9789100127312

FÄLTÖVERSTEN

FÄ Ö L ST V T E EN R JONAS MALMBORG ROMAN ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Till Stina

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012731-2 © Jonas Malmborg 2013 tryck ScandBook AB, Falun 2013

”Jag hoppas inte få reda i någonting. Men jag gör en ­upp­teckning – ett dokument.”

– Robertson Davies

Prolog ”Jag har sett dig på stan, cruisin’ med low-lifesen Jag har sett dig plocka upp skit från trottoaren Du och jag, vi brukade gå förbi alla köer Vi brukade gå i täten” – Håkan Hellström

Imponerande.

Imponerande var ordet som dök upp.

Det var ett imponerande djur. Den svarta pälsen var så tät och hårstråna så fina att det glänste över ryggen. Benen var långa och kraftiga. Under den ludna ytan spelade hårda muskler. Den smala svansen var böjd uppåt och vajade sakta fram och tillbaka i luften.

Nacken var sträckt, det kantiga huvudet höjt och blicken riktad högt.

De bildade ett iögonfallande, osannolikt par där de stod på trotto­aren, snett mittemot Mariatorgets tunnelbaneuppgång intill en parkbänk. Den stora, vackra hunden med en manke som nådde upp över midjan på sin ägare. En kortväxt, spenslig snubbe med svart stripigt hår i mittbena.

Han hade på sig en midjekort svart skinnjacka med pösiga axlar och ljusblåa urtvättade jeans som satt löst över höfterna. På fötterna hade han ett par slitna vita gympaskor som hade börjat lossna från sulorna. Han var mager, kurade lite med uppdragna axlar i kylan. Ena handen var instoppad i byxfickan och den andra höll hundkopplet, en stram nylonrem fäst i ett stryphalsband.

Han såg ut att vara i fyrtioårsåldern. Ansiktet var blekt, huden nästan gråaktig. Läpparna var torra och kinderna insjunkna.

Snubben var gammal pundare. Det syntes lång väg.

Han lade märke till dem nästan direkt när han korsade gatan.

Det var något som dröjde kvar. Något som gjorde att blicken sökte 9

sig tillbaka till dem. De skilde ut sig ur den lilla gruppen på sex–sju personer som stod där i korsningen Wollmar Yxkullsgatan–­Torkel Knutssonsgatan och väntade på att de automatiska dörrarna till sjuttiotalshuset som rymde vårdcentral och läkarmottagning skulle öppnas. Det var inte bara att de var så osannolika. Det var något annat också.

De där typerna stod här varje morgon när han gick till jobbet på vårdcentralen. Små klungor med avtända narkomaner som hängde på låset för att kvittera ut sin dagliga ranson med Subutex eller Metadon. Varenda dag stod de här. Väntade. Hängde.

Snackade. Rökte.

Händerna och tänderna. Man kände igen dem på deras händer och tänder. Grova fingrar med tjocka naglar. Torra munnar med håliga tandrader. Raspiga röster som väste fram meningar som lät nästan gammalmodiga.

– Träffade Dojjan igår. Faan, han berätta att Isse torska för tjack igen.

– Näe, vafan säjjeru? Snubben var ju helt clean i flera bast.

– Aaa visst serru. Men Aina tog han på Medis i söndags. Han hade sex kabbar på sej. Tolv g, så han torska för grovt.

Han hade ofta tänkt på det när han såg dem stå där på morgonen, hur fullt upp de verkade ha. Upptagna i diskussioner med yviga gester, fipplande med mobiler, tändare, ciggpaket och handväskor. Som ett gäng förvuxna tonåringar som levde vid sidan av människorna runtomkring. De körde sitt race. De hade sitt eget ratrace.

Han borde tycka synd om dem, han visste det. Det var inget värdigt liv de levde. Samtidigt kunde han inte låta bli att känna ett stråk av förakt. För att de bara stod där och hängde varenda dag utan att göra något vettigt av sina liv. Parasiterade. För att de var skitiga, äckliga, sunkiga. För att de tände sina cigaretter och bolmade loss redan nere i tunnelbanan, bland barnfamiljer och pendlare.

