9789100127367

A MY WA L D M A N PA R A D I S TR ÄDGÅRDEN Ö V E R S ÄT T N I N G H E L E N A H A N S S O N

ALBERT BONNI ERS FÖ RL AG

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012736-7 copyright © Amy Waldman 2011 originalets titel: The Submission Published by agreement with Sane Töregård Agency AB tryck ScandBook AB, Falun 2012

Till mina fÜräldrar Don och Marilyn Waldman

Likt cypressen, som står med högburet huvud och sin frihet inom trädgårdens murar, känner också jag mig fri i den här världen och låter mig inte fjättras av dess begränsningar.

Anonym pashtunsk poet

1 »Namnen«, sa Claire. »Vad säger ni om namnen?« »Det är en uppteckning, inte en manifestation«, svarade skulptören. Arianas ord följdes av nickningar från de andra konstnärerna, kritikern och de två intendenterna för offentlig konst som satt uppradade kring matsalsbordet, eniga under hennes auktoritet. Hon var den mest kända personen i juryn, den dominerande personligheten, Claires största problem.

Ariana hade tagit plats vid övre ändan av bordet, som om det var hon som ledde förhandlingarna. Under de fyra senaste månaderna hade de haft sina överläggningar kring ett bord som inte hade någon övre ända, eftersom det var runt. Det stod i en kontorslokal högt ovanför den sargade jorden, och där hade de andra jurymedlemmarna tagit hänsyn till änkans önskemål om att få sitta med ryggen mot fönstret, så att massgravsområdet där nedanför bara var ett grått töcken när Claire gick fram till sin stol. Men i kväll var juryn samlad kring det långa bordet på Gracie Mansion för de sista diskussionerna. Ariana hade, utan att fråga någon annan och till synes utan några betänkligheter, intagit högsätet och på så sätt signalerat att hon hade för avsikt att spela huvudrollen. »Namnen på de döda är något som förväntas, nej, det är faktiskt ett krav enligt tävlingsreglerna«, fortsatte hon. Hennes röst var honungslen för att tillhöra en så amper kvinna. »I rätt minnesmärke kommer det inte att vara namnen som är det mest gripande.« 9

»För mig kommer de att vara det«, sa Claire stramt och kände en viss tillfredsställelse över de nedslagna blickarna och skuldmedvetna ansiktsuttrycken kring bordet. De hade förstås allesammans förlorat något – känslan av att deras land var osårbart, sin hemstads mest lättigenkännliga ikoner, kanske vänner och bekanta. Men det var bara hon som hade förlorat sin man.

Hon höll sig inte för god för att påminna dem om det i kväll, när de äntligen skulle fatta ett beslut om minnesmärket. De hade sållat bland femtusen tävlingsbidrag, alla anonyma, och nu återstod två. Den sista utmönstringen borde ha varit enkel.

Men efter tre timmars prat, två omröstningar och alldeles för mycket vin ur borgmästarens privata förråd, hade samtalet blivit rörigt, snäsigt, tjatigt. Trädgården var för vacker, sa Ariana och de andra konstnärerna gång på gång om Claires val. Deras yrke var att se, men när det gällde Trädgården kunde de ändå inte se vad hon såg.

Idén var enkel: en inhägnad, rektangulär trädgård, präglad av sträng geometri. I mitten skulle det ligga en upphöjd paviljong som var avsedd för kontemplation. Två breda kanaler korsade varandra i rät vinkel och delade in den tjugofemtusen kvadratmeter stora ytan i fyra delar. Inom varje kvadrant gick stigar som bildade ett rutnät bland träden, både levande och gjorda av stål, som stod tätt tillsammans i rader som i en fruktträdgård. Runtom löpte en vit mur, åtta meter hög, som omslöt hela området. Offrens namn skulle stå på insidan av muren, och namnen skulle bilda ett mönster som efterliknade den geometriska fasadbeklädnaden på de raserade byggnaderna.

Stålträden var en ännu mer konkret reinkarnation av byggnaderna: de skulle tillverkas av tillvaratagna fragment från dem.

Fyra teckningar visade Trädgården under alla årstider. Claires favorit var vinterns klärobskyr. En tunn svepning av snö på marken, avlövade levande träd som såg ut som tenn, träd av gjutet stål som glimmade i seneftermiddagens rosenröda ljus, kanalernas onyxfärgade ytor som glänste som korsade svärd.

