9789100127442

nattv채gen

Hannah_Nattv채gen_9789100_CS5.indd 1

2012-09-04 14:50:02

Hannah_Nattv채gen_9789100_CS5.indd 2

2012-09-04 14:50:02

kristin hannah

Nattvägen Översättning Micka Andersson

albert bonniers förlag

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 3

2012-09-04 14:50:02

Av Kristin Hannah har tidigare utgivits:

Mitt liv i dina händer 1998 Som rosor i december 2000 Viskar ditt namn 2001 Sommaren hon återvände 2002 Fjärran stränder 2003 Systrar emellan 2004 Angelas dotter 2006 En flicka som kallas Alice 2007 Vad som än händer 2009 Sanningens ögonblick 2010 Den frusna trädgården 2011

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-012744-2 Amerikanska originalets titel: Night Road Copyright © 2011 Kristin Hannah Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark on behalf of Jane Rotrosen Agency, LLC Tryck ScandBook AB, Falun 2012

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 4

2012-09-04 14:50:02

Tillägnan Jag kan inte neka till att jag har varit en curlingmamma. Jag deltog i vartenda skolevenemang, varenda klassfest och utflykt tills min son bönföll mig: snälla mamma, stanna hemma. Nu när han är vuxen och har tagit sin collegeexamen kan jag se tillbaka på high schoolåren med en viss efterklokhet. Det sista läsåret var utan tvivel ett av de mest stressande och samtidigt ett av de mest givande åren i mitt liv. När jag tänkte tillbaka på den tiden – och blev inspirerad till den här romanen av minnena – kom jag ihåg så mycket, både positivt och negativt. Framför allt insåg jag att jag kunde skatta mig lycklig som bodde i ett område med väl sammansvetsade och omtänksamma grannar där vi stöttade varandra. Boken tillägnas min son, Tucker, och alla de ungdomar som fyllde vårt hem och livade upp det med sina skratt. Ryan, Kris, Erik, Gabe, Andy, Marci, Whitney, Willie, Lauren, Angela och Anna, för att bara nämna några. Den tillägnas även de andra mammorna: jag vet ärligt talat inte hur jag skulle ha överlevt utan er. Tack för att ni alltid fanns där, för att ni visste när ni skulle erbjuda en hjälpande hand, när ni skulle bjuda på en margarita och när ni skulle berätta en obehaglig sanning för mig.

Tack till Julie, Andy, Jill, Megan, Ann och Barbara. Sist men inte minst vill jag tacka min man, Ben, som alltid har funnits vid min sida och på tusen olika sätt visat mig att vi är ett team, i föräldraskap som i allting annat. Tack till er alla.

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 5

2012-09-04 14:50:02

Hannah_Nattv채gen_9789100_CS5.indd 6

2012-09-04 14:50:02

Prolog 2010 Hon står vid hårnålskurvan på Night Road. Nattvägen.

Skogen är mörk här, även mitt på dagen. Urgamla, högresta barrträd växer i täta klungor på båda sidor och de mossiga, spjutlika stammarna sträcker sig så högt mot sommarhimlen att de utestänger solljuset. Djupa skuggor faller över den slitna asfaltsvägen, luften är tyst och stilla som om den håller andan. Förväntansfullt.

En gång i tiden hade det här varit den självklara vägen hem. Hon hade kört den utan att tänka och hon hade sällan – om någonsin – lagt märke till de djupa dikena på båda sidor när hon så självklart svängt in på den gropiga vägen. Hon hade haft annat i tankarna då – vardagens alla små detaljer. Plikter. Ärenden. Tidsplaner.

Nu var det förstås många år sedan hon valde den här vägen. Det hade bara behövts en skymt av den slitna, gröna vägskylten för att hon skulle vrida för häftigt på ratten – hellre åkte hon av vägen än befann sig här. Så hade hon åtminstone tänkt fram tills i dag.

Folk på ön pratar fortfarande om det som hände sommaren 2004.

De sitter på barstolar och i hammockar och häver ur sig åsikter, halvsanningar och omdömen som de inte har rätt att fälla. De tror att några kolumner i en tidning ger dem alla fakta de behöver. Men fakta är knappast det som betyder något.

Om någon får syn på henne när hon står här vid den ensliga vägkanten i skuggorna kommer pratet att ta fart igen. Då kommer folk att minnas den där natten för länge sedan, då regnet förvandlades till aska …

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 7

2012-09-04 14:50:02

Hannah_Nattv채gen_9789100_CS5.indd 8

2012-09-04 14:50:02

Del ett Jag stod i mitten av min levnads bana då i en nermörk skog jag mig befann, där ej mer väg och stig jag kunde ana. dante alighieri, ur Inferno

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 9

2012-09-04 14:50:02

Hannah_Nattv채gen_9789100_CS5.indd 10

2012-09-04 14:50:02

Ett 2000 Lexi Baill studerade en karta över delstaten Washington tills de små röda bokstäverna flimrade för hennes trötta ögon. Det fanns någonting magiskt över de geografiska namnen – de antydde ett landskap som hon knappt kunde föreställa sig, med snötäckta berg som sträckte sig ända ner till vattenbrynet, träd lika raka och höga som kyrktorn och en oändlig, klarblå himmel. Hon fantiserade om örnar som satt på telefonstolparna och stjärnor som kändes så nära att man kunde ta på dem. Björnar smög antagligen omkring i de tysta bostadsområdena på nätterna och letade efter platser som tillhört dem för inte så länge sedan.

Hennes nya hem.

Hon ville gärna tro att hennes liv skulle bli annorlunda där. Men hur skulle hon kunna tro det, egentligen? Visserligen var hon bara fjorton och kanske inte så erfaren, men en sak visste hon: fosterbarn gick att lämna i retur. Ungefär som gamla läskflaskor eller skor som var för trånga.

I går hade socialassistenten väckt henne tidigt och sagt att hon skulle packa sina saker. Igen. ”Jag har goda nyheter”, hade ms Watters sagt. Även om Lexi bara var halvvaken visste hon vad det betydde. ”En ny familj. Toppen. Tack, ms Watters.” ”Inte vilken familj som helst. Din familj.” ”Jaha. Det är klart. Min nya familj. Det blir toppen.”

Ms Watters visade sin besvikelse med en svag luftpust som inte riktigt var en suck. ”Du har varit stark, Lexi. Väldigt länge.”

Lexi försökte le. ”Det är lugnt, ms W. Jag vet hur svårt det är att placera äldre barn. Och familjen Rexler var schyst. Om inte min 11

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 11

2012-09-04 14:50:02

mamma hade kommit tillbaka så tror jag att det skulle ha fungerat.” ”Inget av det där var ditt fel, vet du.” ”Jag vet”, sa Lexi. Bra dagar kunde hon intala sig att människorna som lämnade tillbaka henne hade sina egna problem. Dåliga dagar – och de hade kommit tätare på sistone – undrade hon vad det var för fel på henne, varför det var så lätt att överge henne. ”Du har släktingar, Lexi. Jag har hittat din mammas moster.

Hon heter Eva Lange. Hon är sextiosex år och bor i Port George i Washington.”

Lexi rätade på sig. ”Vadå? Mamma har alltid sagt att jag inte har någon släkt.” ”Din mamma … misstog sig. Du har familj.”

Lexi hade väntat på att få höra de orden i hela sitt liv. Hennes tillvaro hade alltid varit utsatt och oviss, som ett skepp på väg att gå i kvav. Hon hade varit ensam under större delen av sin uppväxt, omgiven av främlingar, ett av samtidens förvildade barn som slogs om matrester och uppmärksamhet och aldrig fick tillräckligt av vare sig det ena eller det andra. Det mesta hade hon förträngt helt och hållet, men om hon ansträngde sig – när någon psykolog som myndigheterna utsett tvingade henne – kunde hon komma ihåg att hon varit hungrig och blöt och sträckt sig efter en mamma som varit för påtänd för att höra henne eller för avtänd för att bry sig. Hon mindes att hon suttit i en smutsig lekhage i dagar och gråtit medan hon väntat på att någon skulle komma ihåg att hon fanns.

Nu stirrade hon ut genom Greyhoundbussens smutsiga glasruta.

Socialassistenten satt bredvid henne och läste en kärleksroman.

Efter mer än tjugosex timmars färd närmade de sig resmålet.

