så brukade han alltid vara klädd utanför hemmets väggar, om han så bara skulle handla mjölk eller köpa cigaretter.

I andra handen bar han sammetspåsen som farmor hade sytt. Där förvarade han sin tallis och sina tefillin, bönesjalen och de bägge bönekapslarna med bibeltexter skrivna på pergament, en som skulle sättas i pannan och den andra som i en krånglig procedur skulle viras runt vänsterarmen, tre varv på pekfingret och sju varv längre upp på armen.

Jag fick min egen sammetspåse två år senare när jag fyllde tretton och gick Bar Mitzva. Det skulle alltid vara mjuk sammet, mörkblå eller lila, och med davidsstjärnan broderad i guld på framsidan. Farbror Hugo hade sytt min tallispåse och faster Cilja, pappas syster, hade broderat den.

12

Att lägga tefillin var en konst jag tränade på under pappas noggranna övervakning. Läderstropparna hamnade lätt fel, rullade upp sig och såg främmande ut på min elvaåriga arm, som om alltsammans ingick i en läkarundersökning som en gång för alla skulle avgöra om jag hade rätt att kalla mig jude, som om det gick att mäta det religiösa blodtrycket.

Jag klämde på den lilla bollformade tutan och hoppade ner från sadeln medan han stoppade sammets­ påsen i motorcykelväskan vid bakhjulet. Även den ljusa sommarjackan hamnade där och en halsduk. En BSA Bantam med sina måttliga hästkrafter borde inte utsätta pappa för några kyligare vindar en varm och stilla sommarmorgon som den här.

13

2

Pappas BSA Bantam med sina 4,5 hästkrafter var ett klokt val i det här judiska sammanhanget, smidig i trafiken på Tumbavägen, inte för tung för en ovan motorcyklist, lätt att parkera, helst på en tvärgata där det fanns plats, nedanför Södra Latin på Kvarngatan eller Ragvaldsgatan i skuggan av Maria kyrka för att inte väcka onödig uppmärksamhet.

Till Sankt Paulsgatan kom de flesta till fots på shabbes. De var inte många på sommaren, i bästa fall de tio vuxna män som kunde bilda en minjan. Det är så många deltagare som krävs för att en judisk gudstjänst 15

ska kunna hållas. Nio och det blir ingenting.

Det låg spänning i luften. Tio är ett heligt tal. Abraham fick höra att Gud var beredd att skona Sodom om det fanns tio rättfärdiga i detta syndiga träsk. Lika många som våra fingrar. Lika många som budorden.

Det var så Guds närvaro i världen visade sig. Även på Sankt Paulsgatan sommaren 1950.

Här på Söder fanns lyckligtvis en liten skara mer eller mindre villiga släktingar och vänner som kunde övertalas att bli den tionde mannen, att med kort varsel komma till de andras räddning och bilda en minjan. Reservjudar, som pappa kallade dem, alla inte lika lätta att påverka, några ointresserade, andra bara lata. Det hände att han och de andra fick gå hem utan att läsa kaddish och hålla gudstjänst. Enskild bön var tillåten men saknade den sanna kraften.

Han parkerade, tog fram den broderade sammetspåsen, ordnade anletsdragen, klev runt hörnet och var efter några meter framme vid shul. Inga religiösa insignier avslöjade vad som gömde sig bakom den enkelt målade porten. En kindergarten eller ett möbellager?

Böjde man på nacken kunde man högt uppe på fasaden stava sig till den verksamhet som för länge sedan bedrivits bakom dessa blekt gulnade väggar. Stock16

holms skidfabrik. De knappt läsbara bokstäverna var på väg att försvinna in i rappningen och ut ur historien.

Hyvlarnas gnissel hade bytts ut mot de klagande rösterna från ett litet antal fattiga, invandrade judar som insvepta i sina nötta bönesjalar sjöng Sch’ma Jisrael, Hör Israel, den evige är vår Gud. På 1800-talet hade det funnits en teater här i huset, därefter en biograf som 1918 gav plats åt den synagoga som då flyttade från en lägenhet på Sankt Paulsgatan 17 till nr 13 på samma gata, där den behållit sin adress fram till i dag. Den tidens små synagogor med östjudisk prägel låg ofta i lägenheter och flyttade från adress till adress.

