9789100127695

förr ädare

ola larsmo

Förrädare

albert bonniers förlag

Av Ola Larsmo har tidigare utgivits: Vindmakaren 1983 Fågelvägen 1985 Engelska parken 1988 Odysséer 1990 Stumheten 1991 Himmel och jord må brinna 1993 Maroonberget 1996 Norra Vasa 133 1999 Andra sidan 2001 Stjärnfall. Om SF 2003 (tillsammans med Lars Jakobson och Steve Sem-Sandberg) En glänta i skogen 2004 Djävulssonaten 2007 Jag vill inte tjäna 2009 På andra förlag: Net.wars 1997 (tillsammans med Lars Ilshammar) Joyce bor inte här längre 1999 (tillsammans med Stephen Farran-Lee) 404 2005 (tillsammans med Lars Ilshammar)

www.olalarsmo.com

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012769-5 © Ola Larsmo 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012

Till Rita

Fact is a poor story-teller.

W Somerset Maugham: Ashenden, or The Secret Agent

Hunden Landsbygden nordväst om Tammerfors, mars 1918

Natten före avrättningen drömde han om en hund. Det var inget särskilt med den, den följde efter honom i utkanten av hans synfält, där han långsamt gick fram genom ett mörknande vinterlandskap. Snöfält och granskog. Det var tyst. Inte heller hunden gav några ljud ifrån sig. Ibland kom den närmare, men oftast höll den sig en bit undan. Han gick utan att komma någonstans. Det var den starkaste känslan i drömmen, att han inte kom någonstans. Och att det var helt stilla.

I drömmen blev han trött och gick allt långsammare. Han kom inte längre ur fläcken, om det var snön som var för djup visste han inte och det var inte viktigt. Han stod orörlig och lätt framåtböjd, liksom fastfrusen. Och hunden kom närmare, cirklande. Så var den framme. Den stack fram huvudet mot hans ena hand. Han kände den fuktiga och kalla nosen mot handryggen.

Han vaknade. När han såg upp hade någon ställt ett par högskaftade stövlar intill bänken där han låg. De var täckta av smältande snö och det droppade på hans hand som hängde ned mot golvet. Han drog den till sig, häftigt, gned den torr mot byxbenet. Han låg utsträckt på den väggfasta bänken med kappan över sig och när han vände sig om mindes han med ens var han var: stationshuset dit de dragit sig tillbaka efter gårdagens katastrofala händelser. Han levde.

Han reste sig tvärt upp i halvsittande och började skaka. Ändå brann det i kaminen i hörnet. Han var ensam kvar i 7

rummet och alla hade gått ut och lämnat honom där han låg.

Rutorna täckta av rimfrost. Utanför upphetsade röster som pratade halvhögt på finska. Han kunde inte urskilja några ord och skulle inte heller ha förstått särskilt mycket. Men tonfallen var inte längre oroliga, snarast upphetsade. Något hade inträffat. Något i förutsättningarna hade förändrats under natten medan han sov. Han borde gå dit ut och ta reda på vad. Det var hans ansvar även om ingen annan här verkade bry sig om den saken.

Han lutade sig mot väggen och blinkade. Gårdagens händelser kom tillbaka i brottstycken, tillsammans med en molande smärta i maggropen.

Han hade legat framstupa i snön i vad som känts som timmar och lyssnat till ropen av män och väsandet från loket på rälsen därnere. Sedan hörde han inte något längre, kände bara kraften från dess väldiga ångpanna som en skälvning genom den frusna marken. Han visste inte om han ensam ännu var vid liv och vad som hänt med resten av plutonen. Så hade den föregående natten slutat.

De hade kommit längs skogsvägen, han satt själv rättvänd i släden, tre män bredvid sig och tre andra mitt emot, grå skuggor mot den nattblå snön. Bakom dem gnisslade de andra slädarna fram på led nedför skogsvägen. De var de första, resten följde efter dem i de sju slädar som kunnat avvaras och som sedan skulle vända åter och hämta de trupper som nu kom marscherande långt bakom dem. Ingen hade sagt något på länge. När de kom närmare hade de hört dämpade krevader på håll nedifrån kyrkbyn, och han hade tänkt att de röda nog redan flyttat sina positioner söderut. Det var en lugnande tanke.

När de svängt runt den sista kröken hade han på avstånd hört ljudet av ett tåg som närmat sig. Sedan helt oförberett en granatkrevad, alltför nära, och de hade alla hukat sig där de satt. Ljudet av trädstammar som splittrades långt inne i 8

skogsmörkret. Och han förstod med plötslig kyla vad som skedde framför hans ögon. Det var deras egna nere i kyrkbyn som nu riktat elden åt deras håll till, mot något som befann sig mellan dem. Han röt åt männen i släden att hoppa av och ta betäckning och de hade inte varit sena att lyda, själv hann han ta tre steg längs vägen för att skaffa sig en uppfattning om läget. Och hade fastnat i ljuset från en spelande strålkastare nedifrån järnvägsspåret.

Han kastade sig raklång och rullade ned i diket som var fullt av skarsnö. Den brast under honom utan ett ljud och han förstod att han var lomhörd efter granatsmällen i skogen. Men han uppfattade de dämpade ljuden av gevärsskott, förmodligen avsedda för honom.

Han låg orörlig. Sedan kände han darrningarna i marken.

De blev allt starkare. Det rytmiska knäppandet från rälsen och det starka väsandet från ett tåg som bromsar in kändes mer än det hördes. Han såg upp.

Därnere på spåret, knappt tjugo meter undan, hade en vägg av gråmålad stålplåt rest sig mellan honom och de närmaste av byns omålade träkåkar. Han visste genast vad han såg: ett av det röda gardets pansartåg.

Det påminde först mer om ett fartyg, med en rundbukig för där dubbla kanonrör sköt fram: på sidorna fyra pipor, parvis placerade, och utstansade skyttespringor där emellan. Ur en av dem stack en gevärspipa ut och trevade sig blint åt hans håll till. Han dök åter ned så långt han kunde i snön, kunde inte säkert veta om han syntes över dikesrenen. Men inga skott följde.

Istället brakade det loss åt andra hållet till. En lysgranat skickades upp från tåget och han kunde själv se hur de myrstora männen längre ned i kyrkbyn kastade jätteskuggor över marken där de sprang efter skydd. Och pansartågets kulsprutor hackade igång. Kanonen i fören dunkade till i en krevad som drog luften ur hans lungor: som en jättes ekande suck. Braket 9

som följde nedifrån byn var kraftigare än själva skottet. Sedan blev det åter tyst, förutom ett antal sporadiska gevärsskott med några minuters mellanrum från vagnens bortre sida, ned mot byns hustak: efter kanonens enda skott lät de närmast som dämpade piskrapp. Någonting brann långt borta. Återigen spridda rop genom vinterluften. Tåget rörde sig några få meter och stillnade i ett sista väsande.

Sedan hände ingenting. Han väntade på ännu ett skott från förkanonen, men det kom inte. Han tänkte: de har slut på granater. Tanken fyllde honom med en orimlig känsla av triumf.

Under kanske en timmes tid förblev det lugnt. Ännu en irrande lysraket sändes upp. Men männen nere i byn höll sig nu stilla och inga skuggor rörde sig mellan husen. Det blev åter mörkt och tystnaden sänkte sig, bröts endast av det entonigt dova tickandet från kanontornet som vreds fram och tillbaka, utan att fler skott avlossades.

