9789100127039

ĂĽsen

titelsidor Ă…sen.indd 1

2012-01-20 14.09

titelsidor Ă…sen.indd 2

2012-01-20 14.09

Katarina Fägerskiöld

albert bonniers förlag

titelsidor Åsen.indd 3

2012-01-20 14.09

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012703-9 © Katarina Fägerskiöld 2012 tryck GGP Media GmbH, Tyskland 2012

Åsen_korrläst_ny typo.indd 4

2012-01-20 13:23:28

Fast det regnade eller snöade tryckte hon ner vitlöksklyftor i jorden, böjd över hinken. Drack kaffe under rasten med en dagstidning på stolen. Barnen vägde på stolarna. Sam hällde upp saft och kaffe. Hon tittade nerför åsen, man såg nästan sjön.

Deras kinder var lena. Hennes hud var skrovlig. Över munnen satt en mustasch och under naglarna sorg­ kanter.

– Nej, här blir inga pengar gjorda, sa Sam och reste sig upp. Tidningen prasslade.

Hon gick tillbaka till fårorna med hinken och de vita skalen i botten.

På hösten färgade fukten jorden svart. Handen tog några klyftor, tryckte ner en med tummen. Nageln blev tunn och genomskinlig. När hon behövde kissa satte hon ifrån sig hinken och gick över fårorna och hukade bakom stenmuren. Vinden från sjön rev i skinkorna.

Ibland hade hon en clementin i fickan som hon skalade och åt. Figge, katten med mask i rumpan, gick med henne en stund. Håret låg hoptrasslat i mössan. Ögonen 5

Åsen_korrläst_ny typo.indd 5

2012-01-20 13:23:28

var svarta av att titta ner i raderna. När det kom någon på vägen tittade hon upp.

– Du ger bort dina bästa år här, sa Sam en gång.

Gör jag, tänkte hon.

Spillt kaffe är inget att gråta över eller fläckar på arbets­uniformen. Djurens nosar under armvecket och dreglet som rann på overallen. Hon var alldeles för allvarlig för att kunna glädjas över sina bästa år.

Sam kom hem med rundbalspressen och ropade att det var rast. Sofi hade ingen annan klocka än den inre som var väl så pålitlig. Hon visste hur lång tid en fåra tog och hon visste hur lång tid tre tog. Det susade i träden runt åkern, plåten i maskinhallen slog. Därinne stod maskiner som höll på att svalna knäppande. En gång fick hon dra ut en rem ur rundbalspressen för att hennes arm var smalare än Sams. En annan gång fick hon lägga sig på marken och sticka ner sin arm i en kabelkanal som gick mellan två byggnader och fiska upp en kabelände.

Hon värmde sin lunch från en burk i mikron. De andra åt nötkött.

Hon stod framför badrumsspegeln och tvättade bort jorden från ansikte och händer. Det näst minsta barnet Anna stod bredvid på en pall och tvättade händerna. Sofi drog handen genom det tillplattade håret. Mössan låg i fickan. Annas hår var uppsatt med en rosa snodd mitt på huvudet och hon hade dragit upp ärmarna på tröjan.

När Sofi skulle gå på toaletten sa hon åt henne att 6

Åsen_korrläst_ny typo.indd 6

2012-01-20 13:23:28

vänta därute. Det var den lilla stund hon hade för sig själv. Fönstret satt för långt upp för att hon skulle kunna titta ut genom det medan hon sket. Men allt i det långsmala badrummet gjorde henne lugn. Travarna med kläder, duschen, skötbordet med rena och smutsiga blöjor. Lukten av familjen.

Man skulle kunna säga att det var hennes toalett och de andras som tillfälligt arbetade för familjen.

Färgerna som dominerade henne var grått och svart.

Lukten var av slakt som inte gick bort från händerna.

