9789100127329

de

g รถ m da rummen

care santos de

gö mda rummen öv er sät t nin g : Jo h a n n a Sva rtst rö m

A l b e r t b o n n i e r s f ö r l ag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0012732-9 © Care Santos 2011 www.caresantos.com Originalets titel: Habitaciones cerradas Först utgiven av Editorial Planeta, S.A., 2011 Translation rights arranged by Sandra Bruna Agencia Literaria, SL All rights reserved Översättning: Johanna Svartström Tryck: ScandBook AB, Falun 2013

Till mina barns barn, barnbarn och barnbarnsbarn, som inte kommer att veta vem jag var.

Lova mig, att i din dĂśdsstund, nĂĽgon kallar mig. emily dickinson Tiden: den enda handlingen. yasmina reza

den frånvarande teresa, 1936 Fresk, 300 x 197 cm För tillfället ej tillgänglig för besökare

Teresa Brusés var konstnären Amadeo Lax stora besatthet och – sägs det – även hans stora olycka i livet. Av de trettiosju porträtt som han målade av henne är endast en tredjedel daterade under de åtta år som deras äktenskap varade. Det som utmärker sig mest av dessa, och som anses vara konstnärens mästerverk, är denna väldiga fresk. Den utfördes samtidigt som innergården som hörde till familjens hus byggdes om och är daterad 1936 (förmodligen i början av sommaren). Tekniken kallas al fresco och innebär att man målar med färger utblandade med vatten på ett lager murputs innan det hunnit torka. Detta var första och – märkligt nog – sista gången Lax använde sig av denna teknik. Målningen visar den avbildade från midjan och uppåt, från sidan och med ansiktet nästan i profil. Hon tittar mot en punkt utanför tavlan och har en viss ängslan eller vilsenhet i blicken. Allt detta accentueras av färgskalan – de mörka färgerna dominerar: blått, svart, ockra, indigo – samt de tjocka, nästan slarviga penseldrag som använts till vissa detaljer, såsom håret och händerna. Detta utgör ett säreget drag i ett verk av en annars mycket noggrann konstnär, som alltid var minutiös när det gällde konturer och linjer. Här visar han drag som närmar sig expressionisterna, något som aldrig tidigare förekommit under hans yrkesbana. Naturligtvis har det skrivits mycket om stilen i målningen, som de flesta experter tillskriver de kritiska omständigheter under vilka den kom till: den utfördes kort efter det att modellen hade lämnat konstnären för en annan man.

Beklagligtvis visas fresken inte för allmänheten, eftersom den finns inne i det som var målarens hem, ett blivande museum 9

som har blivit stående i många år i väntan på klartecken från myndigheterna, däribland den katalanska regeringen, som av Lax utsågs som arvtagare till huset och hans verk.

Juveler i katalansk konst Ediciones Pampalluga. Malgrat de Mar, 1987

Från: Silvana Gentile Datum: 8 februari 2010 Till: Violeta Lax Ämne: Viktig fråga

Vi känner inte varandra. Mitt namn är Silvana och jag bor med min familj i Nesso, en liten by vid Comosjön i norra Italien. Jag skriver till dig för min mors räkning, då hon önskar skicka ett brev till dig. Skulle du kunna vara så vänlig och tillhandahålla oss en postadress?

Vänliga hälsningar i väntan på ditt svar Silvana

11

Nesso (Italien), 10 februari 2010

Bästa fröken Lax, Ni måste tro att detta brev kommer från en annan värld. Ni får ursäkta att jag inte skickar det via den rysligt snabba väg som maskinerna har ställt till vårt förfogande, men jag är en av dem som ännu anser att de handskrivna breven förmedlar så mycket mer än själva meddelandet: pulsslagen från handen som skriver brevet, fukten från tårarna som åtföljer det och kanske även sinnesrörelsen som får handen att skälva och som orsakas av själva anledningen till att jag skriver. Ni tänker kanske att den som skriver till er måste sakna tilltro till allt vad moderniteter heter, att det är en person som klamrar sig fast vid traditioner, och så är det. Det måste vara den här platsen där jag är född, och som jag har lämnat endast ett fåtal gånger, som har lurat mig att tro att världen är långsam och fridfull. Och sanningen är den att jag vid min ålder föredrar att fortsätta leva i denna villfarelse. Jag vill bara tillägga så här inledningsvis att jag är tacksam för er generositet. Om det på något sätt kan gottgöra att ni tvingades förse en okänd kvinna med er postadress, ska jag anförtro er att det skulle ha burit mig emot att höra av mig till er om jag hade tvingats ta hjälp av sådana där fula plast­ tangenter.

Anledningen till att jag skriver tycks er nog i förstone inte vara av något intresse: för några veckor sedan gick min mor ur tiden. Jag hoppas någon gång få tillfälle att berätta för er hurdan hon var och hur mycket hon älskade denna plats, dit hon kom när hon ännu bara var en flicka. Hennes bortgång har lämnat oss med en sorg som inget förmår lindra – inget utom 12

möjligen att få uppfylla hennes sista önskan, trots att denna kommer som en lika stor överraskning för oss, min dotter och mig, som jag förmodar att den gör för er.

