9789100126919

flodernas bok

nina burton

Flodernas bok Ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flÜden

albert bonniers fĂśrlag

Av Nina Burton har tidigare utgivits Mellan eld och skugga 1984 Bakom den gröna dörren 1987 De röda minustalen 2000 Den nya kvinnostaden 2005 Ett svar i 24 skärvor 2008 På andra förlag Den hundrade poeten 1988 Alkemins blå eld (tills. med Saleh Oweini) 1991 Resans syster, poesin 1994 Det splittrade alfabetet 1998 Det som muser viskar 2002 www.albertbonniersforlag.se Redaktör Berit Åberg Bildredaktör Tove Rauscher Grafisk form, kartor och vinjetter Eva Wilsson ISBN: 978-91-0-012691-9 © Nina Burton 2012 Livonia Print, Lettland 2012

Innehåll

Inledning 11 Den tredje resan 11 Det mirakulösa vattnet 12 Det vagabonderande vattnet 14 Det historiska vattnet 15 Längs floder, stränder 16

Rhône Schweiziska vattenhem 21 Ånga, is och källor 21 Rhôneglaciären 23 Isslottets liv 24 En flod blir sjö 27 Familjestudier 28 Ålarnas nostalgi 32 Plats för båtar 34 Över vattnet efter källvatten 35 Mineral­ vattensfloden 39 Ett minne om livet 41 Släktens älvar och kanaler 42 Vid livsflödets slut 44 En fransk kraftkälla 48 Flodens vänner och kraftens pris 48 Det babyloniska Lyon 51 Frankrikes eviga tvåa 53 Den blå planen 54 Strandliv i staden 55 Bröderna Lumières idé 56 Ljusfloden 58 Sången om Rhône 61 Epokernas skepp 61 Den beskurna floden 63 Mistral och sediment 66 Vinfloden 68 Att fånga en utsikt 71 En under­jordisk tid 74 Vid konstens födelse 75 Ett skrämmande perspektiv 77 In i Provence 78 Avignons bro 80 Sången om Laura 84

Upptäckten av världen 87 Vid Petrarcas källa 88 En akvedukt från antiken 91 Van Goghs nya Arles 94 Att gå in i konsten 97 Taraskens värld 99 Det första slutet 101 Deltats värld 103 Livets salt 103 Camargues hav 106 Flamencons pilgrimer 107 Ett välsignat vatten 109 Flodminnen 111 Husbåten 114

Rhen Att gå till källorna 121 Svindlande höjder 121 Börjans tyranni 122 Rhenbäcken 124 Med Rätische Bahn 127 Liechtenstein och identiteten 130 Rorschachtest på Bodensjön 133 Konciliet i Konstanz 134 Den tyska släkten i kriget 136 Rhens noll km 137 Rhenfallen 139 Flodfolkets Renos 140 Två romerska riken 142 Gutenbergs revolution vid Rhen 144 Skriftens samtal 144 Humanismen i Basel 146 Doktor Faust gör entré 149 Basiliskens ledtråd 150 Faust på litterär turné 152 Brons band 154 Stäppvargens jag 156 Karneval och revolution 158 Gränsfloden 162 Det germanskt romanska Strasbourg 162 Goethes Rhen 163 Kulturstriden 166 Europas samtal 168 Ordens söndrande band 170 Sanna sagor 172 Fiskarhistorier 172 Färjan över glömskan 174 Den sjunkna byn 175 Drakdödaren i Karlsruhe 177 Den förändrade naturen 179 Bakom Nibelungensagan 181 Drakblod, Rhenguld 183 En hjälte för alla länder 184

Vattenmusik 188 På flodfärd 188 Rhenromantik 190 Vinflodens sånger 192 Borgarna vid Loreley 193 Turistnostalgi 196 Genom Siebengebirge 199 Modergudinnor i det germanska Rom 201 En sydlig Kölnerdoft 203 Karneval på Kölsch 205 M/S Michaela 208 Konsten att gå ombord 208 Styrhyttens samtal 210 Kanalens rast och hamnens last 211 Ett dyrbart skrot 214 Besättningsbyte 215 Fredagskväll i Duisburgs hamn 216 Åter mot Köln 219 Familjeliv ombord 221 Baklängesresan 222 Konsten att gå iland 224 Mot Nordsjön 226 Den splittrade floden 226 Rembrandts ljus i Rhen 229 Striden mot havet 231 Kajakäventyr 233 Erasmus i Rotterdam 234 Storstadshamn 236 Amsterdam, allt flyter 239