Utanför fönstret slukades trädtopparna av ett stålgrått molntäcke.

Regnet bildade slingrande mönster på rutan och gjorde utsikten suddig. Det var som en annan planet här i Washington. Borta var södra Kaliforniens solstekta, brunbrända kullar och det grå nätverket av motorvägar som var igenproppade med bilar. Träden var gigantiska, bergen också. Allting tycktes förvuxet och vilt.

Bussen svängde in framför en låg, cementgrå terminal. Bromsarna pyste när den saktade in och stannade med ett ryck. Ett moln av svart rök svepte förbi hennes fönster och dolde parkeringsplatsen 12

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 12

2012-09-04 14:50:02

ett kort ögonblick innan regnet gjorde sikten fri igen. Bussdörrarna gick upp med ett svisch. ”Lexi?”

Hon hörde ms Watters röst och tänkte res dig, Lexi, men hon kunde inte förmå sig till det. Hon tittade på kvinnan som hade varit den enda stabiliteten i hennes liv under de senaste sex åren.

Varje gång en fosterfamilj hade gett upp och återlämnat Lexi som en skämd frukt, hade ms Watters funnits där. Hon hade väntat på henne med ett vemodigt litet leende. Det kanske inte var särskilt mycket att komma tillbaka till, men det var allt Lexi hade och plötsligt blev hon rädd för att förlora även denna lilla samhörighet. ”Vad gör vi om hon inte kommer?” frågade Lexi.

Ms Watters sträckte fram sin hand med de ådriga, krokiga fingrarna och de framträdande knogarna. ”Hon kommer.”

Lexi tog ett djupt andetag. Hon skulle klara det. Naturligtvis skulle hon göra det. Hon hade bott i sju fosterhem de senaste fem åren och gått på sex olika skolor under samma tid. Hon kunde hantera det här.

Hon tog ms Watters hand. De gick på rad längs bussens smala mittgång och stötte emot de stoppade sätena på båda sidor.

När de hade klivit av hämtade Lexi sin skamfilade, röda resväska, som nästan var för tung att bära eftersom den var fylld med det enda som verkligen betydde något för henne: böcker. Hon släpade fram den till trottoarkanten och blev stående där. Det var bara en liten betongavsats, men Lexi tyckte att det kändes som att stå på randen av ett livsfarligt stup. Ett enda felsteg och hon kunde bryta benet eller falla handlöst rakt ut i trafiken.

Ms Watters kom fram till Lexi och fällde upp ett paraply. Regnet trummade mot det uppspända nylontyget.

En efter en klev de andra passagerarna av bussen och försvann.

Lexi tittade ut över den tomma parkeringsplatsen och ville bara gråta. Hur många gånger hade hon stått så här? Varje gång mamma var avgiftad kom hon och hämtade sin dotter. Ge mig en chans till, gumman. Säg till den snälle domaren här att du älskar mig. Jag ska sköta mig den här gången … jag ska inte glömma bort dig fler gånger. Och varje gång väntade Lexi på henne. ”Hon har antagligen ändrat sig.”

13

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 13

2012-09-04 14:50:02

”Det kommer hon inte att göra, Lexi.” ”Det skulle hon kunna göra.” ”Du har familj, Lexi.” När ms Watters upprepade de skrämmande orden kunde inte Lexi hålla dem ifrån sig längre – hoppet smög sig in. ”Familj.” Hon vågade till och med smaka på det. Det ovana ordet smälte på tungan som en karamell och lämnade kvar en viss sötma.

En medfaren blå Ford Fairlane svängde in framför dem och stannade. Bilen var bucklig längs stänkskärmen och rostig hela vägen nertill. Silvertejp gick kors och tvärs över en spräckt ruta.

Dörren på förarplatsen öppnades långsamt och en kvinna klev ut. Hon var kortvuxen och gråhårig med vattniga, bruna ögon och den sortens torra, fjälliga hy man fick som storrökare. Förbluffande nog såg hon väldigt bekant ut – som en äldre, rynkigare version av mamma. Det fick Lexi att återigen tänka på det omöjliga ordet, nu laddat med innebörd. Familj. ”Alexa?” sa kvinnan med raspig röst.

Lexi kunde inte förmå sig till att svara. Hon ville att kvinnan skulle le eller kanske rent av krama om henne, men Eva Lange stod bara där med en bister min i det skrumpna ansiktet. ”Jag är din gammelmoster. Din mormors syster.” ”Jag har aldrig träffat min mormor”, var det enda Lexi fick fram. ”Hela den här tiden har jag trott att du bodde hos din pappas släkt.” ”Jag har ingen pappa. Jag menar, jag vet inte vem han är. Mamma visste inte det.”

Moster Eva suckade. ”Jag har förstått det nu, tack vare ms Watters här. Är det där allt bagage du har?”

Lexi fylldes av skam. ”Ja.” Varsamt tog ms Watters resväskan från Lexi och ställde in den i baksätet. ”Så där, Lexi. Kliv in i bilen. Din moster vill att du ska bo hos henne.”

För tillfället, ja.

Ms Watters gav Lexi en hård kram och viskade: ”Var inte rädd.”

Det var nästan så att Lexi höll om henne för länge. I sista sekunden, innan det blev pinsamt, släppte hon taget och snubblade till.

Hon gick fram till den ramponerade bilen och grep tag i dörren. Det skramlade och gnisslade när den gick upp.

14

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 14

2012-09-04 14:50:02

Inuti bilen fanns två bruna vinylsäten med spruckna sömmar där den grå stoppningen vällde ut. Det luktade både mint och rök, som om en miljon mentolcigaretter hade rökts därinne.

Lexi satte sig så nära dörren som möjligt. Genom den trasiga rutan vinkade hon till ms Watters och såg henne sedan uppslukas av det grå diset när de for iväg. Hon lät fingertopparna glida över det kalla glaset, som om den lilla handrörelsen skulle sätta henne i förbindelse med kvinnan hon inte längre kunde se. ”Jag blev ledsen när jag fick höra att din mamma hade gått bort”, sa moster Eva efter en lång och besvärad tystnad. ”Hon har det bättre där hon är nu. Det måste vara en tröst för dig.”

Lexi hade aldrig vetat vad hon skulle svara på det. Varenda främling hon någonsin bott hos hade gett uttryck för samma känsla.

Stackars Lexi, med sin döda, nerknarkade mamma. Men ingen visste hur mammas liv verkligen hade sett ut – med männen, heroinet, spyorna, smärtan. Eller hur hemskt slutet hade varit. Det var bara Lexi som kände till allting.

Hon stirrade ut på sin nya hemort genom bilrutan. Här var det storslaget och grönt och mörkt, även mitt på dagen. Efter någon mil välkomnades de av en skylt till Port George-reservatet. Här fanns det indiansymboler överallt. Snidade späckhuggare prydde butiksfönstren. Prefabricerade småhus låg på vildvuxna tomter, många av dem med rostiga bilar eller gamla tvättmaskiner och kylskåp utanför. Den här eftermiddagen i slutet av augusti vittnade tomma fyrverkeriställ om helgen som nyligen firats, och på en sluttning med utsikt över sundet höll ett glittrande kasino på att byggas.

De följde skyltarna till Chief Sealth husvagnscamping. Moster Eva körde genom området och stannade framför en bred, gulvit husvagn.

I regndiset såg den suddig ut på något sätt, upplöst av besvikelse.

Grå plastkrukor fyllda med spretiga, döende petunior stod på vakt vid ytterdörren, som var målad i ljusblått. I fönstret hängde rutiga gardiner som påminde om timglas av tyg, åtsnörpta på mitten med ulliga, gula garntåtar. ”Inte mycket att skryta med”, sa moster Eva och såg skamsen ut. ”Jag hyr den av indianstammen.”

Lexi visste inte vad hon skulle säga. Om mostern hade sett några 15

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 15

2012-09-04 14:50:02

av de ställen där Lexi hade bott, skulle hon inte ha bett om ursäkt för den här söta lilla husvagnen. ”Det är fint.” ”Kom nu”, sa moster Eva och stängde av motorn.

Lexi följde efter henne längs grusgången fram till ytterdörren.

Inuti var husvagnen hur prydlig som helst. Ett litet L-format kök omgav en matplats bestående av ett gulspräckligt laminatbord med kromade ben och fyra stolar. I vardagsrummet fanns en rutig liten soffa, två ställbara fåtöljer med blå vinylklädsel och en teve på ett metallstativ. På det lilla bordet bredvid soffan stod två fotografier – ett av en gammal kvinna med hornbågade glasögon och ett av Elvis.