Känslan var av de lena inälvorna som gled mellan fingrarna. Det tunga späcket och den tunga pälsen. Sofi hade den lilla lappen i fickan. Där stod med liten stil skrivet i blyerts: göra lagårdarna, stängsla vid Bergströms, sätta vitlök, flytta djuren … och till slut för andra gången: göra lagårdarna.

Uppgifterna var för många för att klaras av under en dag. De skulle utgöra en sporre, enligt Sam. Sofi diskade ur deras gryta som luktade buljong och vitlök. Satte den upp och ner på diskbänken. Trampade på någon plastleksak som låg på golvet och svor högt.

Barnen blev tysta och sedan skrattade de.

Uppe på åsen var det tomt på folk förutom Sofi och maskinerna. Skjutdörren till maskinhallen slog i vinden.

Traktorn var uppkörd på en liten kulle. I handen hade hon högtryckstvätten. Hon började med taket. Stod med stövlarna på ett av de räfflade däcken. Traktorn var 7

Åsen_korrläst_ny typo.indd 7

2012-01-20 13:23:28

inlöddrad som ett barn. Den omsorg hon visade den, givetvis efter en order, var sedan länge en självklarhet.

När vattnet släpptes ut slungades hon nerför däcket.

Overallens ryggsida blev svart av våt jord.

Nästa gång höll hon benen särade, stövlarna på olika räfflor. Överkroppen trycktes bakåt en bit men hon behöll balansen.

Efter att den första traktorn var tvättad och torkad körde hon in den i maskinhallen och hämtade nästa.

Overallen torkade och blev orange igen. Ovanför bildades ett fint moln av små droppar. Hennes hand darrade fortfarande när hon stängt av vattnet. Korna råmade inne i lagården. På marken hade det bildats en pöl. Små rännilar rann mot slakthuset och brunnen.

Sam kom hem i Toyotan och gick för att möta henne när hon sköt igen dörren till maskinhallen.

– Man skulle ställa ut hela maskinparken när det blir vår, sa han.

– Bra.

När Sam satt på andra våningen böjd över EU-papper satt hon på den översta pinnen i staketet som gick runt huset för att skilja trädgården från åkern. Hon såg ner på sin arm och på de små blodådrorna under huden som liknade spindelnät. Tennisskorna var halvknutna och inte längre vita. Tubsockorna hade en rand. Hon tittade ner på åkern med dess svacka på mitten och skogen nedanför som familjen i ett familjeråd bestämt att 8

Åsen_korrläst_ny typo.indd 8

2012-01-20 13:23:28

hugga ner. Så att man skulle kunna se sjön från husets veranda och från den västra sidan. Den skogen kände hon väl, hon visste var hon kom ut ur den, vid en annan hage som slutade vid en stenmur med en öppning i och ett elstängsel. Därinne gick en av språngtjurarna.

Där hade hon stängslat med Sam. Mossan växte på stenarna och ormarna kom upp och lade sig i skrymslen mellan dem i solen. Hon tog sin kasse med smutsiga kläder och gick nerför slänten. Först sa hon hej då till hästarna.

Nedanför Hjortbacken sprang hon mellan gräs­ tuvorna. Marken som var dyig och nedtrampad av djuren sög tag i hennes sko så att den gled av och hon satte ner foten i leran.

Vid vägen kom långtradarna nerför backen. Hon luktade på tröjan, den ena sockan var blöt. Hennes armar darrade under huden. Hon snurrade plasthandtagen om handen. Daggen var uppsugen av marken, spindlarna väntade i sina nät. De små knopparna låg fortfarande och väntade under löven från föregående år.

Bussen stannade med ett tjut, pustade och släppte på henne. De andra passagerarna vädrade med näs­ borrarna. Hon skulle tvätta sig grundligt men lukten skulle vara kvar.

Gräset, tuvorna och den lilla stigen genom skogen, allt det betydde något, det trollband henne.

Sam tog sina pärmar under armen och sprang med späns­tiga steg uppför trappan i för korta byxor.