Från teater och bio till ortodox synagoga: lämpligare kamouflage är svårt att föreställa sig.

Gatan låg sömnig den här morgonen, fast inte folktom då lördagar var en halv arbetsdag för de flesta i femtiotalets början, även mitt på sommaren. Jag behövde inte följa med pappa hit för att veta hur det såg ut. Jag hade lärt mig att känna igen de gamla männen, året runt klädda i sina mörka yllekostymer, när de med små, hasande steg hastigt närmade sig synagogans stängda port, som om de ville göra sig osynliga för världens blickar.

17

Jag trivdes där inne i den trånga vestibulen. Det var en annan värld och den var min också. Sommaren trängde aldrig hit in. Vintern ångade av värme från elementen. Årstiderna gick upp i varandra och fick tiden att stå stilla, full av hemligheter och minnen som letade sig tillbaka i historien, till exotiska länder och städer som vi aldrig fick läsa om i skolan. Minsk, Charkov, Kiev, Odessa, Vitsebsk, Sankt Petersburg. Mitt i det främmande fanns en trygghet som höll alla hot borta när dammet blandade sig med värmen i de gamla männens torra händer och violdoftande andedräkter.

Rösterna bröt på jiddisch och gick upp i falsett åt vitsar jag inte ens förstod hälften av. Poängen var alltid på jiddisch. Man kastade åt mig en snabb blick. Nej, jag hade inte förstått.

De eviga dispyterna var mer av praktisk än av reli­giös natur. Vad man skulle göra var viktigare än vad man skulle tro. Hur man fick resa på sabbaten förstorades till en fråga av samma teologiska dignitet som tre­ enigheten i nicenska trosbekännelsen. Den där bönen som hela tiden upprepades, Sch’ma Jisrael, riktade sig tydligen till en Gud som tillbringade halva dygnet med att sitta och lyssna på hur hans egendomsfolk grälade om hur de bäst kunde ta sig till synagogan. En skäggig 18

professor som godkände eller kuggade sina elever.

En dag på femtiotalet kom den svenska ingenjörskonsten till de fromma Söderjudarnas räddning. Det hände när de ansvariga för lokaltrafiken i Stockholm införde det praktiska pollettsystemet. Det blev plötsligt möjligt att köpa polletter i förväg – det vill säga före sabbatens inträde på fredagskvällen – och kliva på bussen och spårvagnen utan att betala med mynt.

Utan att handen besudlades av pengar. Det syndiga ledet gick att hoppa över. I shul gick debattens vågor höga om fördelarna med denna tekniska innovation.

Var den förenlig med våra intressen?

En av pappas bänkgrannar hävdade med hög röst att en pollett ändå var ett slags mynt och fungerade på samma sätt som pengar. Den bytte ju ägare på samma sätt. Alltså inte tillåten. Andra hävdade att polletten låg utanför Lagens jurisdiktion och att även judarna borde vara tillåtna att anpassa sin tro till det moderna livets bekvämligheter. Gamle Salomon som bodde på Norrmalm kunde till exempel köpa sina polletter redan på torsdagen och ta spårvagnen till Söder både på fredagskvällen och på lördagsmorgonen.

Borde Gud inte vara den förste att applådera pollett­ systemet?

19

Ytterligare andra varnade, med en olämplig bild, för den sortens strid om påvens skägg.

Polletterna löste trots allt inte problemet. En svår synd gick visserligen att upphäva men ledde genast till en annan. Ändå hörde jag aldrig någon ta ordet ”synd” i sin mun, vare sig i shul på Sankt Paulsgatan eller hemma, det var lika ovanligt som ”Gud” och ”Den evige”, som alltsammans rimligen borde handla om.

Vår judiska vardag var ett evigt grälande om regler och undantag från regler, om vad man får äta och absolut inte får äta, vem som hade rätt och vem som hade fel.

Fanns det i själva verket en syndens matematik där plus och minus tog ut varandra och kunde göra oss till goda judar, rentav perfekta? Gud som borde veta höll inne med svaret.