Det luktade cigarettrök och konstgjorda blommor. På nästan alla dörrknoppar i köket hängde lila, parfymerade luftrenare. ”Jag är ledsen om det stinker härinne. Jag slutade röka i förra veckan – när jag fick höra talas om dig”, sa moster Eva och vände sig till Lexi. ”Passiv rökning och ungar går inte ihop, eller hur?”

En märklig känsla fyllde Lexi. Den var lika flyktig som en fågel och så främmande att hon inte kände igen den på en gång.

Hopp.

Denna främling, denna moster, hade slutat röka för hennes skull.

Och hon hade tagit emot Lexi trots att hon uppenbarligen hade ont om pengar. Hon såg på kvinnan och ville säga någonting, men fick inte fram en stavelse. Hon var rädd att hon skulle kunna förstöra allting med fel ord. ”Jag är ute på ganska djupt vatten nu, Lexi”, sa moster Eva till slut. ”Oscar och jag – min man alltså, han är död nu – vi fick aldrig några barn. Vi försökte, men det blev inga. Så jag vet ingenting om barnuppfostran. Om du tänker …” ”Jag ska sköta mig. Det svär jag på.” Ändra dig inte. Snälla. ”Om du behåller mig kommer du inte att behöva ångra dig.” ”Om jag behåller dig?” Moster Eva snörpte ihop de tunna läpparna och rynkade pannan en aning. ”Din mamma lyckades verkligen trycka ner dig i skorna. Inte för att det förvånar mig. Hon krossade min systers hjärta också.” ”Hon var bra på att såra folk”, sa Lexi lågmält. ”Vi tillhör samma familj”, sa Eva. ”Jag vet egentligen inte vad det betyder.”

16

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 16

2012-09-04 14:50:02

Moster Eva log, men det var ett sorgset leende som gjorde ont i Lexi och påminde henne om att hon var lite trasig. Livet med mamma hade satt sina spår. ”Det betyder att du stannar här hos mig. Och jag antar att det är lika bra att du bara kallar mig Eva i fortsättningen, för det där med moster känns väldigt gammalt.”

När Eva vände sig bort tog Lexi tag i hennes smala handled. Den sammetslena huden veckade sig i hennes grepp. Hon gjorde det utan att tänka – hon borde kanske inte ha gjort det – men nu var det för sent. ”Vad är det, Lexi?”

Lexi hade svårt att formulera de tre små orden. De kändes som stenar i hennes hopsnörda strupe. Men hon var tvungen att uttala dem. Bara måste göra det. ”Tack så mycket”, sa hon och tårarna brände. ”Jag ska inte ställa till med problem. Det svär jag på.” ”Det kommer du antagligen att göra”, sa Eva och log till slut. ”Du är tonåring, inte sant? Men det är ingen fara, Lexi. Det är ingen fara.

Jag har varit ensam så länge. Jag är glad att du är här.”

Lexi kunde bara nicka. Hon hade också varit ensam så länge.

* Jude Farraday hade inte sovit på hela natten. Strax före gryningen brydde hon sig inte ens om att försöka längre. Försiktigt vek hon undan det lätta sommartäcket så att hon inte skulle väcka sin sovande man, klev ur sängen och tassade ut ur sovrummet. Tyst öppnade hon de franska dörrarna och klev ut.

I gryningsljuset glimmade trädgården av dagg. Det frodiga, gröna gräset sluttade mjukt ner mot den steniga sandstranden. Sedan tog sundet vid, med kolsvarta vågor som rytmiskt böljade och våg­toppar som färgades orange av morgonljuset. På den motsatta stranden utgjorde bergskedjan Olympic en taggig linje av rosa och lavendelblått.

Hon klev i plasttofflorna som alltid stod vid dörren och gick ut i trädgården.

Den här tomten var hennes stolthet och glädje. Nej, mer. Den var hennes helgedom. Här satt hon på huk med händerna i den bördiga, svarta jorden. Hon planterade och planterade om, delade perenner 17

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 17

2012-09-04 14:50:02

och beskar buskar. Innanför de låga stenmurarna hade hon skapat en värld av skönhet och ordning. De växter hon planterade här blev kvar på sin plats – de skickade ut rötter djupt ner i marken. Hur bittert kall vintern än var, hur häftiga slagregnen än var, fick hennes älskade växter liv igen och återvände varje vår. ”Du är tidigt uppe.”

Hon vände sig om. Hennes man stod på den stenlagda terrassen alldeles utanför sovrumsdörren. I svarta boxershorts, med det gråblonda håret lite för långt och fortfarande rufsigt efter sömnen, såg han ut som en sexig litteraturprofessor eller en rockstjärna som nyligen passerat höjdpunkten på sin karriär. Inte undra på att hon hade fallit för honom vid första anblicken, för mer än tjugofyra år sedan.

Hon sparkade av sig de orange plasttofflorna och följde den stenlagda gången tillbaka från trädgården till terrassen. ”Jag kunde inte sova”, bekände hon.

Han lade armarna om henne. ”I dag börjar skolan.”

Och därmed satte han fingret på det. Det som hade nästlat sig in i sömnen och stört hennes sinnesfrid. ”Jag fattar inte att de ska börja i high school. Det är ju bara en sekund sedan de gick i förskolan.” ”Det kommer att bli intressant att följa deras resa och se hur de utvecklas under de närmaste fyra åren.” ”Intressant för dig, ja”, sa hon. ”Du står på läktaren och tittar på matchen. Jag är nere på planen och tar smällarna. Jag är livrädd för att någonting ska gå snett.” ”Vad kan gå snett? De är smarta, nyfikna och omtänksamma. De kan inte ha bättre förutsättningar.” ”Vad som kan gå snett? Skämtar du? Det är … en farlig värld, Miles. Vi har kunnat skydda dem så här långt, men high school är annorlunda.” ”Du blir tvungen att släppa efter lite, det vet du.”

Sådana saker sa han till henne hela tiden. Faktum var att väldigt många människor gav henne det rådet och hade gjort det i åratal.

Hon hade fått kritik för att hon höll för hårt i föräldratyglarna, att hon utövade alldeles för stark kontroll över sina barn, men hon visste inte hur hon skulle släppa taget. Från det ögonblick då hon 18

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 18

2012-09-04 14:50:03

bestämde sig för att bli mamma hade livet varit en kamp. Hon hade genomlidit tre missfall innan hon fick tvillingarna. Och det hade funnits många månader då mensens ankomst hade kastat henne in i depressionens grå töcken. Sedan skedde miraklet: hon blev gravid igen. Havandeskapet hade varit påfrestande, hela tiden hängt på en skör tråd, och hon hade tvingats tillbringa nästan sex månader i sängen. Varje dag när hon låg till sängs och fantiserade om barnen, hade hon föreställt sig graviditeten som ett krig – en viljornas kamp.

Hon hade kämpat med hela sitt hjärta. ”Inte än”, sa hon till slut. ”De är bara fjorton.” ”Jude”, sa han med en suck. ”Bara lite. Det är det enda jag säger.

Du kollar deras läxor varenda dag och övervakar varenda klassfest och organiserar vartenda skolevenemang. Du lagar frukost åt dem och skjutsar dem hit och dit. Du städar deras rum och tvättar deras kläder. Om de glömmer att sköta sina sysslor försvarar du dem och gör allting själv. De tål mer än du tror. Ge dem lite frihet.” ”Vad är det jag ska sluta med? Om jag inte kollar deras läxor kommer Mia att sluta göra dem. Eller du kanske tycker att jag ska sluta ringa till deras kompisars föräldrar för att förvissa mig om att ungarna är där de påstår att de ska vara? När jag gick i high school drack vi öl varenda helg och två av mina väninnor blev med barn. Jag måste ha bättre koll på dem nu, det säger jag bara. Det är så mycket som kan gå fel under de kommande fyra åren. Jag måste skydda dem.

Så snart de har börjat på college ska jag slappna av. Det lovar jag.” ”Rätt college”, retades han, men de visste båda två att det egentligen inte var ett skämt. Tvillingarna skulle gå sitt första år i high school och Jude hade redan börjat skaffa information om olika college.