10

Svarta bokstäver som skåror i den vita muren. Det var inget fel med skönhet, men här fanns det något mer än skönhet. Till och med Ariana medgav att de spartanska stålträden var en oväntad detalj – en påminnelse om att en trädgård hur mycket den än förlitar sig på naturen ändå var något artificiellt, vilket var perfekt i en stad där plastpåsar svävade omkring tillsammans med fåglarna och kondensvatten från luftkonditioneringsanläggningar blandades med regnet. Deras former skulle se organiska ut, men de skulle motstå årstidernas växlingar i trädgården. »Intigheten är för dyster för oss«, sa Claire nu, precis som hon hade sagt förut. Oss: de omkomnas anhöriga. I juryn var hon den enda som representerade detta Oss. Claire avskydde Intigheten, det andra finalbidraget, Arianas favoritbidrag, och hon var säker på att de andra anhöriga också skulle göra det. Det kändes inte alls som någon intighet. Det var en svart granitrektangel som tornade upp sig ungefär tolv våningar hög, mitt i en jättelik oval damm. På ritningarna såg det ut som ett stort skärsår mot himlen. Namnen på de döda skulle huggas in i ytan, som skulle spegla sig i vattnet där nedanför. Det försökte efterlikna minnesmärket över Vietnamveteranerna, men enligt Claires åsikt missade det själva poängen. En sådan abstraktion fungerade bara om människor kunde lägga händerna på det, komma så nära det att skalan förändrades. Men man kunde inte röra vid namnen på Intigheten, inte ens se dem ordentligt. Den enda fördelen med utformningen var höjden. Claire oroade sig för att en del av de anhöriga – så chauvinistiska, så fantasilösa – kunde se Trädgården som ett sätt att lämna över amerikanskt territorium åt landets fiender, även om det territoriet bestod av luft. »Trädgårdar är det europeiska borgerskapets fetischer«, sa Ariana och pekade på väggarna i matsalen, som var tapetserade med ett panorama av grönskande träd, där pyttesmå, formellt klädda män och kvinnor promenerade omkring. Ariana själv var som vanligt helt och hållet klädd i en grötfärgad nyans som var hennes signaturfärg, en hyllning till Yves Kleins klarblå 11

färg och samtidigt en drift med den. Att förlöjliga pretentioner kunde också vara pretentiöst, slog Claire fast. »Adelns fetischer«, korrigerade juryns ende historiker. »Borgerskapet som apar efter adeln.« »Den är fransk, tapeten«, utbrast borgmästarens assistent, hans representant i juryn. »Min poäng är«, fortsatte Ariana, »att trädgårdar inte ingår i vårt lokala idiom. Vi har parker. Formella trädgårdar hör inte till våra traditioner.« »Erfarenheter är viktigare än traditioner«, sa Claire. »Nej, traditioner är erfarenheter. Vi är programmerade till att uppleva vissa känslor på vissa typer av platser.« »Kyrkogårdar«, sa Claire och kände hur en gammal halsstarrighet växte inom henne. »Varför är det ofta de vackraste platserna i städer? Det finns ett par rader i en dikt av George Herbert som låter så här: ’Vem hade väl trott att mitt skrumpnade hjärta / Någonsin skulle återfå sin grönska?’« En vän från college hade skrivit detta diktfragment på ett kondoleanskort. »Trädgården«, fortsatte hon, »blir en plats där vi – änkorna, deras barn, vem som helst – där vi kan hitta glädjen av en slump. Min man …«, sa hon, och alla lutade sig närmare och lyssnade noga. Hon ångrade sig och tystnade, men orden blev hängande i luften som en rökslinga.

Som Ariana viftade bort. »Ursäkta mig, men ett minnesmärke är inte en kyrkogård. Det är en nationell symbol, ett historiskt vårdtecken, ett sätt att se till att var och en som besöker det – oavsett hur svag koppling i tid eller rum han eller hon har till attacken – förstår hur det kändes, vad det betydde.

Intigheten är instinktiv, aggressiv, mörk, rå, eftersom det inte fanns någon glädje där den dagen. Det går inte att avgöra om den där stenhällen är på väg att resa sig eller falla ner, vilket är ärligt – den talar till just detta ögonblick i historien. Det är konstgjord ödeläggelse, och det fråntar den verkliga ödeläggelsen dess makt, för att tala i dialektiska termer. Trädgården 12

appellerar till vår längtan efter läkedom. Det är en mycket naturlig drift, men det kanske inte är den mest kultiverade driften vi har.« »Har du något emot läkedom?« frågade Claire. »Vi har olika åsikter om hur man bäst uppnår den«, svarade Ariana. »Jag tror att man måste möta smärtan ansikte mot ansikte, se den i vitögat, till och med vältra sig i den, innan man kan gå vidare.« »Jag ska ha det i åtanke«, replikerade Claire skarpt. Hon lade handen hårt ovanpå sitt vinglas innan servitören hann fylla på det.