Themsen Vid Burtons källor 245 När Rhen blev Themsen 245 Familjeflöden 247 Källtorka 249 Den goda puben 251 Burton-on-Trent 252 En ölhistoria 254 Expeditionens seger 258 Biflodernas sång 260 Ett vagabondiskt arv 261 Vägen mot horisonten 264 På skingrade vägar 267 Gnistan 269 Fader Themsen i Lechlade 271 En roddtävling med Shelley 273 Oxfords sagor 276 Tefloden 276 Hur regn blir kultur 278 Doktor Faust vid Folly Bridge 279 Den melankoliska Robert Burton 281 Romantisk universitetsrevolt 283 Rodden till Underlandet 284 En kiosk för allt 288 Morris framåt och bakåt 289 Den burtonska Themsenteorin 291

Skrivet på vattnet 293 I ångbåtstakt 293 Det susar i säven 295 Tre män i en båt 297 Abingdons glömda katedral 300 Dorchesters försvunna tidtabell 302 Tidlösa stränder 304 Wallingfords extra timme 306 Båtlivets variationer 309 Skepparnas yrkesnöjen 309 Bagladys hem på vattnet 311 Themsens afrikanska natt 314 Skuggor av ljus 319 Orden bakom Readings murar 319 Väggarnas vägar 321 Pastoralens spöken 322 En liten värld i Henley 324 Makarna Shelleys skräck och lyrik 326 T.S. Eliots stora tid 330 Turners ljusflod 333 Stadens teater 337 Den kungliga Themsen 337 Tidvattensgränsen 339 Flodens två ansikten 341 Tidens regatta 343 Bottnen berättar 346 I Shakespeares värld 349 Den mystiske Will 351 När tiden skapar 353 Hela floden är en scen 355 London Bridge is falling down 357 Brons stad 359 En töande dröm 363 Det moderna underlandet 366 Mot utloppet 368 Porten mot världen 368 Den förvandlade hamnen 370 Misären i Silverland 372 Lerans liv 374 En pir för alla tider 377

Litteratur 383 bildförteckning 389

Inledning

Den tredje resan Det finns otaliga sätt att beskriva världen. Mercators vinkelräta kartprojektion banade visserligen väg för resor, men abstraktionen dolde det myllrande livet. Där har jag känt mig manad att ingripa. Man borde alltid utmana gamle Mercator.

Frågan är bara hur man får med allt. När något kommer i förgrunden skymmer det ju något annat, så varje utgångspunkt förskjuter bilden. Vi alternativa kartritare får alltså bli eviga upptäcktsresande. Tillhör man dessutom encyklopedsläktet blir uppgiften dubbelt viktig.

Några fullständiga encyklopedier tror jag inte på. Men mitt i den skiftande tidsströmmen söker jag fasta punkter, öar av konkreta fakta från olika världar. Det är deras samband jag är ute efter. För tillfället står jag med ett par tusen fascinerande fakta och undrar vad som kan förena sådant som glaciärer, ånglok, ålar och fåglar, ljus och rörelse, folkvandringar och kulturskiften, vin och öl, sagor och gutenbergska böcker, konst och poesi, drakar, grottor, salt och spöken, karnevaler och katastrofer, broar och gamle Faust och min egen livsresa.

Nu tror jag mig ha hittat svaret. För tredje gången har jag rest ut för att få en ny Europabild. En gång var poesin min kompass till skilda kulturer och språk, eftersom lyrik är ett av mina uttryckssätt. Då kallade jag min kartbok Resans syster, poesin. En annan gång guidades jag runt Europa av skapande inledning 11

och forskande kvinnor, eftersom jag behövde kvinnliga förebilder. De vidgade historien för mig och samlades sedan i Den nya kvinnostaden. Den här gången vill jag följa de ådror som fått Europa att pulsera av liv, och som även har del i mitt liv.

Jag vill skriva flodernas bok.

Också de speglar något av mig själv. Vi delar det vaga minnet av källor, liksom vi delar glömskan, otåligheten, uthålligheten, vilan i att färdas och lusten att känna på allt i vår väg för att sedan fortsätta mot något nytt. Formade av vår omgivning trevar vi mot något vi bara vagt kan ana. Mitt i vår envisa riktning har vi en gränslös frihetslängtan. Vi rör oss i en djup tid som är mer geologisk eller existentiell än privat, och vårt nu är mättat av det förflutna, för vi känner samband med allt.