Kanske somnade han, eller sjönk in i en frusen dvala. På håll hörde han hur den stora ångmaskinen vaknade och sände regelbundna darrningar genom den frusna jorden. Tåget orörligt och mörkt på rälsen, som skulle det stå där för alltid. Sedan började det rulla undan, först omärkligt och förunderligt lätt, sedan allt snabbare och på klickande syllar, längre och längre bort, tills det bara var en skugga bland andra. Strålkastarna förblev släckta, och han undrade slött om någon lyckats pricka dem nedifrån byn. Så försvann det bortom skogsranden och allt blev tyst.

Han låg kvar och kunde inte röra sig. Han försökte flera gånger räta ut fingrarna inne i vantarna, men förmådde det inte. Det spelade inte längre någon roll. Sedan hade han somnat igen och inte vaknat förrän någon ryckt honom i skuldran, en gång, flera gånger, och sagt: Löjtnant, de är borta nu. Männen undrar vad vi ska göra.

Han hade sett upp mot den okända skuggan därinne i nattmörkret utan att veta vad han skulle säga. Han blev dem svaret 10

skyldig. Stum lät han sig ledas bort till den väntade släden och bäddas ned under en fårskinnspäls. Hästarna började dra nedför backen.

Så anlände han till sitt kommando i kyrkbyn.

Morgonen var mulen. Han klev ut på träplattformen utanför stationshuset, där männen stod i klungor och samtalade, röken tät ur deras munnar. Någon såg åt hans håll till, men ingen verkade bry sig om hans närvaro. De återvände till sitt samtalsämne. Han låtsades inte om dem, gick fram till räcket och såg ut över dalgångens gråsolkiga snöfält. En linje av telefonstolpar ledde bort över krönet, somliga sneda, med de neddragna trådarna släpande in under den nyfallna snön. Det var allt. Ingenting rörde sig, varken människor eller djur. Bara grå, omålade hus, långt borta och alltför nära inpå. Närsomhelst kunde en kula komma visslande. Han andades lugnt. Sedan vände han sig mot männen, nu med anletsdragen samlade.

Hans stövlar ekade över verandans trä. De såg mot honom i trotsig tystnad.

– Rapport, sade han och sträckte så mycket på sig som han kunde där han stod. Vinden grep tag i hans rockslag och svepte in runt hans ben och han frös till. Tanken på hunden i drömmen strök kort förbi igen och var sedan glömd.

– De retirerar, löjtnant Landström. Det var en av Åbosvenskarna, Söderlund, denne höll ännu en tänd cigarett mellan handskens fingrar. De drar sig faktiskt tillbaka. Vi tror att de omgrupperar närmare stadsgränsen.

Sedan sade han inte mer, men han märkte med tillfredsställelse att Söderlund inte vågade föra cigaretten till munnen medan han stod där. Han drog ut på det.

– Och vad har Söderlund för vidare information om detta?

Söderlund vände sig till hälften om och röt något på finska. En liten karl i hafsig uniform – han var nedtill klädd i vanliga blå arbetsbyxor – steg fram och strök av sig mössan, sade något 11

korthugget till Söderlund, vågade inte se honom, befälet, i ögonen.

Men männen längre bak betraktade honom lugnt och oavvänt med kyla.

Söderlund översatte. Han säger att de blev beskjutna från en höskulle på gården på andra sidan dalen så sent som i gårkväll vid åttatiden och att de såg röken från kokeldar i natt. Men i morse var det tyst och Kivinen här och hans män vågade sig fram. Det fanns inga kvar, vare sig män eller hästar, utom de döda som låg inne i ladan. Kanske tio stycken, alla röda.

Söderlund tvekade litet, sedan fortsatte han.

– På vägen tillbaka sprang de på tre män som tydligen kommit bort från de andra. De försökte sig på att säga att de var från trakten men det syntes direkt att de hörde till de röda.

Deras gevär låg i diket intill och en av dem hade patroner i fickorna.

– Och de har blivit förhörda i vanlig ordning?

– Jo. De är väl inte så talträngda men en av dem svarade efter en smula övertalning att de fått order att omgruppera längre ned längs järnvägen. Och att det var dit de var på väg.

– Var är de nu?

– Vi håller dem i fähuset på andra sidan vägen. Och Söderlund tillade, nästan i förbifarten: Vi tänkte att löjtnanten kanske ville tala vid dem själv.

– Visa mig var de finns, sade han. Söderlund kastade den utbrunna fimpen i snön och de började gå nedför backen.

Bakom dem följde hela gruppen av män efter i tystnad. Bara snön som knarrade under deras stövlar. Svenskarnas var av läder. Kivinen och hans män bar kängor med träsulor.

Han såg dem knappt inne i dunklet förrän en av dem drog ett bloss på sin cigarett. Då tog de form, kring den enda ljuspunkten, tre skuggor lutade mot väggen. Och han undrade vem som gett fångarna tobak. Mannen med cigaretten var barhuvad i kylan 12

och hade ljust hår. Det var nog länge sedan några djur funnits i uthuset, där hängde bara en svag lukt av får och ruttnande trä kvar i den instängda atmosfären. Två män stod i dörren med gevär under armarna. Till synes loja men fullkomligt orörliga.

Han kände inte igen någon av dem. Han steg över tröskeln, vände sig om och bad Söderlund följa med som tolk. Männen stod kvar invid väggen. Händerna i armhålorna mot kylan, fötter som rörde sig fram och tillbaka. En av dem hostade torrt, hackande.

– Fråga dem vad de heter. Söderlund gjorde som han sade, rabblade finska namn tillbaka som han knappt uppfattade.

– Torpare från Hämeenkyrö, tillade han. Säger de i alla fall.

De ägnade kanske femton minuter åt att försöka få ur dem något mer, fick bara enstaviga svar. Nej, de visste inte hur många som fanns i skogarna eller vilka vägar in mot staden som hade vägspärrar. Vapnen hade delats ut när de klev av tåget i Tammerfors. Ett gevär och femtio patroner var. De hade inget fått att äta sedan i går morse. De hade fått bud om att följa landsvägen in mot staden tills de stötte på ett kompani att ansluta sig till. De hittade inte i trakten. Nej, några ryssar hade de inte träffat under hela tiden. Men de hade bara varit här en vecka.

Hela tiden medan de talade hade han sin egen korta andhämtning i öronen, tyckte att det måste eka i det lilla rummet.

Han höll på att kvävas. Det måste få ett slut. Han sade det till Söderlund, det räcker nu. De vet inget mer. Söderlund vände sig om för att gå. Han höll honom tillbaka med en arm över den andres bröstkorg. Söderlund såg upp, undrande. De först, sade han och pekade mot de tre i skuggan. Söderlund höjde handen och pekade mot dörren. De tre rörde sig inte. Så kom en av vakterna in i fähuset och pekade med sitt gevär rakt mot dem. De började långsamt röra sig mot dörrhålet, dröjande, drömlikt sakta. Den blonde fick böja sig djupt i dörrhålet.

13

De tre fångarna stod med ryggarna mot varandra i morgon­ ljuset ute på vägen och han såg nu att två av dem bara var pojkar, kanske tjugo eller däromkring. Den långe mötte hans blick, ointresserat, såg bort över hans huvud. De två kortare irrade med blicken, såg ned mot sina stövlar.

Runt omkring dem stod hela klungan av män, svenskar och finnar om vartannat, många av dem log. Det var stilla. Kriget var någon annanstans, på väg bort. De skulle strax följa efter det. Och han tänkte att det kanske varit dumt att ta ut dem ur fähuset. Men männen verkade förvänta sig just det.