– Hej då, ses imorgon. Sju. 9

Åsen_korrläst_ny typo.indd 9

2012-01-20 13:23:28

Efter att vitlöken var upplockad av Sofi lades den i potatiskorgar och på bänkar och kärror i maskinhallen.

Helt enkelt där den fick plats. Några lades ute i solen för att torka fortare.

Sam lade löken åt samma håll i exakta rader.

– Du är en pedantisk bonde, sa Sofi.

När de hade torkat stod hon vid bänken bakom den knäppande plåtväggen och rengjorde dem, flätade dem och lade dem åter i högar för att torkas. Hon hade tagit med en skjorta från en annan gård som knäpptes i ryggen. Hon hade på sig de blå byxorna och skjortan när hon rengjorde vitlöken genom att dra bort de översta bladen med tummen. Flätade dem i korta och långa flätor. En del i nyanser av lila.

Hon lyssnade på radion. Inte mycket hände under de veckorna på hösten.

På kvällarna låg hon i sängen och såg vitlökar när hon blundade. Kände deras söta mjölkaktiga doft i näsan.

Jorden letade sig in i alla hålor. Tennisskorna luktade mögel och jord. Hon hade en speciell garderob för arbetskläder för att inte hela lägenheten skulle lukta gödsel. Hon blev skicklig på att göra inbakade flätor.

Hon lyssnade på vad som försiggick utanför plåtskalet där hon stod. Ibland kom Figge upp på bänken och strök sig mot hennes händer. När hon blev trött satte hon sig på en plaststol och fortsatte fläta. Då hoppade han upp och balanserade på hennes ben. Sam kom in i maskinhallen och skrattade åt dem.

Det fanns ett program på P3 som hon brukade lyssna 10

Åsen_korrläst_ny typo.indd 10

2012-01-20 13:23:28

på. Det handlade om människor i hennes ålder som lämnat Sverige för mer exotiska länder för att arbeta eller bara driva omkring. En speciell dag i veckan återknöt programledaren kontakten med dem. Ibland var de lyckliga ibland ledsna. Hon minns inte längre om de där samtalen gjorde henne glad eller ledsen men hon kunde länge komma ihåg dem ordagrant.

Först och sist på dagarna gjorde hon lagårdarna. En dag glömde hon att stänga av utgödslingen. Sam blev inte arg. Han sa: Du brukar inte göra sådana saker.

Hon väckte grisarna på morgonen i det lilla stallet där de begravt sig under en hög av hö. En av grisarna började grymta först. Höet rörde sig lite och ett tryne syntes. Snart nosade alla efter maten som de visste skulle komma från skopan i hennes hand. Det fick henne att skratta varje gång. Om det mot förmodan kom in någon, drängen, blev hon så ställd att hon inte kunde komma på något att säga. Han blev röd i ansiktet och snabbade sig att ta sina ägg.

Sofi släppte ut hästarna, mockade, hörde deras galopp i björkskogen. De skavde sig mot staketet och mot de meterhöga stubbarna man lämnat kvar. Backen upp till åsen var för brant för att cykla. Klockan var knappt halv åtta. Solen var uppe. Fler djur väntade på att bli matade. Vinden tog tag i hennes kläder. Det fanns ingen hund som kom för att möta henne. Hon såg inga fåglar, endast raka fåror. Skabbräven smet från 11

Åsen_korrläst_ny typo.indd 11

2012-01-20 13:23:28

husets källare och sprang mot kalhygget.

De raka vindarna, grusvägen. Den stora planen man var tvungen att korsa för att komma till lagården gående med hälarna först i de stålhättade stövlarna. Vid öppnandet av den svullna dörren på långsidan hördes ett vrål av ett hundratal ungdjur. Någon slog med klöven i grindarna.

Hoppade hon ner genom hålet rakt i höberget på foderbordet. Gled hon mot tjurhuvudena som tog tillfället i akt att slicka hennes overall.

