9789100127077

ar ash hejazi

47 sekunder En berättelse om Irans förlorade generation

Översättning Per Holmer

a lbert bon niers förl ag

Citaten ur Koranen är hämtade ur Koranens budskap (2000) i översättning av Knut Mohammed Bernström.

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012707-7 Originalets titel: The Gaze of the Gazelle Copyright © Arash Hejazi 2011 Tryck: Scandbook AB, Falun 2012

Till Neda, som jag bara kände i 47 sekunder.

Till Emad, en vän vars mod gjorde allt detta möjligt.

Och till Hussein Tahmasbi (27), Bahman Jenabi (20), Mehdi Karami (25), Nasser Amirnejad (26), Mohammad Hussein Barzegar (25), Reza Tabatabaii (30), Iman Hashemi (27), Parisa Keli (25), Mohsen Haddadi (24), Mohammad Nikzadi (26), Ali Shahedi (24), Abolfazl Abdollahi (21), Salar Tahmasbi (27), Fahimeh Salahshour (25), Reza Tabatabaii (29), Ashkan Sohrabi (18), Kaveh Alipour (19), Saiid Abbasi (24), Alireza Eftekhari (24), Salar Ghorbani (22), Maryam MehrAzadeh (24), Hemed Besha-rati (26), Mohammad Hussein Feizi (26), Ramin Ramezani (22), Sohrab Arabi (19) och hundratals andra oskyldigt avrättade, häktade eller torterade i samband med oroligheterna efter valet, de flesta tillhörande en generation som inte ens var född då dess öde kom att beseglas under den islamiska revolutionen i Iran 1979.

prolog 9 del i: Hösten 1978–sommaren 1980 13 del ii: Hösten 1980–sommaren 1988 73 del iii: Hösten 1988–1998 169 del iv: 1995–1999 199 del v: 2000–2005 235 del vi: 2005–2008 265 del vii: 2009–2010 287 epilog 325

prolog Den 20 juni 2009, runt 19-tiden brittisk tid, lades ett kort videoklipp ut på både Youtube och Facebook. Det tog bara bara några minuter innan det plockades upp och sändes ut av praktiskt taget varenda nyhetskanal jorden runt. 47 filmade sekunder skakade världen.

Man ser en ung kvinna förblöda efter att ha skjutits i bröstet. När hon döende faller till marken råkar hon blicka rakt in i kameralinsen på en mobiltelefon. Klippet som filmades av en ren händelse sprids och blir sett av miljoner runt om i världen. »Stanna kvar, Neda! Stanna kvar hos mig!« skriker en röst i bakgrunden.

Hon heter Neda. Det betyder »ropet« eller »rösten« på persiska.

Inom bara några dagar skulle Neda bli en ikon, symbolen för gröna rörelsen i Iran. Samma dag som hon dog hade miljontals iranier gett sig ut på Teherans gator för att protestera mot det omfattande röstfusket i samband med det just hållna presidentvalet. Dessa protestaktioner genomfördes som tysta marscher, eftersom man menade att en ekande tystnad skulle ge starkare uttryck åt den allmänna besvikelsen än skrik eller slagord.

Neda, som dödades tillsammans med hundratals andra del­ tagare i den tysta protesten, kom sedan att bli deras symbol.

Neda behöll sitt grepp om medier och politiker världen över.

U2 och Bon Jovi tillägnade henne sånger för att visa sin solidaritet med iranierna. The Times utnämnde henne till »årets person 2009«. USA:s president Barack Obama kallade hennes död både orättfärdig och hjärtslitande. Dessa »namnlösa personer« som lyckats fånga hennes död med kameran och sedan gjort den 9

offentlig blev tilldelade George Polk Award och det var första gången detta journalistpris gick till ett anonymt arbete. Den brittiske premiärministern Gordon Brown höll upp en bild av henne liggande på gatan och förklarade: »Vad vi ser visar upp vad vi inte kan se. Vad vi ser visar upp dessa osynliga trådar och sympatiband som svetsar oss samman till en och samma mänsklighet …« I videon skymtar ännu en person: en man i vit skjorta och jeans som pressar emot såret i ett fåfängt försök att stilla blodflödet.

Personen i fråga är jag. Jag var med när hon dog. Jag försökte rädda henne, men misslyckades. En vän fångade tragedin med sin mobilkamera, varpå jag anonymt spred klippet. Jag mötte hennes blick innan hon gav upp andan. Blicken uttrycker varken hopp eller fruktan. Hon önskar ingenting.