– De kan stå där borta, sade han och pekade mot en liten dunge av lövsly där landsvägen började slutta nedåt. Han vände sig bort utan att riktigt veta varför, drog fram pistolen ur bältets hölster, drog ut magasinet, såg att det var fullt, sköt tillbaka det och fällde undan säkringen. Den var ännu svart och ganska ny och han hade bara använt den på skjutbanan hemma på förläggningen. Men han tyckte att han kände den ganska bra.

Han vände sig om och de tre männen stod sida vid sida nere vid vägrenen. Den långe blonde följde honom med blicken, såg honom rakt i ansiktet, forskande, eftertänksamt, som om han ville lägga hans drag på minnet. Männen var tysta nu och hade samlats på den andra vägrenen, några av dem hade klivit upp på en snödriva. Vakterna, som hittills stått på varsin sida om fångarna tog nu några steg tillbaka, backade med gevären dragna tills de stod bakom honom. Han tog tre steg fram. Det var ännu tre steg till mellan honom och fångarna. Den blonde sade något på finska han inte förstod, Söderlund berättade sedan att han tyckte att han sagt ”skynda på”.

Han lyfte handen. Den darrade inte märkbart. Han tryckte av och det första skottet träffade den långe blonde nästan där han avsett, i pannan mitt mellan ögonen, men aningen långt ned.

Näsbenet splittrades och sköts åt sidan, så mycket hann han se innan mannen störtade baklänges ned i snön, ett mörkt svart spår redan synligt bakom honom där han föll. Skottet hade 14

varit öronbedövande och rullade ut över dalen: men på andra sidan sin lomhördhet, som inte riktigt släppt sedan gårdagens kväll, hörde han ett långt, oartikulerat ylande från pojken till höger om den fallne. Pojken stod med ena armen lyft, för att skydda sig från blodstänk. Men hans jackärm var ändå mörk.

Han tog ett steg fram och siktade mer noga den här gången.

Pojken föll och tystnade. Den tredje, som var den kortaste av dem, stod tyst med ansiktet bortvänt och blundade. Det ryckte i hans ögonfransar. Han vill få det hela avslutat och tog ett steg fram och siktade under hans öra. Det såg ut som om överdelen av pojkens skalp liksom lyfte sig en aning innan blodet brast fram och rann under hans hårfäste. Han stod en stund böjd över dem, men visste redan att de var ordentligt döda, ville inte vända sig om mot manskapet riktigt ännu. Han kontrollerade sin andning. Den var lugn. De tre låg alldeles stilla vid hans fötter. Inte minsta ryckning i armar eller ben.

När han vände sig om var männen redan på väg uppför backen, tillbaka upp mot stationshuset, och han kände en irritation över att de inte kunnat vänta på hans order.

Så sade han bara till Söderlund, som stod kvar där han hela tiden stått: Säg åt dem att bära in dem i fähuset igen. Han nickade mot vakterna. Sedan började han gå uppför backen, efter de andra, han svalde och svalde och stoppade medan han gick ned pistolen i dess hölster, skyndade på sina steg där han gick, men hur han än tog ut stegen verkade han inte kunna komma ifatt klungan av män långt därframme.

15

Uppsala, 17–18 februari 1939

Klockan närmade sig elva och han var lika trött och frustrerad som alla andra i tennishallen. Men också märkligt upprymd.

Här fanns ett avgörande som närmade sig. Han såg klart var blottorna fanns i motståndarnas argumentation. Deras taktik stod alldeles klar för honom, nästan som på en karta, på andra sidan ett rus av trötthet.

Kamraten intill honom lutade sig fram, knuffade honom i sidan och sade kort, Charlie, har du sett – men han lät honom inte avsluta meningen, tystade honom med en avvärjande gest, ville inte tappa tråden i anförandet långt därnere på golvet.

Sedan såg han sig i alla fall omkring. Röda ansikten, döda blickar. Många av stolarna på tennishallens golv och platserna på läktarens träbänkar stod nu tomma. Ordföranden vid fällbordet därnere mitt i salen satt ännu upprätt, rak i ryggen i sin dubbelknäppta kavajkostym, men någonting i hans hållning, om så bara det sätt klubban hängde i hans hand, skvallrade om att han redan ansåg sig besegrad.

Debatten om de judiska akademikerflyktingarna hade hållit på i tre och en halv timme och tonläget var mer oförsonligt än någonsin. Nere på första bänk tycktes stämningen rentav vara på väg att bli hotfull: han hade sett några grabbar från Östgöta som hytte med näven åt meningsmotståndare på väg mot talarstolen. Då och då hördes svordomar som kommentarer, allt högre, alltmer ogenerat.

16

Återigen lät han blicken svepa runt rummet. Nog måste de flesta inse hur argumentationen var riggad – när omröstningen väl kom skulle man bli klar över att fascisternas försök att snedvrida diskussionen fallit på hälleberget. Men säker var han inte. De trötta ansikten han mötte runt omkring sig gav honom en plötslig svindel: som att se någonting spolas bort i en virvel av svart vatten. Han skruvade på sig. Någon i hans sällskap försökte åter tala med honom men han lyssnade inte, vände sina ord i huvudet där han satt, arrangerade om dem, i rätt ordning, för starkast intryck.

Det var oro närmast trappan ned mot ytterdörren. Ännu fler reste sig och gick och han kände en stilla, förlamande vrede.

Inget att göra. De går. Fel personer går sin väg och lämnar oss.

Han rullade ihop sina minnesanteckningar i handen. Talaren ute på golvet drog ned en skrattsalva, han hade inte lyssnat. Det dumma flatskrattet fyllde honom med än mer vrede.

Det var hans tur. Han reste sig och gick snabbt nedför den branta trappan. Någon ropade halvhögt något uppmuntrande.

Det stora rummet var en tunnel framför honom. Ordföranden såg trött upp och nickade vänligt när han passerade förbi hans bord. Han nickade tillbaka och tog sin plats i talarstolen.

– Kandidat Westerholm, två minuter!

– Det har varit fullkomligt skrämmande att sitta här ikväll och lyssna till den inhumana anda som gjort sig synnerligen bred. Det är betänkligt att se hur en allmän förgiftningsprocess breder ut sig i det allmänna tänkandet – Där rullade ett högt morrande in från det blonda gardet på första bänk, men han fortsatte: – Det gör ett beklämmande intryck, när man hör människor tala om ”den hejdlösa judeinvasionen” och siffror som nitton­ tusen flyktingar eller tvåhundra judiska läkare har nämnts i pressen, och en sådan journalistik kan inte nog brännmärkas.

Vi talar här om en liten grupp av utsatta människor – Han tog en kort paus, hörde det orytmiska och störande 17

mullret av skor mot trägolvets plankor från första bänk, men kom inte av sig: – Nazisterna och andra patologiska rasfantaster, inte minst licentiat Sahlström här ikväll – han kände den tunnhårige lille Sahlströms hatfyllda blickar mot sig från första bänk – – har i denna fråga sökt fiska i grumligt vatten och utnyttja studenternas legitima kårintresse för den politiska propagandan.

Han harklade sig.

– I en tid då rashat och intolerans, som frukter av en fanatisk nationalism, hotar att breda ut sig i världen är det Sveriges uppgift att visa att frihet, humanitet och tolerans ännu är levande begrepp – Han vaknade till. Han visste inte var han hade fått de sista orden ifrån. Kinderna hettade. Nu mötte honom matta applåder från de övre bänkraderna. Men i halvmörkret kring borden närmast talarstolen syntes bara breda, segervissa leenden som han visste var avsedda att håna. Han gick med böjd nacke tillbaka till sin plats, ville inte se någon av dem i ansiktet.