Paul kunde knappt hålla reda på vem som sa vad. Hans jurymedlemmar hade satt i sig den gammaldags, trygga mat han hade bett om – stekt kyckling, potatismos, brysselkål med bacon – men tryggheten infann sig knappast. Han brukade skryta om att han kom bra överens med respektingivande kvinnor – han var trots allt gift med en – men Claire Burwell och Ariana Montagu tillsammans var för mycket för honom: deras tvärsäkerhet på var sitt håll kolliderade som elektriska fält, rummet sprakade av deras animositet. I sin kritik av Trädgårdens skönhet, av skönhet som sådan, kände Paul att Ariana antydde något om Claire.

Hans tankar gled i väg till de kommande dagarna, veckorna, månaderna. De skulle tillkännage det vinnande konstverket.

Sedan skulle han och Edith hälsa på hemma hos familjen Zabar i Ménerbes – en tids andrum för Paul mellan månaderna av överläggningar och pengainsamlingen till minnesmärket som skulle börja när han kom tillbaka. Det skulle bli en väldig utmaning, eftersom uppförandet av endera av de två finalisterna beräknades kosta hundra miljoner dollar, men Paul tyckte det var roligt att klämma sina vänner på rejäla penningsummor.

Ett oräkneligt antal vanliga amerikaner skulle säkert också öppna plånböckerna.

13

Sedan skulle den här ordförandeposten leda till andra, åtminstone försäkrade Edith det. Till skillnad från många av sina vänner samlade hans hustru inte på Chaneldräkter eller grannlåt från Harry Winston, även om hon hade mängder av bådadera. Hon hade i stället näsa för prestigefyllda befattningar, så hon föreställde sig Paul som ordförande för New Yorks stadsbibliotek, där han redan satt i styrelsen. Det hade mer pengar än The Met, och Edith hade förklarat att Paul var »litterär«, även om Paul själv inte var säker på att han hade läst en enda roman sedan Fåfängans fyrverkeri. »Vi kanske borde prata mer om den lokala kontexten«, sa Madeline, som representerade en intressegrupp för kvarteren kring platsen. Som på en given signal drog Ariana fram en teckning av Intigheten ur sin väska som hon hade gjort för att visa hur väl den fungerade i stadsbilden. Intighetens »vertikala egenskaper« var en genklang av Manhattans vertikala egenskaper, sa hon. Claire höjde ögonbrynen mot Paul. Arianas »skiss«, som hon kallade den, var bättre än ritningarna som hade följt med tävlingsbidraget. Claire hade mer än en gång beklagat sig för Paul och berättat om sina misstankar om att Ariana kände upphovsmannen till Intigheten – en student, en protegé? – eftersom hon verkade så angelägen om att hjälpa det på traven. Kanske det, men han tyckte inte att Ariana hade gjort mer för sin favorit än Claire hade gjort för sin. Trots sitt upphöjda lugn verkade inte Claire klara av att inte få sin vilja igenom. Och detsamma gällde Ariana, som var van vid att styra över prisnämnder utan det sliskigt känslomässiga inslaget som fanns i den här.

Till desserten flyttade gruppen över till salongen med dess varma gula väggar. Jorge, kocken på Gracie Mansion, rullade in en vagn som var fullastad med tårtor och kakor. Så avtäckte han utan några större ceremonier en meterhög rekonstruktion av de utplånade tornen i form av ett pepparkakshus. Silhuetterna var omisskännliga. Tystnaden var bottenlös.

14

»Det är inte meningen att man ska äta det«, sa Jorge, som plötsligt blev förlägen. »Det är en hyllning.« »Naturligtvis«, sa Claire och tillade så, med mer värme i rösten: »Det är som en saga.« Ljuset från kristallkronorna blänkte i fönstren av smält socker.