Till en början förstod vi inte varför, men min mor nämnde er i sitt testamente. Denna punkt var dessutom inte den enda som fick oss att häpna. Av den anledningen har vi behövt – åtmin­ stone jag – lite tid till att verifiera vissa uppgifter och försäkra oss om att saker som vi till en början tillskrev en livstrött kvin­ nas fantasi, i själva verket var ursprunget till vår familjs histo­ ria – och, som jag misstänker, även er.

Som ni säkert förstår kräver allt detta att vi sätter oss ned och talas vid under ett par timmar. Det finns saker som man bör tala om öga mot öga, med något att äta och med ett fint landskap i bakgrunden. Jag hoppas att ni ursäktar att jag fattar mig så här kort. Jag kan inte bli alltför mångordig i ett brev.

Inte ens i ett riktigt brev, som detta.

Därför, Violeta, skickar jag tillsammans med detta blad en formell inbjudan att besöka oss. Vårt hus är en stilla oas med utsikt över ett av världens mest idylliska landskap. Ni får stan­ na så länge ni önskar, längre än den tid som krävs för de ange­ lägenheter vi bör tala igenom. Om den information jag fått om er stämmer så är min dotter, Silvana, och ni i ungefär samma ålder. Hon driver vårt lilla hotell, där hon har reserverat ett rum till er. Ni behöver bara meddela vilken dag ni anländer så kommer vi och hämtar er på flygplatsen.

Jag försäkrar er om att vi kommer att ta emot er som en i familjen och hoppas innerligt att vi snart får träffas. En vänlig hälsning från Fiorella Otrante

Från: Violeta Lax Datum: 1 mars 2010 Till: Arcadio Pérez Ämne: Europaresa

Käre Arcadio, Jag har äntligen bestämt mig för att resa till Europa. Drina, min sekreterare, försöker få tag på en flygbiljett till nästa vecka åt mig.

Du kan väl säga hur många dagar du tycker att jag ska stanna, så att jag kan planera min resa. Som du vet är jag mest intresserad av att se fresken av Teresa innan den avlägsnas från väggen på den gamla innergården, men jag ska även följa med dig – i egenskap av sakkunnig, arvtagerska eller vän (beroende på vad du har mest nytta av) – på de där vidriga mötena som du har berättat om. Jag måste dock varna dig för att jag hatar politiker.

För övrigt tänker jag även resa till Italien. Till en början hade jag för avsikt att åka dit först och sedan fortsätta till Barcelona, men så i morse kom jag plötsligt att tänka på att renoveringsarbetena väl ska börja vilken dag som helst, och jag vill för allt i världen inte missa denna sista chans att få se farfars mest storslagna verk på dess ursprungliga plats. I synnerhet då det är ett verk som jag har talat om, skrivit om och lovsjungit i så många år.

Jag hör av mig när jag vet mer.

Kram Vio PS Förresten, om du bjuder mig på ett glas vin lovar jag att berätta om de underliga omständigheter under vilka en mystisk äldre dam har bjudit hem mig till sitt hus vid Comosjön. Det är sant, jag lovar. Jag tänker åka dit. Daniel säger att jag inte är klok. Visst ja, Daniel hälsar. På sistone har han varit så upptagen av sin roman att han inte ens har tid med sin familj.

14

Från: Drina Walden Datum: 1 mars 2010 Till: Violeta Lax Ämne: Europa

Bifogar all information om flygen till Europa som du bad om: ­Chicago–Barcelona och Barcelona–Orio al Serio (Bergamo/Milano). Jag har tagit reda på att den sistnämnda flygplatsen är den som ligger närmast Comosjön – visst var det dit du skulle? Säg till om du vill stanna och turista lite i Milano eller om det blir bra så. Jag behöver även få veta när du tänker komma tillbaka och varifrån du åker då.

Jag vet att du avskyr sånt här, men det är en sak jag måste fråga dig om. Inte i egenskap av din sekreterare, för en gångs skull, utan som din vän. När allt kommer omkring var jag ju det senare långt innan jag blev det förra.

Vio, är du säker på att den här resan inte egentligen är en flykt?

Du bestämde dig så hastigt och lustigt och vid en så konstig tidpunkt. Jag förstår inte varför du ska åka just nu, precis när Art Institute ska inviga DIN utställning av porträttmålarna! Och det du skriver i ditt mejl gör mig än mer förvirrad: ”Göra upp med en del av mitt förflutna som jag lät komma undan”? Jag kan inte för mitt liv förstå vad som kan vara så viktigt att du avstår från tillfredsställelsen att få tala inför hela ledningen på invigningen. Visst, du säger att det bara är en av flera orsaker, att det egentligen finns en hel rad skäl till att du ska åka till Europa – först och främst för att se fresken av Teresa – men jag får bara inte ihop det.