– Det där var bra, Charlie, sade någon och klappade honom på axeln. Han vände sig inte om, nickade bara. Nilla såg inte heller på honom, men tog ett hårt tag om hans arm och kramade till, länge. Han borde egentligen ha varit glad. Men stämningen runt om i salen var uppgiven. Efter sin urladdning kände han bara trötthet. Och han visste att han gjort sig än fler fiender.

Det gick som han fruktat. Flyktingmotståndarna vann med nästan tvåhundra röster. Han hörde dem sjunga sina sånger på vägen ut, ville inte se dem eller möta dem utan dröjde sig kvar.

Det var fler som gjorde likadant, stod bland läktarens bänkar och ordnade och ordnade med sina ytterkläder som om deras halsdukar enligt vårmodet tvunget skulle knytas i komplicerade slipsknutar. Stämningen var slocknad och bara lukten av damm och andras utdunstningar fanns kvar. Därnere stod ordföranden och sekreteraren och talade tyst, med böjda huvuden medan borden fälldes ihop och bars undan. Det var slut.

18

Nilla och han gick tysta i armkrok nedför trapporna, bland de sista att komma ut i friska luften. Han hoppades att planen framför tennishallen skulle vara tom och att de Nationella dragit vidare någonstans för att fira sin enastående seger över desperata människor på flykt. Och han kände ett stick av hat, gränsande till illamående. Nilla skulle åt sitt håll och drog sig bort mot en grupp av väninnor som stod väntande under närmaste lyktstolpe. Men innan hon gick sträckte hon sig på tå och gav honom en kort kyss på kinden. Eller det var mer som om hennes läppar snuddade vid hans skäggstubb. Men det var modigt gjort av henne, tyckte han, och han sparade ögonblicket för att kunna glädjas åt det längre fram. En snabb pust av hennes varma andedräkt över hans ansikte och så var hon borta, en beige kapprygg bland de andra.

Han visste inte riktigt var han skulle göra av sig nu. Han stod kvar och såg den lika tysta och stukade gruppen av flickor försvinna bortåt Trädgårdsgatan till. Alla människor i rörelse hade stört nattron i Svandammen och en gräsand snattrade svagt i dess bortre ände. Sedan blev det åter tyst.

Han stod nästan ensam kvar. Så började han gå Munkgatan ned mot ån.

Han märkte aldrig när den äldre mannen slöt upp vid hans sida. Denne rörde sig tyst, gick i samma takt som han, och det var först när den andre stannade till för att tända sin pipa som han lade märke till att de var två. En snabb dunst av Hamiltons blandning och ett ansikte halvt dolt under ett hattbrätte. Han vände sig om för att gå vidare.

Kan kandidaten tänka sig att vänta litet.

Rösten var artigt vänlig, om än med en kommenderande underton. Han fann sig bli stående tills främlingen var i kapp, utan att riktigt veta varför. Kanske för att hans far rökt samma tobak. Han hade alltid tyckt om den första dunsten när pipan tändes, sedan började det snart lukta alltför starkt. De föll åter in i samma gångrytm.

19

– Det var bra det där kandidat Westerholm hade att säga därinne på mötet.

Mannen var finlemmad på det sätt som kan ge intryck av att man är längre än man är. Åldern var obestämbar i halvmörkret, men det slog honom att han var synnerligen välklädd, med lång rock i vad som såg ut att vara engelskt snitt och välblankade svarta lågskor, snömodden till trots. Tack, sade han. Herr –?

– Cedergren, svarade den andre och svalde nästan sitt eget namn, som saknade det i sammanhanget all betydelse.

– Vilken tidning skriver herr Cedergren för? sade han, när de närmade sig Islandsbron. Han hade hoppats att den andre skulle vika av, men de fortsatte ut över det frusna vattnet, ännu sida vid sida.

– Nej, sade den andre, skrattade till och körde sina handsklösa händer långt ned i rockfickorna, medan han klämde åt med tänderna kring pipskaftet, så att hans röst lät nasal. Jag är inte journalist. Jag är bekant med universitetskansler Undén. Han tyckte jag skulle komma och lyssna. Men nog kommer det att skrivas en hel del om detta möte i tidningarna. Tyvärr.

– Ja, sade han. Sedan blev han tyst. Han ville inte tänka mer på den saken. Han stod stilla och hoppades att mannen skulle gå mot järnvägsstationen och förhoppningsvis hade ett sista Stockholmståg kvar att passa. Men Cedergren stod lugnt kvar, sög på sin pipa, släppte ut långsamt drivande rökslingor ur ena mungipan och såg ned över ån. Han följde hans blick. Några änder låg stilla på isen nedanför Tullhuset, likt infrusna bojar, halvt osynliga i natten. Annars fanns där ingenting att se.

– Har kandidaten funderat något på sin framtid, sade Cedergren och lade armbågarna mot broräcket.

Ja, och hur så? Han hade frågan på tungan och undrade nu om mannen kunde vara en fikus. Han tog något steg undan, men svarade först ingenting. Men den andres tonfall var vänligt och han sade till sist: – Det finns väl olika möjligheter. Men läget ser litet mörkt ut.

20

När han inte fick svar fortsatte han, för att fylla ut den plötsliga tystnaden: Vi kommer alla snart att få annat att tänka på, är jag rädd, än våra yrkesval.

Nästa fråga förvånade honom: Och hur länge är det kandidaten varit medlem i Laboremus?

– Två år nu. Fast jag gick på alla möten ett bra tag innan jag blev med.

Cedergren började gå igen, långsamt och nästan vankande, sökte sig mot Östra Ågatan till. Och han fann att det nu var han själv som följde efter, närmast av nyfikenhet, men på sin vakt. Och han undrade hur den andre kunde veta att han var med i Laboremus.

– Jag var själv med nästan från början, sade Cedergren när de kommit in under åpromenadens vinternakna kastanjeträd.

Fö­reningen hade bara funnits i nio år när jag kom till Uppsala.

Han räknade i huvudet där han gick på hur gammal den andre egentligen kunde vara. Hur han än lade årtalen tyckte han att Cedergren nog verkade litet för ung. Men han sade inte emot.

När de kom fram till hotell Hörnan stannade Cedergren och vände sig mot honom. Böjde sig ned och knackade ur pipan mot klacken.

– Här bor jag ikväll, sade han.

– Så herr Cedergren var inte bara här för mötets skull då, sade han, mest för att det kändes att han förväntades fylla ut tystnaden. Han hade en stark känsla av att bli granskad.

Ljuset från hotellets röda neonskylt föll honom också i ansiktet, medan Cedergrens låg i skugga.

– Nej, jag hade några andra ärenden i staden. God natt då, kandidaten.

Cedergren sträckte ut sin hand och han tog den. Den äldre mannens fingrar var smala och kalla, precis som han förutsett att de skulle vara. Han sade god natt och vände sig om för att 21

gå, kände på ett oklart vis att han blivit vägd på en våg och funnen alltför lätt. Så hörde han Cedergrens stämma bakom sig. Kandidat Westerholm.

Han vände sig om, och svarade: Ja? Han kände hur sömnen redan brände under ögonlocken.

– Jag tänkte på det där som kandidaten sade nyss. Att vi alla snart kommer att få annat att tänka på.

– Om vi inte redan har det, sade han släpigt. Med tanke på hur resultatet blev nu ikväll. Om några få människor på flykt kan skapa den här sortens stämningar.

– Skulle kandidaten vilja diskutera den saken över en matbit nästa vecka? Ska vi säga Gillet, onsdag klockan ett?

Rösten var vänlig, men lika befallande som nyss därute på bron. Han nickade stumt. Cedergren vände på klacken utan fler ord och försvann uppför hotellets trappa. Dörren gled igen med en suck och det var med ens mycket stilla.