10

Han skämdes för det. Gänget i allén på Wollmar Yxkullsgatan var ju harmlöst. De var inte farliga. Men de störde den välordnade gatubilden i Stockholms innerstad.

Samtidigt kände han en nyfikenhet inför den värld de levde i, den tillvaro de kom ifrån.

Det här var deras kvarter och det var han som var gäst, inte tvärtom. Systembolag, avgiftningsklinik, polisstation, beroendemottagning och vårdcentral för hemlösa – allt fanns samlat inom femtio meters radie.

Han hade passerat här varenda dag i snart tre månader nu. Vid det här laget kände han igen flera av dem. Tjejen som saknade två framtänder i överkäken och brukade sälja Situation Stockholm vid Slussen, killen med buskmustasch som hade tjocka silverringar på vartenda finger och den smala grabben med munkjacka och piercat ögonbryn.

Men snubben med den svarta grand danoisen hade han aldrig sett förut.

Inte kunde väl en sliten pundare som gick på Subutex ha råd med en stor rashund? Hade han stulit den? Eller dealade han heroin och använde hunden som vapen?

Det var ju inte ovanligt att knarkarna och alkisarna hade hundar för att försvara sig på gatan. Han hade också hört att pundare som langade brukade testa nya heroinsändningar genom att injicera det i sina hundar. Dog hundarna var grejerna skitiga eller förgiftade.

Eller så var det så enkelt att en hund gav just den ömhet, närhet och lojalitet som de här människorna aldrig annars fick från omvärlden. Någon som aldrig vek från deras sida.

När han kommit över på andra sidan gatan mötte han för en kort sekund mannens blick. Det var två mörka, trötta ögon som såg in i hans innan de vek av. Snälla ögon.

Då förstod han vad det var som dröjde sig kvar. Han kände igen de där ögonen, han hade sett det där ansiktet förut.

11

Men var?

När?

Han slog av på takten den sista biten fram till gathörnet. Han skulle vilja stanna upp, bli stående där mitt på trottoaren och glo på mannen med den svarta hunden ända tills han kom på var han hade sett honom förut.

Han kollade noga en sista gång på honom. Han sög just i sig ett bloss på sin cigarett. Den stora hunden nosade koncentrerat på något som låg på marken och drog så hårt i kopplet att snubben rycktes med och fick parera med ett halvt steg framåt.

Men, nej. Han fick inte fram det. Kunde inte placera det där ansiktet, de där snälla, mörka ögonen. Vem var han, den där snubben?

Han vek av runt hörnet och grävde i fickan efter sitt passerkort samtidigt som han tog de tre stegen uppför trappan.

De där ögonen.

Han drack dagens första kopp kaffe inne på sitt mottagningsrum.

Det var slut på mjölk i pentryt så det fick bli svart. Utan socker.

Det kändes sunkigt och han ogillade den beska smaken i munnen.

Han gillade inte det här mottagningsrummet heller förresten. Det var tomt och kalt.

Han brydde sig inte om att sätta någon karaktär på det. Inga familjeporträtt, han hade ju ingen familj. Han hade Heléne, men han ville inte sätta upp någon bild på henne. Han ville faktiskt avslöja så lite som möjligt om sig själv för arbetskamrater och patienter som kom in i rummet. Dessutom skulle han ju bara vara här i fyra månader, tre månader hade redan gått.

Själva jobbet var okej, men inte särskilt stimulerande. Han lärde sig visserligen något nytt varje dag och det var omväxlande att träffa nya patienter hela tiden. Men de flesta var gamla och skruttiga och det mesta gick på rutin.

Det var nära hem. Han tog bara tunnelbanan och åkte de fem stationerna från Mariatorget till Karlaplan utan att behöva byta.

12

Han hade det faktiskt förspänt jämfört med sina kurskamrater som satt på vårdcentraler i Kumla, Köping, Trosa och Mariestad.

Han bodde kvar hemma, slapp ha ett distansförhållande med Heléne.

Han rättade till pennorna i det blåa plastfodralet som satt i höger bröstficka. Det blippade till på dataskärmen. Dagens första patient var här. Han reste sig från kontorsstolen för att gå ut i vänt­rummet.