Shul betyder skola och har hamnat i jiddisch via tyskans Schule. Ändå var få ställen så barnvänliga som shul. På det där sättet som barn tycker om när de får vara närvarande utan att de vuxna tar notis om dem.

Pappa hade sin fasta plats till vänster mitt i lokalen, nära habiman, den upphöjda ”scen” där Toraläsningen äger rum. Shul var vår egen värld. Vi gick längs Kocksgatan till Östgötagatan, förbi biografen Facklan och upp till Högbergsgatan, där vi svängde runt hörnet 20

in på Götgatan och fortsatte ner till Sankt Paulsgatan.

De andra, pappas syskon och våra övriga släktingar, gick till det så kallade Templet på Wahrendorffsgatan som var reformjudarnas synagoga, ritad av den kände svenske arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander, invigd 1870 och ett exempel på de svenska judarnas strävan att anpassa sig till majoritetssamhället under denna relativt lyckliga period i Europas historia. Det judiska skulle tonas ner. Mosaiska församlingen, som den hette i hundra år innan man bytte till Judiska församlingen, var ett hem för ”trosbekännare”, ett slags kyrka bland andra, fast med en orientaliskt utsirad fasad och en praktfull interiör som fylldes av körsång, orgelmusik och kantorns skönsång.

Till Wahrendorffsgatan gick framför allt den äldre generation liberala och välanpassade judar som kommit till Stockholm före de östjudiska invandrare som anlände i slutet av 1800-talet och bosatte sig på det fattigare Södermalm. Det ledde till samma spänningar som i resten av Europa – de assimilerade västjudarna såg med misstro på de i deras ögon obildade, smutsiga, jiddischtalande östjudarna.

Pappa hade en egen plats i Templet också, den lilla namnlappen satt på en av de bakersta bänkraderna, 21

långt från de finaste platserna längst fram i syna­gogan.

De fina satt där framme. Nära förbundsarken med Torarullarna. ”Where the action is”, som Woody Allen säger i en av sina filmer. Och vi andra längst bak. Pappa gick sällan hit – alltmer sällan ju äldre han blev.

I shul hände det att Toraläsningen avbröts av att rabbinen klev upp och dunkade i pulpeten och röt att vi skulle vara tysta och följa med i bönboken. De vuxna var inte lydigare än barnen, mellan bänkarna hördes ett lätt sus av viskande röster som stegrades till gräl och livliga meningsutbyten, svåra att skilja från vanligt skvaller, utom när texten närmade sig ett viktigt ställe och alla föll in i läsningen, lika fromt försjunkna i bön som nyss i småprat.

Jag förmodar att det var därför han trivdes mycket bättre i shul än i Templet – för att det var som hemma, för att farmor gick hit så länge hon orkade och för att det mitt i det familjära pladdret fanns ett allvar som betydde lika mycket som den verkliga anledningen till att vi var här. Rosh Hashana, Jom Kippur, Sukkot, Chanukka, Pesach eller en helt vanlig fredagskväll med snöslask och väntande läxläsning. Livet som pågick.

Kvinnorna satt på läktaren, bakom och utom synhåll för männen som inte fick störas i sin Toraläsning.

22

De få gånger jag såg farmor här brukade jag vända mig om och vinka till henne. Hon log och vinkade tillbaka. Senare skulle allvaret komma. Slut på kurra­ gömmalekarna i bänkraderna. Pappas granne skulle peka i bönboken: Läs! Viktigt! Läs här!

Jag sprang före och öppnade grinden medan han trampade igång sin BSA Bantam, rullade ut på landsvägen och försvann i kurvan längs den avlånga sjön.

Jag stod kvar och tittade på gruset som dammade i morgonljuset. Sedan skulle turen upprepas på kvällen.

Min lördagsritual var att kratta grusgångarna framför stugan och mellan rabatterna. Snart lärde jag mig att på minuten räkna ut när han skulle komma tillbaka och öppnade grinden i god tid så att han slapp kliva av innan han körde upp för backen och ställde motor­ cykeln på grusgången i skuggan av den mörka granen.

Vi bytte plats. Jag hoppade upp i den varma sadeln medan han gick in och bytte om. Från tallis till shorts.

23