9789100127008

torbjรถrn elensky

EGENDOM

roman albert bonniers fรถrlag

Av Torbjörn Elensky har tidigare utgivits: På stället 1998 Myrstack 2000 Döda vinklar 2002 Svensk drömtid 2006 Luisas tupp – 100 kubanska bilder 2008

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012700-8 Copyright © Torbjörn Elensky 2013 CPI Books GmbH, Leck 2013

”Shall I tell you the secret of the whole world? It is that we have only known the back of the world. We see everything from behind, and it looks brutal. That is not a tree, but the back of a tree. That is not a cloud, but the back of a cloud.

Cannot you see that everything is stooping and hiding av face? If we could only get round in front – ” G. K. Chesterton

– Vill du inte åka med till landet för?

– Men pappa skulle ju hämta mig den här helgen!

– Han har sin nya familj! Jag har ju bara dig. Kan du inte följa med mig ut då, snälla Samuel, du vet ju hur mycket det betyder för mig…? …!

Allt började i lögn och det som börjar i lögn förblir i lögnen. Lögnen gör att inte orden fäster vid tingen längre, att inte betydelsen har någon mening. Lögnen separerar och förfalskar. Skiktar allt så att själva tillvaron skär sig i osammanhängandehet som bara binds ihop av en tråd av något som inte längre är mening, men tvång: tvång att leva, att försaka, att överleva, att acceptera att inget längre är något värt. När lögnen gått i själva blodet, när lögnen flyter i dina ådror – vad ska du göra? Du kan ju inte rinna ur dig själv – men lika lite bli den andra de ville ha.

Du trodde att du var någon, hon, hon – du trodde att du var en dotter, älskad, äkta. Men sedan fick du veta att allt var annorlunda för att DU är annorlunda, någon annan än den de sagt till dig att du var – och nu måste du finna din nya roll, din nya plats, förstå allt om igen och lära om: för sammanhanget som var ditt är inte längre ditt.

7

Du är bara en färgglad tygbit, ditsydd för att lappa ihop ett gammalt förhållande. Rädda någon annans liv. Ge det mening. Till priset av att ditt eget rycktes ifrån dig och istället för dig själv, hemma, hos dig, med din egen mamma uppfostrades du här, så fint och ordentligt, som en liten Eliza som fick lära sig att sitta rakt och äta med gaffeln i vänster hand och tacka ordentligt för maten. Och varför?

Ska hon behöva vara tacksam nu också?

Om ändå någon gång något kunde fungera bara utan att det skulle behöva vara så mycket diskussion. Det skulle ju vara roligt att åka ut till landet, det borde ju vara en toppenhelg som han verkligen såg fram emot. Vad är det som gör att han känner detta enorma motstånd? Denna lust att säga emot?

Allt började i lögn och det som börjar i lögn förblir i lögnen – ändå vill hon tro, någonstans: hon vill inte mista alltihop såhär. Lögnen gör henne uppmärksam på hur orden speglar tingen: förstutrappen, trasmattan, skur­golvet, metspöna, de stora stövlarna. Lögnen tvingar henne att åter se allt detta, men i nytt ljus, liksom utifrån, med ett främlingskap som skärper alla konturer. När allt skiktats blir det till ett tvång för henne att binda samman, återbinda, återknyta, återfinna något som ändå är av henne, i henne, i allt detta välbekanta främmande tänker hon: min son ger mig lust att leva, att försöka, att överleva, att acceptera att inget längre är som det var, men att det ändå måste vara något värt.

När lögnen flyter i dina ådror måste kanske också motgiftet komma ur samma källa.

Du trodde att du var någon. Du trodde att du var en dot-

8

ter. Men nu vet du bara att du har en son, och hans tolvåriga liv hänger vid ditt, tätt samman, nära – och närmare ändå.

Men du kan inte förtränga att allt är annorlunda för att han är annorlunda, lik någon annan, son till en far, en man som var din – och nu måste du finna din nya roll, din nya plats, förstå allt om igen och lära om: för sammanhanget som var ditt är inte längre ditt. Allt sitter löst och fladdrar i vinden, allt flagnar, faller, gistet och dant riskerar det att rasa ihop i vilket ögonblick som helst. Så vanskligt svårt att hålla någon annans balans, att hålla något upprätt med bara koncentration och fokusering. Allt som inte är direkt nödvändigt blir helt överflödigt. Men det onödiga flödar över, tar över, växer över alla bräddar och gör kampen för ordning i varje litet ögonblick till en livsavgörande tung, rent kosmiskt betydelsefull uppgift, en som är för stor, helt omöjlig, men lik förbannat nödvändig. Hela tiden. Alldeles för mycket.

