Page 1

fr 채mlingens barn


alan hollinghurst

Främlingens barn Översättning Rose-Marie Nielsen

albert bonniers förlag


Av Alan Hollinghurst har tidigare utgivits på annat förlag: Skönhetens linje 2007

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012718-3 Copyright © Alan Hollinghurst 2011 Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Engelska originalets titel: The Stranger’s Child Tryck: ScandBook AB, Falun 2012


TILL MINNE AV MICK IMLAH 1956–2009


FÖRFATTARENS TACK Jag är mycket tacksam mot den belgiska organisationen Het Beschrijf för en månads vistelse i den författarbostad i Bryssel där delar av denna roman skrivits.


ETT Two Acres


1

Hon hade legat i hängmattan och läst dikter i över en timme. Det var inte lätt. Hon tänkte hela tiden på att George skulle komma hem med Cecil och gled allt längre neråt, kapitulerade motvilligt lite i taget, tills hon låg i en hög och trött höll boken över ansiktet. Nu hade det börjat skymma, och texten doldes alltmer bland de andra orden på sidan. Hon ville få en titt på Cecil, insupa honom ett kort tag innan han såg henne, blev presenterad och frågade vad hon läste. Men han måste ha missat tåget eller åtminstone den anslutande förbindelsen; hon såg honom gå fram och tillbaka på den långa perrongen i Harrow and Wealdstone och smått ångra att han rest iväg. Fem minuter senare, när solnedgången färgade himlen ovanför stenpartiet rosa, verkade det möjligt att något värre hade hänt. Dystert upphetsad såg hon för sig hur det kom ett telegram och nyheten spreds, föreställde sig hur hon storgrät nu men många år senare beskrev händelsen för någon, fastän hon inte riktigt bestämt sig för vad som egentligen skett. I vardagsrummet tändes lamporna, och genom det öppna fönstret kunde hon höra modern tala med mrs Kalbeck som kommit på te och som gärna dröjde sig kvar länge, eftersom hon inte hade någon att återvända hem till. Det glödande skenet över gången fick trädgården att plötsligt se ensammare ut. Daphne gled ur hängmattan, satte på sig skorna och glömde sina böcker. Hon började gå mot huset, men något hon förbisett i den lätt hemlighetsfulla timmen på dagen höll henne kvar, det lockade henne 9


nerför gräsmattan, förbi stenpartiet där dammen som speglade trädens silhuetter djupnat lika mycket som den vita himlen. Det var den långa stilla stund då häckarna och rabatterna blev dunkla och diffusa men då allt hon tittade närmare på, en ros, en begonia, ett blankt lagerblad tycktes överlämna sig åt dagen med förstulet vibrerande färger. Hon hörde ett vagt välbekant ljud, den trasiga grinden som slog mot stolpen längst nere i trädgården, och så en obekant röst med skärpa i och Georges skratt. Han måste ha kommit den andra vägen med Cecil, genom The Priory och dungen. Daphne sprang uppför de smala halvt dolda trappstegen i stenpartiet, och där uppifrån kunde hon precis urskilja dem i snårskogen nedanför. Hon hörde inte vad de sa, men Cecils röst kändes oroande; det var som om den hastigt och bestämt tog kontrollen över deras trädgård, deras hus och hela den kommande helgen. Han hade en livlig röst som tycktes säga att det var ovidkommande vem som hörde den, men i tonen fanns också något retsamt och överlägset. Hon vände sig om och såg på huset, det mörka kompakta taket och skorstenarna som avtecknade sig mot himlen, de upplysta fönstren under den låga takfoten, och hon tänkte på måndagen och det liv som de så självklart skulle återuppta när Cecil hade rest. Under träden tätnade skymningen och deras lilla skogsområde verkade på ett intressant sätt större. Ynglingarna drog benen efter sig, även om Cecil lät otålig. Deras ljusa kläder, brättet på Georges platta halmhatt fångade det avtagande ljuset då de långsamt rörde sig mellan björkstammarna, men det var svårt att urskilja deras ansikten. George hade stannat och petade på något med foten, och Cecil, som var längre, stod tätt intill honom, som för att också se det han såg. Hon närmade sig försiktigt, och det tog henne ett ögonblick att inse att de var helt omedvetna om henne. Hon stod stilla och log tafatt, gav ifrån sig ett flämtande ljud och började sedan spänd och förbryllad att fundera över sin position. Hon viss­ te att Cecil var gäst och alltför vuxen för att bli utsatt för ett spratt, 10