Nu kanske jag överskrider mina befogenheter även i egenskap av din vän, men jag misstänker att allt det här mer har att göra med krisen du berättade om för mig häromdagen. Daniels arbete, din bristande tro på er kärleksrelation, ansvaret för barnen … Allt det där kommer att lösa sig, kära du. Eller byta skepnad. Det händer oss alla. Med tiden kommer du att se annorlunda på det. Det 15

jag försöker säga är att jag är väldigt orolig för dig. Jag får intrycket av att det händer en massa olika saker i ditt liv samtidigt, och jag förstår inte någon av dem.

Du lovar väl att vara rädd om dig? Och att du räknar med mig om jag kan vara till någon hjälp, inte bara för att hålla reda på din kalender?

I

”En dag ska jag berätta för dig om allt jag minns, och då kommer de döda att vända sig i sina gravar”, viskade Concha en gång till sin kära Aurora.

Livet erbjöd henne inte alltför många tillfällen att tala länge och utförligt. Fast det var kanske bara ett av skälen till att Concha aldrig berättade för någon om allt hon mindes.

Till exempel berättade hon aldrig att fru Maria del Roser Golorons, änka efter Rodolfo Lax, lördagen den 24 december 1932, efter att ha varit i niomässan i Belénkyrkan, tillbringade nästan hela dagen på varuhuset Grandes Almacenes El Siglo.

Hon uppehöll sig en lång stund på andra våningen på avdelningen för kläder och linne för barn, där hon införskaffade en komplett uppsättning till sitt första barnbarn som skulle födas på våren: blöjor av ryskt tyg, lindor med uddbrodyr, skjortor av batist och linne och till med ett halvt dussin underkjolar i madapolam med engelsk spets och volanger (ifall sonsonen skulle bli en sondotter). På leksaksavdelningen valde hon ut en hoppande hund som väckte stor förtjusning, en gunghäst och en droska i plåt med små hästar som travade framför. Sedan besökte hon korgavdelningen för att köpa en lära gå-stol, en skyddsmössa av vide prydd med garntofsar och en vagga med sänghimmel, som också var gjord av vide men som kostade lika mycket som om den hade varit av finaste trä. Fru Maria del Rosers glädje över att få handla åt sitt barnbarn, hennes äldste son Amadeos och hennes kära Teresas första barn, återspeglades i den stora mängden inköp.

17

”Det är mer komplicerat med dagens barn, de behöver fler saker än förr”, sa hon för att rättfärdiga sina inköp.

Innan de gick vidare stannade Maria del Roser till framför ett dockhus i två våningar som kostade tio pesetas. För ett ögonblick fruktade Concha att åsynen av dockhuset hade väckt tragiska minnen om den stackars Violeta till liv, men i stället fick hon förvånad höra: ”Det här ska jag köpa i julklapp till din dotter.

Tror du att hon kommer att tycka om det?”

En kvinna klädd i den eleganta svarta uniform som varuhusets expediter bar log mot de båda damerna från andra sidan trädisken.

Concha satte munnen mot doña Maria del Rosers öra och sa så diskret hon kunde: ”Jag har inga barn, frun. Ni måste mena Laia, kokerskans dotter.” ”Just precis, den söta flickan med de pigga ögonen!” Maria del Roser tycktes bli ivrig, men så mulnade hennes uppsyn plötsligt. ”Nej. Det är ingen bra idé. Jag tror inte att den flickan är intresserad av dockhus än.” ”Hon är tolv år”, påpekade Concha, ”och har aldrig ägt något dockhus. Jag tror att hon skulle bli jätteglad.” ”Nej, nej, nej.” Maria del Roser viftade bort tanken som om den gjorde henne illa till mods och gick därifrån. Miniatyrhuset var glömt.

På avdelningen för köksutrustning ville hon att hennes trogna följeslagerska skulle välja. Det var på sätt och vis hennes roll, anledningen till att hon var med. I Maria del Rosers ögon förvandlades hon till ett slags allvetande rådgivare som kunde förutspå vad som kunde tänkas behövas och till och med vilka katastrofer som kunde undvikas tack vare ett eller annat förvärv.

Egentligen var det Teresa, den nya frun i huset, som insisterade på att Concha inte för en sekund skulle lämna hennes svärmor ensam. Concha inte bara följde henne överallt och hjälpte henne med det som behövdes nu när hennes hälsa började svikta, utan hon såg även till att matmoderns långt framskridna demens inte vållade obehag för familjen.

Inför en tillmötesgående expedit, som demonstrerade grytor och pannor lika stolt som om han hade visat siden- och organdi­ 18

tyger, vinkade Maria del Roser till sig Concha och sa med smalnande ögon: ”Välj du. På det här området är det du som är experten.”

Huruvida fruns villrådighet i dessa frågor var äkta eller spelad kunde ingen veta säkert, men Concha hade alltid misstänkt att Maria del Roser visste mer om hur man skötte ett hushåll än hon ville erkänna, och att hennes missbedömningar snarare berodde på bristande intresse än på bristande förmåga. Hennes sjukdom fick inte osäkerheten kring detta att klarna.

