9789100127190

jaco

per ole persson

Jaco Roman

albert bonniers fรถrlag

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012719-0 Copyright © Per Ole Persson 2012 Svensk utgåva enligt avtal med Nordin Agency Bookwell, Finland 2012

Timor 2006. Mitt flyg har precis landat och jag stiger ut i det starka ljuset på en solsprucken parkeringsplats fylld av grästuvor och sopor. Barn med smala bruna ansikten och gulvita ögon står i en ring omkring mig.

Dollar, dollar.

Solen är alldeles för stark. Ingenting jag ser liknar en taxi. På andra sidan parkeringsplatsen ligger ett flyktingläger omgärdat med ett två meter högt hönsstaket. Stora skitiga plastpresenningar. Det är säkert tio barn omkring mig nu. Jag har många dollar på mig, men jag vågar inte ta upp dem. Jag vet inte vad som kommer att hända.

Lite längre bort vid ett par utbrända bilar står en grupp ungdomar. De är vända in mot varandra, men all deras uppmärksamhet är riktad mot mig. En av dem har en ·5·

överdimensionerad slangbella i handen. I andra handen håller han en kort metallpinne. Den är spetsig i den ena änden och har ett knippe lila garn fastknutet i den andra.

Jag tittar på pinnen och plötsligt förstår jag att det är en pil och att pilen skjuts med slangbellan.

Ibland ser jag bilder. Det är ofta inga vackra bilder och de föreställer saker som jag omöjligt kan veta något om.

Saker som jag aldrig har upplevt. Den här bilden är tydlig.

Det är min egen hals. Pilen har gått rakt genom struphuvudet och ut på andra sidan. I nacken syns två centimeter av pilens spets och framme på halsen hänger lite av det lila garnet ut. Exakt så mycket skada kommer pilen att orsaka om pojken skjuter den mot mig.

Jag tittar upp och möter hans blick. Den är genomträngande och ögonbrynen hoptryckta. Han har sett att jag stirrar på hans vapen. Han ler. Vita tänder. Sedan lyfter han sakta slangbellan. Jag vänder mig om och börjar snabbt gå tillbaka mot flygplatsbyggnaden, som egentligen bara är ett mycket stort skjul. Två vita soldater med AK5 står innanför grindarna. De har ryggen mot mig.

Jag försöker att inte gå för fort och inte för sakta. Barnen flyter med mig. Mycket närmare nu. De känner att jag är rädd. De kan lukta att det finns pengar väldigt nära. ·6·

Dollar, dollar.

Det är tio meter kvar till grinden. Solen bränner på hjässan. Jag känner hur pilen tränger in genom huden och hur det krasar till när den tvingar sig in mellan två nackkotor och glider genom ryggmärgen. Svett bryter fram överallt. Skjortan klibbar över bröstet.

Taxi?

En hand snuddar vid min och jag vänder mig mot rösten. Det är en gammal gubbsmal man. Han har inget hår alls och mjuka flackande ögon som nästan är senila.

Jag stannar. Jag vet inte varför. Man stannar liksom när någon rör vid ens hand. Bakom honom står en gammal mörkblå Mitsubishi Galant. Den är väldigt låg. Karossen rör nästan vid marken. Jag tittar mot grindarna. De två soldaterna har fortfarande ryggen mot mig. Hade de vänt sig om i just detta ögonblicket så hade jag gått mot grindarna. Jag hade tagit nästa flyg bort från Timor och jag hade aldrig mer kommit tillbaka. Ibland är det så lite som avgör.

Jag går snabbt runt bilen och hoppar in. Den gamle mannen öppnar dörren och viker sig kvidande in i förarsätet.

Den solbrända rynkiga huden korvar sig i nacken. När han väl har satt sig ner andas han långsamt och väsande ut. Jag är säker på att han inte kommer andas in igen. ·7·

Han andas in. Sedan vänder han sig mot mig. Vit dimma över de bruna ögonen. Han vet inte varför jag sitter bredvid honom i bilen.

Hotell?

Okej, hotell.

Ren rutin. Han har kört så många människor från flygplatsen att hjärnan inte behöver vara med för att klara av det. Det räcker med kroppen. Men inte heller den har många månader kvar. Vi rullar ut från parkeringsplatsen.

På höger sida följer vi flyktinglägret. Ett par barn springer omkring och sparkar på en gammal petflaska. En kvinna kryper ut genom ett hål i staketet med ett par majskolvar i famnen. Bakom henne hänger kläder på tork. Det ser ut som om folk bor där permanent. Vi kör in i en rondell. I mitten finns en nymålad rosa cementpelare. Bem vindo a Dili, står det på den prydliga skylten av mässing. Ovanpå syns fötter och vader från en staty som en gång har stått där.

Den gamle mannen kör sakta, knappt trettio kilometer i timmen. Alla kör sakta. Alla har samma bil. En mörkblå Mitsubishi Galant som nästan faller sönder. En och annan jeep. FN eller Oxfam. Vi kör på en metallbro över en uttorkad flod. Flodbotten är torr sand och full av hål.

Ur ett av hålen klättrar en man upp. Han har bar över·8·

kropp. Han tömmer sand över en stor sikt som står på träben. Så ser jag att det finns människor även i de andra hålen. Solen står rakt upp på himlen och det måste vara över fyrtio grader i skuggan. De arbetar rakt under solen.

Letar de guld?

Vi passerar ett litet hus som står på en stor tomt med oljepalmer. Utanför på vägen står en folkhop. De har pinnar och redskap i händerna och står helt stilla och tittar på huset. Inifrån kommer ett skrik. Det låter dovt och ihåligt. Precis när vi passerat möter vi en karavan med fem kamouflagefärgade militärjeepar. De kör fort och väldigt nära varandra. Den gamle mannen vänder sig mot mig. Hans ögon är klarare nu och han pekar mot soldaterna genom att puta med munnen.

Problem, säger han.

Jag vet inte om han menar att soldaterna är problemet eller folkhopen. Eller både och. Jag får bara en känsla av att allting är kaos. Sedan tätnar husen. Fler människor och djur börjar synas. Allt är så annorlunda att det känns som att åka genom en teaterkuliss. Vi kör förbi en lång rad marknadsstånd som i princip står ute på vägen. Travar med färsk lök. Det verkar vara det enda som säljs. Det är mycket folk i rörelse och en grupp barn går längs vägen. Den äldste pojken är kanske sex. Den ·9·

yngsta flickan runt tre. Hon svajar ut i vägen utan att ha koll på vilken riktning hon går i. Så som småbarn gör.

Den äldste pojken får tag i hennes arm och drar in henne precis innan en annan mörkblå Mitsubishi Galant kör över henne. På en ödetomt jagar små svarta griskultingar varandra. De är inte större än mangofrukter. Bredvid står de gamla grisarna. Stickig vit borst. Deras magar hänger nästan ner till marken. Vi passerar ett flygfält och något som liknar militärbaracker. Fler hus dyker upp. Vart tredje står i ruiner med bara skelettet kvar. I vartannat gathörn står en vit get fastbunden. Den äter gräs och sopor. Jag börjar bli orolig igen. Du måste ha kört fel.

Jag ska till Dili. Huvudstaden.

This is Dili.

· 10 ·