även om hon absolut hade makt över George. Men fastän hon hade makt visste hon inte vad hon skulle göra med den. Nu hade Cecil lagt sin hand på Georges axel, som för att trösta honom, trots att också han skrattade, tystare än förut; brättena på deras hattar nuddade och överlappade varandra. Hon tyckte att det trots allt fanns något trevligt över Cecils skratt, ett lite lustigt gnäggande, även om hon som så ofta inte inbegreps i skämtet. Så lyfte Cecil på huvudet och fick syn på henne och sa: ”Åh, hej!” som om de redan hade träffats flera gånger och gladde sig åt återseendet. George såg ett kort tag förvirrad ut, kisade mot henne medan han snabbt knäppte jackan och sa: ”Cecil missade tåget.” ”Ja, tydligen”, sa Daphne, som för att bemöta den ständigt lika känsliga risken att bli retad valde att låta lite torr i tonen. ”Och sen var jag förstås tvungen att se Middlesex”, sa Cecil och kom fram och skakade hand. ”Vi har visst vandrat genom större delen av grevskapet.” ”Ni gick förstås över fälten och genom skogen”, sa Daphne. ”Det är mycket vackrare än vägen via samhället. Då går man bara rakt uppför Stanmore Hill.” George rosslade lite generad men också liksom lättad. ”Cess, det här är alltså min syster.” Cecils hand, varm och hård, höll fortfarande hennes i ett fast grepp, frimodigt och glatt. Det var en stor hand, aningen okänslig, en hand som var mer van vid att hantera åror och rep än de smala fingrarna på en sextonårig flicka. Hon andades in hans lukt, svett och gräs och syrlig andedräkt. När hon började dra till sig fingrarna kramade han dem igen ett par sekunder innan han släppte taget. Hon tyckte inte om känslan, men strax efteråt upptäckte hon att hennes hand höll kvar minnet av hans, att den nästan ville sträcka sig fram genom skuggorna och röra vid den igen. ”Jag satt och läste dikter”, sa hon, ”men det blev tyvärr för mörkt för att se.” ”Aha!” sa Cecil med det snabba upprymda skratt som nästan 11


lät som ett fnissande. Hon kände dock att han tittade vänligt på henne. Nu när skymningen fallit måste de betrakta varandra på nära håll för att kunna urskilja ansiktsuttrycken; det fick dem att verka synnerligen intresserade av varandra. ”Vilken diktare?” Hon hade Tennysons samling och också Granta med tre av Cecils egna dikter, ”Corley”, ”Gryning på Corley” och ”Corley i skymningen”. Hon sa: ”Åh, Alfred, lord Tennyson.” Cecil nickade långsamt och verkade road av att leta efter ett vänligt och raskt svar. ”Tycker Daphne att han fortfarande står sig?” ”Javisst”, sa Daphne bestämt och undrade sedan om hon förstått frågan. Hon kastade en blick bort mot raden av träd men med en känsla av andra knappt urskiljbara perspektiv, det slags Cambridgeprat som George ofta gav prov på, där man envisades med saker och ting som absolut inte kunde avses. Det var en raffinerad retsamhet där man aldrig fick veta varför man gav fel svar. ”Vi älskar Tennyson allihop här på Two Acres”, sa hon. Nu verkade Cecils blick mycket lekfull under den breda skärmen på mössan. ”Då tror jag att vi ska komma väl överens”, sa han. ”Låt oss alla läsa upp våra älsklingsdikter – om ni tycker om högläsning.” ”Oh, ja!” sa Daphne, redan upprymd, fastän hon aldrig hade hört Hubert läsa upp något annat än sådana insändare i The Times som han sympatiserade med. ”Vad har herr Valance själv för älsklingsdikt?” sa hon och oroade sig ett ögonblick för att hon inte skulle ha hört talas om den. Cecil log mot dem båda, njöt av makten att kunna välja och sa: ”Ja, det får ni veta när jag läser den för er.” ”Jag hoppas att det inte är The Lady of Shalott”, sa Daphne. ”Åh, jag tycker om The Lady of Shalott.” ”Det är nämligen min älsklingsdikt”, sa Daphne. ”Men nu går vi upp och hälsar på mamma”, sa George och slog ut med armarna för att få dem att följa med. ”Och mrs Kalbeck är förresten också här”, sa Daphne. 12