De satte mulen under henne och lyfte på huvudet så att hon flög iväg. Hon gled nerför höet så att overallen sträcktes i grenen.

Det stod i böckerna att man var tvungen att vara hård mot de hårda. Stånga tillbaka med samma kraft. Gå uppför gången med stadiga steg, vara snäll men bestämd.

Djuren förstår sig inte på tvetydigheter.

Därute var det stort nog för att vända maskinerna.

Några maskrosor växte vid väggsluten.

Hennes händer om grepen som började fördela höet mellan de utsträckta tungorna. Sam brukade fota till de som var mest stridslystna men Sofi hade inte mod nog.

Deras huvuden var tunga och hennes fot var för vek för att fota till någon.

Visst lärde hon sig någonting. Visst måste hon ha kommit ihåg några av lärdomarna men känslan av att inte veta vad hon gjorde förföljde henne.

12

Åsen_korrläst_ny typo.indd 12

2012-01-20 13:23:29

Efter att hon hade slutat hos familjen berättade de att Figge hade dött bara en vecka senare. Sam hade hittat honom en morgon stel och död på foderbordet.

Han hade åkt raka vägen ner i utgödslingen.

Sofi bad en tyst bön för varje djur som dog eller som de dödade.

Vissa dagar vågade hon inte gå genom skogen. Hon sa inget till Sam. Hon var rädd när hon körde med traktorn på en sluttande åker. Rädd när hon körde barnen i bilen och barnens kompisar. När hydraularmarna inte lydde.

När hon inte hittade rätt spak eller rätt växel.

Bäst tyckte hon om att gå längst bak i raden av kor och kalvar på stigen genom skogen. Sam gick först och ropade. Den sista, en vit kalv som haltade, fick hon putta på. Galna tankar for genom hennes huvud. Grankvistar slog i ansiktet. Vispade av mössan. På väg till grönare bete.

I början av sommaren i skolavslutningstider hade familjen satt av henne vid Bergströms lagård tillsammans med spett, klamrar, återanvänd taggtråd, gummiklubba och hammare.

Hon stod vid det lilla grishuset i en hage där några björkar växte. Ett nytt stängsel skulle sättas upp vid en bäck som slingrade sig fram genom hagen. Hönsen gick på vägen.

Hon började med spettet och gjorde hål. Hon fick hålla på länge innan hon fann ställen utan sten. Efter 13

Åsen_korrläst_ny typo.indd 13

2012-01-20 13:23:29

att ha gjort hål, men inte i en rät linje, slog hon ner stolparna.

Hon började sträcka taggtråden mellan stolparna och hade bara hammaren till hjälp. De brukade använda en bit stål med en skåra i att sträcka tråden med men för det behövde man vara två. Hon slog i klamrarna och sedan började hon om från början med spettet.

Hon höjde gummiklubban när det var dags att slå ner stolparna. Över lagårdstaket kom mörka moln, vinden tog tag i hennes tröja, hon såg sin spegelbild i fönstret i grishuset med klubban höjd över huvudet och tröjan som fladdrade runt henne när hon slog ner stolpen med all kraft. Håret runt ansiktet spretade utåt, molnen förmörkade himlen bakom hennes huvud. Hönsen kluckade en bit bort och smet under dörren till ladan.

Hon gjorde en min åt spegelbilden innan hon tog alla saker och kröp in under körbryggan. Lutade ryggen mot den röda väggen. Sam skulle ha vetat vad de kunde göra medan det regnade. Nu satt hon där overksam medan minuterna gick. De hade sagt att de skulle hämta henne.

Regnet slutade snart och hönsen tittade ut igen. Hon fortsatte jobba. Sten Bergström kom ut och frågade om hon hade blivit blöt.

– Nej, sa hon.

Han sa: – Ska du verkligen stängsla själv?

– Ja, sa hon.

Han stod en stund på verandan och tittade på henne innan han gick in.