Den här eftermiddagen, när hon stod och synade en stekpanna vars botten återspeglade en karikatyrbild av henne själv, sa hon: ”Vi behöver åtminstone ett dussin sådana här, inte sant, Conchita?”

På något sätt, hur visste hon inte, lyckades Concha se till att de bara köpte med sig två. Maria del Roser fattade även tycke för två grytor och fyra kastruller i olika storlekar och av högsta kvalitet, alla i gjutjärn och med blå emalj. Egentligen behövde de ingenting dylikt; i köken hade de kokkärl så att det räckte och blev över. Men fru Maria del Roser såg inte hur man skulle kunna lämna El Siglo utan att ha gjort av med åtminstone tio pesetas på köksavdelningen på första våningen. ”Jag tycker bättre om grytor än om ädelstenar”, brukade hon leende utbrista på den tiden då hon ännu spritte av livskraft.

Den dagen fick hon även för sig att de var i akut behov av en uppsättning kristallglas, som kostade över hundra pesetas, och lade till den i beställningen utan att blinka, varpå de gick vidare till damklädesavdelningen, där man gjorde den sista provningen av aftonklänningen som hon hade beställt. Till räkningen lade hon dessutom ett halvt dussin underkjolar i batist och två broderade korsettskyddare i linne. Maria del Roser Golorons var en alltför egensinnig person för att låta sig styras av en sådan sak som mode, så under hela sitt liv hade hon klätt sig efter de strikta kriterierna renlighet, bekvämlighet och ett lämpligt val av färger.

Men när hon nu närmade sig de sista akterna i sitt liv hade hon börjat envisas med att använda turnyr igen och kjol med släp som sopade golvplattorna. ”En elegant kvinna bör endast visa den yttersta spetsen på 19

skorna”, fastslog hon inför sömmerskans uppgivna blick. Denna hade ögonblicket innan visat några skisser av det senaste modet från Paris: ett par kappor med bara en ärm som Maria del Roser fann lika märkliga som benämningen som sömmerskan gav dem – ”asymmetriska”. ”De där fransmännen slår knut på sig själva för att lura oss att handla”, sa hon och gick vidare.

Concha följde efter henne genom det välfyllda varuhuset, lycklig som en liten flicka. Hon hade inte sett frun så engagerad i förberedelserna inför julen sedan Violetas död. Det goda humöret hade utan tvekan med den förestående födseln att göra. Tack vare den hade huset börjat påminna lite mer om hur det varit innan tystnaden hade lägrat sig över rummen.

När inköpen var klara ville frun ta igen sig lite i kaféet. Hon arrangerade sin omfångsrika kjol i en av fåtöljerna, bad Concha att hämta en modetidning åt henne från läsesalen – ”Bara den inte är fransk!” – och beställde ett glas kallt vatten och en tallrik kroketter. Hon uttryckte även en önskan om att få hälsa på varuhusets ägare, som hon alltid gjorde när hon besökte etablissemanget. ”Sätt dig, Conchita, du gör mig nervös”, sa hon och pekade mot den andra stolen.

Lika punktlig och artig som alltid dök don Octavio Conde upp just när hon var i färd med att avnjuta krokett nummer två. ”Mår familjen bra?” frågade han och böjde sig fram för att kyssa sin kära Maria del Roser på handen. ”Kan ni tänka er en sådan bedrövelse”, svarade hon, ”jag har just fått reda på att Conchita inte har några barn.” ”Vid min ålder hade det passat bättre med barnbarn”, skojade Concha, som hade känt don Octavio ända sedan han var liten pojke. Och i en viskning i fruns öra tillade hon: ”Det är Octavio.

Han kommer att tycka att det är konstigt om ni niar honom.”

Octavio log förstående, även om det fanns en viss oro eller kanske sorgsenhet i hans sätt att knipa ihop läpparna när han betraktade sin bäste väns mor. ”Conchita är väl lite som en mor för oss alla”, inflikade han. ”Och det kommer hon även att vara för den tredje generationen som är på väg.”

20

”Visst är det så, visst är det så”, svarade Maria del Roser med frånvarande blick innan hon med ens återvände till nuet. ”Hur vet ni det?”

Octavio ryckte till. Det var en knappt märkbar rörelse, som endast ett par ögon som var vana vid att iaktta kunde upptäcka, som Conchitas. ”Jag vet det eftersom er son och jag har varit vänner sedan skoltiden. Vi lärde känna varandra på Jesuitordens internatskola i Sarrià. Som ni vet”, han försökte skratta men det lät ansträngt, ”ger det torftiga livet på internatskolor upphov till starka vänskapsband.” ”Ack ja, internatet.” Maria del Roser himlade med ögonen och lade benen i kors under kjolen så att hon satt bekvämt. ”Tänk så jag gladdes åt att få komma och hälsa på er på söndagarna”, suckade hon nostalgiskt. ”Vi tyckte också om söndagarna”, sa Octavio, ”men av en annan anledning, är jag rädd: när familjerna kom på besök blev prästerna nämligen mänskliga igen. Som vi avundades Amadeo när han fick komma därifrån! Han var alltid intelligentare än alla vi andra. Och det är han fortfarande.”