Till en början hävdade Irans regering att videon var ett falsarium och att Neda i själva verket var vid liv, sedan påstod man att hon blivit nedskjuten av BBC:s Irankorrespondent, och så småningom anklagade man CIA för att ha skjutit henne i huvudet.

Jag lämnade Iran bara några dagar efter det inträffade, och när jag sedan insåg hur långt regeringen var beredd att gå för att mörklägga sina illdåd bestämde jag mig för att ta bladet från munnen. I två intervjuer – för BBC den 25 juni och i The Times den 26 juni – lät jag världen få veta hur hon dog. Intervjuerna återgavs i medier jorden runt lika snabbt som videoklippet hade spridits några dagar dessförinnan. Videon och intervjuerna har tillsammans exponerat det sanna ansiktet hos en av jordens mest våldsbenägna och svekfulla regimer.

Men det är inte hela historien. Samtidigt som jag försöker återhämta mig från effekterna av den blodiga scenen och den hypnotiska blicken hos den oskyldiga flickan, med skrikandet ekande i öronen och tårgasen svidande i ögonen, blickar jag tillbaka. Det är svårt att fatta att det handlar om Iran. Kulturen är lika gammal som den mänskliga civilisationen: från det landet kommer Scheherazade i Tusen och en natt och där blomstrade en gång såväl poesin som vetenskapen, med diktare och tänkare som kom att sätta djupa spår inom matematiken, medicinen, astronomin och litteraturen.

10

Iran har alltid stått i centrum för världens intresse och spelat en viktig roll i den internationella politiken: först som världens största imperium, sedan genom att man bjöd motstånd mot arab­invasionen på 600-talet, och i dag som hemvist för en av de mest förhatliga regimerna på jorden, en som har hatet som sin främsta ledstjärna.

Iran är världens fjärde största oljeproducent och förfogar över vad som kanske är jordens mest omfattande naturgasreserver.

Med sina höga berg och vidsträckta öknar, gröna fält, ändlösa hav och sitt strategiska läge har Iran utnämnts till en av tretton »fiender till internet«. På sin tid förkunnade Persiens mest vördade vishetslärare, Zarathustra, att frälsning endast kan uppnås genom konstruktiva tankar, konstruktiva ord och konstruktiva handlingar. I dag massakrerar polis och milis sitt eget folk och regimen har anklagats för att stödja global terrorism, medan hundratals journalister, författare, intellektuella och vetenskapsmän torteras i fängelser och omyndiga personer dagligen arkebuseras. Den statliga censuren hör till de mest sofistikerade i världen, miljontals människor lever i yttersta fattigdom och både prostitution och narkotikamissbruk hör till vardagen i de stora städerna. De som har modet att stå upp och försvara förlorade drömmar faller till marken likt de sista bladen på ett döende träd.

Hur kunde det bli så här?

Jag har visat upp och berättat din historia för världen, Neda.

Miljoner människor vet att du blev mördad enbart för att du ville ha en röst. Du är martyren.

I och med att jag berättade om dig har jag förlorat allt: min karriär, mitt land, min familj, min trygghet. Värst av allt är att jag inte kan läka förrän jag berättat min egen historia, historien om en generation som kom att bevittna, utstå och gå miste om allt.

Jag måste kort sagt förmå mig att avlägga vittnesbörd om en epok fylld av mörkt hat och ljusa förhoppningar. Jag är trött på att bara betrakta alltihop och inte yttra mig. Din död har blivit min egen angelägenhet. Jag var den ende närvarande som hade tillgång till den teknologi och de kontakter som krävdes för att förmedla ditt öde till världen och jag var den ende som kunde lämna Iran 11

och vittna om din orättfärdiga död. Det är som om allt jag har åstadkommit i livet, alla misslyckanden, fasor, framgångar och banala upplevelser var förutbestämda att föra mig till nämnda tidpunkt och plats. Jag trodde inte på ödet och försöker hålla fast vid den uppfattningen. Men det är svårt, med tanke på allt som jag har gått igenom. Du, Neda, utgör kontentan av mitt liv, kontentan av hela min generations liv.

