9789100126964

Fredrik Lindström

När börjar det riktiga livet

albert bonniers förlag

Av Fredrik Lindström har tidigare utgivits: Världens dåligaste språk 2000 Vad gör alla superokända människor hela dagarna? 2001 Jordens smartaste ord 2002 Fredrik Lindström x 2 2003 Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier (med Hasse Pihl) 2004 Svitjods undergång och Sveriges födelse (med Henrik Lindström) 2007 På annat förlag: Jag är en sån som bara vill ligga med dig 2005 Evolutionen och jag kommer inte överens 2010 Ljust och fräscht-boken (med Henrik Schyffert) 2011

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-12696-4 Copyright © Fredrik Lindström 2011 Tryck CPI – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011

Inneh책ll

Polackerna 9 Båten 21 På riktigt 39 Gosedjuren 51 Åttioårskrisen 65 Soffan 79 Köpenhamn 91 Strumporna 103 Hosta på teatern 123 Ett fullutrustat kök 133 Eftermiddagar i parken 145 Kunna sova 155

Avslut 169 Kvalitetstid 183 Stanna kvar 199

Polackerna

Det polska byggarlaget hade dykt upp i början av maj.

De hade byggt om garaget hos en av Lisas grannar längre ner på gatan och gjort en helt ny länga med grovkök och tvättstuga. Väldigt praktiskt. Och billigt.

Ryktet hade spritt sig på några dagar, att de gör i stort sett allt. Målar och tapetserar, köper in materialet om man vill, är ihärdiga och jobbar effektivt både på dagtid och på kvällar och till och med helger. Sådant sätter fart på folk, väcker gamla drömmar om uteplats, bastu eller lekstuga till liv.

Inte var de dyra heller. De verkade leva under väldigt enkla förhållanden. De bodde tydligen allesammans i

12 ett par husvagnar som stod uppställda i en aspdunge på andra sidan skogen, borta vid industriområdet. Man jobbade ihop en massa pengar i Sverige för att ta hem till sina familjer i Polen, där pengarna var värda mycket mer. Hur de nu kunde vara det? Det var i alla fall därför de var så billiga. Perfekt!

Men det finns alltid en baksida på allt. Det var inte det att de inte skötte sina jobb, tvärtom, allt de gjorde var prydligt och utan minsta fusk. Nej, nackdelen var att man helt enkelt fick dåligt samvete. När de varit hos Lisa och hennes familj i en dryg vecka för att bygga en södervänd altan i tryckimpregnerat trä, så hade hon lärt känna dem så pass att hon förstod att de flesta av dem hade familj hemma i Polen, men att de inte varit hemma på månader. Det var tydligen för dyrt att bara åka hem över en helg ibland, och då gick en stor del av den viktiga förtjänsten förlorad. Det är klart att hon kände skuld.

Tänk att inte ha träffat sina små barn på så lång tid, så mycket man missar! Hon som själv hade svårt att lämna barnen till barnvakt om så bara för en kväll och som dokumenterade nästan allt de gjorde tillsammans.

13 Alla bullbak, pyssel, utflykter eller allt annat fantastiskt hon och Lasse gjorde med barnen. Och la ut bilder på nätet, förstås.

Därför hade hon ständigt dåligt samvete för de polska byggjobbarna och försökte kompensera med att bjuda på kaffe och bullar, fixa dricka om det var varmt, kolla om de behövde låna toaletten och sådär. Som om det på något sätt hjälpte barnen hemma i Polen. De var inte helt lätta att förstå sig på, polackerna, det var inte alls säkert de ville ha fika och om de ibland tackade ja så satt de mest och molteg och såg generade ut när de drack kaffe och åt mikrovärmda bullar. När de hade paus drog de sig undan, och verkade helst bara vilja stå och röka. De kanske inte ens visste hur farligt det var med rökning och att det i Sverige knappt fanns några människor som rökte längre. Och socker i kaffet tog de allihop. Hon fick lov att gräva i skafferiet efter strösocker och försökte förklara för dem att ingen i Sverige använder socker i kaffe och att det inte är nyttigt. Men då skrattade de bara oförstående. De verkade inte veta något om gi alls. Man borde förklara. Men de förstod ju inte engelska så bra.

14 Åh, så trist med alla dessa skuldkänslor! Man kunde försöka att istället tänka på hur bra allt skulle bli när de var klara, hur mycket Lisa och Lasse skulle sitta på sin nya altan under de vackra lövskuggorna från kastanjen och bara umgås, skratta, leka med barnen och grilla och dricka rosévin långa, ljumma sommarkvällar. Sådant hjälper lite. Distraherar i alla fall.

Det var förresten inte bara polackerna det var synd om. De hade det minsann inte så lätt själva. Det kunde vara jobbigt med ungarna när de skulle till dagis och krånglade eller när hon tappade bort mobilen med hela telefonlistan i och inte hade gjort någon backup. En kväll tyckte hon riktigt synd om sig själv när det kom en plötslig, häftig regnskur och hon inte bara hade en massa tvätt som precis blivit torr hängande ute, utan också trädgårdsdynor och kuddar – både till fikagruppen, divanen och loungemöbeln – och därtill leksaker, tidningar, en trave böcker, kakpaket och en hel bricka med kaffeporslin. Hon slet som en dåre med att försöka få in allt och fick ingen hjälp, snubblade i trappen och slog sönder två koppar och ville bara skrika högt.