”Då försöker vi bli kvitt henne”, sa George. ”Ja, du kan ju försöka …” sa Daphne. ”Hon är en stor svart skalbagge, och hon tog med sig mamma till Tyskland förra året och har inte släppt taget sedan dess.” ”Hon är tyska och änka”, sa Daphne och skakade medlidsamt på huvudet för att slå fast detta sorgliga faktum. Hon märkte att också Cecil hade slagit ut med armarna och gjorde nästan omedvetet likadant. Ett ögonblick såg det ut som om de var förenade i en lätt upprorisk konspiration.

13


2

Medan husan dukade undan teet reste sig Freda Sawle och letade sig mellan de små borden och många länstolarna bort till det öppna fönstret. Några höga molnstrimmor glödde rosa ovanför stenpartiet, och själva trädgården hade stillnat i skymningens första gråtoner. Det var en tid på dagen som påverkade hennes känslor olustigt. ”Min dotter överanstränger säkert ögonen någonstans därute”, sa hon och vände tillbaka mot det varmare ljuset i rummet. ”Om hon har sina diktböcker”, sa Clara Kalbeck. ”Hon har studerat några av Cecil Valances dikter. Hon säger att de är mycket fina men inte så bra som Swinburne eller lord Tennyson.” ”Swinburne …” sa mrs Kalbeck och småskrattade sakta. ”De dikter av Cecil som jag sett har handlat om hans eget hem. Fast George säger att han har skrivit andra, av mer allmänt intresse.” ”Jag tycker att jag vet en hel del om Cecil Valances hem”, sa Clara i den lätt kärva ton som fick också hennes snällaste kommentarer att låta en aning sarkastiska. Freda gick de få stegen bort till den musikaliska delen av rummet, fönstersmygen med pianot och det mörka grammofonskåpet. George själv hade fått en ganska kritisk inställning till Two Acres sedan han besökt Corley Court. Han sa att deras hus liksom ”sönderföll i skrymslen”. Detta skrymsle hade sitt eget lilla fönster och 14