Där han gick hemåt slog domkyrkoklockan ett enda slag, med den dova, aningen stumma nattliga klang han under sin studietid kommit att förknippa med samvetskval över alltför sena vanor och risken för att verkligen visa sig svika alla högt ställda förväntningar, så som han föreställde sig att den sedan flera år döde fadern skulle ha sett på saken.

22

När han anlände, precis på klockslaget, satt Cedergren redan på plats med en kopp kallnat kaffe framför sig på den vita duken. Hans sätt var mycket formellt. Det hela blev mer till en intervju i det vänliga småpratets form. Cedergren hade redan beställt isterband med stuvad potatis åt dem bägge, men lät större delen av sin tallrik stå orörd.

I dagsljuset såg han aningen äldre ut. Han hade fysiken hos en tennisspelare, men ansiktshuden var märkt av fina, längsgående rynkor, från pannan ned förbi mungiporna och in under skjortkragen. Direkt när maten kommit in lutade han sig tillbaka och sade: Kan kandidaten berätta litet om sin studiegång?

Själv tänkte han inte låta varmrätten förfaras utan högg in medan han talade. Historia, nordiska språk, juridik (en termin). Fil kanden klar i höstas. Han hade sin släptermin medan han väntade in att ett och annat skulle bli klart (han nämnde aldrig Nillas namn) och roade sig med att läsa litet strökurser i språk som ryska, engelska och tyska. Det sista fick Cedergren att vakna till liv. Och hur är det med tyskan? sade han. Han retades med den äldre genom att helt gå över till tyska. Det var nog ett taktiskt felsteg: denne svarade genast på bästa berlinerdialekt. Själv hade han aldrig satt sin fot i Tyskland.

Till kaffet blev Cedergren märkligt frånvarande och till synes ointresserad. Han såg ut genom fönstret och svarade 23

enstavigt. Till sist sade han: Jag ska ge kandidat Westerholm ett förslag.

– Och vad var det? sade Nilla utan att se upp från sin stickning.

Hon hade glasögonen nedskjutna på nästippen, vilket alltid fick honom att samtidigt känna sig ömsint och vilja skratta.

Han hann tänka: kan jag inte tala med henne om detta så är det nog över. Det är det ena eller det andra som gäller nu. Han började till sin egen förvåning att tala, redan innan han bestämt sig för hur mycket han egentligen borde berätta.

– Det rörde sig om något militärt, sade han, där han stod vid hennes fönster och såg ned på gatan. Hennes rumskamrat var ute och de var för en gångs skull för sig själva. Rummet hade vitmålade väggar och nya, benvita gardiner. Nilla hade sytt dem själv. Hennes stickor tystnade bakom honom.

– Jag trodde du var färdig med det militära, sade hon.

– Ja, officer blev jag ju aldrig, sade han. Och skrattade till.

– Men militärt, sade hon. Stickorna började gå igen. Därute flög små vassa snökorn diagonalt förbi fönsterrutorna. En man korsade Övre Slottsgatan med en tidning över huvudet: vinden slet sönder den i hans händer.

Han vände sig om och såg på henne. Hon slutade sticka. Hon såg liten och hård ut, på samma gång, som en träskulptur i en kyrka. Hennes blick var trotsig.

– Det kommer att bli krig, sade han. Det vet du med. Ett sådant krig skulle hota allt vi börjat bygga upp här i landet.

Vad gör vi, vad gör de som vi räknar med? Alla de som vill det nya. Har du tänkt på det? Militären tillhör det gamla. Vad finns det plats för, i ett krig, utom kungen och alla hans överstar?

Hur kan man vilja det nya under ett krig?

– Det är inte säkert det blir något krig, sade hon tonlöst.

– Du såg ju själv på mötet, du såg hur glada de var. Alla de som går och väntar på tyskarna. Alla SNF:are och Nysvenskar och såna som Sahlström och hans kumpaner i Nationella 24

s­ tudentklubben. Det måste finnas någon som håller emot, sade han, lika mycket till sig själv som till henne. Det var alldeles tyst i rummet. Hon svarade inte, satt stilla och såg över hans axel, ut mot det tilltagande snöfallet. Det måste finnas någon som håller emot också inom ett krig.

– Var det vad han hade att säga, sade hon.

Han visste inte hur han skulle formulera sig. Han tyckte att han sett det framför sig. Hur den nya underrättelseorganisation som Cedergren talat om måste byggas med dubbla utgångar, med de som ville det nya på plats inuti det gamla. Men det var inte så Cedergren hade uttryckt saken. Bara att han hade en plats till sommaren, inom den nya Informationsbyrå som skulle upprättas. Att sådana som han behövdes, sådana med andra lojaliteter än mot det gamla. Kanske hade han läst in alltför mycket i den äldre mannens knapphändiga ord. Han visste inte längre.

Nilla reste sig och ställde sig bredvid honom. Han ville säga något uppmuntrande.

– Det kanske inte blir krig, sade han. I så fall är det bara ett jobb. Och man kan alltid sluta.

Och medan snöfallet tätnade kändes det som om gränsen mellan inne och ute alltmer luckrades upp. Det vita rum där de stod vilade för sig själv inuti en virvlande värld av vithet, utan stöd, utan att falla, med plats bara för dem därinne.

25

Smöjen utanför Slite, Gotland, februari 1944

Just det ögonblicket vid Nillas fönster återvände till honom fem år senare, där han stod vid kalkbrottet i Smöjen och såg ut över den mörklagda havsviken. De fallande flingorna blev synliga kring den enda tända lyktan invid kajplatsen. I övrigt var väderleken bara en störande otydlighet över den svarta havsyta han nu stirrat ut över i en timmes tid. Det var tämligen vindstilla, och när han stått orörlig alltför länge inbillade han sig att han kunde höra hur snöflingorna lade sig runt honom. Utifrån havet ingenting.

Han frös naturligtvis, fastän han försökt klä sig ordentligt. Goda skor hjälpte aldrig när man var tvungen att hålla sig helt stilla.

Nere på bryggan stod de tre letterna lika orörliga, iförda sina alltför rena blåställ och grova stövlar, och skulle föreställa fiskare. G satt ensam kvar borta i den parkerade bilen, nedanför kalkbrottets branta cementmur, med motorhuven vänd ut mot vattnet. Själv skulle han ha velat ha någon mer med sig på resan så att de varit mer jämbördiga. Tre plus tre. När Liepinš och de båda andra satte igång att tala lettiska längre stunder blev han alltid på sin vakt.

Han gick ett varv ut på stigen. Stora vita flingor kom ur ingenstans och fastnade på hans rock där de genast började smälta.

Gick till sist upp mot bilen. Ned till bryggan och ­letterna ville han inte söka sig förrän det var dags.

G vevade ned vindrutan. Ur bilens inre kom en pust av kallnad tobaksrök och hårvatten: det luktade frisersalong. Han såg ut som om han väntade på ett ord.

26

– Klockan är tio över tio, sade han till sist. G tittade på sitt armbandsur, som om det fanns anledning att ifrågasätta vad han sagt. Han såg upp igen utan kommentar.

En lätt vindpust utifrån havet gick genom tallgrenarna, drog en snabb kåre över vattenytan i ljuskretsen under pirens ensamma lykta. Ett kort hackande motorljud långt inne i vinden. Så var det borta igen.

– Jag tyckte jag hörde något, sade han.

G drog igång motorn. Själv gick han fram och fällde upp mörkläggningsgardinerna framför bilens framlyktor. G blinkade kort två gånger. Paus. Två gånger till. Slog av motorn.