Hon tittade på honom och önskade att han skulle förstå. Han ansåg att hon investerade för mycket i barnen och hon förstod hans oro, men hon var mamma och hon visste inte hur man tog lätt på den saken. Hon stod inte ut med tanken på att hennes barn skulle växa upp som hon hade gjort och känna sig oälskade. ”Du är inte alls som hon, Jude”, sa han stillsamt, och hon älskade honom för de orden. Hon lutade sig mot honom. Tillsammans såg de solen gå upp, och slutligen sa Miles: ”Det är bäst att jag sätter fart.

Jag har en operation klockan tio.”

19

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 19

2012-09-04 14:50:03

Hon kysste honom innerligt och följde sedan med honom in i huset. Efter en snabb dusch fönade hon sitt axellånga, blonda hår, lade en lätt makeup och klädde sig i ett par urblekta jeans och en båtringad kashmirtröja. Sedan drog hon ut byrålådan och plockade fram två små inslagna paket, ett till vart och ett av barnen. Hon tog paketen och lämnade sovrummet. När hon gick över det breda skiffergolvet i hallen flödade solljuset in genom de höga fönstren.

Hela huset, som byggts huvudsakligen av glas och sten och exotiska träslag, tycktes glöda inifrån. Här på bottenvåningen fanns det dekorativa föremål att vila ögonen på vart man såg. Jude hade ägnat fyra år åt att tillsammans med arkitekter och inredare göra hemmet till något alldeles enastående, och hon hade förverkligat varenda dröm. Övervåningen var en helt annan sak. En luftig trappa av sten och koppar ledde upp till barnens paradis. Här dominerades den östra sidan av huset av ett gigantiskt allrum med en jättelik teve och ett biljardbord. Dessutom fanns det två stora sovrum, vart och ett med eget badrum.

Utanför Mias rum knackade Jude pliktskyldigt på dörren och klev in.

Som väntat fann hon sin fjortonåriga dotter utsträckt ovanpå täcket i sin himmelssäng, sovande. Det låg kläder överallt, likt bombsplitter efter en gigantisk explosion, undansparkade eller i travar och högar.

Mia hade fullt upp med att hitta sin identitet och varje nytt försök krävde en helt annan klädstil.

Jude satte sig på sängkanten och strök det mjuka, blonda håret som föll över Mias kind. Ett kort ögonblick försvann tid och rum, och hon var plötsligt en ung mamma igen som betraktade en flickkerub med rågblont, dunmjukt hår och ett tandlöst leende när hon följde sin tvillingbror som en skugga. De hade påmint om valpar när de klättrade över varandra i yster lek, tjattrade oavbrutet på sitt hemliga språk, skrattade och tumlade om i soffor, trappor och olika famnar.

Zach hade varit ledaren ända från början. Han var den som först hade börjat prata och även den som pratat mest. Mia hade inte yttrat ett riktigt ord förrän efter sin fyraårsdag. Hon hade inte behövt göra det – hennes bror hade funnits där för henne. Då som nu.

20

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 20

2012-09-04 14:50:03

Sömnigt vände Mia på sig och öppnade ögonen. Hon blinkade långsamt. Det bleka, hjärtformade ansiktet med de fantastiska kindbenen – som hon ärvt från sin far – var svårt angripet av finnar som hittills motstått alla former av acnebehandling. Mångfärgade gummisnoddar var fästa i tandställningen. ”Hola, madre.” ”I dag börjar high school.”

Mia grimaserade. ”Skjut mig. Allvarligt.” ”Det kommer att bli bättre än i mellanstadiet. Du ska få se.” ”Säger du, ja. Kan inte du ha hemundervisning med mig?” ”Kom du ihåg hur det var i sexan? När jag försökte hjälpa dig med matteläxan?” ”Vilken katastrof”, sa Mia dystert. ”Men det kanske skulle gå bättre nu. Jag skulle inte bli lika arg på dig.”

Jude strök dotterns mjuka hår. ”Du kan inte gömma dig för livet, smulan.” ”Jag vill inte gömma mig för livet. Bara för high school. Det är som att simma med hajar, mamma. Jag lovar, jag skulle kunna bli av med en fot.”

Jude kunde inte låta bli att le. ”Där ser du. Du har en fantastisk känsla för humor.” ”Det är så man brukar säga när man försöker lura en ful flicka.

Tack, madre. Men förresten, vem bryr sig? Jag har ju inga vänner.” ”Jo, det har du.” ”Nej. Zach har vänner som försöker vara snälla mot hans hopplösa syster. Det är inte samma sak.”

I åratal hade Jude gjort allt som stod i hennes makt för att göra sina barn lyckliga, men den här kampen kunde hon inte utkämpa åt Mia. Det var inte lätt att vara den blyga tvillingsystern till skolans populäraste kille. ”Jag har en present till dig.” ”Har du?” Mia satte sig upp. ”Vadå?” ”Öppna det.” Jude räckte henne det lilla paketet.

Mia slet upp det. Inuti låg en tunn, rosa dagbok i skinn med ett glimmande mässingslås. ”När jag var i din ålder hade jag en dagbok, och jag skrev ner allting som hände mig i den. Det kan hjälpa – att skriva av sig. Jag var också blyg, vet du.”

21

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 21

2012-09-04 14:50:03

”Men du var vacker.” ”Du är vacker, Mia. Jag önskar att du kunde se det.” ”Eller hur? Finnar och tandställning är verkligen trendigt.” ”Var bara öppen mot andra människor, kan du lova mig det, Mia? Nu börjar du i en ny skola. Se det som en ny chans, kan du det?” ”Mamma, jag har gått i skolan med samma ungar sedan i förskolan. Jag tror inte att det hjälper med en ny byggnad. Dessutom har jag försökt vara öppen … mot Haley, minns du det?” ”Det var mer än ett år sedan, Mia. Det är ingen mening med att älta negativa saker som händer. I dag börjar high school. En ny start.” ”Okej.” Mia försökte morska upp sig med ett leende. ”Bra. Kliv upp nu. Jag vill komma till skolan i god tid, så att jag kan hjälpa dig att hitta ditt skåp och komma i ordning inför första lektionen. Du har mr Davies i geometri. Jag vill att han ska få veta hur bra det gick för dig i delstatsprovet.” ”Du får inte följa med mig in i klassrummet. Och förresten kan jag hitta till mitt skåp själv.”

Förnuftsmässigt förstod Jude att Mia hade rätt, men hon var inte redo att släppa taget. Inte än. Det var så mycket som kunde gå fel.

Mia var ömtålig och blev så lätt nervös. Tänk om någon drev med henne.

Det var en mors jobb att skydda sina barn – vare sig de ville det eller inte. Hon reste sig. ”Jag kommer att vara praktiskt taget osynlig.

Du ska få se. Ingen kommer att märka att jag är där.”

Mia stönade.

22

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 22

2012-09-04 14:50:03

Två

Den första skoldagen vaknade Lexi tidigt och släpade sig genom den trånga hallen till badrummet. En blick i spegeln bekräftade hennes värsta farhågor: hyn var blek, nästan gulblek, och de blå ögonen var svullna och röda. Hon måste ha gråtit i sömnen igen.

Hon tog en snabb, ljummen dusch för att inte slösa på mosterns pengar. Det var ingen mening med att föna håret. De midjelånga, svarta lockarna skulle burra upp sig precis som de ville i alla fall, så hon satte upp håret i hästsvans och återvände till sitt rum.

Där öppnade hon garderobsdörren och stirrade på de få klädesplagg hon ägde. Det fanns inte mycket att välja på …

Vilken typ av kläder hade man här? Skulle Pine Island vara som Brentwood eller Hollywood Hills, där alla såg ut som avantgardistiska fotomodeller? Eller som East L A, där klassrummen var fyllda med grungare och hiphoppare med artistdrömmar?

Det knackade på sovrumsdörren, så tyst att Lexi knappt hörde det. Hon bäddade hastigt sängen och öppnade sedan dörren.

Där stod Eva och höll i en sockervaddsrosa sweatshirt prydd med en glittrande strassfjäril framtill. De njurformade vingarna var lila och gula och gräsgröna. ”Jag köpte den här åt dig på jobbet i går. Jag tänkte att alla flickor borde ha någonting nytt att sätta på sig den första dagen i high school.”