Ja vi förstår varandra, floderna och jag.

Att följa deras vandrande vägar är en utforskares dröm.

Nyfiket mäter de hela länder från berg till hav medan de hittar nya perspektiv.

Deras sökande tilltalar mig. Där de meandrar sig över kontinenter liknar de frågor. Att sällskapa med dem är att se förändringar och sammanhang. Vid dem hittar man nästan allt, för i dem flyter livets essens.

Det mirakulösa vattnet Det har sipprat vatten genom nästan alla religioner, från renande dop till glömske- och syndafloder. Vattnet var nämligen alltings början, förklarade Thales från Miletos för 2 500 år sedan. Eftersom han var Västerlandets första filosof och naturvetare lade hans ord en sorts grund, och ju mer jag läst om vatten, desto mer tror jag honom.

Liksom ett ursprungskaos saknar det egen form och färg, men anpassar sig till allt. Det är den enda kemiska förening som i vår vardagliga omgivning kan finnas flytande, fast eller 12 inledning

Det japanska tecknet för vatten – en flod mellan stränder

som gas, fast det förunderligt nog är tätast som vätska. Det kan förenas till både syra och bas, för vattnet är aldrig nöjt med att bara vara H2O. Det är världens bästa lösningsmedel som sällan finns rent, och som ständigt sträcker sig efter andra ämnen.

Just det blev nyckeln till livet. När vattnet hade frigjort bergens mineraler kunde de första cellerna utvecklas. Och när de efter några hundra miljoner år kom upp på land tog de med sig havets saltlösning. Som en evighetsproviant av vävnadsvätskor och blodplasma har den sedan flutit genom alla liv. Även jag består till två tredjedelar av vatten, precis som fiskarna och jorden själv. Det finns i mina ögon och händer när jag skriver flodernas historia, och med varje tanke sipprar det genom hjärnans vindlingar. När jag speglar mig i vattnet ser jag mig själv i dubbel mening, för genom det är jag släkt med allt som levat, och med alla vattendrag. Uråldrigt och nytt bär det viskande på evigheten.

Man förstod det bättre förr. Ofta tänker jag på vad Thales samtida sade om vattnet. Herakleitos såg världen som ett oupphörligt flöde, en strömmande flod där bara förändringen inledning 13

var verklig. Borta i Kina liknade Lao-tse det alltomfattande tao vid vattnet. Det var evigt overksamt men ändå verksamt i allt. Det var det mjukaste och det starkaste, och fast det fått olika namn var det egentligen ett.

Kanske är det därför man alltid mediterat vid floder. Där, sade Seneca för tvåtusen år sedan, ser man livet strömma in i sig själv. Och då, när man förstått flodernas sanna ursprung, har man inte längre några frågor.

Det vagabonderande vattnet Som reskamrat har vattnet en ojämförlig erfarenhet: det har alltid cirkulerat. De gamla indierna visste det, och kunde redan för 2 500 år sedan förklara flodernas väg genom haven till regnen. De gamla grekerna insåg det också.

Men i den nya tidens Europa förstod man kretsloppets idé först 1687 när Edmund Halley, han med kometen, började räkna. Vad han fann var att vattenflödet från flodernas utlopp i Medelhavet ungefär motsvarade tillrinningsområdets regn och snö.

Då började man se hur vattnets kretslopp format jorden.

Regndroppar bearbetade marken i en nedbrytande omsorg om allt spirande. Havsströmmar värmde luften, och i flodernas gröna bräm steg vattnet mot blad och moln. Till slut rann lika mycket vatten genom alla växter och träd som i jordens floder.

Det är därför Amazonfloden ger liv åt en jordyta av nästan månens storlek.

Så där har vattnet vandrat i 3 500 miljoner år, genom is och ånga, hav och moln, berg och gräs. Det går runt som vattenplaneten själv. Med sitt liv i rörelsen liknar det en bild av tiden. Jag tycker det är vackert att vattnet jag dricker har flutit genom en oändlig ström av människor, djur och växter. Det är en flytande stafett som binder ihop planetens liv.

