9789100127343

sj채lvpor nogr afi, akt 1

åsa maria kraft

Självpornografi, Akt 1 pastoral prosa

albert bonniers förlag

Av Åsa Maria Kraft har tidigare utgivits: 4 Påhitt 1997 Exlibris 1998 Diktaten 1999 Händerna lägger ner kransen 2001 I ständig hög konversation mellan jungfrurs huvuden, det sker 2003 Bevis 2005 Permafrostens avtagande 2007

Bilden sid 102 Hadewijchmanuskriptet: http://en.wikipedia.org/wiki/File :Hadewijch_gedicht1_HsGent_f49r.jpg Bilden sid 103 K Malevich, Suprematistische compositie (met acht rode rechthoeken) 1915 http://stedelijk.di.nl/WerkDetails.aspx?ID=3897 Övriga bilder foto författaren Bilderna sid 27, 28, 29, 36, 38, 57, 93, 97, 108, 109, 112, 120, 128 från utställningen Kinas terrakottaarmé, Östasiatiska museet, Stockholm

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012734-3 Copyright © Åsa Maria Kraft 2012 Tryckt hos Baltoprint, Litauen 2012

This altogether makes a return to romantic nature that is it makes a landscape look like an engraving in which there are some people, after all if they are to be seen there they feel as pretty as they look and this makes it have a river a gorge an inundation and a remark足able meadowed mass which is whatever they use not to feed but to bed cows.

Gertrude Stein: Lucy Church Amiably

Så här lördagen den tjugosjunde mars tjugohundratio bestämmer jag

mig för en omskrivning av den tolfte juni tjugohundranio. Det börjar som en vanlig enkel fundering om perspektivbyte från första till tredje person, och fast det bara gått två timmar sedan jag började skriva om, så har jag redan glömt exakt hur det gick till när tanken gick från tredjepersonsbyte till en av de trettioåtta andra förfrågningar jag har hängande på facebook; den om att bli ett fan av hen, en annan offentlig person. Jag har haft den väntande länge för visst borde jag bli ett fan av den sidan, allting som den som kan tolka mig tolkar mig utifrån, tecknen; alla, tyder på det. Men jag har en motvilja mot hen. Motviljan är på en rent fonetisk nivå men också att gick det att ta en så enkel genväg så skulle det ju gjorts för länge sedan, men naturligtvis, därför; min motvilja, måste jag: så här

Scen 1. Siderodromfobi ”Ödets nyck”

det utsägs kursivt Hen skriver, och det är självpornografiskt, därför måste allt utsägas kursivt.

Dagens datum måste anges, och det är den tolfte juni år tjugohundra­nio; och hen kommer naturligtvis att ge en mer exakt tidsangivelse, klockan elvatjugoåtta till trettonnollsex.

Irl., tillägger hen, det utspelar sig utanför.

Hela hen är utanför, också tankar är därför irl. Som jag tänker blir verkligheten och det skrivna, men bara så länge mina tankar inte lägger någonting som inte funnits, förutom tolkning, till varseblivningen.

Ja, regler, tänker hen, att just detta skrivna måste ha. Utskrivna.

Presens? Inte nödvändigtvis, men det började där, säger hen. Ja, det börjar där.

11

en träfärgad skärm Hen säger att känslan av att nästan glömma tiden hen har att passa är ovanlig men att det är så det börjar. Datorklockan, blicken, elvatjugotvå.

Jo men om hen småspringer eller går fort och nu och genast så. Så hen klickar Hem, Logga Ut, Stäng av.

I hallen; jackan, skorna, ta tag i väskans handtag och ut. Efter tre meter, regndropparna. Tillbaka, in igen, paraplyet, elva tjugofem. Springa, småspringa, flämtgå, småspringa, springa.

X2000porten öppen än, in.