Det var den fulaste tröja Lexi någonsin hade sett, mer lämpad för en fyraåring än en fjortonåring, men hon blev omedelbart förälskad i den. Ingen hade någonsin köpt något speciellt åt henne inför den första skoldagen. ”Den är perfekt”, sa hon och kände att hon blev tjock i halsen. Hon hade bara bott hos sin moster i fyra dagar, och för varje timme kände hon sig mer och mer hemma. Det skrämde 23

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 23

2012-09-04 14:50:03

henne att göra sig hemmastadd på det här viset. Hon visste hur farligt det kunde vara att börja tycka om en plats. En person. ”Du behöver inte ha den på dig om du inte vill. Jag tänkte bara …” ”Jag längtar redan efter att sätta på mig den. Tack, Eva.” Mostern log så glatt att kinderna blev bulliga. ”Jag sa till Mildred att du skulle tycka om den.” ”Det gör jag också.”

Eva nickade och backade ut i hallen. Hon stängde dörren efter sig. Lexi satte på sig den rosa tröjan och klev i ett par urblekta jeans.

Sedan fyllde hon den begagnade ryggsäcken med anteckningsblock, papper och pennor som Eva hade haft med sig hem från jobbet i går.

I köket stod Eva vid diskbänken och drack kaffe, klädd för arbetet i blå Walmart-rock, citrongul akryltröja och jeans.

De såg på varandra tvärsöver den prydliga lilla matvrån. Evas bruna ögon hade ett oroligt uttryck. ”Ms Watters kämpade hårt för att få in dig på Pine Island High. Det är en av delstatens bästa skolor, men skolbussen kör inte över bron, så du måste ta lokalbussen. Kan du göra det? Har jag redan sagt allt det här till dig?”

Lexi nickade. ”Det går bra, Eva. Oroa dig inte. Jag har åkt buss i åratal.” Hon berättade inte att hon ofta hade sovit på de smutsiga sätena när hon och mamma inte hade någon annanstans att ta vägen. ”Då så.” Eva drack upp kaffet och sköljde ur muggen innan hon ställde den i diskhon. ”Jaha, du får inte komma för sent på din första skoldag. Jag kör dig. Kom nu.” ”Jag kan ta bussen …” ”Inte första dagen. Jag bytte till det sena skiftet.”

Lexi följde med mostern ut till bilen. Medan de körde i riktning mot ön studerade Lexi omgivningarna. Hon hade sett alltihop på kartan, men små linjer och prickar berättade inte hela historien.

Exempelvis visste hon att Pine Island var en ö som var två mil lång och sex och en halv kilometer bred och att man kunde nå den med färja från Seattles centrum eller via bron från fastlandet. På Port George-sidan av bron bodde många indianer. Men inte på Pine Island, det såg hon nu.

Av husen att döma kunde hon se att människorna som bodde på ön var rika. Husen var rena herrgårdarna på den här sidan.

24

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 24

2012-09-04 14:50:03

De svängde av från motorvägen och for uppför en kulle till ­skolan, som bestod av en samling låga, röda tegelbyggnader runt en flaggstång. I likhet med många andra skolor som Lexi hade gått i hade Pine Island High uppenbarligen vuxit snabbare än väntat. En samling provisoriska baracker omgav skolgården. Eva parkerade i den tomma bussfilen och tittade på Lexi. ”De här ungarna är inte bättre än du. Kom ihåg det.”

Lexi fylldes av tillgivenhet för denna slitna kvinna som hade tagit sig an henne. ”Jag klarar mig”, sa Lexi. ”Du behöver inte oroa dig för mig.”

Eva nickade. ”Lycka till”, sa hon slutligen.

Lexi sa inte att lycka var meningslöst på en ny skola. Istället pressade hon fram ett leende och klev ur bilen. Samtidigt som Lexi vinkade stannade en skolbuss bakom Eva och ur den vällde ungdomar ut.

Lexi höll huvudet sänkt medan hon började gå. Hon hade varit nykomling på skolor tillräckligt ofta för att veta hur man kamouflerade sig. Den bästa taktiken var att smälta in och försvinna.

Det gjorde man genom att titta ner och gå med snabba steg. Regel ­nummer ett: stanna aldrig. Regel nummer två: titta aldrig upp.

Om hon följde det mönstret skulle hon helt enkelt kunna vara en förstaårselev bland alla andra när fredagen kom, och sedan kunde hon försöka hitta en vän eller två. Men det skulle inte bli lätt på det här stället. Vad kunde hon överhuvudtaget ha gemensamt med de här ungdomarna?

När hon hade hittat till Hus A kollade hon sitt schema igen. Där.

Sal 104. Hon gled in i mängden av elever, som allihop tycktes känna varandra, och lät sig föras framåt av trängseln. Inne i klassrummet slank eleverna ner på sina platser och fortsatte sitt ivriga samspråk.

Hon gjorde misstaget att stanna till. Hon tittade upp som hastigast för att orientera sig och tystnaden föll i klassrummet. Alla stirrade på henne och sedan började viskandet. Någon skrattade. Lexi var ytterst medveten om sina brister – de tjocka, svarta ögonbrynen, de sneda tänderna och det burriga håret, de mesiga jeansen och den ännu mesigare tröjan. Det här var den sortens ställe där man fick tandställning i puberteten och en ny bil när man fyllde sexton.

25

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 25

2012-09-04 14:50:03

Längst bak i klassrummet pekade en flicka på henne och började fnittra. Flickan som satt bredvid henne nickade. Lexi tyckte att hon hörde snygg fjäril, följt av har hon sytt den själv?

En pojke reste sig och det blev tyst igen.

Lexi visste vem han var. Alla skolor hade en sådan som han – snygg, populär, sportig, en sådan kille som fick vad han ville utan att anstränga sig. Blev kapten för fotbollslaget och ordförande i elevrådet.

I trendig, ljusblå T-tröja och pösiga jeans såg han ut som Leonardo DiCaprio, solbränd, gyllenblond, leende och säker på sig själv.

Han närmade sig henne. Varför det? Stod det en annan, sötare tjej bakom henne? Tänkte han förödmjuka henne på något sätt för att få sina kamrater att skratta? ”Hej”, sa han. Hon kände hur alla såg på dem, iakttog dem.

Lexi bet sig i läppen för att dölja sina sneda tänder. ”Hej.” Han log. ”Susan och Liz är så bitchiga. Låt dem inte komma åt dig. Fjärilen är cool.”

Hon stod där som en idiot, bländad av hans leende. Skärp dig, Lexi. Du har väl sett snygga killar förut. Hon borde säga någonting, eller le – vad som helst. ”Kom”, sa han och tog hennes arm. Beröringen drabbade henne som en elektrisk stöt.

Han borde ha börjat gå, borde ha lett iväg henne någonstans. Visst var det väl därför han tog tag i henne? Men han bara stod där och stirrade på henne. Hans leende bleknade. Plötsligt kunde hon inte andas – hela världen försvann och hon såg bara hans ansikte, hans otroliga, gröna ögon.

Han började säga någonting, men Lexis hjärta slog så snabbt att hon inte kunde höra vad han sa, och sedan kom en vacker flicka i en kjol som var mindre än en servett och drog iväg med honom.

Lexi stod kvar ett ögonblick för länge. Hon stirrade på hans ryggtavla och hade fortfarande svårt att andas. Sedan kom hon ihåg var hon befann sig och vem hon var: den nya tjejen i den glittriga, rosa tröjan. Hon borrade in hakan mot bröstet och störtade iväg till en bänk längst bak i klassrummet. Hon gled ner på den glatta stolen samtidigt som det ringde in.

Medan läraren malde på om Seattles historia spelade Lexi upp 26

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 26

2012-09-04 14:50:03

händelsen i tankarna gång på gång. Hon intalade sig att hans sätt att ta i henne inte betydde någonting, men hon kunde inte sluta tänka på det. Vad hade han tänkt säga till henne?

När lektionen var slut dristade hon sig till att se på honom. Han gick ut tillsammans med de andra och skrattade åt någonting som flickan i minikjolen sa. Vid Lexis bänk hejdade han sig och tittade på henne, men han log inte och han stannade inte till. Han gick vidare.

Naturligtvis stannade han inte. Hon reste sig långsamt och gick mot dörren. Resten av förmiddagen försökte hon hålla huvudet högt medan hon rörde sig i de livliga korridorerna, men framåt dagen började hon tappa modet och då återstod ändå det värsta.