14 inledning

Någonstans där i rymden dricker en astronaut sin renade urin, eftersom satellitens vattenmängd är begränsad. Likadant med jordens cirkulerande vatten. Och finns inte en motsvarighet i mig? Jag har läst att de mikroskopiska blodkärlen i en människa är så många att de tillsammans kunde räcka ett varv runt jorden. På så vis speglas flodernas livsnät över klotet även i mitt eget blodomlopp.

Det historiska vattnet Sett från rymden är jorden ett safirblått vattenklot. Ändå är fuktskiktet över det tunt som en fernissa, och lika skört som ett cellmembran. Vore jorden stor som ett äpple skulle vattnet på det rymmas i en droppe. Av denna droppe är omkring nittiosju procent salta hav, ungefär två procent is och glaciärer, och uppåt en procent grundvatten. Bara cirka sex promille av jordens vatten finns i de floder och sjöar livet brukar samlas kring.

Och det var vid dem vår historia började skrivas. Vattnet som följde landskapen drog både människor och villebråd till sig.

Av flodernas översvämningar blev jorden bördig, och kunde så småningom brukas. Strändernas lera formades då till allt vackrare ämbar för vattnet, så att det kunde bäras allt längre bort. När även tecken trycktes in i lertavlor var skriften född.

Och när man tecknat världens första karta i leran blev Eufrat jordens centrum. Enligt Bibeln flöt den från Edens lustgård. I alla fall var det där, liksom vid Nilens, Indus, Hwang-hos eller Gula flodens stränder, som de första civilisationerna blommade. Floderna blev de första vägarna, de första gränserna och de första kulturspridarna.

Det finns en saga om hur kung Salomo erövrade drottningen av Saba. Han bjöd henne på ett gästabud som flödade av vin och kryddor. När hon sedan drog sig mot gästgemaket gav inledning 15

han henne en stilla varning. Tog hon någon av hans skatter måste hon bli hans. Drottningen log, för hon hade nog med rikedomar själv.

Men på natten vaknade hon av törst. Hon smög ut, fann en vattenkaraff och drack. I samma ögonblick stormade kungen in. Sade han inte vad som skulle ske om hon rörde hans skatter? I hela hans rike var vattnet dyrbarast av allt, ja det som skilde liv och död. Så tillkom deras son, för vid vattnet har kulturer alltid korsats.

Längs floder, stränder Nu viker jag ihop den abstrakta kartan. Floder är så mycket mer än vad en atlas kan visa, för vid dem får kulturen, historien, geografin och naturvetenskapen liv. Vill jag uppleva det måste jag följa dem från källorna mot hamnar och deltan, under träd och broar, genom olika landskap och städer. Jag måste dricka deras liv och hitta beröringspunkter med dem medan jag komprimerar år av sökande till en lång resa.

Det har visserligen blivit svårare att färdas på floder sedan regleringar bitvis gjort dem ofarbara, och sedan båttrafik ersatts av bilresor och flyg. Som ensam, osportig resenär får jag alltså följa floderna med varierande färdmedel, alltifrån jolle och pråm till järnväg. Å andra sidan kan utsikten från olika floder vara ganska likartad. Strömmande vatten vet inget om historia eller kultur.

Det är snarast stränderna som gett floderna karaktär. Där, i skärningspunkten mellan flod och strand, kan något ske.

Jag är ingen berättare. Berättelser ordnar världen till en enstämmighet som livet saknar. Men när jag lyssnar till vattnets sorl tycker jag att det liknar en symfoni. Där flätas teman som tillsammans ger mig något av strändernas karaktär. De rör författare, konstnärer, drycker och drakar, broar och familjeband.

16 inledning

Trots att de ständigt försvinner och återkommer i andra former blir de orienteringspunkter i min flytande karta.

Dessutom följs floderna av mer existentiella frågor om jaget och ljuset, om livets rytm och tidens ström. Ibland får de undflyende svaren kontur då det förflutna talar genom konsten eller mig själv, för vi är de instrument som tiden lånar. Därför följer jag de floder som på skilda sätt har format både Europas och mitt eget liv. Det är Rhône, Rhen och Themsen, som till min häpnad faktiskt visat sig vara släkt. Tillsammans får de representera alla de strömmar som burit historiens skiftningar, livets tankar och nuets äventyr.