Paul hade lassat tallriken full med allt utom pepparkaka när Ariana ställde sig framför honom, obeveklig som en liten stickling. Tillsammans drog de sig bort mot ett undanskymt hörn bakom pianot. »Jag är bekymrad, Paul«, sa Ariana. »Jag vill inte att vårt beslut ska grunda sig alltför mycket på« – det sista ordet nästan gläfste hon fram – »känslor.« »Vi ska välja ut ett minnesmärke, Ariana. Jag är inte säker på att man kan förbigå känslorna helt och hållet.« »Du vet vad jag menar. Jag är orolig för att Claires känslor får ett oproportionerligt stort inflytande.« »Ariana, det finns de som skulle påstå att du har ett oproportionerligt stort inflytande. Du får ett enormt gehör för dina åsikter.« »Inte jämfört med en anhörig till en omkommen. Sorgen kan vara en tyrann.« »Det kan den goda smaken också.« »Och det är helt i sin ordning, men här pratar vi om något som är mer grundläggande än smak. Omdöme. Att ha en anhörig i rummet – det är som om vi skulle låta patienten, inte läkaren, bestämma hur behandlingen ska gå till. Lite klinisk distans är nyttigt att ha.« I ögonvrån såg Paul Claire djupt inbegripen i ett samtal med stadens mest framstående kritiker av offentlig konst. I sina högklackade skor var hon nästan två decimeter längre än han, men hon gjorde ingen ansats att böja sig ner. I kväll var hon klädd i en figursydd svart fodralklänning, och färgen var inget slumpmässigt val, misstänkte Paul – hon var en kvinna som visste hur hon skulle klä sig maximalt till sin fördel. Paul 15

respekterade det, men respekt var kanske inte rätt ord för den roll hon spelade i hans fantasier. Det var inte första gången han beklagade sin ålder (tjugofem år äldre än hon), sin tunnhårighet och sin lojalitet – kanske mer i fråga om institution än person – gentemot sitt äktenskap. Han såg hur hon lösgjorde sig från kritikern och följde med ännu en jurymedlem ut ur rummet. »Jag vet att hon gör intryck«, hörde han Ariana säga – han hade inte varit vidare diskret när han betraktade Claire. Han vände sig häftigt om mot henne, och hon fortsatte: »Men Trädgården är för snäll. Utformad för att tilltala samma amerikaner som älskar impressionism.« »Jag råkar faktiskt gilla impressionism«, sa Paul, men han var inte säker på om han skulle låtsas att han skämtade. »Jag kan inte sätta munkavle på Claire, och du vet att det är mer sannolikt att vi får de anhörigas stöd för vårt konstverk om de känner sig delaktiga i processen. Vi behöver den känslomässiga insikt som hon kan ge.« »Paul, du vet att det finns en kritisk rörelse där ute. Om vi väljer fel minnesmärke, om vi ger efter för känslosamheten, då kommer det bara att bekräfta …« »Jag är medveten om invändningarna«, sa han bryskt: att det var för tidigt för ett minnesmärke, att området nätt och jämnt hade hunnit bli röjt, att landet inte hade vunnit eller förlorat kriget än, att man inte ens kunde komma överens om exakt vem eller vad det var man stred mot. Men allt gick snabbare numera – idolernas uppgång och fall, spridningen av sjukdomar och rykten och trender, nyheternas omloppstid, utvecklingen av nya valutainstrument, vilket i sin tur hade medfört att Paul hade avgått tidigare som ordförande för investeringsbanken.

Så varför inte även minnesmärket? Kommersiella krafter var i rörelse, det var ett faktum: fastighetsägaren som hade kontroll över marken ville realisera värdet på den igen och behövde ett minnesmärke för att kunna göra det, eftersom amerikanerna förmodligen inte skulle tycka att maximering av kontorsytor 16

var det mest lämpliga svaret på terrorism. Men det fanns också patriotiska krafter att ta hänsyn till. Ju längre området stod tomt, desto mer blev det en symbol för nederlag, för kapitulation, något som »de«, vilka de nu var, kunde göra sig lustiga över. Ett minnesmärke som bara påminde om Amerikas krympande storhet, om landets nya sårbarhet för angrepp från ett fanatiskt anhang, medelmåttor i allt utom mord. Paul skulle aldrig uttrycka det så taktlöst, men den tomma ytan var pinsam. En önskan om att fylla den tomma ytan var anledningen till att han hade velat bli ordförande för juryn, lika mycket som Ediths ambitioner. Juryns arbete skulle inte bara sätta sitt avtryck i hans älskade stad utan även i historien.