För att komma bort från det känsliga ämnet styrde Maria del Roser in samtalet på något annat. Hon tyckte inte om att tala om de år då hennes son varit elev hos jesuiterna i Sarrià. ”Visst är han intelligent”, muttrade hon medan hon mumsade på en krokett, ”men det är synd och skam att han har blivit så omöjlig. Vad var det nu vi talade om? Jo, nu minns jag. Ska ni fira julhelgen tillsammans med familjen?” ”Dessvärre inte”, svarade Octavio och gned händerna i en nervös gest som såg märklig ut hos honom. ”I morgon åker jag till New York för att etablera ett eget företag.”

Maria del Roser gjorde så stora ögon att pannan veckade sig som ett dragspel. Concha blev än mer förvånad och utbrast: ”New York? Ska du vara där länge?” ”Det vet jag inte ännu, det beror alldeles på hur det går.” Så avslutade han hastigt samtalet med en improviserad ursäkt: ”Det var mycket trevligt att få hälsa på er, frun. Nu får ni ursäkta mig, jag har ännu en hel del förberedelser att göra.”

21

”Javisst, javisst, vi förstår”, sa Concha.

Maria del Roser kommenterade inte den överraskande nyhet de just fått höra. ”Hälsa era föräldrar så mycket”, fortsatte hon i stället, som om hon följde en inrutad avskedsritual som sedan länge varit förprogrammerad i hennes huvud. ”Vi ses efter julhelgen, när vi kommer och hämtar korgen med babysaker. Barnet ska födas i … Conchita, när är det mitt barnbarn ska födas?” ”I maj, frun.” ”Min stackars svärdotter fick missfall, förstår ni. Men den här gången går allt väl, tack och lov.”

Conchita kände sig lite besvärad av dessa privata avslöjanden.

Inte heller Octavio Conde tycktes bekväm med den vändning som samtalet hade tagit. Ivrig att få komma därifrån upprepade han handkyssen, nickade åt Conchita, och innan han lämnade kaféet tecknade han åt servitören att de två damerna inte behövde betala för sig.

Han hade precis försvunnit utom synhåll när Maria del Roser gjorde en förskräckt min. ”Vi glömde fråga om hans hustru mår bättre. Så oartigt av oss.” ”Don Octavio är ungkarl, frun. Ni tänker säkert på doña Cecilia Gómez del Olmo, hans mor”, påpekade Conchita försiktigt, och Maria del Roser nickade. ”Ni minns väl att hon dog för många år sedan, den stackaren.” ”Gjorde hon? Och har hennes make gift om sig?” ”Nej, frun. Don Eduardo Conde förblev trogen hennes minne ända fram till sin död, vilken också inträffade för flera år sedan.”

Doña Maria del Roser rynkade pannan. ”Nu går vi, Conchita, innan vi börjar röra ihop saker och ting.”

De gick ett par steg, men innan de kommit fram till hissen stannade Maria del Roser upp igen. En hisspojke klädd i röd livré öppnade hissdörren åt dem. ”Vad är det nu mitt barnbarn ska heta, Conchita?” frågade Maria del Roser medan hon drog in kjolen i hissen. ”Jag glömmer alltid bort det.” ”Modesto, frun. Förutsatt att det blir en pojke. De har ännu 22

inte bestämt något namn om det blir en flicka.” Hon sa det med viss rädsla i rösten.

Rädsla för en slumrande sorg som när som helst kunde vakna. ”Jag vill gärna att hon ska heta Violeta”, förkunnade frun. ”Det borde finnas en till Violeta i familjen så snart som möjligt.”

Sorgen slumrade, konstaterade Concha lättad. ”Hur kan de vilja ge mitt barnbarn en hisspojkes namn!” utbrast Maria del Roser, utan hänsyn till den anställde som stod framför henne. ”Vet du varför de har valt ett så gräsligt namn?

När det finns så många helgonnamn att välja mellan.” ”För att hedra konstnären som undervisade er son, frun.”

De hade redan fört det här samtalet ett dussin gånger, men ingen av dem lät sig bekommas av upprepningen. ”Ja, det stämmer ju. Min son är konstnär. Inte så tokig, tror jag.” ”Inte alls, frun. Han är mycket framgångsrik och ansedd”, svarade Conchita med moderlig stolthet.

Detta samtal utspelade sig bredvid en stor reklamaffisch som fyllde nästan en hel vägg i hissen. På den syntes en ung galaklädd dam. I ena hörnet stod konstnärens namn med tjocka, svarta bokstäver: Amadeo Lax. Tavlan var till för att locka kunder, på samma sätt som den hade gjort när den varit reklamskylt för varuhuset för ett tiotal år sedan. ”Tyckte inte du att Octavio uppförde sig märkligt i dag?” frågade Maria del Roser plötsligt. ”Han var sig inte lik.”