I tystnaden hörde de nu tydligt ljudet av en dieselmotor som närmade sig land.

G öppnade dörren och steg ut. Sträckte på sig. Ska vi gå då, sade han och tog sedan täten längs stigen ut mot bryggan. Ute i sundet tändes en enda röd lanterna, irrande, sakta på väg in runt udden.

Fiskebåten var gammal och i ljuset från lyktan syntes de längsgående sprickorna i den gistna bordläggningen tydligt.

Motorn stängdes av mitt ute i hamnbassängen och båten gled tyst och närmast elegant in mot bryggan tills den ljudlöst dunsade mot fenderterna av halva gummidäck. Mannen i fören kastade trossen till den av letterna som stod närmast. De var bara två ombord, bägge iförda långa, mörka regnrockar och gummistövlar, med mörka stickade mössor långt neddragna över öronen. Den ene hoppade genast i land och började en halvhög konversation med letterna på bryggan. Andedräkten kom i stötar av moln mellan silhuetterna av deras profiler i motljuset: utöver hälsningsfraserna förstod han inte ett ord.

Den andre stod kvar, en otydlig skugga bortom förarhyttens glasrutor. Han sade inget och verkade inte vara alltför ange­ lägen att komma i land. Han väntade. G sade till honom där de stod: Vänta här. Så gick han fram till relingen och höjde ena handen till hälsning.

27

Han vände sig till hälften bort, höll blicken på Liepinš och de andra skuggorna i klungan, som ännu stod muttrande med huvudena tätt samman. Över axeln hörde han G byta några ord med mannen i båten, som nu verkade redo att gå i land.

De talade tyska.

G bad honom helt enkelt att ta det lugnt. Att vänta ännu ett ögonblick. Jag fryser, sade mannen. Det var kallt. Alles tut mehr weh, wenn’s kalt ist.

Så kom G tillbaka. Jag tar med honom där i bilen, sade han.

Han fryser så han skakar.

Det var inte en fråga. Han nickade ändå tillbaka, som om det fordrades ett svar, och gjorde sig klar att gå. Men G lade en hand på hans rockärm och sade, med lika kort tonfall: Jag tror det är bäst du följer med i båten in till Slite. Och tillade snabbt, som för att hindra alla invändningar från att ta form: Någon här måste ju kunna tala ordentlig svenska.

De såg länge på varandra. Och han kände åter ilskan ta form, som ett tryck under revbenen. Han nickade stumt och vände sig bort för att den andre inte skulle kunna läsa av hans ansikte.

Bakom sin rygg hörde han den främmande mannen snubblande gå i land. De passerade utan vidare ord. Han vände sig tvärt mot Liepinš och skulle just göra sig av med en del av sin ilska genom att ryta ut vad är det som tar sådan tid, när han såg den främmande och G passera gruppen av letter.

Liepinš såg upp och vände genast ned blicken igen, som hade han sett något han inte borde se. Men de två andra rätade på ryggarna och gjorde snabb honnör. Och mannen som på tyska nyss beklagat sig över att han frös svarade nu med en snärt med handen innan han försvann in i skuggan, sida vid sida med G, som nu satte en hand i ryggen på den nyanlände, om för att skynda på hans steg eller som en gest av kamratlighet omöjligt att säga. Han följde dem med blicken så länge de gick att urskilja och stod sedan kvar tills bilens baklyktor försvunnit in bland träden i kröken upp mot landsvägen.

28

Valhallavägen 132, Stockholm, måndagen den 4 mars 1940

Skrivbordet var av stål och fastskruvat i väggen. Militärt standardmaterial, sade vaktmästare Jonsson som visat honom in till den lilla skrubben som låg där korridoren gjorde en krök, närmast toaletten. Allting var ännu ofärdigt. Utanför dörren stod arkivskåp i grålackerat stål och invid väggen tre mörkgröna skrivmaskiner staplade på varandra på ett sätt som fick honom att tro att de när som helst kunde välta. Han undrade om de också var militärt standardmaterial. Skrivbordet var egentligen två likadana, fastskruvade invid varandra, utan ben på ena sidan, mycket smala, men i gengäld så långa att de närmast skar av det lilla rummet. Han undrade hur man egentligen skulle komma runt in till andra sidan. Det enda fönstret satt inne i hörnet, var högt och smalt och av frostat glas.

– Westerholm kan sätta sig här närmast dörren, sade Jonsson, det är litet bättre plats här. Av dialekten att döma kom han från Dalarna.

På andra sidan stod en smal pinnstol med en brun-och-vitstickad kofta trädd över ryggen. Men skrivbordet var tomt sånär som på en blå pärm som låg mitt på, till synes orörd, på hans sida bordet.

– G är uppe i Värmland, sade Jonsson, som om det förklarade någonting alls och nickade bort mot koftan på stolen. Vem vet när han kommer tillbaka. Tillsvidare får ni dela på det här rummet. Vi får se hur det kan bli sen. Det är första revelj 29

halv nio. Inne på major Simonssons kontor. Det är längst ned i korridoren, tillade han.

Så gick den äldre mannen ut ur rummet utan vidare ord och lämnade dörren på glänt bakom sig. Själv stod han kvar mitt på golvet, ännu med rocken på och med sin nyinköpta hatt i handen. Han lade den ifrån sig på bordet. Så tog han av sig den ännu utomhusfuktiga rocken och såg sig om efter en krok med en galge. Det fanns varken det ena eller det andra. Han hängde rocken över stolsryggen och satte sig ned och slog upp pärmen framför sig.

Det första han såg var stämpeln HEMLIG Jämlikt kung. 1938 nr. 757.

Han tog ut sin lika nyinköpta reservoarpenna och skrev sin namnteckning på den streckade raden. Det var det tredje papperet av samma slag han skrev under. Det hade börjat redan uppe hos Cedergren, där han infunnit sig en dryg vecka tidigare.

Allt hade blivit uppskjutet gång på gång så att han, i brist på annat, känt sig tvungen att tacka ja till ett halvt allvarligt menat erbjudande om en korttidstjänst på läroverket i Söderhamn.

När Cedergren till sist ringt honom hemma hos hans mor hade han sagt som det var, att han tackat ja till en annan tjänst då han inte hört någonting på månader.

Det hade blivit alldeles stilla i luren, den sorts frånvaro av ord som bara kunde tolkas som vrede. Tystnaden drogs ut och han undrade till sist om den andre lagt på eller samtalet brutits: men han hade inte hört några klickanden på linjen. Till sist sade Cedergren, med alldeles lugn och klar stämma: Han har väl klart för sig att vi kan kalla in honom till beredskapstjänst­ göring. Det innebär betydligt sämre villkor.

30

Han svarade, lika lugnt, att han hade detta klart för sig. Men då han inte hört något. Han hoppades att han lät precis lika samlad som den andre.

– Nu ska vi göra såhär, sade Cedergren. Kandidaten ska ringa rektorn för den där flickskolan i Norrland genast, helst redan ikväll. Och på torsdag ska han infinna sig hos mig klockan nio om förmiddagen. På mitt tjänsterum. Är det klart?

Han vägde orden på tungan. Det är ingen flickskola. Istället sade han: Och var ligger då herr Cedergrens tjänsterum?

– Vet han inte det, sade Cedergren och lät nu närmast road.

Det är i Arvfurstens palats. Och han tillade: Det ligger vid Gustav Adolfs torg. I Stockholm. Han ska anmäla sig i vakten.

Det blev tyst. Linjen brusade genom många mil av snötyngda ledningar genom mörk vinterskog. Någonstans i fjärran larmade det underligt stillastående kriget, med stora förluster på Sallafronten.