Ariana väntade på något mer från Paul. »Du slösar bort din tid på mig«, sa han bryskt. Vinnaren måste få tio av de tretton rösterna, och Paul hade klargjort att han bara skulle frångå sin neutralitet om det fattades en enda röst för en finalist. »Om jag var du skulle jag gå och rädda Maria från Claire.« Claire hade sett att Maria var på väg ut med en cigarett i handen och skyndat sig efter henne. Hon hade vädjat – det fanns inget annat ord för det – till kritikern och sagt till honom: »Bara för att vi skapar ett minnesmärke över de döda innebär det inte att vi måste skapa en död plats«, och sett hur han rullade med huvudet som om han fick ont i nacken av att titta upp på henne. Men hon hade också rådbråkat sitt minne efter något användbart från juristutbildningen: läran om prisnämnder. Aschs experiment – vad var det Asch hade visat? Hur lätt människor påverkades av andra människors uppfattningar.

Likriktning. Polarisering i grupper. Normativa påtryckningar. Ryktesflöden: hur längtan efter social acceptans påverkar människors sätt att tänka och handla. Vilket innebar att Claire hade bäst utsikter om hon fick vara på tu man hand med varje jurymedlem. Maria var intendent för offentlig konst och hade gjort sig ett namn genom att låta uppföra storskaliga konst17

verk, bland annat ett av Ariana, runtom på Manhattan. Det var alltså inte troligt att hon skulle byta sida, men Claire var tvungen att försöka. »Har du en över?« frågade hon.

Maria räckte henne en cigarett. »Jag skulle aldrig ha gissat att du var rökare.« »Bara någon gång då och då«, ljög Claire. Det vill säga aldrig.

De stod på altanen med gräsmattan som bredde ut sig framför dem och de majestätiska träden som suddiga fläckar i mörkret, ljuset från broar och stadsdelar som närbelägna stjärnbilder.

Maria askade obekymrat över räcket på gräsmattan, och trots att Claire på något sätt tyckte att det verkade respektlöst, gjorde hon likadant. »En skövlad trädgård innanför murarna – det hade jag kunnat förstå mig på«, sa Maria. »Ursäkta?« »Det skulle ha varit så starkt som konstverk betraktat, det hade varit svaret på mina farhågor om att man raderar ut de jobbiga minnena. Vi måste tänka på historien här, det långa perspektivet, en symbolik som betyder något för människor om hundra år. Stor konst räcker längre än till sin egen tid.« »I en skövlad trädgård finns inget hopp, och det får vi inte acceptera«, sa Claire. Hon kunde inte dölja skärpan i sin röst. »Ni pratar allesammans hela tiden om det långa perspektivet, men vi ingår också i det långa perspektivet. Mina barn, mina barnbarn, människor som har en direkt koppling till den här attacken kommer att finnas här i hundra år till, och det kanske är en blinkning om man tänker sig tillbaka till Venus från Willendorf, men just nu känns det sannerligen som länge. Så jag förstår inte varför våra intressen ska räknas som mindre värda. Vet du vad, häromnatten drömde jag om den där svarta dammen kring Intigheten, att min mans hand sträcktes upp från vattnet och ville dra ner mig i det. Det är det intrycket Intigheten ger. Så visst kan man gå dit och gratulera sig själv till 18

det geniala konstnärliga budskapet man har lyckats förmedla, men jag tror inte att de anhöriga kommer att stå i kö för att besöka det.« Hennes vrede var inte mindre äkta för att hon för flera månader sedan hade förstått vilken makt den hade. En vintereftermiddag när hon och de andra änkorna kom ut från ett möte med direktören för regeringens kompensationsfond hade en journalist i det väntande pressuppbådet ropat: »Vad vill du säga till de amerikaner som säger att de är trötta på att ni anser er ha vissa rättigheter, att ni är giriga?« Claire hade tagit ett fast grepp om handväskan för att få händerna att sluta skaka, men hon brydde sig inte om att försöka dämpa darret i rösten. »Rättigheter? Var det ordet du använde?« Journalisten ryggade tillbaka. »Var det min rättighet att mista min man? Var det min rättighet att behöva förklara för mina barn varför de aldrig kommer att känna sin far, att vara tvungen att uppfostra dem ensam? Är det min rättighet att leva med vetskapen om lidandet som drabbade min man? Det här handlar inte om girighet. Läs på lite. Jag behöver inte ett öre av den här kompensationen och tänker inte behålla den. Det här handlar inte om pengar. Det handlar om rättvisa, om ansvar. Och ja, det är min rättighet.« Senare påstod hon att hon inte hade varit medveten om att tevekamerorna var igång, men de hade fått med vartenda ord.