14

Åsen_korrläst_ny typo.indd 14

2012-01-20 13:23:29

Efter att ha slagit ner klubban många gånger och sträckt taggtråden mellan stolparna så hårt hon kunde och hela stängslet stod klart lite lutande kunde hon inte komma på något mer att göra. Om hon haft en bil hade hon slängt in sakerna i den och kört iväg.

Hon började gå nerför backen. Syrenen blommade och taggtråden gnisslade där den svängde i vinden.

Rosten hade gnidit av sig på hennes händer.

Om hon ändå hade suttit ensam i en båt, med fötterna i vatten. Med åror på sidorna. Läppar svullna, vatten som trängde in genom kläder och sipprade ner i stövel­ skaften.

Det var på morgonen. Dimman låg fortfarande tät på åkern och ur brunnslocket steg ånga. De klev in i la­gården och föste en av galtarna till en tom tjurbox.

Medan de andra djuren tittade på och flyttade sig längre bort väntade Sofi på att han skulle stanna. Han anade inget, nosade omkring först och undersökte den nya spalten. Så stod han stilla några sekunder. Hon hade slaktmasken klar i handen, höll den mot hans hårda skalle mellan ögonen och öronen och tryckte på avtryckaren. Med en duns slog han ner på spalten. Sam var snabb med stickkniven och skar ett hål. Sofi tog fram metallhinken och vispen och fångade upp blodet som kom ur halsen och undvek de sparkande benen.

15

Åsen_korrläst_ny typo.indd 15

2012-01-20 13:23:29

Efteråt var det bråttom, skottkärran stod redo utanför boxen. De öppnade en sida och drog upp honom i ryggläge med de nu stela benen rakt upp.

Det var tyst i lagården.

De gick genom mjölkrummet och ut på gårdsplanen, tog ett djupt andetag och sedan småsprang de nerför den jordiga slänten med grisen dunsande i skottkärran.

Brygghuset, eller slakthuset, hade en hög tröskel, de lyfte kärran över kanten. Det fanns varmvatten i karet.

Sofi tog tempen, exakt sextiosju grader. De tippade i honom och vatten skvätte ut.

De tog av sig handskarna, tog plåtkonerna och började från varsin sida att skrapa av det första hudlagret. En söt lukt av upphettad hud och fett spred sig i luften. De halkade omkring på golvet. Flagor av hud flöt i vattnet.

Galten var nu kött. På ändarna av konerna satt krokar som Sam drog bort naglarna med. De vände grisen och bände ner benen så att de kom under vattenytan. Efter konerna tog de fram knivarna ur slaktväskan och brynte dem. Drog ur grisen ur karet upp på bänken. Kroppen var rosaskimrande och täckt av borst. De skar bort bors­ ten med knivarna. Brynte och skar. Hålet i huvudet var svart runt kanterna. Sofi fick ta ut tungan. Hon gjorde hack i den innan den kommit ut. Sam sa: – Nästa gång går det bättre.

De gjorde hål innanför hälsenorna och innan de hissade upp grisen i luften satte de en stång med krokar i ändarna i hålen.

En av dem bände isär benen så att stången fick plats.

16

Åsen_korrläst_ny typo.indd 16

2012-01-20 13:23:29

När kroppen hissats upp skar de bort mer borst. Tog ut det som fanns inuti. Tungan hade de redan lagt i en hink med vatten. De skar bort resterna som satt fast mot insidan av revbenen.

Sam visade henne de olika inälvorna.

– Det här är mjälten, sa han och vände och vred på den.

– Det där är mellangärdet, ta och skär alldeles vid kanten.

Inälvorna slängdes i en gryta till grannens hundar.

Med elsågen sågades kroppen itu. Rakt genom huvud och allt.

När köttet hängt några dagar bar de varsin del på ryggen upp till maskinhallen där det skulle grovstyckas.

– Nu har du burit trettiofem kilo.

Ytan var läderartad nu, stel och långt från levande.