Det visade sig, när hon och Lasse pratade med några

15 av grannarna en kväll, att polackerna dessutom hade sina fruar med sig. De tog städjobb och hade barnen kvar hemma i Polen, träffade dem bara några gånger om året! Herregud! Lämna sina barn! Då skulle hon hellre svälta. Men om barnen svalt då? Ja, då finge hon prostituera sig – det var sista utvägen. Det hade hon alltid tänkt, att det vore visserligen vidrigt, men att hon skulle kunna göra det för sina barn. Hellre det än att lämna dem.

De andra verkade inte riktigt lika upprörda. Barnen bodde väl hos morfar och mormor eller nåt. Och om inte vi gav dem arbete, trodde hon att de skulle stanna hemma hos sina barn då?

Men varför fanns det inte jobb hemma där de bodde så att de kunde vara med sina barn? Hade de slutat med jobb i Polen helt? Nej, men arbetslösheten var typ trettio procent. Varför det? Det hade nästan alla öststatsländerna. Varför då? Dålig ekonomi. Varför det? För att de låg så långt efter oss, de hade det som Sverige typ för hundra år sedan. Om våra förfäder hade kunnat åka och jobba i andra länder och fått mycket bättre betalt, så hade de också gjort det. Och lämnat

16 ungarna med morfar och mormor.

Gud, tänk om det blev så igen. Om det plötsligt blev mycket sämre ekonomi i Sverige än i Polen, skulle vi bli tvungna att åka dit och försöka snickra och måla då?

Nej! Det kunde tydligen aldrig hända. Skönt.

Altanen blev färdig ett par dagar senare och hon älskade den och så fort hon fick en stund över satt hon där i hörnan i en fällstol – hennes nya favoritplats – med en kopp kaffe och en Amelia. Men polackerna blev kvar några dagar till för Lasse upptäckte ytterligare ett och annat som behövde göras, och dessutom hade hon passat på att ha vindsröjning och släpat ut en massa bråte.

För det kunde de också göra: köra saker och ting till tippen, till återvinningen och till Myrorna. Men hon skämdes lite när det visade sig att de gärna ville ha många av grejerna själva. Alltifrån gamla kläder och skor, halvtrasiga leksaker, vhs-bandspelare och gamla tjock-tv-apparater till begagnat virke med rostiga spikar i. Men det var klart att de fick ta precis vad de ville, det var kul om det kunde komma till nytta.

17 De invigde sin nya altan på fredagskvällen och många av grannarna kom över på grillad lax och halloumi­ sallad och tyckte att det blivit så lyckat, och det var en sådan där osannolik kväll i maj när syrenerna är på väg att slå ut och någon pratade om att de hört den första göken och nästan alla grannarna hade fixat med sina trädgårdar och uteplatser och man hade så höga förväntningar på den stundande sommaren att man nästan blev lite darrig. De blev sittande där till slut med varsin Irish coffee medan ungarna tittade på film.

Och då kom samtalet åter in på polackerna. Alla hade lagt märke till en massa intressanta egenheter hos dem.

När de var lediga, till exempel, så satt de tydligen bara och spelade kort och drack vodka, och några som gått förbi deras husvagnar en lördagskväll hade hört hur de satt där fulla och grät och sjöng sentimentala sånger.

Det var tydligen för att de var katoliker som de var så gammaldags, helt enkelt. De trodde på Gud och åt jättekonstig mat, feta korvar, inälvor och surkål. Det där måste man faktiskt förstå, att Sverige verkligen var ett ovanligt modernt land och att det inte riktigt gick att jämföra oss med andra. Det fanns tydligen

18 statistik på det; i Sverige var vi ofta först med saker och ting, vi var nyfikna och framtidsorienterade och skaffade datorer när andra knappt visste vad det var.

Vi var mobiltelefontätast i Europa. Samma sak med nätet och uppkopplingar. Vi hade helt enkelt kommit längre in i informationssamhället. Polackerna var däremot fortfarande kvar där vi var förr, och arbetade med sina händer, tillverkade grejer, grävde, murade och snickrade.

Det var som en naturlag, detta att alla folk inte kunde befinna sig på samma nivå samtidigt. Eftersom vi kommit så långt i Sverige så jobbade vi med mer avancerade grejer – media, webblösningar, kommunikation, reklam och sådant – och då kunde vi leja ut det mer slitiga görat till sådana som befann sig ett par trappsteg nedanför oss. Alla vann på det! Polackerna tjänade bättre än de skulle göra hemma – och samtidigt slapp vi gräva avlopp och lägga trycktrall.

Det var en sån lättnad när man kunde se det på det viset. Det var som ett slags globalt samarbete, helt enkelt, mellan olika kulturella utvecklingsstadier.

Och det omvända var helt enkelt otänkbart! På

19 sätt och vis var det lite tur, också. För jag menar, hur skulle en massa moderna svenskar klara sig om de blev tvungna att dra omkring på landsbygden i Polen och söka jobb, där allt är så gammaldags? Kan ni gräva, kan ni mura, kan ni snickra? Nej, det kan vi inte – för vi ligger före er! Vi skulle kunna hjälpa er att bygga upp kommunikativa webbplattformar för företaget, och om ni inte har någon användning för det så kan ni skylla er själva.

För hur man än vänder och vrider på det är det faktiskt inte vårt fel att andra ligger efter oss.