Filmklippet med den likbleka blondinen i den svarta kappan visades så ofta att hon under flera dagars tid inte kunde sätta på teven utan att se sig själv. Det strömmade in brev från folk som gav henne sitt stöd, och Claire var plötsligt stjärnan bland änkorna. Hon hade inte tänkt göra något politiskt uttalande – i själva verket hade hon blivit förnärmad över tanken på att hon försökte snika till sig pengar och försökte distansera sig från dem som gjorde det. I stället trädde hon fram som deras förkämpe, Översekreterare vid ämbetsverket för sorg. Hennes ledaregenskaper var orsaken till att guvernören hade valt ut henne till juryn, det visste hon.

19

På altanen betraktade Maria henne häpet. Claire mötte hennes blick och drog ett bloss, som gjorde henne så yr att hon var tvungen att gripa tag i räcket för att stödja sig. Hon hade bara lite skuldkänslor. Allt hon hade sagt var sant, förutom att hon var säker på att handen som sträcktes upp var Cals.

Maria var den första som bytte sida. »Trädgården«, sa hon resolut. Claire började mima »Tack«, men ångrade sig. Därefter kom kritikern. »Trädgården.« Det var inte lika glädjande: Claire studerade hans bassetliknande ansiktsdrag och hans pudelhår och fick till sin besvikelse en känsla av att han hade ändrat sig för att han var trött. Likväl hade Trädgården nu åtta röster, och det betydde att segern var inom räckhåll. Men i stället för att jubla började Claire känna sig modstulen. I morgon, när tävlingen om minnesmärket var över, skulle hennes liv förlora sin sista tillstymmelse till tillfällig struktur. Hon hade inget behov av någon inkomst tack vare arvet efter Cal och ingen ny sak att kämpa för som krävde hennes uppmärksamhet. Hennes framtid var ett gyllene tomrum.

Efterdyningarna efter attacken hade fyllt de två åren efter Cals bortgång, den häftigt framvällande smärtan hade efterträtts av en långsamt sipprande sorg, återhämtningens leda, nya, banala rutiner som kändes gamla redan från första början. Blanketter och återigen blanketter. Rapporter från rättsläkaren: ännu ett fragment av hennes make hade påträffats. Spärra kreditkort, körkort, säga upp föreningsmedlemskap, tidskriftsprenumerationer, annullera kontrakt om köp av konstverk, sälja bilar och en segelbåt, stryka hans namn från stiftelser och bankkonton och bolagsstyrelser och ideella organisationer – alltsammans utfört med en skoningslös effektivitet som gjorde henne till medskyldig i utplåningen av honom. Ge hennes barn minnen av deras far, bara för att tynga det förflutna med så mycket innehåll att det dignade under bördan.

Men efterdyningarna måste få ett slut. Hon kände hur hon 20

höll på att avsluta ett kapitel som hade inletts för fjorton år sedan, när en blåögd man, som man inte lade märke till så mycket för hans fördelaktiga utseende som för hans reservationslösa livslust och humor och självförtroende, hade hejdat henne när hon var på väg ut från tennisbanan som han hade bokat efter henne och sagt: »Jag tänker gifta mig med dig.« Hon skulle senare förstå att den kommentaren var typisk för Calder Burwell, en man med ett sinnelag som var så soligt att Claire hade gett honom smeknamnet Kalifornien, fast det var hon som hade vuxit upp där och alltså kände till sanningen om delstatens nyckfulla väder: kölden och torkan som hade gjort att hennes farfar, som var citrusodlare, hade stått på ruinens brant i åratal innan hennes far dök rakt ner i den. Av alla hennes ångestfyllda grubblerier om Cals död som aldrig kunde få något svar – var, hur, hur mycket led han – var oron för att hans sista ögonblick hade knäckt hans orubbliga optimism på något sätt det värsta. Hon ville att han skulle ha dött i tron att han skulle överleva. Trädgården var en allegori. Precis som Cal visade den att förändring inte bara var möjlig utan ofrånkomlig. »Klockan är elva«, sa Paul. »Jag tror att någon kanske måste ompröva sitt beslut. Hur kan vi begära att det här landet ska stå enat i läkeprocessen om inte ens juryn kan göra det?« Skuldmedvetna blickar. En lång tystnad. Och så till sist, från historikern, ett nästan inåtvänt: »Jaaa …« Alla trötta ögon vändes mot honom, men han sa ingenting mer, som om han hade insett att ödet för ett tjugofemtusen kvadratmeter stort stycke av Manhattan låg i hans händer. »Ian?« försökte Paul hjälpa honom på traven. Även om Ian var berusad uteblev inte föreläsningen. Han nämnde upprinnelsen till våra offentliga trädgårdar i förstädernas kyrkogårdar i sjuttonhundratalets Europa, övergick omärkligt till Daniel Schrebers trädgårdsreformer i Tyskland (»Vi är intresserade av hans samhällsreformer, inte de ’reformer’ han 21