Vi tillhörde en generation som så småningom skulle komma att kallas för den brända – i USA lyder benämningen generation X, i Sverige kallas den ironisk. Vi var mellan sju och femton år vid tiden för den islamiska revolutionen. Vår generation fick uppleva hur far- och morbröder mördades under revolutionen och föräldrarna arkebuserades eller fängslades strax efteråt. Vår generations bästa år i livet inföll mitt under det fasansfulla Iran–Irak-kriget: vid fronten fick vi springa ut bland landminorna för att bana väg för trupperna, och om vi stannade hemma fruktade vi hela tiden att en vän skulle återvända från fronten i en kista och tågade sedan med i begravningsprocessionen. Vår generation trädde in i puberteten samtidigt som vi lärde oss hantera en AK-47:a, vår generation tilläts inte ha någon kontakt med det motsatta könet och för oss var det förbjudet att dansa och festa. Vår generation lärde sig att inte lita på någon. Vår generation blev rädd för sin egen skugga och fick se alltför mycket, långt mer än någon borde tvingas bevittna under en hel livstid. Å andra sidan var vi en generation som, i brist på annat, ägnade sig åt studier. Vi var vår nations sanningsvittnen. Vi blev jagade, men eftersom jägaren och den jagade utvecklas sida vid sida, mognade vi snabbare. Vi överlevde för att kunna vittna om våra umbäranden inför nästkommande, inför Nedas, generation.

12

del i HÜsten 1978–sommaren 1980

Mitt första minne av den spända stämningen är från början av september 1978, då vi på vägen hem från semestern i Storbritannien nådde fram till turkisk-iranska gränsen. Vi åkte i pappas nya mörkröda Ford Taunus, bilen som tagit mamma, moster Marjaneh, min tvååriga syster och mig hela den långa vägen från Storbritannien till Iran, via Frankrike, Italien, Jugoslavien, Bulgarien och Turkiet. Mina föräldrar hade planerat att hädanefter åka dit varenda sommar, så att jag kunde förkovra mig i engelska och de själva hälsa på sina vänner och bekanta. Men det blev aldrig av.

Vår första sommarsemester i Europa skulle bli den sista på många år. Den här sommaren skulle omkullkasta åtskilliga planer. Den islamiska revolutionen var i faggorna.

Mina föräldrar hade inga möjligheter att hålla sig à jour med vad som tilldrog sig i Iran. Internet, mobiltelefoner och satellitteve hade ännu inte uppfunnits och vi hade inte någon bilradio.

Först framme vid gränsen förstod vi att något var i görningen.

När pappa återvände till bilen efter att ha pratat med en ung tulltjänsteman var han röd i ansiktet av både fasa och vrede.

Han böjde sig ned mot mamma och viskade att när en biograf i Abadan visade den iranska filmen Gavaznha hade byggnaden satts i brand och 300 personer förolyckats.

Från gränsen for vi sedan i två dygn över iranska berg, slättland och öknar, hem till morfar i Teheran. Innan dess hade jag egentligen aldrig rest runt i landet, och nu stiftade jag en första bekantskap med vitt skilda landskap: från de höga kalla bergs­ vägarna och de evigt gröna fälten i norr till den gassande öken­ solen över Qazvin. Pappa körde hela vägen i ett svep, utan att 22

unna sig någon nattsömn. Vi andra fick sova i bilen medan han körde och mamma och Marjaneh turades om att hålla honom sällskap och se till att han inte somnade bakom ratten. Vid några tillfällen krävde mamma att vi skulle ta en paus och sova ut några timmar på ett hotell, men pappa vägrade. Han var mycket bekymrad över läget och ville komma fram till Teheran snarast möjligt. Veckorna hade gått och vid det här laget hade jag hunnit tröttna på att både sova och äta i bilen, så jag ville också komma hem. Pappa hade sett färden genom alla dessa länder som en nyttig erfarenhet för oss alla, men nu hade jag tappat intresset och längtade bara efter att få sova i min egen säng. Så äntligen stannade pappa bilen utanför morfar Hadj-Aghas hus, där vi skulle stanna i några dagar innan vi flyttade in i den nya våningen som pappa hade hyrt av några vänner.

Så snart vi anlände fick vi höra att Khomeini, från exilen i Irak, hade gjort ett uttalande där han anklagade shahen för tragedin på biografen. Jag minns inte hur han kopplade själva händelsen till shahen, men folk trodde på honom. Man trodde att en mulla alltid talade sanning, och eftersom filmen i fråga var regimkritisk och manade till väpnat uppror mot tyranniet lät det trovärdigt. Den här incidenten var gnistan som tände nationens vrede mot regimen, ett raseri som skulle komma att stegras under de följande månaderna och till slut explodera när Irans 2 500 år gamla monarki plötsligt störtades.

Det här var första gången jag hörde namnet Ruhollah Khomeini. Tjugo dagar senare inträffade ytterligare en sak. Polisen öppnade eld mot en demonstration på Jalehtorget i Teheran och dödade ohyggligt många människor – uppgifterna om antalet döda pendlade mellan 4 000 och 90 000. Alla blev upprörda. Eftersom jag själv inte hade någon föreställning om döden begrep jag inte varför. Men den oskuldsfullheten var snart ett minne blott.