överbryggades av en bred ekbjälke. ”De är verkligen försenade”, sa Freda, ”fast George säger att Cecil är hopplös när det gäller tider.” Clara tittade överseende på klockan på spiselhyllan. ”De går säkert inte raka vägen hit.” ”Åh, vem vet vad George tar sig för med honom!” sa Freda och rynkade pannan åt sin egen skarpa ton. ”Han kan ha missat förbindelsen i Harrow and Wealdstone”, sa Clara. ”Säkert”, sa Freda, och det slog henne att de båda namnen som väninnan uttalade med hopklämda vokaler, gutturala r och suddiga w som lät nästan som f var ett slags tecken på hennes anspråk på England, Stanmore och Freda själv. Hon stannade för att rätta till de inramade fotografierna som stod i en förväntansfull halvcirkel på ett runt litet bord. Käre Frank, på en studiobild, med handen vilande på ett annat runt litet bord. Hubert i en roddbåt och George på en ponny. Hon flyttade isär dem för att Daphne skulle synas lite bättre. Ofta var hon glad över Claras sällskap och hennes okonstlade beredvillighet att stanna många timmar i taget. Det var visserligen synd om henne, men hon var ändå en god vän. Freda hade tre barn, telefon och badrum en trappa upp. Clara hade ingen av dessa förmåner, och det var svårt att visa missnöje när hon kom strävande uppför backen från sitt fuktiga lilla Lorelei och ville få en pratstund. Men i kväll, när middagsförberedelserna tog kökets resurser i anspråk, var det aningen okänsligt av henne att dröja sig kvar. ”Man märker att George är glad över sin vän”, sa Clara. ”Jovisst”, sa Freda som plötsligt kände tålamodet återvända. ”Och jag är förstås också glad. Innan dess tycktes han inte ha någon alls.” ”Han blev kanske blyg när han förlorade sin far”, sa Clara. ”Han ville ju bara vara hos dig.” ”Mm, du har kanske rätt”, sa Freda, irriterad över Claras kloka ord och samtidigt rörd över tanken på Georges tillgivenhet. ”Men 15


han håller verkligen på att förändras nu. Jag ser det på hans sätt att gå. Han visslar en hel del, och det brukar ju vara ett tecken på att en man ser fram emot något … Han älskar förstås Cambridge. Han älskar idéernas värld.” I tanken såg hon gångarna över och runt de kringbyggda gårdarna på olika college som idéer som de unga männen följde, genom valv och uppför trappor. Bortom dem fanns trädgårdarna och flodstränderna, den sociala frihetens disiga bländverk, där George och hans vänner låg utsträckta i gräset eller gled förbi i stakbåtar. Hon sa försiktigt: ”Han har blivit invald i Conversazione-sällskapet, förstår du.” ”Jaså, minsann …” sa Clara och skakade tankspritt på huvudet. ”Det är inte meningen att vi ska veta om det. Men det handlar om filosofi, tror jag. Det var Cecil Valance som fick honom invald. De diskuterar idéer. George sa visst att de diskuterar sådant som ’existerar den här spiselmattan?’” ”De stora frågorna”, sa Clara. Freda skrattade skuldmedvetet och sa: ”Jag har förstått att det är en stor ära att vara medlem.” ”Och Cecil är äldre än George”, sa Clara. ”Han är visst två eller tre år äldre och redan något av en expert på vissa aspekter av sepoyupproret. Han hoppas tydligen få stipendium.” ”Han vill kanske stötta George.” ”Ja, jag tror att de är mycket goda vänner!” Clara dröjde lite med svaret. ”Hur det än förhåller sig ser George strålande ut”, sa hon. Fredas leende bekräftade väninnans ord: ”Jag vet”, sa hon. ”Han har äntligen börjat njuta av ungdomens vår!” Bilden var både vacker och vagt oroande. Så stack Daphne in huvudet genom fönstret och ropade: ”De har kommit!” Hon lät ursinnig på dem för att de inte hade märkt något. ”Åh, så bra”, sa modern och reste sig igen. 16