– Men vad ska du göra med pappa då som är så viktigt?

– Vet inte. Men han skulle hämta mig sa han.

– Jaha. Och dina nya syskon ska väl med också? Är det kul att ha en så stor familj tycker du? Vad ska jag göra då? Åka ut själv på landet?

– Mormor och morfar är ju där också.

– Du är så gammal nu att du måste börja lära dig att ställa upp lite.

– Men vi hade ju bestämt! Ska du lära mig att svika pappa bara för att ställa upp på dig eller?

Du är bara en färgglad tygbit, ditsydd för att lappa ihop ett gammalt förhållande. Ditt eget kunde du inte rädda. Det

9

gick vidare som en stafettpinne till en kvinna med större förmåga till beundran, större tålamod och säkert är hon bättre i sängen också. Vad är det för mening med att hålla på såhär? Till priset av att ditt eget rycks ifrån dig och istället för dig själv har du spunnit en tillvaro runt en liten man som du vet måste få ha sitt eget liv, som du vet ska vidare en vacker dag och som du vet också måste få träffa sin far och kalla hans äckliga små barn sina småsyskon och leka med dem som vilken storebror som helst. Precis som du själv aldrig fick och aldrig kommer att få.

Det finns en underbar gemenskap i grälet. En närhet i denna fientlighet, så intim, så tätt intill. Hon vill inte bråka med honom, han vill inte heller, men ändå går det inte att låta bli, det är som om det tryck som bildas mellan dem gör att den enklaste uttrycksformen för deras känslor nu är dessa gräl, men det är kärleksgräl, mellan henne som vill hålla och honom som vill fly, men hon vill att han flyr, men han vill förbli fasthållen. Grälen blir så våldsamma för att de i själva verket lika mycket sker inom som mellan dem.

Smärtan både hämmar och driver.

Allt började inte i lögn men lögnen letade sig in och ogiltigförklarade erfarenheten – ändå vill hon minnas, någonstans och hon vill faktiskt återvända och återerövra det som en gång var hennes. Frågan är bara vilket? Lögnen gör henne uppmärksam på hur föremålen laddas och intar sin plats i språket i rummet, hur ordningen gör existensen inte bara meningsfull, men över huvud taget möjlig: gardinerna, bordduken, trasan, tygdockan, de gamla besticken.

Lögnen tvingar henne att åter betrakta allt detta, och söka

10

en förklaring som hon vill ge i arv. Därför är det så extra tröttsamt att vara tvungen att hela tiden tjata för att äntligen kunna komma iväg.

Glad att ha anledning att säga något lutar hon sig fram i trappan till övervåningen och ropar med sin gnälligaste surröst: – Vad gör du där uppe fortfarande? Vi måste åka nu så vi hinner fram till lunchen. Varför måste allt ta sån tid?

Och här är han som vill vara tonåring och redan spelar tonåring i väntan på att bli det: – Det var ju du som ändrade. Jag hade inte packat nåt.

Ska vi till mormor och morfar vill jag bada där!

När allt skiktats blir det till ett tvång för henne att fullfölja rörelsen och splittra allt till slut, slå sönder det som redan faller samman: men hennes son ger henne lust att leva, att försöka, att överleva, tvingar henne att visa att det ändå måste vara något värt.

– Är du såhär långsam för att reta mig? Är du det?

– Packa själv då! Jävligt kul att åka till landet när du är en sån surkärring!

– Samuel! Du svär inte åt mig!

– Varför måste jag alltid göra allt som du vill? Varför måste du tvinga mig?

När lögnen flyter i dina ådror går det kanske inte att utplåna den och att hindra att den rinner vidare, den är ditt liv och den fortplantar sig i så många små vågrörelser ner genom generationerna – men hur långt?

– Vill du inte åka med till landet för?

– Jag har aldrig sagt att jag inte vill åka!

11

– Men varför håller du på och konstrar såhär då? Snälla Samuel, kan vi inte försöka ha en trevlig helg tillsammans?

Du tycker ju om att vara där ute, eller hur?

– Jag vet att du vill att jag ska åka med bara för att du inte vill vara ensam med mormor och morfar. Det är inte för min skull vi åker. Jag gillar att vara där, men inte att bli tvingad! Du tror att jag inte förstår, men jag fattar allt, så du kan sluta ljuga och hyckla nu.

Du trodde att du var någon. Du trodde att du var en dotter.