– Klockan nio då, sade han till sist.

– Ja, det blir bra, sade Cedergren och ringde av.

Han hängde upp luren och blev stående i hallens mörker, kände sin mors blick genom den öppna dörren in till vardagsrummet. Ur radion klinkade dämpad, kvällstrött pianomusik.

Han kände hennes oro strömma mot sig och försökte anslå en lättsam ton när han sade: Jag tror inte jag behöver fara upp till Söderhamn trots allt.

Framför Centralen hade grävskoporna nästan avslutat sitt jobb. Gatan upp mot Klara gick över en smal träspång med räcken på ömse sidor. I vintergryningen gapade det blivande skyddsrummet som en avgrund, till hälften dold av en brist­ fällig kuliss av plank. Han gick till fots ned till Gustav Adolfs torg. Under natten hade det fallit ett lager nysnö. Allt var fruset, till och med gatuljuden: röster nådde honom från andra sidan gatan, dämpade som genom draperier av stillastående köld. Affärernas skyltfönster nedtill täckta av rimfrost, där 31

de inte redan doldes under skyddande lager av brädor. När han väl passerat Drottninggatan mötte han ingen annan än de snöskottare som var ute, med ansikten osynliga bakom väl uppdragna yllehalsdukar.

Den stora stenhall där han ombads vänta var lika utkyld som världen utanför. Genom portens små glasrutor såg han ned mot Strömmen: köldröken stod som en vägg upp ur strömfårans råkar och dolde nästan helt utsikten mot slottsfasaden. Tjugoåtta grader minus, hade vaktmästaren sagt utan att han frågat, också han väl påpälsad med krimmermössan neddragen där han satt i sin kur. Sedan hade han lyft luren med vantklädda fingrar, ringt på och sagt Ert besök är här nu, kapten.

Det var Cedergen själv som öppnade dörren för honom och frågade om han ville ha kaffe. Ingen annan syntes till och förrummets skrivbord stod tomt med huven ordentligt på över skrivmaskinen. Rummet var inte stort, men högt i tak och en vägg var täckt av en bokhylla med halvfranska band. I kakel­ ugnen brann en brasa som säkert inte tilläts slockna om kvällen, bakom gjutjärnsskärmar som föreställde något så märkligt som ett par manliga sjöjungfrur med treuddar. Rummet var behagligt varmt. De sade sina God morgon. Men den äldre sträckte inte fram sin hand utan pekade bara mot den närmaste fåtöljen som såg påtagligt bräcklig ut. Han satte sig försiktigt och sträckte ut bägge händerna mot koppens tunna porslin.

De tog bägge varsin bit socker och rörde om med löjeväckande identiska rörelser. Han såg det, förstod att han härmade den andre och lät istället händerna vila i knäet.

– Vaktmästaren kallade er kapten, sade han till sist, för att bryta tystnaden. Jag visste inte att ni tillhörde det militära.

– Det ska kandidaten inte fästa sig vid. Det är mest en formell titel. Cedergren öppnade pärmen framför sig och sköt den över bordet. Det är nog bäst att kandidat Westerholm skriver under det här så kan vi prata sedan.

Det var första gången han såg en tysthetsförbindelse, men 32

tvekade inte utan satte dit sin signatur.

– Westerholm ska få sin egen kopia av det här, sade Cedergren, tids nog, och drog tillbaka pärmen över bordet. De drack sitt kaffe som var hett och fylligt i smaken.

– Westerholm har säkert följt med i att det varit en hel del förändringar här, fortsatte Cedergren.

– Ni syftar på ministerskiftet, sade han.

– Det och en hel del annat som det kanske inte stått lika mycket om i tidningarna. En hel del har tagit sig andra vägar än vi kunde tänka oss för ett år sedan.

– Man har ju lyckats hålla Viborg, sade han, som för att bidra till resonemangets riktning.

Cedergren verkade inte höra, utan fortsatte efter en stund där han slutat: En del har fått gå fortare än vi tänkt oss, annat har fått vänta. Och dit hör ett besked till kandidaten.

Det var inte en ursäkt, men en tillstymmelse till förklaring.

Så han nickade och log.

– Det pågår ett krig med allt vad det innebär. Kandidaten förstår säkert att det just nu är mycket som förändras från dag till dag. Cedergren lutade sig fram och hans ansikte stelnade i en min som kunde tolkas som förtrolighet. Men det vi talade om i Uppsala är av lika stor vikt nu som för ett år sedan. Vi vill helt enkelt att kandidaten ska finnas på plats. Det är inte mycket han behöver göra, bara iaktta och lyssna, förutom sina ordinarie uppgifter naturligtvis. Men vaksamhet är nog av nöden.

För ett ögonblick blev hans blick märkligt intensiv och spelande. Sedan lutade han sig åter tillbaka i fåtöljen. Se och höra, det räcker gott, sade han.

Han förstod att han inte förväntades fråga efter vad och nickade bara.

– Och som kandidat Westerholm förstår bör vi kanske inte stå i alltför regelbunden kontakt. Men om något skulle komma i hans väg som väcker hans oro vill jag att han kontaktar mig 33

omedelbart. Här är mitt telefonnummer hem. Numret till tjänste­telefonen står i brevhuvudet.

Han skrev ned några siffror på ett brevpapper, vek det två gånger i exakta veck och sköt det över bordet. Se till att lära sig båda numren utantill. Har han själv någon telefon?

Han sade att han ännu inte hade någon fast bostad i Stockholm men skulle höra av sig när han visste bättre besked.

Samtalet blev inte längre än så. Cedergren reste sig upp och han gjorde likadant. Under hela det korta mötet hade han behållit rocken på. Först när han redan stod i dörren fick han instruktioner om att måndagen efter inställa sig på Valhalla­ vägen hundratrettiotvå och ringa på en trappa upp där det kort och gott stod ”Jonsson” på dörren.

Han befann sig ute på torget igen, långt tidigare än han väntat sig, utan att veta så mycket mer än förut, osäker på var han nu skulle ta vägen. Längs med Operahusets väggar låg vedtravarna prydligt staplade: ovan dem var fasadens rappning täckt av underliga, oregelbundna frostmönster. Bakom Skeppsholmens tinnar stod himlen grön och två oformliga pansarbåtar låg förtöjda framför Amiralitetshuset. Han gick långsamt ned mot Strömgatan där kylan stod som en vägg. I en enda råk halvvägs ute i den snöklädda isen sjöd vattnet upp, svart, på håll till synes förrädiskt lugnt och trögflytande som olja, men i själva verket strömt i snabb och fullkomligt oemotståndlig rörelse tillbaka in under den bruna isen. Där kunde en man försvinna under loppet av några sekunder. Inga fåglar alls. Han kunde inte släppa vattenvirveln med blicken.

Han hade precis hittat en klädkrok på insidan av dörren när gamle Jonsson stack in huvudet genom dörren igen.

– Klockan är strax halvnio, sade han. Morgonbön inne hos majoren. Kandidaten vill nog inte komma försent.

Tack, sade han. När den äldre mannen gått igen kastade han en blick på sitt armbandsur. Det var bara några minuter 34

kvar. Han visste inte vad som förväntades av honom. Hans blick föll på pärmen på bordet som han tog under armen för att inte komma helt tomhänt. Så stack han pennan i kavajens innerficka och gick ut i korridoren.

Alla var redan samlade i det stora rummet vid korridorens slut, som en gång säkerligen varit salong i en paradvåning men nu gjorde tjänst som konferensrum och major Simonssons tjänsterum de enstaka dagar han var på plats och inte nere på Försvarsstaben sex kvarter bort.