”Inte ett ögonblick för tidigt”, sa Clara Kalbeck och skrattade torrt, som om väntan hade varit tålamodsprövande för henne. Daphne såg sig hastigt om över axeln innan hon sa: ”Han verkar enormt charmig, förstår ni, men han är ganska högljudd.” ”Det är du också, lilla vän”, sa Freda. ”Gå nu och hämta honom.” ”Jag ska ge mig av”, sa Clara lågt och allvarsamt. ”Äsch, dumheter”, sa Freda och kapitulerade som hon misstänkt att hon skulle göra. Hon reste sig och gick ut i hallen. Det föll sig så att Hubert just hade kommit hem från arbetet; han stod i ytterdörren med trilbyhatten på huvudet och nästan kastade in två bruna resväskor i huset. Han sa: ”Jag tog med mig dessa upp i bilen.” ”Åh, det måste vara Cecils”, sa Freda. ”Ja, ’C.T.V.’, titta. Var nu försiktig …” Hennes äldste son var en välbyggd yngling med oväntat rödaktig mustasch, men i ljuset av det senaste samtalet insåg hon att han ännu inte hade börjat njuta av ungdomens vår och troligen skulle vara helt skallig innan han ens fick chansen. Hon sa: ”Och det har kommit ett mycket spännande paket till dig. God kväll, Hubert.” ”God kväll, mamma”, sa Hubert och lutade sig över väskorna för att ge henne en kyss på kinden. Det var en ironisk liten komedi över deras ömsesidiga förhållande, en komedi som på något sätt rörde sig kring det faktum att Hubert inte hade någon humor och kanske inte ens var medveten om att det fanns något komiskt över det. ”Är det detta?” frågade han och tog upp ett litet paket invirat i blankt rött papper. ”Det ser mer ut som något för damer.” ”Ja, det hade jag hoppats”, sa modern, ”det är från Mappin’s –”, och samtidigt började de andra som avtecknade sig mot det mjuka ljuset över gången släntra in genom trädgårdsdörren som stått öppen hela dagen, George och Cecil arm i arm, lysande mot skymningen, och Daphne strax bakom, storögd och med en roll i dramat som den person som hittat dem. Freda fick ett ögonblick intrycket att Cecil ledde George snarare än att George presenterade sin vän, 17


och Cecil själv tycktes besynnerligt obekymrad där han kom över tröskeln i sina ljusa linnekläder med bara hatten i handen. Det var som om han trätt in från sin egen trädgård.

18


3

Uppe i gästrummet lade Jonah ner den ena resväskan på sängen och drog handen över det släta hårda lädret; mitt på locket syntes initialerna C.T.V. präglade i blekt guld. Han skruvade på sig och suckade, i beråd över hur han skulle göra och medveten om att gästen hördes i huset. De fick varandra att skratta därnere, och ljudet nådde upp utan att han uppfattade vad som yttrades. Han hörde Cecil Valances skratt, som ljudet av en hund instängd i ett rum, och såg honom återigen för sig i hallen, klädd i gulvit kavaj med gräsfläckar på armbågarna. Han hade livliga mörka ögon och hög ansiktsfärg, som om han hade sprungit. Mr George hade ka­llat honom Cess – Jonah viskade ljudlöst namnet medan han följde C:et med fingertoppen. Sedan rätade han på sig, öppnade låset och släppte ut den berusande, autentiska gentlemanna­doften: eau-de-toilette, stärkelse och en svag lukt av läder. I vanliga fall kom Jonah bara hit upp när han bar resväskor eller bytte sängkläder, och vintern före, hans första på Two Acres, hade han hämtat upp kol till eldstäderna. Han var femton, kort för sin ålder men stark; han högg ved, sprang ärenden, åkte upp och ner till stationen med Horners budbil. Han var springpojke i alla betydelser av det ordet men hade aldrig tjänstgjort som ”betjänt” förut. George och Hubert tycktes kunna klä på och av sig själva, och Mustow, mrs Sawles husa, bar ner all tvätt. Nu på morgonen hade George dock kallat in Jonah efter frukosten och bett honom ta hand om hans vän Valance, som tydligen var van vid hur många 19