De hann med en gris före förmiddagsfikat. De rengjorde knivarna från fett och blod. Tvättade händerna.

På knäna hade de fläckar.

När hon höll i muggen var händerna okänsliga.

De hade tagit av sig overallerna i lagårdsingången, satt i långkalsongerna och fiberpälsarna i köket. En halvtimme. De satt på varsin kortända, Sam vände sig bakåt och öppnade vad familjen kallade godisskåpet och tog fram hallonbåtar, stoppade en näve i munnen och frågade med munnen full om Sofi ville ha.

– Aldrig i livet, sa hon, hellre dör jag.

17

Åsen_korrläst_ny typo.indd 17

2012-01-20 13:23:29

Ibland bjöd Sam dit grannen eller drängen på fika.

Då satt de tysta tills Sam började prata. Sofi tittade på dem, drack kaffe, tittade ut mot sjön som nästan syntes genom skogen.

18

Åsen_korrläst_ny typo.indd 18

2012-01-20 13:23:29

Sofi hade varit med i kören på lördagar klockan tio med sin pärm med lösa blad. Hon sjöng sopran så att hon skulle slippa lära sig några stämmor. De andra var några år äldre och verkade för länge sedan ha gått i samma gymnasieklass. En av tjejerna som också sjöng sopran sa till henne en dag att om hon inte hade det så oorganiserat i sin pärm skulle allt gå mycket bättre för henne.

När körledaren ville ha hjälp med att lyfta pianot erbjöd sig Sofi. Hon lyfte pianot ensam. Ingen sa något och hon gjorde inte en min. De måste ha sett hur stark hon var.

En dag var Anna hemma hos Sofi och badade i badkaret.

Anna skvätte vatten på Sofi och ville inte komma upp.

Det skumma ljuset från den svaga lampan, de mörka tapeterna i brunt och den plastiga hyllan med inget mer på än en tandborste.

Sofi tog till slut upp henne och torkade henne med en av sina handdukar och sedan sprang Anna nybadad 19

Åsen_korrläst_ny typo.indd 19

2012-01-20 13:23:29

omkring i lägenheten. Tog på det som kunde tas på vilket inte var mycket. Hon hade en stor soffa som Anna hoppade upp i. Vardagsrummet var så stort att Sofi aldrig var i andra änden. När Mia kom för att hämta Anna åt de blåbärspaj. Anna satt i Sofis knä medan hon stoppade paj i hennes mun.

– Du, hon har munnen full, sa Mia. Anna drack saft som var köpt enkom för hennes skull.

Munnen var blå, tungan blå och runt munnen hade hon blå fläckar.

Sofi städade undan efter dem och lade sig på soffan. Det var vår och solen sken på eftermiddagen. En märklig känsla stannade kvar i lägenheten. Hon gick in i badrummet med de bruna väggarna och hörde grannens telefonsvarare gå på: Hej, jag är inte hemma, tala in ett meddelande efter pipet ... Pip.

Sovrummet hade gula tapeter. Där stod en säng och ett litet bord med någon form av föremål på. Köket var omodernt. Hon hade fått ett vitt bord av familjen.

Spisen var gammal, ugnen likaså. Några glas och några tallrikar. Radion var hennes.

Hon brukade äta något ur en burk. Ibland eller oftast köpte hon hårdbröd och makrill i tomatsås. Sedan satt hon och knaprade så att hela huset hörde. På lördagen efter kören vilade hon. På hennes födelsedag ringde det halv sex och Sofi gick upp yrvaken och tog telefonen och där i andra änden var Annas röst. Grattis, sa hon.

20

Åsen_korrläst_ny typo.indd 20

2012-01-20 13:23:29

Sam kom till luren och sa att de hade ringt tidigt så att hon inte skulle hinna åka till jobbet. När hon kom till Hjortbackens lagård hade han skrivit Grattis med sågspån innanför dörren.