Men nu vet du bara att du har en son, och hans tolv- nästan trettonåriga liv försöker avskilja sig från ditt, och fast du vet att du måste släppa efter för att kunna bevara honom vågar du inte. Du kan inte förtränga att efter att du själv fallit vågar du inte riskera att tappa greppet om honom också. Men efterhand som ditt grepp hårdnar kämpar han alltmer för att komma loss och få falla ur boet. Till marken.

Så kom de äntligen ut genom dörren och Samuel smällde igen den med demonstrativ ilska, redan mer spelad än känd, medan han drog i ryggsäcken som hela tiden var på väg att glida av hans beniga axel.

Hon höll sig lugn. Nu var de nästan på väg. Dags att försöka skapa så pass mycket fred att den långa bilresan blir uthärdlig.

– Har du packat in allt nu? Lägg ryggsäcken i baksätet bara så åker vi nu.

– Varför är det så varmt i bilen? Gud vad äckligt. Jag kvävs!

– Samuel! Spänn fast dig så vi kan åka! Det blir såhär när bilen står i solen så länge!

12

– Sätt på luftkonditioneringen då. Jag kvävs ju härinne!

– Sluta klaga! Du är så gammal nu att du måste börja lära dig att ställa upp lite. Stäng fönstret så drar vi på luftkonditioneringen så blir det snart skönt i bilen ska du se.

Hon är bara ratt och backspegel, tittar bakåt och styr ut på vägen. Hon måste vara ordning, visa sig samlad för sin sons skull. Ge honom sammanhang, stöd, mening och riktning i livet. Men sitt eget sammanhang kunde hon inte upprätthålla. Det föll över henne som en illa uppsatt byggnads­ställning och nu ligger hon där, slagen till marken.

Vad är det för mening med att hålla på såhär? Till priset av att livet förvandlats till ett plockepinn där varje gång hon drar ut en liten pinne hela högen skälver och skakar som i en jordbävning som hon känner välla upp i en våg av äckel ur sin egen mage. Tänk om Samuel bara visste hur det kändes att bära honom under hjärtat, och hur du kräktes varje morgon som du väntade honom, då skulle han aldrig svara emot eller krumbukta sådär som han håller på. Det är obegripligt för henne hur någon kan lämna bort sitt barn. När hon ser Samuel kan hon inte förstå hur någon kan överge sitt barn.

Hur kunde hon, hur kunde hon – och att dessutom mena att allt var till det bästa. Skulle hon tvingas vara tacksam också?

Allt började i trygghet och lusten att bygga vidare på något existerande – rent konkret faktiskt i ombyggnaden av landstället, den nya verandan och bastun nere vid bryggan som ersatte den gamla som blivit svedd en gång av oförsiktighet.

Minnet gör henne uppmärksam på hur föremålen förändras och hur också tiden skapar, genom att förstöra och mylla ner det förflutna, och lärdomarna från arkitekturen som hon

13

tog tillvara för att förnya det välbekanta skapade ett nytt, oväntat, oönskat främlingskap inför också själva språket: brädor, spik, hammaren, fräsen, den gamla sågen. Orden var som fiskben som hon försiktigt försökte få ut ur munnen medan hon långsamt och uppmärksamt tuggade och tuggade och tuggade vidare på sitt liv.

– Varför ska du göra det så storslaget? Det är ju ändå bara ett sommarhus och inte något arkitektoniskt mästerverk du ska förvalta.

Lögnen tvingar henne att åter betrakta allt detta, och hon inser att den ombyggnad hon ritade på också var en aggression, en lust att samtidigt förnya och förstöra detta, som om hon redan visste, som om hon hela tiden vetat att det egentligen inte var hennes, det borgerligt bekväma sommarstället med sina trasmattor och trådgardiner och den blågula vimpeln som fladdrar i vinden.

– Mamma! Din mobil ringer!

– Jag kan inte svara när jag kör. Titta vem det är.

– Det är pappa. Jag ska svara.

När allt skiktats blir det till ett tvång för henne att fullfölja rörelsen och splittra allt till slut, slå sönder det som redan faller samman: hennes son talar med sin far som är arg, nej, besviken säger han den falske jäveln, för att Samuel inte fick åka med honom den här helgen. Besviken, säger han, och lastar över hela bördan för detta via Samuel på henne. Han borde ha blivit förbannad, som en riktig man, och inte fjäsigt besviken på det där snåla och snöpta politiskt korrekta, passivt aggressiva avskyvärda sättet. Hennes egen far, den där främmande mannen med skåran längst

14

fram på nästippen och som alltid med omständligt koncentrerade rörelser petar i sig brödsmulorna från vaxduken till hennes ickemammas stora förtret, är så förstående så, så kvävande omtänksamt förstående att alla försök till uppror genast undermineras av hans vänlighet – men han kräver själv förståelse i lösen, öga för öga, mynt för mynt, inget är gratis, färjkarlen vill ha sin slant, och är hon bara tillräckligt tacksam ska du se att han blir tacksam mot henne också, och då kanske hon får en fin present, ett par nya skor, eller ridläger eller något annat som hon önskar sig.