Conchita hade tänkt samma sak. Hon utgick från att det berodde på resfeber inför resan han just berättat om. ”Om min son hade lagt ned lika stor möda på att sköta sin fars och morfars fabriker skulle vi inte vara fattiga nu”, hävde Maria del Roser ur sig och utbrast sedan häftigt: ”Här ska vi kliva av, unge man! Ur vägen!”

Conchita klev ur hissen, rodnande ända upp till öronen. Maria del Roser fortsatte helt oberörd, påskyndad av någon angelägenhet som bara fanns i hennes huvud. ”Ni är inte fattig, frun”, skyndade sig Conchita att svara så fort de kommit tillräckligt långt från hisspojken. ”Ni är bara en aning mindre rik än tidigare.”

23

”När då, tidigare?” Flera tunna rynkor dök upp på Maria del Rosers panna. ”Före krisen. Det sägs att hela världen känner av den, inte bara Barcelonaborna. Alla har förlorat något, vissa mer, andra mindre.” ”Tro inte det, Conchita. De riktigt rika förlorar nästan aldrig någonting. Möjligen bara sin frihet, för med så många anarkister som går lösa får man inte avslöja sig. Känner du någon anarkist?” ”Nej, frun, ingen.” ”Bra. Fortsätt så. Anarkisterna tar sig in i folks hem och stjäl deras mattor. Sedan sätter de eld på alltihop. Men först mattorna.

De älskar mattor.” Så spratt hon till igen. ”Men varför står vi här och pratar? Vi måste åka hem, Conchita. Har vi köpt allt vi behövde? Tänk efter noga.” ”Ja, frun.” ”Är du säker på att det inte är något mer vi behöver? Någon gryta till middagen i morgon, kanske?” ”Nej, frun. Vi har grytor så det räcker.” ”Är du säker?” ”Alldeles säker, frun.” ”Bra, då förstår jag inte varför vi står här.”

Med något trötta steg, om än lika eleganta som alltid, klev fru Maria del Roser ut på Les Rambles. Julián satt och väntade ett par meter därifrån, bakom ratten på Renaulten. Så fort han fick se kvinnorna komma ut skyndade han sig att kliva ur bilen, öppna bakdörren och hålla fram armen för frun för att hjälpa henne att kliva in. Därefter gjorde han detsamma med Concha, fast lite mindre entusiastiskt. Bägge två klamrade sig så hjälplöst fast vid den trogne chauffören att det nästan såg opassande ut.

För två kvinnor som levt i över sex decennier var det ingen enkel uppgift att ta sig in i detta moderna skrälle. Än mindre när de till sin hjälp enbart hade en nästan sjuttioårig chaufför.

Maria del Roser dunsade till slut flämtande ned på sin plats, Concha följde efter och Julián andades ut, måhända lättad över att ombordstigningen hade avklarats utan missöden. Sedan återvände han till sin plats bakom ratten.

Så fort motorn började brumma sa Maria del Roser, medan hon 24

kastade en sista blick mot varuhusets upplysta entré: ”Jag mådde inte alls bra av de där kroketterna, Conchita.” Hon nickade mot magen som var inklämd i korsetten. ”Nu åker vi hem, Felipe”, fortsatte hon. ”Det passar sig inte för två anständiga damer att vara ute så här dags.”

Den gamle chauffören tog inte illa upp över att frun inte kom ihåg vad han hette. Snarare kände han sig hedrad över att hon tilltalade honom med hans fars namn, en man som hade tillbringat sitt liv på kuskbocken på den förste herr Lax droska, tjänstvillig och tystlåten som en bra tjänare skulle vara. Julián hade avgudat sin far i livet lika mycket som han hedrade honom efter hans död, och han gladdes åt att Maria del Roser på sistone hade börjat blåsa liv i honom igen med sitt otillförlitliga minne.

Ovanför markisen över varuhusets huvudentré tillkännagav en rad stora tecknade figurer att julen var där. Skyltfönstren glittrade. I det största åkte ett eldrivet leksakståg med vagnarna fullastade med pyttesmå paket runt, runt utan uppehåll. På Les Rambles skyndade ett myller av jäktade personer fram. I närheten hördes julsånger. Folk strömmade ideligen in och ut genom de stora snurrdörrarna.

Renaulten körde längs stadens populäraste gata i riktning mot havet. Maria del Roser slöt ögonen. Concha lät sig vyssas till ro av julstämningen, den kyliga dagens sista solstrålar, de livliga gatorna. Hon beundrade Filippinska tobaksbolagets rikt pyntade fasad och gjorde korstecknet när de åkte förbi Belénkyrkan där hon samma morgon hade avlagt sitt obligatoriska årliga besök, som så många andra Barcelonabor. Hon skymtade blomsterstånden längre fram och tänkte med visst vemod på den tid då inga bilmotorer störde blommorna med sina hostningar. Hon skulle gärna ha klivit ur och köpt en bukett vita margeriter, doña Maria del Rosers favoritblomma, men nu var det bråttom och de hade inte tid att stanna till.