Några få dagar senare när mamma tog mig till skolan och skrev in mig i andra klass råkade någon nämna att Charlie Chaplin hade dött. Det var någon som jag kände till, någon som hade fått mig att skratta, och nu anade jag för första gången vad döden innebar.

De två följande månaderna minns jag som i ett töcken. Mitt tydligaste minne är själva spänningen i luften, en blandning av 23

fruktan och dådkraft. Och alla röda slagord på väggarna: »Död åt shahen!«, »Leve Khomeini!« Plus alla sammanbitna människor som inte vågade utbyta tankar samtidigt som alla undrade hur dramat skulle sluta.

Så med ens bröts tystnaden och vibrationerna i luften antog stormstyrka. Stora basaren, den iranska ekonomins hjärta, alla skolor, universitet och hundratals verkstäder och andra affärsverksamheter utlyste en nationell strejk. Själv fylldes jag av blandade känslor, utöver att jag gladde mig åt att slippa gå i skolan. Det blev som ett andra sommarlov, men det betydde också att jag inte skulle få träffa min allra bästa vän, Azadeh. Vi satt bredvid varandra i klassrummet, brukade plugga tillsammans och småprata under rasterna. Jag kan ännu minnas hennes svarta lockar och lysande mattebegåvning: hon behövde inte använda papper och penna, hon räknade ut de mest invecklade tal i huvudet. När skolorna stängde fick jag aldrig tillfälle att säga farväl, och jag hade heller inte hennes telefonnummer. Vi hade tagit för givet att vi alltid skulle vara tillsammans. Snart nog skulle jag inse hur fel vi hade.

Pappa och hans vänner träffades natt efter natt, drack vodka, rökte cigaretter och förde ändlösa diskussioner om alla förändringar. Ibland satt de och lyssnade till Khomeinis eldiga anföranden, som fanns inspelade på ljudkassetter som smugglades in i landet via Irak och Kuwait. De var upprymda och lyckliga och ivriga att själva ta del i vad som pågick. Några av dem har dröjt sig kvar i minnet: elektroingenjören Reza Company och Hormoz, föreläsare i elektronik – bägge medlemmar av kommunistpartiet Tudeh (Folket) – och Bahram, nationalist liksom pappa.

För mig var det svårt att fatta varför allihop hatade shahen. I skolan hade vi fått lära oss att shahen var nationens kärleksfulle fader, som månade om alla sina barn och fick tårar i ögonen så snart han fått höra att någon medborgare fått bekymmer. Varenda morgon brukade vi dessutom sjunga nationalsången: »Länge leve vår konungarnas konung, till vars ära landet varar för evigt …« Men pappa höll inte med och en dag när han hörde mig nynna melodin uttryckte han till slut sitt ogillande. Jag kände handen på axeln och när jag vände mig om fick jag se »blicken« i hans ögon. Han var väldigt upprörd.

24

»Arash, shahen är ond!« sa han. »Vi vill inte alls att han ska leva länge. Han har dödat många unga och låter inte folket tala fritt, han har sålt ut vår jord till Amerika och ruinerat landet. Den förbannade sången vill jag inte höra min egen son sjunga.« »Vad ska jag sjunga i stället, pappa?« Det var då han lärde mig »O Iran«, en visa av poeten Hossein Gole­golab, från andra världskriget när Iran hölls ockuperat av brittiska och ryska trupper. Den har aldrig, vare sig förr eller senare, varit Irans officiella nationalsång, men ändå alltid fyllt den funktionen för folket.

O Iran, o juvelprydda land din jord är alla konsters vagga.

Må de ondas tankar vara fjärran från dig må du förbli och bestå i evighet. …

Kärleken till dig är min vägledare mina tankar är alltid hos dig. …

När jag efter Nedas död återvände till England i juni 2009, för att vittna om hur hon dött och avsluta den förläggarutbildning som jag inlett i Oxford året dessförinnan, sa min italienska väninna Nina till mig: »Jag kan inte fatta det! Iranierna som ger sig ut på gatorna blir ihjälskjutna, pryglade, häktade, torterade – och ändå ger de inte upp!« »Jo, jag vet«, svarade jag korthugget och gick min väg. Eftersom jag måste skynda mig till ett avtalat möte med min professor hade jag inte tid att förklara att allt det där ingick som en naturlig del i detta att vara iranier. Jag hann inte berätta att Iran för sina invånare inte bara är ett land, utan en föreställning som binder samman människor oavsett etnicitet, dialekt eller religion. Som identitet är det såväl en välsignelse som en förbannelse, men också en dröm som har hjälpt nationen att uthärda en historia fylld av strider, den enda dröm som det är värt att offra sitt liv för. Iran är en stolt och tjurig nation. Jag hann inte berätta för Nina att iranierna var »irani« redan innan arierna för 4 000 år sedan inledde sin 25