Fälla ihop paraplyet, se vattnet rasa ner över vänster lår. Det finns inget att göra åt fläcken jag betraktar när jag känner vätan tränga igenom tyget, säger hen. Leta reda på sin plats, ta en bok ur väskan, puffa väskan upp på hyllan, sätta sig ner på fönsterplatsen. Hens blick till vänster, på sätet mittemot.

Sätet är verkligt och det sitter fast i golvet. Det är X2000s vanliga grå med nedfällbara bord i sätets rygg, i boklaminat. Helt vanliga människor sitter på sätet mittemot, en förälder med sitt barn. Barnet är i ungefär samma ålder som min yngsta säger hen, kanske lite yngre, fem, sex. Ser ut att komma direkt från en skolavslutning, i klänning och tunna mörkblå leggings.

Föräldern tittar på hen. Hen ser tillbaka. Hen ser in i hen. En sekund, två. Rakt in, långt in. Så långt som man inte kan se. Eller så långt som man inte kan se så där direkt. Som om blicken redan vore förälskad. Fast den inget visste. Hur skulle den kunna veta innan den kommit fram vad den var på väg mot? Ett öga som var öppet; öppnat.

Hen säger att det var då ansikten snabbt började bläddras inuti, samtidigt som min yttre blick fastnat i det uppfällda boklaminatsbordet som satt fast i sätet framför; en träfärgad skärm där ansiktsdrag snabbt 12

fladdrade över en tänkt ansiktsoval, en grundform där bakom men jag sökte personliga särdrag. Jag sökte minnet, jag letade efter karaktäristiska bokstäver, namn; ett namn, som skulle vara förklaringen till blicken; bekantskap, igenkänning.

13

siderodromfobi Freuds tåg passerade Wroclaw, ett gigantiskt gasmoln. Hen tittar ut genom fönstret – hur kan ett gasmoln se ut för att få en att tänka på alla brinnande själar i helvetet?

Om hen såg ett likadant vad skulle hen tänka och varför jag fastnar i den tanken förstår jag väl, säger hen, för att jag inte får ihop min blick med min tanke. Hur kan hen ha fått en förälskads blick, eller var den inte det, nej, naturligtvis inte. Det var väl bara den där sortens undrande, flörtande, bekräftelsesökande, var det inte den hen sett? Var det kanske en spegelblick, ett tecken på hens desperata nya tillstånd som snart ska ta sin början. Den separerade tillvaron, det om tre och en halv vecka tjugoåriga äktenskapets ökade avstånd som till slut tryckt sönder lägenhetens väggar (– med hjälp av flyttbil) och fått hemmet att spridas ut på en större yta; halva möbler och bokhyllor tio minuters gångväg söderut och det blir ett revir här till hälften opinkat nu, den rädslan, och den störda sömnen.

Wroclaw, att tänka på, helvetet, kretsarna, ett hen med ansiktet fastfruset i isen, jag minns inte men tror att det var den nästnäst nedersta.

14

passerar inte

inte

16

passerar inte gå passerar Hässleholm C Hens tankeflykt innebär inte att hen inte befinner sig irl. Hela tiden uppmärksammar hen tågsäten som sitter fast i vagnens golv, vagnen, golvet, väggarna med sina tågfönster och genom dem stationerna som fladdrar förbi med sina gemensamma C:n efter sig. Som för att säga att de alla är möjliga utgångspunkter, något som en kärna att kretsa centrallyrik runt, ja, det blir ganska vackert när öronen samtidigt är i ipodens Got the blues what can I lose goodbye.

17

möter och tolkar Hen vänder blicken försiktigt åt vänster. Föräldern är kvar. Med blicken utåt fast varsamt måste hen nu försöka förstå genom att studera de yttre dragen. Ja först långt in i boken kommer jag att förstå något om grundformen, säger hen, och det är bara såhär i skrivnuet jag kan säga det på det här sättet, från det här sätet, tänk på det, säger hen. Jag tänker på det, säger hen.

Jag tänker mest på om omskrivningen är möjlig. Irl, menar jag.