inledning 17

•

lausanne

Genèvesjön

•

nyon

•

e Saôn

Génissiats damm

•

lyon

•

givors

•vienne

•tain l’hermitage

•montélimar Ardèche

Chauvets grotta Donzère-Mondragons kanal

Orgnacs grotta

Bollènes sluss

•orange Sorgue Gardon

•

avignon

Pontdu-gard

•tarascon •arles aigues -mortes

•

Fontaine deVaucluse

Durance

Camargue

•

saintes-maries de-la-mer

•évian

genève

•port

saint louis

•marseille

V da erb m oi m s

•montreux

Arve

•

martigny

•

gletsch

Rhôneglaciären

Rhône

Furkabanan p책 den hopf채llbara Steffenbachbron

Schweiziska vattenhem

Ånga, is och källor Början går långsamt bland glittrande bergsbäckar. Utanför ser jag murmeldjurens hålor i svindelbranterna, tills landskapet döljs av en grå rök. Min syster hostar. Hon grumsade nyss över molnen, men här letar sig lokets eget portabla moln in genom fönstret.

Där vi sitter mitt emot varandra har vi inte riktigt samma utsikt. Min syster ser bakåt och jag framåt, fast vi kompletterar varandra, för den här resan handlar både om nostalgi och utforskning. Vi har vridit tillbaka tiden till 1800-talets sätt att krympa världens avstånd genom ånga. Med lokomotiv och ångbåtar gick det plötsligt lätt att ta sig uppför berg och floder, ja nästan ända till källorna. Åtminstone på sommarhalvåret. Den smäckra stålbro som just tog oss över en ravin får fällas ihop på vintern för att inte krossas av laviner. I och för sig behöver man inte längre åka över bergen. En femton kilometer lång tågtunnel har gjort Furkapasset farbart hela året, och med en väsentlig tidsvinst.

Men då den stod klar saknade några nostalgiker den här gamla järnvägen och köpte tillbaka ångloket som sålts till Vietnam.

Där hade det under ett halvt sekel tuffat genom djungelhettan.

Nu fick det omigen ånga fram mot isiga källor.

Schweiz fick sitt namn av det forntyska ordet swinen, att flyta, för här föds floder som flyter mot Europas skilda hörn – Schweiziska vattenhem 21

Adriatiska havet, Svarta havet, Medelhavet och Nordsjön.

Furkapasset kallas ibland Die Wasserscheide, vattenskiljaren, eftersom det är en sorts bifurkation med strömmar åt skilda håll. Det vatten som uppifrån bergen letar sig västerut ska kallas Rhône och så småningom vända mot söder för att sluta i Medelhavet. Det som rinner österut ska däremot samlas i Rhen, som sedan vänder mot norr och slutar i Nordsjön. De små bergsbäckarna ska alltså bli floder som knyter ihop skilda länder, så stupen omkring oss är inte bara murar mellan dalar med egna små språk. De skapar också flytande kulturband.

I fönsterkarmen vibrerar en flaska lokalt vin, och jag håller handen beredd att kunna fånga den. Vi fick den av konduktören tillsammans med några feta ostar på tvåtusen meters höjd. Det skulle vara en kompensation för tredjeklasskupéns träbänkar, som knappast passar känsliga ryggar. Så nu firar vi födelsen av de två floder som börjar intill varandra här i Furkapasset, fast de på syskons vis sedan får olika livsöden. Ångloket har för sin del fått ett riktigt skrovmål: en vagnslast kol och tretusen liter vatten. Det är som om tiden själv tar oss mot flodernas källor, för kolet bildades av karbontidens växter och vattnet av en istidsglaciär. Saken känns sorgset paradoxal, eftersom fossila bränslen nu får glaciärerna att krympa.

Särskilt tydligt märks det på Rhôneglaciären. På vägen ner mot Gletsch visar blankslipade klippor hur isen förra seklet nådde ända ner i dalen. Idag liknar glaciären mest en gråaktig fläck uppe i bergen. Min syster är besviken, men mig fascinerar den grå fläcken desto mer. Snart ska jag utforska detta preludium till ett 812 kilometer långt äventyr, som rör miljoner.

22 Rhône

Rhôneglaciären Rhôneglaciären är resten av en istid man kan gå in i. På 1800-talet hade glaciären en naturlig grotta, och när den smälte bort började nya ingångar huggas ut för turister. I fyra generationer har det gjorts av den familj som äger både hotellet intill och glaciären. Varje vår flyger en helikopter upp arbetare som ska borra en ny öppning, eftersom istungan årligen glider femtio meter. Och eftersom ingången är en del av den glidande glaciären måste spången mot den hela tiden flyttas.