Större delen av rummet upptogs av ett långt bord, vars bortre ände gjorts om till skrivpulpet. Under den tjocka grå mattan skymtade ett parkettgolv fram. Fönstren var höga och han förväntade sig nästan att se en kristallkrona hänga ned från taket. Nu stod hela personalen längs med väggarna: han räknade till tolv personer, fastän han hört att de för ögonblicket skulle vara uppe i sexton. Majoren stod civilklädd bakom sin stol, orörlig, väntande. När han som siste man kommit in i rummet sade denne helt kort ett ”lediga”. Och alla andades ut.

– Kan kandidaten stänga dörren efter sig så börjar vi, sade majoren och slog sig ned. Han var en liten och nätt man som gav ett intryck av att vara längre när han satte sig. Senare skulle han få sig ryktet till livs som sade att major Simonsson under sina år i Persien gjort sig känd för att inte kliva ned från hästryggen i onödan. Ingen av de övriga drog ut någon stol utan stod kvar längs väggarna.

Sammanträdet gick till så att majoren läste högt från papperen framför sig. Och för var punkt svarade någon av de kringstående, från skrivbiträden till de övriga kostymklädda män han ännu inte hade något namn på, med en lika kort­ huggen redogörelse. Med en känsla av tilltagande, drömsk panik märkte han att han inte förstod ett enda ord av det man sade omkring honom.

– Frågan om importuren, sade majoren. Punkt sex.

35

En magerlagd man med hängande ögonlock som stod i ena hörnet rätade på sig och sade med mjuk och behaglig stämma: Inget rendez-vous torsdag, fredag eller sistlidna helg. Inga leveranser såvitt vi kunnat avgöra vare sig till eller från.

Majoren gjorde en notering i sina papper. Sade sedan: – Tack. Grannsämjan. Punkt sju.

Ett av skrivbiträdena, en liten dam med vit blus, blå kofta och uppsatt hår som han senare skulle lära känna som fröken Olofsson fingrade bland sina papper och sade nervöst: Herr G meddelar över telefon att inga rörelser varit synliga på någon sida av ån. Han reser vidare till replipunkt fyra och fem idag och avlämnar ny rapport i afton, senast vid niotiden.

Majoren såg upp: Töcksfors, således? Hon kastade en blick ned i sina papper och nickade sedan stumt. Majoren antecknade.

– Frågan om eldsvådan på norr. Punkt åtta.

Och på samma vis fortsatte det under en halvtimme. Ingen sade något till honom och han frågade inte. Och han förstod fort­farande ingenting alls. Där han stod med sin blå pärm under armen kände han svetten bryta fram längs under­tröjans linning och långsamt tränga genom skjortans tyg mellan skulder­ bladen.

Så var det plötsligt över. Majoren nickade bakom sitt skrivbord och alla började plocka med sina papper. Sedan försvann de en efter en ut i korridoren. En skrivmaskin började knattra någonstans långt borta. Han var sist ut genom dörren och vände sig om och nickade mot majoren som satt böjd över sina papper, en silhuett mot de höga fönstrens ljusa rektangel.

Denne sade utan att lyfta på huvudet: Kandidaten gör klokt i att studera pärmen han har under armen.

– Det ska jag göra, major, sade han och gick långsamt tillbaka till det rum han delade med den frånvarande G. Koftan hängde lika orörd som nyss över sin stolsrygg. Han satte sig ned vid metallskrivbordet som var kallt mot hans underarmar och slog 36

upp pärmen, bläddrade förbi första sidans tysthetsförsäkran och möttes av rubriken SOLDATINSTRUKTION FÖR ARTILLERIET 1940 Han bläddrade. Hundrafemtio tättryckta sidor, ordentligt klippta ur sitt häfte – förmodligen av ett av skrivbiträdena längre ned i hallen, med en av de långskänklade saxar de använde för tidningsurklipp – och insatta i en likadan blå pärm som alla dokument. Men den här tydligt försedd med hans namn.

Han hade hunnit till sidan tjugosex och beskrivningen av gevär m/39 när han hörde major Simonsson komma från sitt rum, på väg mot ytterdörren, han talade halvhögt med någon annan. När de passerade hans dörrspringa sade han, förmodligen som svar på en frammuttrad fråga från den andre ansiktslöse, och liksom i förbifarten, men säkerligen avsett att höras ända in: Det där är en av Undéns pojkar. Han ska hålla ett öga på oss.

Den stora ytterdörren öppnades och stängdes. Steg i den breda stentrappan.

Han satt böjd över pärmen hela eftermiddagen tills det mörknade utanför fönstergluggen.

Pistolens isärtagning sker på följande sätt. Magasinet uttages; manteln tillbakaföres och säkerhetsspärren vrides upp i haket på dess vänstra sida; pipan vrides ett halvt varv åt vänster (pistolens högra sida) för att lösgöra dess halvgängor från stommen; säkerhetsspärren föres ur haket, varvid manteln fasthålles med handen så att den icke av rekylfjädern kastas framåt; manteln, pipan och rekylfjädern skiljas från stommen; rekylfjädern uttages, mantelns styrhylsa omvrides ett halvt varv, varefter pipan efter omvridning åt höger skiljes från manteln; mantelspärren borttages från stommen.

37

Han hade under sin korta och tidigt avbrutna aspirantutbildning blivit vittne till hur kamraten bredvid honom fått ett öga förstört av en uppsprättande rekylfjäder. Det var den bilden som kom för honom.

Det skrapade lätt på dörren. Jonsson stod i dörren med en hand på sin tjocka gulvita mustasch, en gest som gjorde ett närmast förläget intryck.

– Jag tänkte bara tala om att det nog bara är kandidaten kvar nu, sade han.

– Redan? sade han yrvaket och tittade på klockan. Den var halv sju. Han reste sig och blinkade, kände sig lätt illamående. Han såg ned på sina händer som tycktes honom mycket långt borta.

– Det är väl bäst jag går hem jag också då, sade han och trevade efter sin rock och hatt. Jonsson backade undan och släppte förbi honom.

Det enda ljuset i korridoren kom från en ensam lampa i Jonssons lilla kur invid ytterdörren.

När han passerade kastade han en blick in genom glasrutan och fick syn på en nyligen uppbäddad fällsäng som nätt och jämnt fick plats inne i den lilla skrubben.

– Ska Jonsson sova här i natt? sade han med handen på dörrhandtaget.

Jonsson slog sig ned i sin stol och såg upp med ett leende.

– Det står ju ändå Jonsson på dörren, sade han. Så någon måste ju bo här också. Åtminstone ibland.

Jonsson slog på radion. Dess lilla gröna ljus tonade långsamt upp och den äldre vände sig om, som mot en liten, värmande lägereld, hans ansikte svagt belyst underifrån av det bleka skenet. Han väntade in att den skulle bli varm och var sedan fullt upptagen av att ratta in rätt station och brydde sig inte längre om honom där han stod. Känslan av att vara en inkräktare förstärktes av insikten om att han nu också var en objuden gäst i någon annans privatliv. Han gick ut genom dörren och stängde den tyst bakom sig. Stod kvar en stund och hörde den 38

torrt raspande rösten från TT:s nyhetsuppläsning leta sig ut i trapphuset. Med ens var han mycket hungrig och ville ut bland människor han inte visste något om.

Ingen hade sagt något. Det var först ute på gatan som han fick syn på tidningarnas löpsedlar.

Stockholms-Tidningen måndagen den 4 mars 1940 5 OMKOMNA VID BRAND I LULEÅ NORRSKENSFLAMMAN brann ned till grunden.

39