– Jonas Malmborg! Varsågod.

En lång kille i trettiofemårsåldern, klädd i beige duffel och randig halsduk i östermalmsknut, reste sig från en av fåtöljerna och slängde ett tummat ex av tidningen Amelia på soffbordet.

– Då var det den här vägen. Här kan du hänga av dig så får du sitta ner här.

Han slog sig ned bakom bordet och tog fram journalen. Jonas Malmborg var född 1974. Inga dokumenterade sjukdomar. Inga allergier. En enkelsidig lunginflammation för sex år sedan.

Han slog igen mappen och tittade upp.

– Jaha, Jonas. Vad är det som har fått dig hit i dag?

Killen harklade sig och tittade ner i bordet. Han verkade nervös och fipplade med händerna. Könssjukdom? Eller ångest, kanske.

Förmodligen ångest.

– Sömnlöshet, faktiskt. Jag kan inte sova, sa Jonas med en röst som var på väg att brista.

– Okej. Du sover för lite?

– Näe, alltså jag sover inte alls. Inte en blund.

– När sov du senast?

– Få se nu. Det var sex dagar sedan.

– Du har inte sovit på sex dygn?

– Nej, just det.

– Det låter jobbigt.

– Det är jobbigt.

13

– Finns det någon anledning, som du ser det, till att du inte kan sova?

– Alltså, jag har sån fruktansvärd ångest. Den blir bara värre ju längre tid det går utan att jag kan sova. Det är ju liksom kemiskt. I hjärnan. Jag blir ofta melankolisk när jag har sovit för lite. Men det här … Det här är extremt, jag har aldrig mått så här dåligt förut.

– Sex dygn utan sömn är en lång period. Jag förstår att det är väldigt påfrestande. Får jag fråga, finns det någon direkt orsak till ångesten? Jag menar, hur började det?

– Alltså, jag är inne i en ganska djup kris. Allt har fallit samman i mitt liv på bara några månader, känns det som. Först blev jag av med jobbet. Sedan dog min pappa. Ungefär samtidigt kraschade mitt förhållande. Min flickvän, hon har lämnat mig för en annan.

Han lutade sig tillbaka i kontorsstolen och kliade sig på hakan.

Hummade förstående. Sådär som en läkare förväntas göra.

Samtalet fortsatte med alla de gamla vanliga rutinfrågorna.

Allmän­tillstånd, alkoholvanor, dagliga rutiner, motion, kosthållning, familj och vänner. Han svarade patienten med korta utvikningar om hjärnans serotoninnivåer, neuroner och synapser.

Förklarade pedagogiskt att svår ångest var kroppens sätt att tala om för hjärnan att något var fel. Han pratade på, utan att veta riktigt hur länge. Utan att riktigt lyssna.

– Så vad tror du? sa Jonas Malmborg.

– Tror om vadå?

– Medicinering.

– Vilken då? Vad menar du?

– Jo, jag undrar om du tänker föreslå medicinering. Jag har funderat mycket på det. Ända sedan jag var på psykakuten och blev hemskickad. Det är ju å ena sidan väldigt skrämmande, men samtidigt kanske det är dags att vara pragmatisk.

– Just det ja. Medicinering.

Han förklarade så sakligt och pedagogiskt han kunde att den 14

behandlingsmetod som hade överlägset bäst resultat var anti­ depressiva medel i kombination med kognitiv beteendeterapi.

Han hade sett flera tungt deprimerade och ångestridna patienter få tillbaka sina liv tack vare till exempel Soloft eller Paroxetin.

Och nej, biverkningarna var inget att oroa sig för. De flesta patienter hade inga biverkningar över huvud taget.

– Nu skriver vi ut en inledande dos, ett piller om dagen som tas i samband med frukost och sedan kommer du tillbaka om sex veckor så får vi se hur det fallit ut. Jag skriver även ut två lugnande preparat som kan vara bra när du behöver sova. Låter det som ett rimligt upplägg?

De tittade på varandra. Han såg hur dåligt killen mådde. Han hade verkligen inte sovit på sex dygn. Jonas Malmborg gnuggade sina trötta sorgsna ögon och öppnade munnen.