Allt det här får jag veta av en delägare i hotellet, doktor Carlen. När han mötte mig i blåställ och läsglasögon fick jag genast en tjock packe skrifter om glaciären. Medan vi drar oss mot öppningen skissar han också några basfakta.

Drygt tio procent av jordens yta täcks av glaciärer. För att en meter glaciäris ska bildas krävs tio meter hårt packad snö. Det ökande trycket mot marken blir därför stort, och när glaciären blivit trettio meter hög börjar den glida nedåt.

Eftersom Rhôneglaciären beskrivits, avbildats och analyserats sedan 1700-talet vet man precis hur den rört sig. Under istiden sträckte den sig ända till Lyon i Frankrike, och då den drog sig tillbaka formades Rhônedalen. Idag är glaciären cirka en mil lång och två kilometer bred, med en genomsnittlig tjocklek på hundra meter.

Det låter imponerande, men doktor Carlen är bekymrad.

Nyss rapporterades det att Himalayas smältande glaciärer kan hota sextio miljoner människors vattenförsörjning vid Indus och Bramaputra. Också i Schweiz krymper glaciärerna – Rhôneglaciärens tjocklek har årligen minskat sju meter. Hur länge den kan ses inifrån är en tidsfråga.

Schweiziska vattenhem 23

Rhôneglaciärens krympande grå fläck i Furkapasset

Isslottets liv Och inifrån kan allt te sig annorlunda. Utanpå är Rhôneglaciären fläckad av stoft från världens städer och berg, ja till och med av ökensand som vindar burit hit högt över jorden. Men när jag kommit in i isgrottan är den havsblå.

Glesa lampor följer gången i den is som våta och kalla vintrar lagrat under trehundra år. Det är ett stillnat förgånget och en frusen framtid som lyser mot mig. Här och var syns skikt av pollenkorn som avsatts under snöfria somrar. Stråken böljar svagt av glaciärens gamla rörelser över bergen, ungefär som årsringar i träd.

Under glaciären har jorden också rört sig, så att det vid isranden pressats fram tonvis med gnistrande bergkristaller.

När doktor Carlen tar fram en och visar tycker jag den liknar glaciären själv i miniatyr.

24 Rhône

Färg är en illusion. Liksom snö består is av färglöst vatten. Det är ljusets spel på miljoner kristallina ytor som blir så bländande att ögat ser vitt. Men det är enbart is med mycket luft som verkar vit, förtydligar doktor Carlen, och drar över ett stråk med små bubblor. Annars är glaciären turkos, speciellt under molniga dagar.

Jag älskar inte is. Det är en kall och hård form av vatten, som blir alltför hal under fötterna. Men nu börjar jag inse att även is kan rymma liv. Långt inne i glaciärväggen skymtar millimeterstora prickar som jag tog för smuts. I själva verket är det glaciärloppor, en sorts hoppstjärtar som lever av isens drivande pollenkorn och alger. Bäst trivs de i en halv plusgrad, just den temperatur som glaciären håller.

Precis som glas är is egentligen en vätska, fast den rinner långsammare än vi kan se. Nu är jag innesluten i den som en insekt i bärnsten. Jag går i en stilla glidande gårdag som också gömmer en kommande tid. Hundra meter in i glaciären vidgas den uthuggna gången mot en liten sal. Där tronar vintunnor från traktens fjolårsskördar, som efter ett halvår i isen ska bli ett honungsfärgat vittvin. För vid Rhône finns jordens högst belägna vinodling.

Jag sätter handen mot väggen, ungefär som våra förfäder gjorde då de i sina grottor markerade sitt nu. Den här grottan är av ljus, och väggen med mitt osynliga avtryck ska så småningom rinna ut i Medelhavet.

Det känns bokstavligen som i en början, eftersom allt levande fötts ur vatten. Vartenda liv är tillfälligt som ett ögonblick i världen. Men miraklet är att det tillfälliga och obetydliga har betydelse. Att droppar kan urholka berg, och att varje droppe kan rymma tusentals liv. Miraklet är att varje snöflinga som någonsin funnits kan ha varit unik.

Den kan ha börjat med något mikroskopiskt dammkorn som kom med en uppvind från jorden eller med meteoritstoft Schweiziska vattenhem 25