tjänare som helst. På Corley Court hade han en fantastisk betjänt som hette Wilkes, som haft hand också om George då han bodde där och som dessutom gett honom en del goda råd utan att det märktes. Jonah frågade vad det var för sorts råd, men George skrattade och sa: ”Ta bara reda på om han behöver något. Packa upp hans väskor så snart han kommit, och ordna hans saker så väl som möjligt.” Det var den order, enorm och svårbegriplig, som Jonah haft i tankarna hela dagen; ibland hade han blivit distraherad av någon annan uppgift men sedan hade han plötsligt återigen känt skräcken drabba honom. Nu löste han upp remmar och lyfte silkespapper med tvekande fingrar. Fastän han behövde hjälp var han glad över att vara ensam. Väskan hade packats av någon van tjänare, kanske av Wilkes själv, och Jonah kände att uppackningen krävde liknande skicklighet. Där fanns en frack med två västar, en svart och en broderad, och under silkespapperet låg tre frackskjortor och en rund läderask till kragarna. Jonah urskilde sin egen bild i spegeln när han bar kläderna genom rummet och såg hur lampan på nattygsbordet fick hans skugga att stegra sig över det sluttande taket. George hade berättat att Wilkes gjort något egendomligt, han hade nämligen tagit hand om alla Georges småpengar och tvättat dem åt honom. Jonah undrade hur han skulle kunna ta Cecils växelpengar utan att be om dem och utan att det skulle se ut som om han stal dem. Det slog honom att George kanske hade skämtat, men nuförtiden var det svårt att avgöra om han verkligen menade allvar, det sa till och med mrs Sawle. I den andra väskan låg cricketkläder och badkläder och ett antal mjuka kulörta skjortor som var ovanliga i Jonahs ögon. Han fördelade dem på de tomma hyllorna, som till skyltning hos en klädeshandlare. Sedan var det de kvinnligt eleganta underkläderna, gräddvita och aningen blanka kalsonger som fastnade på hans tumme innan han slätade ut dem igen. Han lyssnade ett ögonblick på samtalstonen nerifrån och tog sedan chansen han fått att veckla 20


upp ett par och hålla dem mot sitt runda unga ansikte så att ljuset glödde genom dem. Upphetsningen som tickade under oron fick blodet att rusa till hans huvud. Väsklocket var tungt; där fanns två breda fack, stängda med tryckknappar och fyllda med böcker och papper. Jonah packade upp dem och kände sig lite säkrare, eftersom han hört av George att gästen var en skrivande person. Själv kunde han skriva prydligt och läsa nästan vad som helst, om han bara fick tid på sig. Handstilen i den första boken Jonah öppnade var mycket dålig och spretade snett uppåt, med g:n och y:n som trasslade ihop raderna. Det tycktes vara en dagbok. En annan bok med slitna hörn, som kassaboken i köket, innehöll något som måste vara dikter. ”Åh, le inte mot mig om till slut.” Jonah stavade sig genom den ganska stora skriften, men efter några rader, där överstrykningarna började, blev texten allt mindre och oläsligare och sluttade över sidan tills bokstäverna trängdes ihop och klättrade över varandra i nedre högra hörnet. Där fanns instuckna pappersbitar med vikta hörn och ett kuvert adresserat till ”Cecil Valance Esq., King’s College” skrivet med den omsorgsfulla handstil som han genast kände igen som Georges. Han hörde snabba steg i trappan och Cecil som ropade: ”Hallå, vilket rum är mitt?” ”Härinne, sir”, sa Jonah och stoppade tillbaka brevet och rättade till böckerna på bordet. ”Aha, är detta min betjänt?” sa Cecil som plötsligt fyllde hela rummet. ”Ja, det är jag, sir”, sa Jonah och kände sig ett ögonblick som förrädare. ”Jag kommer inte att behöva dig särskilt mycket”, sa Cecil, ”på morgonen klarar jag mig faktiskt själv.” Han tog genast av sig kavajen och lämnade den till Jonah som hängde upp den i garderoben utan att röra de fläckiga armbågarna. Han tänkte komma tillbaka senare, när de åt middag, och ta itu med de smutsiga kläderna utan att någon märkte det. Han skulle ha fullt upp med Cecils saker 21