– Förlåt, en avslutande fråga bara.

– Jaha, vadå?

Besöket med Jonas Malmborg drog ut på tiden. Han tittade på klockan. Önskade att det skulle ta slut. Han orkade inte inta rollen som intresserad jämnårig och rekorderlig läkare. Inte nu. Han var för okoncentrerad. Tanken på den slitne figuren utanför på gatan malde i huvudet.

– Är det inte problematiskt? sa Jonas Malmborg.

– Vadå menar du?

– Att vi människor blir, så att säga, kemiska?

– Kemiska?

– Ja, att vi gör oss beroende av kemiska substanser för vårt psykiska och fysiska välbefinnande. Är det verkligen så bra?

Det blev helt tyst mellan dem.

– Ja, du. Det är nästan en existentiell fråga. För mig som läkare är det faktiskt inget kontroversiellt i det över huvud taget. Vi har i dag mediciner som är så förfinade och precisa att de tjänar sitt syfte väldigt, väldigt bra. Finns det något syfte med att gå omkring och må dåligt?

15

Han lutade sig tillbaka en aning i stolen och lade händerna bakom huvudet. Lite nöjd över sitt sätt att vända på frågan.

– Mitt svar på din fråga är i princip nej. Jag tycker inte att det är problematiskt att äta antidepressiva medel. Jag tycker inte att du ska oroa dig för det heller. I kombination med terapi kommer medicinerna med all sannolikhet hjälpa dig i ditt sorgearbete efter din far. De kommer hjälpa dig att hjälpa dig själv.

– Okej.

– Jag skulle kunna remittera dig till landstingets öppenvårdsmottagning, men där har de enorma väntetider. Jag tror att det klokaste är att försöka hitta en terapeut själv.

–Jo, jag får väl ta tag i det.

–Jag tror att det kommer att bli bra, sa han och skämdes samtidigt lite över sin faderliga ton till en jämnårig person.

Han reste sig. Sträckte fram handen mot Jonas Malmborg som hade börjat sätta på sig ytterkläderna.

– Jag lägger in de här tre recepten i vår databas så kan du hämta ut dem på vilket apotek du vill.

– Fint. Då säger vi så.

– Det gör vi. Ta hand om dig nu.

Morgontimmarna och förmiddagen förflöt i ett jämnt lågintensivt tempo. En man som skulle ta bort stygnen på sin opererade fot. En äldre dam med kraftig yrsel. Fikapaus med en annan AT-läkare.

Fortfarande ingen mjölk i kylen. Sedan en kraftigt alkoholiserad kvinna med lunginflammation. En mamma med en treårig dotter som hade blod i avföringen. En pensionerad matbespisningstant med psoriasis i lederna. Sedan lunchpaus.

Han hade med sig en matlåda med rester från lördagens middag.

Heléne hade stekt majskyckling och gjort en fantastisk risotto med vitt vin, parmesan och kycklingfond. Men han hade ingen direkt aptit, än mindre ville han tränga in sig i lunchrummet med syrrorna och konversera. Han kunde höra hur de satt där inne och babblade.

16

Istället dröjde han sig kvar på rummet och plockade med förmiddagens skörd av journaler, recept och blanketter.

Han hade just loggat in på sin mail när dörrklockan ute i väntrummet ringde. Ingen öppnade. Det ringde igen. Förmodligen en förvirrad pensionär som inte sett skylten att det var lunchstängt mellan halv tolv och halv ett. Ny signal, denna gång ihållande.

Han tänkte inte öppna. Det fick någon av syrrorna eller sekreterarna göra. Så hördes steg ute i korridoren. Dörren öppnades. En kvinnoröst talade om att mottagningen var stängd. Det var Lena, distriktssköterskan med mottagningsrummet bredvid väntrummet, som fått i uppdrag att värna måltidsfriden. Men inkräktaren lät sig inte köras iväg.

En hes, släpig mansröst hördes i korridoren.

– Jag ber damen så väldigt mycket om ursäkt att jag kommer och stör i lunchen. Det var verkligen inte min mening, verkligen inte, alltså.

– Det är okej. Men det är stängt. Du får återkomma om cirka femtio minuter.