Lunchen på en ny skola var rena helvetet. Man visste aldrig vad som gällde och kunde rubba hela den sociala ordningen om man råkade sätta sig på fel ställe.

Lexi stannade till utanför dörren till matsalen. Blotta tanken på att kliva in där och bli vägd och bedömd var mer än hon klarade av i dag. I normala fall var hon mycket starkare, men Herr Populär hade fått henne ur balans på något sätt, fått henne att längta efter det omöjliga, och hon visste av egen erfarenhet hur vilseledd man kunde bli av längtan. Det var bortkastad tid. Hon gick ut igen, ut i solen. Hon grävde i ryggsäcken och hittade lunchpaketet Eva hade packat ner plus ett vältummat exemplar av Jane Eyre. Vissa hade gosedjur eller speciella snuttefiltar. Lexi hade Jane.

Hon strosade planlöst över skolgården på jakt efter någonstans att sitta och läsa medan hon åt sin lunch. Tvärsöver gården fick hon syn på ett fint litet träd som växte på en trekantig gräsplätt, men det var inte trädet som fångade hennes uppmärksamhet. Det var flickan som satt i gräset med korslagda ben, böjd över en bok under det gröna bladverket. Det blonda håret hängde i två lösa flätor. Hon var klädd i en skir, rosa tyllkjol, ett svart linne och höga, svarta basketkängor – kläder som talade ett tydligt språk.

De hade ett budskap som Lexi förstod: Jag är inte som ni. Jag behöver inte er.

Lexi hade själv gått klädd på det viset under några år då hon inte hade velat ha några vänner, då hon hade varit rädd för frågor om var hon bodde eller vem hennes mamma var.

27

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 27

2012-09-04 14:50:03

Hon drog efter andan och började gå mot flickan. När hon kom närmare hejdade hon sig. Hon ville säga rätt saker, men nu när hon var framme visste hon inte vad det skulle vara.

Flickan tittade upp från sin bok. Hon såg bräcklig ut, med finnig hy och gröna ögon kantade av för mycket lila eyeliner. De färgglada gummisnoddarna markerade tandställningen. ”Hej”, sa Lexi. ”Han är inte här. Och han kommer inte.” ”Vem då?”

Flickan ryckte ointresserat på axlarna och återvände till boken. ”Om du inte vet det spelar det ingen roll, eller hur?” ”Får jag sitta här hos dig?” ”Det är socialt självmord”, sa flickan utan att titta upp. ”Vilket då?”

Flickan lyfte blicken igen. ”Det är socialt självmord att sitta med mig. Inte ens teaternördarna vill hänga med mig. Japp. Så illa är det.” ”Så då kommer jag inte med i hejarklacksgänget, menar du? Så tragiskt.”

Flickan såg på Lexi med intresse för första gången. Munnen drogs ut till ett leende. ”De flesta tjejer bryr sig om sådana saker.” ”Gör de?” Lexi lät ryggsäcken landa i gräset. ”Vad läser du?” ”Svindlande höjder.”

Lexi visade sin bok. ”Jane Eyre. Får jag sätta mig?”

Flickan makade på sig för att göra plats på den minimala gräsplätten. ”Den har jag inte läst. Är den bra?”

Lexi satte sig bredvid henne. ”Min favoritbok. När du är klar med din kan vi byta.” ”Det vore häftigt. Förresten heter jag Mia.” ”Lexi heter jag. Berätta vad din bok handlar om.”

Mia började långsamt prata. Orden stockade sig, men när hon kom in på Heathcliff var det som om det lossnade. Innan Lexi visste ordet av skrattade de som om de hade känt varandra i åratal. När det ringde in reste de sig och gick mot skåpen tillsammans och de fortsatte att prata hela vägen över skolgården. Lexi sänkte inte huvudet längre, tryckte inte böckerna mot bröstet eller undvek att ha ögonkontakt med någon. Istället skrattade hon.

28

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 28

2012-09-04 14:50:03

Utanför dörren till klassrummet i spanska stannade Mia till och sa hastigt: ”Du skulle kunna följa med hem till mig efter skolan i dag. Om du har lust, menar jag.” Hon såg nervös ut när hon sa det. ”Men du har säkert inte lust med det. Det gör inget.”

Lexi ville bara le, men oron över att tänderna skulle synas fick henne att behärska sig. ”Det vill jag jättegärna.” ”Vi kan träffas vid flaggstången utanför skolexpeditionen.”

Lexi gick till sitt klassrum och satte sig längst bak. Resten av dagen fixerade hon klockan och önskade att tiden skulle gå fortare, tills den äntligen blev tio i tre och hon stod vid flaggstången och väntade.

Runt omkring henne vimlade det av elever som trängdes medan de klev på bussarna som stod på rad utanför skolan.

Mia skulle kanske inte komma. Antagligen inte.

Lexi tänkte just ge upp när Mia dök upp bredvid henne. ”Du väntade”, sa hon och lät lika lättad som Lexi kände sig. ”Kom nu.”

Mia ledde vägen genom myllret av elever. Hon gick fram till en blänkande svart Chevrolet Escalade som stod parkerad ute på vägen.

Sedan öppnade hon dörren till baksätet och klev in.

Lexi klev in efter sin nya kompis och sjönk ner på det läderdoftande, beige sätet. ”Hola, madre”, sa Mia. ”Det här är Lexi. Jag har bjudit hem henne. Är det okej?”

Kvinnan bakom ratten vände sig om och Lexi häpnade över hennes skönhet. Mias mamma såg ut som Michelle Pfeiffer med sitt perfekta, bleka ansikte och sitt släta, blonda hår. Hon var klädd i en synbart exklusiv, laxrosa tröja och såg ut som om hon hörde hemma på omslaget till ett elegant livsstilsmagasin. ”Hej, Lexi. Jag heter Jude. Så roligt att träffa dig. Hur kommer det sig att jag inte har sett dig förut?” ”Jag har precis flyttat hit.” ”Jaha. Det förklarar saken. Var bodde du tidigare?” ”I Kalifornien.” ”Det tänker jag inte lägga dig till last”, sa Jude med ett glatt leende. ”Vad säger din mamma när du inte kommer hem med en gång?” ”Ingenting”, svarade Lexi och stålsatte sig inför den följdfråga som oundvikligen skulle komma.

29

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 29

2012-09-04 14:50:03

”Jag kan ringa henne om du vill och presente –” ”Mamma”, sa Mia, ”nu gör du så där igen.”

Jude fyrade av ett leende mot Lexi. ”Min dotter tycker att jag är pinsam. Någonting som jag tyvärr har för vana att vara bara genom att andas numera. Men jag kan ju inte sluta upp med att vara mamma, eller hur? Jag tror säkert att din mamma är lika pinsam, inte sant, Lexi?”

Lexi hade ingen aning om vad hon skulle svara, men det spelade ingen roll. Jude skrattade och fortsatte som om hon inte hade ställt någon fråga. ”Jag ska helst bara synas men inte höras. Jaha, ja. Knäpp fast er, tjejer.”

Hon startade bilen och Mia började genast prata om en bok hon hade hört talas om.

De åkte från skolan och kom in på en vacker liten affärsgata. Trafiken var ryckig genom hela centrum, men så fort de kom ut på stora vägen lossnade det. De följde den ena kurviga, trädkantade landsvägen efter den andra tills Jude sa ”Hem ljuva hem” och svängde in på en grusbelagd infartsväg.

Först var det bara träd på båda sidor om dem, träd så höga och täta att de stängde solljuset ute, men sedan svängde vägen igen och de kom ut i den strålande solen.

Huset var som hämtat ur en roman. Den höga byggnaden av trä och sten reste sig stolt framför dem. Det fanns fönster överallt. Låga stenmurar omgav en magnifik trädgård. Bakom alltihop bredde det blå sundet ut sig. Lexi kunde höra vågorna som slog mot stranden ända hit. ”Häftigt”, sa Lexi och klev ur bilen. Hon hade aldrig varit inne i ett hus av det här slaget. Hur skulle hon bete sig? Vad skulle hon säga? Hon skulle säkert göra fel och då skulle Mia skratta åt henne.

Jude lade armen om sin dotter och de började gå. ”Jag kan slå vad om att ni är hungriga, tjejer. Jag kan göra lite quesadillas åt er. Och så kan ni berätta om den första dagen i high school.”