En dag kom polisen. Det hängde tre slaktade tjurar i maskinhallen men de ville köpa vitlök. Vitlökarna var placerade i källaren. På kvällen när hon passade barnen och alla hade slocknat i varsin ände av hörnsoffan framför teven hörde hon traktorn komma och så såg hon Sams ansikte titta in genom fönstret.

Sofi klättrade in i boxen i overall och stövlar. Hon hade en pinne från grindarna i handen. En lantbruksras med rosiga kinder och välgött späck. Ansiktet ramades in av lockar ur vilka lukten aldrig ville gå ur. Hon slog djuren med pinnen på benen och de svarade med att slå bakut.

– De kan sparka in dina knäskålar hur lätt som helst, sa Sam. – Jag blir bara rädd om du säger sådana saker, sa hon.

Rädsla var ett stort inslag i det dagliga arbetet. Sam hade beskrivit med få ord vad som hade hänt och vad som skulle kunna hända. Hon såg det framför sig. Sam berättade om en gång då han och hans svärfar hade stängslat. Sam hade svängt gummiklubban i rundslag.

I ett av slagen hade svärfadern, som hade för vana att dricka på morgnarna, inte dragit bort tummen från stolpens topp. − Vi gör klart först, hade han sagt när Sam föreslog 21

Åsen_korrläst_ny typo.indd 21

2012-01-20 13:23:29

att de skulle åka till sjukhuset. Timmarna hade varit oändliga medan tummen svullnade. Efter det hade Sam svårt för att stängsla med någon annan. Hon sa: Det är ingen fara, jag ska tänka på att ta bort fingrarna.

Grisarna blev instängslade vid sidan av trädgården.

Först satte de på elstängslet, sedan stängdes det av för grisarna försökte inte rymma mer än en gång. De hade inom några dagar ätit upp allt förutom skräppan. De hade ett litet skjul att gå in i under nätterna. Det fanns en kran som hon gav dem vatten från. En dag när hon cyklat hem kom hon på att hon glömt stänga av kranen. Hon ringde och Mattias svarade. Sofi sa: Gå ut till grisarna och stäng av kranen där du vet att den sitter bakom första stolpen i staketet. De berättade att han hade gått raka vägen förbi dem och ut för att göra som hon sagt.

Det fanns en sluttning med en avlastningsplatå vid vägen uppför åsen där det slängdes såväl ris som slaktrester. Den kallades skrôlen och där hamnade allt till slut.

– När man ska fösa grisar ska man trycka på deras trynen om de ska gå framåt. Och mota med en lem. Se bara till att inte låta dem få trynet under lemmen, då lyfter de upp både den och dig.

– Med sitt tryne?

– Japp.

När grisarna stod inomhus på cementgolvet började 22

Åsen_korrläst_ny typo.indd 22

2012-01-20 13:23:29

de äta varandras knorrar. De blev vilda när hon kom med den geléaktiga maten och öste ner den i hon. De tyckte om när man kliade dem på borsten så att dammet flög. De minsta barnen tyckte om att bli upplyfta så att de kunde titta på dem.

Vid åkerkanten växte flyghavre. Runt gransticklingarna lyste daggen upp spindelnäten. Ibland trodde hon att det bodde saker i källaren tillsammans med frysarna.

Ofta tänkte hon inte någonting. Hon gick de invanda vägarna med listan i fickan oavsett om det var sommar eller vinter. Gick på travarna av kläder som låg i farstun. Vägen hem var en landsväg som man sprängt genom ett berg. Den var rak och lutade uppåt. Hon tog istället vägen vid sjön. Trots att det var mitt i sommaren stannade hon inte en enda gång för att doppa sig i vattnet. Hon stannade aldrig cykeln för något annat än nödlägen.

Våldet var en del av vardagen. En dag hade de två språngtjurarna fått syn på varandra på varsin sida av vägen med varsin hjord av kor och kalvar. De hade brakat genom trägrindarna och stod på vägen huvud mot huvud. Sofi hojtade medan Sam slog på dem med brädor och kläder. De rörde sig ut på den nysådda åkern.