– Nu blev det som det blev. Vi hade bråttom och du gillar ju att vara på landet hos mormor och morfar. Kan vi inte låta udda vara jämnt nu?

– Pappa vill prata med dig.

– Säg till Mathias att jag inte kan prata nu. Jag kör. Jag ringer honom efter helgen istället. Jag vill inte förstöra en fin helg.

– Men han säger att han inte vill bråka. Han är inte arg.

Han vill bara fråga vad som hände. Varför jag inte väntade på honom som vi hade bestämt.

Förståelse, förståelse, förståelse. Hon kräktes på all jävla förståelse. Klappar på huvudet. Det var inte den respekt hon sökte. Förresten ville hon inte ha respekt heller, utan bara bli lämnad i fred och få överblick över sitt eget liv. Men pappan förmanar med sin röst som vet exakt hur den ska lägga tonen tillrätta för att låta pappig och klok: – Erik här borta kan snickra en ny veranda som de alltid gjort här i Roslagen. Det behövs inga ritningar eller nya lösningar för det.

15

– Det är inget besvär för mig att göra det lite snyggare.

Det här huset ska ju gå i arv till Samuel sen också och jag vill gärna sätta min prägel på det.

– Ja, ja, du gör väl som du vill då. Men kom inte och gnäll sen över att du har tagit på dig för mycket jobb eller att de här snickarna härute inte begriper dina ritningar och att allt inte blir som du vill.

Nej, ”pappa”, allt blir aldrig som jag vill, det blir som du vill i evighet amen.

– Sluta sura nu Samuel. Det blir inte lättare för någon. Jag måste åka in på macken här och tanka nu. Vill du ha något?

– Nej. – Nej tack!

Du trodde att du var någon. Du trodde att du var en dotter. Men nu vet du bara att du växt upp med omtänksamma förmyndare, som tagit dig till sig som sin, utan att fråga dig först. Och fast du vet att du måste slappna av för att bitarna ska falla på plats vågar du inte. Du kan inte förtränga att du faktiskt formats till en annan än den du föddes som. Att ditt namn inte är ditt. Din stil och ditt uttal är lånade. Och din son liknar väl sin far och farfar och farfarsfar så långt tillbaks det går, men här, hos dig, är det avskuret, blottat, och han liknar inte alls det gamla par han kallar mormor och morfar. Bandet är klippt.

Bensinen rinner ner i tanken. Det är hett som vore det högsommar fast det ännu bara är maj. Samuel mixtrar med sin mobil och sätter sig till rätta för att lyssna på sin mp3spelare. Anna tittar bakifrån genom de tonade bilrutorna på sin son. Där vet hon åtminstone vad hon känner, där vet

16

hon vem hon är. Hon köper en läsk till honom fast han sa att han inget ville ha.

– Kan vi åka nu eller?

Bättre att inte svara så blir det inte bråk. Han tar läsken och börjar dricka utan att vare sig tacka eller titta på henne.

Han vet också vad han känner. Han vet mycket väl vem han är, och hon. Men de är ju inte ensamma i världen. Lika rädd som han är för att hon ska släppa honom, lika mycket kämpar han för att bli fri.

– Sätt på luftkonditioneringen då. Jag kvävs ju härinne!

– Sluta klaga! Du är så gammal nu att du måste börja lära dig att ställa upp lite. Stäng fönstret så drar vi på luftkonditioneringen så blir det snart skönt i bilen ska du se.

Du är bara ratt och pedal, tittar bakåt och styr ut på vägen i en säker sväng samtidigt som en långtradare drar förbi i den bortre filen. Ditt eget sammanhang måste du skapa dig ur din vilja. Du måste bygga dig en värld där delarna hänger samman och stöttar varandra så att ingen del rasar ihop. Vad är det för mening med att hålla på såhär? Inget ger sig av sig själv längre. Du måste söka upp, leta rätt, bygga om, skapa mening i detta liv som du visserligen bara har till låns, men som du åtminstone så gärna velat kunna behålla illusionen om.