långa folkvandring söderut från det kyliga Sibirien. Vissa begav sig till Indiska halvön, andra slog sig ned på de gröna jordarna i Centralasien och somliga tog sig upp på högslätten som i dag går under namnet Iran, »ariernas land«. Landet har invaderats och ödelagts åtskilliga gånger under de senaste 2 500 åren, men oavsett om ockupanterna kallats assyrier, greker, romare, araber, mongoler, turkar, britter eller ryssar, har folket förblivit iranier.

Fyrahundra år efter arabinvasionen väckte man nytt liv i sitt språk.

När man väl insett att man inte kunde motstå den arabiska övermakten och att valet stod mellan att acceptera islam eller dö, lyckades man omvandla den till shia, en religion mer i samklang med de egna zoroastriska och manikeiska trosföreställningarna.

I motsats till många andra forntida civilisationer som erövrades av araberna blev iranierna aldrig själva »araber«, lika lite som de godtog arabiska som sitt eget modersmål. Än i dag talar de samma språk som poeterna Rudaki, Ferdawsi och Khayyam använde då de för över tusen år sedan skrev ned sina dikter. »Iranier« är inte en nationalitet, utan ett sätt att leva. Det skulle inte låta trovärdigt i Ninas öron om jag berättade att iranierna höll fast vid Zarathustras 3 000-åriga lärosatser – att valet endast stod mellan att vara en mörkrets soldat eller en ljusets stridsman – och fortfarande trodde på den evigt pågående kampen mellan gott och ont. Valet var deras eget och hur det utföll skulle också påverka krigets slutliga förlopp. Döden på slagfältet är den högsta ära en iranier kan uppnå. Det är därför som landet under det gångna seklet har fått bevittna åtminstone fyra omfattande folkresningar och ett krig: den konstitutionella revolutionen 1905−11, upproret 1953 för att försvara premiärministern Mosaddeq, den islamiska revolutionen 1979, kriget mot Irak mellan 1980 och 1988 och folkresningen 2009 efter det manipulerade presidentvalet.

26

Men åter till 1978.

Shahen blev desperat och bestämde sig för att kväsa upploppen.

Han utnämnde en av sina generaler till ny premiärminister och införde utegångsförbud efter mörkrets inbrott. Khomeini, som hade flyttat från Irak till Paris, uppmanade folket att kväll efter kväll klockan nio gå upp på hustaken och ropa Allah-o Akbar (Gud är stor) som protest mot utegångsförbudet. Folket lydde, inklusive min far och hans vänner, trots att ingen av dem var det minsta religiös. Vidare befallde Khomeini soldaterna att antingen desertera eller ansluta sig till civilbefolkningen. Morbror Reza, som gjorde militärtjänst, valde då att desertera och hålla sig gömd för att slippa tvingas gripa till vapen mot folket.

Det var en ren fröjd att gå upp på taket om kvällarna. Vi visste att alla grannarna skulle vara där och ropa Allah-o Akbar och utväxla de senaste vitsarna om shahen eller hans premiärminister. Vi barn fick stanna uppe efter läggdags och vara med föräldrarna uppe på taket. Vi bodde i en lägenhet på andra planet i ett tvåvåningshus, som pappa hade hyrt av en gammal vän och universitetskollega som själv bodde med sin familj på bottenplanet. Jag umgicks med sonen Kami och dottern Nazi och vi lekte uppe på taket medan föräldrarna skrattade och hojtade. Av och till stämde även vi barn upp ett Allah-o Akbar. »Varför ropar du Allah-o Akbar?« frågade jag pappa en gång. »Du är ju inte religiös!« »Vi måste visa tyrannkungen att hans order inte längre gäller här i landet«, löd svaret. »Vi måste visa honom att vi är många och att vi står enade.« 27

Trettio år senare uppmanade Mir-Hossein Mousavi Irans folk att återigen kväll efter kväll göra samma sak, för att visa sin vrede över valfusket 2009 och protestera mot tyrannregimen.