När de kom fram till Portaferrissagatan svängde bilen av och passerade Mojapalatset, som hade fönsterluckorna öppna som om någon hade bestämt sig för att vädra ur de adliga salarna.

En fotgängare hade lagt märke till samma sak som Concha och stannat till mitt i gatan för att nyfiket betrakta målningarna och 25

medaljongerna i taket. Giren fick Maria del Roser att vakna till. ”Vet du om extramulan är iordninggjord?” frågade hon. ”Jag vill inte bli sinkad.” ”Till de här moderna fordonen behövs inga mulor, frun.

Motorn sköter allt.”

Bilköpet hade varit ett av herr Rodolfos infall. Han hade beställt den från Frankrike nästan tre decennier tidigare, efter att ha fått se en annons där man erbjöd en ”Renault 14 HK med elegant limousine-torpedkaross”. Inget modernt sinnelag skulle ha kunnat motstå en sådan beskrivning. Det var en av de första automobilerna i staden – registreringsskylt nummer fyra – och den var så beundrad att fotgängarna den första tiden stannade och applåderade när den körde förbi. ”Var inte så säker på det du, utan se efter om mulan är klar …”, svarade Maria del Roser innan hon lutade huvudet mot bröstet och återigen föll i djup sömn.

Vid det som tidigare hade varit Coliseumteatern gjorde man reklam för galaföreställningen av en film med Harold Lloyd på juldagens kväll. Vid biljettluckan stod några personer och väntade i kön, och bara ett par meter därifrån stod ett par herrar och gestikulerade och pratade med höga röster. Concha suckade uttråkat: sådan entusiasm kunde bara väckas av frågor om Kataloniens självständighet eller om finanskrisen. Eftersom det lät som att de uttryckte sig på det mjuka och rika språk som dög lika bra till att utropa republiker som till att sälja meloner, gissade hon på det första.

De nådde sitt mål långt efter lunchtid. Förr i tiden skulle ett sådant uppförande ha varit otänkbart för Maria del Roser.

Hålltiderna, som följdes till punkt och pricka, hade alltid varit kugghjulet som fick familjen Lax hushåll att fungera som det skulle. Man åt frukost kvart över åtta, man gick ut på promenad eller åkte en rundtur mellan klockan tolv och halv två, man åt lunch prick klockan två, man bad rosenkransens böner klockan sju – en kvart senare på onsdagar – och därefter åt man middag, och det fanns inget utrymme för förändringar. På onsdagar höll Maria del Roser sina träffar i biblioteket, på torsdagar tog man emot besök och på söndagar gick alla i mässan klockan tolv i 26

Concepciókyrkan, vars präst – fader don Eudaldo – brukade äta middag hos familjen efteråt. Och så fortsatte det, utan förändring, vecka efter vecka, ända tills julen, påsken eller sommaren ruckade på rutinerna.

Denna julafton år 1932 bad Maria del Roser om att bli serverad en kopp te på sitt rum och drog sig tillbaka utan att hälsa på någon. Hennes son, som hade suttit vid bordet och väntat på henne – mycket rak i ryggen mot det stoppade ryggstödet – hade tröttnat på att se sin soppa kallna och börjat äta, och naturligtvis var han mycket förargad. Teresa, svärdottern, försökte ursäkta hans mor genom att påpeka att hon ju inte var frisk. Det gifta parets lunch blev, inte bara av den anledningen, en stel och dyster historia, och få ord utväxlades.

På eftermiddagen kom ett par springpojkar från det stora varuhuset med förvärven tjusigt inslagna. Tjänstefolket stoppade undan dem i förrådet bredvid skafferiet i väntan på vidare instruktioner. I köket rådde febril aktivitet med förberedelser inför följande dags måltid. Julaftonens middag var däremot ingen viktig tradition i familjen: allt krut lades på juldagslunchen.

Maria del Roser kom inte ut ur sitt rum på hela eftermiddagen. På kvällen ringde hon på Antonia för att få hjälp att lägga sig. Kvinnan, som hade börjat i hushållet bara fyra år tidigare, samtidigt som Teresa flyttade in, kom ut ur rummet med bestört min och sa att hon aldrig hade sett frun så upprörd eller med så många griller i huvudet. ”Jag blir tokig om jag måste lyssna på henne en enda minut till”, förkunnade hon.

Teresa tog över. Hon skickade iväg kammarjungfrun för att själv milt och kärleksfullt inta hennes plats. Hon skyndade in i svärmoderns rum, som om hon varit en läkare inför ett akut sjukdomsfall. Efter en stund kom hon ut och frågade efter Conchita.