utförde på sina stackars söner«), gjorde ett plötsligt hopp till den fasa som förmedlas av Lutyens minnesmonument över de saknade vid Somme i Thiepval, där sjuttiotretusen namn – »Sjuttiotretusen!« utropade Ian – var inristade på insidan av murarna, begrundade skillnaden mellan »nationalmonument« och »veteranmonument« i Verdun och avslutade, ungefär en kvart senare, med: »Således: Trädgården.« Pauls röst skulle alltså bli den tionde och sista, och det var han inte missbelåten med. Han hade hållit fast vid att han själv inte bara skulle vara neutral offentligt utan även inom sig, och han hade alltså inte tillåtit sig att falla för något av konstverken. Men under loppet av kvällen hade han börjat hålla på Trädgården. »Hitta glädjen av en slump« – frasen hade satt igång något inom honom. Glädje: Hur kändes det? När han försökte minnas överväldigades han av längtan. Han kände till tillfredsställelse, framgångseufori, belåtenhet och lycka, i den mån han kunde identifiera den. Men glädje? Han måste ha känt det när hans söner föddes – den sortens händelse måste förstås utlösa det – men han kunde inte komma ihåg det. Glädje: det var som ett handtag utan skåp, en hemlighet han inte kände till. Han undrade om Claire gjorde det. »Trädgården«, sa han, och jubel bröt ut i rummet, mer av lättnad än av förtjusning. »Tack, Paul. Tack, allesammans«, viskade Claire.

Paul sjönk ner på stolen och unnade sig lite känslosam patriotism. Den otippade vinnaren hade segrat – han hade inte trott att Claire skulle kunna slå ut Ariana – och det kändes så passande amerikanskt. Champagne dök upp, korkar smällde, ett melodiöst larm fyllde rummet. Paul klingade i sitt champagneglas för att påkalla deras uppmärksamhet och be om ett ögonblicks tystnad för att hedra offren. När huvudena böjdes uppfångade han en skymt av benan i Claires hår, ett streck som var lika skarpt och vitt som kondensstrimman efter ett jetflygplan, en intimitet som var lika oväntad som 22

ett plötsligt blottat lår. Så mindes han att han skulle tänka på de döda.

Han tänkte också på den där dagen, något han inte hade gjort på länge. Han hade suttit fast i trafiken i norra delen av stan när hans sekreterare ringde och berättade att det hade skett en olycka eller en terrorattack och att det kanske kunde påverka marknaderna. Han brukade fortfarande åka in till kontoret på den tiden, för han hade ännu inte förstått att »emeritus« på en investeringsbank betydde »inte längre en av oss«. När trafiken stannade helt och hållet klev Paul ur bilen. Andra människor stod utomhus och tittade söderut, en del av dem höll händerna för ögonen och alla utbytte meningslös information. Edith ringde och snyftade: »Nu faller alla, nu faller alla«, nästan som i en visa, och så slocknade mobilnätet. »Hallå? Hallå? Älskling?« överallt omkring honom och därefter en pompejanskt laddad tystnad som var så olycksbådande att Paul var tacksam när Sami, hans chaufför, bröt den och sa: »Å, sir, jag hoppas att det inte är araberna«, vilket det naturligtvis skulle visa sig vara. Å, sir, jag hoppas att det inte är araberna. Sami var inte arab, men han var muslim. (Åttio procent av alla muslimer är inte araber: detta var ett av många fakta som många lärde sig och ivrigt upprepade i attackens kölvatten, utan att veta exakt vad det var de försökte säga, eller rättare sagt visste de att de försökte säga att alla muslimer inte var lika problematiska som araberna, men de ville inte uttrycka det exakt så.) Paul hade vetat att hans chaufför var muslim men aldrig funderat närmare på det. Nu kände han sig illa till mods trots ihärdiga försök att låta bli, och tre månader senare, när en bedrövad Sami – var han någonsin något annat? – bad om ledigt för att åka hem till Pakistan för att hans far var döende, blev Paul lättad, även om det bar honom emot att erkänna det. Han lovade att ge Sami utmärkta vitsord om han kom tillbaka, avböjde artigt erbjudandet att anställa hans kusin och gav jobbet åt en ryss.