Då var det en ödets ironi att samma regim som en gång kom till makten tack vare just dessa rop precis hade förbjudit folket att gå upp på hustaken och ropa Allah-o Akbar. Än mer ironiskt var det faktum att medan shahen på sin tid hade slagit dövörat till, valde den islamiska republikens polis i stället att gå till anfall mot hemmen och arrestera folket.

Under en presskonferens några dagar efter att vi börjat gå ut på taken för att protestera mot shahen fick general Azhari, den nytillträdde premiärministern, en fråga om det nattliga skrikandet. »Jag har undersökt fallet«, löd svaret. »Jag var rentav ute i natt. Det är inga levande människor som ropar, det rör sig bara om ett fåtal som spelar upp bandinspelningar där folk ropar Allah-o Akbar.« Den sanslösa kommentaren hetsade upp folket ytterligare. Man gav ett kraftfullt svar genom att följa Khomeinis uppmaning att bege sig ut på gatorna under ashura, årsdagen av imam Husayns martyrdöd, och bevisa för Azhari att de som opponerade sig mot shahen i själva verket inte var så få.

Ashura, den viktigaste dagen i den shiitiska månkalendern, är en av årets mest betydelsefulla helger i Iran. Det är årsdagen av imam Husayns martyrdöd för cirka 1 300 år sedan. Imam Husayn var son till imam Ali och sonson till Profeten Muhammed. Han satte sig upp mot den tyranniske kalifen Yazid och massakrerades tillsammans med sjuttioen av sina vänner och anhöriga av sin övermäktige motståndare i slaget vid Karbala, söder om Bagdad i dagens Irak. Ända sedan dess har shiamuslimerna årligen sörjt imam Husayn på just den dagen. För iranier utgör han den yttersta symbolen för striden mellan gott och ont, för motstånd, mod och kampen på liv och död för att värna ett ideal.

Pappa tog med mig till de jättelika ashurademonstrationerna 1978. Praktiskt taget ingen människa stannade hemma, men till dessa få hörde Hadj-Agha. Som hängiven troende och självskolad muslimsk vishetslärare med djup kännedom om islam var morfar inte så glad åt en islamisk rörelse med mullor i ledningen. Dessutom var han starkt kritisk mot Khomeini. Han drev en ansedd 28

islamisk bokhandel nära stora basaren, som dessutom var en mötesplats för religiösa vishetslärare och mullor. Praktiskt taget alla inom såväl bokbranschen som religiösa kretsar såg honom som den främsta auktoriteten inom ämnet islamiska skrifter. Han varnade mamma och min moster varje gång de lämnade hemmet för att ansluta sig till demonstrationerna. »Ni känner inte dessa mullor som jag gör. Dem ska ni inte lita på.« En gång berättade han för mig om när han träffade Khomeini.

De hade mötts någon gång i slutet av 1950-talet när de båda var i medelåldern och Khomeini bara en mulla bland andra. Khomeini hade kommit till Hadj-Aghas butik och frågat efter en viss bok.

Morfar plockade fram den och kritiserade författarens hållning.

Khomeini rynkade pannan och sa till honom att det inte var hans sak att yttra sig om så delikata spörsmål, han borde ägna sig åt sin bokhandel i stället för att lägga näsan i blöt och ge sig in på specialistområden. Hadj-Agha var tyst ett ögonblick innan han svarade: »Jag är lika insatt i ämnet som ni. Den enda skillnaden är att jag måste arbeta hårt för att kunna leva ett drägligt liv. Ni har inte gjort ett hederligt dagsverke i hela ert liv! Ni livnär er hellre på att utnyttja människors religiositet.« Khomeini slängde ned boken på disken och störtade ut. Jag vill gärna tro att det var då som Khomeini bestämde sig för att inte nöja sig med att vara mulla och i stället bli en politisk ledare.

Trots detta var även Hadj-Agha fundamentalist. Han tvingade mamma att sluta skolan när hon fyllt sexton, hur mycket hon än tårögd bönade och bad om att få studera i ytterligare några år, eftersom han ansåg att det inte var meningen att flickor skulle läsa vidare. Men när det fyra år senare var dags för moster Marjaneh hade han hunnit ta intryck av feministiska strömningar och ändrat uppfattning och lät henne få börja på universitetet.

Han till och med betalade för vistelsen när hon for till Canterbury för att lära sig engelska.

Mamma blev däremot tvingad att gifta sig redan som sjutton­ åring. Hon hade flera friare att välja emellan, och skälet till att hon tog just pappa var att han lovade att han skulle låta henne studera så länge hon önskade och dessutom hjälpa henne med 29

studierna. Snart blev hon emellertid gravid, varpå jag föddes och de flyttade till Storbritannien. Hon gick en tid på konstskola i Birmingham, men måste vänta i ytterligare några år innan hon kunde avlägga studentexamen.