Med darrande röst och händer sa hon vädjande: ”Concha, för guds skull, vet du var nyckeln till Violetas rum är?” ”Nej, tyvärr, frun. Den försvann för flera år sedan, samma dag som …” Hon avbröt sig och tänkte återigen på den slumrande sorg som inga högt uttalade ord fick väcka. ”Er svärmor låste dörren med den. Sedan den dagen har jag inte sett den.”

27

Teresa lät sig inte nedslås av detta. ”Hon måste ha lagt den någonstans. Hon är övertygad om att den ligger under sängen och insisterar på att jag ska leta efter den. Hon säger att hon vill ha den i sin hand”, förklarade Teresa. ”Och jag har gjort det, jag har letat efter den, men där under finns ingenting. Inte ens damm.” ”Frun yrar, det vet ni lika väl som jag. Och ni borde inte krypa på alla fyra i ert tillstånd.” Hon nickade mot Teresas knappt putande mage. ”Det är mer än bara yrande, Conchita. Jag har aldrig sett henne så illa däran. Hon bad mig just ringa efter Juan. Hon säger att hon vill träffa sin andra son innan hon dör. Jag är så rädd. Vet du om Amadeo har kommit hem än?”

Concha skakade på huvudet. Hon hade sett Amadeo åka hem­ ifrån en stund tidigare, utan chaufför, bakom ratten till RollsRoycen. Och som vanligt visste ingen när han tänkte komma hem igen. ”Du måste hjälpa mig, Concha.” ”Tror ni att frun tänker gå in i Violetas rum?” frågade hon bestört. ”Jag vågar inte ens tänka tanken. Det skulle vara förskräckligt för henne. Allt är ju precis som hon lämnade det.”

Teresas blick var sorgsen och hon hade mörka ringar under ögonen. Hon satte händerna på magen och sträckte på ryggen.

Hon var alldeles slut. ”Vi måste hitta den där nyckeln”, sa hon, ”annars kommer hon inte att kunna sova på hela natten. Den måste ligga någonstans.”

Teresa lyckades engagera hela tjänarstaben i sökandet efter den lilla järnnyckeln. Den hade ännu inte dykt upp när herrn i huset kom hem, kvart över nio, lika proper och stram som vanligt.

Han kastade en blick på dem utan större intresse, kallade till sig Conchita och bad att få middagen serverad i sitt arbetsrum. På väg upp snubblade han på marmortrappans nedersta dekoration, som var alltför lågt placerad. Men ingen gjorde något väsen av detta. Inte heller han själv.

När Teresa fick reda på att hennes make var hemma igen gick hon upp till hans ateljé för att förklara läget och be honom om lov att ringa hans bror. Ett ögonblick senare kom hon ned 28

igen, och hade tårar i ögonen. Conchita väntade oroligt nedanför trappan. ”Gav han oss tillåtelse att ringa Juan?”

Teresa skakade på huvudet. ”Det var det jag var rädd för”, mumlade den gamla husan med en uppgiven gest.

En halvtimme senare gick den unga flickan Laia – som snart hade tröttnat på sökandet efter nyckeln och blivit skickad till köket av sin mor – uppför trappan till vindsvåningen med en bricka full med mat som hon balanserade i händerna.

Svärdottern fortsatte jakten utan att tappa modet vare sig av Amadeos likgiltighet eller av den hopplösa situationen. Concha sa flera gånger åt henne att gå och lägga sig och lovade att de skulle fortsätta leta, men inte heller det ville Teresa lyssna på. ”Ni borde inte anstränga er så”, sa Conchita, återigen med blicken riktad mot den unga kvinnans mage. ”Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände samma sak som förra våren.” ”Det kommer inte att hända mig något”, sa Teresa milt med ett litet leende. ”Jag är redan fyra månader gången. Doktorn har sagt att allt är som det ska.”

Teresa hade för länge sedan lärt sig att göra sin ihärdighet till sitt främsta vapen.

Nyckeln dök till slut upp vid elvatiden på kvällen, i sekretären som stod i Maria del Rosers förrum som hon använde som sin privata salong. Det var Teresas nypor som triumferande fiskade upp den därifrån och gav den till svärmodern, som tog ett fast grepp om den och om handen som överlämnade den. ”Stanna en stund, Teresa”, bad hon, ”och säg till alla andra att gå.”

Hon blev kvar där inne i ungefär femtio minuter. När Teresa återigen klev ut genom dörren till Maria del Rosers kammare var hon röd i ögonen och mycket blek om kinderna. Hon gick till sängs utan att äta middag. Teet och bullarna som Concha hade lämnat på bordet i hennes salong stod orörda kvar dagen efter.

Natten förflöt under absolut stillhet. Inte ens nattvakten passerade husets stora port. Kanske var det vad man brukar kalla lugnet före stormen.

29

Under timmarna som följde, som nu hörde till juldagen år 1932, skedde tre fruktansvärda händelser: det stora varuhuset El Siglo brann ned, fru Maria del Roser Golorons dog i sin säng och Amadeo Lax tillbringade för första gången natten hos Laia, kokerskans dotter, som då var tolv år gammal.