Sam hoppade på dem, slog dem allt han orkade och skrek. Sofi tog med barnen längre bort. Ur tjurarnas 23

Åsen_korrläst_ny typo.indd 23

2012-01-20 13:23:29

munnar vällde det fradga. Till slut vann Sam med en bruten planka. Den nysådda åkern var nedtrampad.

Tjurarna stod bredvid varandra och hade redan glömt vad som hänt. Sam var blodig och hes. Sofi såg ner på sina tennisskor. Visste att det var nödvändigt, att hon aldrig skulle lyckats skilja dem åt. De körde hem i Toyotan på låg växel. Barnen var tysta.

– Jag kunde ha gjort det själv, sa Sofi.

Han svarade inte.

– Nu vet jag vad jag ska göra, sa han, du tar hand om vitlöken medan jag kör rundbalar. Du kan ta Toyotan när du ska åka och sälja dem.

Hon lärde sig snabbt att allt gick att effektivisera. När de körde bil kunde den som inte körde raka ut klamrar.

Pengarna tog han själv hand om. Alla entreprenörsjobb hon utförde, som att vända ostar på ett mejeri eller bygga staket utanför en industri med ett av barnen med sig, tog han pengarna för. Hon sålde vitlökarna bäst utan honom. Hennes knän slog ihop när de balanserade ovanpå stockarna. Benen böjde sig under tyngden i jobbet med skogsmaskinen. Till slut skötte hon spakarna och såg på medan han jobbade. Alltid ett öga på att hon var snabb nog. Och hon var snabb.

Om man skulle räkna hennes dagar, skatta dem i pengar. Räkna dagarna och åren. De långa sträckorna som fötterna gick i stövlarna. Hon visste att hon skulle få fina vitsord i slutet.

En dag när han hade kavlat upp ärmarna och var på ett våldsamt humör bestämde hon sig för att sluta 24

Åsen_korrläst_ny typo.indd 24

2012-01-20 13:23:29

någon gång. När hon hittade ett bättre jobb någonstans långt därifrån. Han kunde inte acceptera ett nej och lade sig i allt som han tyckte var hans rätt. Hon började fundera över var gränsen går när man inte längre tar betalt för sitt jobb utan gör det för att man är en del av familjen.

Han kände till såväl hennes svaga som starka sidor bättre än hon själv. Han visste att vissa dagar gick det långsamt och anpassade jobben efter dagsformen.

Han förstod aldrig varför det gick långsamt vissa dagar. Hans kommentarer irriterade henne, som om hon skulle vara något slags maskin. Gå i samma takt om man pumpade i henne samma slags bränsle och uppmuntrade henne. Tuffade på som ett litet tåg. Med ett mål i sikte: barnens kläder och mat.

Sofi skötte årsbokslutet dagarna före jul. Debet och kredit och papperskvittona påskrivna av bönder och att vara inomhus gjorde henne så trött att hon lade huvudet mot armarna på matsalsbordet där allt låg utspritt och somnade en liten stund. Ibland vaknade hon och fortsatte. Dörren till finrummet var stängd och alla hade glömt att hon satt därinne och ömsom sov, ömsom fyllde i de tomma fälten i boken. Kohuden låg under hennes fötter vit och svart. Ett blankpolerat vitrinskåp och en skinnsoffa stod i rummet.

Huset var påbyggt i ändarna. Allt eftersom mer utrymme behövdes byggdes fler rum till. Men utrym25

Åsen_korrläst_ny typo.indd 25

2012-01-20 13:23:29

mena var små och trånga. Barnen sprang runt i dessa rum och gömde sig bakom dörrar och i hörnen. Det var bara till källaren och frysarna ingen tordes gå.

26

Åsen_korrläst_ny typo.indd 26

2012-01-20 13:23:29