Hadj-Agha blev rasande på pappa för att han uppkallade mig efter Arash och inte någon islamisk hjälte som Ali eller Muhammed, enligt honom skulle ett hedniskt namn främja irrläror i Iran.

Han brukade alltid pika mig med att Arash inte alls var någon hjälte, en riktig hjälte skulle aldrig ha dött bara av att fyra av en enda pil. I hans ögon var imam Ali den verklige hjälten, han som lyckades halshugga 700 avfällingar och förrädare på en enda dag!

Hur som helst fanns vi där i folkvimlet på ashura 1978. Jag hade aldrig någonsin sett så många människor på en och samma plats som krävde en och samma sak – det hade inte resten av världen heller. Man påstod att det rörde sig om den största protest­ demonstrationen i mänsklighetens historia. Miljontals människor marscherade mellan 24 Esfandtorget och Shahyadtorget. I och med att demonstranterna var så många hade polisen blivit tillrådd att inte ingripa. Män och kvinnor tågade i separata klungor. Vad jag framför allt lade märke till var hur dramatiskt kvinnomodet hade ändrats. Samma unga tjejer som dagen innan hade visat upp sig i åtsittande jeans eller minikjol och trendiga frisyrer var nu helt insvepta i islamisk hijab, chador eller huvudduk, till och med de som i likhet med mamma vanligtvis inte brukade bära hijab. Från och med nu var Khomeini den officielle ledaren för anti-shahrörelsen och folket var fast övertygat om att islam var den sista tillflykten och den enda frälsningen.

Männens klädsel var mer varierande: de hade moderiktigt utsvängda byxor, långa spetsiga skjortkragar och ståtade med tidstypiska 1970-talsfrisyrer och polisonger. Jag såg också kortklippta män med skägg som signalerade att de var hängivna islamister, de var i fyrtioårsåldern och bar långärmade skjortor med eller utan jacka – för dem skulle det ha varit alltför oanständigt att gå kortärmade. Dessutom skymtade jag orakade äldre män i brättlös rund kufi som på stående fot kunde identifieras som sanna Khomeini­lärjungar. Medan männen bildade ett brokigt folkhav var kvinnorna en enda likformig jättevåg.

30

När jag inte orkade gå längre lyfte pappa upp mig på axlarna och vi fortsatte vidare mot vårt mål. Han ansåg att jag borde bevittna det hela eftersom han trodde det var osannolikt att något liknande skulle återupprepas. Shahens tid var ute och segern låg inom räckhåll.

Men där tog han miste. Trettio år senare, den 15 juni 2009, både såg och deltog jag i en ännu större demonstration på samma plats. Det fanns självfallet skillnader. För det första hade torgen fått nya namn, 24 Esfand hette numera Enghelab (revolution) och Shahyad kallades Azadi (frihet). Men mer drastisk var förändringen hos själva folket: den här gången tågade män och kvinnor tillsammans, och mångfalden var ännu mer påtaglig bland de senare trots att de alla var tvingade att bära hijab, ett arv från deras mödrar. År 1978 avstod kvinnorna frivilligt från rätten att klä sig som de ville, 2009 kämpade man för att återfå samma rätt.

Jag kommer ännu ihåg de flesta slagorden och parollerna från ashura­manifestationen. Det mest populära var på samma gång det mest humoristiska. Som en replik på Azharis idiotiska yttrande om nätternas ständiga Allah-o Akbar skrek man i högan sky: »Jaså, Azhari, skulle vi vara bandspelare! De går väl inte runt på gatan heller, din fyrstjärniga åsna!« Andra paroller var enklare och mer rakt på sak: »Ner med shahen! Leve Khomeini!«, »Självständighet, frihet, islamisk revolution!« Dock fanns det avgörande skillnader mellan olika paroller och sånger. Kommunistgerillan sjöng den persiska versionen av »El pueblo unido, jamás será vencido« (Folket står enat, kan aldrig slås tillbaka), Mojahedin-e Khalq (Folkets mujahedin) – en grupp som förespråkade en oförenlig blandning av islam och marxism – sjöng »Jag svär i namnet av friheten, jag svär i namnet av era sista ögonblick, att er väg ska vara vår väg, o martyrer«, medan islamisterna i sin tur mässade »Allah Allah Allah-o Akbar, La Ilaha Illallah«.