Tänk om Samuel bara visste hur det kändes att bära honom under hjärtat, och hur du kräktes varje morgon som du väntade honom, samtidigt som du arbetade på ditt första jobb och deltog i projekteringen av den nya postterminalen i Solna. Om han bara visste vilken glädje hon kände inför det dubbla skapande som uppfyllde henne. Känslan

17

av makt och förtröstan. Om han bara visste hur hon älskat hans far, och, ja, sina föräldrar då, hur meningsfullt allt varit och vackert och nytt och urmänskligt evigt och förtrollat! Då skulle han aldrig svara emot eller krumbukta sådär som han håller på. Då skulle han bara älska henne motståndslöst. Det är obegripligt för henne hur någon kan lämna bort sitt barn. När hon ser Samuel kan hon inte förstå hur någon kan överge sitt barn. Hur kunde hon, hur kunde hon – och att dessutom mena att allt var till det bästa. Skulle hon tvingas vara tacksam också?

Allt började om i minnet hela tiden, i orden och själva luften: allt var nytt hela tiden, men inte friskt utan skrämmande, tomt, som om det ännu inte fått sin mening. Hon måste skapa den själv, omskapa sig själv i enlighet med de nya matriser hon fått i sina händer. Om hon är en annan är du det också, och han och hon – bara Samuel är densamme, orubbligt. Kan han inte förstå hur viktig han är? Minnet gör henne uppmärksam på hur orden förändras och hur också framtiden skapar, hur riktningen hon rör sig i bestämmer betydelsen av var hon började sin resa. Hur målet ger innebörd åt det förflutna och låter henne se det hon en gång bara tittade på med nya, alltför nya ögon: skorna, pedalen, ratten, växelspaken, den gamla kaffemuggen som legat på golvet framför passagerarsätet i tre veckor redan.

– När är vi framme?

– Det beror på trafiken.

– Före lunch?

– Vi får se hur trafiken är när vi närmar oss Norrtälje.

– Men kan du inte ta en annan väg då?

18

– Var? Har du bråttom eller?

Här är pappans papparöst som inte längre är en pappas papparöst: – Varför ska du göra det så storslaget? Det är ju ändå bara ett sommarhus och inte något arkitektoniskt mästerverk du ska förvalta.

– Varför kan inte hon få göra det som hon vill? Det är ju ändå hon som ska ärva det sen och Samuel efter henne.

– Än är vi ju inte döda… mutter, mummel, hmpf…

Det dåliga samvetet pressar rösten. Tvingar henne att åter gå igenom alla ord, alla meningar och fraser som dissekerade hon ett dött djur. Och hon inser att den ombyggnad hon ritade på också var en aggression, en lust att samtidigt förnya och förstöra detta, som om hon redan visste, som om hon hela tiden vetat att det egentligen inte var hennes, det borgerligt bekväma sommarstället med sina trasmattor och trådgardiner.

– Mamma! Du har fått ett sms!

– Låt telefonen vara nu.

– Det är pappa. Jag ska svara.

– Var det till dig då? Är det inte min telefon?

– Men jag kan svara iallafall!

– Jag vill svara själv på mina sms. Du får leka med din egen telefon.

– Jag leker inte!

– Lyssnar du inte på musik längre?

– Jo. – Fortsätt med det då så kommer vi fram snabbare.

När allt skiktats blir det till ett tvång för henne att fullfölja

19

rörelsen och splittra allt till slut, slå sönder det som redan faller samman: hennes son är arg på henne, arg för att hon inte ger honom det utrymme han behöver, den frihet som är nödvändig för att han ska växa. Ja, hon är fullt medveten om det, men nu vill hon ha sitt först, sen kan alla andra få det som tillkommer dem. Han är besviken säger han, Mathias den falske jäveln, hennes älskade barns jävla far, den svikaren, hennes fiende, för att Samuel inte fick åka med honom den här helgen. Åka iväg på onödigt dyra upptåg där halva nöjet är att exponera sin nyinköpta utrustning med den där smilande koreanska slinkan som fick honom på kroken och som naturligtvis ploppade fram inte bara en utan två små förtjusande gulliga svenskasiater med sneda ögon och svart hår som tultar runt och kallar hennes son sin storebror. Vad har en tolvåring för nöje av att spela golf?

– Mamma! Jag fyller tretton i augusti.

– Ja, det är ju ganska snart. Vad önskar du dig?

– Inget.

– Inget?

– Mm. – Vad ska du få av pappa?

– Hur ska jag veta det?

– Jag ska ordna en fin födelsedag för dig ska du se!

– Mm… Förståelse, förståelse, förståelse. Hon kräktes på all jävla förståelse. Klappar på huvudet. Hon kände att hon själv var en sådan vuxen hon aldrig trott att hon skulle bli. Förresten ville hon inte ha respekt heller, utan bara bli lämnad i fred och få överblick över sitt eget liv.

20