Instinktivt drog Lexi benen efter sig.

Vid ytterdörren vände sig Mia om. ”Lexi? Vill du inte komma in?

Har du ändrat dig?”

Lexi kände hur osäkerheten löstes upp, eller kanske snarare flöt ihop med Mias och omvandlades till någonting annat. Märkligt nog 30

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 30

2012-09-04 14:50:03

var de lika, flickan som inte hade någonting och flickan som hade allt. ”Aldrig i livet”, sa Lexi och skrattade medan hon skyndade mot dörren.

När hon kom in tog hon av sig skorna och insåg en sekund för sent att strumporna hade hål på tårna. Generad följde hon efter Mia in i det magnifika huset. Väggar av glas ramade in en hänförande havsutsikt, en öppen spis av sten och blänkande golv. Hon vågade inte röra någonting.

Mia tog hennes hand och drog med henne in i det gigantiska köket.

Blanka koppargrytor hängde på en skelettliknande svart ställning ovanför den stora spisen och överallt i rummet stod vaser fyllda med blommor. De satte sig vid en lång, svart köksbänk av granit medan Jude gjorde quesadillas.

Hon kom bara fram till mig, madre. Och jag sa till henne att det var socialt självmord att sitta tillsammans med mig, men det struntade hon i. Visst är det coolt?

Jude log och tänkte säga någonting, men Mia fortsatte att prata.

Lexi hade svårt att hänga med i Mias oavbrutna ström av ord. Det var som om Mia hade hållit betraktelser och tankar inom sig i åratal och nu kom de ut. Lexi visste hur det kändes att hålla saker för sig själv och vara rädd och försöka låta bli att säga någonting. Hon och Mia jämförde sina åsikter om high school, killar, lektioner, filmer, tatueringar och navelpiercing, och de tyckte lika om allt. Ju mer de var överens om, desto mer bekymrad blev Lexi: vad skulle hända när Mia fick reda på Lexis bakgrund? Skulle Mia vilja vara vän med en knarkares unge?

Vid femtiden slets ytterdörren upp och en grupp ungdomar klev in. ”Ta av er skorna”, skrek Jude från köket utan att titta upp.

Nio, tio ungdomar, både killar och tjejer, vällde in. Lexi kunde se att de tillhörde de populära. Vem som helst kunde se det – söta tjejer i lågt skurna jeans och T-tröjor som lämnade magen bar och killar i blågula skoltröjor. De kom förmodligen direkt från fotbolls- och hejarklacksträning. ”Min brorsa är han som har grå mjukisbyxor”, sa Mia och lutade sig närmare Lexi. ”Döm honom inte efter vilka han umgås med. De där tjejerna är ärthjärnor.”

31

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 31

2012-09-04 14:50:03

Det var killen från den första lektionen.

Han lösgjorde sig ur gänget med lättheten hos den som visste hur populär han var och kom fram och lade armen om Mia. De var otroligt lika: Mias ansikte var som en feminin, skulpterad version av hans. Han skulle just säga någonting till sin syster när han lade märke till Lexi. Blicken skärptes och blev så intensiv att hon kände hjärtat slå snabbare på nytt. Ingen hade någonsin tittat på henne på det sättet tidigare, som om allting som rörde henne var intressant. ”Du är den nya tjejen”, sa han lågt och strök det långa, blonda håret ur ögonen. ”Vi är kompisar”, sa Mia och log så att tandställningens mång­ färgade gummisnoddar lyste.

Hans leende bleknade. ”Jag heter Lexi”, sa hon, trots att han inte hade frågat vad hon hette.

Ointresserat tittade han bort. ”Jag heter Zach.”

En flicka i minishorts och en överdel som lämnade magen bar gled fram och tryckte sig intill honom. Hon viskade någonting i hans öra. Han skrattade inte, log knappt ens. Istället lämnade han Mia och Lexi. ”Vi ses senare, Mimi”, sa han till sin syster. Han lade armen runt den shortsklädda flickan och styrde henne mot trappan där han rusade upp på övervåningen tillsammans med de andra ungdomarna.

Mia såg på henne med rynkad panna. ”Vad är det, Lexi? Det gör väl ingenting att jag kallar dig för min kompis?”

Lexi stirrade på den tomma platsen där han hade stått. Hon kände sig omtumlad. Nog hade han väl lett mot henne? Först, i en sekund?

Vad hade hon gjort för fel? ”Lexi? Gör det någonting att jag säger att vi är kompisar?”

Lexi hade hållit andan. Nu andades hon ut och tvingade sig att ta blicken från trappan. När hon såg Mias nervositet insåg hon vad som var viktigt här, och det var inte en kille som Zach. Inte undra på att han gjorde henne förvirrad. Han skulle alltid vara obegriplig för en flicka som hade vuxit upp som ett maskrosbarn. Det viktiga var Mia och den sköra inledningen på deras vänskap. ”Det får du gärna göra”, sa hon och log. För en gångs skull brydde hon sig inte om sina tänder.

Hon var ganska säker på att Mia struntade i dem. ”Vi är ju kompisar.”

32

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 32

2012-09-04 14:50:03

* Allrummet var fullt av ungdomar, som vanligt. En del kvinnor kanske skulle tycka att det blev för mycket med allt oväsen och stoj, men inte Jude. För några år sedan – när tvillingarna började i sjätte klass – hade hon medvetet satsat på att skapa ett välkomnande hem. Hon ville att ungdomarna skulle hänga här. Hon kände sig själv tillräckligt väl för att veta att hon inte ville lämna sina barn hemma hos någon annan – hon ville själv ha kontrollen. Därför hade hon inrett övervåningen med omsorg, och det hade fungerat.

Vissa dagar kunde det vara femton ungdomar här som åt sig genom hennes förråd av mellanmål likt gräshoppor. Men hon visste var hon hade sina barn och hon visste att de var trygga.

När hon nu låste upp de träinfattade skjutdörrarna i det stora rummet och öppnade dem på vid gavel, kunde hon höra liv och rörelse på övervåningen. Golven knarrade och fotstegen hördes i hela huset.

För en gångs skull höll sig inte Mia undan från tumultet i all­ rummet. Hon satt inte inlåst i sitt rum för att titta på Den lilla sjöjungfrun eller Skönheten och odjuret eller någon annan Disneyfilm som hon fann tröst i. Hon var på stranden. Hon satt i sanden med Lexi vid sin sida. En tjock yllefilt var svept runt dem båda två och allt som syntes var ett mörkt och ett blont huvud med hår som trasslats ihop i den saltstänkta luften. De hade suttit därnere i timmar och pratat. Åsynen av dottern i samspråk med en kompis fick Jude att le. Hon hade väntat så länge på detta, hoppats så innerligt, och nu när det hade hänt kunde hon ändå inte låta bli att oroa sig en liten smula.

Mia var så ömtålig, så angelägen om att få en bästis. Det var så lätt att såra henne. Och efter det som hände med Haley skulle inte Mia klara av att bli sviken av en vän igen.

Jude var tvungen att ta reda på lite mer om Lexi bara för att få veta vem det var hennes dotter umgicks med. Det var en föräldrastrategi som hade gett bra resultat genom åren. Ju mer hon visste om sina barns liv, desto bättre kunde hon vara som mamma. Hon klev ut på terrassen. Vinden grep omedelbart tag i håret och blåste några slingor rakt i ansiktet på henne. Hon struntade i att kliva i några av skorna som låg huller om buller utanför dörren och gick barfota över 33

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 33

2012-09-04 14:50:03

stenläggningen förbi de mörka, tygklädda utemöblerna. Vid gränsen mellan gräs och sand sträckte sig ett jättelikt cederträd rakt upp mot den klarblå himlen. När hon närmade sig flickorna hörde hon Mia säga: ”Jag skulle vilja provspela för skolpjäsen, men jag vet att jag inte kommer att få någon roll. Sarah och Joeley får alltid de stora rollerna.” ”Jag var livrädd för att börja prata med dig i dag”, sa Lexi. ”Tänk om jag inte hade gjort det. Det är meningslöst att vara rädd för saker.

Jag tycker att du ska försöka.”

Mia vände sig till Lexi. ”Vill du följa med mig när det är audition?

De andra teatereleverna … de är så seriösa. De gillar inte mig.”