ända till måndag morgon. ”Vad ska jag nu kalla dig?” sa Cecil, nästan som om han valde från en lista i huvudet. ”Jag heter Jonah, sir.” ”Jonah …?” Namnet orsakade ibland kommentarer, och Jonah började ordna om böckerna på bordet, rädd att det på något sätt syntes att han hade kikat i dem. Strax därpå sa Cecil: ”Det där är mina dikthäften. Du måste vara noga med att aldrig röra dem.” ”Visst, sir”, sa Jonah. ”Men ville sir att jag skulle packa upp dem?” ”Ja, ja, det är bra”, sa Cecil storsint. Han drog av sig slipsen och började knäppa upp skjortan. ”Har du varit länge hos familjen?” ”Sedan i julas, sir.” Cecil log tankspritt, som om han hade glömt frågan när den väl besvarades. ”Lustigt litet rum det här”, sa han. Eftersom Jonah inte svarade gav han till sitt gläfsande skratt och sa: ”Fast ganska charmigt, ganska charmigt.” Jonah hade den egendomliga känslan av att tala med någon som samtidigt var omedveten om honom. På sätt och vis var det väl det som eftersträvades hos en tjänare. Men han hade aldrig tidigare blivit tilltalad av en gäst i något av de andra mindre sovrummen. Han tittade respektfullt i golvet och kände att han inte ville bli ertappad med att betrakta Cecils nakna bröst och axlar. Nu tog Cecil upp växeln ur fickan och slängde den på tvättstället. Jonah tittade på den och bet sig i kinden. ”Vill du tappa upp ett bad åt mig”, sa Cecil och knäppte upp skärpet och vickade på höfterna så att byxorna föll till golvet. ”Ja, sir”, sa Jonah, ”genast, sir”, och gled förbi honom med en suck av lättnad.

22


4

Hubert avstod från sitt bad den kvällen och tvättade sig istället hjälpligt på sitt rum. Han ville att deras gäst skulle beundra huset och njöt av att höra det enorma skvättandet som kom från rummet intill, men han knöt slipsen framför spegeln med bister min, eftersom det säkert inte var någon som skulle märka att han hade offrat sin halvtimme i badet. Eftersom han hade lite tid över gick han ner till det dystra lilla rummet vid ytterdörren, där fadern haft sitt kontor och där också Hubert tyckte om att sitta och skriva brev. Han hade egentligen inte mycket privat korrespondens och var vagt medveten om att han inte var särskilt bra på det. När han måste skriva något brev gjorde han det genast och affärsmässigt. Nu satte han sig vid ekskrivbordet, plockade upp sin nya gåva ur frackfickan och lade den lite olustigt på läskpapperet. Han tog fram ett ark med brevhuvud ur lådan, doppade pennan i bläckstället av tenn och skrev med rullande bakåtlutad stil: Min käre Harry – Jag kan aldrig nog tacka dig för cigarettetuiet i silver. Det är något alldeles extra, min vän. Jag har inte berättat för någon om det men kommer att skicka runt det efter middagen och bara iaktta deras ansiktsuttryck. Du är alldeles för generös, det är säkert ingen som haft en sådan vän som du, Harry. Ja, nu är det nästan mid23


dagsdags och vi har en gäst här, en ung vän till George som är poet! Du kommer att träffa honom här i morgon, han ser verkligen ut som en poet, måste jag säga, även om jag inte läst ett enda ord som han skrivit! Tusen tack, käre gamle Harry, din tillgivne Hubert Hubert lade brevet mot läskpapperet och strök ömt med handen över det. Genom att skriva med stor stil hade han lyckats sprida ut texten till den tredje sidan av det hopvikta lilla arket, så att det inte bara såg ut som ett pliktskyldigt tack; brevet lät trevligt och när han läste om det var han nöjd med den humoristiska tonen. Han stoppade det i ett kuvert, skrev ”Harry Hewitt Esq., Mattocks, Harrow Weald” och i ena hörnet ”Till handa”. Sedan lade han brevet på brickan i hallen för att Jonah skulle gå över med det nästa morgon. Han stod kvar ett ögonblick, fylld av en högtidlig känsla av att det var rätt att bo just här, att Harry bodde just där han bodde och att brev utväxlades med sådan ädel effektivitet mellan dem.

24

9789100127183  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you