23

Traumat hade kommit senare för Paul, när han tittade på reprisen, när han svor sin trohetsed till förödelsen. Man kunde inte kalla sig själv amerikan om man inte solidariskt hade tittat på medan ens landsmän blev söndersmulade, men å andra sidan: vilken sorts amerikan blev man egentligen av att se på detta? Ett traumatiserat offer? En besinningslös hämnare? En blödig betraktare? Paul hade alla dessa roller inom sig, och han misstänkte att detsamma gällde många amerikaner. Det var meningen att minnesmärket skulle utplåna dem.

Inte längre vilket minnesmärke som helst, utan Trädgården.

Paul inledde sitt yttrande med att uppmana jurymedlemmarna att »gå ut och sälja in det, sälj in det allt vad ni orkar«, men sedan ångrade han sitt ordval och bad dem i stället att »tala för det«. Det dämpade knattret från sekreteraren som förde protokoll fyllde ut pauserna i hans tal, och visionen om att han skrev historia drev upp honom på vanskliga retoriska höjder.

Han riktade allas blickar mot en förgylld rund spegel, krönt av en örn som sprängde sina bojor. »I dag, precis som då Amerika grundades, finns det krafter som motsätter sig de värderingar vi står för, som känner sig hotade av vår passion för frihet.« Det var bara guvernörens representant som nickade instämmande. »Men vi har inte låtit oss kuvas, kommer inte att låta oss kuvas. ’Tyranni kan bara existera i mörker’, sa James Madison, och ni har allesammans, genom ert trägna arbete med att hugfästa minnet av de döda, sett till att ljusen fortsätter lysa på himlavalvet. Ni har förvaltat detta heliga förtroende med takt och värdighet, och det kommer att vara till gagn för ert land.« Nu var det dags för konstverket att få ett ansikte, att förknippas med ett namn. Ännu en obekant känsla för Paul: ivrig, nästan barnslig nyfikenhet – uppsluppenhet, rent av – över något så sällsynt som en genuin överraskning. Det bästa vore om upphovsmannen var en fullständigt okänd konstnär eller en riktigt berömd konstnär – i båda fallen skulle det bli en 24

fängslande historia som kunde skapa intresse för konstverket.

Han knappade klumpigt på en mobiltelefon som låg på bordet framför honom. »Var snäll och kom hit med handlingarna för bidrag nummer 4879«, sa han i telefonen. Han uttalade siffrorna långsamt för att det inte skulle uppstå något missförstånd. »Fyra åtta sju nio«, upprepade han och väntade sedan på att få siffrorna upplästa tillbaka.

Juryns försteassistent steg in ett par minuter senare och sken av sin egen betydelse. Hans långa fingrar höll ett tunt kuvert i ett fast grepp, A4-format, förseglat helt enligt reglerna. »Jag håller på att dö av förväntan«, andades Lanny och räckte kuvertet till Paul, som inte svarade. Siffrorna och streckkoden på kuvertet stämde överens med dem som fanns på Trädgården, kuvertets försegling var inte bruten. Paul försäkrade sig om att både jurymedlemmarna och protokollföraren såg detta och väntade på att den motvillige assistenten skulle gå sin väg.

När dörren väl hade stängts bakom honom tog Paul upp brevkniven av silver som den unge mannen hade lämnat kvar – han hade faktiskt ett visst sinne för detaljer – och sprättade upp fliken, försiktigt (återigen en vision av ett historiskt ögonblick), så att han inte rev sönder kuvertet. Varsamheten fick honom av någon anledning att minnas hur Jacob, hans äldste son, på ett födelsedagskalas när han var liten hade varit som besatt av att försöka låta bli att riva sönder allt presentpapper, som om han redan då hade haft en bakvänd föreställning om vad som var värt något. Paul hade otåligt sagt åt honom att skynda på.

Skynda på: samma budskap från tystnaden i rummet, där alla jurymedlemmar tycktes andas unisont. Han drog fram papperet och kände tretton par ögon på sig. Det faktum att han fick veta vinnarens identitet före juryn, för att inte tala om borgmästaren och guvernören och presidenten, borde ha varit ett litet men tillfredsställande tecken på hans betydelse. Fanns det något bättre mått på hur långt Paul Joseph Rubin, son25

son till en ryskjudisk bonde, hade avancerat? Och ändå kände han ingen lustkänsla när han läste namnet, bara en smärtsam åtstramning i käkarna.

I sanning en otippad vinnare.

26