Lexi nickade med ett förstående ansiktsuttryck. ”Absolut. Jag följer med.”

Jude stannade bredvid sin dotter. ”Hej, tjejer.” Hon lade handen på Mias smala axel.

Mia tittade upp med ett stort leende. ”Jag ska provspela för en roll i Once upon a mattress. Lexi har lovat följa med mig. Jag får antagligen inte någon roll, men …” ”Det låter underbart”, sa Jude, nöjd med händelseutvecklingen. ”Men nu är det bäst att jag skjutsar hem Lexi. Pappa kommer hem om en timme.” ”Får jag följa med?” frågade Mia. ”Nej. Du har en inlämningsuppgift som ska vara klar på fredag.

Det är lika bra att du sätter igång med den”, svarade Jude. ”Har du redan varit inne på skolans hemsida och kollat? Vi har bara gått en enda dag”, sa Mia och sjönk ihop. ”Det gäller att inte bli efter. Betygen är viktiga i high school.” Hon tittade på Lexi. ”Är du klar?” ”Jag kan ta bussen”, sa Lexi. ”Jag behöver ingen skjuts.” ”Bussen?” Jude rynkade pannan. Under alla hennes år som förälder här på ön hade hon aldrig hört ett barn säga en sådan sak. De flesta sa att de kunde ringa efter sina egna mammor, men ingen erbjöd sig någonsin att ta bussen. Fanns det överhuvudtaget någon busshållplats i närheten?

Lexi vek undan den rödvitrandiga yllefilten. När hon reste sig föll den till marken. ”Det går bra, mrs Farraday. Jag behöver ingen skjuts hem.”

34

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 34

2012-09-04 14:50:03

”Snälla Lexi, säg Jude. När du kallar mig mrs Farraday tänker jag på min mor och det är inte så bra. Mia, gå in och säg till Zach att jag startar bilen nu. Fråga honom vilka som behöver skjuts.”

Tio minuter senare hade Jude startat sin Escalade. Fem ungdomar klämde in sig på de bekväma sätena och pratade i mun på varandra medan de knäppte fast säkerhetsbältena. I framsätet satt Lexi tyst och stirrade rakt fram. Jude förmanade Zach och Mia att börja med sina läxor och for iväg. Vägen var så välbekant att hon kunde ha kört den i sömnen – vänster vid Beach Drive, höger vid Night Road, vänster på stora vägen. Högst upp på Viewcrest svängde hon in på sin bästa väninnas infart. ”Så där, Bryson. Hälsa Molly att vi äter lunch som vi bestämt den här veckan.”

Han mumlade något till svar och klev ur bilen. Under de följande tjugo minuterna körde hon sin standardtur runt ön och släppte av den ena efter den andra. Slutligen vände hon sig till Lexi. ”Jaha, vännen, var bor du?” ”Är det inte en busshållplats där borta?”

Jude log. ”Jag tänker inte sätta dig på någon buss. Var bor du, Lexi?” ”I Port George”, sa Lexi. ”Åh”, sa Jude förvånat. De flesta av eleverna vid Pine High bodde på ön, och på andra sidan bron bredde faktiskt en helt annan värld ut sig. Geografiskt var det knappt hundra meter mellan Pine Island och Port George, men det fanns många sätt att mäta avstånd. Det var till Port George trevliga, välartade pojkar från Pine Island åkte för att köpa öl och cigaretter med hjälp av falskleg som de hade tillverkat av gamla spelkort. Det fanns alla möjliga problem på skolorna där.

Hon körde mot motorvägen och lämnade ön. ”Sväng där”, sa Lexi när de hunnit ett par kilometer från bron. ”Du kan faktiskt släppa av mig här. Jag kan gå resten av vägen.” ”Det tror jag inte.”

Jude följde skyltarna till Chief Sealth husvagnscamping. Därifrån guidade Lexi henne längs en vindlande väg fram till en liten tomt full av ogräs, där en stor, blekgul husvagn vilade på betongblock.

Ytterdörren var målad i en förfärlig blå nyans och var dessutom spräckt mitt på. Gardinerna innanför fönstret var nötta och ojämnt 35

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 35

2012-09-04 14:50:03

fållade. Rosten slingrade sig som maskar utmed alla skarvar. Djupa, leriga spår i gräset avslöjade var en bil brukade stå parkerad.

Jude stannade vid gräskanten och stängde av motorn. Det här var knappast vad hon hade väntat sig. ”Är din mamma hemma? Jag vill inte bara släppa av dig. Jag skulle faktiskt vilja träffa henne.”

Lexi tittade på Jude. ”Min mamma dog för tre år sedan. Jag bor hos moster Eva nu.” ”Åh, kära barn”, sa Jude. Hon visste hur det kändes att förlora en förälder – fadern hade dött när Jude var sju. Världen hade förvandlats till ett mörkt och skrämmande ställe och under många år hade hon varit osäker på sin plats i tillvaron. ”Det var tråkigt att höra. Jag förstår att det är svårt för dig.”

Lexi ryckte på axlarna. ”Hur länge har du bott hos din moster?” ”I fyra dagar.” ”Fyra dagar? Men … var har du …” ”I fosterhem”, sa Lexi dämpat och suckade. ”Min mamma var heroinmissbrukare. Ibland bodde vi i bilen. Så jag antar att du inte vill att jag ska hänga med Mia längre. Jag förstår det. Det gör jag. Jag önskar att min mamma hade brytt sig om vem jag umgicks med.”

Jude rynkade pannan. Det här var inte alls vad hon hade väntat sig. Det Lexi berättade oroade henne givetvis, men hon ville inte vara en sådan kvinna som dömde en människa efter hans eller hennes bakgrund. Och just nu såg Lexi mer nedslagen ut än någon tonåring Jude hade mött. Hon riktigt utstrålade uppgivenhet – utan tvivel hade hon blivit besviken många gånger i sitt liv. ”Jag är inte som min mamma”, sa Lexi allvarligt. Det gick inte att ta miste på det vädjande uttrycket i hennes blå ögon.

Jude trodde henne, men det fanns fortfarande en potentiell fara här. Mia var ömtålig och lättledd. Jude kunde inte bara bortse från det, även om hon tyckte synd om den här flickan. ”Jag är inte heller som min mamma. Men …” ”Vadå?” ”Mia är blyg. Det har du säkert redan märkt. Hon har inte så lätt för att få vänner och hon är alldeles för angelägen om att bli omtyckt.

Hon har alltid varit sådan. Och förra året drabbades hon av en stor 36

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 36

2012-09-04 14:50:03

hjärtesorg. Inte på grund av en pojke. Det var mycket värre än så.

En flicka – Haley – hade blivit vän med henne. De var oskiljaktiga i några månader. Mia var lyckligare än jag någonsin sett henne. Men i själva verket hade Haley spanat in Zach, och han gick i fällan. Han förstod inte hur upprörd Mia skulle bli. Hur som helst dumpade Haley Mia och valde Zach, och när Zach tappade intresset vägrade Haley komma hem till oss igen. Mia blev så sårad att hon slutade prata i nästan en månad. Jag var så orolig för henne.” ”Varför berättar du det här för mig?” ”Jag antar att det är … för att hon måste veta att hon kan lita på dig om du ska vara vän med henne. Och det skulle jag också vilja veta.” ”Jag skulle aldrig göra någonting för att såra henne”, lovade Lexi.

Jude tänkte på alla de faror som den här vänskapen kunde utsätta hennes dotter för. Sedan tänkte hon på alla fördelarna och vägde för och emot som om hon hade rätt att fatta ett sådant beslut, trots att hon visste att hon inte hade det. En fjortonårig flicka kunde skaffa egna vänner. Men Jude kunde underlätta eller försvåra Mias och Lexis vänskap. Vad var bäst för Mia? När hon såg på Lexi var svaret enkelt. Jude var mamma först och främst, och det skulle hon alltid vara. Och hennes dotter behövde verkligen en vän. ”Mia och jag ska åka in till stan och få manikyr på lördag. Ha en tjejdag. Skulle du vilja följa med?” ”Jag kan inte”, sa Lexi. ”Jag har inget jobb än. Vi har ont om pengar. Men tack i alla fall.” ”Jag bjuder”, sa Jude lättsamt, ”och jag accepterar inte ett nej.”

37

Hannah_Nattvägen_9789100_CS5.indd 37

2012-09-04 14:50:03