Somliga marscherade knäpptysta, andra gjorde som pappa och sovrade bland parollerna. Han stämde in i »Ner med shahen!«, men höll tyst när andra utbringade ett leve för Khomeini eller krävde den islamiska revolutionen. När jag frågade varför svarade han kort och gott att han inte trodde på Khomeini.

31

»Varför är du här bland alla människor som älskar honom då?« undrade jag. »När väl shahen är borta kommer vi att vara fria och då kan folket välja vem eller vad man vill ha. Det är meningen med demokrati. Ingen enskild kommer att ha hela makten, den tillkommer folket, även minoriteten.« Där tog han miste, igen.

Nationens frihet rörde mig inte i ryggen, eftersom jag var fullt upptagen med att försöka återfå min personliga frihet från pappa. Stjärnornas krig gick på bio och alla mina vänner hade redan varit och sett den. Mamma och pappa, som befarade en upprepning av tragedin på Cinema Rex i Abadan, förbjöd mig att gå. Jag tiggde och bad med tårar i ögonen, men de var obevekliga. Jag fylldes av avund så snart jag hörde vännerna prata om filmen, om Darth Vaders utstyrsel och alla dessa märkliga varelser och robotar. För mig var det den största grymhet som föräldrar kunde begå mot sina barn – att förvägra dem vad deras jämnåriga kände till – och det kunde jag inte förlåta.

Ställd inför den väldiga folkresningen valde shahen att sparka general Azhari och utse en ny premiärminister. Shapour Baktiar var en moderat medlem av Nationella fronten och hade en gång arbetat nära Mosaddeq, den populäre premiärministern på 1950-talet.

Efter att ha nationaliserat Irans oljetillgångar och vunnit sitt mål mot Storbritannien i Internationella domstolen tvingade Mosaddeq shahen att lämna landet, varpå amerikanska trupper genomförde en motoffensiv och såg till att han störtades och shahen återinsattes på tronen. Den händelsen var själva grundorsaken till de anti-amerikanska stämningarna bland iranierna. Baktiar hävdade bestämt att den enda framkomliga vägen om man önskade sig en ny regim var att hålla en folkomröstning. Khomeini förklarade att det redan var för sent och krävde att Baktiar omedelbart måste avgå.

Baktiar försökte förgäves övertala folket att godta en demokratisk procedur. Tiden var ute för shahen, som nu blev tvungen att skörda vad han hade sått under de gångna trettio åren: kuvandet av medier, tortyr och avrättning av varje man eller kvinna som motsatt sig honom och hans järnhårda styre. Folk hade tröttnat, man ville inte längre upprätthålla någon konstitutionell monarki.

32

Den 16 januari 1979 var jag hemma hos min faster och lekte ute i gränden med kusinerna Kazem, Soussan, Soheila och deras granne Ahmadreza, som var några år äldre än jag och uppmuntrade oss att klottra slagord – »Död åt shahen!« och »Leve Khomeini!« – på väggarna med våra färgkritor. Plötsligt svängde pappas mörkblå Peugeot 304 in i den trånga gränden och gjorde en tvärnit. När han skuttade ut ur bilen var han knallröd i ansiktet av upphetsning och log sitt bredaste leende. Han gav mig en stenhård björnkram och skrek: »Arash, shahen är borta!« Hela staden hade gripits av eufori av den kortfattade nyheten: shahen är borta. »Shah Raft« i jättelika bokstäver prydde förstasidan på varenda tidning i landet och människorna vällde ut på gatorna som en jättevåg för att dansa och skrika »Shahen är borta!« Pappa tog hem mig för att vi skulle hämta resten av familjen.

Marjaneh bodde hos oss och hade fortfarande ont i ryggen efter den långa bilresan från Storbritannien, så ingen räknade med att hon skulle åka med ut och fira, men då brast hon i gråt. Den här dagen hade hon alltid drömt om att få uppleva och nu skulle hon inte kunna ta del i festyran! Då hjälpte pappa henne nedför trappan och justerade ryggstödet så att hon kunde sitta bekvämt tillbakalutad. Sedan for vi i väg för att fira att shahen gått i exil.

Folk hade tagit på sig hattar gjorda av tidningar med rubriken »Shahen är borta« och dansade och skrålade medan de rensade staden från alla symboler som påminde om Pahlavidynastins styre. Bilder på shahen revs ned och brändes upp och statyer som föreställde shahen eller hans far Reza Shah slogs i tusen bitar. Den natten blev jag tillsammans med resten av landets invånare vittne till en av de största kollektiva högtiderna i nationens historia.

Det här skulle tråkigt nog bli sista gången som det iranska folket kunde förenas i en så samstämmig och ogrumlad glädje.

33