Nej, jag tänker inte alls på det, jag flyr blicken, beskrivningen av blicken, de personliga dragen hos en främling jag undersöker för att försöka känna igen henom som icke-främling.

Tiden måste alltid backas, för man flyr ögonblicket, och minnet måste arbeta framåt och bakåt och bilden som blicken möter och tolkar, förklarar och varseblir kommer från utsidan insidan världen fiktionen; de är inte samma men blicken och tolkningen är samma. Förklaringen och varse­ blivningen är samma men förvillas av uppdelningarna, kategorierna, medierna, teknikerna.

Tåget passerar en station, ett C, ett till,

18

men Wroclaw C kan väl aldrig passeras Det är fortfarande den tolfte juni tjugohundranio, hen säger att det går du väl med på? Det gör jag, säger hen, och klockan är elvafyrtiofem och jag har tillbringat sjutton minuter på tåget, där de viktigaste är de fjorton senaste, för de tre första var, ja, ”som i dimma”; ihopfällningen av paraplyet, fläcken över vänster lår, blicken på den grå byxan, där en gräns mellan det mörka blöta tyget och det ljusa torrare var allt som upptog mig tills jag såg upp, och vad hände sedan?

Hen säger att man kan ju inte berätta allt på en gång, för först måste något etableras, ett par tre fem element kanske, som en träskärm, en blick, en oval grundform, en viss ton, helst som en ilning, som Wroclaw C; passerande, känslan av att passera. Men, säger hen, det är dags nu att återberätta de tretton minuterna som följde på de tre första, alltså de mellan elvatrettioett och elvafyrtiofyra. Jag reste mig från sätet, det måste alltså ha varit elvatrettioett, jag hade inte tittat åt vänster än, jag hade bara anat någonting oroande, känt nervositet, därför reste jag mig, gick gången ner.

Försvann ur sikte, en kort stund.

Elva trettiofyra återvände jag, gick gången upp, en kopp kaffe i den ena handen och en dajm i den andra och det är alltså inte genast jag klivit ombord fast det kändes så utan först nu jag ser åt vänster och hens blick i hens, som en förälskads, sker. Och när jag nu sätter mig, då fladdrade vita Harlekinomslag förbi näthinnan, och hens hand runt en beige pappersmugg är skakig, alldeles som i en sådan roman, så löpte och löper orden ut och in från hens tanke till hens tolkning.

De där orden emellan, det är så man vill börja skratta, men inte hen, för jag är fångad av mitt allvar och min darrning, säger hen, och att både tanken och tolkningen är mina känns inte alls befriande just nu, på sätet, elvafyrtiofyra när handen darrade runt muggen; halsens klunkar.

Dajmen förblev liggande på träskärmen hela resan, så imperfekt.

19

uträkna, räknas ut Elvatjugoåtta till trettonnollsex gör nittioåtta minuter då måste tre räknas bort som påstigning och två som avstigning och tre till, de när hen gick gången ner och gången upp. Gången ner med fria händer och gången upp med kaffemugg och dajm. Tre minuter var kort tid att handla på, men restaurangvagnen var nära och ingen kö hade ännu bildats, säger hen, dessutom gick jag ganska snabbt då jag redan var nervös av något jag anade fanns där till vänster. Ja, säger hen, jag tror på föraningar, även korta. Men då får vi ju exakt nittio minuter jämnt (– så perfekt!) och om man delar det med två får man tiden jag betraktade henom på sätet till vänster, henom med barnet som var i hens yngsta dotters ålder, eller lite yngre, barnet i skolavslutningsklänning och mörkblå leggings och det blir exakt fyrtiofem minuter. Att jag delar det med hälften är för trots att jag inte ville annat än att titta hela tiden, förstod jag ju att det kunde jag inte göra, så en dragkamp utspelades mellan vad jag ville och min känsla för vad man inte gör, och dragkampen var alldeles jämn, det vet jag. Fyrtiofem minuter, länge nog för en blick att hinna tolka samtidigt som den ser. Kort nog för att inte hinna avfyra kärnvapen.

20