– Jo men nu förstår damen att det är på det här viset att jag måste få träffa en doktor, sa den hesa mansrösten. Snälla, snälla, rara damen.

– Jamen alla doktorer är tyvärr på lunch. Du får återkomma halv ett så kan vi boka in en tid. Men är det här din husläkar­ mottagning?

– Ja visst, jorå, det är det säkert. Men damen skulle inte kunna släppa in mej så kan jag sitta här i väntrummet?

– Nej, det går inte. För det första har vi inga patienter alls under lunchen och sedan får du inte komma in här med en hund. Du måste lämna hunden utanför, på gatan. Den får inte följa med in över huvud taget, sa Lena irriterat.

Han hajade till där han satt framför mailen på sitt rum och släppte blicken från skärmen för att lyssna noggrannare. En hund? Att 17

rösten där ute tillhörde en missbrukare gick det inte att missta sig på. Kunde det vara snubben från i morse?

Han höjde blicken från datorn. De där bruna snälla ögonen. Ett pojkansikte i en skolkatalog.

– Han är så snäll så, lille Ozzy, sa rösten och gjorde sig barnslig.

– Det är han säkert, men det spelar ingen roll. Det finns de som är allergiska. Ni får vänta utanför på gatan bägge två till halv ett.

Nu var Lena riktigt irriterad.

– Men snälla lilla damen ni kan väl göra ett undantag. Jag är sjuk och jag behöver träffa en doktor. Jag lovar att jag ska sitta ner och vara tyst som en liten mus här i väntrummet så ni får äta er lunch i fred. Du kan väl vara lite bussig …

Han reste sig från datorn och gick ut i korridoren. Lena var på väg att trycka igen dörren framför mannen med den svarta grand danoisen som nyfiket nosade henne i skrevet. Två syrror hade hört snacket i dörren och var på väg till undsättning.

Han ropade, högt längs korridoren. Lite för högt, insåg han.

– Lena! Lena, det är okej.

Hon vred på huvudet.

– Vadå?

– Jag kan ta emot, nu direkt. Jag har ett återbud alldeles efter lunch.

Han höll upp handflatorna i en lugnande gest mot den bestämda distriktssköterskan.

– Det är lugnt, jag tar över här.

– Men vi har stängt för lunch.

– Det går bra, jag tar det här. Du kan gå tillbaka till lunchen.

– Men hunden, han kan ju inte ta med sig hunden in. Det är inte okej.

– Jag tror vi kan göra ett undantag och vädra ordentligt inne på mitt rum. Hunden är väl snäll? Han verkar inte så farlig.

För andra gången i dag mötte han de där bruna ögonen. Han tittade rätt in i dem. De såg ännu snällare ut nu.

18

– Ozzy, jarå. Han är så snäll att det nästan är löjligt. Jag kan försäkra damen att han ska uppföra sej.

Lena backade motvilligt och höll upp dörren så att mannen med hunden kunde kliva in.

– Det här är inget som jag kan ta på mitt ansvar. Du får se till att de kommer ut sedan också. Nu är det här ditt ansvar.

– Jaja, det ordnar sig. Inga problem. Vi går in här på mitt rum, sa han och visade in patienten på rummet. Hunden, som verkligen var enorm när man kom riktigt nära, slickade honom på handen.

Som en kalv, tänkte han och torkade av dreglet på läkarrocken.

– Tack snälla doktorn, det var verkligen snällt. Tackar så mycket.

Han rafsade undan pappren som låg på skrivbordet och stängde ned ett mail som var öppet på skärmen. Sedan satte han sig ned i kontorsstolen och tittade på mannen. Nu kunde han se anletsdragen ännu tydligare. Mannen hade underbett, förmodligen på grund av att flera tänder fattades. Han snörvlade. Kinderna var rynkiga. Rummet hade snabbt fyllts med lukten av hund, tobaksrök och gammal svett.

Han satt där med fötterna instoppade under stolen. När han böjde sig fram åkte håret i pannan ner framför ögonen. Han rättade till det med ena handen och sprack sedan upp i ett urskuldande leende. Flera tänder fattades.

Det var då han förstod.

Det var han.

Han levde.

19